Hoppa till innehåll

Etikett: roligt

Lund Comedy festival, ordning å reda 2019

När jag för första gången 2010 for ner till ”Humorfestivalen” i Lund (jodå, förr talade man minsann svenska), lyckades jag övertala ledningen för festivalen att låta mig få ett fripass och gå på så många föreställningar det någonsin gick och simultanrapportera och skriva och fotografera och lägga ut – och bloggen svällde vips som en Barbapapa till oigenkännlighet.

Men gah. Vofför gjorde jag på det viset? Det var ju bara jättejättejobbigt.

Ett annat år hängde jag med min djefla mans tremänning som är rolig operasångerska och lyckades inspirera tre olika relativt berusade brittiska komiker såpass att de nämnde mig från scen. Till exempel sa Phil Jupitus:

– I just met a Swedish woman who can outwhistle you all. Nobody whistles like her!

Tjugosjuåringen, aka Erik, satt i publiken och messade mig ”har du träffat Phil Jupitus nyss?” – och det hade jag ju.

År 2019 var det lite mer ordning och reda på schemat: föreställningarna är verkligen blott i Lunds centrala centrum och överlappar inte varandra tidsmässigt. Däremot är andelen ståuppare som säger ”jag är bara här och testar nytt material” bra mycket större. Fine, det går ju jättebra – just dessa komiker är ju ambitiösa och skriver nytt material. Värre är det med dem som inleder med att säga:

– Heeej. Den här föreställningen har jag turnerat med i Storbritannien i tre år. Sorry om vissa saker är lite daterade. Jag har inte kollat, men har ni nåt kungahus i Sverige? En drottning? Jahaaa. Och så äter ni korv med sirap? Nähe? Potatis med honung? Hm, jag måste ha blandat ihop Sverige med nåt, är jag i Schweiz?

(Mina väldigt roliga exempel ovan är påhittade. Den där ståupparen var jättetrist.)

Alla föreställningarna som jag besökte (och tog bilder på i smyg) ryms i detta potpurri.
Inspelningen av ett ”På minuten”-program som sänds om två veckor var HYSTERISKT kul. Om jag kunde ge mitt vänstra knä (det dåliga) för att få vara en i panelen, skulle jag lätt göra det.
Ibland lämnade möbleringen mig ingen ro. Denna stackare stod bakom schabraket till vattenkaraffbord i 50 minuter.
Precis så här flyktig var den fantastiska Luisa Omielan. När föreställningen enligt schemat skulle vara slut, sa hon helt sonika “ni som behöver gå, gör det – jag kör i 50 minuter till”.
Men allra roligast var när alla i hela Stora Salen på Akademiska Föreningen tog av sig skorna till Povel Ramels ”Ta av dig skorna”.

Nu fortsätter jag att vara vikarie på högstadiet i knappt två veckor till. Sedan vidtar min nya karriär som inbegriper en strävan mot att

  1. bli deltagare i ”På minuten”
  2. få ha en Språkpolis-show på nästa års Humorfestival.

Eller så sätter jag mig bara ner och skriver den förnicklade generationsromanen som jag tror mig vara kapabel till. Målgrupp: högstadieelever som inte har läst en enda bok i sitt liv.

 

 

Share
51 kommentarer

Å nu blire radioprat om artnamn!

De stackars algerna vet inte hur roliga de är; de har namn som ni aldrig någonsin hade kunnat tänka er. Och inte bara algerna – det vimlar av arter med roliga namn.

Och då menar jag inte alls sådana här namn.

Alla arter tillhör ett släkte, alla släkten tillhör en familj, alla familjer tillhör en ordning, alla ordningar tillhör en klass, alla klasser tillhör en stam – och alla stammar tillhör ett rike, t.ex. djurriket eller växtriket. Då har jag inte ens börjat tafsa på alla mellangrupper – men alla har de namn! Som lingvister måste hjälpa till att hitta på!

Lyssna nu här!

Jag har kommentatorsbåset att tacka för artnamnsinspirationen. Halva Sörmland hade nyss ingen aning, men nu vet de att det finns arter som heter tarmsjöpung, krulltrassel, armfoting, vattenfis och rödplysch!

Eftersom det finns filurer som inte har tålamod, tid eller lust att lyssna på mig i radio, kommer här en liten apritretare.

näckhår  ryskt schackbräde 
trögkryptare  läderlappslav
större frågeteckenbock äggslevmossa 
apelsinstump  gummibåtskvalster 
fågelsnultra  fartrand 
raggsträfse  dubbeltut 
havsrufse  bistergrå sorgstövslända 
klippspringsalg  förvånad trägnagare 
skvalpalg  skär kattost 
ljusskyggt kapuschongfly ishavshästsvans 
grönkrull  mustaschfladdermus 
molnslick  paradoxmask 
tångludd  stor hästskonäsa 
olivslemming  trångnavlad trips 
mjukt käringhår  fjädergälsnäcka 

Fotnot
Detta är nog egentligen bara reklam för alla som funderar på att plugga språk. Just do it! Solum fac id! Allons-y! Schmetterling!

