Hoppa till innehåll

Månad: augusti 2017

Adjö, Biologiska museet!

Mången gång har jag skrattat åt djuren på Biologiska museet på Djurgårn – men oftast har jag bara gått förbi och tänkt “huset ser ju ut som en armadillo”.

Ja, det heter bälta på svenska, men armadillo är ett så roligt ord.

Eftersom museet på grund av anledningar och orsaker nu stänger, skickades Tjugotreåringen dit för att dokumentera – och uppleva.

”Öppet alla dagar från 11 f.m. till mörkrets inbrott. Entrée 50 öre. Barn 25 öre.”

Det där med ”mörkrets inbrott kanske ska förklaras: det finns inga lampor. Eller värme. Det enda ljus som finns, är dagsljuset som kommer in genom takfönstret. Under vinterhalvåret stängde museet alltså ibland så tidigt som kl 14:30.

Vi var där med alla barnen för kanske tolv år sedan för att jag ville visa dem BJÖRNEN. Den var ju så ohyggligt imponerande dammig, nämligen.

Men numera står björnen som en lattemamma med sina ungar inklämd i en telefonkioskliknande bur!

Björnarna sköts runt 1908 i Ryska Karelen av generalkonsuln Emil Heilborn, vars hela familj tydligen var begiven på björnskjutningar. Ingen vet tyvärr hur eller varför björnarna hamnade på museum – men själv är jag mer besviken på att jag inte har kunnat hitta mer information om själva skytten än att han föddes 1857, att han 1919 var inblandad i en mystisk rubelaffär med gräl och hot om polisanmälan, att han intervjuades med stor artikel när han fyllde 80 år samt att dödsboet 1940 sattes i konkurs. (SvD:s arkiv för den som kommer in bakom betalväggen.)

Biologiska museet invigdes 1893, och stängs nu på obestämd framtid för att huset är i sånt dåligt skick att det bara inte går att använda längre.

(Plats för ett litet primalskrik.)

Ursäkta, men hur blir ett hus i ”dåligt skick”? Stiftelsen Skansen som har ägt huset sedan 1970 måste faktiskt har försummat huset med flit.

Ni som inte har varit där: det är ett helt galet museum med nordiska djur – men utan interaktiva skärmar, miljötänk eller hundraprocentig handikappanpassning. De uppstoppade djuren är solblekta, dammiga, trasiga, omkullvälta och placerade i underliga ställningar.

Liten fotosafari från Biologiska museet 31/8 2017

En ljusgrå bäver. (Den var brun senast nån gång på 1920-talet.)
En relativt ful lo, kanske lite släkt med lejonet på Gripsholm.

”Djuren äro framställda så som de lefva i naturen, i karakteristiska ställningar och naturtrogna omgifningar, ofta med ungar eller med bon och ägg.”

En fladdermusfågel?
Fotspår från människa.
Ta fast tjuvarna! Alla fjärilar eller kanske skalbaggar eller kanske ömtåliga strandmusslor eller kanske hemska ormar är borta!
Älskade skvader!

Speciella priser:

”Arbetareförening eller arbetare vid en verkstad då de komma i trupp på särskildt medgifven tid, 25 öre per person.

Elever vid elementarskola eller dermed likstäldt läroverk, då de komma i klass åtföljda af lärare, 15 öre per person.

Elever vid folkskola eller dermed likstäld skola , då de komma i klass åtföljda af lärare, 5 öre person [sic].

Årskort för kalenderår, för äldre 3 kronor, för elev eller barn kr. 1,50, för familj af högst 5 personer kr. 6.”

Så vad är det som har stängt egentligen? Jo: det närmaste man kan komma en tidsresa.


Uppdatering!

Här kommer Tjugotreåringen Idas reflektioner:

Det absolut bästa med museet är att det definitivt luktar 1800-tal och att hela byggnaden känns som en tidskapsel. Och björnarna så klart. 

Det är väldigt dammigt – vilket är ett direkt citat från mannen i kassan. Apropå mannen i kassan: enligt honom stängs museet just den 1 september 2017 för att det är dagen när han ska gå i pension. Hans VD tyckte inte att det var lönt att hitta en ny kassaanställd, så då bestämde de sig för att helt enkelt stänga museet. Att någon (som det stod i en tidningsartikel) skulle öppna en restaurang i byggnaden stämmer inte.

– De ska ”catera” en helg varannan månad bara, sa mannen i kassan. 

Byggnaden kommer att vara fortsatt öppen för grupper (exempelvis skolungdomar), men stängs alltså för allmänheten. I entrén finns en trevlig gästbok som var fylld med protester mot stängningen.

Jag tjuvlyssnade (så klart) på vad andra besökare sa. Det finns nämligen ingen information om djuren, bortsett från tummade A4-häften med namn på djuren som lånades ut i receptionen (men som tog slut fort), så det gällde att ta vara på andra besökares kunskap om man ville veta vad de olika arterna hette.

En yngling pekade på lodjuret och sa:

– Vad är det där för djur?

En fullt befogad frågeställning om du frågar mig – lodjuret ser nämligen inte ut som ett lodjur. [se bild ovan]

En man sa till sitt sällskap:

– Det är sensationellt många på plats! Jag brukar alltid vara ensam här!

