Igår tänkte jag på morgondagen som en dag som alla andra. En jag-åker-bara-en-tur-till-Göteborg-dag. Liten resa, liten övernattning, litet föredrag, liten resa tillbaka men faktiskt till Stockholm för litet party i Herrängen. But noooo.
Natten till idag vaknade jag med ett ryck (eller så vaknade jag inte ett dugg ryckigt utan precis sådär slött som man ju plägar göra) och en vag obehagskänsla. Vart skulle jag egentligen? Var det verkligen till Göteborg? Ja, det var det nog. Och så somnade jag om.
Några timmar senare satt jag i SJ:s telefonkö för att i panik byta ut beställda tågbiljetter som inte passade alls. Allt gick i en rasande fart och sköttes enormt proffsigt av en SJ-dam som ska ha medaljer, fanfarer och gator uppkallade efter sig. (Alltså, medaljerna och fanfarerna behöver inte byta namn.)
För jag skulle alls inte till Göteborg. Jag ska till Salt & Sill som ligger på Klädesholmen bortom Tjorust, ute på piren på ön Danmark (!) med adress Ryttarholmen 1. Och resan dit är i sanning ett äventyr. Först tog jag ett skrammeltåg till Katrineholm. Där skakade datorn såpass att den hakade upp sig och inte kom någonstans. (Eller så var det jag som sluddrade på tangenterna och bad om ett ogiltigt kommando.) Jag skulle bara ta en bild på den svarta skärmen med den lilla snurrande hakauppsig-bollen.
I Katrineholm händer det inte mycket (om man inte räknar detta) – förutom att besöken där alltid präglas av svinkallt och dåligt väder samt försenade tåg och förlorade basketmatcher. Så även idag.
När jag såg de nya förvaringsboxarna i illgrönt och neongult strax bakom de grön-blå-turkosa staketen vid en dörr, kände jag mig som en finsmakare som fått i sig kanelkryddad surströmming. (De gamla var liksom lite gråare.)
Jag är verkligen inte en estet, det ska gudarna veta. Men … hur tänkte de här? Eller är det bara i mina ögon som färgerna krockar så att det skriker i ögonen?
När jag bytte biljetterna råkade jag få nya som var mycket billigare. Men på något sätt funkar det så att man inte får tillbaka pengar i sådana fall, utan överskottet brinner inne. Damen på SJ sa att om jag valde en trerättersmeny på tåget skulle jag inte förlora lika mycket (logiken är fantastisk), så nyss åt jag detta, som har komponerats av Leif Mannerström – han som smakar på gråtande människors mat i ”Sveriges mästerkock” – ett tv-program som liknar Robinson i grymhet:
Nu (14:24) ska jag strax kliva av i Göteborg. Om jag överlever resten av resan, återkommer jag med uppdaterande rapport. Och hur är det nu man uttalar ”sill” på öarna utanför Gööööötet, Översättarhelena?
Uppdatering i kvällningen
Det här skulle jag ju min vana trogen kunna uttrycka bra mycket längre. Men i kortversion och i kronologisk ordning:
- anländer till Göteborg och tror att jag har all tid i världen på mig
- får veta att jag om en minut ska gå till utgång 33 där min varifrån min buss avgår kl 14:33, vilket får mig att tro att bussar som avgår 14:37 gör det från utgång 37 och så vidare
- kliver på bussen och får inte betala biljett för chaffisen fattar inte vart jag ska
- får hjälp av tusen och en passagerare som allihop vill ha mig att byta till bussar som heter 335, 355, 353 och 535
- byter buss i Stenungsund
- blir omhändertagen av ilsken skånska
- byter buss i Myggenäs
- kliver i 30 cm djup issörja
- blir omhändertagen av rar göteborgare
- blir körd till Klädesholmen och installerad i ett flytande hotellrum!
Sedan gick jag en promenad i idyllen som visade upp sig från sin allra värsta sida: alla hus var mörka och till synes tomma, torget som hette Torget var mest en vändplats och nästan alla vägar var märkta med PRIVAT VÄG. Men en liten flåsig och snorig filmsnutt hann jag med även idag (det är alltså en serie i snor):
Nämen ojojoj, vad jobbigt. Nu måste jag gå och dricka lite champagne.
