Som liten palt i Lund gick jag hos en privat pianolärarinna under två år, men bytte sedan till kommunala musikskolan när vi flyttade till Luleå. Jag var sannerligen inte någon tangenttalang och när väl basketen kom in i mitt liv (relativt sent), blev det allt längre mellan pianospelningarna.
Flera gånger har jag nu sett att Max Martin och alla andra svenska popvidunder som skriver musik till alla stora artister i världen sägs ha sprungit ur kommunala musikskolans sköte. (Hej metafor.)
Det ”svenska musikundret” inkluderar multiindustrier som ABBA, Roxette, The Cardigans, producenter Max Martin eller om gitarristexporter som Georg Wadenius och Yngwie Malmsteen. (Alla som vill att jag också rabblar Ace of Base, Europe, Neneh, Robyn, Tove Lo och Avicii samt Sveriges Musik- och Kulturskoleråd får härmed sin vilja igenom, men jag har inte faktakontrollerat deras musikskolenärvaro eller faktiska påverkan på musikvidundret.)
Av Sveriges 290 kommuner har nästan alla någon form av kommunal kulturskola. Arjeplog, Laxå, Sorsele, Surahammar, Torsås och Överkalix har det inte. Jokkmokk sägs ha startat en musikskola 2013, men jag kan inte hitta någon. (Aha, det finns en kulturskola, får jag lära mig i komentatorsbåset!)
Till de kommunala kulturskolorna är 5 000 lärare och 200 000 elever (64 % tjejer, 36 % killar) knutna, och dessa elever betalar 600–1 600 kr per termin (det är dyrare i höginkomstkommuner som Danderyd). Varför har jag snöat in så brutalt på siffror och fakta idag? Hm, jag vet inte – allt fanns liksom så tillgängligt och det blir så tydligt.
Nu kan vi nog enas om att de kommunala musikskolorna har en finfin påverkan på barn och blivande musiker. Även uttalanden som antyder tvärtom finns naturligtvis:
– Nejnejnej, ty de små stöps alla i en och samma form!
– Det är blott de priviligierade som spelar!
– Min son har stått i gitarrkö i tre år!
Well. Alla kan inte vara nöjda med allt.
Musikskolan tillkom någon gång på 1940-talet som en utveckling av ”Hagström Musikskola” (intressant läsning här) och nu tror jag banne mig att jag ska börja propagera för … kommunala idrottsskolor!
Här får ni en pausfågel i form av pingiskvitter.
Ordet ”idrott” inkluderar just här – i min värld – all form av rörelser som påverkar andhämtning och svettkörtlar. Det finns så många barn som slutar idrotta för att det inte finns någon som helst pedagogisk tanke bakom coachandet och tränarna faktiskt inte ser att olika barn är … olika. Alternativet är förstås att tvinga alla ungdomstränare som brinner för sin sport att följa mina råd och skippa kollektiv bestraffning, toppning och utskällningar tills barnen är tillräckligt … fokuserade?
Ja, som ni märker har jag inte tänkt längre än så. Men i min kommunala idrottsskola får man hålla på med massa idrotter och vara hur långsam som helst, bara man vill vara där.
Man måste underligt nog inte fokusera på att spela basket, utan kan kanske dela in den kommunala idrottsskolan i (se nu hur jag tittar snett uppåt vänster och hittar på)
- bollsporter
- styrkesporter
- konditionssporter
- tekniksporter
- gymnasistiska sporter
- verktygssporter.
Oj, hoppsan, vad de överlappar varandra. Alla som tycker om idrott men inte kan röra på sig, kan välja teoretisk idrottsutbildning som inbegriper hur man t.ex. är
- funktionär
- klubbledare (Lotten Bergman gästföreläser om kommunikation)
- coach
- specialist på skador & kost.
En annan pausfågel: Lisa Nordén.
Inte nog med att man bygger upp de unga – avdankade elitidrottare kan ju specialdrillas i pedagogik och bli lärare! Kommunala idrottsskolan go-go-go!!!
Förtydligande!
Min kommunala idrottsskola ska inte ersätta de befintliga klubbarna utan vara ett komplement som på sikt gör att fler ungdomar idrottar och att idrottsklubbarna blir lika stora som de fordom var.
