Hoppa till innehåll

Månad: september 2011

Jag och mina apparater

Idag åkte jag till affärn med den nyss inköpta, sprillans nya, jättesnygga elvispen som plötsligt inte ville vara med och leka längre. När vi tryckte ner knappen som det stod TURBO på, lade den av, spottade ut visparna och slöt sig som en mussla. Visparna som alldeles nyss satt där de skulle, passade plötsligt inte i sina hål. Affärn skakade på apparaten, ruskade på huvudet och sa nääääää. Och gav mig pengarna tillbaka. (Yes! Sedlar!)

Kan man då överleva utan elvisp? Jahadå, här har ni familjen med gräddvisparmuskler och en gammal mekanisk vevvisp.

Så har vi då kameran som gick sönder under Bokmässan. Orsaken var “fel”. Utan förvarning gav den mig en order som var glasklar men som alls inte löste problemet:

Tryck. TRYCK. T-R-Y-C-K! Trycktrycktryck.
Tryck. TRYCK. T-R-Y-C-K! Trycktrycktryck. Tryckelitryck!

Med stor hjälp av kommentatorsbåset lyckades jag häromdagen hitta en kameralagningsbeskrivning som löste problemet. Man tar bara fram sina finaste skrivmejslar skruvmejslar och skrivar skruvar och har sig ett tag och så letar man upp ett litet rött hjul som har hakat upp sig och så pillar man lite på det och häller ner lite symaskinsolja så blir det så bra så.

Kameran utan bottenplatta. Inte alls särskilt imponerande.
Kameran utan bottenplatta. Inte alls särskilt imponerande.
Lägg gärna märke till hur jag lyder order och använder en tejpbit för att samla skrivarna, förlåt skruvarna, som annars lätt dansar ner på golvet.
Lägg gärna märke till hur jag lyder order och använder en tejpbit för att samla skrivarna, förlåt skruvarna, som annars lätt dansar ner på golvet.
Se, vilken bildkvalitet! Bilden är förstås tagen med den nu fungerande finkameran som till och med avslöjar att bitsen är dammiga.
Se, vilken bildkvalitet! (Bilden är förstås tagen med den nu fungerande finkameran som till och med avslöjar att bitsen är dammiga.)

Men min allra finaste apparat är förstås datorn. Eftersom den följer med mig överallt, får den vara med om både det ena och det andra, t.ex.

  • påmmfritt i eluttaget
  • vin i tangentbordet
  • baconfett på skärmen
  • Dramatenskådespelares frustspott (jag satt längst fram på parketten – datorn låg på golvet)
  • te i tangentbordet
  • blyertsstift i eluttaget (det är ju magnetiskt)
  • öl i tangentbordet.

Häromdagen fick datorn och jag uppleva något alldeles nytt tillsammans:

Frågan är bara hur det funkar.
Frågan är bara hur det funkar. Och om man kan kalla det hela en falloid installation.
Share
19 kommentarer

Nu har jag äntligen en deckaridé!

Who killed Cock Robin?
I, said the Sparrow,
with my bow and arrow,
I killed Cock Robin.

För att ni ska förstå denna saga, som jag hade tänkt skriva som en allegori över livets förgänglighet, måste ni tänka er att Cock Robin är ett fladdrande bloggmonster och att den där sparven är en djefla sparv.

Det var en gång en ädel fembarnsmamma som en torsdagskväll …

Eller så går vi bara rakt på sak, kanske?

Imorrn blir Åttaåringen (som i mina ögon nyss var Fyraåringen) faktiskt Nioåringen. Han har ringat in varenda radiostyrda pryl i hela Teknikmagasinets katalog, varför hans ömma föräldrar obegripligt nog har köpt böcker, låtsastatueringar, såpbubblor, Bakuganfigurer, hopprep och en riddarhjälm.

Samt ett litet armborst i trä.

Ett vapen i köket – där det ju inte alls hör hemma, eller hur?
Ett vapen i köket – där det ju inte alls hör hemma, eller hur?

Tänk er nu en djefla mjukiskille som knappt svär, aldrig har druckit alkohol och som nybliven far 1992 sa till sin mosiga fru att han minsann skulle byta alla kommande barns blöjor i all evighet, amen. (Inte anade han att det skulle bli fem barn, inte.)

