– Jag kan inte spela schack.
– Jag kan inte ringa okända människor utan att bli alldeles svettig.
– Jag kan inte ta betalt!
Den där i replikerna ovan var jag, som skyllde mina tillkortakommanden på mina föräldrar. Jag skulle kunna lägga massa annat på listan, som att jag borde ha lärt mig
- att stycka en älg
- hur en bilmotor funkar
- franska.
Men dessa brister rår inte mina föräldrar för: ingen av dem styckar älgar till vardags, ingen av dem förstår sig på bilar och min mamma frankofilen försökte faktiskt att lära mig franska, men jag ville bara inte. (För många fnuttar och ohörbara bokstäver tror jag att mitt problem var.)
Schackspelandet har jag skjutit upp; det var ju meningen att min schackspelande pappa skulle ha lärt mig denna ädla konst eftersom jag ju är mattebegåvad, och matte och schack passar som hand i vante. Slutligen borde de ha lärt mig hur man tar betalt eftersom de själva borde ha lärt sig att ta betalt, så det så. (Om någon nu tycker att jag är ologisk, är det alldeles korrekt.)
Telefontrubblets avhjälpande kunde ha sett ut så här. I rollerna: mina föräldrar och lilla Lotten, 11 år.
– Se nu här. Lugnt och fint. Ta luren i handen och ring faster Ulla.
– NEJ! Hjälp! Hjärtklappning!
– Då tar vi det i lugn och ro. Sätt fingret i petmojen på nollan.
– Inte faster Ulla! Tänk om hon svarar!
– Luuugn. Lugn nu.
– UHUUU!
– Släpp lure… släpp luren, Lotten!
– JAG VILL DÖÖÖÖ! Uhuuuuuuu!
KBT och andningsövningar hade säkert gjort mig till telefonvän.
Nu frågar jag mina två äldsta barn vad vi glömde att lära dem!
Erik, 26 år:
”Ett ganska personligt svar. Min syn på tjejer var under min uppväxt: ”Om jag är en ädel, fjäskande liten ängel som placerar tjejer på en piedestal ovanpå en piedestal så kommer jag till sist förtjäna deras uppmärksamhet.” I verkligheten visar det sig att tjejer faktist är människor. Tonåriga jag hade behövt analysera sångtexten ”Girls Just Wanna Have Fun”.
Ida, snart 24 år:
– Hur man tapetserar, målar och gör något med verktyg.
– Hur man lagar sina byxor.
– Hur man betalar en räkning.
– Hur man felsöker en dator.
– Att mens (kan) gör(a) fett ont.
– Att Hollywood-struten från glassbilen INTE INNEHÅLLER NÅN JÄVLA ALKOHOL!
Ooops. Mittåt. Jag syr och snickrar hellre själv, ser på räkningar och trasiga datorer ungefär som på bilmotorer och har ju blott ont i knäna. Och glassen …
Jag var trött på att aldrig hinna äta min favoritglass och hittade en dag på att det ju var fullt med alkohol i den. Barnen som skydde (skyr) alkhohol som pesten, ville inte ens lukta på glöggen glassen, så jag tyckte att det var ett synnerligen lyckat drag.
Tills sanningen uppenbarade sig förstås. Föräldrar bör tala sanning.
Dagens fråga är alltså: vad glömde dina föräldrar att lära dig?
Här lottar EU ut interrail-billjetter till 18-åringar vars föräldrar har lärt dem att åka tåg: https://europa.eu/youth/discovereu/pravidl%C3%A1-s%C3%BA%C5%A5a%C5%BEe-discovereu_en
Bravo, Birgitte! (Vi har sedan tidigare stoppat in datumet i almanackan och kommer att hänga över axeln på 18-åringen när hon klickar på alla länkar och skriver in alla bokstäver.)
Mina föräldrar glömde att lära mig det som de själva tyckte var kul. Sömnad, stickning. segling och att även andra barnet kan behöva lära sig hålla i verktyg och inte bara stå för markservicen när det skall renoveras och rustas.
Att redan i den fjärde kommentaren gå all off topic är väl helt normalt. Därför:
Lärodikt den första juni
Var glad min själ åt vad du har,
nu har du hundra sommardar,
och detta är den första.
