På den tiden som jag älskade Melodifestivalen, vann Tommy Nilsson en gång.
Inledningen med Yvonne Ryding i halvkilosörhängen är värd en titt.
Eftersom Tommy är 195 cm lång och har spelat i Solna Basket, får han sjunga hur dåliga låtar som helst och har frikort vad gäller frisyren – och hör sen!
Men mer än så har jag inte tänkt på honom.
Idag hade Engelska skolan i Eskilstuna i Sporthallen (som fylls till sista plats) sin pampiga avslutningsceremoni, som vi har gått på varje år sedan 2007 när den nuvarande Tjugotreåringen gick ut nian. Årets kändistal (”commencement speech”) hölls till mångas stora förvåning av Tommy Nilsson, som var alldeles utmärkt: inspirerande, rolig och tydlig. Eleverna hade förmodligen ingen aning om vem han var, men Tommy föreslog att de skulle fråga mormor. (Och så är han ju den svenska rösten till Patrik i Svampbob Fyrkant, visade det sig.)
Det är under den två timmar långa skolavslutningen musik, specialskriven skolsång, nationalsång, cap & gown,tal av lärare och tal av elever (valedictorian speech) och precis som på andra skolor blir det fel ibland. Det är lite falsksång, snubbel och trill av scenen och det är longörer och skratt och blommor och medaljer och priser och körsång och jag vet inte allt.
En liten tjej med fantastisk sångröst klev upp på scenen för att sjunga … men glömde helt bort texten. Hon stod på den stora scenen och stirrade tomt framför sig och pep fram några ljud, skakade på huvudet och – PANG! På tre sekunder förstod alla 600 elever att hon behövde stöttas, varför de började applådera och ropa hejaheja medan musikmajjen sprang upp på scenen för att viska några ord till henne.
Vi – kanske 1 000 föräldrar och syskon i publiken – var bra mycket långsammare, men fick blixtsnabbt hjälp av Tommy Nilsson, som skuttade upp på scenen. Han började hoppa omkring och klappa i takt med musiken och alla i hela Sporthallen reste sig upp som på en given signal för att klappa med; jag har förmodligen aldrig varit så nära ett väckelsemöte. (Detta skriver tidningen inget om: journalisten kanske hade gått när det hände.)
Det var alldeles, alldeles fantastiskt vad bra det blev – hade jag inte haft fullt fokus på att kunna ta en någorlunda okej bild på det som hände, hade man nog hört mig vråla:
– HALLELUJA! Praise the Tommy! DUUUNK!
Det sista som händer under dessa avslutningar är att alla niorna till smällar, fanfarer och blixtar samt dunder slänger upp sina konstiga hattar i luften – och det är jättehäftigt.
Det finns de som kritiserar detta anglosaxiska, hysteriska firandet av tonåringar som faktiskt bara har gått ut nian. Kanske tycker kritikerna att ”Du gamla, du fria” bara ger fel vibbar och kanske kniper de demonstrativt ihop munnen som Zlatan när vi andra sjunger ”döööö i Nooorden” – men jag håller inte alls med dem. Öppna din dörr och gläds åt glädjen! (Och tyck mycket om Tommy Nilsson, hörni: han är ju i alla fall basketspelare.)
Något liknande har jag aldrig varit med om. Kanske för att jag gick ur gymnasiet 1971, då alla skulle vara så jämrans radikala och studentfirande tydligen gynnade USA:s insats i Vietnam. Några barn blev det inte heller, så jag bara önskar att jag hade fått vara med om detta.
Mer Tommy Nilsson: https://www.youtube.com/watch?v=8xR5PWAb_eM
Det var den roligaste skolavslutning jag nånsin hört talas om! Av mina egna minns jag inte så mycket. Min mor mindes med förundran avslutningen 1960, eller möjligen 1961. De slutande barnen och ungdomarna satt i aulan på parkett. Föräldrar och annat löst folk fick sitta på läktaren. Mor böjde sig över räcket för att nöjt titta på sin dotter som till avslutningen fått inhandla en rosa, bardotrutig klänning. Mor såg inte sin dotter. Hon såg bara hundratals rosarutiga flickor och kunde inte urskilja sin egen. Så kan det gå.
Bästa skolavslutningen är nog ändå den i Ruskaby skola. Har agerat lärarinnan!
Sen blev det ju examen och därtill hörande spring sång och vinhinkande (Lambo på er!) men det slås ändå klart av att få höra Idas sommarvisa sjungen av barnbarnens klass. De får också ta Den blomstertid, sen blir det lov och sommar på riktigt.
