I slutet av september kroppsarbetade jag och söstra mi – Orangeluvan – i ett förtjusande hus. Vi målade 60-talstapeter vita, vi sprättade bort murket trä och vi hittade muslortar lite här och där.
Den gångna helgen åkte vi dit igen för att ytterligare spä på känslan av ”vitt och fräscht” samt sudda bort unkna lukter. Vi köpte
- ett billigt restparti med ekgolv
- spackel
- färg
- maskeringstejp en masse
- penslar och rollrar (de andra tog slut förra gången för vi målar brutalt och tvättar dåligt)
- ”underlagsfoam” (sånt man lägger under nya golv).
Det skulle helt enkelt vara fokus på att städa upp så att huset kan stå redo för en eventuell julinvasion.
Så blev det inte.
[Spänningen stiger, alla läsare tar sig för hjärtat, håller andan och famlar efter blodtrycksmätaren.]
Men det började precis som planerat. Jag lade fram allt som kan behövas och lite till, och hittade till min stora glädje en rostig, gammal arbetslampa i min egen källare. Perfekt!
Vi hyrde en bil (och fick av outgrundlig anledning en pytteliten farkost, snäppet över moppebil) som inte larmade stup i kvarten som förra gången. Eftersom vi skulle forsla en motionscykel, massa verktyg, mat och skruv, blev det en prövande upplevelse och ett sant test på vår spatiala begåvning.
Väl framme i huset satte vi omedelbart igång att måla en vägg vit. Det var så kul att vi målade en till vägg vit. Sedan råkade Orangeluvan sticka ner kofoten i en mystisk spricka vid en trappa. Det knakade till.
Ritsch, ratsch fillibombombom, rev vi loss den vitmålade masoniten – och fram på scenen klev en vacker, grön pärlspontpanel.
– Vad knasigt att vi jobbade och slet i tre dagar i september och nu kommer hit i november och drar ner rubbet!
– Ja, och vad dumt att vi är så bra på att riva!
– Du … taket ser lite mysko ut.
– Oj … är det inte masonit det där också?
– Masonit … jo, man undrar ju vad som finns under …
– Jag bara testar lite kanske?
Vi blev helt rivningstokiga. Masonithatarföreningen har härmed fått två nya medlemmar och huset kläddes under många timmar av inpå bara mässingen. Pärlspont, pärlspont, överallt var det pärlspont!
– Dörren där … ser den inte ut som om …
– MASONITFAN!
– Ska vi?
– Jå.
– Den där också?
– Ja!
– Och den?
– Vad är klockan?
– Oj. Halv två på natten.
Kampen mot masoniten var en sak. En helt annan sak var den fajt som utspelades mot de jävla gamla skruvarna som var så krokiga. De samarbetade inte det minsta lilla eftersom de varken hade kryss eller stjärnor i huvudet, utan bara ett dumt streck.
Kampen mot småspikarna antog tidvis löjliga proportioner. En masonitskiva på baksidan av en liten skafferidörr var fastsatt med 121 stycken! Hur en masonitskiva skulle vara såpass flyktig att den kräver 121 spikar för att inte rymma är ett mysterium.
Vi som skulle göra fint inne i huset, stökade alltså till å det våldsammaste på alla tillgängliga ytor. Typiska repliker:
– Spik i foten!
– Bra, stå still så kommer jag med tången.
– Färgflaga i ögat!
– Här kommer jag med vatten.
– Var är kofoten?
– Jag sitter nog på den.
När tak- och väggpanelen samt alla spegeldörrar var blottade, stod vi stilla en stund och funderade på vad nästa steg var.
– Ska vi städa?
– Mmm. Men duuu. Golvet.
– Ja, den här plastmattan är jätteläbbig.
– Och ful.
– Förmodligen från 1960-talet.
– Örk.
– Vad kan finnas under den?
– Ska vi krafsa lite där borta i hörnet?
Den gamla plastmattan hade en oerhört dammig bast-trådsundersida som var helt obekant för oss – och var dessutom fastsatt med femkomponentslim som nästan tog knäcken på både oss och kofoten. Men till slut var spånskivan blottad; i all sin fulhet låg den där och log hånfullt mot oss.
– Spånskivan ska väck.
– NU! Attack!
Och vad trooor ni fanns under spånskivan?
Nu – hemma igen – sitter vi vid varsitt tangentbord som de yrkeskvinnor vi ju egentligen är. Fötterna och händerna är svullna. Jag har en bula efter kofoten i pannan, medan Orangeluvan har ett skrapsår på benet efter ett kliv rakt genom ett golvhål. Huset är inte längre ljust och fräscht utan istället … helt jävla underbart.
Och vi är så lyckliga!
Han kom hem efter 36 timmar och konstaterade med lugn röst att det förmodligen var ”det värsta han hade varit med om”. Det hade regnat, han hade glömt dricksvatten, han hade sovit blott tre timmar och blivit utskälld av en tjej i klassen som tyckte att han inte skulle ha glömt sitt dricksvatten. Alla andra hade lekt sanningslekar och druckit öl och han hade trivts som en fisk i en med sågspån strödd cirkusmanege.
Hon ringde efter första matchen hem … och strålade:
