Hoppa till innehåll

Etikett: skola

Syslöjdstrauma: kudde i lapptäcksteknik

Till syende och sist är jag en hejare när det gäller att sy. Jomen, så är det. Jag har genom åren sytt egna kläder, barnkläder och min egen brudklänning. Symaskin is liksom my middle name – trots mitt bedrövliga tålamod när det gäller noggrannhet.

Men nu ska ni få höra om när den nuvarande Trettonåringen för två år sedan var med om ett syslöjdstrauma. Alltså kallar vi honom härmed Elvaåringen.

En eftermiddag kom han hem alldeles bedrövad efter att ha haft syslöjd. Han hade nyss varit sjuk i en hel vecka och alla de andra barnen i klassen hade hunnit sy färdigt sin kudde i lapptäcksteknik och när Elvaåringen försökte skynda sig, sydde han fel och så kom han hopplöst på efterkälken och bröt ihop och grät. Klasskamraterna försökte trösta honom och den just då vikarierande lärarinnan försökte också trösta honom. Till slut kom de på att han efter skoltid kunde komma till syslöjdsrummet och sy en stund. 

Det gjorde han, och den snälla vikarien gav honom sedan tyglappar och tygbitar och instruktioner i en fin plastficka så att han skulle kunna göra kudden färdig hemma.

Under en vecka satt Elvaåringen och jag och klurade ut hur lapptekniken skulle utföras – strikt enligt instruktionerna på papperet. (Men inte alls som den lapptäcksteknik som jag hade lärt mig, så vi var verkligen tvungna att läsa ordentligt.) Den stolta modern tog förstås några bilder under processen:

SIGGESYR
I detta skede sa Elvaåringen: – DET HÄR ÄR JU ROLIGT!

Han klippte, han nålade, han sydde, han strök och han sydde ännu mer och på morgonen samma dag som det var dags för syslöjd i skolan, var vi färdiga. Kudden skulle bara fyllas med fluff och sys ihop. Men … den ordinarie läraren underkände kudden snabbt eftersom den var gjord hemma. Han sa till Elvaåringen:

– Den här kan du lika gärna ha bett någon annan göra. Börja om från början. De andra eleverna får göra gosedjur, men det får man inte om man inte först har gjort en kudde.

hets_bergman
Plötslig association.

Jag kontaktade förstås skolan och förklarade att vi hade gjort precis som den vikarierande lärarinnan hade sagt. Men den ordinarie läraren bemödade sig inte ens att svara. Kudde ett var slängd, kudde två var underkänd och kudde tre var inte ens påbörjad.

Vi bet ihop och övade hemma. Oj, vad vi övade. Jag skrev instruktioner och fotograferade hur Elvaåringen genomförde allt, inklusive kuddstoppningen – och vi gjorde det på mitt sätt. Här några moment ur övningsveckan:

fluffsiggesyr
”Markera var du vill ha öppningen där du ska stoppa in fluffet.”
siggesyrmaskin
”Glöm inte att fästa tråden genom att köra fram, tillbaka och fram igen.”
image014
”Klipp av hörnen, men akta sömmen! Vänd ut-och-in på kudden så att fina sidan kommer fram och pilla och tryck i hörnen så att de blir snygga.”
siggehandsyr
”Fyll kudden med lagom mycket fluff. Trä lagom (!) lång tråd på en synål. Gör en knut genom att rulla tråden på fingret. Stick in nålen så att knuten ’göms’ på insidan när du börjar sy. Tänk på att fästa tråden på slutet!”

Till slut kom så dagen när det var dags att på en 90-minuterslektion klippa tyg, sy, fluffa och fästa trådar. Jag beslutade mig för att följa med och sitta bredvid den lille under lektionen – som vore jag en curlingförälder med helikoptertendenser.

Och tur var väl det. Läraren må ha varit ämneskompetent och skräddare eller ha haft drömmar om de stora modehusen i Paris, men någon lärare var han icke, så legitimerad han var. Barnen satt snällt och lyssnade på hans luddiga instruktioner, det var tyst och lugnt i klassrummet och alla ville verkligen bara sy sina gosedjur. (Utom min son som bara ville sy sin tredje kudde.) När Elvaåringen i en kvart hade suttit med handen uppräckt för att få ställa en fråga utan att läraren ens hade tittat på honom, tog jag kommando. Jag svarade på hans och de andra barnens frågor och jag gnisslade tänder av ilska. Jag är övertygad om att det kom rök ur öronen och att jag förkortade min egen livslängd med tio år.

Kudden blev äntligen färdig och av läraren slängd i en kuddhög med orden:

– Jag betygsätter den nästa vecka.

Om den nuvarande Trettonåringen gillar att sy? undrar ni nu. Nej, han skulle hellre vara utan sin mobil i en vecka än att klippa i en tygbit.

Den färdiga kudden har vi under högtidliga former slängt.