Ett SR-minne, om ni ursäktar: Till en i det närmaste astmatisk orgel sjöng en finsk skolklass ”Den Blomstertid” på en inte så lite knastrig EP i en sändning jag körde någon gång på 70-talet. På just finska, och med var sin tonhöjd.
Jag höll på att smälla av och fick ta fram näsduken, en av mycket få –om ens någon– gånger detta skett under mitt yrkesliv. Min gulligaste upplevelse under hela mitt arbetsliv.
Man måste bara älska femtonåringen. Underbara unge!
Ja, Lotten, jag gläder mej åt glädjen.
Här nere på vår tvärgata dånade studentflaken fram hela eftermiddan. Jag gladde mej med dom, tydligen glada, som flockades på flaken. Och har inget emot att dom invaderar mitt luftrum, om det är så att det gör dom lyckligare. Kom och skräna bara, det bjuder jag på.
Tommys frisyr?
Förstorad nudeldito.
Några av eleverna kan möjligtvis ha sett Tommy Nilsson när han var med i Lyckliga gatan. Lite kul serie, jag tycker alltid att det är kul när folk möts över genregränserna. Att Tommy hade humor visade han om inte annat när han var med i Black-kampanjen.
Vilket härligt publikstöd när tjejen kom av sig!
Att kalasa för skolavslutning är alltid rätt, och hur man sedan utformar kalasen (såväl i skolan som vid sidan av den) är resandens — eller snarare generationens — ensak.
Fast jag blev väldigt lättad över att jag är gammal häromdagen, då jag hörde en gymnasietjej på radio som satt i organisationskommittén för en bal. En uppenbarligen gigantisk och americana-inspirerad bal, som då inbegriper långklänningar och omröstningar om ”kung och drottning” och allt möjligt annat sådant som får mig att tänka på Carrie eftersom … eftersom jag är jag (och jag tål helt enkelt inte amerikanska filmer och teveserier som utspelar sig i high school-miljö … utom Carrie, då).
Sedan så skulle jag ställa en fråga som inte är helt OT eftersom olika sorts avslutningar är något som mången drab- … hamn- … råk- … ska vara med om så här års.
Är det fler än vi som varje vår tänker att ”snart är det sommar, då behöver vi inte krångla så mycket”, bara för att sedan sitta i inledningen av juni och stirra i kalendern och undra hur det har kunnat bli så välfyllt överallt redan?
(Frågan dök upp i huvudet eftersom vi nyss har kommit hem från en vahettere byfest, som vi alldeles hade glömt tills vi kom ihåg att anmäla oss tre dagar efter att anmälningstiden hade gått ut. Ja-a …)
Kan det ha varit 1989? Vi fyndade LP-skivor på loppis häromdagen och då dök en gammal Music Grand Prix från 1989 upp bland alla fynd. Det svenska bidraget var Tommy Nilssons.
Idag inveg vi vår egen röda matta. Eftersom kommunen lagom till dagen brutit upp hela trottoaren framför huset behövde vi snygga till entrén lite för student och gäster. Om det var mattans förtjänst vet jag inte, men dagen och firandet blev lyckat.
Åh, Patrik. Min hjälte och förebild! Först Svampbobs badkar och nu Pata. Fjäskar du för mej nu Lotten? Jag tror det. Vad blir det här näst? Ett inlägg om Svambobs okända syster, bystdrottningen Svampboob?
*invigde*
Visst, Tommy är ju en välrenommerad artist, men här visar han ju att dessutom är en himla fin människa! Heja honom! Dessa gossar gör här en himla trevlig cover på hans ”En dag”.
OT. Svensk vistraditions varmaste röst. Älskar den.
Synd att hon dog så ung.
http://www.svtplay.se/video/1957108/med-ogon-kansliga-for-gront-barbro-horberg
(Tillgängligt idag +30 dagar)
Annan synnerligen intressant dokumentär . (30 dagar till)
http://www.svtplay.se/video/2991300/dokumentar-gripsholm-en-karlekshistoria/gripsholm-en-karlekshistoria
Angående studentflaken så har jag alltid undrat varför studenterna
så är såpass förtjusta att skjutsas runt på dessa flak.
Jag antar att det har med att göra att ingen ska behöva känna sig
utanför bara för att den studenten inte har föräld/er/rar
som inte kan/vill/har råd att fixa något eget.
