Hoppa till innehåll

Etikett: träning

Vi har en pingisplan – mot SM

Som jag har berättat förut, är pappa pingisspelare uti rackethänderna. Träning två–tre gånger i veckan sedan 1951 har gjort att hans bollsinne är fenomenalt.

Pappa 1952.
  • Men så fick han en Alzheimerdiagnos.
  • Och flyttade till en ny stad
  • Sedan kom coronarestriktionerna.
  • Därpå flyttade han till ännu en ny stad.

På 18 månader gick han från att problemfritt köra bil till träningen, till att faktiskt gå vilse i sin egen ficka och inte ha den blekaste aning om var träningsshortsen låg. Söstra mi Orangeluvan och jag fjärrstyrde honom upp på en motionscykel ett par gånger i veckan, fast det ska bollgudarna veta: man har sällan särskilt kul på en motionscykel.

Men nu jävlar.

Sista veckan i januari 2022 går veteran-SM i Halmstad. Detta år fyller pappa 85, och är alltså yngst i sin klass. Jodå, förvisso finns det fortfarande 89-åringar (Uno Hedin) som kan spela omkull honom – men om vi nu ser till att han tränar som aldrig förr, kan han kanske komma iväg och ta en liten medalj.

Pappa 1977.

Färdtjänst är en cool grej (när den funkar). Om man beviljas en sådan, beställer man en taxi som på bestämda tider (fast bara halv, tio i och tio över varje timme) plockar upp folk som behöver plockas upp och köras nånstans. Men … om man har Alzheimers och inte hittar från vändplatsen till hallen som ligger 100 meter bort, ja … ja då måste ens döttrar åka dit och hjälpa till. Och sitta med på träningen. Och hjälpa pappa till vändplatsen igen.

Nu ska ni få se hur underligt väl pappa funkar i pingissammanhang. Hur i hela friden kan en människa med noll närminne sköta poängräkningen fullständigt felfritt? Och sedan analysera sitt spel?

Kuriosa 1: Pappa är en av Sveriges första materialspelare – gummina på hans racket är olika. Den röda sidan har nabbar, den svarta är platt. Under spelet snurrar han hej vilt på sin racket så att motspelarna inte vet vilken sorts skruv de kommer att få emot sig.

Kuriosa 2: Från Eskilstuna åker man till pappas träning i drygt två timmar: tåg, tunnelbana och Roslagsbanan till en station som har en järnvägsövergång utan bommar.

Det är väldigt välmarkerat och nästan omöjligt att missa att man ska vara försiktig här. När man är lugn och det är ljust ute.

Märk väl att jag skrev ”nästan” i bildtexten. För efter träningen var färdtjänstbilen sen – såpass sen att jag efter att ha vinkat hejdå till pappa fick älga iväg som ett jehu med tung ryggsäck och fladdrande kappa och lite för stora skor. Dessutom spöregnade det och var komplett becksvart ute. Framme vid den här avspärrningen på bilden plingade det intensivt (liksom som om ett tåg var på väg) och … och …och … jag stannade inte. Jag märkte inte tåget förrän det var kanske tio meter bort och tågföraren tutade så att det lät ända upp till månen! Då greppade jag tag i avspärrningen och stod blick stilla och flåsade.

Stressen – jag ville verkligen, verkligen inte missa tåget – gjorde alltså att jag förlorade sans och vett samt konsekvenstänkande. Måtte jag minnas detta och aldrig göra något liknande.

Kuriosa 3: När jag 1985 var på K-sektionens 20-årsjubileum med bal i Stora salen på Akademiska föreningen, hade jag en okänd man i manchesterkavaj till bordet. Det visade sig snabbt att han var kemist, pingisspelare och redlöst berusad. Jag frågade honom om han visste vem pappa (kemist och pingisspelare) var, varpå den berusade mannen föll av stolen, halkade ner under bordet och applåderade som en säl, samtidigt som han vrålade:

– Pelle med gummina! Pelle med gummina! Klart jag vet vem Pelle med gummina är!!! HALLÅ!

Mannen reste sig mödosamt upp.

– HALLÅ!

Mannen plingade i sitt vinglas. Och ropade så högt han förmådde:

– HALLÅ ALLIHOP! Hennes pappa är Pelle med gummina! Hennes pappa är Pelle med gummina! Hennes pappa är Pelle med gummina!

Resten av kvällen fick jag kontakt med idel okänt folk som undrade hur jag egentligen hade blivit till om min pappa nu var en man med ”gummi”.

