– Mejla mig för tusan hakar! vrålar jag på alla föreläsningar.
Men inte kommer det särskilt många mejl. De medicinska sekreterarna (nytt namn på läkarsekreterarna) är duktigast – då föreläser jag ju för de redan frälsta. De glittrar med ögonen, håller med mig i min språkliga noggrannhet och är på det stora hela alldeles bedårande. Dock har de ett problem:
– Doktorn går in och ändrar!
– Till och med AT-läkarna far in och pillar i mina texter!
– Huuuur kan de ha tid att kommentera hur jag sätter punkten vänster eller höger om slutparentesen?
För sekreterarna vet ju hur det ska vara. De har det yrke de har, för att de kan sitt yrke. Vilket man kan hoppas att de flesta i ett någorlunda fungerande samhälle har.
Nu måste jag ju illustrera detta inlägg på något sätt, så jag kollade vad det finns för ”stock photos” på läkarsekreterare. Men något är fel.
Oj, minsann är det inte två läkare som krafsar i journalen tillsammans? (Medicinska sekreterare har inte stetoskop.)– Eh, hehe, du vill inte ha versal på vaddå, sa du?
Men tillbaka till mejlen! För idag fick jag ett sådant – med en här anonymiserad avsändare. Ni får läsa och njuta själva!
Hej Lotten Bergman!
Jag heter N.N. och är ortoped vid XX-sjukhuset. Jag skriver dels för att klaga, dels för att jag har förlorat ett vad mot min läkarsekreterare.
Sedan hon gick på en föreläsning med dig i maj i år, har hon börjat säga emot mig när jag behöver ändra ordval och kommateringen i hennes journaltexter. Hon påstår att om jag ändrar i hennes texter, kommer hon att börja lägga sig i mina medicinska diagnoser. Och att du har rått henne att säga så.
Mina fina radiostunder på fredagar har utvecklats – istället för att i en halvtimme prata om ett eller två specifika ordspråk (men gud i skruven!), babblar jag nu på i två timmar och svarar på allmänhetens frågor i direktsänding.
På midsommarafton såg vi ut så här, jag och programledaren Svante Ekberg.
Nu senast ringde sörmlänningarna in frågor om
lagom
gås-gäss & mås-måsar
synonymer till ”om”
husse/matte
Kör i vind, sa Kalle Blomster
nypotatis & färskpotatis
över hövan.
Och så var det en kvinna som inte alls pratade norska, men som frågade om ett till synes väldigt norskt ord:
– Mina kolleger förstår mig inte när jag istället för att säga att jag är osäker, använder order ”jalu” [schaluuu].
Jag satte mig genast på mina höga hästar och berättade att det ju var ett norskt ord för avundsjuk och svartsjuk, vilket i sammanhanget är kul eftersom jobbkompisarna då kanske tror att hon berättar att hon är lite svartsjuk på dem.
Då ringde en annan dam in och berättade att hon misann också sa ”jalur” när hon ville uttrycka att hon inte var riktigt säker på sin sak. Med ett tydligt R på slutet.
– JALUR? sa jag. Stavas det månne SJALUR? Vad ääääär nu detta för nåt mysko ord?
Sedan drog jag något gammalt över mig och skämdes i tre dagar.
Illustration av midsommar, radioprat och språkforskning.
Nu har frågan stötts och blötts och hängts upp på tork, och av Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala har jag fått klargörande information.
Jalu/jalur kan nämligen betyda
’avundsjuk, svartsjuk’ – från Skåne ända upp till Norrbotten
Sicket jädra ord till att betyda olika känslor på olika ställen!
Fast för mig är ju det mest förvånande att jag inte kände till det i någon annan betydelse än den norsk-franska. Här kommer två exempelmeningar skrivna med vissa dialektangivelser (inte fonetiskt korrekta alltså):
Den här språkpolis-fliken på bloggen håller banne mig på att förtvina. Jag måste nog skicka er till ord.se då och då för att be er läsa sånt som jag de facto får betalt för.
Jag snubblade över en oerhört liten fin notis från Sundsvalls Tidning när jag for omkring som ett yrväder på hela vida internet, och då särskilt i de obskyra kvarteren och dammiga hörnen.