Share
57 kommentarer

EBA ännu ett år (basketinlägg)

Det här är Glenn Berry – Sveriges absolut i särklass coolaste basketspelare. (På 1970-talet.)

I morse fick jag ett upprört med från Orangeluvan, som just hade upptäckt att det tydligen spelades hockey-VM:

”Men! Hur kommer det sig att du inte har hållit mig informerad om utvecklingarna i hockey-VM? Jag är helt tagen på sängen, det är ju du som är min sportkommentator! På lotten.se pratar du bara om gator! Jag känner mig snuvad! Du måste skapa en sportblogg för oss som vill hålla koll på viktiga händelser när vi kommer till jobbet men som inte vill se själva sporthändelserna!”

Helt korrekt! Jag borde ha simultanbloggat från VM-guldsmatchen och tagit bilder på tv:n (som bara är på när det är landskamper numera), men si jag har varit så rysligt upptagen med min EBA-turnering: Eskilstuna Basketball Association – turneringen där alla kan vara med. Och som jag inte kan sluta prata om eftersom den är helt underbar.

Sjuttonåringen beordrade store Einar ner på knä eftersom han var orättvist lång för detta uppkast.
Hårda fakta!
• Vi lirar under fem kvällar – åtta matcher 2×12 rinnande utan domare under två timmar.
• Äldst är född 1955 (han hookar och säger ”tvåtaktare”) och yngst är egentligen de som är födda 2004, men en tjej som är född 2006 har fått dispens.
• Längst är 210 cm, kortast är 142 cm.
• Oavgjorda matcher (som egentligen inte finns i basket) är de roligaste – inga förlängningar, då spricker tidsschemat.
Jag försöker här rädda en boll som är på väg över linjen. (Jag måste alltså humpa den bakåt över mitt eget huvud innan jag landar utanför planen.)
Jag är helt ensam om att arrangera detta ideellt, så man behöver inte en stor organisation: alltså skulle alla idrottsklubbar kunna arrangera liknande turneringar. Go-go-gooo!
Han som är född 1955 har förresten spelat mot Glenn Berry … Det är som om någon om 50 år skryter med att man har spelat mot Zlatan.
Här har en två meter lång herrlagsspelare hamnat i trångmål: han måste ju vara snäll mot den lille pojken som bara är 12 år. Armar uppåt sträck och så backade han så att korgen kunde ses utan problem.
De där ynglingarna i 16-årsåldern har så rysligt mycket energi.
Fast det har ju den här 62-åringen också …
Och så häääär ser en foul ut. (Jag kunde inte annat göra. Han är ju 34 år yngre än jag, drygt 190 cm lång och så han han dessutom bollsinne.)
 Så, det här var bara en oerhört lycklig rapport. Och nämenmenhörruduuuu, säger ni alla nu eftersom ni undrar hur jag kan spela basket med mitt knastriga knä. Ja, det är ju så konstigt: numera har jag bara knäont när jag inte rör på mig.
(Förmodligen sitter det en elak, motionsdyrkande alien i vänsterknäet.)
Share
29 kommentarer

Ännu en spanjor i huset!

Vi har ju sedan flera år en spanjor i familjen. Tjugotvååringen friade redan hösten 2013, så att de inte är gifta nuförtiden är ju mot alla regler och förordningar. Om jag hade fått bestämma hade de haft en tre–fyra barn redan, men de yrar om utbildning och ”se tiden an” och jag vet inte allt. Dagens ungdom, alltså.

I våras kom spanjorens bror till oss på besök under en vecka. Vi kan kalla honom Pablo, för det heter han. Han är blott ett år yngre än sin bror, pluggar historia och spelar gitarr och basket samt coachar. När han kom hit i april, slängdes han direkt in i hetluften – på två dagar hann han coacha fyra lag, spela gitarr med en italiensk forskare och fotografera en svensk insjö.

Den djefla mannen delar med andra ord två stora intressen med Pablo: gitarrer och historia. Se här hur hela hans inre är i uppror när han måste gå in i köket och be Pablo sluta spela eftersom han ju måste göra en telefonintervju.

