Jag tänkte att jag liksom alla andra som jag känner, skulle yoga. Det tänkte jag redan för några år sedan, men lade av när jag upptäckte att jag inte kunde gå på händer längre. Jag nådde liksom inte ner till marken.
Jag har även provat att meditera, vilket var fullkomligt hopplöst. Sällan har jag varit så himla tydligt sämst i klassen på något. A-oooom sa de andra i lokalen och gjorde en triangel med fingrarna i naveltrakten medan jag gjorde skuggfigurer med mina fingrar och dessutom råkade knäppa en jätteknäpp tumme mot långfinger så att det smällde som en kastanjett. (Det var verkligen inte meningen.)
Men nu har jag faktiskt hittat nåt coolt. Det är styrketräningsyoga som man (eller i alla fall jag) blir alldeles svettig av. Ledaren pratar på engelska om uppånerhundar och krigare två och savasana och jag vet inte allt. Av nån mystisk anledning vet ledaren när jag fokuserar så hårt att jag slutar andas. Då säger hon:
– Don’t stop breathing — keep your prana moving throughout your body.
Jag har ingen aning om vad min prana är, men jag ser framför mig att det är en alien. Och att jag är Sigourney Weaver.
Så här gör ledaren:
Precis som de sex deltagarna där, ligger jag hela tiden lite efter. Och inte spretar jag sådär snyggt och lätt heller. Men jag blir härligt trött!
Idag stod jag på alla fyra och tog i för kung och fosterland för att få upp ena benet ”ända upp till taket”, för det stod så i en instruktion nånstans.
– FJONG! så for benet upp.
– PANG! så åkte en taklampa i golvet.
Lampan var en sån här från Ikea. Men plötsligt var den alltså inte en lampa längre, utan liksom en salladsskål plus en miljard småsmåsmåååå skärvor.
Och där stod jag på alla tre med ett ben uppe i luften. Och detta ben kunde med sin fot inte sättas ned på golvet utan att placeras rakt på en miljard småskärvor.
Men … mina händer skulle jag ju kunna flytta på, resonerade jag med mig själv. För under dem finns inga skärvor. Som en trebent stol vinglade jag i några sekunder på blott två ”ben”, och lyckades placera halva uppåtfoten på handens ställe.
Svetten rann. Jag tänkte på cirkusartister och svärdslukare och på alla som går på glödande kol. Och så tänkte jag på mina liljevita vinterfötter som inte ens pallar en normal grusgång längre. Jag började känna att mjölksyran kokade i mina förtvinade lårmuskler.
Och så tog jag ett resolut steg bort från lampsplittret.
– AJ! sa jag fastän jag inte fick ett dugg ont.
– AJ! sa jag igen när jag tog nästa steg, för då gjorde det verkligen ont.
Nu sitter jag här med tre plåster och fem kilometer toapapper, en säkerhetsnål samt tre jättedåliga pincetter. Blodet kunde tyvärr inte dokumenteras eftersom mobilen låg i Treriksröset eller Smygehuk på nedervåningen.
Men vilken tur i oturen: nu kan jag inte hänga med ut och jogga med en kompis imorrn. Me no likey jogging.
(Hej alla ungdomar. Det här är en monsterhit från 1979 och videon är så kass att ni kan blunda när ni njuter av Göran Rydhs flåsande.)
Fast det hade ju varit jättebra om jag inte hade gett upp för ett par år sedan, utan verkligen lärt mig att gå på händer igen.
Sååå kass är väl inte videon? I alla fall inte lika kass som låten?
Och lyssen barn, Lotten bara skojar när hon kallar det för en monsterhit. Vi lyssnade på BRA musik på 70-talet.
Tänk Queen, Bruce Springsteen, Bachmann Turner Overdrive, Gloria Gaynor, Temptations istället för Göran Rydh.
Om ni lyssnade på hela låten så kan ni tvätta öronen med klorin så försvinner klådan.
Den var väl lika hittig som Kôppäbärgsvisan och Sommarnatt av Snowstorm och Ner ner ner nerför backen ner (som nog inte hette så, men jag minns inte namnet).
Förnumstig tant tipsar om att se till att man ryms att göra rörelser innan man gör dem. Fast det tipsar väl Lotten om också. På sitt eget sätt.
Den nedsparkade lampan måste ju innebära att du verkligen lyckades få upp foten till taket. Bravo!