Share
105 kommentarer

Ingemar Stenmark: 60 jädra år gammal

För prick tio år sedan rotade jag bland mina tidningsurklipp och fann några notiser om Ingemar Stenmark. Och nu är det dags igen; fenomenet fyller 60 år idag.

Som alla andra också vet att berätta, stannade Sverige när Ingemar åkte i Madånnadikampiljo, Vengen, Kitsbyel, Santanton och Valdisär. Var det på en helg, såg vi till att inte vara ute i backen just då (vi som inte gillade slalom tyckte att fler Ingemar-tävlingar borde ha körts på helgerna) och var det på en vardag, ställdes lektionerna verkligen och på riktigt faktiskt in så att alla skulle kunna kolla på Stenmark.

lotten_slalom_78
Slalom-Lotten som inte alls ville åka slalom 1978.

Och så ändrade den där jädra Särschlang världscupreglerna för att sätta fälleben för vår Stenis. Min lärare i OÄ (ungefär samma som samhällskunskap, förstår ni ungdomar) använde den elake regelmannen som ett bevis på att kapitalism inte funkar medan han dunkade sin tummade Maos lilla röda i katedern.

En gång åkte Stenis alldeles särdeles hemskt och föll och tog sig i mål och vann ändå. En annan gång vann han med flera sekunder. Och en gång var det alldeles ohyggligt spännande när Filmäär och Stenmark var de enda två som kunde vinna, men … Sedan hände nåt och så hände nåt och så vann någon, men jag har ingen aning om vad det var för att jag just då var jättejättebekymrad över mina stora svettringar under armarna och att Den Stora Kärleken inte var i skolan just den dagen.

Så nu utnämner jag den 22 februari till internationella svettdagen.

Share
39 kommentarer

Först kommunala musikskolan – sedan kommunala idrottsskolan?

Som liten palt i Lund gick jag hos en privat pianolärarinna under två år, men bytte sedan till kommunala musikskolan när vi flyttade till Luleå. Jag var sannerligen inte någon tangenttalang och när väl basketen kom in i mitt liv (relativt sent), blev det allt längre mellan pianospelningarna.

Flera gånger har jag nu sett att Max Martin och alla andra svenska popvidunder som skriver musik till alla stora artister i världen sägs ha sprungit ur kommunala musikskolans sköte. (Hej metafor.)

tuuuut
TUUUUUT!

Det ”svenska musikundret” inkluderar multiindustrier som ABBA, Roxette, The Cardigans, producenter Max Martin eller om gitarristexporter som Georg Wadenius och Yngwie Malmsteen. (Alla som vill att jag också rabblar Ace of Base, Europe, Neneh, Robyn, Tove Lo och Avicii samt Sveriges Musik- och Kulturskoleråd får härmed sin vilja igenom, men jag har inte faktakontrollerat deras musikskolenärvaro eller faktiska påverkan på musikvidundret.)

Av Sveriges 290 kommuner har nästan alla någon form av kommunal kulturskola. Arjeplog, Laxå, Sorsele, Surahammar, Torsås och Överkalix har det inte. Jokkmokk sägs ha startat en musikskola 2013, men jag kan inte hitta någon. (Aha, det finns en kulturskola, får jag lära mig i komentatorsbåset!)

karta_musikskolor
I de fyra jättestora musikskolelösa kommunerna norrut bor 13 950 personer. I de tre södra pyttekommunerna bor 17 450. (Back to nature: flytta norrut!)

Till de kommunala kulturskolorna är 5 000 lärare och 200 000 elever (64 % tjejer, 36 % killar) knutna, och dessa elever betalar 600–1 600 kr per termin (det är dyrare i höginkomstkommuner som Danderyd). Varför har jag snöat in så brutalt på siffror och fakta idag? Hm, jag vet inte – allt fanns liksom så tillgängligt och det blir så tydligt.

Nu kan vi nog enas om att de kommunala musikskolorna har en finfin påverkan på barn och blivande musiker. Även uttalanden som antyder tvärtom finns naturligtvis:

– Nejnejnej, ty de små stöps alla i en och samma form!
– Det är blott de priviligierade som spelar!
– Min son har stått i gitarrkö i tre år!

Well. Alla kan inte vara nöjda med allt.

Musikskolan tillkom någon gång på 1940-talet som en utveckling av ”Hagström Musikskola” (intressant läsning här) och nu tror jag banne mig att jag ska börja propagera för … kommunala idrottsskolor!


Här får ni en pausfågel i form av pingiskvitter.

Ordet ”idrott” inkluderar just här – i min värld – all form av rörelser som påverkar andhämtning och svettkörtlar. Det finns så många barn som slutar idrotta för att det inte finns någon som helst pedagogisk tanke bakom coachandet och tränarna faktiskt inte ser att olika barn är … olika. Alternativet är förstås att tvinga alla ungdomstränare som brinner för sin sport att följa mina råd och skippa kollektiv bestraffning, toppning och utskällningar tills barnen är tillräckligt … fokuserade?

olikastora
Bilden symboliserar ”alla har olika förutsättningar”. (Källa.)