Förnuftet:
– Jag måste be honom vara tyst om jag ska kunna jobba.
Känslorna:
– JAG VILL OCKSÅ SPELA! NU! HÄR! HÖJ VOLYMEN!

Nu bor Pablo här igen medan vi letar efter en lägenhet nära baskethallen, för där kommer han ju att vara nästan hela tiden. Han ska vara i Eskilstuna i ett år och spela och träna och coacha och man funderar ju på vad hans stackars föräldrar i Spanien känner när vi nu har snott båda deras barn …

julian-ida_pablo
Spanjor nr 1, Tjugotvååringen och spanjor nr 2 visar upp sina sanna personligheter på en loppis.

Förra veckan dök ett gäng glada tyskar upp i huset. De är basketvolontärer och uppåt två meter långa, så de passade som hand i handske i vårt hem. När de skulle åka vidare till Stockholm, prioriterade de gästboken framför att hinna köpa tågbiljetter. (Fullkomligt korrekt, ansåg jag förstås.)

zwei_deutch
Här ses två av tyskarna – en som skriver i gästboken så att pennan glöder, en annan som föreslår saker att skriva. Samtidigt som vi hör hur tåget rullar in på perrongen …

I somras skulle huset vara sovplats åt fyra polacker som bara var på genomresa; de skulle vidare och vandra och tälta i norra Sverige. Men så blev de påkörda bakifrån i en bilkö söder om Jönköping såpass brutalt att den polska bilen blev till en liten sekrutthög. Polackerna själva klarade sig oskadda, men blev alldeles bedrövade och försäkringsärendet visade sig vara ytterst komplicerat.

– Polacker i skrotbil påkörda av en svensk dunderbil?
– Mhm. Var är kung Sigismund när man behöver honom?

sigismund

Så polackerna bodde hos oss för att ha nånstans att ta vägen. Vi gjorde vårt bästa för att de skulle bli lite uppiggade av lite svensk natur och visade dem bl.a. bävrarna som bor på gångavstånd. Polackerna var dock fortfarande bedrövade – och så fick en av dem dessutom besked om att han hade fått sparken från sitt jobb i Polen. Eländes elände!

Saker och ting löste sig så sakteliga. De fick till slut hyrbil av försäkringsbolaget och vände kosan hem till Polen igen. Men glada var de inte.

En spanjor på vift, glada tyskar och ledsna polacker – det är ju precis som i den otroligt fantastiska polsk-tysk-spanska personalunionen under
Felipe Casimir Otto XVXI  (den enträget påstridige)!

Share
36 kommentarer

Men … vad det händer mycket just nu …

1.
Ursäkta. Men. Vad faan är ett ”mineralpuder” som alla tydligen bör använda för att slippa kritiska artiklar i Aftonbladet? En googling säger att det är av 100 % naturligt ursprung, ”formligen smälter in i huden och är … ”lugnande”!

mineralpuder
Ojojoj vad jag har försökt sudda ut varumärket, osponsrad som jag är.

Är min hy upprörd? Vad mer känner jag inte till om den verkliga världen? Jag som trodde att jag tillfredsställde alla lagom mycket med min mascara. (Den där borsten med svart kladd, ni vet.)

Det måste ju vara hemskt mycket viktigare med artiklar om mirakelkurer för trassliga knän, kass hoppspänst samt hälpaj och lårmuskelförtvining?

2.
Artonåringen åkte iväg på klassresa till skogen. Han visste att man skulle ha med sig egen mat, att de skulle sova utomhus, att det förmodligen skulle regna samt att inga vuxna skulle vara på plats.

oskarskogenHan kom hem efter 36 timmar och konstaterade med lugn röst att det förmodligen var ”det värsta han hade varit med om”. Det hade regnat, han hade glömt dricksvatten, han hade sovit blott tre timmar och blivit utskälld av en tjej i klassen som tyckte att han inte skulle ha glömt sitt dricksvatten. Alla andra hade lekt sanningslekar och druckit öl och han hade trivts som en fisk i en med sågspån strödd cirkusmanege.

3.
Sextonåringen – som ideligen blir uttagen till än det ena, än det andra – åkte iväg på ett distriktsbasketläger där hon inte kände en enda kotte. Hon kom alldeles för tidigt till sporthallen i Nyköping och fick roa sig på egen hand.

moa_nykopingHon ringde efter första matchen hem … och strålade:

– Jag gjorde alla lagets poäng i första halvlek!
– VA? Du gjorde VAD? Det är ju alldeles fantastiskt!
– Ja! Efter första halvlek låg vi under med 24–1!