Se här vad som hände på förvåren 1892.
(Om man börjar läsa här på KB, fastnar man lätt och vips, har ett år gått.)
Nu blir det lite synd om er som läser på mobilen, för det är svårt att bara välja ut en eller två notiser. Hämta förstoringsglas eller en ung människa med ögonen i behåll. Läs gärna högt för omgivningen. Här vankas bärsärkaraseri och amazoner!
Geschwindt var tydligen ett populärt ord just våren 1892 – eller så är det kanske bara samma skribent?
Ordet ”känbar” är felstavat med tanke på årtalet – men före 1889 års upplaga av SAOL stavades det verkligen med ett n. Nu ska vi se hur det gick med den med sitt förnamn förkortade herr Larsson, grundläggare Ekblom och sanslöse Persson.
Mycket mer än så här får vi tyvärr inte veta.Ska vi kanske krafsa in ett litet kommatecken till?Tänk att man ända uppe i Sundsvall läste om olyckor i Löddeköpinge.
Ovarsamma män var tydligen framme även på andra ställen – fast här handlar det om att så sin säd.
En sådan oerhört sympatisk inställning!
Plötsligt fastnade jag vid en nyhet om en stackars sångerska, som hade blivit galen, stum, inspärrad och vars öde tydligen bekymrade halva landet. Men vad i hela friden hände med Rosée Heath?
I oktober 1890 skriver Stockholmstidningen att fröken Heath var intagen på hospital, att hon bara gråter och att hon verkar ha blivit obotligt vansinnig. Men varför?
Jag bläddrade bakåt i olika tidningar och hittade förmodligen orsaken i Malmö Allehanda: olycklig kärlek, passionerad flykt med en underlöjtnant en hel månad tidigare. Den 11 september 1890 ska Rosée Heath plötsligt ha avvikit från sin teater. Rubriken är ”En uppseendeväckande enlevering”, men det verkar som om hon följde med frivilligt och att det i så fall var hennes föräldrar som inte godkände tilltaget.
”Miss Heath har under sitt uppträdande varit åtföljd av sina gamla föräldrar, vilka alltid var tillstädes bakom kulisserna och utgjorde hennes ständiga skyddsvakt. Också ansågs miss Heath ej älska någonting högre, än sin konst. Hon gjorde emellertid under sitt uppträdande i Stockholm bekantskap med den unge officer, i vars sällskap hon nu lämnade Malmö, glömmande pliktens bud för kärlekens.”
Föräldrarna anade oråd och höll ett extra nogsamt öga på sin ”skatt” (och inkomstbringare, anar man) och kallade till och med på polisen när de jagade efter dem till järnvägsstationen. De pekade ut den pliktförgätna dotterns älskare på tågperrongen, men …
Jösses. Nu vet vi ju att Rosée återfanns och spärrades in, men här var hon verkligen försvunnen med en hånskrattande älskare.
Men vem var då denne unge man som var så listig och satte sig i en kupé och placerade Rosée i en annan? Jo, en underlöjtnant Linder vid Lifgardet.
En diabolisk blick!
Tydligen tvingades de älskande tu isär, varpå den skönsjungande Rosée bröt ihop och spärrades in på okänd tid. Det ramlar under ett år in smånotiser om Miss Heath i alla Sveriges tidningar, där hon hela tiden beskrivs som obotligt sinnessjuk. Men vad hände sedan? (Ta er nu åt hjärtat precis som jag gjorde när jag hittade detta.)
Rosée Heath hette egentligen Mary-Ann Katherine Evans! Och hon är död! (Göteborgs HoST 17 mars 1891)
Jag hann dubbelkolla och få den plötsliga döden bekräftad i flera tidningar, när plötsligt denna lilla notis dyker upp i Nya Dagligt Allehanda en dryg vecka senare.
Hon är uppstånden, ja sannerligen uppstånden den 28 mars 1891.
Jahaja, och i augusti 1891 meddelar man lugnt i Sundsvalls tidning att Rosée fortfarande vägrar att tala.
Men så här kan det ju inte fortsätta.