Ja, som ni märker har jag inte tänkt längre än så. Men i min kommunala idrottsskola får man hålla på med massa idrotter och vara hur långsam som helst, bara man vill vara där.

idrottskroppar
Idrott för liten och för stor och för kort och lång från lattjo-bolaget …

Man måste underligt nog inte fokusera på att spela basket, utan kan kanske dela in den kommunala idrottsskolan i (se nu hur jag tittar snett uppåt vänster och hittar på)

  • bollsporter
  • styrkesporter
  • konditionssporter
  • tekniksporter
  • gymnasistiska sporter
  • verktygssporter.

Oj, hoppsan, vad de överlappar varandra. Alla som tycker om idrott men inte kan röra på sig, kan välja teoretisk idrottsutbildning som inbegriper hur man t.ex. är

  • funktionär
  • klubbledare (Lotten Bergman gästföreläser om kommunikation)
  • coach
  • specialist på skador & kost.


En annan pausfågel: Lisa Nordén.

Inte nog med att man bygger upp de unga – avdankade elitidrottare kan ju specialdrillas i pedagogik och bli lärare! Kommunala idrottsskolan go-go-go!!!

Förtydligande!
Min kommunala idrottsskola ska inte ersätta de befintliga klubbarna utan vara ett komplement som på sikt gör att fler ungdomar idrottar och att idrottsklubbarna blir lika stora som de fordom var.

Share
50 kommentarer

Att plugga (eller turista) i Oxford

Jag är så rysligt full av goda råd.

– Se här vad man bör ha i en necessär!
– Köp inte bröd på söndagskvällar!
– Gå i ide i minst sex veckor efter förlossningen!

Men inte lyder folk mig, inte. Inte ens mina egna barn, som sedan de var nyfödda (och jag inte alls gick i ide) har fått höra att de bör plugga utomlands. Nääää, de envisas med att stanna i Sverige och vill inte ens snegla på listorna med stipendier som jag råkar lägga på toa, på en och annan huvudkudde och i kylskåpet.

Barnens kusiner, de åker däremot gärna jorden runt, jobbar i London och pluggar i Italien. Excellent, säger jag och åker dit och hälsar på.

Stina (stetoskopägaren som jag nämnde i förra inlägget) går som sagt läkarutbildningen i Oxford. Hon bara ansökte (efter att ha gått på en internationellt gångbar utbildning här i Eskilstuna – IB) och önskade sig ett par olika colleges och kom in. De 38 olika ”Colleges of the University of Oxford” har lite olika inriktning, olika rykte, är olika stora och på vissa har premiärministrar eller framstående idrottsmän gått, på andra har Monty Python-medlemmar gått och så vidare.

rogerbannister
Roger Bannister! (Som sedermera blev rektor på Pembroke, fast tyvärr en inte alls populär eller framgångsrik sådan …)
spooner
Se, Mr. Spooner!

Skolorna har det gemensamt att

  • själva skolbyggnaden är uråldrigt gammal
  • ingången är diskret och utan namnskylt
  • studenterna bor på skolan de två första åren
  • innergården har bl.a. en jättestor matsal och en kyrka
  • allt ser ut precis som i Harry Potterfilmerna.
labyrint
Potterinspirationsbevis: häcklabyrint vid Balliol College.

Det tror sjutton att det är enkelt att skriva Harry Potterböcker när man har sånt här att inspireras av! (Sade Lotten med en avundsjuk fnysning.)

Skolorna (skriver jag nu även om de heter ”college” bara för att jag hyser stark aversion mot s-plural i svenska) är öppna för allmänheten, men tar ofta en liten avgift. När jag skulle gå in på Balliol, sträckte jag fram en sedel för att betala mina £2.

– You really don’t have to pay, dear, sa vaktmästaren.
– Oh, but why not? sa jag.
– ’Cause I really don’t have any change.
– But …
– Oh, go on then, go in!

Alla skolor har som sagt en matsal (”hall”), och de ser verkligen ut som på film. Låtom oss smyga in och kolla lite!

ssschhhclosedhall
Ssssschhhhhh! Jag ska bara …
pembrokebord
Pembrokes matsal med norra Europas största fyrbenta bord.
balliolhall
Matsalen vid Balliol – med ljusstakar och slitna sittbänkar som jag ville ta med mig hem.
lamporhall
Matsalen vid New College, som alls inte är ”new”. Men så intressant, hur har de fixat med lamporna på borden?
lampsladd
Ahaaa. Sladdar undertill! Så vill jag göra hemma!
pembrokekyrka
Här är Pembrokes kyrka (”chapel”). Om man jämför med den som New College har (med fotograferingsförbud), känns det här som en liten träkoja.

I New Colleges lokaler spelades några av scenerna i Harry Potter in, vilket gör att just denna skola har några grupper med lite annorlunda turister.

pottermiljo
The ferrett scene” ägde rum här, t.ex.