Tänk er nu hur denna mysgrabb höjer det ännu inte inpackade armborstet och får svindel av grabblycka och placerar den väldigt trubbiga pilen på rätt ställe i skåran.

Tänk er hur han spänner bågen och siktar någonstans ganska nära sin ljuvliga hustru som står i köket och stökar till.

Tänk er nu hur han för säkerhets skull siktar en meter till höger om och en meter ovanför nudelfrippan så att hustrun verkligen inte ska råka illa ut. (Hon kan ju reagera häftigt och oväntat ilsket av en aldrig så trubbig pil i bakhuvudet.)

Tänk er slutligen hur armborstet är ett bra armborst som verkligen skjuter iväg pilen åt hållet som det ju ska. Och att den med vansinnig kraft åker rakt in i köksskåpet på just den hyllan där de roliga vin-, öl- och likörglasen står.

Det sa PANG, det sa KRASCH och plötsligt regnade det glas och glasbitar över hela mig.

Ser ni glaset som föll rakt ner i tekannan?
Ser ni glaset som föll rakt ner i tekannan?

På glashyllan (som ju om man ska vara noga inte är av glas utan masonit) låg i småsmulor

  • ölglas som jag stal i Rothenburg 1990
  • fula kristallglas som alla på Nationalencyklopedin fick i julklapp 1991
  • världens största vinglas
  • ett whiskyglas som Skotten har lärt mig att dricka whisky ur fastän det ser ut som ett likörglas.

– Vad gjorde jag? sa jag förskräckt.
– Pilen! Det var pi… Det var pilen som … fast jag som … sköt pilen … förstås … sa min djefla militärhistoriske man.

Pilen pekar på pilen.
Pilen pekar på pilen.

Och vad gör ni hemma på kvällarna?

Share
76 kommentarer

App app! SAOL kommer som app!

Några exempel på sådant som jag gillar, brukar jag hantera, älta och vända ut och in på här:

  • Skruvmejslar! (Som jag alltid stavar skrivmejslar.)
  • Bitsen till skruvdragaren. (Som jag alltid stavar skrivdragare.)
  • Köttfärssås. (Som Sjuttonåringen på ett rättstavningsprov i tvåan stavade köttfärsås, vilket hon – som den perfektionist hon är – fortfarande bär med sig som ett kilometerstort sår i ett hjärtflimmer av ångest. [Vadå pekoralpoesi?])
  • Basket. (Som jag alltid skriver när jag egentligen ska skriva basker.)
  • SAOL och SAOB.

Peter Englund skrev idag om SAOL-appen som kommer i slutet av november. Ni må hetsa upp er över nya handväskor, spoilrar och extralysen till bilen eller fotbollsdomares knästrumpor samt era katters förehavanden; jag är knollrig av förtjusning inför SAOL:s uppenbara, kommande succé.

Men först en liten parentes. Det är nämligen svårt, det här med att skriva dagstidning på nätet. I förra veckan förklarade den ständige sekreteraren att Akademien alls inte nobbade Wordfeuds erbjudande om samarbete, vilket TT (och i förlängningen SvD) påstod:

Han länkar till artikeln, som ni ser. Det är bara det att den artikeln inte finns längre; om man klickar på länken ovan hamnar man inte där Englund från början avsåg att vi skulle hamna, utan här:

Kommentarerna till artikeln andas förvirring eftersom den ursprungliga artikeln har raderats till förmån för en ny med tvärtominnehåll. ”Akademien nobbade ordspelet Wordfeud” blev ”Akademien nobbar inte ordspel” och som ett gruvligt straff för tilltaget anonymiserades Wordfeud till ett simpelt ordspel bland alla andra.

Men nu tillbaka till SAOL-appen. (Jag har stulit bilderna hos Peter, som jag alls inte har lagt bort titlarna med egentligen.)

Aaaaaa! Det är ju så vackert!
Aaaaaa! Det är ju så vackert!
Nämen dra på trissor! Det är ju läsligt och utförligt!
Nämen dra på trissor! Det är ju läsligt och utförligt även för ett ovant öga!

Om man stavar fel (på ett någorlunda logiskt sätt), kommer appen dessutom att föreslå ord som man kanske egentligen menar och – vips – kommer rättstavningsfrekvensen att öka och det förnicklade sättet att googla fram en trolig stavning att minska. Men kommer den att fatta att basket egentligen är en vanligtvis fransk huvudbonad som ibland satt på Picachu Picasso?