Det insmugna ”alltid” fascinerade mig. Biologiska museet är liksom inte en plats som man naturligt besöker varannan månad för att man inte hann se hela utställningen förra gången. Dessutom har ju allt sett likadant ut i över 100 år. 

En tanke som slog mig var att en himla massa djur fått sätta livet till för att utställningen ska se ut som den gör. Jag ser ingen poäng i att stoppa upp 50 likadana fåglar, men jag kanske är för ung och modern. 

En gång brast jag ut i skratt. Det stod nämligen att den uppstoppade björnmamman inte var naturligt placerad: ”Så här har ingen björnmamma någonsin poserat i naturen.” Det var gulligt. 

Museet är faktiskt inte tråkigt. Det naturliga ljusinsläppet från de stora fönstren är fantastiskt, och gör att det skogsliknande landskapet faktiskt ter sig väldigt naturligt. Väggarna som målades av Bruno Liljefors är välgjorda, och när man har tröttnat på de dammiga djuren kan man granska dessa istället. Att det finns två trappor som båda leder upp till andra våningen är både vackert och innovativt (men helt meningslöst).

Men att kalla det ett museum är kanske att ta i; jag gick ut lika olärd som jag kom in …
//Ida Bergman

Share
60 kommentarer

Å nu blire radioprat om artnamn!

De stackars algerna vet inte hur roliga de är; de har namn som ni aldrig någonsin hade kunnat tänka er. Och inte bara algerna – det vimlar av arter med roliga namn.

Och då menar jag inte alls sådana här namn.

Alla arter tillhör ett släkte, alla släkten tillhör en familj, alla familjer tillhör en ordning, alla ordningar tillhör en klass, alla klasser tillhör en stam – och alla stammar tillhör ett rike, t.ex. djurriket eller växtriket. Då har jag inte ens börjat tafsa på alla mellangrupper – men alla har de namn! Som lingvister måste hjälpa till att hitta på!

Lyssna nu här!

Jag har kommentatorsbåset att tacka för artnamnsinspirationen. Halva Sörmland hade nyss ingen aning, men nu vet de att det finns arter som heter tarmsjöpung, krulltrassel, armfoting, vattenfis och rödplysch!

Eftersom det finns filurer som inte har tålamod, tid eller lust att lyssna på mig i radio, kommer här en liten apritretare.

näckhår  ryskt schackbräde 
trögkryptare  läderlappslav
större frågeteckenbock äggslevmossa 
apelsinstump  gummibåtskvalster 
fågelsnultra  fartrand 
raggsträfse  dubbeltut 
havsrufse  bistergrå sorgstövslända 
klippspringsalg  förvånad trägnagare 
skvalpalg  skär kattost 
ljusskyggt kapuschongfly ishavshästsvans 
grönkrull  mustaschfladdermus 
molnslick  paradoxmask 
tångludd  stor hästskonäsa 
olivslemming  trångnavlad trips 
mjukt käringhår  fjädergälsnäcka 

Fotnot
Detta är nog egentligen bara reklam för alla som funderar på att plugga språk. Just do it! Solum fac id! Allons-y! Schmetterling!

Share
57 kommentarer

bob hund har inga versaler

Sent igår kväll när vi med de små gästande kusinerna tittade på en alldeles utmärkt film, kom ett meddelande till familjens kommunikationsgrupp.

Jag tog mig åt hjärtat av lycka eftersom den unga Tjugotreåringen helt felaktigt stoppade in korrekta versaler i bandnamnet, och lutade mig tillbaka för att invänta reaktionen från min make och husbonde. (Ett JA-vrål.)

Min djefla man var en inbiten LP-bläddrare i stundentåren med Bowie, The Cure och Echo & the Bunnymen som musikaliska referenser. Han, som med Broder Jakob var på bob hund-konsert på Mejeriet i Lund en gång, har även ett förflutet som envis stage-dajvare (stejdsch-dajvare?) – även om han är den mest skötsamma punkarfan världen någonsin skådat och numera beter sig så här:

– Ska vi …? sa jag.
– JAAA! Som 1996 all over again – de gjorde som Vivaldi och Nirvana och varvade mezzopiano och fortissimo under versen och hade totalt kaos i moshpiten under refrängen!
– Ehum.

Så tittade jag ner på mitt meniskopererade knä och pratade förnuft med det en stund.

– Du är inte snygg och den där plastfilmen håller ju på att lossna. Du värker och du ser ärligt talat lite svullen ut. Suddig i konturerna. Pallar du ett konsertbesök?

Knät mumlade till svar nåt om hur en konsert ju ändå är en konsert.

En dryg timme senare stod vi utomhus på Strömsholmen i Eskilstuna, där det alls inte var lika packat som när Kent brukar spela där. Vi placerade oss tre meter från kravallstaketet och såg hur bandet stämde gitarrer, provslog trummor, hoooade i mickarna, drog upp brallorna, masserade sina gråa tinningars charm och drack öl.

– Varför är det bara Kent som håller starttiderna på konserter?
– Grrrrrrrr, fick jag till svar. (Min djefla man hatar att få vänta på musiker.)
– Okej. Och varför har bob hund liksom e.e. cummings och k.d. lang valt att skippa versalerna? Jag gillar versaler. Om än inte mitt i GöteborgsOperan och VillaXtra.