Nu är jag ju som bekant inte ett jättestort fan av Harry Potter (på svenska, that is), så när andra insöp Potterismen i lokalerna, tog jag bild på …

trolley
… en informativ lapp …
varningslapp
… en annan informativ lapp …
sladdarute
… lustiga sladdar …
gargoiler
… roliga gargoyler …
gammelbord
… och de väldigt slitna borden som stod lite huller om buller på innergården.

Ett college är ”konstigt och mystiskt” sa kusin Stina och illustrerade detta mycket tydligt utanför just denna skolas ständigt låsta port:

konstigtcollege
All Souls College, som man inte kan ansöka till utan som man blir inbjuden till. Porten är alltid låst och aldrig någonsin syns några studenter på innergården. Spooky!
storstacollege
Christ Church College, som är störst i Oxford, hade en 100 meter lång kö med turister som var villiga att betala £9 för att komma in och titta på innergården.

Oxford är som ett stort Lund med äldre byggnader, fler studenter, fler museer och smartare stadsarkitekt – och sådär mysigt att man liksom vill stoppa ner stan i fickan och ta fram när man befinner sig i [insert lämplig, trist plats].

museumoxf
Ashmolean Museum var underbart – för några år sedan blev de tvungna att riva hela byggnaden utom den delen som står alldeles vid gatan. Allt bakom är hypermodernt och urflott och samlingarna (bl.a. en gigantiskt ringsamling) sanslöst fantastiska.
nybiblo
Det sprillans nyinvigda, nybyggda biblioteket ser ut att vara i alla fall ett par hundra år gammalt.

En kväll gick vi på utomhusteater. Det var rysligt kallt, men vi hyrde filtar, drack både vin och varm choklad och värmdes av den oerhört kompetenta ensemblen som var fysiska praktexemplar – och alla kunde sina repliker samt spela ett par, tio instrument var.

oxfordshakespeare
Oxford Shakespeare Company spelar Trettondagsafton – favoritpjäsen bland Shakespeares komedier!

Namnen på skolorna är intressanta skulle kunna fylla en hel doktorsavhandling, men det får jag nog vänta med ett par år. Men jag måste ändå nämna att University College har ovanligt många studenter från Asien eftersom de vill gå på ”university” och inte på ”college” …

Share
34 kommentarer

Öppna din dörr – för Tommy Nilsson!

På den tiden som jag älskade Melodifestivalen, vann Tommy Nilsson en gång.

Inledningen med Yvonne Ryding i halvkilosörhängen är värd en titt.

Eftersom Tommy är 195 cm lång och har spelat i Solna Basket, får han sjunga hur dåliga låtar som helst och har frikort vad gäller frisyren – och hör sen!

Men mer än så har jag inte tänkt på honom.

Idag hade Engelska skolan i Eskilstuna i Sporthallen (som fylls till sista plats) sin pampiga avslutningsceremoni, som vi har gått på varje år sedan 2007 när den nuvarande Tjugotreåringen gick ut nian. Årets kändistal (”commencement speech”) hölls till mångas stora förvåning av Tommy Nilsson, som var alldeles utmärkt: inspirerande, rolig och tydlig. Eleverna hade förmodligen ingen aning om vem han var, men Tommy föreslog att de skulle fråga mormor. (Och så är han ju den svenska rösten till Patrik i Svampbob Fyrkant, visade det sig.)

tommy_nilsson_iesk
– Jag ska avsluta genom att sjunga ”Jag tror på människan”, som fick noll poäng i Melodifestivalen 2007. Inte för att den är min bästa låt (harrrkl), utan för att jag kan.

Det är under den två timmar långa skolavslutningen musik, specialskriven skolsång, nationalsång, cap & gown,tal av lärare och tal av elever (valedictorian speech) och precis som på andra skolor blir det fel ibland. Det är lite falsksång, snubbel och trill av scenen och det är longörer och skratt och blommor och medaljer och priser och körsång och jag vet inte allt.

moa_will_scen
En av de två valedictorian-talarna: Femtonåringen! (Som här berättar varför hon låter sin lilla surikat som heter Will Shakespeare följa med henne vart hon går: ”Why the heck not?”)

En liten tjej med fantastisk sångröst klev upp på scenen för att sjunga … men glömde helt bort texten. Hon stod på den stora scenen och stirrade tomt framför sig och pep fram några ljud, skakade på huvudet och – PANG! På tre sekunder förstod alla 600 elever att hon behövde stöttas, varför de började applådera och ropa hejaheja medan musikmajjen sprang upp på scenen för att viska några ord till henne.