LL99, av våra tre tjejer är det bara en som inte har betalat en förmögenhet för att få skråla på ett flak. Hon gick på lantbruksgymnasium där traktorerna var gratis …
Den nuvarande Sjuttonåringen ska om ett år åka runt på flak och skråla i Strängnäs, vilket han inte kommer att gilla. (De två äldsta hatade det, men deras kompisar verkade ha jättekul, sa de.)
Kanske dags att hitta på en ny tradition? (Ja, de är svåra att hitta på , traditionerna.)
Här på vischan har vi traktorflak alla dagar året runt. Ibland är det höbalar på dem och ibland kalvkättar. Några skrålande ungdomar brukar det inte vara.
En gång havererade ett flak med koskit (ett mineral som är lika effektivt som kryptonit men billigare) så att det låg en stor hög på vägen. Enda sättet att ta sig fram var att ta fart och köra rakt igenom koskiten. De som brukar tala om bilar som stinkande plåtschabrak har ingen aning om till vilka höjder man kan ta stanken.
Vi såg en familj som anammat, men förändrat flaktraditionen. Efter utspringet lastade far i huset hela familjen (en stooor, kanske några mostrar, fastrar och kusiner också) på en gallerkärra efter bilen och körde hemåt med den skrålande familjen. Störtskönt, men totalt livsfarligt och kanske till och med olagligt.
När jag tog studenten 1988 blev jag körd ett varv runt byn i lövad cykelkärra, som bonus efter stora flakturen med klassen till ett urval av kompisarnas hem, fulla med släkt och buffébord. (Jag gillade båda turer.)
Så här tog vi oss hem från utspringet: Jag bars av fyra starka killar på en hemsnickrad bärstol. Tjusigt. Lille Maken och hans bästa kompis cyklade hem på en tandemhoj. Praktiskt. Äldste sonen: Flak hade inte blivit vanliga då och att plocka fram nån gammal Rolls ur familjegömmorna och åka i lååååångsam kortege från skolan var inget för oss. Vi promenerade hem med gossen och hans entourage. Rationellt. Dottern ogillade allt traditionellt ståhej. Hon gick ut bakvägen och åt lunch hos en kompis som bodde i närheten. Snopet. Yngste sonen åkte flak med sina 200 intimaste vänner. Lyckat!
Hur kom ni hem?
Pysse. ”Stora flakturen”: Hjälp tänkte jag. Bröt hon nåt!
Ökenråttan: så här tog jag studenten.
(Jag verkar ha skrivit om ALLT redan. Ställ en fråga, och vips, kan jag hitta en gammal text om det.)
Ökenråttan, jag läste precis likadant!
Den felläsningen ledde förresten tanken till en kinarestaurang där jag och ett dussin gymnasiekamrater åt en gång, och kyparen nogsamt noterade ”en kalaff lött vin” — om jag skulle försöka tala kinesiska skulle jag bryta minst lika svårt, men ”kalaff” har blivit ett standardord i min krets ….
När jag slutade gymnasiet (1979) var det inte så jättestort som det är nu, men lite festligt ändå. Traditionen i Hallsberg var sådan att alla som slutade gick i ett långt slingrande tåg runt centrum med skolorkestern spelande i täten. Alla föräldrar och syskon och övrigt löst folk stod efter vägen och vinkade. Sedan var det samling på skolgården med allmänt vimmel och häng, liksom.
Då, för länge sen, i slutet på 80-talet, när jag tog studenten, var det vanligt med flak i min lilla stad. Kompispolispappan ordnade flak med träbänkar där vi satt och skrålade. Sen var vi nog (även då) en ganska ovanlig bunt som skrålade utan alkohol och sen packade in oss i några bilar och åkte ut till en stuga vid havet där vi (hela klassen), grillade, badade (nåja, inte alla kanske) och dansade fram till morgonkvisten.
När jag slutade det radikala året 1971 var de gamla traditionerna med individuella vagnar hem i princip borta, och inga nya vanor gick att ana ens under horisonten. Det var bara två butiker i Stockholm som sålde studentmössor, en av den den anrika Ströms herrekipering i korsningen Kungsgatan-Sveavägen. (Den andra kommer jag inte ihåg). Jag gick hem från ett ganska lamt utsläpp.
Festandet bestod i att man gick mellan varandras studentmottagningar, och de som pågick längst fick den tvivelaktiga äran att husera hela avgångsklasser och diverse snyltare framåt kvällen. Alkoholen –mest vin– flödade.
När jag tog studenten (c:a 10 år sedan) så var det en heldagsaffär.
Champagnefrukost på Djurgården c;a kl. 06.30-07.30
Sedan hem för att byta om till finkläder för att fortsätta
dagen med tebjudning i matsalen kl. 08.30-10.30.