Share
25 kommentarer

Toyota-tänk

Toyota-tänk är bra, om jag har förstått saken rätt. Det är inte som i “Jävla skitsystem!” utan precis tvärtom: allt som görs med baktanken ”vi ska skapa värde åt kunden” är bra.

Sådant som inte är bra för kunderna är t.ex. SJ:s sajt, fjärrkontroller en masse framför digitala tv-apparater (som dessutom är bra mycket segare än för 15 år sedan) och att hamna på plats 26 i telefonkö när man vill göra en polisanmälan. (Om man nu kan kalla sig kund hos polisen …)

Några av våra fjärrisar.
Några av våra fjärrisar.

Under många år kunde jag när jag handlade via Ica-kortet knappa in mina uppgifter medan personen i kassan plipp-pep mina varor. Sedan kunde jag gå till varorna och packa dem medan plipp-pipande fortsatte. Himla effektivt: vi jobbade båda två. När kassören var färdig och sa ”574 kronor” sa jag ”du kan okeja” och så fortsatte jag att packa. Kvittot slängde kassörerna så gott det gick mot mitt håll efter att de hade okejat och så blev jag färdig och gick.

Sedan en tid tillbaka går inte det.

– Niohundrasjuttien kronor. (Det har förstås blivit lite dyrare.)
– Du kan okeja. (Jag packar vidare. Packelipack.)
– Det kan jag inte. (Sitter sysslolös.)
– Kan du inte? (Jag slutar packa.)
– Nej, jag når inte till knappen. Den sitter däääär. (Sträcker sig och når verkligen inte.)
– Men så knasigt. (Jag rör mig mot den onåbara ok-knappen.)
– Mhm. Och du måste ta kvittot också. Det kommer däääääär. (Sträcker sig och når verkligen inte.)

Gagnar detta kunden? Nope.

Man kan också jämföra med hur man nästan alltid måste rabbla sin anamnes till massa olika personer när man hamnar i vården. Eller om man har fyllt i en blankett fel så att blanketten åker skytteltrafik mellan adresser.

Inte bra. Och ”inte bra” heter på Toyota-språket muda. Som illustreras så här ungefär:

Här har vi nu dagens oh the irony-muda: när jag ringer till just Toyota för att fråga när jag kan lämna in bilen som tjuvarna slog sönder i fredags. If har hjälpt mig med telefonnummer till ”Toyotacenter Metro Autogruppen” i Eskilstuna.

När man ringer svarar en väldigt automatiserad och syntetisk röst att jag väl vet att det går att beställa tid på nätet? Omedelbart tänker jag “NEJ” – eftersom jag själv har valt att ringa.

Sedan får jag en farlig massa val — men eftersom bilen har både plåt- och glasskador kan jag inte välja. Alltså trycker jag på “9” för att komma till telefonist. Väl hos henne förklarar jag vem jag är och att jag inte vet vart jag ska vända mig. Hon säger “öööööööööööh” och funderar ett tag och fortsätter “men vart vill du komma då, till Haninge eller Södertälje eller Kungens Kur…?”. Jag svarar att jag vill till Eskilstuna eftersom jag bor i Eskilstuna. Och jag ju ringde riktnumret som vanligtvis leder till Eskilstuna.

Hon kopplar mig.

Då hamnar jag i verkstan i Eskilstuna och får rabbla informationen igen. Mannen där är trevlig och glad men kan inte svara på när de kan ta emot bilen utan ber att få återkomma om en liten stund. Så jag lämnar mitt telefonnummer (för det kan han inte se på sin telefon).

Han ringer en liten stund senare och säger att jag kan komma när som helst.

Muuuuuuda.

Jag är förstås beredd att dra in de förkättrade rullgardinerna i jävlaskitsystemtänket kontra Toyota-tänket, men jag anar att de är lite för analoga. Men nu till er: berätta om era jävla skitsystem så ska vi se till att förändra världen!

Reprisbild på modern rullgardin utan snöre.
Reprisbild på modern rullgardin utan snöre. Fast här har jag hängt upp snöret. Som är av lite längre ner.
Share
36 kommentarer

Sorg i Göteborg – morgonstund i Lund

Igår trivdes jag så bra i Göteborg och med människorna där att jag tänkte ”alla städer borde vara som Göteborg”. Så fort man ser lite förvirrad och tveksam ut, kastar sig folk fram och säger ”nej, du ska ta tvåan” eller ”skicka GV till 72450” eller ”vill du ha hjälp?”.