Vi – kanske 1 000 föräldrar och syskon i publiken – var bra mycket långsammare, men fick blixtsnabbt hjälp av Tommy Nilsson, som skuttade upp på scenen. Han började hoppa omkring och klappa i takt med musiken och alla i hela Sporthallen reste sig upp som på en given signal för att klappa med; jag har förmodligen aldrig varit så nära ett väckelsemöte. (Detta skriver tidningen inget om: journalisten kanske hade gått när det hände.)

tommynilssonklappar
Tommy Nilsson klappade och tjoade och hejade på tills sångfågeln hittade rätt i låten. Då smög han av scenen igen.

Det var alldeles, alldeles fantastiskt vad bra det blev – hade jag inte haft fullt fokus på att kunna ta en någorlunda okej bild på det som hände, hade man nog hört mig vråla:

– HALLELUJA! Praise the Tommy! DUUUNK!

Det sista som händer under dessa avslutningar är att alla niorna till smällar, fanfarer och blixtar samt dunder slänger upp sina konstiga hattar i luften – och det är jättehäftigt.

caps_throwing
Bilden gör inte stämningen rättvisa …

Det finns de som kritiserar detta anglosaxiska, hysteriska firandet av tonåringar som faktiskt bara har gått ut nian. Kanske tycker kritikerna att ”Du gamla, du fria” bara ger fel vibbar och kanske kniper de demonstrativt ihop munnen som Zlatan när vi andra sjunger ”döööö i Nooorden” – men jag håller inte alls med dem. Öppna din dörr och gläds åt glädjen! (Och tyck mycket om Tommy Nilsson, hörni: han är ju i alla fall basketspelare.)

Share
55 kommentarer

Mot Täby och en liten reunion

Från ettan till nian var min skolgång ett enda hattande från den ena landsänden till den andra (Lund–Luleå), byte av skola ett otal gånger (eller kanske bara fyra) och en kamp för att verkligen komma fram till skolan genom höga snödrivor och med blott halm i skorna.

Första året i ettan på gymnasiet var komplett annorlunda. Det var nämligen det absolut tristaste, mest oinspirerande och komplett intetsägande skolåret någonsin. Jag gick humanistisk linje med 28 andra tjejer och började skolka av pur likgiltighet. Efter tre månader sa skolledningen till mig att jag hade 45-procentig närvaro och att jag måste skärpa mig.

Van som jag var att lyda, gjorde jag det och gäspade mig genom hela året som en duktig skolflicka. Och ansökte om stipendium till high school i USA för att få spela mer basket samt fly landet, tristessen och för den delen … klassen. (Förlåt.)

Under mitt år i USA, flyttade mina föräldrar igen – de har myror i benen och gillar att sätta upp nya tapeter. När jag kom tillbaka till Sverige, bodde jag plötsligt i Täby. Den enorma, arkitektritade villan i Luleå hade bytts ut mot en liten röd, kedjehuslänga med rispapper till väggar. Ur heltäckningsmattan i hallen växte det ibland krasse. Jag bytte till samhällsvetenskaplig linje eftersom jag kom på att jag tyckte om matte (som man bara hade första året på humanistisk linje) och hoppades hamna i en klass med killar.

Ack, ock samt himmel och pannkaka vad lyckat det blev!

Tvåan och trean i gymnasiet blev som en västanfläkt och en kall öl en ljummen sommarkväll. Visserligen var klassen segregerad så att de som bodde i Vallentuna bara umgicks med varandra och vi som satt längst bak i klassrummet och var lite störiga nästan bara umgicks med varandra – men åh, så roligt det var att åka pulka, dricka vin ur någon annans navel, sova på varandras soffor, åka på fågelskådning och sova i sovsäck, upptäcka Leningrad på klassresa mitt i första Carola-hysterin, dricka Shirley Temple …

Stopp! Va? Vad jätteläskigt att sörpla vin ur en annan människas dammiga navel! Vad tänkte vi på?

Idag ska jag träffa några av dem. Det är inte ett stort party utan bara en sisådär fem–sex av oss som har lyckats hitta hål i almanackan. En av dem spelar basket, så honom träffar jag ibland. De andra har jag inte sett sedan 1985. Jag vet inte vad de har för yrke, var de bor, hur de mår eller ens om de kanske numera hyser en stark passion till … *svälj* hamboll.

Dessa mina gamla kompisar – kan de verkligen ha blivit vuxna, lugna, ansvarstagande och … inte dricker de väl fortfarande vin ur någons navel …?

erik_perre_tibble
Två revisorer kanske?
erik_sinna_tibble
Ekonom och civilingenjör?
marit_tibble
Arkitekt?
sinna_tibble
Kirurg?
perre_tibble
Banktjänsteman kanske?
erik_tibble
Politiker?
erikarna_tibble
Två egenföretagare i IT-sektorn?
erikn_tibble
Lärare?
lotten_tibble
Bloggande språkpolis?
Share
50 kommentarer

Mina två passioner: bokstäver och idrott

Jag har under årets första vecka fått hjärtsnörp av massa nya och gamla länkar till undersökningar om hur vi ligger till på olika områden, och då mest hur vi i Sverige ligger efter när det gäller matematik och läsförståelse. Men att vi samtidigt är kungar vad gäller ”problemlösning” … som, ehum, alltså inte inbegriper siffror eller bokstäver?