Prana, krigare, hundar, trikonasana och savasana låter som någon slags ashtanga-yoga och det är nog det bästa sättet att stärka väldigt många av kroppens muskler. Långt fler än joggandet, så klart. Och du kommer att kunna gå på händerna, fast det kanske tar några år.
Trikonasana låter som ohälsosamma grisar.
Förlåt.
Många djur är det i ashtangan, Ninja: uppåtgående hund, nedåtgående hund, kissande hund, katt, delfin, kobra, kråka, kamel, med många fler, men inga grisar (och inga trikiner).
Träning är farligt, det har jag alltid hävdat.
(Borde antagligen träna mer. Men yoga blir det inte, av flera skäl.)
Karin: Den nedsparkade lampan kanske bara är bevis på att mina ben är jättelånga? Eller … att lampan hängde lite för långt ner?
Hur som helst: jag är inte alls allvarligt skadad i den skurna foten. Däremot har jag hittat ett annat, lamprelaterat sår, som är mycket mer imponerande! (Se bild.)
Ser imponerande ut och svider fint i duschen.
Haha! Eller kanske inte, så j-a kul är det ju inte med glas i foten och en trasig lampa.
Men hahaha! Lite igenkännande så där. Har också tänkt prova på yoga i massor med år. Som när jag var gravid. Men då fick jag höra att det är inte lämpligt med det om man inte utövat det förut för det kan sätta igång alla möjliga konstiga saker i skallen. OK, nähäpp. Sedan har jag inte haft tid. Eller tagit mig tid, säger alla andra. För ett tag sedan köpte jag mig i alla fall en matta. Mannen min och sonen undrade vad jag skulle med den till, den kommer inte användas. Gillar inte när andra har rätt. Men jag kan nog komma på något roligt att använda den till, göra sittdynor eller något.
Eller så kanske jag borde rulla ut den och sätta igång med pilates, det är bra för rygg och mage. Har en app på plattan. Den laddade jag ned för massor med år sedan. Eller vänta, vilken tur, jag har ju ny platta och där har jag inte laddat ned den. Bra, då slipper jag.
Skönare att sitta i solen och läsa. Eller virka.
Nu tror ni kanske att jag tycker om yoga bara för att jag här säger att jag gör det litegrann?
Well, det enda jag egentligen tycker om i motions- eller träningsväg är faktiskt basket. Men (och knock on wood nu) knäna har blivit mycket bättre sedan jag för en månad sedan fattade hur man väcker lårmusklerna.
Om CtLDPT dyker in här: JAG HAR BLIVIT LITE STARKARE PÅ FRAMSIDA LÅR!
(Bäst att jag skriker så att han hör mig.)
Jag hör! Heja, heja!!
det där med att det ska vara roligt att röra s ig, det är rackarns svårt för oss som hellre läser. Eller stickar.
Eller knypplar.
Eller läser,
Eller väver.
Eller pratar.
Eller broderar.
Eller tänker.
Eller så.
Jag har ännu inte hittat nån träning som är roligare än det.
Jag har prövat.
I tioårsåldern prövade jag friidrott. Min uppvärmning bestod av att flåsa 50 meter, sist i gruppen och sen sakta släntra ner till innerplan och vänta på resten som lydigt joggade två varv runt plan.
Sen var det bollspel på jympan och det var lite roligt med basket, men resten var avskyvärt. liksom cirkelträning (Baby elephant walk) dans till Bröderna Lindqvist och Viggen.
När jag gick i skolan för vanartiga barn hade vi inte jympasal så vi åkte och badade tre gånger i veckan. Det var kul. Numera får jag ofelbart blåsgitarr av kommunala bassänger.
Sen har jag försökt mig på att jogga, medvetslös av tristess efter 150 blodsprängda meter.
Längdskidor var rätt lattjo, och jag var faktiskt sjukt bra på det (tack pappa som snodde stavarna) men sen upphörde vintersäsongen permanent i en femton år eller så.
Cykla har jag förstås också gjort eftersom man annars inte kom så värst långt som unge, men sen kom racercykelvågen, och jag föll till föga och köpte en Nishiki Trim Master med halvtumssmala hjul som fick sympatipunka bara av att se ett gruskorn på bild. De fullständigt ojusterbara bromsklossarna var dock snäppet värre, och efter tio år, längst in i cykelstallet, sålde jag cykeln för en femhundring.