När solens lopp sin ände tar,
då har du nittionio kvar,
och någon blir den största.
Ge noga akt på var du står,
imorgon är med ens igår,
det går så fort att vandra.
Lägg märke till att vad du får,
är hundra sommardar per år,
imorgon är den andra.
Av Kajenn (Caj Lundgren)
Mor och farmor missade att lära mig sticka och virka.
(Antagligen pga mitt eget ointresse).
Men att reparera/stoppa yllestrumpor med hjälp av ”stoppningssvamp” har jag lärt mig..
Finns sådana fortfarande att köpas, annat än på loppis?
Nej, det gör det inte, det är bara loppis eller farmors syskrin som gäller.
Mamma försökte visserligen i någon mån lära mig att sy, men det gick och går fortfarande ungefär tio gånger så fort om hon gör det än om jag försöker själv, så jag är fortfarande på sy-i-en-knapp-stadiet.
Vill man ha en stoppninsgsvamp kan jag rekommendera loppis i Säterdalen. Där är dom stora i handarbetstillbehör. Äldste sonens flickvän köpte finfina brodérbågar där och billigt var det!
Inte kan jag anklaga mina päron för att ha försummat att lära mej nåt särskilt. Möjligen kan jag förebrå min morfar att han lärde mej spela schack. Han lät mej vinna – inget är ju lättare – så jag växte upp i tron att jag är en hejare på schack. Så himla bra är jag faktiskt INTE.
OT:
Eilert Pilarm har utomhuskonsert hos grannen!
Ja! Det är sant!
Baloo lärde mig allt jag kan. Det gick fort.
Eilert kör konsert – utan mig! Kan knappt tro att det är sant. Letar nu efter bild på mig och Eilert i duell på luftgitarr. Återkommer.
Stenhård arkivdisciplin!
Bild från domslut. Jag vann!
Och ni, ni bara roar er!
Själv sitter jag (i brist på kontakt med läkaren, som är som uppslukad av jorden) och försöker tolka min knäjournal från akutbesöket den 18 maj. Det är som en dikt, för två saker måste man kunna tolka:
1) alla punkterna i inledningen
2) sista meningen.
”höger knä: Ingen rodnad, hematom av ………utseende. Lätt svullnad men ingen hydrops. Extension utan anmärkning. Ömhet palperas över mediala kollateralligamentet. Framför allt över distala fästen. Ingen palpationsömhet över patella eller lateralt. Draglådetest visar stabilt knä. Epleys test provocerar smärta medialt. Patienten kan inte belasta alls. Knä-tå oproportionellt till kliniska fynd.”
Förresten ska jag inspirerad av Skogsgurra införa stenhård arkivdisciplin här hemma. Sjuttiotalsjeansen ska inte ligga i samma låda som femtiotalshantlarna.
Tro mej eller ej: Fortfarande nu, 20 i 6, stapplar det fram deltagare i Maran här utanför. När kan dom tänkas komma mål, tro? Vår stollige granne mittemot pasade på att kasta ut sin julgran just i dag. Den har väckt viss förundran hos allla dom entusiaster som har stått här nere och hejat och hurrat och peppat löparna.
Intressanta interiörer (eller är det exteriörer kanske?) från Östermalm, ÖR. Jag tror de kan sammanfattas med: Det är aldrig för sent att ge upp, respektive: Det är aldrig för sent att kasta ut julgranen.
Men Lotten, ditt knä? Vd är det som pågår?
Tihiii, vad kul med julgranen! Stollige grannen borde vi följa via webbkamera från Ökenråttans balkong! (”Granngranen” kan dagens avsnitt heta.)
Karin: Vi får se på onsdag kl 14:10. Då ska jag få besked. Jag har googlat mig röd idag och om det är ett av ledbanden som har fått sig en liten knäck, kommer det att ta upp till åtta veckor att läka.
Tågluff, anyone?
Jag kan ta Lottens lista ungefär som den är. Utom schack, för det har ingen i min familj ägnat sig åt, men jag lägger i stället till att känna igen alla kompositörer på ett par toner, känna igen alla fåglarna på flykten (och lätena förstås) och flå aborre.
