Finklädd hastade jag mot tågstationen för att åka till Stockholm och gå på hejdundrande fest. På väg till finkläddheten hade jag rivit sönder tre par (billiga) strumpbyxor och rivit mig själv på en oäkta ring som hade spärrat ut hullingar och tappat sitt glitter. Detta sinkade mig. Med andra ord var jag svettig, lite sen, lite sur och lite hungrig eftersom den där skålen med fil och flingor som man alltid ska äta innan man går på fest stod kvar i köket och gojsade till sig.
På stationen visade det sig att tåget var lite sent. Och lite mera sent och ännu lite mera sent. ”Det är ett jädra oskick att bara öka förseningen med fem minuter i taget” tänkte jag och viftade lite på tårna i mina jättestora kängor som är så sköna i alla bemärkelser. På stationen visade det sig också att jag hade glömt alla laddare, alla hörlurar, all läslektyr som inte kräver teknik och dessutom var telefonbatteriet på upphällningen. Och alla runtomkring mig pratade för högt och spelade plippande datorspel.
Jag ilsknade till. På Facebook konstaterade jag detta:
Grrrrr, morrade jag och funderade på hur man går från ilsken till glad och festglittrig när precis allt ju går fel. Men som man ropar på fejjan, får man svar: en basketkompis satt på just mitt tåg, som stod stilla i Strängnäs sedan en timme. Hon skrev att det var en knarkare som hade lappat till lokföraren. Snabbt tog jag fram Datorn Med Bara Lite Batteri kvar för att kolla:
Ajajaj. Plötsligt var jag inte arg. Jädra i-landsproblem med nylonstrumpor och knorrande mage. Vad är väl en timme hit eller dit? Men vänta hjälp, det här måste jag ju berätta om för omvärlden, man kan ju idag inte vara med om något utan att berätta om det – då kanske det inte ens har hänt?
Med alla program avstängda, tangentbordet släckt och skärmljuset så skumt att jag kände mig som en spion i en källargarderob, skrev jag detta på väg till Stockholm. Bara så att ni vet.
(Pssst. På hemvägen vid midnatt kan jag väl kolla i kommentatorsbåset om hur det gick i kvällens Melodifestival?)
I-landsproblem, javisst, men hur kommer det sig att SJ, när de för en gångs skull har ett rimligt skäl att vara försenade, inte berättar det för sina resenärer?
Nä precis, och hur tänkte de med den där femminutersförlängningen av förseningen. Kollade lokföraren var femte minut om han skulle kvickna till?
http://ekuriren.se/nyheter/strangnas/1.1358949-berusad-resenar-gav-sig-pa-lokforare
Ajajaj. Förlåt dubletten, du hade ju redan gjort en finlänk.
Force majeur – förening för SJ.
Snabbt att få fram ny förare inom en timme.
”Försening” inte ”förening”
Kvällens mellosammanfattning:
Perelli i rosaglittrig Princess Xena-outfit. Sjöng att hon är en vilsen flicka – rynkorna säger nåt annat. (Verkade ha problem med ljudet.)
Grekisk melodi sjungen på svenska. Man blev mest beklämd.
Pudelrock, sångarens vackra hårsvall gav en del röster. (Andra chansen.)
Lotta och Christer sjöng klassisk schlager begravningsklädda och helt utan känsla eller kemi. (Andra chansen.)
En gulsvart partypingla sjöng en rätt ok ”danslåt”.
Axel, sprallig och skränig pojke m korta byxor och lika kort mössa. Liten parodi på roliga timmen, typ.
Lisa: fin flicka, fin röst, fin låt. (Påminde vagt om nån icke namngiven synthlåt från ungdomen.) Något för anonym men den gick vidare ändå.
Födelsedagsbarnet Danny: förfärligt stylad i vitt med ridbyxlår som föråldrade och förfetade honom. Halvdan låt som gick vidare.
Du missade just inget.
Nån som hört den här slingan tidigare ikväll?
http://www.youtube.com/watch?v=qR-SlkUgCRg
Hoppas festen var värd!
Kollade inte Melodifläskivalen, men kan rapportera hur det gick i James Bond-filmen: Bond vann! Skurken dog.
Skönt att höra, Anna. Jag hoppade den …Trots Brosnan …
Tack, Suvi! Särskilt ridbyxorna kan jag se framför mig!
(Sitter just nu mittinatten på en buss som är den största buss jag någonsin har åkt i med färst medpassagerare. Alla apparater har 0 % i batteri och jag ser knappt vad jag skriver.)
Otäck situation. Så kan jag drömma strax innan jag vaknar.
Suvi: Tänk om någon har spelat in den där filmen för att se den senare. Nu är ju ovissheten, den om gör det så spännande med bondfilmerna, alldeles borta!
Suvi: Gråt inte. Var ju inte du.
Anna: Gör inte om det.
Nu ekar det verkligen tomt här inne!
Har världen gått under?
Nej, men min hjärna exploderade nyss av det här: http://www.brainpickings.org/index.php/2012/02/21/brian-cox-everything-is-connected/
Annars är det bra! Och jag lovar att aldrig spoila en Bondfilm igen.
Alltså, är det någon av båsets mer musikintresserade som kan sjunga Dannys låt från igår? Här pallade inte synapserna för dansandet och sursången + Bruno Marsripoffen så det kom liksom aldrig in någon melodi i huvudet. Däremot kan jag gnola Loreen efter tre veckor, och det är imponerande. Ja, alltså inte av mig, utan av låten som häftade fast sig i hjärnbarken. Nå, minns någon?
Nu när Annas hjärna har exploderat och världen förmodligen har gått under medan Danny sjunger falskt: byter alla atomer fortfarande plats med varandra då?
Det är ju det man är lite orolig för.
Luna jag tror inte jag kan gnola en enda av årets låtar. Mer än just titelstrofen som Lotta och Christer sjöng, men det är för att jag hörde den för så länge sen med Beatles.
Atomer byter plats? Är det sånt som atomer håller på och gör? Varför då?
Tja, det beror på. De atomer som ska byta plats för att min rosa ulltuss ska bli blå har inte riktigt kommit igång. Det kan ha att göra med att det massiva solskenet var ackompanjerat av kall temperatur. Vi får försöka en annan dag.
Suvi, jag tycker Lisas att låt bitvis påminner om ”Maniac” från filmen Flashdance.
”Påminner om” känns om ett tema för hela mellon. På nästan varje låt kände man ju ”amenvänta, det här låter ju precis som han den där, vahetteranuigen”.
I senaste omgången lät Perelli precis som Kate Perry, Axel Algmark lät precis som Håkan Hellström, Danny lät precis som kritor på svarta tavlan …
OK då, det sista var rätt taskigt. Faktum är väl snarare att man undrar vad ljudteknikerna höll på med, eftersom han inte verkade ha någon medhörning. Starkt på sitt sätt att genomföra det hela ändå. Men låten var kass.
Instämmer Christer, men ibland hör man exakt var det är plankat och då känner man sig ju nästan lite musikalisk. Här tjoades det när Perrelli (som jag vill kalla Pirelli) gjorde ”höjningen”.