lasutveckl_norden

En av våra bästa kompisar som jobbar väldigt mycket med studenter utomlands – i all världens hörn – har berättat att när det vankas grupparbete, är svenskarna de allra bästa att ha i sin grupp. Inte för att svenskar är bäst på att samarbeta eller för att svenskar tar kommando och delegerar uppgifterna till hela gruppen, utan för att de vet precis vad som behöver göras; svenskarna tar kommando och gör hela uppgiften på egen hand.

grupparbete

(Det underliga är att alla som jag har pratat med om skolans ständiga grupparbeten, berättar samma sak: att just de var de enda som gjorde något. Alla andra i gruppen bara slöade, blev sjuka och led av scenskräck.)

Apropå läsningen: Tjugotvååringen i Lund håller på att bli färdig civilingenjör samtidigt som han är kemisektionens återvalde ordförande. (De har alltså samma ordförande två år i rad, vilket i LTH:s historia aldrig har hänt – ett faktum som den stolta modern inte försitter ett tillfälle att berätta.) Han pluggar just nu inför en ekonomitenta (ty även kemister studerar ekonomi), vilket grabben inte alls är förtjust i. Jag försöker förstå hans aversion, varför han skickade dessa tre textexempel från en gammal tenta som han använder:


 

ekonomitenta

ytterliggare_comicsans

bindestreck

(Klicka så blir bilderna större. Men inte bättre.)


Eftersom jag även får hjärtsnörp av saknade eller extrainsatta mellanslag och citatteckensslöseri samt andra petitesser som stavning, hade jag inte varit i närheten av att klara en sådan tenta. Samtidigt förstår jag ju nu larmrapporterna om att studenterna vid landets universitet inte begriper vad lärarna skriver … Hrrrm.

Samtidigt i en helt annan värld, visar det sig än en gång att för få barn idrottar eller rör ens på sig och att de slutar trots att de egentligen inte vill sluta och att den stora boven är elitsatsningen. Eftersom jag får hjärtsnörp även av sådana nyheter och (som väl nästan alla andra) anser att alla barn och ungdomar borde få idrotta om de vill utan att slås ut för att de t.ex. är kortväxta, storväxta, inte har bollsinne, inte har koordinationen eller finmotoriken eller nåt annat som inte gör dem till vinnare från dag ett, har jag nu kommit på att mitt mål under 2015 är att ge mig ut och debattera

  • bokstavsglädje
  • idrottsglädje.

Okej? (Ooooh, all the really lukrativa idéer som jag kommer med gör vår revisor tokig.)

John Wooden hade många kloka saker att säga om att vinna eller inte vinna.

Share
69 kommentarer

När jag försökte bli antagen till Scenskolan

Tydligen har jag i runda slängar 326 gånger nämnt att jag hade tänkt bli världsberömd skådespelerska, men att världsordningen och otur gjorde att jag råkade bli språkpolis istället. Men än har jag inte berättat precis hur det gick till.

Det var på våren i trean i gymnasiet som jag försökte  komma in på Scenskolan, som egentligen hette Teaterhögskolan i Stockholm och som numera heter så här:

sthlm-dram-hgsk

Jag hade haft mina skådespelardrömmar sedan sjuårsåldern och gått på teaterkurser och dramagrupper under alla åren som vi bodde i Luleå. När familjen Stenson 1982 flyttade till Täby och jag plötsligt kunde välja DRAMA som ett av ämnena i gymnasiet, föll alla bitar på plats. Jag slapp spela Shakespeares ”Så tuktas en argbigga” med politisk vinkling (rädda jobben i Norrbotten) och jag slapp alla uppvärmningsövningar där vi i timmar skulle sitta och hålla varandra i hand, mumla indiska ord och sedan stå upp och falla i varandras armar. Plötsligt fick jag spela teater! På en stor scen! Få beröm! Applåder! Busvisslingar! Blommor!

Hybris.

Det första inträdesprovet väljer man själv; de andra bestämmer Scenskolan åt alla som vill prova in. Jag litade fullt och fast på att min dramatiklärare skulle välja en bra scen åt mig och att hon skulle coacha mig genom alla repetitioner. Men så dog hennes man … och jag hade den goda smaken att inte prioritera scenskoleprovet framför hennes sorg. (Jag hade planer på att gå fram och tillbaka utanför hennes hus och då ”råka” stöta på henne och berätta om dilemmat … men förmodligen kom en basketmatch eller sunt förnuft i vägen.)

Jag valde då den enkla vägen och tog en scen ur en Dario Fo-pjäs som vi nyligen hade satt upp. Jag kunde ju replikerna, jag hade ju blivit regisserad – och begåvad var jag ju. Scenskolan var liksom bara ett litet hinder på vägen för strax skulle Hollywood ringa.