(Blädder, blädder, sök, sök. Varför kan inte någon betala mig en heltidslön för att göra sånt härnt underbart roligt forskningsarbete? Hyllad sångerska rymmer med officer, spärras in, blir galen, förlorar talförmågan, dör en skendöd men lever igen – och då vill man ju veta mer!)
Heureka! Rosée talar! I mars 1892 är hon på benen igen!
Under över alla under!
Och det blev hon – frisk alltså. Plötsligt sjunger och dansar hon utan sin officer och … så är hon puts väck igen. Hon nämns i Per Wästbergs ”Halva kungariket”, men jag kan inte hitta någon notis om eventuellt frånfälle, fortsatt karriär eller ens konserter.
Så då släpper jag henne väl (stackars, stackars Rosée) och går till en internationell nyhet från 1892 istället.
Lyxiga damer bör bära vattenkanna!
Tänk, sådana problem slipper vi numera.
En ”teklänning” från 1892 stökade förstås till det på trottarerna genom att virvla upp damm med släpet. Hugaligen.
Hej alla som orkade läsa ända hit! Nu ska jag så geschwindt det nånsin går försöka återvända till 2018.
Idag stod jag i radiostudion och berättade om öppenhjärtigt och omständligt samt vänsterprassel, när det rasslade till i Ekonyheterna och den stora nyheten om det inställda Nobelpriset i litteratur basunerades ut.
Plingplong sa det i min telefon när även N.Y. Times och andra internationella organ på nolltid mångordigt berättade om hur det står till i Sverige med vår tafsande fransman till kulturstövel.
– Stanna kvar i studion! röt radiokollegerna Johanna och Svante.
Så då gjorde jag det – som vore jag expert fick jag sedan uttala mig om detta osannolika som annars bara sker under världskrig: att priserna brinner inne eller skjuts upp. Radioreportern på Ekot i Stockholm läste med emfas ur pressreleasen:
– ”… beslutet har fattats med bakgrund av en numerärt försvagad ekonomi …”
Här hakade vi i den sörmländska studion direkt på eftersom vi inte förstod vad som avsågs:
– Va, va va, vadåååå ”numerärt försvagad ekonomi”, hur kan de skylla på ekonomin och kan en ekonomi som är något annat än numerär och bla bla bla …?
Men. Det var ju en felsägning. I pressreleasen står det ”numerärt försvagad akademi”. Helt begripligt.
Sju gånger har det litterära Nobelpriset ställts in. Både 1914 och 1918 – men åren däremellan gick det någorlunda bra (se mer info längre ner) att hitta pristagare. Åren mellan 1940 och 1943 delades inga priser ut, men även de andra krigsåren hade akademien problem med att hitta värdiga pristagare även om det inte ser ut så i statistiken. (Se nedan.)
Men vad i hela friden hände 1935? Var krigshotet så allvarligt att man av hänsyn till något eller någon inte kunde mäkta med ett pris? Eller låg det något annat bakom? Jag springer till SvD:s arkiv och finner att man inte förrän den 14 november lämnade besked om att priset hade ”reserverats”.
SvD den 15 november 1935.
Spekulationens vågor gick höga. Akademien påstod att de inte kunde finna en värdig mottagare, men de flesta verkar överens om att de aderton (eller hur många som nu var på plats) inte kunde enas och därför antingen surade med armarna i kors eller slog ut med dem och sa ”skitiredå”.
Många tillfrågades av SvD om vem som borde ha fått priset om det hade delats ut, och Gunnar Castrén uttrycker sig då så här vackert:
”Sillanpää och Valéry äro inkommensurabla storheter.”
”Tror akademien verkligen att det ska bli återväxt på de litterära marknaderna på ett år? Eller skall det internationella författarbeståndet få stå på tillväxt någon längre tid?”
Ja, det kan man ju fråga sig. Och vad säger ni om denna trevliga journalistik?
(Om ni är intresserade av vilka som nominerades 1935, var det dessa 52.)
Man kan ana att priset höll på att reserveras även 1962, när Steinbeck tilldelades priset för att akademiledamöterna inte kunde komma överens och därför kompromissade med den som irriterade färst.
Steinbeck med fru och son samt hattar 1945.