Ja, hur ääär det nu igen? *lägger pannan i djupa veck*
Var det inte sıןן?
Wow, vilket snyggt tecken, Niklas! Hur var det nu … [sɘ:l ɘ dɘ:l]
hihi, Niklas.
Det kluriga med det är att du skrivit två hebreiska n, av den sorten som man skriver när de står sist i ordet. (Underhänget fälls upp när de står inne i orden och då ser de ut som bakvända E utan mittstreck, så att säga.)
Lotten, kanske du kan offra en halv liten kalv så du får tillbaka pengarna du oåkt för? Du har väl antagligen nån sorts bonuskort som de skulle kunna sätta in pengarna på så de inte ”förfars” på andra kommunikationer.
”Mjuka pastellfärger” eller var det inte något likartat som var populärt en gång i tiden,(och för inte alltför många år sedan).
Klädesholmen – dänna ha ja vurtti. Den heter egentligen Klesholmen, men några Besserwisserar från Stockholm kom förbi för att göra kartor och trodde att infödingarna egentligen menade Klädesholmen. ”Kles, va e de?”
På Salt har jag ätit, gôtt om jag inte minns fel. (Gôtt ska föreställa göteborgska.)
Jag förstod då rakt ingenting. Du skulle åka till Göteborg, fast det visade sig att du skulle till Danmark, och dit kommer man om man först åker till Göteborg, och därför var du tvungen att boka om dina Göteborgsbiljetter – till Göteborg, självklart! Eller…?
Preciiiis så, Orangeluvan! Kolla nu på filmsnutten!
@CeciliaN Kles(Klädes)holmen. Sveiges mest bebyggda ö-grupp?
Befolkade dvs bofasta vågar jag inte tro på. Gissar på huvudsakligen semesterboende. http://www.kladesholmen.com/
Du ser ju överförtjust ut! Hälsa champagnen från mig.
Men Örjan, vilka skulle gå i skolan om det inte fanns bofasta?
Och jag tittade och jag tittade och jag såg inte nåt rååsa nånstans!
Men sen fatta’ ja’!
Klädesholmen ska komma från Klossholmen som betyder ”byggt tätt” (close), felstavat till ”Clothes-holmen”, översatt till Klädesholmen. Efter 16 års dagliga turer till den lilla ön har jag inte hört någon annan version faktiskt.
@Gerbilen 400 åretruntboende läser jag här tillsammans med information om skolan.
http://www.tjorn.se/barnutbildning/grundskola/kladesholmensskola.4.3f6ce9a51288179dfcb800024439.html
Och 378 fastboende säger de som bor här.
Men huuuu så många mörka hus det stod i byn. Och flertalet med adventsljusstakar. Och gissa om jag hittade ett museum! Som var stängt! Ja!
Är det bara Cecilia N som ser Jessica Rabbit?
Hm, är det kaninens urringning så är jag med. Annars inte.
Förirrade mig länge på kommunchef.com. Riktigt roligt med frågorna från kkuriren, och så svaren som liksom redan är ute innan kommunreportern hunnit skriva något. Så besvärligt att granska makten när den liksom bara fläker ut sig utan åthävor och smular sönder den lilla vinkel som uppenbarligen fanns på ett artigt sätt. Det blir liksom metaroligt med tanke på ämnet.
Twitter ger mig dåligt samvete och magsår. Skulle vilja älska men tycker det är svårläst. Facebook låter jag bli utan känslor, trots att jag blir mobbad av kollegor i regionen. Det är liksom otrooooligt att jag inte fejsbookar privat eller i tjänst.
Men när till och med SKL twittrar, då liksom … vill jag vara med på tåget.
Luna: Det finns mer — kommunchefen sägs nu utöva härskarteknik! Läs mer här:
http://jardenberg.se/b/journalistik-i-demokratins-och-oppenhetens-namn
Jag saknar antagligen fantasi för jag ser iiinte någon Rabbit.
Men jag har en teori angående de ”klatschiga” färgerna. De är nog där för att skapa en adrenalinchock så att vi är uppmärksamma nog att kliva på rätt tåg/ buss.
Om inte annat så är bara de ett tidsdokument.