Ångestfyllda tonårspromenader, som varade ett par timmar varje natt, knäckte slutgiltigt mina chondromalacia patellae-knän, som numera protesterar med högljudda knak, så fort jag försöker övertala dem till nån aktivitet.
Nä, jag säger som Peztis, motion, det är inge vidare det.
Det var en rejäl (och intressant) redovisning av hela motionslivet, Ninja! Mitt stora idrottstrauma består ju av en lårstark fotbollstränares idioti, men om det har jag berättat förut.
Nu måste jag (förlåt lite) skratta åt ”blåsgitarr”. Tihi.
Oj, Ninja. Jag förbleknar.
Fast jag tycker ju att det ÄR kul.
Fast jag kommer aldrig igång.
För jag är så trögstartad. Skabara först. Sen blir det för sent.
Men imorn så!
Hur många imorn finns det egentligen?
Det är klart att det allra bästa är om man hittar någon träningsform som man tycker är rolig, för då ökar chansen att det blir av. Annars får man kanske göra som Brita Zackari, och träna ändå. Låta det bli något som man bara gör, ungefär som att borsta tänderna eller gå och handla (det är ju inte heller kul i första hand). För är det något som är farligt, är det att inte röra på sig. Det vet vi ju alla, egentligen.
Själv har jag varit väldigt inaktiv i långa perioder, tills jag kände att jag inte längre stod ut med att ha ont i ryggen hela tiden. Jag gick hos en sjukgymn… förlåt, fysioterapeut som bl.a. hade ett eget gym. Det var kanske inte så roligt att träna, men det var lite kul att se att jag gjorde framsteg. Sen började på ett vanligt gym, där jag så småningom upptäckte boxercise. Det var jättekul, och jättejobbigt! Det hjälpte mig också att sluta röka, eftersom återfallen straffade sig hårt och omedelbart. Snart märkte jag också att jag blivit endorfinknarkare, vilket är ett rätt trevligt beroende. Nu tränar jag crossfit och kör löpning med hunden och trivs utmärkt med det. Men jag inser ju att alla inte kan tycka om det lika mycket.
Christer. the Long Distance PT! Jag har en sjukgymnast! Som inte är fysioterapeut!
Jag försökte i höstas utreda de korrekta betydelserna av sjukgymnast / fysioterapeut/ naprapat/ kotknackare/ kiropraktiker / magiker, och kom fram till att även om några av dem jobbar EXAKT likadant trots olika titlar, så handlar det om deras utbildning.
Åpp å hoppa! Nu gör vi alla eeeeeen djup knäböjning! (Ninja slipper, för hennes knän låter som när man slår sönder tio vinglas på en gång.)
Ja det gäller att hitta sitt eget kulorörapåsig. Speciellt om man egentligen tycker det är roligare att läsa. Eller sticka. (Och allt annat redan uppskrivet.)
Hann bli 54 innan jag hittade mitt – crossfit! Och så gillar jag dans (fitsteps anyone?) men det finns inte mycket av det på lagom avstånd, om man inte är barn/ungdom.
Apropå crossfit, så tycker jag mig märka att alla gillar det. Eller så är det bara alla som gillar crossfit som berättar det. Jag har inte hört en enda person säga ”näää, crossfit var inget för mig”.
När jag klippte håret senast, var frisören crossfittok. Han sa att det passade alla, även gamla basketspelare med trasknasiga knän. Å ja ba:
– Eh … men … men … men …
Har slagit upp crossfit och tycker det verkar hemskt. Jag gillar dans och cykling. Fast mest gillar jag att läsa.
Jag håller med, Brid, hemskt verkar bara vara förnamnet. Jag ska putsa mina glasögon nu, jag läste att du gillar dans och kyckling.
Läsa känns som en bra aktivitet för mig.
PS. Jag tror man måste gilla att titta på andras skor för att gilla crossfit.
Nej det är verkligen inte alla som gillar crossfit. Men en del som gör det tycker också väldigt mycket om att prata om det. Kanske för att det kan se så hemskt ut, men är så roligt. Men strunt samma, to each one etc.
Dans och kyckling! Haha! Det behövde jag, som översätter sånt här till engelska just nu:
”Ur denna synvinkel omfattar MA segmentering i realtid av enskilda kunder som besöker en webbsida, anpassning av digitalt innehåll i realtid för varje enskild kund och varje enskild situation samt system, systemintegration, plattformar, verktyg och metoder för realtidsbaserad segmentering och anpassning av digitalt innehåll.”