PANG! så satte konserten igång och de där versalerna fick finnas eller inte finnas så mycket de ville. Det staplades högtalare, det klättrades ut i publiken, det svänges med pärlhalsband och det hoppades, skuttades och sjöngs så att jag ibland slapp ur mig ett litet NÄH! av rädsla för att sångaren skulle falla och slå ihjäl sig, strypas, bryta nacken eller bara få en fläskläpp.

Som vore han på en maskeradbal, stod Thomas Öberg där i mask och vita långhandskar.

Mellansnacket var så ljuvligt att det faktiskt inte går att återge. Men det han inte sade var t.ex. ”har ni det braaa?” eller ”wohooo”. (Tack. Tack. Tack.)

Det ryktas att sångaren Thomas Öberg liksom min djefla man hade Helmer Lång som lärare, och att det har färgat låttexterna:

”Sanning som smör smälter i rumstemperatur.”

Nu har jag ju inte varit på jättemånga konserter i mitt liv, men fatta: när spelningen var slut, hade jag fått ont i käkarna av att stå och le så länge.

(Och nej. Det här klippet gör ju inte bob hund rättvisa alls. Det låter som ljudgröt.)

Och knät går bra? Jodå, men snyggt är det inte.

Fotnot:
Om man googlar orsaken till att bob hunds sångare har mask på sig, får man lära sig väldigt mycket om hur man bäst avmaskar sin hund.

Share
25 kommentarer

Toaletter vi minns

Det här har jag berättat förut – men oh, jag drar det gärna igen.

En höst när jag jobbade som köksa i sexmästeriet i Jesperspexarna i Lund, hade vi KTH-spexarna på besök i AF-borgen för en gästföreställning. Wow, liksom. Nasala. Stoooockhooooolmare. Som. Praaaatade. Uuuuutdraget. Ba. Lissom.

Och som de krävde service!

– Haru en bira?
– Ge hit den där stolen som du sitter på.
– Får jag den där. Och den där. Och den där. Den där också. Sen kan du gå.
– Ah stick å köp snus till mej va.
– Var har ni godiset? Vaffan har ni inge godis? Skåningar asså.

Vi som slavade i köket kokade av ilska. Jag – som räknades som stockholmare – djupandades och bad om ursäkt för mitt ursprung samt försökte lägga in extra många diftonger i mitt tal. Men till slut exploderade jag när en av de tjatigaste killarna från Stockholm stack in sitt huvud i köket och vrålade:

– Var har ni muggarna? Ööööh. MUGGARNA?
– Hörnu! sa jag. Du och dina förbannade skitstövlar till stockholmsspexare kan dra så långt pepparn växer. Plastmuggar ställer vi inte upp med, dem kunde ni ha haft med er själva, nu är det slut på vårt fjäsk! Drick direkt ur flaskan! Ni är dessutom sämre spexare än vi! GÅ, STICK, DRA! skrek jag och viftade som en väderkvarn med armarna.

– Aharu. Åkejrå. Jäla skån…

Och så vände han på klacken och började gå nedför trappan samtidigt som han ropade till sina kompisar:

– Näe, ja fattarnte varom säjer, dom har inga muggar! Vi får väl skita när vi kommer tillbaka till hotellet!

Jag vred förstås mina matkladdiga händer av förtvivlan och sprang sedan som en pudel med svansen mellan benen efter stockholmaren och bad om ursäkt samtidigt som jag pekade mot toaletterna.

En femhålare!

Detta berättar jag bara för att det ju är så väldigt roligt med toaletter. Och för att kommentatorsbåset har varit på så vansinnigt många toaletter att det förra båset håller på att spricka av toalettminnen.

Apropå spricka:

En toasits på Ikea. Den var är jättesprucken och nöp mig i låret, elakt som en full karl på krogen.
En fluffig, mjuk, vadderad amerikansk toasits som sa pffffffft! när jag satte mig ner.

Toaletter är roliga för att de kan ha trassliga rör, kan vara äckliga, kan vara absurt bruna och kan ha helt omöjliga toalettpappershållare. Jag har ännu aldrig stött på sådana där som bara har fotsteg, men det ska jag tala om:

Om jag med mitt nyopererade meniskknä hamnar på en sån här toa, kommer jag inte att ha några som helst problem! Huka er, alla!
Share
51 kommentarer

När började kvällstidningarna att komma ut på förmiddagarna?

Om man sig ut på irrfärder genom webben ger, finner man svar på alla sina frågor. Utom just denna:

– När slutade kvällstidningarna att komma ut mot kvällningen, liksom under sen eftermiddag? När blev de morgon- eller fömiddagstidningar?

Man kan hur lätt som helst läsa sig till att SvD var först att överge lakansprasslet på frukostbordet och övergå till tabloidformat – det lilla kvällstidningsformatet. Detta trots att DN var först med att överväga det:

SvD 19 maj 1993.

NE skriver: ”År 2000 gick Svenska Dagbladet över helt till tabloidformat, följt 2004 av Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten och Sydsvenska Dagbladet.” Man kan också googla sig fram till att Jönköpingsposten var sist med att bli liten 2013.

SvD måndagen den 13 november 2000.