Svensk idrott har varit oproportionerligt framgångsrik ett antal år. Ett litet land som vårt borde väl inte ens finnas med i medaljstatistiken. Förklaringen, vad jag kan förstå, är satsningar på ungdomar och bra tränare. Plus att de äldres framgångar inspirerar de yngre. (Utom i fopollen, då. Där är förhoppningsvis situationen den omvända).
Jätte, jätte off topic: Heja mig! Jag har äntligen fått iväg mina tre manus! Och mitt knä är jätteblått!
Njaa, njää! Risken är att en kommunalisering tar död på mycket av alla frivilliga insatser som håller idrottssverige i gång. Men kanske kan kommunerna hjälpa till med att se till att alla barn o ungdomar (eller alla kommuninnevånare) varje termin får en sammanställning av vilka idrottsföreningar (och andra föreningar också) som finns i kommunen och hur man kommer i kontakt med dem etc. En tryckt katalog!
Njaaaaaääää, det är just det som är problemet just nu: de frivilliga insatserna som håller idrottssverige under armarna finns inte i tillräcklig mängd … och de blir allt färre.
Jag är inte alls för mer kommunalisering egentligen, men jag ser på nära håll hur idrottsföreningarna krymper och krymper. (Utom innebandyn!)
Jag tror att Och har idrottat sig till ett blått knä och att hon därmed visst är on topic.
Nåt som kommunerna kan göra är att se till att även flickor får tillgång till vettiga tränings- och matchtider i sporthallar, simhallar, bollplaner. Träningstid 0645 en vardagsmorgon är inget vidare. Inte heller att se att killarna har tider typ söndagar kl 11. Men tjejerna måste komma 0800.
Man kanske kunde tänka sig att dethär med lika ”bra” tider för tjejer o killar på nåt vis kom med i klubbarnas hyreskontrakt för hall, bana, bassäng?
Stockholms stad har en obegriplig nätbokning för simundervisning. Man får inte möjlighet att välja utan måste boka dag först, och tid. Först i slutet av bokningsförfarandet får man kläm på i vilken hall man fått vilken tid, om ens någon. Kan ta bort intresse och motivation redan från början. Visst vill man som förälder veta OM det finns nån kurs i närmsta simhall?
Inom simsporten har flickor och pojkar lika tillgång till bassäng etc. Inom simsportens olika discipliner tränar pojkar och flickor tillsammans och tävlar tillsammans om än inte mot varandra.
Hur det är inom simundervisningen i Stockholm vet jag inte – men bedriver inte de olika simklubbarna även simundervisning? Hittde denna länk med många olka alternativ för att lära sig simma:
http://www.barnnet.se/produkter/aktiviteter-kurser/simskola-stockholm/#
Ja, det är ju en annan sak: upp till en viss ålder kan ju killar och tjejer träna tillsammans utan problem.
(Även vi inom basketen har likatänkande när det gäller träningstider för killar och tjejer.)
I Eskilstuna (och några andra kommuner) är simskolan inbyggd i skolan: i trean går alla barn här på simundervisning en gång i veckan.
Även i elitgrupper sker ofta simträningen i blandade grupper.
De senaste månaderna har media –uppenbarligen på en överenskommen policy– utelämnat ”herr-”, ”U21” eller ”dam-” i rapporteringen om våra olika landslag. Speciellt inför herrarnas U21-turnering och herrlandslagets EM-kval i somras väckte detta inte nog bara mina höjda ögonbryn. Man fick gå in på namnnivå för att se vilka som avsågs.
Onödigt och larvigt, om jag får ha en mening. Rubriker och ingresser ska göra halva jobbet. Punkt.
LarsW: Döpa om landslagen?
Tre Kronor bör inte missförstås. Är unikt.
Osv, osv i argumenteringen.
Landslagen jag syftar på hette ”Damlandslaget”, ”U21-landslaget respektive ”Herrlandslaget”. Numera benämnes de bara ”landslaget”. Tre Kronor står väl på tur…
Nödvändiga förändringar kan kännas motiga, och vara lätt avfärdade som PK, men man kan ta sig igenom dem i alla fall. De är sällan farliga.
Kommunala idrottsskolan ska också vara till för de barn som vill idrotta men inte prompt tävla. Vissa sporter går bara ut på att ta sig till tävling i nån form, men det finns gott om sport som man kan utöva utan att det måste till tävlingar och cuper.