Share
20 kommentarer

På gym med Lotten

Man får ju inte råka ta bilder på andra människor gym, så oj vad jag gjorde detta i hemlighet.

Jag går på gym och tränar muskler eftersom mina knän envisas med att

  • skrika på hjälp vid varje steg jag tar
  • klistrar fast knäskålen som en jättestark magnet på ett kylskåp
  • inte kan böjas som på vanligt folk som kan sitta på huk.

Först torkar jag av en motionscykel som är lite bättre än andra eftersom bla bla och humdidum och dessutom orsaker. (Jag lyssnade inte riktigt.) Den dryper av kall, gammal svett på undersidan av styret. (Borde det ju inte heta på en stationär cykel.) Detta är jätteläbbigt att få i händerna, men de cyklister som tränar före mig torkar ju bara bort det som syns. Jag är torkfantasten som torkar både före och efter mig, och jag borde få medalj!

Se, där i fokus ligger min torktuss.

När jag har värmt upp och konstaterat att jag än en gång har glömt att ta med hörlurar för att dränka gymmets egen plippplopp-oaoaoaaaooo-musik, vandrar jag över till min maskin. Den är liksom min för att den är bäst för mina knäövningar och borde vara min och ingen annans. Men det vet ju inte alla andra som tränar så ibland måste jag vänta på att de blir färdiga.

Här har jag lyft upp massa kilo och försöker sträcka på benen och hålla korven där framme stilla en stund.

Jag gör massa, massa knäböj för lårstyrka. Men hur mycket jag än avskärmar mig och ser upptagen ut, kommer någon ändå fram och vill att jag skyndar mig.

– Haru lång tid kvar eller?
– Ja.
– Va?
– Ja.
– Du HAR lång tid kvar?
– Ja.

Sådär otrevligt korthuggen är jag aldrig i vanliga fall. Men det är ju min maskin!

Därefter lägger jag mig på en med smuts impregnerad, tjock matta för att lägga upp en fot på en stor boll och sedan göra massa höftlyft utan att bollen rullar iväg och hamnar på en farbror intill som stretchar så att man skulle kunna tro att han är släkt med Houdini.

Jag har inte förut tänkt på att skorna är jättefula och att de två gula nyanserna inte alls passar ihop. Där ser man.
Förklaring: Jag ligger här på rygg och drar knäna mot bröstet. Kolla hur jag inte kan böja knäna särskilt mycket – och hur mycket sämre vänsterknät är.

När det nu har gått ungefär 45 minuter är jag intill döden uttråkad. Då tittar jag lite på några Belgianblue-grabbar och kollar vilka gymkläder man ska ha om man vill vara lite läcker och modern. Spräckliga tajts som påminner om benlånga eksem är inne. Jättestora basketlinnen är definitivt ute.

Och sedan  spanar jag  efter roliga träningsuppgifter.

Den här är nästan lite kul. Jag hänger i armarna och så fläker jag upp benen raka så högt jag kan. Can-can med båda benen samtidigt liksom.
SÅHÄR skulle man ju klä sig på gymmet!

Kommen såhär längt går jag till en vilstol (Bruno Mathssons Pernilla 3), fast man ska ligga på mage och lyfta en tyngd upp mot rumpan.

Precis. En sån här skulle man ju ha på gymmet.

Det fantastiska med den här övningen är (håll i er) att det inte gör det minsta lilla ont i knäna. Allt annat som jag gör känns som tusen nålar och tortyr – men här kan jag ligga och göra benböj tills jag kräks.

Instruktionerna betyder: du tränar baksida lår, men inte ett enda någe på framsidan och såhär ska du ligga.

Och så avslutar jag med att skrämma livet ur alla på gymmet genom att stå på händer. Det låter finare än det är – jag står åt fel håll och håller fötterna mot en vägg som jag tittar in i. Plättlätt.

Det stora, säckiga basketlinnet har här åkt ner till min näsa.

Oftast tränar jag med Tjugofemåringen (Ida) och hennes basketspanjor Julian. Hon går in i eget fokus och kommunicerar inte med någon, medan han som känner alla i hela stan knappt kan göra en armhävning utan att någon kommer fram och snackar.

Har ni några råd, anvisningar, tips och idéer så släng dem på mig! Jag finner tyvärr denna träning uuuuuurtrist, så ibland hittar jag på övningar där jag kan hålla i något boll-liknande som jag kan kasta omkring lite.

Share
32 kommentarer

Yoga eller jogga?