Jag tillsatte en ensamutredning för att via nobelprize.org hitta de historiska årtal när man sköt upp utdelningen – eftersom ingen tidning listade dem åt mig idag – så vassegoa:
Aha: ser ni att krisen från 1935 fortsatte 1936, så där gick två år utan prisutdelning. Och att man 1925–28 sannerligen hade det jobbigt att hinna ifatt. (Uppdatering: hittade årtalen så fint listade i den fullständiga pressreleasen, så jag hade alls inte behövt tillsätta en utredning. Fnys.)
Och vad vill jag säga om detta? Ptja, det är kul när allt inte bara följer i gamla hjulspår och att även om de trasslar alldeles väldiga just nu, så gör starka krafter under Svenska Akademiens paraply sånt härnt fint:
SvD har en mysko avdelning som heter Perfect Guide, som ”överraskar, inspirerar och engagerar läsaren” och som hanterar svåra ämnen som resor, mode, mat, dryck, design och hälsa.
Men icke det. Döda eller halvdöda gammelkändisar stod i kramsnö eller töväder och sades göra både det ena och det andra på ett synnerligen tramsigt och rent av icke faktakontrollerat sätt. Så här inleds reportaget i SvD:
”Virkade leggings”? Hur i hela fri…?
Jag fnös och läste vidare.
När jag såg att Jean-Claude Killy hade förlorat inte bara ett bindestreck i namnet utan hela sin fantastiska, alpina skidkarriär, slog jag näven i tangentbordet och lade ut en pfft-fnysning på Facebook. Läs nu SvD:s bildtexter nedan. (Många av påpekandena till bilderna nedan är gjorda av ett FB-kollektiv som till stora delar även hänger i kommentatorsbåset.)
Skidåkare träffar fru i film med associativ titel:
Att här inte tillägga att Killy och Gaubert gifte sig och levde lyckliga tills hon dog, är kanske förklarligt eftersom det ska handla om ”svinkyla” – men det är ändå av intresse, tänkte jag. Vips, dök lusläsare upp från nätets alla hörn upp på FB och hade mer att påpeka. ”Snow Job” fnissade några och någon påpekade att svart, gult och rött faktiskt har varit snyggare.
Ishockeyestetik i rött, gult och svart:
Vill ni se på mer svinkyla? Ålrajt!
2. Prostituerad man i en ”börsmäklarskjorta”:
Åh, så han huttrar, hörni. Det är verkligen svinkallt. Ryyyys, hutter, skaaaak. Ninja-Malin ansåg dessutom att det är en ulster, inte en rock. Ingela fortsatte initierat:
När vi ändå är i petartagen, märker ord och klyver hårstrån, kan jag tycka att ulster är ett underordnat begrepp till ”rock”, precis som paletå, trenchcoat och bonjour.
3. Underskön skådis i jumper:
Sällan har jag sett någon som dominerar pisten mindre än Robban Redford: karln kan ju inte ens få på sig skidorna på rätt fot. Och så måste vi göra en jumperutredning. En jumper är nämligen enligt de flesta ett oftast enfärgat kvinnoplagg i tunt, stickat material. Har ni förresten sett orange nougat?
Tydligen var det inte bara vi som hetsade upp oss över denna artikel, för plötsligt smögs en rättelse in. Inte alls som i amerikanska tidningar där man är nästan överdrivet noggrann med uppdateringar och korrigeringar. ”I en tidigare version av den här artikeln stod det felaktigt att Mr. Johnson tog på sig bh:n. Det ska förstås vara Mrs. Johnson.”
4. I ingressen stod det att Bardot hade virkade leggings. Men plötsligt är de stickade benvärmare:
Det ser ju vem som helst att det inte är benvärmare utan faktiskt helt normala raggsockor. (Oj, vad vi fnyser på löpande band.)
5. Lennon iförd stickad tröja och son:
Mina handarbetarspecialistpolare tog sig åt pannan och vrålade att John Lennon faktiskt inte alls har en ”kabelstickad fiskejumper” utan en ”flätstickad fiskartröja”. Själv stirrade jag på lille Julian Lennon eftersom det ju är han som är modeikonen på bilden. (Tillägg: Årtalet är fel. Det ska vara 1969. I kommentatorsbåset finns en skäggutredning.)
6. Agent 007 ser vitt:
Tut-tut?