Dans i alla dess former till exempel.
Det finns också barn som tycker att det räcker gott med en liten match i slutet av träningen, och som inte alls tilltalas av tanken på Flemingsbergshallen 7.10 en söndagmorgon.
Förutom att blanda könen så borde man blanda åldrarna mer.
Istället för stenhårda årsklasser så borde man t ex kunna ha två årsklasser i samma lag om man vill tävla. Man kan sen flytta en årsklass i taget.
Då får man vara yngst ena året och få draghjälp av de äldre i laget, som då får lära sig hänsyn.
Nästa år är man äldst i laget och får ta hänsynen, vara störst etc.
Skulle kunna funka alldeles utmärkt och dessutom ge fördelen att det skulle gå att göra lag även med mindre årsklasser på små orter.
Det blir också enklare för barn som utvecklas fort att avancera upp till rätt nivå på laget och de som vill kan gå kvar ett extra år tills spinkigheten gett med sig.
Kampen om bra tider löser man väl genom fler hallar och planer?
Tills dess behöver man inte ha en fast tid för ett lag, utan flera så att alla får bra tider ena veckan och sämre tider nästa.
Kommunala idrottsskolan kunde också stå för det kommunala stallet där det inte kostar övre medelklass att rida.
I början så ska inte heller kommunala idrottsskolan vara specialiserad. Bollsport, vattenidrott, uteidrott, skogssport.
Ungar vill ofta prova på lite olika sporter och hittar man inte sin sport förrän man är nio-tio så kan det var för sent i dag att platsa i ett lag i en förening.
Samtidigt som alla vuxna framför sikten att specialisering tidigt är av ondo och dumt som fan.
Och tänk på alla små och udda sporter som skule få större chans att synas?
Curling, casting, vattenpolo, konstsim, cricket mm.
Ninja i Klockrike får vara min vice-sheriff i kommunala idrottsskolan!
Mina söner är ju av den sorten: de vill inte tävla. De vill fortfarande inte tävla. Döttrarna däremot, ja det tävlar som vore de sin mor.
En gång i tiden hette gymnastiken i skolan ”Gymnastik med lek och idrott”. Rakt on the money, och precis vad ungarna ska ha. Det ska vara KUL! Att de rör sig som bara den ska liksom smygas in. Vi fick springa 60 m och hoppa höjdhopp, men också balansera på bommar, hoppa över plintar, klättra i rep och spela brännboll -som var en LEK, inte ”kom igen nu, var vinnarskallar!”
Jag, som inte har någon idrottsbegåvning att tala om, älskade gymnastik. Ingen försökte få mig att bli bäst i någonting, så det gjorde inte så mycket att jag aldrig ens kom ner i 9 sekunder på 60 m, jag hade bara roligt.
PS. Men jag kunde klättra upp i taket på repen!
PS 2. Så skippa hela idrottstänket.
Den gympa som mina barn numera (i alla fall sedan tio år) har, är absolut inriktad på på ”lek”. Den är helt enkelt toppen. (Med vissa bakslag, förstås: visselpipetokar finns det här och där.)
Men min tanke när det gäller kommunala idrottsskolan är att precis som att man kan lära sig flöjt, trummor och elgitarr, kan man under pedagogisk ledning lära sig en idrott. Och om man blir galet glad i den idrotten och vill ha mer utmaningar då söka sig till en proper idrottsklubb som t.ex. Eskilstuna Basket.
Fast det är ju min inställning – jag som ju älskar idrott. Och tävlingar. Samt rekord. Men INTE skäll, hets och tävlan när man inte vill tävla och inte bli skälld på.
Det är inget fel att älska idrott, såklart, det är bara att det sättet att tänka (rekord, vinna, ”hitta talanger”) tycks ha tagit över hela klabbet. Ungar som vill spela fotboll får inte det, om de inte vill göra det starkt tävlingsinriktat, och de riskerar hela tiden att sorteras bort – eftersom de som leder dessa klubbar är folk av den typen! Det går inte att säga till dem, det är som att försöka få en tax att se ut som en blomkruka.
Så är inte det som fattas snarare fotbolls, skridsko- etc-klubbar som INTE handlar om ”idrott”? Där man bara kan få lira av hjärtans lust?