Utanför Bokmässan stod polispiketer så rart för den händelse att kulturkoftorna skulle råka i gräl med varandra. (Jag visste då inte att Lars Vilks dök upp i skottsäker kofta.) Överallt finns det fotbollsarenor som heter Ullevi och överallt spelas det fotboll på tusen och en gräsmattor. Nästan alla cyklar när de inte åker ”vagn”.

Rätt som det var dök även en cykeldinosaurie upp, vilket det ju inte gör i alla städer.
Rätt som det var dök även en cykeldinosaurie upp, vilket det ju inte gör i alla städer.

– Jag vill inte bo i Göteborg, men jag vill att det ska finnas lite Göteborg i Kiruna, Eskilstuna, Åmål och Sjöbo! utbrast jag och fick sedan förklara att det inte alls handlade om humorn eller fotbollen utan den så vansinnigt vänliga miljön.

(Jag skulle en stund senare komma att ta tillbaka och ångra detta uttalande och därefter tvätta min mun med såpa.)

Vi intog årets räkmacka uppe på Heaven 23 som fortfarande har problem med sittplatser, logistik, personal som har vaknat på fel sida och gäster som tar en springnota. Inte med flit – vi har så rasande trevligt och folk kommer och går i en salig röra på ett sådant sätt att betalningen liksom kommer i skymundan.

– DET FATTAS TUSEN KRONOR! sa servitrisen högt med skräck i blicken.
– Nämen …? sa jag. Det kan det ju inte.
– TAR DU DET? PÅ DITT KORT? sa servitrisen nästan i falsett samtidigt som hon gav mig en penna och kvittot med mackor, öl, vin, kaffe och jag vet inte allt.
– Nej. Det gör jag inte.
– DU MÅSTE RÄKNA! pep servitrisen.
– Nej. Du måste räkna. Det blir nog bra. Du räknar, sa jag och sköt över kvittot till henne.
– VEM BETALAR? VEM BETALAR? VEM …? DET FATTAS TVÅ HUNDRA!
– Jag betalar. Lyssna nu: jag tar det. Sätt upp det på mitt kort så blir det så bra så, sa en lugn röst som tillhörde Thomas Erikson.

Själv tänkte jag ”men jisses, jag kunde väl också ha betalat, varför stod jag där och tjabbade?”. Jag fortsatte mitt tänkande med ”jag har ju dessutom sparat 260 kr genom att inte använda hotellets finparkering utan istället parkera bilen under Ullevi som ju är bevakat och låst på nätterna”. Sedan tänkte jag på hur himla trevligt det var i Göteborg igen.

Sju minuter senare stod jag i garaget under Ullevi och tittade på en länsad och sönderslagen bil. Som raskt hade förvandlats från en normalbil till en sekruttbil.

Allt som Nittonåringen skulle få var borta – utom den där byrån.
Allt som Nittonåringen skulle få var borta – utom den där byrån.

Till saken hör att det som jag nogsamt hade samlat ihop och packat inte var fina saker, utan två påsar med nyköpta Ikeaprylar och sådant som man kan avyttra till sina barn: täcken, kuddar, äppelklyftare, fotoramar, planscher, blomkrukor, strumpor, filtar, verktygslåda, spikar och skruvar …

Allt var borta. Förardörrens lås var sönderbrutet och väskan med förstahjälpen, varningstriangel, startkablar och domkraft var även den borta.

Göteborg – den vänliga staden – var plötsligt ett helvetes tillhåll för enbart bovar och banditer. Telefonsamtalet till polisen gav jag upp när jag placerades på plats 26 i telefonkö. Däremot svarade försäkringsbolaget If omedelbart och fick till och med på ett mycket bra sätt agera tröstare när min röst bröts av den plötsliga insikten och sorgen att den speciella köttfärssåskryddblandningen – som jag med en moders ömma kärlek hade gjort i stora lass – nu befann sig i famnen på en satans tjuv.

