Mina fina radiostunder på fredagar har utvecklats – istället för att i en halvtimme prata om ett eller två specifika ordspråk (men gud i skruven!), babblar jag nu på i två timmar och svarar på allmänhetens frågor i direktsänding.
Nu senast ringde sörmlänningarna in frågor om
- lagom
- gås-gäss & mås-måsar
- synonymer till ”om”
- husse/matte
- Kör i vind, sa Kalle Blomster
- nypotatis & färskpotatis
- över hövan.
Och så var det en kvinna som inte alls pratade norska, men som frågade om ett till synes väldigt norskt ord:
– Mina kolleger förstår mig inte när jag istället för att säga att jag är osäker, använder order ”jalu” [schaluuu].
Jag satte mig genast på mina höga hästar och berättade att det ju var ett norskt ord för avundsjuk och svartsjuk, vilket i sammanhanget är kul eftersom jobbkompisarna då kanske tror att hon berättar att hon är lite svartsjuk på dem.
Då ringde en annan dam in och berättade att hon misann också sa ”jalur” när hon ville uttrycka att hon inte var riktigt säker på sin sak. Med ett tydligt R på slutet.
– JALUR? sa jag. Stavas det månne SJALUR? Vad ääääär nu detta för nåt mysko ord?
Sedan drog jag något gammalt över mig och skämdes i tre dagar.
Nu har frågan stötts och blötts och hängts upp på tork, och av Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala har jag fått klargörande information.
Jalu/jalur kan nämligen betyda
- ’avundsjuk, svartsjuk’ – från Skåne ända upp till Norrbotten
- ’misstänksam mot; betänksam, tveksam, skeptisk’ – Blekinge, Öland, Småland, Södermanland, Uppland, Gästrikland, Hälsingland
- ’oviss, inte säker’ – Södermanland, Uppland, Hälsingland
- ’arg; uppretad’ – Blekinge, Småland, Östergötland, Södermanland, Uppland
- ’stött, ledsen, sårad’ – Skåne, Halland, Småland, Västergötland, Gästrikland
- ’ängslig, rädd för’ – Blekinge, Öland, Småland, Södermanland, Hälsingland
- ’förbluffad, perplex’ – Skåne, Öland
- ’ivrig’, ’ångerköpt’, ’trött’ – här och där.
Sicket jädra ord till att betyda olika känslor på olika ställen!
Fast för mig är ju det mest förvånande att jag inte kände till det i någon annan betydelse än den norsk-franska. Här kommer två exempelmeningar skrivna med vissa dialektangivelser (inte fonetiskt korrekta alltså):
Acklinga, Västergötland, i betydelsen sårad:
– Ho ble så själu för ho-nte ble bjuden.
Björkvik, Södermanland i betydelsen rädd:
– Ja va sjalur att dä skulle bi rângn.
Så nu vet ni det.
Vad betyder det i Dalarna, månne?
Betydelse nr 2 i punktlistan verkar rimlig: Ja, lur.
Annars verkar det rimligt att avråda från användande av ett uttryck som så starkt bäddar för missförstånd.
Nu när Lotten är i sitt esse tänkte jag ta över lite fopollsrefererande. 1 – 1 mellan Egypten och Saudi. ”Aha, All*h gillar båda lika mycket”, tänkte jag. Men sen …
Nu är det jag igen. I den gamla översättning från norskan av Sigrid Undsets ”Kristin Lavransdotter” som jag har, används ordet sjalu i betydelsen svartsjuk.
Jalur, telefon för enbart positiva besked?
Enligt SAOB har jalu kunnat betyda lite av varje och stavas påskildasätt:
JALU ʃalɯ4, adj. oböjl. Anm. 1:o I ä. tid användes stundom den fr. fem.-formen jalouse. RARP 6: 293 (1658). Almqvist God. 52 (1838). 2:o En pl.-form jaluse har anträffats i RARP 4: 30 (1645).
Ordformer
(jalou c. 1748—1771. jalous 1641—1679. jaloux 1639—1929. jalu 1808—1929. jolous 1642. schalu 1914)
Etymologi
[jfr t. jaloux, eng. jealous; av fr. jaloux, liksom it. geloso av mlat. zelosus, avledn. av lat. zelus, nit, iver, av gr. ζῆλος, nit, iver, avund, missunnsamhet; jfr SELOT]
1) (†) ivrig, nitisk; angelägen; som gör sitt bästa (för att hjälpa ngn). Jag hafver varit jalous att sökia rätten. RP 8: 575 (1641). Wij ähre jalous emot andhre, hielpa them oachtad (dvs. utan att akta på) wår eghen wälfärd. RARP 4: 559 (1651). Ehuruwäl Een Skiltwacht uppå een NattePost stäld, ingom böör förmycket troo, uthan wara Jalous och nitisk om sin Konungz-Tiänst och sin egen honeur. Söderman ExBook 170 (1679); jfr 2.