I Jokkmokk kallas det Kulturskola, inte musikskola; fiiiint ska det vara!
http://www.jokkmokk.se/uppleva-gora/kommunalt/kulturskola/
/Fd Jokkmokksbo, numera Ståkkhålmare
Kanske inte om idrott men om kroppen, barn och skolan. Agnes Wold har skrivit en intressant artikel!
MrArboc välkomnas härmed till båset, känn dig som hemma och kasta dig glatt ut i debatten.
Man böt väl namn till kulturskola för att få in fler kulturyttringar än musikutövande? Dans, teater, konst?
Det var bra tänkt.
(Det här var ju bekvämt — jag behöver inte breda ut mig för jag håller med Lotten, Ninja, och och, samt gillar Agnes Wold vilken Niklas länkar till, och vilken jag hörde delar av i söndagsintervjun i radio i söndags. Sunt förnuft av en människa som faktiskt vet vad hon pratar om, hur mycket bättre kan det bli?)
(Jag hörde alltså delar av vad hon sa, själva hennes delar hörde jag väl inte … utom lungor, stämband, tunga och läppar, antar jag.)
Varje gång nån visselpipsnisse går över styr bör hen ledas ut på en närbelägen, större gräsmatta för att åse en lössläppt greyhound demonstrera begreppet RÖRELSEGLÄDJE och inse att den finns där av sig själv.
Man behöver inte styra och ställa så förbannat, det räcker utmärkt att bara ge tillfälle. Liksom.
Ack vad synd: Annika breder inte ut sig!
(Ninja visade mig sin Kolahund – greyhound – på en gräsplätt i Eskilstuna igår. Mycket, mycket imponerande.)
Den här pröva-på-bland-varianten i kommunal regi (i samarbete med lokala idrottsföreningar) finns väl redan i dag på många håll. Kanske inte under så lång tid men i samband med olika lov: sportlovet och sommarlovet. En del av deltagrna i sådan aktivitet går sedan vidare till den idrott de tyckte var roligast. Sedan finns nog här och var privata initiativ på föreningar där man sysslar med just det här att röra på sig på många olika sätt. Jag förespråkar inte kommunalt ledda idrottsföreningar. Då försvinner mycket av det som är grundbulten i idrottssverige.
Basket är bra av flera skäl.
(Och en massa andra sporter är förstås också bra.)
När jag gick på gymnasiet blev handboll (Sorry, Lotten!) av någon anledning en fluga. Vi var ett tjugotal som lirade och hade kul. Tränare hade vi ingen, men jag klassades som något över Medel för mina skruvar runt målvakten. Värst bra gick det förstås inte, men kul hade vi alltså. Sen klev en Hårding till gympalärare in i bilden och såg till att någon tränade oss: En f.d spelare i Rumäniens VM-lag som de åren mer eller mindre abonnerade på guldet. Vi skulle tydligen ta ett till:
Träningarna var grymma: När en av dem handlade om att vi skulle hoppa kråka runt plan med en lagkamrat på ryggen blev det min sista, och jag var inte ensam om det. Laget fanns inte ett halvår senare.
Men idrottssverige missar så många med sitt tävlingsupplägg!
Alla som bara gillar att joxa med trasan, hasa på nederbörden eller bada fort i en bassäng för att just det är kul och inte har lust mäta sig med andra som joxar, hasar eller badar, har ingen självklar plats i dagens föreningsidrott.
Många ruttnar också på pengainsamlandet till cuper och läger.
Just det, Ninja! Det finns inget varaktigt för dem som bara vill ha kul.
Men det behöver inte innnebära en motsättning. Likaväl som det finns ungar som inte ids tävla, så finns det ungar som vill och mår bra av det. Och då ska de lika självklart få göra det.
De kanske behövs två olika organisationssätt för att ge alla möjlighet till idrott.
Det finns väldigt lite idrott att tillgå på loven för den som inte är enrollerad i en förening.
När jag var liten så fick man i god tid innan loven en rätt tjock broschyr inför jul- sport- och påskloven med olika aktiviteter, man kunde göra massor med olika saker. Det var länge sen det försvann!!
Så det är inte så enkelt att man kan pröva på lite grann så där.
Det beror ju på nåt att så många barn och ungdomar inte idrottar.
”Det beror ju på nåt att så många barn och ungdomar inte idrottar.”
YES.