För att krångla till allt lite extra, ledde min GPS mig på en entimmas irrfärder runt Göteborg i jakt på en bilglasreparatör. Som plastade in bilen jättefint så att jag alldeles för sent kunde köra till Lund och alls inte hann ens raggartvätta mig under armarna eller måla ögonfransarna utan bara rusa in i festlokalen med andan i halsen och klackskorna i handen.

Dammsugning, rengöring, inplastning och fixning: precis som hemma i mitt kök.
Dammsugning, rengöring, inplastning och fixning: precis som hemma i mitt kök.

I Lund gick jag och den djefla mannen tillsammans med 1 800 andra personer på LTH:s 50-årsjubileum och träffade så många (i bokstavlig bemärkelse) gamla kompisar, att vi kände oss som … 47 år. Att komma till Lund är verkligen som att ligga på dunbolster i en vagga: tryggt, lugnt, roligt och alldeles fantastiskt.

Å ja ba:

– Jag vill att det ska finnas lite Lund i alla städer!

Tyst, min mun.

I morse gick vi med Nittonåringen till Grand och åt frukost. Jag hittade en liten smidig samovar i ett fönster.

Men vänta … är det flera kranar? Voffö …
Men vänta … är det flera kranar? Voffö …
Aha! Det är inte en tesamovar!
Aha! Det är inte en te-samovar!

Samovaruppdatering:

Detta är naturligtvis inte en simpel samovar utan en brännvinskantin, precis som den som  Fritiof Nilsson Piraten beskriver i Bock i örtagård. Den ägs förmodligen av Anders Cederberg, som samlar på kantiner som Översättarhelena samlar på sifoner och jag samlar på bufféer. I kantinen finns inristat ”CA Kjernäs Silverfabrik Göteborg”. Och si, där slöt vi dagens geografiska cirkel.
Nu ska jag försöka 1) polisanmäla inbrottet 2) tvätta av mig resdamm, glasbitar, festglitter och serpentiner 3) promenera på kullersten gatsten i högklackade skor.
Share
36 kommentarer

Så vad gör man då på Bokmässan?

Inte vet jag vad andra gör. Jag tror att de träffar gamla kolleger, gör bokfynd, kritiserar bedagade kändisar som har glömt att tvätta håret, luktar på antikvariska böcker, står i toakö, går runt och bara njuter av miljön och är ganska hungriga mest hela tiden. Se, här går M.A. Numminen och är hungrig:

”Som en poll …”
”Som en poll …”

Och här gör Lars Ohly bokfynd:

Lars Ohly köper böcker. Jag tar bild.
Lars Ohly köper böcker. Jag tar bild.
Stackarn har ju inget privatliv; här kan man ju nästan se vilken kod han knappar in!
Stackarn har ju inget privatliv; här kan man ju nästan se vilken kod han knappar in!

Här går folk in för att stå i toalettkö:

Många av herrtoaletterna har med enkla medel gjorts om till damdito. Förvirringen är stor när det första man ser är två pissoarer som med gapande munnar inte alls ser inbjudande ut.
Många av herrtoaletterna har med enkla medel gjorts om till damdito. Förvirringen är stor när det första man ser är två pissoarer som med gapande munnar inte alls ser inbjudande ut.

Själv fnittrar jag mest. Nu ikväll fnittrade jag såpass att jag fick muskelbristning i vänster tinning.

Fnitter, fnitter i en gigantisk pocketstol. (Contradiction in terms.)
Fnitter, fnitter i en gigantisk pocketstol. (Contradiction in terms.)

Ja, ok, jag pratar också. Hjälp vad jag pratar.

– Tyst, min mun, säger jag till mig själv högt och tydligt.

Men munnen den bara mal. Två tyska redaktörer (Pia Götz und Maria Dürig) som egentligen bara ville äta varsin köttbit på restaurangen som heter Babar, fick höra mitt prat mellan tuggorna. En bißchen ditten, ein bißchen datten. Vi försökte tillsammans komma på en bra titel på Dawn Frenchs bok ”A Tiny Bit Marvellous” som på svenska heter ”En liten smula underbar”. På tyska är det tydligen stört omöjligt att komma på något bra och tillräckligt oxymoroniskt och Dawn är visst hemskt svår att få tag på. När Pia und Maria frågade oss om vi (som var så initierade) var förläggare, sa jag helt frankt att vi var författare. Det kändes så bra att jag fortsatte att säga det resten av kvällen. När vi hamnade i en vansinnigt lång kö för att komma in på ett disco, ljög jag så friskt och fräckt att vi plötsligt stod och dansade som John Travolta och Uma Thurman utan att ha stått mer än 20 sekunder i kön.