Ja, oh hörni, vad det är roligt att läsa, t ex Lottens mening ovan. Not.
Alltsåjamenar det är ju tur att det finns annat att läsa än det där.
Sannerligen, Magganini! Till exempel ”En världsomsegling unde havet” eller ”Den vita stenen”. Det är grejjer, det.
Lottens översättningsexempel.
Verkar som hon borde fått ett dubbeluppdrag.
1. Redigera texten
2. Översätta.
Imponerande! MA omfattar ”segmentering i realtid /…/ och metoder för realtidsbaserad segmentering”. Dock bara ur en viss synvinkel.
Korrekt uppfattat, Örjan! (Fast egentligen inte: mitt uppdrag är bara att översätta till engelska [trots att jag inte är native speaker], men det är helt hopplöst om jag inte först översätter till normal svenska.)
Varsågod Lotten! Lite hjälp på traven från Farbror Google:
”Ur denna synvinkel includes MA segmentation in real time of individual customers visiting a webpage, real-time digital content customization for each individual customer and each individual situation as well as system, system integration, platforms, tools and methods for real-time based segmentation and customization of digital content.”
Mitt kulor-öra-påsig är att rida. På lektion en gång i veckan. I samma grupp och samma tid.
Jag har just sett två svtplayprogram om två unga dirigenter: Alondra och Mirga.
Jag tror att dirigenter och ryttare har en del gemensamt. De har en idé om vad som ska hända och så ska de få med sig den andra parten på att göra det på så bra sätt som möjligt utifrån deras båda förutsättningar på ett sätt som gör att båda trivs och har kul ihop.
Men man kan sticka också.
Har ni vägarna förbi måndagen efter midsommar kan ni gärna få hänga med mig i Sockenstugan. Jag har just blivit värvad att sitta där och vara pittoresk en dag med stickor och spinngrejer.
Den som skrev texten som ska översättas borde ha stryk.
Dans och kyckling låter som min sorts träning, ehuru jag på grund av de vinglaskrossningslåtande knäna nog satsar på cykling och kyckling.
Kan man få en öl till dansen och kycklingen? Om man cyklar? Då kanske det blir på-örat-kuligt i stället.
Nu börjar det likna nåt!!!
Det låter som dags för båsträff med i realtid segmenterad sallad och grillad kyckling, öl och dansplattformar för trevlig samvaro nu när sommaren närmar sig – som idag med kyla, regn och blåst.
Utmärkta idéer alltsammans. Jag har inget emot kyckling heller, fast nån vidare motionsform är det kanske inte.
Annars är vi f n på hotell Rådhuset i Lidköping vid Vänern (det ligger vid torget som det pittoreska rådhuset står mitt på, fast just nu är det senare inslaget i plast och alls icke så sevärt). Vi har gått en promenad och rekat middagsställen. Ska snart ut igen. Jag har försökt få min jacka hjälpligt torr med hotellrummets hårtork och upptäckt hur fläckig den tyvärr är. Paraplyerna är kvar i Uppsala.
Jag tycker mig ha lagt märke till att vilket regn jag än går i, så ligger paraplyerna i Uppsala.
Brid. Garströms i hörnet av torget är ett minst lika bra café som rådhuset, speciellt nu när det senare är inslaget.
För att slippa regn på min norrköpingsresa medtog jag paraply.
Det regnade/haglade bara när jag var inomhus.
Lotten skulle inte ha godkänt Hotell Rådhusets frukost: det fanns inget bacon. Äggröran hade fin konsistens på rostat bröd men smakade just inget. Men det fanns pannkakor med sprejgrädde och flera fruktvarianter till.
Fredagskvällens översättningsövning: ”with a peaty tang”. Jo, vi känner ju den balanserade torvsmaken men beskrivningen?
’med en distinkt smak av torvrök’?
Ninja: Tydlig men inte påträngande, är vad vi upplever. Men det passar ju inte som översättning.
Stomatol smakar den abslolut INTE!
Peaty tang! Jag översatte ju en whiskybibel för några år sedan och det där känns väldigt bekant. Leta leta leta i datorn. Ah.
”Torven till rökningen, som enligt destilleriets uppgifter uppgår till ”one barrel load of peat per batch”, skärs maskinellt, bland annat vid en mosse vid Tomintoul.”