Här ute på landsbygden (ergo Eskilstuna) presenteras vi med massor av aktiviteter på loven. Nu kollar jag snabbt vad höstlovet lovar:
Höstlov är läslov: en vecka med läslusten i fokus
Prova på friidrott
Tjejgrupp med ”Ung fritid”
Sagostund har guld i mun
Lunchkonsert med Lönnebergakvartetten
Piratgruppen (fäktning 7–10 år)
Musketörerna (fäktning 11–14 år)
Fäktskola (för vuxna!)
Prova på ridning
Oj, nu blev jag lite impad. Det ser ju trevligt ut. Snart kommer säkert mer: man brukar bjuda in till naturvetenskapliga läger också.
Höstlov, javisstja — sånt finns numera. Det hade inte vi på min tid, närå. Och vi fick minsann leka med kottar*.
Nå och väl, oavsett om det är skola, kommun eller förening som anordnar så är det ju ytterst viktigt att bibehålla, eller m.a.o. aldrig ta död på, den där instinktiva rörelseglädjen som jag misstänker att i princip alla människor föds med. (Samt hindra småttingarna från att utveckla paddnacke innan de ens kommer upp i tvåsiffrigt i ålder.) Denna truism tror jag att vi tar och celebrerar med en hund som inte har förlorat sin rörelseglädje. Ba’f’att den är en rolig hund som badar roligt, liksom …
* Jo, vi lekte faktiskt med kottar ibland när jag gick i första och andra klass. Det var jähätteroligt att leka med kottar, sätta små pinnar i dem så de blev fyrbeningar, och så ha lagård mellan och under rötterna på ett stort träd på skolgården, och låta juurena gå in och ut och säga mu och sådär. Helt sant!
Min uppväxts höstlov var lika med potatislov. Man kunde anmäla sig till att plocka potatis på en gård – nog använde man kroppen sin då. Tre dagar i i potatislanden gav påfyllning i kassan och en jäkla muskelvärk resten av veckan.
Bondgårdsleken med kottar brukade vi ägna oss åt på landet, när vi inte lekte någon annan av de många olika lekar vi kunde. Många lekar innehöll rätt massiva inslag av rörelse. I stan lekte vi också en del, men mest klättrade jag – på diverse hustak. Lägg därtill vinterns skridskoåkning, spark- och kälkåkning, skidåkning, och byggande av snöfort med mera, med mera och sommarhalvårets cyklande, roende, simmande och skogsutflykter. Med föräldrar som puttar på lite, samt någotsånär lämpliga platser att hålla till på behövs varken idrottsföreningar eller kommunala diton för att barn ska röra på sig. Vanligt nu är t.ex. sparkcykel bland såväl större som mindre barn o ungdomar. Jag ser dagligen ungar som leker utomhus.
Jag är visst i en period där jag tror att jag har kommenterat, men sedan inte gjort det. Hur som helst låter din idé bra! Ju fler alternativ det finns desto större chans att barnen hittar glädjen i rörelse.
Har ni sett klippet på nätet med tjejen som gör work out med en kontorsstol? Det får mej att undra om vi inte ska omdefiniera begreppet ergonomisk. Vi sitter för mycket, det kan inte vara ergonomiskt på något sätt.
Men Niiiinja, jag har ju inte sagt att det bara ska finnas en sort, bara att det bara finns en sort NU! Och att det, precis som du säger, behövs FLEEEER! Vi är överens! Hallå!
Ja, skulle vi inte det? Jag har inte argumenterat emot dig!
Du skrev ”det finns ju ingen motsättning”, och det tog jag som en vänlig argumentation. Som i så fall inte behövdes.
Jag är på din jyckes sida!
LarsW: Håller med om att tydlighet är bra. Men det är kanske ännu mer förvirrande när de inte ens sätter ut vad det är för sport. Det står nåt om t.ex. EM. Sen förväntas man veta i vilka sporter EM pågår just då och vilken av dem det gäller. Och även för de jättearrangemang som man måste anstränga sig för att missa att de pågår borde det inte kosta på för mycket att skriva ett litet ”fotboll, herrar” eller liknande i ingressen.
I somras var det lite rörigt efter som tre olika landslag i fopoll var på tapeten –och detta i EM– mer eller mindre samtidigt.