Dagen för provet kom. Vi ungdomar med tiljedrömmar satt i ett väntrum och hackade tänder. Några gjorde röstövningar, några satt i yogaställning, de flesta rabblade repliker. Jag satt lugnt och inväntade min stund och njöt. Åh, vad juryn skulle nockas av mig.

Så blev det min tur. En av de sju domarna var tyvärr Tomas Pontén, som samtidigt spelade i Kung Lear på Dramaten – som jag såg åtta gånger våren 1984. Jag beundrade alla Dramatenaktörer gränslöst. Jag darrade till, tappade hakan, snubblade upp på ett litet podium, svarade på komplett ointressanta frågor och hörde Tomas säga ”ja, du kan börja nu”.

Kung Lear-repetitioner 1983. Från vänster Per Mattsson, Margaretha Byström, för mig okänd man, Ingmar Bergman, Per Myrberg och så Tomas Pontén.
Kung Lear-repetitioner 1983. Från vänster Per Mattsson, Margaretha Byström, för mig okänd man, Ingmar Bergman, Per Myrberg och så Tomas Pontén.

Jag stirrade på honom. Men var var min motspelare då? Jag hade ju noggrant valt en passionerad grälscen med örfilar och fall till golv samt skrikande av obsceniteter – och sånt kan man ju inte sköta själv! Jag blundade, svalde, tittade upp och sa:

– Min motspelare?
– Hon sitter där, sa någon i juryn och pekade mot ett mörklagt hörn i rummet.
– En hon? Ska hon sitta där?
– Ja. Du kan börja nu.

Om jag då hade vetat att nästa provtagare var Helena Bergström (som antogs), hade jag kanske gett upp. Om jag hade vetat att man inte kan komma lite halvförberedd och att det drällde av andra blondiner med nästan samma utseende som jag (till exempel Katarina Ewerlöf kom också in), hade jag kanske varit mån om att verka lite smartare än jag nu gjorde.

Jag, våren 1984.
Jag, våren 1984.

Men jag spelade snällt upp min scen. Repliker som ”slyna!” och ”du är min fru” peps fram ur det mörka hörnet – och när örfilarna delades ut, agerade jag som i en pantomim så gott jag kunde.

– Tack, tack. Det är bra. Du kan gå nu.
– Eeeeh. Tack. Jag tänkte bara fråga … manuset till andra provet – var hämtar man det?
– Det ska ha skickats hem till dig för två månader sedan.
– Ja, jag vet, men jag har inte hunnit … och jag vet inte … riktigt var de är … eh.

Men inte ens där insåg jag vilket katastrofalt dåligt prov jag hade gjort. Senare på dagen kom Björn Andresen (världens vackraste pojke i Döden i Venedig) och Benny Haag (Xerxes) och gjorde sina prov – och kom in. Själv åkte jag hem, ringde numret som man skulle ringa för att höra en inspelad röst tala om vilka som hade gått vidare … och drabbades av en chock när mitt namn inte var med.

Jag intalade mig att det var deras förlust och att jag nog skulle bli upptäckt på egen hand och att det där med teaterskola bara stöper alla skådespelare i samma trista form. Pffffffft, liksom.

Helena Bergström, Katarina Ewerlöf, Gabriella Boris, Benny Haag, Niklas Hald, Anders Byström, Per Sandberg, Anders Hambraeus, Bia Franzen, Petter Heldt, Anette Kischinowsky, Eva Claar. (Fast inte i den ordningen på bilden.)
Helena Bergström, Katarina Ewerlöf, Gabriella Boris, Benny Haag, Niklas Hald, Anders Byström, Per Sandberg, Anders Hambraeus, Bia Franzen, Petter Heldt, Anette Kischinowsky, Eva Claar. (Fast inte i den ordningen på bilden.)

De som kom in tog examen 1988 – samtidigt som jag började jobba på Nationalencyklopedin och då hade hand om bland annat ämnet ”drama”.

Oh, the irony.

Share
58 kommentarer

Att våga göra något

Har ni sett sicken luddig rubrik? Vad kan den betyda? Har jag vågat något, har jag en sedelärande historia om någon som har vågat något som ingen annan vågade?

Nej, men ni kanske har!

Jag har gått fram till folk som slåss och knackat dem på axeln och pekande mot himlen sagt ”titta en svan”, jag har gått fram till obegripligt pantade föräldrar som hotar att lämna sina barn i sandlådan om barnet inte kommer NU och jag har … eh … inte gjort så himla mycket mer. Förra sommaren försökte jag som en idiot rädda en man utan fötter, vilket gick åt pepparn. Jag letar i minnet efter civilkuragehistorier eller anekdoter om hur jag står upp för din lilla människan … men nej.

Fast nu vet jag! I högstadiet samlade vi pengar till en klassresa (vilket gick såpass bra att vi kom oss ända till Rhodos, där jag sparkade en närgången grek mellan benen) genom att sälja och slava och städa och jag vet inte allt. Varje dag bakade en i klassen lärarnas fikabröd, som kostade en krona biten.