Jag kommer förstås att få mitt straff. Man ljuger inte utan att karma kommer och sätter krokben runt kröken. Just nu piper det t.ex. alldeles förfärligt i mina öron. Och kameran har gått sönder. Jag har skavsår på vänster lilltå. Och minsann råkade jag inte köpa två sms-biljetter till spårvagnen. Ah well. Allt är i alla fall ein kleines bißchen wunderbar. Nur ein wenig erstaunlich?

Etwas fantastisches?
Etwas fantastisches?
Share
18 kommentarer

Framme i Göteborg och Bokmässan 2011

Vad gör man när man håller på att somna i 110 km i timmen?

Jag slog mig först på kinderna. Sedan öppnade jag fönstret. Sedan sjöng jag med så högt jag kunde i “Born to be Alive” som spelades på radion. Sedan sänkte jag hastigheten till 90 och plockade fram termosmuggen och hällde det varma teet över hela magen och i knät. Det gjorde susen! Jag vrålade ”aaaaaaaarghhhhhh” där h:na symboliserar en kraftig flämtning. I en kass deckare hade det stått:

– Aj, flämtade hon samtidigt som hon sträckte sig efter sin iPhone 4.

(I själva verket stannade jag på första bästa rastplats för att ta en bild. I själva verket var det alls inte meningen att jag skulle skålla mig. I själva verket var jag faktiskt inte så himla trött.)

Ser ni de ohemult stora mängderna te?
Ser ni de ohemult stora mängderna te?

Jag körde alltså med en fullproppad bil till Göteborg. Tyvärr stod det ett jättestort Ikea i vägen så resan tog faktiskt hela dagen. Jag tror att det mest berodde på att Ikea i Örebro hade en enda kassa öppen klockan 12:54 och kön ringlade sig in på lagret. Jag räknade oss till 23 personer bakom mig och gick fram till kassan för att säga “jag tror att det är läge att be en kollega öppna en till kassa eftersom folk knorrar farligt bakom mig”. Om jag någonsin har blivit ignorerad, så var det där och då. Jag vände därefter upp blicken och hittade detta:

"Värt mål i kassan är att hjälpa en kund samtidigt som vi har tre väntande i kö."
“Värt mål i kassan är att hjälpa en kund samtidigt som vi har tre väntande i kö.”

– Objection! hade jag frustrerat slängt ur mig med ett höttande pekfinger om denna motsägelse hade skett i en rättegångsfilm.

Så körde jag vidare mot Västkusten. I flera mil låg jag bakom en synnerligen mystisk bil utan registreringsskylt – förmodligen var den full av bovar och banditer samt guldtackor och lik i baksätet.

Tyvärr ser det ju bara ut som om jag har retuscherat och suddat på registreringsskylten.
Tyvärr ser det ju bara ut som om jag har retuscherat och suddat på registreringsskylten.

Tänk att jag alltid har tyckt att det är så overkligt när bilar i filmer har manipulerade skyltar. Nu vet jag bättre – det är bara att rycka bort dem helt när man behöver smita.

Framme vid Mässan sammanstrålade jag med min djefla man och vi låtsades att vi var journalister så att vi skulle komma in på ”Pressnatta”. Inträdesbiljetten som vi visade upp kan ha hjälpt till lite. (Tack, Petra och Anna!) Det var en stor tillställning med massa att äta och dricka och allt detta i en lokal som var ambitiöst Alfapet-pyntad. Eller kanske Wordfeud. Eller om det var Scrabble.

Alfapet?
Alfapet?
Scrabble?
Scrabble?

Jag försökte mingla på Lennart Hellsing-vis

  • i färgglada kläder
  • med en hand på ryggen
  • med en hand som håller i ett fyllt vinglas
  • nyfiket tittande på alla människor
  • stundom stillastående för att motta folkets jubel.

Det gick åt pepparn. Jag var helt enkelt lite för blyg och faktiskt inte ett dugg som Lennart Hellsing.

Vi gav upp minglet och gick genom den mörka Göteborgsnatten och stannade då till vid staketet som hindrar nyfikna sörmlänningar från att springa in på planen.