4.
Tjugofyraåringen mår bra. Jag har verkligen inget annat att rapportera. Senaste sms-bilden från honom ser ut så här – när han hade träffat en numismatiker:tvakrona

5.
Jag har (som vanligt, bör påpekas) klippt håret på Trettonåringen. Och nu är hans liv slut. Han kommer att döden dö för att håret plötsligt är fult och inte alls som förut. (Han har förstås fel; ungen är naturligtvis vackrast i skolan.)

6.
Tjugoettåringen har en fullständigt hopplös uppgift i skolan: hon ska skapa ett datorspel i ett visst programspråk som ingen behärskar och allt blir bara fel och nu har hon suttit med uppgiften i fyra dygn i sträck. Tacka vet jag grammatik, där fattar man ju i alla fall reglerna.

7.
Vi har köpt ny spis.

gammalspis
Gammelspisen, som egentligen aldrig har fungerat sedan vi köpte den runt 2005. (Bilden tog efter att jag hade bänt bort golvlisten och släppt lös all skit bakom.)
spissladdar
Alla som hängde i förra kommentatorsbåset vet att det här var den kritiska punkten. Skulle det funka? Är nolledaren ens inkopplad? (Skogsgurra sa jaaa.)
nyspisen
JA! Den nya spisen är inkopplad – och den till och med funkar!

Den nya heter QSI7134W och är ett muskedunder med spoilers och extralysen, automatisk rengöring, varmluft och inbyggd termometer och en något bucklig baksida. Kanske har nån i ilska sparkat på den, kanske har den bara trillat omkull i fyllan och villan. Hur som helst har bucklorna sänkt priset från hutlösa 14 000 till det nästan normala 5 000 kronor, så vi är så glada så.

8.
Spanjoren mår bra och tar snart körkort och har nästan fått fast jobb och nästan blivit uttagen till svenska landslaget i en helt annan sport än basket.

juliandrive
Detta är min femte körkortselev. Julian ska försöka hålla koncentrationen trots att hans svärfar sitter i baksätet och … har sig.
Share
67 kommentarer

Årets stumpa, Årets strumpa, Årets skumpa och Årets rumpa

Jaja. Vad gör man inte för läsekretsen (som kommer med trevliga krav i kommentatorsbåset)? I aim to please, so here it goes:

Årets stumpa
En ”stumpa” är en tjej eller liten flicka samt numera ”guss”. (Har inte riktigt vant mig trots att det ordet har funnits i SAOL sedan 2006.) Och årets är förstås Malala, som det dock är svårt att kalla stumpa eftersom stumpa enligt många nu har en negativ klang och det är synnerligen svårt att se med negativt klingande ögon på Malala. Men vänta, vad står det i SAOB?

… om liten flicka; i synnerhet såsom smeksam ofta i tilltal använd benämning även om vuxen kvinna: sötnos eller raring eller älskling …

lotten_83_alassio
Haha! Jag är en stumpa!

Årets Strumpa
Jädrar anåda vilka strumpor jag har hittat i år! Eftersom jag inte längre kan bära Wigwam med äran i behåll eftersom de köptes runt 1982 och är stela som änna medeltidsstrumpor som har legat i en mosse i tusen år, har jag fått ge mig ut på jakt efter nya. Här gör vi ju inte reklam (om det inte är synnerligen lukrativt, vilket det hittills inte har varit en enda gång), men N*wb*dys strumpor är toppen. Men vi tar väl och kollar in de antika istället?

wigwam_socks
Wigwamstrumpor som man nääääästan ser trycket på!

Årets Skumpa
Sorry. Ingen nominering har inkommit eftersom jag inte har druckit den äkta varan sedan Hedenhös eller nån premiärreleasefestivitet som jag har glömt bort. Det godaste bubblet drack jag däremot förra fredagen eftersom det gifte sig på ett alldeles underbart sätt med två kilo nykokta rödbetor som fick oss alla att få dåndimpen när vi tittade ner i toan dagen efter.

skumpa_rodbetor
Fredagsmys, förstår ni.

Årets Rumpa
Min. Och alla andra basketrumpor. Agnetha Fältskogs rumpa kan slänga sig i väggen – basketspelares muskelrumpor är det som gäller och inga andra. Står de ut lite mer? Ja? Hänger de lite mindre? Ja. Är detta på något sätt viktigt i det stora hela?

Eh. Nej.

Shaquille O'Neal, Kobe Bryant, Ray Allen
Shaquille O’Neals rumpa på Kobe Bryants axel. Helt normalt ju.
Share
19 kommentarer

Det här har Gustafsson & Schyffert inte alls bett om

Och alla ba:

– Vilken Gustafsson? Robert? Bengt-Åke?
– Bjöööörn Gustafsson!
– Vilken Björn Gustafsson?
– Den unga!