Men egentligen ska jag inte skylla mina föräldrar för det, utan fastmer min egen lathet. Att jag inte har lyckats lära mig att stycka en älg efter alla slabbiga tillställningar i föräldraköket är rentav en bedrift.
Men stoppat en och annan socka (inte strumpa) har jag gjort i mina dar, och det utan svamp.
Stollige grannen ser vi i fönstren mot gatan. Vår balkong (Ja, jag vet, torftigt; vi har bara en.) vetter mot gården.
Men Magganini – känna igen kompositörer på bara några toner, det kan jag också. Och detta är inte skryt; jag är själv helt förundrad: Hur kan jag det? Du följde väl ”Kulturfrågan” i teve, Magganini? Där kom såna som du och jag till vår rätt, ska jag säja.
Vet ni att inatt ska det i mellansverige inte bli kallare än 20 °C. Underbart och konstigt samt svettigt och jättesvårt att jobba är det.
Språket! Språket! I förmiddags ringde äldste sonen, nån timme innan vi planerat att lämna stan och bege oss mot kusinträff i Sundsvall. Gossen sa ”Bli inte orolig! Jag har ringt efter ambulans och dom är på väg.” Två meningar som redan var för sej får en mamma att lystra. ”Var är du och vad har hänt?” Först vill man ju veta om barnet ligger blodigt på E 4:an eller befinner sej i sin lugna lya. Han var hemma hos sej och flickvännen hade kastat sej i sin bil och var på väg, hon också. Vad hade hänt? ”Jag har så jävla ont!” (Vilket ordval, är detta mitt barn?) ”Var har du ont?” Stön: ”Under revbenen, till vänster.” Jaha det vet vi ju vad som sitter där … Jag drabbades av konstruktiv medicinsk fantasi. – ”Ta det lugnt, älskling, ring när ni kommit fram och håll oss underrättade.”
Det visade sej sen att det var njursten. Lättnaden! Som kusin P, läkare, sa: ”Det värsta med njursten är egentligen att det gör så fenomenalt ont.” Jag hade tolkat det som hjärtinfarkt …
Nå och språket. Jo, sonen sa ”under revbenen” och där ser jag hjärtat. Vad gossen skulle ha sagt för tydlighetens skull var ”nedanför revbenen”. – Detta stannar mellan oss.
Du glömde att skriva inom parentesr. Så det blir svårt att låta det stanna mellan oss.
Hos oss är under diskbänksavloppet – till vänster. Det är illa nog.
Lyckligtvis har vi den polske rörmokaren på plats (känd för delar av båset som Chzrysztophf eller Kris). Tryggt när det är kris.
Vi har nu, utan egentliga kunskaper i ämnet och med hjälp av djärva spekulationer hittat läckan. Det krävdes både vinkelslip, stocksåg och Största Morakniven att komma så långt. Så siagnosen är klar. Vad anser den samlade sakkunskapen att vi ska hitta på nu?
Jag tror, Skogsgurra, att vi måste författa ett blogginlägg om den fantastiske Kris. Alla måste njuta som vi gör av honom.
MEN ÖKENRÅTTAN! Vilka förfärliga minuter du genomled! Så jag håller med: SPRÅKET, SPRÅKET!!!
Nu ska jag sätta mig utomhus och skriva en text om hur viktigt det är att utbilda sig till bagare.
Jag håller på Ökenråttans son.
Om det hade varit i bröstkorgen han hade haft ont hade han väl antagligen sagt det, eller att det gjorde ont i hjärtat.
När jag läste kommentaren så behövde jag som dysdextriker fundera på vilken sida som blindtarmen satt. Och eftersom det visade sig vara på andra sidan svävade jag i ovisshet, men helt utan att blanda in hjärtat i alternativen.
Skit i språket!
Njursten gör inte fenomenalt ont, det är värre än så. Jag vet.
Det slår förlossning, gallsten, tarmvred och tredagarsmigrän. Med hästlängder.
Finlir som under eller nedanför, det mäktar man inte med.