[tankepaus]
Tut-tut? Öh? Va?
Nej, det där förstår jag lika lite som att man kallar ett par banlongabardinbrallor för ”pressvecksbyxor” – och Roger Moore är ännu en karl iklädd
kamelfärg
jumper.
7. Guess Who’s Coming to Paris:
Neeeej, Poitier går inte igenom några anteckningar. Han agerar i ”Paris Blues”.
8. Stencool aktör poserar med snö:
– Är det så här man gör?
– Vaddå?
– En snöboll.
– Nej, alltså, neeej. Du måste klämma ihop snön till en boll.
– Det går ju inte!
– Nej, för enligt den här artikeln är det faktiskt svinkallt och när det är svinkallt kan man näppeligen göra snöbollar.
– För kallt? Men när gör man snöbollar?
– När det är kramsnö. Runt 0 °C.
– Åh fan.
Men nu till det underligaste med den här artikeln i SvD: för en vecka sedan lades en bättre variant upp med ordentlig fotocred, hela Lennons huvud – och mer text – på Mr Porter. Där står att Lennon har ”cable-knit patterns”, att Killy tog 18 världscupsegrar 1967–68 samt att Hudson faktiskt is ”demonstrating his ability to carry a small pile of snow without flinching”.
Här är två bilder till från artikeln. Något att kommentera?
Jag måste avvika från ämnet och tipsa om en artikel om Jackie-fotografen Harry Benson – mannen som tog den här bilden på Beatles 1964:
Som traditionen bjuder, går jag (som det heter) all in när det gäller nyordslistan. Nyss pratade jag i radio om den och upprepade med emfas och en dåres envishet:
Nyordslistan är inte inte inte Svenska Akademiens ordlista. Nyordslistan borde byta namn till något krångligare:
Här kommer nu alla 38 med
citattecken runt det som är direkt citerat ur Språkrådets definition
asterisk (*) framför ord som jag tror kommer att överleva i åtminstonde fem år
diverse kommentarer från mig.
*alternativa fakta, politiker som försöker slingra sig genom att ljuga. Som dök upp första gången här:
blockkedja, ”digitalt nätverk av information och transaktioner” (eng. blockchain, som jag inte känner mig det minsta bekant med).
blorange, ”hårfärg som är blandning av blont och orange”. (Denna färg enbart ska finnas på hår. Om man tänker sig en ljusbeige soffa, så kan den alltså inte vara blorange.)
bonus malus (lat. bonus (bra) och malus (dålig), lägre skatt för miljövänliga fordon och straffavgift för Bergmans gamla avgaspruttande veteraner.
*cringe, pinsam. (Utropet CRINGE! betyder alltså amennäguuuuu så pinsamt.)
*dabba, att sänka huvudet mot ena armvecket och samtidigt höja andra armen (särskilt i fotograferingssituationer).
OBS: Det där dabba har inget med ”klantat sig” att göra, som har ett helt annat ursprung (troligen från det dialektala dabb, dabbe ’som betydde klump & dumbom år 1864).
Gärna utan tennisracket.
direktare, ”begravning utan ceremoni”.
doxa (eng. dox eller docs, alltså documents), publicera känslig information om någon.
*döstäda, rensa bland sina gamla prylar så att efterlevande inte ska behöva göra det. (Men vi anser alla att ordet har funnits sedan 1900 kallt.)
I will never. Mina fina telefoner!
expresskidnappning, (sp. secuestro exprés), kidnapparen kontrollerar koder och tömmer konton och släpper sedan offret.
*fejkade nyheter, osanna nyheter som sprids som vore de sanningar.
Inget nytt. Frederick Burr Opper ritade detta 1894.
fidget spinner, ”leksak som man snurrar mellan fingrarna”. (Jag har aldrig ens hållit i en sådan, men i kommentatorsbåset kommer en skarp protest: ”Det är ett koncentrationshjälpmedel för barn och ungdomar som har NPF, då särskilt adhd. Motorisk verksamhet hjälper personen att koncentrera sig så hen kan lyssna på nån som talar och förklarar.”) Klicka på bilden här:
framtidsfullmakt, gäller när ”fullmaktsgivaren inte kan ta hand om sina personliga eller ekonomiska affärer”. (Jag undrar vem som kommer att avgöra att/när jag inte längre är vid mina sinnens fulla bruk.)
funktionsrätt, ”rätt till självbestämmande och delaktighet för personer med funktionsnedsättning”.