Björn Gustavson som drängen Alfred (det var bättre förr) och Björn Gustafsson med fss och ansiktsmick.
Björn Gustavson som drängen Alfred (det var bättre förr) och Björn Gustafsson med fss och ansiktsmick.

Artonåringen har förstått vad som går hem hos mig. Jag vill inte få mjuka paket när jag fyller år (om de inte innehåller sushi), utan något som innebär tjolahopp. (Fri definition.) Därför hamnade jag igår kväll på en ”testföreställning” av Gustafsson & Schyfferts vårturné.

Och det hela kan sammanfattas med fyra ord: jag är djupt avundsjuk. På dem på scen. Jag vill också åka på turné och stå inför horder av människor som gladeligen betalar 100 spänn var för att få skratta åt något som verkligen inte är färdigt eller genomarbetat och som är så tacksamma för att få skratta att de faktiskt skrattar ännu lite till. Björns material var så ogenomarbetat att det var som att jag skulle ha inlett mina skrivregelsföreläsningar så här

– Hej. Usch. Nämen ni vet. Jag är alltså jättebr… nej, jätteintresserad av vahettere … Vänta jag kom på att jag kan börja på en annan grej. I love skrivregler. Jag kan gå igång, gå i spinn och kyssa semikolon. Nej, jag lovar. Dom ser ut som bollar och krabbklor i ett! Och när jag var liten var världen inte alls som den är nu. Vänta ska jag bara kolla på mitt papper här. Jahaaa.

Det blir säkert bra vad det lider – men om man går upp på scenen och säger att man verkligen är oförberedd och oplanerad är det verkligen inte så bra att man är oförberedd och oplanerad, för då överraskar man inte alls. Brasklappar är liksom inte att rekommendera i ståuppsammanhang.

Björn och Henrik. Men vänta, vad är det för fel på kameran?
Björn och Henrik. Men vänta, vad är det för fel på kameran?

Henrik Schyffert hade till skillnad från Björn Gustafsson en relativt färdig show redo. Det är bra, för då är ju en provföreställning faktiskt en provföreställning och inte bara en deadline som man har bokat in för att få något gjort.

Eh. Hör ni att jag är lite styv i korken? Att jag låter som om jag vet precis vad jag talar om och har varit on the road i 20 something years och att jag vill dela med mig av min livserfarenhet? Japp, precis så kändes det.

Jag såg klart och tydligt att

  • Henrik Schyffert än en gång hade för kort tröja (jag har sett honom på scen förut) som visade magen (som fortfarande var alldeles utmärkt snygg)
  • Björn Gustafsson såg blyg ut på ett ytterst charmerande sätt
  • Schyffert skrek i micken och borde variera tonläget för extra effekt
  • Björns uttalande om att han hade bacillskräck gick hem hos vissa i publiken med bacillskräck
  • de båda drack vatten ur samma flaska fastän Björn ju led av bacillskräck
  • de båda behöver min regihjälp.

Satt jag alltså där, drabbad av hybris, och fantiserade om att få hjälpa till? Japp. (Och det är här jag kniper käft och väntar på telefonsamtalet med an offer I can’t refuse.)

Aha. Det är inte fel på kameran. Björn Gustafsson och Henrik Schyffert är spöken!
Aha. Det är inte fel på kameran. Björn Gustafsson och Henrik Schyffert är spöken!

Men nu till det allra bästa: Henrik Schyffert har nämligen kommit på hur man skojar med sådant som är roligt men som man inte kan skoja om utan att riskera påhopp och kränkningsutskällningar:

  1. Man talar på ett extremt tydligt sätt om att man är för invandring och inte emot på något sätt.
  2. Sedan skämtar man om detta på ett sätt som är hysteriskt roligt – men man vet ju att han inte menar allvar för att han ju på ett tydligt sätt har talat om var han står i frågan.
  3. Man talar om att man är för jämställdhet och feminism.
  4. Sedan skämtar man på ett otroligt roligt sätt om schablonbilder hos män och kvinnor – men vi vet ju att han inte menar allvar för att han ju på ett tydligt sätt har talat om var han står i frågan.
  5. Man drar enkla poänger genom att tala skit om offentliga personer som alla i ens närhet ogillar (Jan Björklund och Jimmie Åkesson) för att inte riskera ogillande från publiken som vore publiken en enda man.
  6. Man är varmhjärtat nostalgisk inför allt från förr, för det är alla.