2) (utom i folkligt spr. i vissa trakter numera bl. i ngt pretiöst vardagsspr., mindre br.) som ivrigt l. ängsligt vakar över att ngt icke lider ngn skada l. ngt intrång; mån l. rädd (om ngt); som ängsligt l. missunnsamt söker bevara ngt för sig själv, som missunnsamt söker hindra andra att begagna l. draga nytta av ngt som han äger l. har i sin vård o. d.; företrädesvis med bestämning inledd av prep. om (förr äv. prep. över). Hennes M:tt (dvs. änkedrottning Maria Eleonora) låther sigh tyckia vara mächta jaloux öffver sin konungslige persohns värde och sitt godha nampns rychtte och beroop. OxBr. 10: 142 (1639). Jag fruktar, at .. (främmande stater) äro mera jaloux derom (dvs. om den svenska friheten), än många bland oss sielfve. Oelreich 39 (1755). (Aktstyckena) finnas uti Cardinalen Albani Bibliothek, där jag noga .. examinerat dem, utan at Cardinalen vet deraf, som är mycket jaloux om sine M(anu)s(krip)ter. JJBjörnståhl (1772) i 1Saml. 1: 52. NF (1883).
3) (utom i folkligt spr. i vissa trakter numera bl. i ngt pretiöst vardagsspr., mindre br.; se dock slutet) uppfylld av plågsamma känslor därför att ngn kommit (l. misstänkes ha kommit) i åtnjutande av ngt som man velat behålla för sig själv l. gjort räkning på för egen del; avundsjuk, svartsjuk; i sht förr äv.: missunnsam. Skulle ock Hollenderna wara jaluse (med anledning av freden i Brömsebro), borde dem snarare hafwa ögon på Fransosen, som dem allt för när will grensa. RARP 4: 30 (1645). Sen jag tagit mitt parti att tiga .., finner han .. att jag är jaloux öfver hans stjerna. Kellgren (SVS) 6: 166 (1787). Östergren (1929). — särsk. (vard., fullt br.) i fråga om (till affekt l. passion stegrad) plågsam sinnesstämning som beror på att man finner l. misstänker att en annan åtnjuter större kärlek l. ynnest l. aktning hos ngn: svartsjuk. Hvad han icke förr varit jalou på mig, blef han sedan. Roland Minn. 65 (c. 1748). (En av hovets damer) har en man, som är jaloux, en annan en adorateur, som vakar som en Argus. GJEhrensvärd Dagb. 1: 15 (1776). (Sennora Tulipana:) mitt spratt har lyckats, — han skall bli jaloux / och ligga för min fot, som förr, ännu! Sturzen-Becker 4: 221 (1862). Hans-Ulrik är helt enkelt jalu. Rudelius KaptL 19 (1929).
Jag misstänker (är jalu att?) en betydande andel av problemet med mikroplaster härrör från vår kylväska. Den har en grann dekal på sidan, som vi borde ha dragit bort när den var ny. Numera har den sönderfallit i kvadratmilllimeterstora bitar som sitter rätt fast, men några lossnar varje gång man flyttar väskan och fastnar på allting. Jag har försökt dra loss mer med tejp, men det vill sig inte. Och skrubbar man under rinnande vatten hamnar ju allt i avloppet (skrubba i sjön här i stugan är inte ett alternativ). Har det värderade båset några tips?
Åter till dagens ämne: finns det några fler språk än svenskan som har olika ord för avundsjuk och svartsjuk?
Avundsjuk på tyska = neidich (på ngn auf einen)
Svartsjuka = eifersüchtig
Brid, veva in alltihop i silvertejp?
Jag har inte heller hört ordet jalu(r) i svenska och tänker också franska och norska.
Sen finns ju missunsam i svenskan också.
Jag tänkte också att du får tejpa in hela märket.
Bra inspel, alla! Även fotbollsditot!
Jourhavande närking hävdar härmed, och utan egentliga belägg, att ”jalu” betyder ”svartsjuk”. Jag har dock inte hört någon använda ordet sedan salig farmors dagar, dvs. före 1985.
Vår pilgrim befinner sej nu i Rioja-trakten. Där har även Lille Maken och jag varit och bl.a. besökte vi en av de kända vingårdarna och blev visade runt. Men tror nån att vi fick smaka det fina vinet? Ånej. Vi fick en bunte med asfula vykort, det var allt. (Otroligt; vem har hört talas om besök på vingård utan avsmakning?)
Nåväl. Ett av de fula korten skickade jag in till Översättarhelenas tävling om fulaste vykortet. Det fick andra pris.
Snååålt, ÖR, verkligen snålt.
Antagligen någon gammal moster som beställt alldeles för mycket vykort, och desperationen infann sig när lagret aldrig tog slut.
Solnedgång hos gjusarna.
De växer så det knakar, gjusungarna. (Fanns det inte några historiska ena som kallades gjukungarna?)
Jag googlade gjukungarna och hittade mycket. Kort kan man väl säga att det är en nordisk variant av Nibelungarna. En mycket trasslig historia. (Bruket eller obruket av versal verkar haltande)
Men vad är ejenklien ”gjuse” för nåt?
”Gjusen är en sjö i Hofors kommun.” Eeh… jaha. Det kan man inte tro när man ser den.
En väldigt, VÄLDIGT liten sjö, fast flera …
Nääääee.