Men vart jag mig på webben vände, gick detta med kvällstidningarnas övergång till förmiddagarna inte att hitta. Wikipedia, nooo. NE visste inte heller. DN:s och SvD:s arkiv gav bara knasiga träffar om oviktig info eftersom jag letade som i en tjock dimma. Jag vände mig till alla journalister jag känner, särskilt murvlarna som var i pensionsåldern. (De som var unga när det begav sig.)

Men ack. Ingen visste. Ingen mindes. Någon sa ”det var en lång övergång”, snabbt följt av ”tror jag”. Via dessa irrvägar hamnade jag slutligen hos Expressens chefredaktör Thomas Mattsson, som sades ”veta allt”. Lo and behold:

– Expressen och Aftonbladet började med morgondistribution den 28 februari 1994. Olle Wästberg, då chefredaktör, var själv ute och kolporterade.

Pang på rödbetan! Thomas Mattsson berättade också att Expressen 1997–2001 hade en kvällsupplaga parallellt med morgonupplagan, fast med uppdaterade, mer lokala nyheter. (Även Aftonbladet hade en sådan, men bara 1997–98.) Låter väl som ett himla schå med två upplagor och två tryckningar per dag?

Men … vad mysko, tänkte jag sedan. Att Expressen och Aftonbladet liksom samarbetade så att de synkade utgivningen på morgonen – exakt samma dag? De är väl inte kända för sådant camaraderie? Och vad stod det i SvD, nu när jag hade rätt år att fokusera på?

SvD den 2 feb 1994. (Min 30-årsdag.)

Vabaha, den 7 mars är väl inte samma sak som 28 februari? Mattsson svarade när jag kom med min följdfråga:

– Nej, inga samarbeten med Aftonbladet. I själva verket var det så med exempelvis kvällsupplagan att Expressen kommunicerade i förväg att den skulle lanseras, då gjorde Aftonbladet ett motdrag för att komma ut två veckor före – vilket dock avslöjades, av en slump, när SL:s partner för out-of-home reklam råkade sätta upp en reklamaffisch i tunnelbanan på temat (typ) ”START I DAG”. Detta såg, också av en slump, Rolf Qvale som då var redigerare på Expressen och senare redaktionschef på Se & Hør. Då snabbproducerade Expressen en kvällsupplaga till måndagen, och kom alltså ut samma dag som Aftonbladet.

Wohooooo! Vilket coolt scoop! (Egentligen bara för att ingen minns detta. Som varande scoop-scoop är det inte särskilt scoopigt.) Dessutom kom Expressen ut hela 30 minuter före Aftonbladet, som råkade ut för ett litet tryckhaveri:

SvD 1 mars 1994.

Nu måste jag komma fler frågor som inte har svar, för det här var verkligen roligt!

Besviken, fransk deltagare i det årliga tidningscykelbudsracet (1952).
Share
100 kommentarer

Wounded Knee Massacre! Sophiahemmet FTW!

– Bort, fula slemklump! sa Cornwall till Gloucester i King Lear.
– Ja: bort, fula slemklump! sa jag till min satans menisk.

Igår hade jag tydligen 100 % menisk i knäna. Detta trots att kirurgen den 10 januari 2013 sades ha karvat bort de skadade delarna som jag fick när jag trillade omkull på scenen i Umeå 2012. Den mystiska skada som jag utan att känna till det lyckades orsaka nu i somras, var tydligen även den meniskrelaterad. Säg ”menisk” och jag får något mörkt i blicken. (Men kanske säger jag det inte längre.)

Alla meniskslamsor fick under onsdagen gå på basketlandskamp och se Sveriges tvåmetersmän vinna – och se här så fint jag (trots menisken) ler i tv-sändningen:

Sverige ledde här med 35-12, vilket var helt sanslöst fantastiskt! (Bilden togs av en tv-tittande basketspelarmamma hemma i Eskilstuna.)

Idag har jag däremot kanske bara 95 % menisk kvar eftersom en superhjälte gick in i knät och såg hur jävla trasig menisken var och därför tog han … zzzzz och zzzzz samt zzzzz. (Han förklarade vad han hade gjort, men jag måste ha slumrat till, för jag minns bara att han var glad, att sjuksköterskan på uppvaket var glad, att gardinerna var så blåa och fina samt att solen lyste både ute och inne.)

Nu följer här en oerhört utförlig rapport. Med en nästan-nakenbild. (Känsliga tittare varnas.) Det kan bero på att jag är påverkad av morfin, men också på att de där bortplockade meniskslamsorna och smärtan har tyngt mig så att jag just nu flyger på små lyckliga endorfinmoln.

I morse vaknade jag med svinto-frisyr hos min mamma på S:t Eriksplan. Man måste tvätta sig noggrant med ett desinfektionsmedel både dan före dan och på operationsdagens morgon – och detta medel funkar lika bra på håret som någonsin sandpapper och ullkarda. Dessutom är det vansinnigt trist att tvätta varenda liten cm² av kroppen.

Jag gick de 31 minuternas gångväg till Sophiahemmet eftersom

  • det kanske var sista gången jag gick en promenad
  • jag kanske skulle komma att vakna med ett amputerat ben
  • narkosen kanske skulle hamna fel så att jag aldrig mer skulle vakna eftersom narkosläkaren kanske var full
  • huvudstaden i solljus klockan 06:45 är alldeles förtjusande!