Det blir säkert en vansinnigt rolig tillställning i vår eftersom jag redan nu kan säga att jag skrattade såpass att jag började bli bekymrad över mascaran. Schyffert måste bara ta på sig en längre tröja och bestämma sig för om tjejen han pratar om är hans ”nya tjej” eller hans (f.d.) ”fru” (han blandade lite) och Gustafsson måste … planera bättre. (Sade hon snällt samtidigt som hon funderade över varför hon inte tog bladet från munnen och sa: ”Jag vet hur det är, man kommer bara inte på nåt ibland, Björn.”)

Vad säger ni – visst borde jag väl åka på språkpolisvårturné? Vabaha? Säger ni att “folk skiter i skrivregler” och “skrivregler suger” samt ”kom inte här och kom”? Jamen vaff…

Share
37 kommentarer

På fest med Timbuktu

Ni ser framför er hur jag sitter och skålar med Timbuktu, va? Han kisar lite med ögonen som på bilden här intill och så minns vi tillsammans lukten i omklädningsrummen på Tunaskolan i Lund, där han har gått och jag har spelat basket.

Eller så ser ni framför er hur jag av någon underlig anledning har lyckat samla alla invånarna i Timbuktu och skålar med dem eftersom ni inte gillar rapp (som egentligen stavas rap, men det är ju så dumt) och därför inte har stött på lundapågen Jason, som han ju faktiskt heter.

Vi tar en annan rubrik:

Lotten på AF!

Nu ser ni framför er hur jag har gett upp språkpolisyrket och istället söker jobb via Arbetsförmedlingen – jobb som basketproffs, programledare i Sportspegeln eller inspicient på Dramaten, eller hur?

Vi tar en tredje rubrik:

Konsten att konversera världens främste forskare på neutroner

Ni skrattar förstås till och undrar hur man konverserar någon när man går på neutroner och tänker att det kanske är en ny drog? Sedan tänker ni till och kommer på att neutroner är ju vahettere såna där partiklar som inte syns i atomkärnan och sådant som inte syns finns ju inte och dom kan man välan inte forska på. Men Colin Carlile, han kan, han.

Jag ska förklara. Jag och mitt bloody eye tog igår tåget ner till Lund i blott och enbart ett syfte: att få gå på fest på Akademiska Föreningen. Festarrangör var Johan Wester, som ibland ser ut så här:

Itzhak Skenström i Hipp Hipp.
Itzhak Skenström i Hipp Hipp! – ett programnamn med ett inbakat utropstecken.

Det intressanta i sammanhanget är hur festen kom till: Johan bjöd in sina 100 närmaste vänner (jag har i runda slängar tre nära vänner) och bad dem bjuda in sina närmaste vänner (förmodligen i förhoppningen att de inte var 100 till antalet) och så hyrde han Akademiska Föreningen i Lund (som kallas AF), såg till att alla fick mat och dryck och så bad han en polare – den alldeles fantastiska Timbuktu – att sjunga och spela lite för alla 597 som kom.

Jag pratade, dansade och skrattade tills jag blev alldeles trött på mig själv och tog en paus, sittande alldeles ensam på det ölimpregnerade stengolvet. Och så mindes jag de ljuva stunderna på AF när jag inte konverserade neutronforskare, tv-producenter och journalister som en gång spelade i Beagle, utan mest stod på scenen iklädd endast en korsett. Där satt jag alltså precis som jag satt för 25 år sedan och så tänkte jag på hur det såg ut när Timbuktu och Johan Wester stod på scenen tillsammans. För det såg ut precis så här:

Sammy Davis Jr. och Dean Martin.
Sammy Davis Jr. och Dean Martin.

Äh, vi tar en fjärde rubrik:

Att trivas trots finskor

Yksi kaksi! Nu tror ni att jag hoppar på vårt broderland i öst – tills ni kommer på att det förstås handlar om höglackade saker som klämmer ihop fötterna till klenäter.

Ja, jag hade pumps på mig — ett par antika skönheter i mocka från 1940-talet. De har inte gummisulor utan läderdito och fäster därför inte som man skulle kunna önska. Som Bambi på slak lina gick jag mellan trygghetsöar som t.ex. stora karlar och ledstänger, tills jag gav upp och snörde på mig gympadojorna igen. Och vips, blev det en ännu roligare fest! Visserligen hade jag inte längre en anledning att klänga på de stora, starka karlarna – men å andra sidan kunde jag ta trappan upp till Stora salen i tre steg.

Festen pågick tills tåget norrut gick, och alldeles strax är jag hemma igen: ett festligt minne rikare. När jag vid tvåtiden på natten satt där på stengolvet och filosoferade, kom Timbuktu-Jason med bandet Damn! (ett bandnamn med inbakat utropstecken) förbi på väg hemåt. Sträckan på åtta meter som jag har mätt upp här på bilden nedan, tog storstjärnan ungefär 20 minuter att avverka; alla ville posera med honom, ha hans autograf, berätta om sina egna musikprojekt och bara njuta.

