Jag läste en nio år gammal formulering i DN, och vips försvann en hel dag eftersom jag inte kunde släppa orden och bara gå vidare i lifvet. Det handlade om den här bilden (som inte syns i själva artikeln):

Det jag hängde upp mig på var den här parentesen med prostitutionen i texten (min kursivering):
”Huset i fonden med skylten Herr- och Damcafé har ersatts av Kanslihusannexet som byggdes på 1940-talet (damer som gick ensamma på vanliga caféer riskerade att betraktas som prostituerade).”
Associationsvurpa. Fungerade alltså konditorierna som något slags utställningslokal eller halvbordell när man inte bara valde mellan madeleinekakor och mazariner utan även kunde peka på Beda Larsson och säga ”den där”?


Jag googlade kaféer och caféer och konditorier med förleden dam- och herr- samt mejlade en forskare, två museer och Stockholmskällan, men kom inte gåtans svar närmare. Mer än så här fick jag inte fram:
Hej Lotten, vid sekelskiftet var det inte självklart för en dam att gå på café (i synnerhet inte utan manligt sällskap) med bibehållet anseende, men för att locka en kvinnlig publik nischade olika kaféägare sina lokaler så att de skulle passa damer och kvinnliga sällskap. Tysta Marie är ett sådant exempel. Det fanns fler därtill.
Hälsningar Ulrika Torell, Nordiska museet
Det fanns förvisso från 1800-talets mitt en massa ställen där män och kvinnor både tillsammans och var för sig kunde fika kringlor och mumsa napolitanska bakelser, men varifrån kom uppgiften om att man kunde misstas för glädjeflicka om man ensam slank in för en kaffe?
Ingen vet!

I ”Sveriges privata företagare” (1939) nämns utan årtal, men förmodligen handlar det om 1830-talet: ”Schütz konditori, kallat Café Scandinave, med Fortunaspel och särskilt damrum, var mycket bekant i nära tre årtionden.”
Damkafé nummer ett, är helt klart ”Tysta Mari” som slog upp portarna utan daminriktning 1834 i mamsell Maria Christina Lindströms regi. Varför hon valde att ha en damavdelning som på badhus vet man inte, men di kanske bara ville fika ifred?

På platsen för nuvarande Sverigehuset (ryyys), låg Blanchs Café, som dock inte fungerade som regelrätt kondis, utan som också hade musikevenemang, dans och hallabaloo med alkohol.

I Idun nämner Hanna Kamke 1909 damcaféerna som något fullständigt naturligt. Men vaaad gör kvinnorna där? Behagar de månne vara oseriösa?
”Mycket tidigt redan ser man dem, oftast pyntade öfver sin ålder, flirtande i sällskap med skolgossar, längre fram med ynglingar och unga män. På offentliga promenader, i damkaféer, utställningar m. m. synas de skrattande, pratande, koketterande. Verkligt djupa intressen torde de knappast ha, de skulle då ej så vilja slösa med sin tid, ehuru en och annan visserligen sysslar med studier eller konst och därför i sitt yttre uppträdande söker verka konstnär eller stor begåfning”.
(Viktig iakttagelse: det här var på den tiden när man hade både hängslen och livrem och därför garderade med både punkter och mellanslag i förkortningar.)

Just Tysta Mari var en förebild – men det handlade inte så mycket om damavdelningen, utan om att det var trevligt. Det skapades en hel kondisgenre som kallades ”Tysta Mari-kaféer” som hade stort sortiment, rejäl betjäning samt tysta och ordentliga kunder. ”På sådana såg man många damer som gäster.” Damerna kanske bara uppskattade kvalitet?
Hur jag än letar, kan jag i äldre källor inte hitta något som bekräftar att lösdrivande, på vanliga konditorier sittande kvinnfolk blev misstagna för prostituerade.
Tre exempel som visar att det nog inte har med prostitution att göra:
1.
I DN står det 27 januari 1966 att damcaféer var ställen ”dit damer kunde gå utan herrsällskap”. DN fortsätter: ”Det kunde de inte göra var som helst före första världskriget.”
2.
I ”Damkonditorier och herrkaféer borgerliga kvinnors och mäns skilda rum i 1890-talets Stockholm” (1998) skriver Tina Sjöberg om 1890-talets kvinna att hon inte skulle vara ”offentlig”, utan alltid ha sällskap om hon rörde sig utomhus. ”Kvinnor som överskred dessa gränser kallades ’offentliga’, med vilket man menade kvinnor med tvivelaktig moral.”
3.
I ”Qvinnan, sådan hon är och borde vara” (1883) kritiseras det faktum att förnäma fruntimmer inte får gå ensamma, medan tjänstefolk får det. (Läs, även om det känns långt!)
”Ett allmänt bruk i våra städer är, att fina damer låta om aftnarna hemta sig af sina pigor. Damer, som af pur anständighetskänsla icke våga sjelf eller låta sin dotter gå ensam hem om aftonen, honskickar, utan den minsta samvetsförebråelse, den ofta yngre pigan att hemta sig, icke betänkande, att denna i sin enklare drägt är mycket förr utsatt för förnärmelser, än den eleganta damen. Man tilltror alltså den tjenande flickan mera takt att tillbakavisa närgångenheter, än den bildade damen. […] En ung flicka måste lefva under sin moders ögon, så att hon icke en gång knappt vågar sig ut på gatan utan att vara ledsagad af ett annat väsen; äfven anses det opassande, om en gift fru utan sin mans sällskap plägar umgänge med andra männer; eller om hon går ensam att spatsera; till och med enkan och den till åren komna flickan undgå icke tadlets pilar, om de våga gå ensamma på en konsert eller på ett offentligt förlustelseställe.”
Jajaja, det ansågs inte lämpligt och man kunde utsättas för förnärmelser – det är jag med på. Men inte misstogs de väl för prostituerade?