*grit, uthållighet och hängivenhet i strävan mot långsiktiga mål. På olika sätt:
Kommentatorsbåset protesterar: ”Får spader av bilder med kugghjul som uppenbart inte fungerar!”
halalturism, ”turism på anläggningar som följer specifika kriterier för att passa vissa muslimska traditioner”.
hyberavdrag, ”lägre skatt för hyr-, begagnat-, och reparationstjänster”.
inrymning, ”instängning eller inlåsning av människor som skydd mot ett yttre hot”.
killgissa, ”påstå något som gör att det verkar som om man vet vad man pratar om, men egentligen bara gissar”. (Jfr mansplaining & manspreading, för man får tydligen sätta den maskulina stämpeln på allt som är negativt.)
klickfarm (engelskans click farm), ”personer som får betalt för att systematiskt klicka på annonser på nätet för att generera intäkter till uppdragsgivaren”.
* knäprotest, manifestation där deltagarna ställer sig på knä i protest. (Ha! Sååååå nära knäprotes!)
Helt fel bild.
kombucha, ”dryck som framställs genom fermentering av te”. (Men det måste ju vara intressantare vad den smakar? Särskilt eftersom det tydligen är vinäger! Och i kommentatorsbåset skrever man: ”Det är gott, nyttigt, roligt. I mitt kök står en 8-litersflaska med tappkran, där teet jäser och har sig.”)
kompetensutvisning, utvisning av person som har kompetens som efterfrågas på arbetsmarknaden. (Jag tycker minsann att alla utvisningar utan urskillning ska kallas ”utvisning”.)
*#metoo, ”hashtagg och benämning för en rörelse som går ut på att motverka sexuella trakasserier och övergrepp genom att många delar med sig av sina erfarenheter av detta”.
omakase (japanskans omakase – ’jag överlåter beslutet åt dig’), närrestaurangkocken får komponera din mat efter eget huvud.
pansexuell, ”relatera erotiskt och romantiskt till människor […] oberoende av deras kön”.
plogga, jogga samtidigt som man plockar skräp, ofta i grupp. (Pick’n run på engelska!)
poddtaxi, ”litet eldrivet fordon som används som taxi”. (Eller som vi säger i framtiden: ”taxi”.)
rostfaktisk postfaktisk, ”tidsanda där man inte längre baserar argument och beslut på fakta”.
rekoring, ”grupp där konsumenter köper lokalt producerade varor direkt från producenter utan mellanhänder”.
renovräkning, ”vräkning av hyresgäster som inte har råd att betala den höjda hyran efter en renovering”.
sekundärkränkt, när man blirkränkt å någon annans vägnar.
serieotrohet, ”att se ett avsnitt av en tv-serie utan att ens partner, som följer samma serie, får vara med”. (FÅR vara med? Det måste väl handla om att de inte är med, bara?)
skogsbad, ”terapiform som går ut på att vistas i skogen som en metod för att minska stress”. Eller som vi säger i framtiden: ”Jag går på en promenad!”
* snubbelsten, minnesgatsten för någon som fördrevs eller förintades av nazisterna 1933–45. Översättningslån av tyskans Stolperstein. (Love it! Jag gick på en gata i Berlin och så snubblade jag och tänkte vaaaa, och så tittade jag ner och kollade mina skosnören – och såg flera stenar med namn på.)
Vackert! (Påminner om den lite gladare stenen ”Intighet” i Lund.)
spetspatient, patient som känner sin sjukdom och som därför själv får ta vissa beslut om behandlingen. (”Knäoperation!” röt jag, och fick en.)
veganisera, attgöra en vegansk version av en maträtt som traditionellt är djurisk.
