Denna strålande majdag inleddes med att jag blev arg på vädret eftersom jag inte på några villkor tänkte jobba i trädgården som alla grannar eller gå på promenad som alla övernattningsgäster krävde. Tsssst, jag ville sitta inomhus och kura bredvid kakelugnen medan regnet smattrade och åskan dundrade. Vilket är ruskigt svårt när det varken regnar eller åskar.
En någorlunda rolig promenad här i trakten är den till bäverbäcken, så dit travade vi – efter långa diskussioner – med gigantisk matsäck och stora stövlar. Vi satte oss i solskenet och åt, och började sedan klättra omkring i bäverfällda träd och bara mysa.
(Ni som är bekymrade över bävrarna: var inte det. Vi är väldigt hänsynsfulla och bäcken är lång.)
Kommen så här långt blev jag uttråkad och tog fram den magiska lilla apparaten som t.ex. kan tala om vad Artonåringen har för sig i London just nu. Och såg till att min skrytstatus på Facebook visade hur idylliskt livet kan vara ibland:
Ungefär en timme senare fick jag uppdatera min status:
Sjuåringen klarade av all trädklättring med glans — det var när han skulle gå över en av människohand snickrad och förankrad spång, som han tog ett extra ninjasteg och plurrade ända ner till pannan.
Omedelbart dök (höhö) det upp plurrhistorier ur forntiden, varför vi förstod att vi just hade fått vara med om ett minne för livet. Min mamma fick än en gång berätta om sina äventyrliga syskon:
Systern gick 1941 ner sig i Stadshusträdgårdens lilla bassäng, men blev snabbt upplockad av sin pappa (alltså min morfar – han med plommonstopet). Mamma minns tydligt vad systern hade på sig och att allt kändes som en dröm.
Brodern föll 1945 i Klara sjö såpass illa att han av en anonym man fick återupplivas och direktforslas till Serafimerlasarettet. En polis gick hem till min mormor och berättade att ”det har hänt en liten malör”. I Svenska Dagbladet stod det dagen efter att en liten gosse vid namn Karl Sebastian Englund hade ”räddats av en okänd”. Mammas starkaste minne är att det var ju fel: han heter faktiskt Karl Jakob Sebastian Englund.
Och så har vi då Broder Jakob och jag, som 1980 nästan drunknade utan att någon märkte det. Eftersom ingen såg vad som höll på att hända, finns det inga bevis för att det som hände verkligen hände. Dessutom är det ett väldigt suddigt minne för livet.
Nu är Sjuåringen stolt vinnare av den årliga tävlingen i vem som badar utomhus först. Tioåringen har på fullt allvar föreslagit att vi ska åka till badsjön för att hon också ska ha något att berätta i skolan i morgon. Beach 2010 väntar alltså runt hörnet. Själv rabblar jag mitt mantra inför bikinishoppingen som stundar:
”Whatever doesn’t kill me, makes me stronger” (Runaway Train, 1985).
När min Tjugoåring var två kastade hon sig plums ner i stora bassängen på det djupa. Hennes pappa fick tag på hennes hår och drog upp henne i det. Det var ett minne för livet, för hennes pappa inte minst! Ett år senare klättrade hon uppför femmans trampolin och skulle hoppa därifrån, den galningen.
Skönt att ninjan nu är varm och torr! Och vad gjorde Artonåringen, fick du reda på det?
Ah, det påminner mig om när min pappa gick i simskola och var sjuk i ett par veckor. När han kom tillbaka till simundervisningen hade han glömt allt han hade lärt sig, varför han sjönk som en sten när simmagistern brutalt SLÄNGDE ner honom i vattnet. (ingen vet varför det skulle slängas). Pappa återupplivades men kom aldrig tillbaka till simskolan. Tjugo år senare lärde min mamma honom att simma …
Javisstja, Artonåringen! Hans FB-inlägg:
* På väg till London. Mycket oförberedd.
* De spelar Bach på planet.
Hans SMS:
* Ber om ursäkt för att jag tog finnmedlet med mig utan att fråga lillasyster.
* Vi tar oss sakta in mot centrum med seg buss. Vi är hungriga. Det regnar. Alla bilar passerar varandra på centimeteravstånd.
* Hur laddar man ett Oyster Card med mer pengar?
London är underbart, särskilt när man är 18. Och Oyster är väldigt fiffigt, precis som Octopus i Hongkong (det borde vi förresten få i Stockholm nu när tunnelbanan är MTR). Här kan man läsa om påfyllning, om du inte redan har hittat det: https://oyster.tfl.gov.uk/oyster/entry.do
Men badar ni redan? Jag har aldrig nästan drunknat och inte heller räddat någon. Jag känner mej utanför.
Vilka fina syskon eller kompisar sjuåringen har <3 Så där ser det ut när någon bryr sig om en!!
Ja, du har helt rätt M-T (som du heter nu), det är ett himla ombryende. (Den till vänster är en kusin, den till höger är en syster — Tioåringen som är grön av badavund.)
PK, nu får du hoppa i spat och nästandrunkna.
Anna — jag har messat honom oysterlänken. (Jag curlar inte barn som trillar i bäckar, bara ”barn” som irrar runt i Londons tunnelbana.)