Jag tänkte att jag liksom alla andra som jag känner, skulle yoga. Det tänkte jag redan för några år sedan, men lade av när jag upptäckte att jag inte kunde gå på händer längre. Jag nådde liksom inte ner till marken.

Jag har även provat att meditera, vilket var fullkomligt hopplöst. Sällan har jag varit så himla tydligt sämst i klassen på något. A-oooom sa de andra i lokalen och gjorde en triangel med fingrarna i naveltrakten medan jag gjorde skuggfigurer med mina fingrar och dessutom råkade knäppa en jätteknäpp tumme mot långfinger så att det smällde som en kastanjett. (Det var verkligen inte meningen.)

Men nu har jag faktiskt hittat nåt coolt. Det är styrketräningsyoga som man (eller i alla fall jag) blir alldeles svettig av. Ledaren pratar på engelska om uppånerhundar och krigare två och savasana och jag vet inte allt. Av nån mystisk anledning vet ledaren när jag fokuserar så hårt att jag slutar andas. Då säger hon:

– Don’t stop breathing — keep your prana moving throughout your body.

Jag har ingen aning om vad min prana är, men jag ser framför mig att det är en alien. Och att jag är Sigourney Weaver.

Så här gör ledaren:

Precis som de sex deltagarna där, ligger jag hela tiden lite efter. Och inte spretar jag sådär snyggt och lätt heller. Men jag blir härligt trött!

Idag stod jag på alla fyra och tog i för kung och fosterland för att få upp ena benet ”ända upp till taket”, för det stod så i en instruktion nånstans.

– FJONG! så for benet upp.
– PANG! så åkte en taklampa i golvet.

Lampan var en sån här från Ikea. Men plötsligt var den alltså inte en lampa längre, utan liksom en salladsskål plus en miljard småsmåsmåååå skärvor.

Och där stod jag på alla tre med ett ben uppe i luften. Och detta ben kunde med sin fot inte sättas ned på golvet utan att placeras rakt på en miljard småskärvor.

Men … mina händer skulle jag ju kunna flytta på, resonerade jag med mig själv. För under dem finns inga skärvor. Som en trebent stol vinglade jag i några sekunder på blott två ”ben”, och lyckades placera halva uppåtfoten på handens ställe.

Svetten rann. Jag tänkte på cirkusartister och svärdslukare och på alla som går på glödande kol. Och så tänkte jag på mina liljevita vinterfötter som inte ens pallar en normal grusgång längre. Jag började känna att mjölksyran kokade i mina förtvinade lårmuskler.

Och så tog jag ett resolut steg bort från lampsplittret.

– AJ! sa jag fastän jag inte fick ett dugg ont.
– AJ! sa jag igen när jag tog nästa steg, för då gjorde det verkligen ont.

Nu sitter jag här med tre plåster och fem kilometer toapapper, en säkerhetsnål samt tre jättedåliga pincetter. Blodet kunde tyvärr inte dokumenteras eftersom mobilen låg i Treriksröset eller Smygehuk på nedervåningen.

Men vilken tur i oturen: nu kan jag inte hänga med ut och jogga med en kompis imorrn. Me no likey jogging.

(Hej alla ungdomar. Det här är en monsterhit från 1979 och videon är så kass att ni kan blunda när ni njuter av Göran Rydhs flåsande.)

Fast det hade ju varit jättebra om jag inte hade gett upp för ett par år sedan, utan verkligen lärt mig att gå på händer igen.

Share
45 kommentarer

Att träna små barn i basket

Första gången jag coachade ett lag var jag blott 14 år och kunde faktiskt ingenting. Grabbarna som jag coachade var 10 år och hur nöjda som helst fastän jag inte visste vad jag gjorde.

Sedan dess har jag coachat en miljard ungar. Eller coachat och coachat – jag har varit deras tränare. När det kommer till matchsituationer är jag helt bedrövlig; jag vill att alla ska vinna och kan inte förmå mig att få barnen att ta kampen på allvar.

– Braaaa! Ta returen!
– Men Lotten, nu hejar du på fel lag.
– Ja, fast det var ju bra att … han tog … returen … liksom.

Under hela förra hösten tränade jag i ett specialprojekt femteklassare på en skola här i stan. Det var i anslutning till skoldagen, så barnen var redan på plats. Mycket praktiskt. Ännu bättre var att de hade idrott alldeles före basketen, så de var i hallen redan när jag kom. Men …

Huuuuuu så svårt det var!