Kanske var de förnäma damerna rädda att bli rånade på sina juveler?
Eller kanske var det mindre viktigt om en piga blev taffsad på?
Men är det inte en sorts hederskultur?
Om man är i sällskap med sin man så är man i rätt sällskap.
Har man ingen eller han är upptagen med annat så får man ha med sig ett förkläde.
Utan vare sig man eller förkläde kan man ju utsättas för vilka frestelser som helst, eller vara en. Eller anklagas för att hamna i sådana.
Visst är det en sorts hederskultur, det tycker jag verkligen. Eller sexism, kvinnoförtryck eller vad man nu vill sätta för etikett på det.
Vi har ju ett damkonditori i släkten. Englunds damkonditori på Kungsgatan, va?
”Damkonditori”. Undrar om mathistorikern Richard Tellström skulle kunna ange fler litteraturreferenser.
Alt Edward Blom.
Nä, Drottninggatan 5 trodde jag att det var, Orangeluvan!
Fråga honom, Örjan!
Jag undrar om ni sitter ute i solen och hinkar champagne, allihop.
Själv sitter jag inomhus och låtsas att jag är på damcafé eftersom jag har lyckats med konststycket att stoppa en okänd allergen i ögonen och därför nu ser ut som en sjuk gris.
Jag sitter inne även jag, eftersom jag inte estimerar vädret, ett enda dugg.
Champagnen bubblar med sin frånvaro, jag har inte ens mjölk till mitt te. Men jag har bubblande kombucha, så det går ingen nöd på mig.
Det växer ogräs i fiskgjusboet, kan man konstatera. Ute växer det björkpollen. Attjo!
Oh, Brid, jag har tappat länken till fiskgjusarna!
Har försökt lägga in fiskgjuslänk men det verkar krångla. Få se om denna menlösa kommentar lyckas.
Det gjorde den. Då försöker vi med länken igen, så får båsmor korra om den kommer fler gånger: http://tv.eenet.ee/kalakotkas.html
Najs! Utmärkt! Ikväll ska jag kolla på hockey och fiskgjuseboet samtidigt som jag äter pizza!
Jag satt inne och förberedde i stort sett hela dagen och drygt det. (Tur att vi har långa dagar här norröver.)
Jag var bara ute en kort stund i grannbyn och kände varma vindar. Fast i min ordinarie jobbeby blåste det kallt.
Imorgon bitti får vi se vad det blåser för sort över sjön.
Brassblås blir det i alla fall.
Damkaféerna är långt borta ikväll: kan ni begripa hur Danmark kunde vinna över Finland i hockey? Jättekul bara för att de är underdog upphöjt till två!
Robert Aschberg har en liten fundering som tangerar temat. Om ”stilskolor” och annat sådant.
Jag var före! Han läser säkert lotten.se
Är hela båset i koma?
Nä, jag är i Bohuslän.
Koma? Kanske druckit kom-bucha?
Ja, då är vi i alla fall två som rör på oss.
Kombucha piggar upp, SG, när syran träffar gommen och breder ut sig i näsan som en käftsmäll så hoppar det inga halta löss i svalget, det är en sak som är säker.
Verkar vara en släkting till Old Janx Spirit. Huvudbeståndsdelen i den All-galaktiska Gurgelbrännaren.
Är båsmor och kastar boll i Göteborg?
HEJ!
Nej, men det var en mycket god chansning, Cecilia N., eftersom nästan alla jag känner är i Göteborg och kastar boll just nu.
Om ni undrar vad jag gör hela dagarna eftersom blogginläggen kommer godtyckligt som saltkorn på en lax, så är det så att jag söker uppdrag. Jösses amalia vad få föreläsningar jag har. Det blir så ibland, och har helt klart med konjunkturen att göra.
MEN JAG ÄR GLAD ÄNDÅ!
Det är en mycket liten kusin till Old Janx Spirit, SG, och med efterbränning så kan man få fram nästan vilken smak som helst. ska pröva med enbär, tack för inspirationen, så jag kan göra en hälsosam Jynnan Thonix.
Du kan ju höra med allehanda, med hänvisning till hur många ”exempel” du får från deras press …
Det sägs att kafferepen kom till just för att det var olämpligt för damerna att gå på café. På många håll fanns ju inga damcaféer att tillgå och då samlades man hos varandra i stället, när karlarna var på lokal, för kaffe ville man ju ha. Men något så onyttigt som att bara träffas och dricka kaffe gick ju inte an när kaffet nådde ”vanligt folk”, så handarbetet fick följa med och syjuntan var född. Tror jag.
(Och NU ser jag att detta är ett inlägg från förra året och undrar huriallsindar det dök upp som om det vore pinfärskt, när jag klickade på Lottenbloggen!)