Men tänk om ingen drar upp mej, då kanske jag inte bara nästandrunknar.
Jag funderar på att starta en curlingfirma jag. Finns det nåt roligare än att curla? Tveksamt va?
Curlingförälder?
PK, då är vi två som inte nästandrunknat. Men det var en gång en häst som nästan bet handen av mig. Räknas det?
Hästar är otäcka och starka och stora och hemska. Att bli nästanbiten, i en hand dessutom, är ju en större näradödenupplevelse än att nästan drunkna.
PK, om det var mig du frågade är svaret tveklöst ja. Curling and proud! Om frågan var riktad till Lotten så kan hon få svara själv, så långt har det inte gått att jag curlar bloggaren från kommentarsbåset.
Javisst Anna, det var ju riktat till dej. Slarvigt av mej att vara så otydlig.
Hmm legogolgatans upprinnelse (??) i min rss, för inte spelar du väl fortfarande in program på VHS? 😉 ett mysterium.
Va, har du läst ett gammalt kåseri, hannaH? (VHS-apparat har vi inte haft på säkert fem år.)
Åh, kan man inte få bli lite curlad av någon som vuxen? Mina hippieföräldrar körde mig aldrig någonstans.
Buurrrrrrr! Själv badar jag inte före midsommar och knappt efter det heller. Det måste vara mycket varmt i vattnet.
Kan en som fortfarande använder VHS få bli lite curlad? Känner mig så gammal och ute.
[…] kommentarerna Jag tror nästan varje person ha haft ett tillfälle då de varit nära döden. Lottens inlägg påminde mig om ett av […]
Jag har absolut inget viktigt eller skojigt att tillägga. Förutom hurra vad du är skojig att läsa Lotten! (Eller också är det dina texter som är roliga att läsa.)
Men det var väl ett utmärkt tillägg, Åsa! (Egentligen är jag väldigt svårläst. Men kanske inte mina texter.)
Min blödiga mammasjäl hade svårt att komma till ro igår kväll.
(Nu började jag tveka på hur man skriver: i går kväll, igårkväll, igår kväll, i gårkväll. Hm. Allt ser fel ut. Tankarna går till Igor den förskräcklige.)
Blev ninjan nånsin varm igen? Fick han gå hem som Näcken men utan fiol? Kommer han klättra i träd igen utan flytväst? Gå över broar utan livlina eller simring? Hur blöt blev den som fick fiska upp ninjan?
De tankarna gjorde mig sällskap vid insomnandet.
Mycket förnuftiga mammafunderingar, Pipopp.
Lösningen blev hur enkel som helst. Först av med alla blöta kläder (de syns i förgrunden på bilden), kramar och mormors kappa samt beröm för hur snabbt Sjuåringen själv fann sig i situationen.
Sedan övervägde vi alternativen:
1) skulle vi bege oss hemåt meddetsamma, med Sjuåringen i mormors kappa?
2) skulle jag sprinta hem och hämta kläder till den lille?
3) var det någon hemma som skulle kunna komma till oss med ett klädombyte?
Valet var enkelt: den djefla mannen satt hemma med momsredovisningen och försitter aldrig ett tillfälle till både avbrott och orienteringsträning.
Därför ringde jag honom. Samtalet lät utan avdrag eller tillägg så här:
– Hej, Sjuåringen har plurrat i bäcken och behöver ombyte.
– Ok, jag kommer meddetsamma.
– Glöm inte skor!
– Ok!
En kvart senare var grabben påklädd och varm.
Bergman-barnen gör saker med bravur! Samma bravur som pappa och mamma Bergman :)! Själv hade jag satt mig på bäckkanten och tänkt att det här var ju själva fan, inte att nu har jag badat först av alla och jag skulle vara ninja.
Jag förstår. Vi män är så där effektiva. Alltid.
Lotten och jag har utvecklat ett samarbete där det mesta är underförstått. Ljudet av kräkningar får oss att snabbt ta oss an skilda arbetsuppgifter: en av oss springer in till ljudkällan med handduk, papperskorg eller vad man nu lyckas rycka med sig, den andra rusar ner i köket och hämtar rostfri skål och potatismjöl samt passerar badrummet och hämtar upp några fler handdukar.
Potatismjöl?
Potatismjöl häller man med fördel på blött som har hamnat på tygunderlag. Slurp, säger det så sugs det blöta upp så att tyget blir torrt och potatismjölet blött.
Blir det inte … geggigt? Jag trodde att salt var det som påbjöds vid våta situationer.
Nej, salt suger upp rödvin så att det inte blir någon fläck, men potatismjöl suger upp enorma mängder fukt. Och kleggigt blir det inte alls — ta bara inte vetemjöl för då blir det en riktig äckeldeg.
Ok, då har man ju lärt sig något idag ju. Dagen har inte varit bortslösad.
[…] mig. Knak, sa det lite kul och vi mindes när den nuvarande 18-åringen för jättemånga år sedan plurrade just precis på detta ställe. Traditionsenligt […]
nja det är kul med vattenlek men det brukar oftast sluta med blött i stövlarna (Plurrat)