Gjorde det ont i knät? Ja, som satan. Men, förstår ni, jag var precis som Gunde Svan med sin axel ur led, som Björn Borg med muskelsträckningen i magen och som Anja Pärson med ett störtloppsfall i hela kroppen – bara lite ”äsch, pffft, tssst”.

Jag var även som Butcher 1988.

Under promenaden mötte jag nästan bara morgonjoggare med ryggsäck, en och annan onsdagspubseftersläntrare och hundägare. Cykelställena stod tomma och bilarna var få. ”De överlevande” var som vanligt min första association.

Framme på Sophiahemmet fick jag byta om till JÄTTESTORA, grova trosor med gällivarehäng. I mina ögon var de så fantastiskt roliga och absurda, att jag snabbt konstaterade att jag var ensam i omklädningsrummet och därför borde ta en bild. För att inte bli anklagad för att göra utvik à la Fib Akutellt 1975, har jag kapat bilden upptill och gjort den svart-vit.

Se alltså på bilden som ett semidokumentärt konstverk eller som reklam för lumpenkalsonger 1944.

Iklädd dessa – samt knähöga strumpor och en djupblå pappersmorgonrock – fick jag sedan i en stor sjuksal träffa en himla massa människor som presenterade sig med namn och titel. Alla var så rasande trevliga.

– Hej, det är jag som är narkosläkaren, sa narkosläkaren.
– Hej, är du nykter? svarade jag.
– Det var då en jävla fråga! hörde jag en uppbragt patient säga på andra sidan förhänget.

Narkosläkaren sa att det nog är värre med flygplanspiloter, som gärna slår runt på kvällarna före en flygning. Operationsläkaren, operationssköterskan, operationsundersköterskan och narkossköterskan blev alla mina bästa vänner och jag fick berätta allt jag visste om särskrivningar och sociolekter, som inte räknas som dialekter.

– Sociolekten ”svenska med arabisk brytning” som talas av ungdomar som har svenska som modersmål ger nämligen hög status. Keff och guss och … bla bla bla sa jag.

Dessutom berättade jag för säkerhets skull att jag en gång vaknade efter narkosen och hade tio sjukvårdare som skrattande hängde över mig eftersom jag under narkosens inflytande hade berättat om min dröm – en lång och ingående samt av detaljer fylld fantasi där jag kysste Johnny Depp.

Istället för att räkna ner från tio strax innan narkosen tog mig till drömlandet med Hollywoodskådespelare, sa jag:

– Särskrivningar som är roliga, är t.ex. ”färsk kyckling lever” och ”drages i vått till stånd” och det påminner mig om … sju öl. Sex öl. Nej, åtta öl och nzzzzzzzzzz …

Sedan drömde jag om landskampen.

Drömmen såg ut precis så här. (Basketspanjoren och svärsonen Julian, basketspelarna Ramon och Emma samt baskettanten Lotten.)

Klockan 09:45 blev jag väckt av uppvakets sjuksköterska, som hette precis som min Broder Jakob. Han frågade om jag hade ont, och ville veta på en skala till 10 hur ont jag i så fall hade. ”Sju eller åtta, satan vad ont det gör!” tänkte jag och svarade käckt:

– Ptja, fem … sex kanske.

Då fick jag en rosa-brun morfindos och kände strax att jag skulle kunna gå upp och dunka med herrboll uppe på 3,05 meters korghöjd.

– Har du väckt mig före 09:45? sa jag nyfiket till uppvakets anfader: Syster Jakob.
– Javisst, klockan halv tio pratade du en himla massa om särskrivningar och att du inte hade kysst Johnny Depp samt att du var besviken över det.
– Oj, förlåt, sa jag, för Syster Jakob kunde ju inte veta vad det var jag hade babblat om i operationsrummet.

Sedan fortsatte jag glatt att babbla och gav massa boktips – och drog det där om sociolekter igen. Varefter jag helt utan smärta trippade in på toa, träffade kirurgen (fast inte inne på toa) och försökte att låta bli att kyssa honom i brist på Johnny Depp.

Det är så hälsosamt och stärkande på sjukhus!

– Berätta om operationen! sa jag.
– Jag skulle precis säga att jag nu tänkte berätta om operationen, sa kirurgen.
– Sorry.
– Det här kommer att bli bra. Vi gick in här på insidan av knät och såg precis vad det var som har gjort så ont. Då reagerade du kraftigt med höjd puls och blodtryck – du kände alltså ingenting under narkos, men då hade du ont. Rejält ont.

Aha, tänkte jag och kom ihåg den överraskande stora mängden salt som jag nyss hade gnuggat bort ur ögonvrårna.

– Vi kollade också på utsidan av knät, men kunde inte se att någon del av menisken saknades. Detta är underligt med tanke på din tidigare operation, där en del av menisken ju skulle ha tagits bort.
– Men vaff…?
– Ja, men nu är det fixat. Du har lite flikar i brosket och du är lite skrovlig bakom knäskålen, men någon grav artros såg vi inte. Mild artros, javisst. Men sannerligen inte ”grav” som det stod i en av dina tidigare journaler.

Än en gång fick jag motstå impulsen att kasta mig om halsen på Johnny Depp. Eh, kirurgen.