Annars har jag länge avnjutit Aftonbladet.se när det är full omgång i Elitserien. Vet man inte vad varje spelare i varje lag heter har man inget annat val än att anlita den hart är obegripliga och inte så lite tröga resultattjänsten de tillhandahåller.
Jag vet inte hur stor erfarenhet ni har av idrottsföreningars upplägg, och jag gissar att det skiljer sig åt mellan olika sporter och från mindre till större orter. Själv har (hade) jag inblick i simningens idrottsvärld och även om mina siffror nedan har bortåt 20 år på nacken, så tror jag att de på många håll stämmer även i dag. Den klubb jag känner till hade en varierad verksamhet. Av drygt 2500 medlemmar från spädbarn till gamlingar bedrevs babysim, plask-o-lek, knattesim, många grupper för utlärning av de fyra simsätten, vuxensim, sommarsimskola, tävlingsinriktade grupper, grupper för de som slutat sin aktiva karriär, grupp för de som aldrig ville tävla men ändå ville göra ett eller två simpass i veckan. Det fanns grupper för vuxna som ville lära sig crawla. Vidare simhoppsgrupper, tävlingsgrupper i simhopp, simhopp för föräldrar och barn, vattenpologrupper såväl herr som dam, pojk och flick (dam- och flickpolon finns inte längre här). Många tävlingssimmare som inte ville träna längre sadlade om till att bli timtränare och lärde ut vad de själva en gång lärt sig och behöll kontakten med sin klubb. Av de cirka 2500 medlemmarna var det högt räknat 200 som tillhörde rena tävlingsgrupper inom simning, simhopp och vattenpolo. I andra klubbar fanns/finns även konstsim. Utan att veta tror jag att många idrottsföreningar har ett brett utbud om de har möjlighet därtill (lokaler, planer, ledare etc.) Det man inte kan förvänta sig är att de som vill vara med bara för att ha skoj inte kan ingå i grupper som satsar järnet inom sin idrott. Det skulle inte fungera för någon.
Här är en artikel om det minskade idrottandet om man jämför 2004 med 2013. (Basket minskade 25 %, simning 9 %, pingis 32 %.)
Och här är en nyare artikel från 2015.
Britta Thedin Jakobsson, doktorand vid GIH:
”Min tolkning är att föreningarna erbjuder de aktiva tävlingsidrott med prestationsfokus. Däremot förefaller det inte som att föreningsidrotten är anpassad till unga med andra ambitionsnivåer. Dessutom ger föreningsidrotten lite utrymme för flexibilitet och spontanitet i förhållande till de ungas smak och önskemål om hur den ska bedrivas. För att kunna fortsätta måste man njuta av, uppskatta, känna glädje och kunna hantera en tävlingsorienterad verksamhet även om man själv inte har tävlingsambitioner.”
Dessutom finns det allt färre ledare …
Just det, Lotten – verkar som om det som behövs är mysiga ställen dit ungar som vill spela fotboll, åka skridskor, ha gymnastik, spela brännboll kan gå lite som de vill på eftermiddagarna. Öppet hus, liksom. Som när man gick och red, ingen krävde att man skulle bli galen i att hoppa över hinder eller galoppera fort. Man ska kunna gå iväg och bara njuta av att vara människa, liksom.
För simningen verkar det vara uppåt! Svenska Simförbundet utsågs
till årets drottsförbund 2014
http://www.svensksimidrott.se/ImageVaultFiles/id_126523/cf_104/Verksamhetsber-ttelse2014.PDF
Ja, Och, fast med lärare/handledare/tränare/coacher precis som gitarrfröken och teatermajjen. Alla tycker väl om att lära sig av (pedagogiskt) folk som kan mer?
Britta Thedin hade jag som gympalärare ett tag i högstadiet (sent 80-tal). Hon hade en sund inställning och belönade försök och vilja snarare än resultat. Sådant kan skapa rörelseglädje.
Vad härligt att höra!
Min gymnastiklärare var en oerhört bestämd dam, som fnös åt sådant som menssmärtor – eftersom hon visste att ingen skulle bry sig under resten av livet, så lika bra att vi vande oss.
MEN när jag inte sprang fort utan bara med allt större steg (”det här är inte tresteg, och!”) meddelade hon högt att jag minsann hade de bästa och starkaste vristerna av alla. Så det så. (Det hade ju egentligen inget med något att göra, men jag gick på det – blev riktigt stolt över mina vrister!)