Lotten; du som bor i närheten, varför framstår kkuriren som sådana jubelidioter? Är dom sådär osmarta eller är det något som ligger bakom som en annan inte fattar? Hur i hela fridens dagar kan man ens ställa frågan om härskartekniker när en kommunchef villigt svarar? Och dessutom bjussar på en mycket större spridning av frågorna på en gång. Så bisarrt, och det ska bli spännande att läsa vad stackars tidningen gör av detta. Hur rädda situationen?
Dieva: Man ser inte hela Jessica Rabbit utan bara … kanske är det Gilda jag ser? Marilyn Monroe? Sophia Loren? Nej, det är Jessica Rabbit.
Luna: vad kul att du också är fascinerad av KKurirens agerande. Kanske är det bara av rädsla? Eller okunskap? Eller kanske är det bara en persons agerande som alls inte speglar KKuriren?
För dem som inte sett filmen kan jag berätta att det bara är Roger som är en kanin, inte Jessica.
Härmed meddelas att min tunnelbana är inställd samt alla bussar i Stockholm. Och SLs hemsida är nere. Så ni som twittrar kan väl hålla oss andra underrättade om vad SL gör.
Tror att jag gjorde rätt som planerade att arbeta hemifrån idag …
Sällan har det känts så skönt att inte åka till Göteborg.
Men Orangeluvan, du kanske ska börja twittra?
Här i Göteborgstrakten är det 0,0 mm snö. Vattnet kluckar under mig och bacon har jag ätit. Jag tycker att alla i alla bemärkelser insnöade ska stanna hemma idag.
Jag hörde, sitter i telefonmöte där min göteborska kollega rapporterar att han ser grönt gräs utanför fönstret, medan vi har stora problem med att våra medarbetare inte kan ta sig in till jobbet i Stockholm. Inte ens pulka funkade för att ta gossen till dagis! Det var inte plogat, vi fick pulsa fram. Aaaah, minnen, Luleå 1979.
Jaha, man ska läsa blogginläggen i ordning så slipper man ställa en massa onödiga frågor i kommentarsbåset. Nu vet jag vilket flytande plejs det är, ö-född som jag är.
Sill uttalas rappt, hårt och kargt, som en äkta bohusklippa. Själva i-ljudet är en hybrid mellan i och y som ligger galet långt fram i munnen samtidigt som man har en het potatis i munnen. Lätt som en plätt! Kliar i kroppen på mig när folk lägger det långt bak och gör i’t långt. Siiiiiiil. Huvva.
För övrigt har jag en språkfråga som kanske polisen kan svara på, eftersom jag som svenskfröken drabbats av minnesförlust. Vad är gingo, kommo, voro osv för typ av ord? Kasus? Bortglömt kasus som inte finns? Och äro det möjligen en pluralform som därför icke kunno användas i denna mening?
Di däringa mysko orden är bara vanliga verb som böjts runt ett plural, KuriÅsa. Och dessutom är de numera obsoleta och ålderdomliga samt jätteroliga när man får skriva meningar som just precis din sista.
Eller, om man nu ska vara korrekt: din senaste.
(Vill ju inte förekomma ditt frånfälle.)
Säkert har jag nämnt ett flertal gånger att mina första skolår så hade vi mest gamla böcker där plurala verbformer voro legio. Officiellt var dessa verbformer avskaffade så vi fick lära oss att bortse från dem och ”läsa rätt” fast det stod fel.
Numera använder vi några plurala verbformer mest då vi sjunger:
Vi gingo ned till Röda havet
vi lågo i där minst en kvart
men inte blev vi röda av’et
men Röda havet det blev svart.
Men utav akvavit
människan till kropp och själ
blir oskuldsfull och vit.
Men utav akvavit
människan till kropp och själ
blir oskuldsfull och vit.
Vi gingo ned till Lommabukten
vi lågo i där minst en kvart.
Men inte blev vi av med lukten
men Lommabukten den blev svart.
Men utav akvavit
människan till kropp och själ
blir oskuldsfull och vit.
Men utav akvavit
människan till kropp och själ
blir oskuldsfull och vit.
Vilket ju är en synnerligen konstig visa eftersom det tredje verbet inte är ’blevo’ utan ’blev’. Kanske författaren fått samma lustiga småskoleundervisning som jag själv fick , long time ago.