Och så fick jag svar på varför man inte sätter in menisk-implantat när man ju fyller all världens byster med hur mycket som helst.

Oerhört läckert meniskimplantat om ni frågar mig.

Man pluttar ofta in meniskimplantat i Belgien, men 6–7 % av patienterna drabbas sedan av infektioner. Detta är inte tillräckligt låga procent för Sverige, vilket jag måste hålla med om … nu när jag är fixad.

Här ligger jag horisontell och hög hemma hos mamma.
Share
59 kommentarer

Skrivglädje-kurs: en rapport

Den här informationen gick ut via Eskilstuna kommun i juni:

Skrivglädje!

Måndagen den 14 augusti öppnar Mälardalens Högskola dörrarna för alla som gillar att skriva och som har gått ut nian eller som går på gymnasiet!

Lotten Bergman kommer att under dagen lära ut skrivknep, tipsa som roliga och intressanta texter som kan fungera som inspiration och svara på alla frågor som tänkas kan eftersom hon kan allt om skriven text! Ta med dig en dator om du har en, annars kan du få låna!

Veckorna gick utan att någon anmälde sig.

Uhuuuuu.

Till slut gjorde jag ett allmänt upprop bland vänner och bekanta på Facebook, och fick ihop fem intresserade gymnasieungdomar plus en mamma till en väldigt skrivintresserad tjej (som inte fick ledigt från sommarjobbet).

Poängen med skrivglädjedagen (i MDH:s regi) var att ingen skulle skriva under press och att all negativ prestationsångest skulle vara som bortblåst. Alltså gav jag dem uppgifter, men frågade inte hur det blev, bad dem inte läsa upp och gav dem inte ens en smula kritik. Till exempel bad jag dem skriva

  • en dagbokssida om när de först träffade mig
  • en text om tre saker som de själva fick välja (jag hade med mig två megastora resväskor med prylar)
  • om hur det känns när man får en present som man egentligen inte vill ha.

– Vad tänker ni på när ni ser den här? sa jag och höll upp en perfekt, vit sten.
– En rumpa!
– Så ni tänker inte på en bok som heter ”Den vita stenen”?
– Nej!
– Jo jag!
– Och jag!
– Den vita vaddå?
– Det här, förstår ni, handlar om gemensamma referensramar, sa jag och berättade om allmänbildning.

Jättesmutsig hatt, solfjäder, Game Boy, måttband …

– Lotten, vad heter det när man inte rynkar pannan utan gör så här?
– Man höjer på ögonbrynen.
– Hur stavar man till abonnemang?
– A-B och sedan två N. Kolla i SAOL-appen för säkerhets skull.

… sko stl 51, benknota, Totte, öronpropp …

– Men hur ska man veta vad man ska bli när man blir stor?
– Det vet man nog aldrig.
– Ska man alltid följa alla konventioner och regler?
– Konventioner, njaaaää. Regler … nej. Skrivregler – ja. Fast kanske inte alltid.

böcker, docka från 1968, palestinasjal, peruk …

– Onomatopoesi är jättehäftigt!
– Verkligen! Egentligen kan man kanske säga att alla ord är onomatopoetiska? Testa!
– Kartong!
– Peruk!
– Äckelsistatstikminister!
– Strumpa!

Det var oerhört roligt, fnittrigt, intressant, rörande och allmänt trevligt. Men min största upplevelse var nog när jag visade en typisk, trist instruktion som man kan få i skolan när det gäller skrivande. Då reagerade ungdomarna häftigt genom att rygga tillbaka och utbrista nääää! – för de trodde att jag menade allvar.

Så här skapar man nämligen inte skrivglädje (anser jag):

Trååååååk!

Sedan smög jag in några av mina älskade skrivregler bland råden om hur man skriver när man har fastnat och fått kramp (sätt dig påklädd i badkaret!) och vips, hade sex timmar gått.

På vägen hem saboterade jag – full av skrivglädje – en ATG-lapp i en affär emedan den bröt mot en skrivregel.

Före.
Efter.

Rebel, rebel.

Share
26 kommentarer

Menisk-slask

Efter att i början av juli först blivit nästan enbent av knäsmärta och sedan fått trippla röntgenundersökningar på både härsan, tvärsan och baklänges, kom så svaret via telefon:

– Din menisk är ju sprucken på både längden och tvären. Det är inte konstigt att du har fått så ont.
– Va? Menisken! Det hade jag ingen aning om!
– Nämen det kan du inte veta, lilla gumman. Vad söt du är – du kan inte veta det eftersom även vi har svårt att sätta en diagnos. Men din menisk är verkligen i småbitar.

Men så här kunde jag ju lira senast i maj! (Det är vänstran som är kass, men för balansens skull har båda knäna knäskydd.)

Här måste vi ta en kränkthetspaus. Blev jag fly förbannad över det där lilla gummandet. Blev jag arg av söthetskommentaren? Nej, inte alls. Inte det minsta lilla. Jag är ju nästan som en liten gumma som är väldigt söt när jag inte förstår. Dessutom var läkaren villig att omedelbart sätta upp mig på en operationslista. HEUREKA!

Nu till en förklarande bild, som inledningsvis inte alls ser särskilt förklarande ut eftersom jag trodde att det där mitt i bilden var en rumpa och att guldpengen satt i någons höftled. Men nej, det här är ett muskulöst lår med högerknä på väg mot höger bildkant.