Visst är det odling av puppor som ska klona människor som bodysnatchar oss? Tänk på det när ni hör mig väsa:

– Sleep … Sleep … and be born again into a world without fear and hate …

Share
27 kommentarer

Dagens visdomsord från ett dåligt föredöme

Det luktar illa i huset. Jag vädrar och korsdrar mig så att glas far i golvet och böcker faller ur hyllorna – men inser ju att jag måste gå till botten med lukten.

  • Det är inte mögel.
  • Det är inte sur mjölk.
  • Det är inte kräftskiverester.
  • Det är inte kattpiss i en gammal orienteringsdoja.

En gång hörde jag av en kusins kompis bästis mosters dotters pojkvän (eller nåt) om en bortglömd gympapåse i Tibbleskolan i Täby. (Hm. Eftersom jag har gått på just denna skola kanske jag inte hörde historien av någon utan var där i alldeles egen hög person? Ack, jag börjar hitta på minnen. Hm.) Korridoren där det fanns gympaskåp luktade alltmer illa tills någon bestämde sig för att bryta upp ett skåp, som om det hade haft en bärande roll i en tecknad film hade puffat ut små röksignaler som ett rop på hjälp. I skåpet fanns en stinkande gympapåse med innehåll som skulle ha gjort en surdeg stolt.

luktar det i vårt hus. (Tydligen flyttade gympapåsens svettiga ägare till en annan skola två månader tidigare.)

Jag har tömt alla papperskorgar (hittat ett par örhängen!), tvättat all tvätt, pillat barr och grus ur underkläder som råkade tvättas tillsammans med orienteringskläder, röjt bort badstrandspåsar ur hallen (snyft), slängt slitna skor, hittat en främmande 40-talshatt, slängt en en vecka gammal persika som låg och jäste i Åttaåringens skolväska i hallen – och så har jag lagt tre mossiga orienteringskartor i frysen. (Ni ser att vi återkommer till orienterarämnet? Det är ju mycket som kan lukta i en orienterares vardag.)

Några av de i hallen hittade hattarna.
Några av de i hallen hittade hattarna.

När jag röjde som värst i vår dagisliknande hall där alla har varsin plats, hörde jag ett släpande och rasslande utanför den på vid gavel öppna dörren. Det  lät som ett spöke i en slottskorridor; kedjor skramlade, metall slog mot sten och någon stönade högt. Det var sotaren.

– Hallå? ropade sotarn och rättade till sina pinaler som hängde från hela honom som girlanger på en julgran.

Sotarn! Satan! Det hade jag glömt! Han tittade på de pyramidliknande klädhögarna på golvet, noterade att jag hade på mig min pappas studentmössa från 1950-talet (ja, den hittade jag också i röran) och sa stilla:

– Jag ser att ni fortfarande inte har skaffat en stege …? Så att jag ka…? Vi har ju pratat om det i tre år nu …
– Stegen! Fasen! (Jag svär väldigt mesigt.) Förlåt! Men ser du vilka fina stuprör vi har tejpat upp?

Den här skulle enligt reklamen på ett smidigt sätt rulla ut sig som en tunga och släppa ifrån sig vattnet en bit bort.
Den där skulle enligt reklamen på ett smidigt sätt rulla ut sig som en tunga och släppa ifrån sig vattnet en bit bort. Trots vattenkannans uppbackning faller vattnet inte tillräckligt hårt för att trycka ut plasten. (Det där högra röret är jättesmart: det leder vattnet rakt ner på tvättstugegolvet.)
Tegelstenen och hans kompis Flinta där brukar hjälpas åt med fallhöjden.
Tegelstenen och hans kompis Flinta brukar hjälpas åt med fallhöjden.

Och nu kommer dagens visdomsord. ”Skjut inte upp till morgondagen, det du kan göra idag” känner ni ju till sedan tidigare – ett ordspråk som jag inte tycker stämmer riktigt. Vissa saker är himla bra att få skjuta upp, faktiskt. Men say after me nu: “practical debt”. Praktisk skuld kan vi kalla det på svenska så får vi in en liten dubbelbetydelse också.

Technical debt” och ”design debt” är etablerade uttryck som beskriver hur dumt det är att göra något förhastat, dåligt, vårdslöst eller halvhjärtat: man får sota för det i ett annat skede. Det kostar alltså att fixa det som inte är välgjort.