Näten har jag visat upp förut.
Hallen
Första gången kom ingen på skolan hade talat om för barnen att det var basketträning. Bollarna var inte pumpade och korgnäten i småbitar.
Det var oerhört skitigt i hallen – när vi andra gången satt ner och dribblade blev vi alldeles dammiga. (Man står upp och dribblar bollen och sedan – förhoppningsvis utan att tappa kontrollen över bollen – sätter man sig ner.)
Sittande dribbling.
Närvaron
Barnen kom och gick som de ville – ibland kom några efter 20 minuter, ibland försvann några när det var 20 minuter kvar. Ibland blev ett barn hämtat av en förälder mitt i träningen, ibland var det en klasskamrat som kom och bestämde att polarna inte alls skulle spela basket, utan pingis. Till en början försökte jag hålla en hård linje och förklara att det inte var så här det skulle vara, sedan lät jag hallen läcka som ett såll.
Kläder och skor
Barnen var inte ombytta och hade inte gympaskor. Jag tog under de sista träningarna med mig skor hemifrån för att de skulle känna vilken skillnad det var att springa med fäste. 
Några av skorna som jag annars pyntar mitt hus med.
Konditionen
Barnen orkade inte springa. Alls. En rusch på helplan, och de föll ihop i en flämtande hög. Jag kunde köra övningar med bollbehandling, pass, layups och hoppteknik, men inte något mer ansträngande.
Koncentrationen 
Barnen kunde inte hålla fokus. Alls. Alla ville ha koll på sina telefoner, och många gånger var det föräldrar som ringde och ville prata mitt i träningen.
Räkna, prata om färger och dribbla samtidigt!
Träningsplanering
Det var komplett hopplöst att försöka följa träningsplaneringen eftersom barnen inte kunde ha tråkigt mer än i 30 sekunder. Repetitiva övningar var omöjliga – jag fick satsa på små tävlingar och sådant som fick dem att antingen tänka till eller fnittra. 
– Dribbla bollen, blunda och säg en äcklig maträtt!
– Snurra bollen runt huvudet och rabbla tvåans multiplikationstabell!

Och ändå … var det alldeles ljuvligt. De som är intresserade kommer med glittrande ögon och berättar att de har

  • hoppat ända upp till taket hemma
  • gjort tåhävningar för att hoppa högre
  • övat på att snurra bollen på pekfingret – med en tallrik
  • kommit på hur man kan ta tre steg fastän man bara får ta två
  • letat efter mig på Youtube eftersom min basketkarriär ju måste ha lagts ut där.
Basketkarriären så sent som 2017.

Men konditionen, hörni – vad ska vi göra åt barnens flås? Kan vi komma på en snilleblixt och bli som Lubbe Nordström, fast med kondition i fokus istället för renhållning? HJÄLP!

Share
19 kommentarer

Styrketräning medelst darr på manschetterna

I morse gick jag som en fullständig vettvilling upp redan fem timmar efter att jag släckte lampan. Jag skulle nämligen testa att ”boosta morgonen” med två starka, föredetta elitidrottare till män, födda ungefär på 1980-talet.

Basketspelare, f.d. handbollsspelare, f.d. friidrottare.

Och just denna motionsmetod heter ”vibrationsträning”.

[tankepaus för alla läsare]

Nu ser ni väl framför er hur jag trasslar in mig i breda spännband, sitter på knöggliga tvättunnor och darrar som en bit sylta på centrifugen?

Lotten i chica träningssandaletter.
Lohotten skuhumpahar lohooosss.
Lotten håller hårt i shortsen eftersom hon har problem med brallornas resår.

Inte då. Man ställer sig i en ganska typisk träningsposition på en i och för sig lite fånig darr-mackapär som påminner om forna tiders personvågar, och så trycker man på en knapp och musklar sig lite. Tåhäv. Lårspänn.

– Knip och sträck, ner med hakan!

Det är inte mycket jobbigare än att stå rakt uppåner på golvet på samma sätt, fast utan plattans vibreringar. 

Friidrottsveteranen Daniel Jomalm fick oss sedan att krypa ihop till en liten bakvänd boll med tårna i höjd med hästsvansen, medan vi – handbollsveteranen Rickard Granander och jag – huffade och puffade och längtade efter bollar och handgemäng. Min hästsvans for åt skogen och Rickard började yra om att kaffet var på väg upp – och det var inte från nedervåningen.

Tydligen kan man även åka rutschkana och konståkning samt dansa breakdance med en vibrationsapparat.

När vi var färdiga, torkade vi svetten ur pannan och funderade över eventuell träningsvärk och konstaterade att det ju inte alls kändes så farligt.