”Meniskerna är två halvmåneformade broskskivor som sitter mellan lårben och underben. En menisk på knäts insida och en på knäts utsida. Dess uppgift i knät är att vara stötdämpande, att tryckutjämna belastningen och bidra till stabiliteten i knät.” Men jävlar vad snygg han är, menisken!

Och swooooooooooosch flyger vi i tiden 2012, när jag blev lika glad, men den operationen faktiskt gjorde allt mycket värre. Men det är inte

  • samma skada
  • samma knäsmärta
  • samma läkare.

– Nu jädrar ska jag bli världens bästa knäoperationspatient! sa jag till läkaren och slog näven i bordet så att temuggen skvimpade omkull.

I tre veckor har jag tränat styrketräning i minst en timme per dag. Jag har även motionscyklat i källaren varje dag och dessutom köpt en apparat med muskelstimulerande elektroder som man sätter på låren om man inte kan använda knäna som normalt folk.

Men inte märker jag av nån skillnad, inte. (Tålamod är inte min bästa gren.)

På torsdag den 17 augusti kl 07:30 ska jag infinna mig jättenyduschad på Sophiahemmet i Stockholm. Jag ska vara renast i stan och håret kommer att se ut som ett penntroll med svintohår och de knälånga, vita strumporna ska vara mina bästa vänner.

Utan balsam försmäktar jag så här på torsdag.

Om jag så vaknar med hela vänsterbenet amputerat, så ska jag hålla humöret, tänker jag. Sådant jag med galghumorn sprittande kan säga är t.ex. ”spik i fooooten” och ”det man inte har i benen får man ha i njurarna” och så kan jag skriva grötrim där menisk får rimma på anemisk och ekumenisk samt sjunga en trudelutt om hur jag inte längre kan ha foten i en potta.

Men kan någon förklara för mig varför det inte är vanligare att man pluttar in en konstgjord silikon-menisk? Jag hade ju mycket hellre haft implantat där än på andra, putande ställen.

Putande penntrollet Lotten i lila stass.
Share
30 kommentarer

Vad är en barnpromenad?

– Inte vet jag. Kanske en med små myrsteg tagen runda i kvarteret? hade jag svarat alldeles nyss om jag inte några minuter tidigare hade gått vilse i SvD:s utmärkta respektive DN:s svårhanterliga arkiv.

Då lärde jag mig att Linnéa Rexon levde exakt samma år som min mormor (1902–91) och att båda gick de hela livet omkring på Kungsholmen i Stockholm. Men min mormor var faktiskt inte någe vidare på att ta hand om barn, vilket denna tant Rexon var.

I 35 år jobbade hon nämligen som barnpromenerare.

Say what? sa jag för jag har tydligen bott under en sten och aldrig stött på detta fenomen ”barnpromenad” tidigare.

Vi hade ju barnflickor (hej Ulla, Astrid, Takako, Martina, Gunilla och Eva) när jag var liten eftersom mamma och pappa jobbade hela dagarna. Dessa barnpromenader med frilansande tanter togs tydligen bara i två- till femtimmarspass.

Bara? Fem timmars utomhuspromenad? Jösses så frisksportaraktigt!

Nu har jag forskat lite i frågan. Runt 1925 började annonser om barnpromenader att dyka upp – både damer som söker promenerare och damer som erbjuder sina promenader. (Naturligtvis kan barnpromenaderna ha funnits mycket tidigare.) Här är några från strax efter krigsslutet:

SvD 14 sep 1945.
SvD 4 sep 1945.

Det handlade alltså om ett skattebefriat, privat initiativ som faktiskt inte kontrollerades på något sätt till en början. Barnflickor, fast på drift liksom.

Barnen samlades med sina mammor på en speciell plats. Där tog barnpromenadösen över alla barn och deras matsäckar (säkert varm choklad och limpmackor) och så gick de i samlad tropp till en lekplats. De små satt i barnvagn, de större gick och höll i ett snöre som satt fast i vagnen. Parkleken (en lekplats med personal) var också ett lämpligt ställe för barnpromenadgängen.

Efter ett bestämt antal timmar gick alla tillbaka till samlingsplatsen, där de utvilade föräldrarna hämtade upp sina telningar.

Så här såg det ut en dag i Sundsvall runt 1955.

Men ibland blev det gruff i parken. Om man som lösdrivande barn såg ett gäng kompisar som lekte för fullt, fick man inte sig i leken ge om man inte hörde till den tantens grupp. För tanten kunde ju inte ha ansvar för ickebetalande barn!

SvD 21 jan 1956. (Som jämförelse: 25 kr motsvarar i dagens penningvärde 350 kr.)

Och en vinterdag 1970 berättade tant Rexon att hon var inne på sitt sista promenadår.

Jag måste faktiskt säga att bilden har en hel del att önska. Tant Rexon ser ju jättefarlig ut och det lilla barnet verkar inte vara helt tillfreds.

Stoppa pressarna! Uppdatering!
Susanne Langenskiöld vet att berätta att det där barnet som tittar mot kameran är hennes syster Ulrika, ochatt de båda två trivdes hos tant Rexon. Puh, det var då förväl.
Slut på uppdatering.