Det molar inte heller igång utan slår till direkt som ett brännbollsträ i solar plexus.
Senaste njurstensanfallet fick jag under ledbusskörning. Fenomenalt obehagligt.
Sonen ska i fortsättningen inte slarva med vattenkonsumtionen, så minskar återfallsrisken.
Veterinären kan rekommendera bra foder för njurstensdrabbade.
Hjärtat gör inte så jäkla ont. Jag har förstahandserfarenhet. Men visst är det hindersamt och emellanåt kan man tuppa av. Det hände mig i Sundsvall och när jag vaknade på intensiven undrade doktorn varför jag inte hade sett till att få en bypassoperation. Jag har försökt, förklarade jag, men kvackarn hemma menar att det är panikångset jag lider av. ”Va heter den jävla idioten?” undrade han och jag tror att han föll ur sin läkarroll en aning och blev mänsklig. Veckan efter sågade dom upp mig på Örebro riktigt duktiga sjukhus och bytte slangpaket. Fyra nya slangar – fast jag fick hålla med dem själv. Det var det värt. Om ni känner lite hängiga så är det inget som går upp mot en bypassoperation.
Jag ser att o ligger lite för nära i, så det var ingen stocksåg vi använde, utan en sticksåg. Och samma sak med a och s. Diagnos ska det vara.
Vi kommer just in från en tur med Kaj-Åke. Oslagbart för en kille som vuxit upp i ett område utan vatten och som av nån ironiker, eller folkhumorn, döpts till Båten.
Bilden visar Kris när han letar läckan med hjälp av ett endoskop som jag hade liggande och som av en annan skämtare döpts om till rektoskop.
Varför har jag missat Kris?
Oooh, Ökenråttan, Skräcken! Skräcken!
Jag tillhör den grupp som inte direkt skulle ha tolkat det som hjärtat, men invärtes, och det är illa nog.
Och nu, ÖR, om vi går back to topic, måste jag påpeka att det jag listade var sådant som föräldrarna GLÖMDE att lära mig. Således är det tyvärr inte jag utan min ömma moder som kan (eller kunde en gång i tiden i alla fall) tävla lite med kultursvararna i teve.
Javisstja, Magganini, tvärtom, liksom.
Din lilla mamma och jag skulle kunna träffas och tävla … På nån av dessa beramade bloggträffar kanske.
ÖR, då kanske du prickar in alla rätt på den här quizen?
Niklas, jag hade 10 rätt av femton, men då måste jag nog ärligen säja att det berodde mer på kunskap om pasta än om dessa synnerligen ovanliga kompositörer. Kul ändå!
Tuuuut!
Tuuut! Tuuut! Tuuut! i Lund
TUUUUT!
Tyst i Alskog. Ska Fia och jag ta skydd under slagbordet?
Det tutade i Ställdalen också. Undrar var den tutan sitter? Har inte hört den förut.
Nä, han inte ens harklar sig, Hesa Fredrik. Men snart kommer han att få flytta hem till Skogsgurra.
Jag har varit hos ortopeden nu. Rapport kommer.
Niklas: Nu har Lille maken gjort din test. Han fick 9 rätt av 15. Jag vann! Fast vi erkänner båda att vi gissade friskt. Det var en utsökt samling hos oss okända komponister!
Sonen är den enda av oss hemma här som hört vårt tut idag. Vi bor lovart om tutan.
Happy windsday!
Jag hörde tutan lite svagt på avstånd, tack vare att fönstren står öppna i värmen.
Jag hörde tutet och tänkte att nu blir det spränga av, för det är samma tut som när man spränger sönder Slussen. Jag jobbade vidare, men undrade efter en stund vad som hände med sprängningen. Bomsalva? Vågar man sig verkligen ut om det är något som ligger där och pyr?
Om jag haft vett att läsa detta bås tidigare hade jag insett att det var helt ofarligt att gå och handla!
Vad tycker svenskar om Hesa Fredrik?
https://www.google.se/search?q=tt-hesa+frdrik&rlz=1C1EJFA_enSE690SE690&oq=tt-hesa+frdrik&aqs=chrome..69i57.25176j0j1&sourceid=chrome&ie=UTF-8