Så då tog vi på oss underkjol och pälsbrämade silkesskor och körde ett varv till.
För att till sist serveras te av en kvinna i slips. Att få hårstrån i dekolletaget hade vi inte lust med, därav badmössorna.

Hur det hela utvecklas kommer jag att rapportera om under hela våren!

Share
47 kommentarer

Träningen har inletts!

Om man tackar ja till att åka stafettvasan den 6 mars, måste man träna. Säger de. Min skidcoach Inge Blomberg fixade utrustning, så nu ser jag ut som en skofetischist på alla bilder.

lottensnyaskor
För säkerhets skull är det basketpokaler i bakgrunden så att jag inte ska känna mig helt bortkommen.

För att skidorna ska passa med pjäxorna krävs IQ 200 eller spett och yxa. Det är ett pussel som inbegriper pinnar, spår och compeed-plåster samt en liten härligt luddig, gosedjusliknande kant i pjäxans skaft.

Pjäxa förresten? Hette det inte ”skidsko” på 1970-talet, vilket krävde fokuserad artikulation för att inte låta som ”skridsko”?

skidsko
Just det! Skidpjäxa & skidsko!

Idag vandrade jag iväg 100 meter från huset för att åka för första gången. Eftersom jag visste att jag bara skulle åka i 20 minuter (man måste inleda försiktigt, Lotten, hör du det?), lade jag inte särskilt stor tankemöda vid klädseln, men fick mig då en skopa orienteringsovett från min djefla man.

– Du kan inte ha bomull närmast kroppen!
– Men det är varmt ute.
– Du kan inte ha täckbyxor!
– För att det är varmt ute?
– För att det ser fel ut. Nej, inte dom vantarna!
– För att det är så varmt?
– För att de är opraktis… men vad har du på fötterna?
– JAG HAR MINA FINASTE ALLRA NYASTE GUMMISTÖVLAR FÖR ATT INTE RISKERA SKAVSÅR!
– Jahaja. Det var ju bra.

ombyte
Ombyte förnöjer. Här har jag precis satt på mig skidpjäxor. De fina gummistövlarna står och väntar på mig. Bara en liten stund!

Så halkade jag omkring lite i snön. Ibland åkte jag i gamla skidspår, men det var roligare att plöja ner egna. Bakåt gled jag jättebra; framåt fick jag trycka ifrån för att komma. Min djefla man tog bilder och filmade så att jag om sex veckor kan titta och tjoa ”hahahaaa vad mycket duktigare jag har blivit”.

Jättebra intervallövning:


(Ja, det är min djefla man som dränker alla knarrljud och lottenkommentarer.)

Så … hur ska man egentligen göra? Jag tycker mig ana att jag ser ut lite som Sven-Åke Lundbeck, som Per Elofsson härmar i det här klippet (efter ungefär 3:30 minuter).

Och vad är det för skillnad på elit och vältränad motionär? (Särskilt vid 4:28 minuter anar man vartåt det barkar för mig, som inte ens är ”vältränad motionär” utan snarare ”clown till pajas på hal snö”.)

Dagens lärdom och sensmoral!
”Ställ inte ifrån dig ett par nya, snygga, välsittande och obevakade stövlar i snön, för då stjäls de obönhörligen efter blott ett par minuter.”

Share
91 kommentarer

Att stava sig hela vägen till Mora

I förrgår började jag mumla om 6 mars. Hemma, i bloggkommentarer, inför vänner och släktingar. I kommentatorsbåset dök en mystisk man som heter Inge Blomberg upp och yrade om skidåkningens underbara fördelar. Båset ställde frågor som aldrig förr.

Den listiga Cecilia N:

Men asså … har en begraven hund fått vittring här? Ska Lotten åka stafettvasan?

Pysseliten:

Lotten, ska du åka skidor den 6 mars?
Inge Blomberg, är du min gamla tribologiprofessor på Uppsala universitet? Han som alltid beviljade ledighet och undantag från regeln om obligatorisk närvaro, när det handlade om längdskidåkning? Ja, eftersom längdskidåkning hjälper mot allt och till och med kompenserar för en missad fysiklab!

Söstra mi Orangeluvan (som inget visste):

Så … du ska delta i en stafettskidtävling, är det det vi säger?

Alla i min närhet skakar på huvudet och säger:

– Stolleprov
– Galenskaper.
– Är du helt från vettet?
– Hur i hela friden ska det gå till?
– Det här går aldrig vägen.
– Du kommer att skada dig.
– Det här är inte realistiskt.
– Hur mycket får du betalt?