* viralgranska, källkritiskt granska uppgifter som sprids snabbt på nätet. (Men hallå, var är etymologin? Man måste faktisk tala om varifrån ordet kommer!) NE-paus medan jag tillsätter en utredning!
etymologi, subst.~n äv. ~en, ~er ORDLED: etymo-log-in
• läran om härledning av ord och deras betydelse BET.NYANS: om enskilt ords ursprung och betydelseutveckling: ~n för ordet ”bodega” visar att det har samma ursprung som ”apotek” KONSTR.: ~ (till ngt) HIST.: sedan ca 1675; till grek. etymos ’verklig, sann; säker’ och logos ’(en) lära’
Jag kontaktar nu min kompis Petra, vars son heter Jack och ju var THE viralgranskare en gång i tiden. Han befinner sig i N.Y., men är som tur är jetlaggad och därför vaken. Nå? Vem myntade uttrycket ”viralgranska”? Jack svarar:
”Det är påhittat av min kollega Linnea Jonjons i samband med att vi lanserade Viralgranskaren 2014.”
Linnéa Jonjons, Jack Werner och Åsa Larsson.
Sådärja. Rätt ska vara rätt.
Kommentar från båset:
Jag tror Språkrådet också går all in för att lägga in några knäppa ord på listan, så att folk börjar diskutera, eller till och med gräla om
ifall de alls är nya
om det verkligen heter så
om de har någon funktion alls och såklart
om de kommer att överleva mer än tre månader.
Jag har förvisso försänkingar, kontakter och kolleger i Språkrådsenvirongerna som jag skulle kunna fråga … men de hade nog inte svarat helt ärligt. (But I’m on it!)
Uppdatering … eftersom jag sluddrade med tangenterna och lät ”rostfaktisk” stå kvar i flera timmar här, är jag skyldig läsekretsen en definition till just detta ord:
rostfaktisk adj.~t ORDLED: rost-fakt-isk
• som verkligen bara existerar försvagat och missfärgat: inspektion av den rostfaktiska hyn; rostfaktiska frisyrer döljes lämpligen av vårhatt BET.NYANS: spec. om ngt som verkligen gäller trots yttre tecken på motsatsen: de rostfaktiska benkläderna höll väl trots att de var 100 år gamla HIST.: sedan 2017; av lågty. roste och ty. faktisch
Jag har i nästan en hel vecka kliat mig än i huvudet, än på hakan av förundran inför det pressmeddelande som Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius med sammanbiten min läste upp under ett paraply, som den förre ständige sekreteraren Peter Englund chevalereskt höll över henne i det regniga Gamla Stan.
(Se där. Hela 51 ord i en enda mening.)
Så här ser pressmeddelandet ut på Svenska Akademiens sajt.
Men vem är det som skriver så här? I min bevisföring framför jag följande indicier – ett axplock:
Ej?
Skall?
Ting?
Då istället för eftersom?
För det andra men inget för det första?
Sitt sammanträde trots att det är deras (”vårt”) sammanträde?
Så stor transparens som möjligt utan att Kulturprofilen nämns vid namn eller ens det faktum att han är gift med Akademiledamoten Katarina Frostenson?
Stackarna (de låter lite som ett kollektivt offer ibland) säger dessutom att de har ”brutit mot våra egna jävsregler”, som alltså i så fall måste skärpas? Jag undrar vem det är som ska skärpa sig egentligen.
Eftersom man ibland inte ser skogen för alla träd, har jag här nedan bytt ut diverse ord så att ni kan läsa texten på ett annat sätt.
Vid sitt möte i kväll har vi enhälligt fattat beslutet att med omedelbar verkan avbryta all kontakt och all vidare finansiering av all verksamhet som drivs av faster Anna. Det rör sig dels om bidraget som har lämnats till hennes sommarstugebygge (sedan 2010 drygt en miljon kronor), dels om det uppdrag hon under en period haft att sköta farfar Ernsts gård i Luleå.
Detta är vår första åtgärd och den motiveras av två ting. Å ena sidan morbror Karls granskning, som vi välkomnar, å andra sidan då det under sammanträdet framkommit att våra barn och personal vid släktstugan utsatts för oönskad intimitet eller opassande behandling av vederbörande. Dessa erfarenheter hade ej kommit upp i ljuset utan den senaste tidens uppmärksamhet rörande dessa problem.