Pilen pekar på den civilklädde Timbuktu. De åtta meterna kan behöva kontrollmätas.
Pilen pekar på den civilklädde Timbuktu. De åtta meterna kan behöva kontrollmätas.

Ni utbrister i detta nu:

– Men männscha, satt du på det kalla stengolvet i 20 minuter?

Ja, men äsch, min fina tyllkjol värmde så bra så.

Share
45 kommentarer

Hej kära dagbok …

… nu ska jag berätta om en nästan helt vanlig måndag.

När min djefla man låg och skrek av smärtor försökte jag göra sådant man inte gör när ens djefla man ligger och skriker av smärtor.

Först åt jag frukost, men blev skrämd av något bakom brödlådan.

Buh!
– Buh! Visst blev du jättejätterädd, mamma? Jättejätterädd?

Sedan blev jag åthutad via en irriterad Sjuttonårings lapp.

”Nästa gång det ligger ostkanter på bänken, placerar jag personligen dessa i valfri säng.
”Nästa gång det ligger ostkanter på bänken, placerar jag personligen dessa i valfri säng.”

Några timmar senare hade Nittonåringen ökat informationstätheten på samma ställe.

Efter att inte på något sätt ha kunnat locka fram mer smärtstillande till den djefla skrikande mannen, gav jag mig på mig en ful buske som skulle ansas lite. Och lite till. Och lite mer. Och så förvandlades busken plötsligt till hela sjukvården och alla läkare och jag dödade dem allihop, förstås. Såhär:

Moahahahaaa. Hämnden är ljuv.
Moahahahaaa. Hämnden är ljuv.

Men man ska ha heltäckande kläder och handskar när man slåss mot taggiga buskar, det ska man. Armarna, låren, ansiktet och nacken såg ut som gardiner på 80-talet med sina sneda, ilsket röda linjer på diagonalen.

Aj.
Aj.

Sedan spelade jag basket, slog halvt ihjäl mina mot- och medspelare och hällde litervis med svett i de långa rivsåren. För att en liten stund senare se till att vår bil lade sig på sidan i ett dike … som för att sova middag en stund.

Vänster bakhjul och höger framhjul hängde i luften och bilen påminde på så sätt lite om ett hängbukssvin.
Vänster bakhjul och höger framhjul hängde i luften och bilen påminde på så sätt lite om ett hängbukssvin.

Jag joggade hem, ringde Skotten och tog med mig honom, den andra bilen och alla barn som har muskler. Med sjutton plankor, ett snöre och gemensamma krafter lyckades vi faktiskt att under vilda tjut dra upp bilen. Det rökiga grannskapet luktade sedan som ett helt formel 1-lopp.

I morgon är en annan dag. Bäva månde mänskligheten.

Share
112 kommentarer

Ett helt vanligt inlägg om hur jag igår blev handgripligen utslängd från krogen

Jag har verkligen inte varit med om mycket i mitt liv. Det försöker jag hela tiden rätta till så att jag för mina barnbarn ska ha något annat än basket, bloggar, barn och böcker att berätta om.

En gång per år blir jag inbjuden till en herrmiddag där jag av outgrundlig anledning anses vara en hel karl. Det är kompisar från runt 1983 – vissa träffar jag alltid i andra sällskap, andra träffar jag nästan aldrig. Vi äter ute och pratar strunt och skrattar. Igår åt jag en risotto som var misstänkt lik havregrynsgröt, men som smakade gott. Precis som att havregrynsgröt ju smakar gott.

Från Slussen ser Gamla Stan rätt trevlig ut.
Från Slussen ser Gamla Stan rätt trevlig ut.

Efter maten drog vi till ett coolt plejs som ligger högt upp och som har en vidunderlig utsikt och där, hade någon bestämt, skulle vi dricka champagne. Nu skriver jag inte vad plejset heter och ber er att inte heller göra det i kommentatorsbåset (eventuella stockholmare kommer att känna igen sig), för jag har verkligen inte tid att bråka med dem mer än vad jag gjorde igår. (Hoppsan, nu lät jag bitter – men det är helt fel. Jag hade jättekul!)

Iiiih! Därnere bodde jag 1984!
Iiiih! Därnere bodde jag 1984!