När tebjudningen var klar så var det fotografering på
trappan utanför huvudentrén kl. 11 (olika för respektive klass).
Efter det så hade vår klass en ”långrast” till 12.00 eller 12.30
då vi hade gjort en specialbokning på en restaurang där vi åt
lunch. Specialbokning i den meningen att restaurangen normalt
sett var stängd så dags på dagen.
Efter lunchen så var det tid för betygsutdelning i klassrummet och
det följdes inte av mösspåtagning och utspring utan av
aktivitet i aulan.
Aktiviteten bestod av att studierektorn höll tal.
När talet var färdigt sa rektorn att ”nu är nu studenter” och
det var först då som vi fick lov att ta på mössorna.
Aktiviteterna i aulan var dock inte slut där utan efter tal och
mösspåtagning så tog en ”konsert” vid.
En ”konsert” med skolans musiklärare och några elever från
estetprogrammets musikgren. Riktigt bra konsert var
det och den avslutades med ”Sweet home alabama
samtidigt som ett konfettifyrverkeri avfyrades.
När konserten var slut så var det samling i fönstren som
vette mot skolgården. Som tur är/var så var det korridorer på
den sidan så det var lätt att komma fram till fönstren.
Sen, SEN var det dags för utspring och skolgården var fylld på både
längden och bredden med anhöriga till studenterna.
Jag förstår inte hur det gick till med på något vis så lyckades man
hitta rätt på sitt ”entourage”. Kanske 30 min efter utspringet så var
det samling framför huvudentrén då det var kortegedags.
Vi gick från skolan, via kyrkogatan, Rademachergatan/fristadstorget
Nybrogatan och Nybron till slutmålet stadsparken där de flesta
hade en egen form av transport hem som väntade.
Väl hemma så var det en kort/enkel mottagning med den närmsta släkten.
På kvällen så var vi ett mindre sällskap som hade bokat bord på en
restaurang istället för att gå på den stora festen på Stadshotellet.
Efter middagen så var vi ute en sväng på några krogar men det blev
inte ”så sent” ändå utan vi var nog hemma till runt ett på natten.
Nu flänger jag mellan mottagningarna och håller tal och tramsar runt. Det blir nog en tung söndag …
Men … är det mottagningar i dag? Vad i allsindar?
Jorå, även på min tid hade vi en kort champagnefrukost (då — liksom nu! — olaglig ity utgående gymnasister till allra största delen är 18 och 19 år gamla så att köpa champagne till sådana är langning …). Och efter alla blomsterpåhäng på skolgården och lite mat var och en på sitt håll, var det studentskiva, som vi tämligen ålderdomligt kallade det: en hyrd restaurang dit alla (som ville och hade råd) kom och åt middag och dansade till sisådär tre på morgonen. Men det var då verkligen ingen bal utan mera lite snygg klädsel och allmän topplistemusik, liksom. Och veheherkligen inga popularitetsomröstningar (ptuiii, jag avskyr allt i den vägen!).
Nån vidlyftigare mottagning efter utspringet (alltefter utspringarnas egna önskemål) hade vi bara för yngste sonen . Och där sa min kusin (som är katolsk präst och verkligen inte borde tänka på sånt ): ”Jag har aldrig sett så många söta flickor på samma ställe”. Det är yngste sonen, det.
Haha, flakrurer i fötterna kanske man kan säga – möjligen.
*Flakturer*
Studentfirande runt 1900. (Bild från Eskilstunasida)
https://www.facebook.com/photo.php?fbid=937608109636289&set=gm.831964266881205&type=1
LL99: Gjort samma promenad 16.Maj 1968. Sista året med ”gamla studenten”, med censorer osv.
Fick ansvaret att bära fanan under promenaden vårt år.
Vad jag minns hade vi 2 efterföljande fester. Ena på dåvarande Kvicksunds Värdshus (nu rivet). Den stora på Stadshotellet i Eskilstuna. Dans med levande lokal musik. Anni Frid Four. Band tillsammans med hennes dåvarande make Ragnar Fredriksson.
Till den tidens traditioner hörde att vi signerade varandras studentmössor. Lyckades även få sångerskans signatur.
Dvs i min gamla studentmössa har jag en autograf från Anni Frid Lyngstad.
Variant på ”Jag mötte Lassie)?
Ja signaturer/meddelanden fick jag också ett par stycken i min mössa.