Man kan dra paralleller till nästan allt som man inte sköter som man borde – t.ex.förseningsavgift på en räkning som kunde ha betalats, men som glömdes längst ner i högen med obehagliga kuvert.

Vår praktiska skuldlista kan inledas med stuprören och den förkättrade stegen och sedan fortsätta med källarstöket, hatthallen, väsklagret, blomvasmisären och bilraset. Vi har skuld upp över öronen när det gäller praktiska ting som borde ha fixats igår. Men nu ska det bli andra bullar av!

Jag måste bara hitta källan till lukten först.

Share
58 kommentarer

Test: Icas kokta, skalade ägg!

Hm. ”Tastetest” på svengelska är ju ett jätteroligt ord. Och tyvärr helt omöjligt att läsa, så det kan jag ju inte skriva.

Moving on mot viktigare ting!

Jag har på flera ställen sett raljerande inlägg om den ytterst dumma produkten som är höjden av lättja och okunnighet i dagens moderna samhälle där man tar bilen till gymmet och har motorgräsklippare: kokta, skalade ägg på Ica!

Eller så dumma kanske de inte är …? Om man tänker på saken är ju kokta, skalade ägg en utmärkt produkt för den stressade människan som bara behöver en liten blodsockerhöjare som är fri från tillsatser och hokus pokus? Jag tycker i och för sig att äggen hellre skulle säljas i sina skal och inte nakna som färdigpillade räkor – men ok, det kanske är så att man vill se ägget och inte köpa grisen i säcken och äggen i skalen.

Hur som helst inköpte min djefla man naturligtvis ett paket på extrapris – blott fem spänn. (Ordinarie pris är 13–14 kr.) Äggen jämfördes raskt i vårt kök med nykokta ägg. Jag yrar i filmsnutten här nedan om medeltiden (bästföredatumet var ”1109.18”), ett blindtest som inte är det och borde kanske börja fundera på att anlita regissör om jag ska fortsätta med tastetest i mänsklighetens tjänst.

Kameraman på slutet: min djefla.

Om någon av er inte kan se – eller rentav inte orkar se och lyssna – så kan jag tala om att äggen smakar mjöl och är verkligen hårda. (Huruvida de är ekologiska förtäljer inte paketet.)

Fotnötter pga. kameramannens kommentarer:

1. Jørgen Clevin var mannen i det danska barnprogrammet.

2. I Sibyllans hemligheter stod det om hur man gör ägg mjuka. Den djefla mannen kom ihåg att det skulle vara ”vattenglas”, men i själva verket är det ättika som behövs.

Share
65 kommentarer

Anyone for crying?

Jag är sannerligen ingen lipsill. När andra snyter sig redan i inledningen av Extreme Makeover eller förbereder sig med hela toarullar inför olyckliga kärleksfilmer, rycker jag på axlarna och känner mig som en hel karl. (Nej, det handlar inte om genusteori – att vara som en hel karl är bara ett uttryck, förstår ni.)

I lokaltidningen ställdes idag denna fråga till folk på stan:

”Har någon gjort något kärleksfullt för dig i sommar?”

Många svarade att deras partner hade överraskat med matlagning, några fick blommor, sovmorgon och vackra stearinljus tända.

Och nu är vi där igen: kärlek och romantik, röda rosor och hjärtformade stenar … talar liksom inte till mig. Min stackars djefla man måste ge mig nya basketskor eller sätta upp fungerande hängrännor och stuprör för att jag ska bli stjärnögd och knäppa händerna av förtjusning. (Eller vaddå knäppa händerna, klappa händerna menar jag nog.) För att jag ska börja gråta krävs nästan rån eller intensiv lökhackning utan cyklop. Våra barn har inte ärvt min känslokyla (som alls inte är känslokyla egentligen utan kanske bara trasiga tårkanaler och en släng av konkretism och faktafäbless) utan är precis som man enligt normen ska vara: romantiska och känsliga.

Men nu ska ni få se på något som gör mig knäsvag och rör mig till tårar.

(Kolla när en pappa resolut sätter sig ner med sina barn med blicken ”nu jävlar blir det åka av” eller när … äh, ni måste helt enkelt se.)

Share
66 kommentarer