Men … några av lärarna tog sockerkaka (det var nästan alltid sockerkaka) utan att betala. Vecka efter vecka saknades en massa slantar.

Typiskt stöldgods.
Typiskt stöldgods.

Efter ett klassmöte där vi diskuterade hur skylten med ALLA MÅSTE BETALA skulle utformas, blev jag arg. Sägs det. För det här som jag ska förtälja har jag helt förträngt; det är min mamma som har berättat att hon – som var lärare på samma skola som jag gick i (inte jättekul, nej) – i godan ro satt i lärarrummet och gjorde sådant som man gör i lärarrummet, när hon plötsligt i ögonvrån såg sin förstfödda dotter storma in utan att knacka, slita fram en stol, ställa sig på den och hålla ett brandtal om vikten av att sköta sina finanser och inte stjäla kaffebröd av 15-åringar som i sitt anletes svett bakar kakor till hela lärarkåren.

– Ni borde skämmas! Ni har lön och en krona är det väl värt att få något gott till kaffet?

Sa jag (tydligen) och hoppade ner från stolen (jag hade ännu inte fått ont i knäna) och klampade ut igen.

Om det hjälpte har jag ingen aning om eftersom jag inte minns annat än att vi fortsatte att baka och att vi slutligen kom iväg på klassresan.

Mindre typiskt stöldgods.
Mindre typiskt stöldgods.

Så: er tur!

Har ni vågat stå upp och tjoa för er sak, räckt upp handen och tagit bladet från munnen och kanske inte för den skull gjort någon skillnad – men i alla fall blivit lite nöjda? Eller har ni rentav lyckats bättre än jag och förändrat tingens beskaffelse? Berätta! (I amerikanska filmer får alla stående ovationer när sådant här händer och alla gråter sedan av lycka och lättnad och sedan är solnedgången vackrare än någonsin: The End.)

Fotnot
Jag frågar för att jag behöver peppande historier till en stackare som i dagarna sitter i stora folksamlingar och inte vågar göra annat än att följa strömmen fastän strömmen helt klart och tydligt rinner åt fel håll och över sina bräddar.

Share
103 kommentarer

Idag ska jag på vernissage

Jag har gått i sju olika klasser i tre olika städer om man inte räknar med året i USA. Med andra ord har jag en farlig massa gamla klasskompisar över hela Sverige. Dock har vi ingen kontakt och jag har ingen aning om vad de håller på med – vad jag kan se har de inte blivit företagsledare, författare, artister eller idrottsstjärnor. Ingen gör väsen av sig på något sätt. Detta sagt för att mina föräldrar under hela min uppväxt ideligen pekade på tv:n och tjoade:

– Vi bodde grannar med dem på Jerum!
– Hon gick i min klass!
– Honom umgicks vi med hela tiden!
– Han var brorsans bästa kompis!
– Åh! Min gamla lärare!
– Pah. Honom slog jag en gång med 21–7 i skiljeset.

Mina egna tjoanden och pekanden på tv låter mer så här:

– Skogaholms! Där har jag sommarjobbat och blivit kysst i hissen!
– Kolla nu noggrant under signaturmelodin, se på de guldfärgade husen – de ligger i centrala Dallas och där nere på gatan gick jag en gång.
– Slalom heter det där. Det har jag åkt.
– Olof Palme är det där, och jag hade en klasskompis vars hund började yla när Olof Palme pratade i tv.

På språkresan till Eastbourne 1979 träffade jag två killar från Larsberg på Lidingö. De hette Wesso och Tompa och var precis hur balla som helst med skolkhistorier, bergsprängare och cigaretter. Men vi blev trots min helyllestil kompisar. (Tompas tvillingbror dödades senare i något som kallades ”Punkmordet”. Staffan Hildebrand gjorde raskt en dokumentär om det hela: ”Veckan då Roger dödades”.)

Under påsklovet i nian 1980 dök Wesso plötsligt upp med en kompis hemma hos mig.

Att ”dyka upp” på det där sättet var inte alldeles lätt eftersom jag då bodde i Luleå, drygt 100 mil från Lidingö. De fick bo hemma hos mig och en klasskompis spökades ut till en vilt skrikande same för att skrämma dem. (Grabbarna, som levde ett hårt liv i Stockholm, skrämdes förstås inte det minsta av en 16-årig tjej i blå-röd-gula kläder.)

Nå. Wessos kompis som dök upp i Luleå hette Oscar Freyre och han är numera konstnär. Idag ska jag gå på hans vernissage på Hornsgatspuckeln. När han blir världsberömd ska jag äntligen få peka på tv:n och tjoa:

– Kolla! Han där, honom har jag fotograferat!

Oscar på Wessos axlar.
Oscar på Wessos axlar.
Share
18 kommentarer