Det fick faktiskt jag med. Häromåret satt vi några stycken med gulnade mössor när vi grattade en av det gamla gängets avkomlingar och hittade varandras bortåt fyrtio år gamla namn och hälsningar i varandras kepor. Ganska kul, faktiskt.
… och på den sjunde dagen vilade alla, tigande, i sitt eget lilla bo?
Nej, jag har inte heller något intressant att berätta (jag har inte ens sett den besynnerligt oskygga haren vilken sedan en vecka haft daglega i vår trädgård, i dag), men jag blev så förvånad över att ingen har knystat här alls att jag ville strössla några bokstävlar.
Ser nu att jag skrev fel i natten. Matematiken stämmer inte. Bortåt trettio år är närmare sanningen.
Vi är såååå sega idag – Tjugoåringen blir Tjugoettåring, vi har barnvaktat en fyraåring och dessutom rumlat hela natten.
Till kvällsmat funderar jag på att servera filålflingor.
Ett fräscht alternativ är ”personsökare”.
Man tar en skål med yoghurt och klickar i fem syltklickar så att de bildar samma mönster som fanns i forntidens blinkande personsökare som fanns på alla kontor.
Serveras med sked, som används att äta anrättningen med. INTE RÖRA RUNT OCH FÖRSTÖRA DET VISUELLA INTRYCKET!
Jag föredrar hallonsylt. Men jag är inte dogmatisk – andra kan få välja någon annan sylt. Men jag ser förstås helst att de inte gör det.
Men hu, jag har haft noll och ingen kontakt med personsökare! Ett GIGANTISKT hål i min allmänbildning har blottats! Som ett slukhål!
Den bästa dageneftermaten jag har upplevt är Försvarsmaktens pyttippana. Koncentrerad energi i lagoma portioner i grbrgr burkar jag hade tillgång på den tiden det begav sig. Bara att krydda lite, så var det gott.
Pizza och Kebab är blott bleka och näringsfattiga efterapare, värdiga att möjligen gödsla rabatten med.
Jojo (utan snöre) det där att gödsla rabatten dagen efter är inte alldeles ovanligt. Har jag låtit mig berättas…
Studentåterträff igårkväll. Trettioårsjubileum. Fjorton närvarande av tjugo möjliga. Tre hade goda skäl att utebli, tre något mer vaga skäl; och så är det en som är borta för alltid. Annars har det gått bra för oss, rimligen välavlönade jobb och lyckliga familjeliv och så vidare. Det var kolossalt kul att ses, och alla pratade tills klockan plötsligt var över ett, trots att flera av oss aldrig är uppe så länge.
LL99, sover du?
https://www.youtube.com/watch?v=6fAITZqkvIE&list=RD6fAITZqkvIE
🙂
Heja fina femtonåringen och söta surikaten!
Men HJÄLP! Jag har ingen aning om hur jag kom hem efter min studentexamen i Avesta. Rälsbussen från Krylbo till Horndal? Minnesvärt var det tydligen inte. Och onykterhet är är INTE förklaringen.
Jag kan i alla fall skylla förlusten av studentmössans skärm på onykterheten, eftersom den återfanns på rätta stället dagen efter när mössan provades åt rätt håll.
Karin, jag vill minnas att det förekom en ganska livlig biltrafik. Var inte en viss Nash av förkrigsmodell inblandad? Plus ytterligare något fordon.
Åh, Pysseliten, det där är ju rena klassikern! (Jag skulle lyfta på hatten om jag hade någon på mig …)
Hahahaaa, jag skrattfnissar jättemycket (så att sängen jag ligger i hoppar) åt Pysselitens studentskärm!
Det vill till att det finns personer med gott omdöme när mössan sitter bakfram. Annars kan det gå som i den tragiska historien med killen som fick lift med en MC och vände jackan bakfram så att det inte skulle blåsa så kallt om magen.
Vägarna var lite dåliga och i ett extra kraftigt gupp fjuppade han av MC:n utan att föraren märkte något. När han stannade för att tigga en cigg av passageraren fanns det ingen. Förvånad åkte han tillbaka och hittade en folksamling kring den livlöse liftaren.
”Han ni prata med honom? Eller var han redan död?” frågade easy ridern. ”Jo, han pratade och var på bra humör ända tills vi vred huvut rätt”
Man kan nog påstå att världen hade tur när man inte försökte vrida huvut så skärmen pekade framåt. Tänk så mycket tråkigare den hade varit utan Pysse.
Den där har jag hört, SG, och skrattat gott åt utan att tro en sekund på.
Du klentrogne! Då tror du inte på den där om handelsresanden och bondens dotter heller?