För det andra har beslut också fattats om att genomlysa alla släktingars tidigare samröre med faster Anna och särskilt granska om denna har haft något inflytande, direkt eller indirekt, på släktens utdelning av recept, möbler och finansiering av annat slag, samt även utröna om hon påverkat vår julplanering i övrigt.
Den tredje åtgärden rör framtiden. Arbete skall inledas för att säkerställa att en upprepning ej kan ske, och slå fast hur våra rutiner och arbetssätt kan förbättras. Vi har redan kunnat konstatera att vi brutit mot våra egna släktprinciper och att dessa måste skärpas.
Vi vill ha så stor transparens som möjligt i denna fråga. Mer detaljerad information beträffande exempelvis det ekonomiska samröret kommer att redovisas inom kort.
Hur känns texten nu? Lite som (förlåt, förlåt) en parodi?
I en av tidningsartiklarna om detta debacle står det att det är Sara Danius som har författat texten och sedan belagt hela akademigänget med munkavle, men jag vette fan. Hon är blott 55 år – skriver hon verkligen sådär stolpigt? Skall? Ej? Really? Kanske skrev någon annan texten, kanske står hon inte för den, kanske lät hon bli att korra den innan den lästes upp för att hon ville ta avstånd från den? Kanske.
Här ser jag däremot en som gillar att skriva skall:
”… enats om att de enskilda ledamöterna skall avhålla sig från offentliga kommentarer …”
Akademiledamöterna som läser sådana vansinniga mängder och som ger ut böcker på löpande band och ger Nobelpriset till både Herta Müller och Bob Dylan och som blir ovänner med varandra och hotar att krossa japaner … kan de inte skriva bättre än så här?
Till saken hör att vi har Svenska Akademien (om än inte ledamöterna) att tacka för allt som finns på svenska.se, vilket verkligen inte är kattskit.
Ack. Kan vi blåsa av matchen, utvisa alla spelare på en gång och fylla på med ett träningsvilligt B-lag som vet hur man kämpar sig till toppen men som inte har lärt sig att fuska?
Er tur nu: analysera pressmeddelandet! Fyll kommentatorsbåset med undringar, frågor och påpekanden tills det spricker!
Snille och smak – 1786 betydde snille ”talang” och ”begåvning”, medan smak var ett slags finare estetisk uppfattnings- och omdömesförmåga.
Stackars herr Bernadotte, gick och blev kung i Sverige (och Norge) fastän han var republikan, fransman och sedan 47-årsåldern adopterad av Karl XIII, som ju var gammal och barnlös.
”Karl XIV Johan ägde en stor verbal förmåga, men lärde sig aldrig att tala svenska, vilket han djupt ångrade. Kungen fick undervisning i svenska av bibliotekarien P.A. Wallmark under åren 1810-1813, men tillgodogjorde sig detta endast sporadiskt och under korta stunder.”
Undervisning i svenska? Heureka!
Ytlänningars (och då särskilt fransosers) träning i att uttala svenska! (Utgiven 1811.)Samling av de nödvändigaste orden när man ska prata svenska. Eller ”Samliguene àv dê neudwaindigâsté ourde nair mann ville tâla.”
Detta är den finaste lilla pärla till bok som världen har skådat. Alla uttal är skrivna med bokstäver som man kan läsa, och anpassade efter en fraaaansk mun. Som ju jobbar i sängen.
– Fluuu meigh én semeuregause! ropar Karl Johan här.
Så nasal han säkerligen var, behövde han säkert också kunna prata om sina naisebaurrare. Eller svullet tandetecheute?
Oh, så intressant – tandkött och kött som man äter uttalas inte riktigt likadant:
Aum vaiderette:
éne seneubolle (en snöboll) ette selagueréguene (ett slagregn)
Arvingar till tronen då? mitte frounetimmere (mitt fruntimmer)
Förtvivlan, uppförande, en förtrogen! (Vad händer där i sängen?)Skönheten, fulheten, blodet och kindbenen i en härlig allians på ett boksida!
Den här boken finns bara på KB, men för ett par hundralappar kan man få vilken bok som helst inskannad och mejlad till sig. Och det är precis det jag har gjort. Inte nog med att jag nu har den i min dator – den finns dessutom tillgänglig i digitaliserat skick för andra bokstavstokar!