När vi kom in, köptes minst två flaskor champagne på studs. Eftersom det var proppfullt vid alla bord, stod vi och hängde lite planlöst medan jag gick in bland borden och småpratade med andra där. En var hockeyspelare, en annan var börshaj och en tredje hette Niklas. Plötsligt kom en servitris fram till mig och var upprörd över att jag hade lagt ifrån mig min jacka, för man får ju inte tjinga platser på det sättet. Jag bad om ursäkt och sa att det var alls inte min mening, jag tänkte inte paxa en plats – vi var ju åtta i sällskapet och ville gärna sitta bredvid varandra, inte en och en på tjingade platser. Servitrisen fortsatte att var otroligt snäsig, otrevlig och allmänt sur. Då sa en av mina kompisar väldigt lugnt med den dyra champagnen i handen:

– Du … jag är kund här och …

Längre hann han inte. Servitrisen ryckte glaset ur handen på honom och bad honom lämna lokalen ögonaböj. Hon marscherade iväg med glaset bakom bardisken och där stod vi och gapade.

Kvällen fortsatte sådär med upp till tio incidenter där vi i ena sekunden blev tillsagda för att vi stod på fel ställe, i andra hade lagt jackorna på fel ställe, pratade för mycket med “de andra gästerna” och dessutom inte fick stå bland borden där de sittande gästerna satt. Under hela tiden stod ett bord tomt – det var bokat för gäster som skulle komma halv tio nämligen.

Det tomma bordet och mitt fulla champagneglas.
Det tomma bordet och mitt fulla champagneglas.

När bordet fortfarande klockan halv elva stod tomt, retade jag nog upp servitrisen mer än lovligt fastän det inte var meningen. Jag sa:

– Hej, ursäkta, om jag bara får ställa en fråga utan att du blir arg igen. [smart inledning, Lotten] Om jag skulle boka ett bord här till, säg, nästa torsdag, håller ni det åt mig även om jag är en timme sen?

Hon blev inte glad. Och svarade i en lång harang med himlande ögon att det är klart att de inte skulle.

Hockeyspelaren som tog denna bild såg nog allt precis så här.
Hockeyspelaren som tog denna bild såg nog världen och mig precis så här.

Ok. Jag vet att jag inte är särskilt diskret. Och med det med glitter försedda plommonstopet på huvudet kan man nästan säga att jag lika gärna kunde ställa mig på ett bord och vråla något om “allt ljus på mig!” samtidigt som jag strippar och steppar. Men det som hände sedan, när vi trodde att allt var ok, är helt obegripligt.

Vi hittade till slut ett bord med två stolar och eftersom vi bara var fyra kvar, satt två ner och två stod upp. Där pratade vi i lugn och ro i kanske en kvart, tjugo minuter när en vakt plötsligt dök upp och stod med sin näsa tio centimeter från min.

– Ut! Nu åker du ut!
– Pbfgh jklmnf huuuu …? svarade jag
– Jag måste be dig att lämna lokalen omedelbart.
– Varför, jag står ju bara i hörnet här bakom gardinen och gör inget.
– Du har stökat till hela kvällen. Nyss drack du vatten rakt ur den där tillbringaren där! Och så har du fotograferat och tagit bord som var bokade och …
– Tillbringare ..? Får man inte fotog…? Vilket bo..?

Jag bet ihop och tystnade. Vi samlade ihop oss och gick i samlad tropp för att ta hissen ner till verkligheten. Utanför hissen stod nu tre vakter med armarna i kors över bröstet. Jag ville verkligen inte bråka, men samtidigt tyckte jag att det hela var en sådan vansinnig situation att ett litet prat och en eller annan förklaring skulle kunna vara på sin plats. Så jag slog mig i slang med vakterna en gång till.

Smart, Lotten. Jätte. Verkligen.

Observera att det inte handlade om gräl eller svordomar en enda gång, utan bara om ren samtalston. Men den största vakten blev så arg! Han tog tag i mig och puttade in mig i hissen. Jag spjärnade konstigt nog emot – man kanske gör det rent instinktivt? Inte ens vilda hästar eller stora basketspelare hade kunnat få mig att vara kvar på det coola plejset, och här spjärnar jag emot när någon hjälper mig åt rätt håll? I alla fall tog han tag i mig såpass att jag faktiskt trycktes in i hissen, lite som i Tokyos tunnelbana.

Herrarna i sällskapet skrattade och skakade på huvudet och sa att under alla år i Stockholms vimmelliv hade de aldrig varit med om maken. Och själv är jag rätt nöjd: barnbarnen ska få veta precis hur ball jag var en dag i forntiden 2010.

– Jo förstår du, att då karatesparkade mormor alla sju vakterna så att de for ner i hisstrumman och slog ihjäl sig.

Fallna cykelhjältar på Götgatan mittinatten.
Fallna cykelhjältar på Götgatan mittinatten.
Share
55 kommentarer