Gustav_Vasa
Vad har du satt igång, Gustav Vasa?

Aldrig kommer tiden att gå så snabbt som under de närmaste sex veckorna, ska ni veta. Ni som vill att februari ska flyga förbi i raketfart ska veta att just i år är det detta som kommer att ske. (Nej, tiden går inte alltid lika fort. Det är vetenskapligt bevisat.)

moranisse
Mora-Nisse och en kranskulla.

Alltså. Idag om prick sex veckor – den 5 mars – kommer jag att lägga mig i ett hotellrum i Sälen och fundera på vallor, snöföre, stavteknik och dumma beslut som jag har fattat i mitt liv. Och den 6 mars ska jag delta i Stafettvasan tillsammans med likasinnade stollar.

Så här presenteras stollarna i officiella sammanhang (Sveriges Radio):

Cilla Nilsson, född 1979, urstark friidrottare/mångkampare som vet hur tyngder ska lyftas och släggor kastas.

Lotten Bergman, född 1964, språkpolis med basket som specialitet.

Christer Hermansson, född 1963, författare och kulturchef som gärna tar ton.

Dawod Mohammad, född 1974, mental- och NLP-coach med engagemang I samhällsfrågor. Ursprungligen från Syrien, har bott ett drygt år i Sverige. Simmar och promenerar i skogen. Har aldrig stått på ett par skidor.

Inge Blomberg, född 1951, skid- och friluftsentusiast med fokus på att leda stafettvasa-gänget.

Det är alltså ett radioprojekt; P4 Sörmland ska sända från spåret och följa oss i vår träning mot ättestupan Vasaloppet. Sträckorna (i klassisk stil) som ska köras är 24 km, 24 km, 19 km, 14 km och 9 km. Programledaren Jonas Carnesten lovade mig 14-kilometerssträckan, medan coach Inge i ett mejl påstår att jag ”given på en av de längre sträckorna”. (Kommer inte på fråga.)

Jag åkte ungefär 500 meter 1976 och har sedan dess inte varit närmare ett par skidor än jag är när jag tittar på OS och VM, ska ni veta.

Margit Nordin
Margit Nordin från Grängesbergs IF, som deltog i Vasaloppet redan 1923.

Vad tror ni om det här träningsschemat som jag har hittat på alldeles själv med huvudet under armen?

: sjukgymnastik i simbassäng & basketträning & skidåkning eller stavtagsträning
ti: sjukgymnastik med hantlar, maskiner och gummiband & 45 minuters motionscykling
on: basketträning & 45 minuters motionscykling
to: sjukgymnastik med hantlar, maskiner och gummiband & 45 minuters motionscykling
fr: 45 minuters motionscykling & skidåkning eller stavtagsträning
: basketmatch eller vila
: basketmatch eller vila

Men när får man dricka vin?

Share
113 kommentarer

Knät from hell

"Collateral damage" tror jag att någon del heter.
”Collateral damage” tror jag att någon del heter.

Ni vet mina knän som knastrar och där benpiporna skrapar mot varandra och knäskålen går vilse och smärtan dunkar och som jag inte kan sluta gnälla om? Och hur jag som en idiot fortsätter att träna basket trots att knäna är svullna och varma och trots att dunderkurerna med antiinflammatorisk medicin inte alls hjälper? Så här låter det på träningarna:

– Men Lotten … du haltar?
– Japp, men ni vet, spik i foten, det kunde ha varit värre.
– HAR DU EN SPIK I FOTEN?
– Nejnej, jag har bara ont i knät.
– Har hon en spik i knät?
– Har ni hört att Lotten har en spik i knät?

Lite senare ropar jag:

– Nu värmer vi upp! Alla vid mittlinjen! Jag ska bara knyta skorna, så kommer jag – börja med lay upp med reverse i hörnet och en lustiger hook rakt framifrån korgen!

I skorna stoppar jag ner ett par formgjutna sulor och två gelékuddar samt mina fötter. En knöl på strumpan rättas till genom ett kraftigt ryck som gör att strumpan (från 1981) knakar till. Och så tittar jag på mina oknutna skor. För att de ska kunna knytas måste antingen jag komma ner till skorna eller skorna komma upp till mig. Ett nästintill omöjligt projekt, faktiskt. Men med krumbukter och stön funkar det. Och så uuuuut på planen!

– Huff. Uff. Aj.
– Går det bra, Lotten?
– Japp, jag ska bara få igång cirkulationen.
– Trots spikarna i knäna. Jamen se där. Du ser redan lite smidigare ut.
– Tack. Kolla, jag kan spela försvar med djupa knäböjningar!