Varning:
Dessa tidningsarkiv är fullständigt förödande för karaktären och arbetsmoralen och kan sabotera vilket uppsatt mål som helst, t.ex. ett sådant som anger antal skrivna tecken per dag.


Fantastisk uppdatering! Lena Dahlström berättar – med en bild som hennes pappa Stig A. Nilsson tog!

”Jag var hos tant Rexon fem timmar varje dag i Kronobergsparken, från det jag var sex månader och bara satt i vagnen, tills jag började skolan. Det är jag längst till höger på bilden och i mitten Lelle, vars mamma sen blev min dagmamma och mellan oss hans syster. (Den längst till vänster vet jag inte vem det var.)

Först var vi ett par timmar på toppen av parken för att sen gå ner till parkleken. På fredagarna fick vi geléhallon om vi varit snälla – hade vi varit busiga fick vi inga.

Om jag var sjuk, kom det hem någon tant och tog hand om mig. Om jag inte minns fel, så var det någon tant hemma varje dag när jag var sex år och hade svår mässling.

Bilden är tagen av min pappa, antagligen åt DN där han var fotograf. Troligtvis en arrangerad bild då jag inte kan minnas att vi någonsin lämnade parken.”

Tack Lena Dahlström!

Share
71 kommentarer

Papiljotter och pippilottor

Ur Nordisk Familjebok, Uggleupplagan.För fyra år sedan publicerade jag en papiljottbild ity jag hos min mamma hanterade gamla, stickiga papiljotter – sådana som är så absurt omoderna i detta plattångarnas tidvarv.

Att döma av ”pelargonerna” i bakgrunden är bilden inte tagen hemma hos mig.

Papiljotter är nog det krusigaste ordet jag kan komma på. Det kommer etymologiskt sett från papilotte, som finns på alla möjliga olika språk och som har med papper att göra. Eller med fjäril.

Eller kanske är det så listigt anordnat att det alluderar till båda två – som i pappersfjäril! (Se bilden till vänster. Pappersjärilar i håret!)

Andra krusiga ord är slickepott, polisonger, kullerbytta och paraply – men papiljotter slår dem med hårlängder.

Meningsexemplen i SAOB under uppslagsordet papiljotter är fantastiska:

”Han snokar hvar afton efter papper til Pappilloter.” (1754)

”Nattmössan af grönt vaxtaft satt oroligt på det papiljotterade hufvudet.” (1844)

Men bäst är Anna Maria Lenngrens rader från 1756 (läs högt):

Didric Gubben stackars mes
Hade ock en enda dotter,
Som af Bibel och Catches
Gjorde papillotter. 

Jag lovade bort papiljotterna där ovan till en dam i 90-årsåldern … och förlade dem hemma i källaren. Häromdagen dök de upp som på kommando när damen fyllde 93, och äntligen kunde de levereras!

Här ligger de på parad på en papiljottväska som var jätteläbbig, så den kunde jag inte ge bort. Obs: pinnarna är av olika årsmodell.
Om man är lite nyfiken, kan man dra ut diskborstpretet på insidan, som ju ser ut precis som Stinky.

Papiljotter har man använt sedan tidernas begynnelse och de har förutom av papper varit av trä, skinn, metall och plast. Sedan 1930-talet har det dessutom funnits snabbverkande, elektriskt värmda spolar som inledningsvis måste ha avskräckt mången strakhårig dam.

Eller herre. För t.ex. Bruno Mars är inte den förste mannen att snurra upp håret på kardborrestickiga rullar.

Lockiga frisyrer är tack och lov mycket förlåtande – håret kan vara rätt fult, stökigt och ojämnt klippt, men ändå ser man rätt charmig ut. (Vill jag med min nudelsoppefrisyr tro.) Alltså var den forna lockfixarmarknaden enorm, och via Digitalt Museum har jag hittat några exempel

Sämskinnspapiljotter som min farmor brukade använda. Snacka om nudelsoppa.
Sex fulländade papiljotter!
Exakt sådan här hade mamma på 1970-talet. Och gula som var mindre samt röda som var större.
Eleganta metallpapiljotter har jag däremot aldrig sett i verkligheten.

När männen inte är fokuserade på papiljotter, tenderar de enligt en högst vetenskaplig undersökning fokusera på håravfall – liksom marknaden. Det här exemplet är från 1920-talets USA:Men varifrån kommer ordet ”pippilotter”, som ju låter som papiljotter men är två högt sittande hästsvansar på vardera sidan huvudet? Jag dyker ner i SvD:s och DN:s arkiv efter att först ha konstaterat att etymologin inte står att finna i de böcker som jag har.

En skådespelerska som heter Pippilotta Serlachius nämns i DN 1949, vilket är underligt eftersom det annars bara verkar vara Pippi Långstrump som heter Pippilotta, och att tofsarna på huvudet då förstås kallas för pippilottor eftersom Pippis flätor ju satt placerade sådär. Den där Pippilotta Serlachius lämnar mig ingen ro, så jag letar vidare. Aha:

Får vi någonsin se en man med pippilottor? På samma sätt som de kommer undan med hedern i behåll i hästsvans eller med ”man bun” (som kan liknas vid en gammaldags knut), skulle jag uppskatta pippilottor på vuxna människor.

Share
33 kommentarer