För ute på planen finns det en stund senare inga sorger eller bedrövelser eller knastrande knän. Jag flyger fram som en lärka och foular för allt jag är värd. (Min spelstil är brutal, hård, klumpig och inte särskilt snabb.)

Men efter träningen tittar jag på två knän som ser ut som oäten palt. Och nu har jag fått nog och en tid hos farbror doktorn imorrn och då ska jag be om en amputation. Eller kanske en kortisonspruta. Vi börjar med det sämsta knät och ser om vi därmed kan skrämma det andra till lydnad. För knäna ska veta hut!

Jag tar strypgrepp på det, så hääääär …
Jag tar strypgrepp på det, så hääääär …

Uppdatering

– Du har ju underbara ligament.
– Tack.
– Fantastiska ledband.
– Tack.
– Men nu tömmer vi knät på vätska och injicerar kortison.
– PRISA GUDARNA! Pukor och trumpeter! I love you!
– Man kan göra det här på två sätt … blabla … riskerna är …  blabla … en gång är ingen gång … blabla … artrosen gör att … blabla … Nu kommer det att sticka till. Jahaja, dålig viskositet. Inte grumligt. Bra, det här blir bra. Är den där steril? Då tar vi … humdidum … jamen då var det färdigt.

Två sådana här fulla rör sögs ur mig!
Två sådana här fulla rör sögs ur mig!

Jag är numera full av kortison och känner mig som ung på nytt eftersom jag är beordrad noll komma noll fysisk aktivitet och bara får ligga i sängen som änna tonåring till imorrn.

Share
31 kommentarer

Pusselpyssel

En gång när den store Artonåringen bara var en liten lintott till parvel och alls inte hemifrånflyttad blivande civilingenjör, placerade jag honom i pysselhörnan i en klädaffär. Han var bara två år och jag var jättegravid och alls inte på humör att prova kläder. I denna barnhörna fanns som vanligt en fastlimmad legoplatta, smutsiga legobitar, några pennor och ett pussel. Han fokuserade på pusslet eftersom han var inne i en intensiv pusselperiod.

Medan jag stod och med förtvivlade ögon stirrade på mig själv i spegeln och försökte klämma in mig och magen i ett par snickarbyxor (eftersom jag hade fått för mig att alla quinnor med graviditetssnickarbyxor mådde bättre än alla utan), skred han till pusselverket.

Typisk clipartbild. Vet faktiskt inte vad den ska illustrera.
Typisk clipartbild på pussel. Vet faktiskt inte vad den ska illustrera.

Snabbt gav jag upp klädprovarprojektet eftersom jag inte bara var för stor för snickarbrallorna utan även för provhytten. Hela jag knastrade av statisk elektricitet när jag äntligen lösgjorde mig från provrumsgardinen. (Dörrar är mycket bättre, hörni affärsägare, dem kan man luta sig mot utan att falla halvklädd ut i affären, på rygg som en annan skalbagge.)

När jag kom fram till min lille tvååring såg jag att han hade löst pusslet på ett kreativt sätt. De bitar som inte passade, hade han helt enkelt brutit sönder och pressat in. Bilden hade han komplett struntat i: pusslet föreställde nu en tupp med kammen på foten och foten i munnen och stjärtfjädrarna på huvudet.

– Fääääääädi! sa han stolt.

Jag kunde här ha sagt ”bra, min son, du tänker utanför lådan”. Men jag kände nog mer ”men satan, han kommer att växa upp och bli en ligist som med ett järnrör slår hela världen med häpnad”.

Idag har jag och min djefla man på samma sätt pusslat ihop dagen genom att bryta sönder och fila bort obekväma delar. Vi gjorde samma sak förra onsdagen, så vi känner oss vana och rätt coola.

  1. Jag kör drygt två timmar med solen i ögonen i bil till Finspång, där min djefla man redan är eftersom han åkte tåg dit igår.
  2. Han föreläser på förmiddagen och när jag kommer fram, äter vi lunch tillsammans.
  3. Jag föreläser på eftermiddagen medan den djefla mannen tar bilen och kör hem med solen i ögonen.
  4. Under tiden roar sig Åttaåringen bäst han kan med sin morfar.
  5. Sextonåringen, Trettonåringen och Elvaåringen har med sig matsäck och går efter skolan till biblioteket för att sedan ta sig till sina basketträningar på tre olika ställen.
  6. När jag har föreläst, liftar jag med någon kursdeltagare till Norrköping och tar tåget därifrån hemåt precis i lagom tid för att hinna till min basketträning. Hoppas att jag har kommit ihåg att ta med mig basketskorna.

Vana tidsplanerare ser nu att det kan gå helt åt pepparn på ett flertal ställen i det här pusslet. Men då bryter vi bara av ett hörn till någonstans och gör en snygg mosaik av hela klabbet.

Typisk mosaikbild. Som inte alls illustrerar denna dag eftersom det ser lite bäääässcht ut.
Typisk mosaikbild. Som inte alls illustrerar denna dag eftersom det ser lite bäääässcht ut.
Share
25 kommentarer

De vänsterhäntas dag

Han är vänsterhänt. (Dock inte Einstein, Benjamin Franklin och Picasso.)
Han är vänsterhänt. (Dock inte Einstein, Benjamin Franklin och Picasso.)

Jag är inte ett dugg vänsterhänt. Lite vänsterfotad är jag dock eftersom man som basketspelare är starkare i vänsterbenet. (Komplicerat: man gör som högerhänt helst höger-lay up, och då gör man avstampet med vänster ben.)

Min moster är vänsterhänt och har skyllt många oförrätter på detta faktum. Hon fick till exempel av okänd anledning inte någon cykel när hon var liten. Moster själv tror att det beror på vänsterhanden.

Tillbaka till min starka vänsterfot nu. Som den 6 augusti gjorde ont och började se ut som en semla i varm mjölk eller ett upphittat vattenlik: svullen, suddig i konturerna och allmänt vrickad. Jag nämnde det i kommentatorsbåset och fick bekymrade kommentarer om den stackars semlan. Sedan kom en farlig massa dagar med promenader och Gröna Lund-besök, fyra stora museer och ett par joggingrundor. Men efter basketträningen igår fick jag skäll av mina unga lagkamrater:

– I din ålder vet man inte vad som händer i lederna!

– Du kan inte spela med den där foten, du ser ut som min mormor!

– Cysta! Min mamma hade precis en sådan där knöl, fast i axeln!

– Jag tror att det är en tumör, de är väl sådär wobbliga?

Jag tog mig därför till doktorn idag. Fnissande förklarade jag att jag ju hade spelat bask… men hann inte längre än så.

– Vätska. Du ska inte träna mer den här veckan, sa doktorn och klämde på semlan vid min f.d. fotknöl.
– Nä, veckan är ju snart slut, så …
– Med den här sprutan kommer jag att tömma dig på vätska. Syster! Kom med spriten!
– Skål! sa jag och fnittrade.

Jag var vid det här laget alldeles yr av lycka över att det faktiskt var något fel på mig och att jag fick något mer än bara ”oklart, ta en alvedon och vila i två veckor”.

– Ser du? Jag kan nog ta lite mer här också, sa doktorn och drog i sugsprutan som jag har sett på tv att de gör i Hollywood.
– Ser? Klart jag ser! Jag ser ju klart och tydligt att du suger ut en halv deciliter gul vätska ur mig! Hjälp. Det är ju jättemycket! Ser ut som kiss! Vilken smal ankel jag får! Hurra!

Sedan sprutade doktorn in en stor dos kortison och gav mig en akut röntgentid på måndag. Och jag är så glad! Jag lider nämligen av (tadaaaa) överansträngning! Jag har tränat för mycket! Jag och min träningsdagbok har varit för duktiga!

(Nej, inte heller jag begriper hur detta i min hjärna förvandlas till något väldigt positivt som jag till och med vill skryta om när det egentligen bara är ett bevis på att jag är dum i huvudet.)

Men nu från min vänsterfot till världens alla vänsterhänta. Efter att bara ha snyltat på den djefla mannens Spotifykonto, har jag nu skaffat mig en egen avdelning så att jag slipper bläddra genom amerikansk country. Och då måste man ju dagen till ära premiärvisa en egentillverkad liten lista (ni som inte vet: det är som forna tiders blandband) med vänsterhänta musiker. (Listan är snäll; man kan lyssna även om man inte är hårdrockare som jag).

I Beatles var 50 % av medlemmarna vänsterhänta. (Men Ringo spelade högerhänt.)
I Beatles var 50 % av medlemmarna vänsterhänta. (Men Ringo spelade högerhänt.)

Stoppa pressarna! Acke i kommentatorsbåset har räknat!

”Sannolikheten att man får ett band med fyra medlemmar där två är vänsterhänta och de båda högerhänta dör före 2002 är cirka 3,25 på 100 000.”

Share
110 kommentarer