Jag har just nu en skrikande Tjugoåring i köket. Hon är inte kompis med fiskgrytan, så då hjälper det väl om man skäller ut den?
– DU ÄR TRÅKIG! TRIST! FUL! SÄG NÅT!
Spanjoren i huset försöker just nu mildra grytilskan genom att hälla ett paket fryst chili i maten, för då brukar det bli bra.
De senaste 20 åren har jag lagat mat 97 % av kvällarna. Det är helt enkelt så att om jag är hemma, är det jag som står vid spisen och föder barn.
Det här är naturligtvis inte alls rättvist, så jag överlåter med varm hand och i jämställdhetens namn t.ex. firmans momsredovisning till ”nån annan”. (Han vill egentligen inte heller kännas vid debet och kredit eller procenttecken, så jag nämner honom inte vid namn eller alias för då har han liksom inte fått uppdraget på riktigt. Eh, hrrrm.)
Tjugotvååringen har bott i Lund i drygt fyra år och kan numera laga vilken mat som helst – men började inte göra det förrän han blev tvungen och dessutom beordrad eftersom han jobbade i sexmästeriet. Basen i all mat är lök.
– Lök! Mera lök! Hacka mer lök! Stek den långsamt! Åh, vad det luktar gott! Löööök!
Den milda Sjuttonåringen som inte gör väsen av sig, gör det inte heller i köket. På helgerna äter vi aldrig lagad lunch – om inte han tar initiativet.
– Jag kokar lite pasta. Steker korv. Gör fransk tomatsallad. Är det någon annan som vill ha? Är vi bara tolv? Jahaja. Humdidum.
Den nyblivna Femtonåringen säger ja till allt, men kommer inte längre än till jaet.
– Kom och gör sallad!
– Okej!
– Har du tid nu?
– Mhm, jag ska bara …
– Om du först gör sallad kan du …
– Mhm, kommer.
– Vi äter snart, kommer du och gör salladen?
– Javisst. Jag måste bara …
Och så försjunker hon i en teckning, ett mattetal, en bok, en dator, en ouppknytbart skosnöre eller ett tilltrasslat halsband som måste redas ut på studs.
Tolvåringen är chef över sörjor, såser och kladd. Guacamole (som kanske borde stavas guackamåle?), bearnaisesås, dippsåser och äggröra – allt går som en dans. Men tar han fram en kniv eller en stekpanna, så sprutar blodet och tånaglarna blir blåa av tappat gjutjärn.
Och nu till dagens höjdpunkt! Recepttajm!
Lottens köttfärssås
Sisådär 13 jättestora portioner. OBS: Alla mått är YTTERST ungefärliga.
1,5–2 kg nötfärs
4 STORA gula lökar (eller 23 pyttesmå)
3 rivna morötter (inte ett måste, men drygar ut bra)
6 klyftor vitlök
0,5 dl olivolja (alla andra recept vill ha i mer, så ta mer om ni vill)
1 dl tomatpuré
3–5 dl rött vin (vitt vin ger snyggare färg, men smakar inte lika mustigt)
ungefär lika mycket krossade tomater som köttfärs
3–5 msk torkad oregano
3–5 msk torkad basilika
1 msk torkad rosmarin, välsmulad till oigenkännlighet
2 tsk timjan
1–2 lagerblad
1, 5–4 msk salt (galet oprecis är jag på saltfronten)
1–3 tsk socker eller icke smaksatt honung (minthonung är helt fel)
3 buljongtärningar (eller den flytande lyxvarianten)
massa nymalen peppar, chiliflingor, lite Caj P:s grillkrydda (inte andra märken, de smakar fusk)+ drygt 1 kg spagetti
+ massa riven parmesanost
+ en sallad på tomater, sallad, spenatblad, avocado, fetaost, kasjunötter & god dressing (alltså olivolja, vinäger, fransk senap, vitlök, salt, peppar, dragon)
+ vitlöksbröd1.
Finhacka lök, morot och vitlök så fint du kan. Vilket jag inte kan ity jag dåligt tålamod har. (Ska man hacka de redan rivna morötterna? undrar vän av ordning.)
2.
Fräs allt mjukt (utan att det blir brunt eller till och med svart) i olivoljan i minst 20 minuter. Det är nu man tar fram matlagningsvinet, för lökstekning är dötrist.
3.
Tillsätt köttfärs, lite i taget så att det bryns och inte kokar.
4.
Tillsätt tomatpurén och låt fräsa med röran i en minut. Kanske två minuter.
5.
Tillsätt vin och låt allt koka upp snabbt och puttra en liten stund.
6.
Dunka ner tomatkross och alla kryddor i grytan. Salta och peppra. Låt puttra under lock i minst 1 timme, gärna mer om det finns tid.
7.
Fyll på med mer kryddor om det behövs. Vilket det gör.Man kan ha annat i också, t.ex.:
- 2 msk mango chutney
- ett paket bacon i pyttebitar
- zucchini.
Om man har lite ont om tid eller tålamod, kan man fräsa löken och köttfärsen samtidigt fast i olika stekpannor och sedan blanda ihop.
Känsliga tittare varnas – men om ni tycker som jag, gillar ni Regular Swedish Meal Time.
Psssst. Fyll båset med recept! Dsssssst.
Klart godkänd variant.
Lök är en styggelse som borde förbjudas omedelbart!
Recept har jag inga så du/ni får försmäkta i receptlösheten.
OT- glömde.
Har du kvar ”minisäck” Herbes de Provence (franska örtkryddor) med ursprung via Granbergsdal?
Tag en näve (någon dl) av dessa kryddor som alternativ till din blandning. Kryddorna i Skogsgurras kvarlämnade säck bör nog användas inom snar framtid.
Alla bra recept börjar med stekt lök. Mycket stekt lök.
En av de första frågorna vi klarade ut när vi började dejta, jag och maken, var lökfrågan. En riktig show stopper. Som tur var, var vi överens.
Ibland måste jag dock påpeka att rätten skall vara X med lök och inte lök med X …
En massa vitlök går också bra.
Tysk pannkaka (osäker på varför det heter så, kanske för min pappa är tysk och han lärde mej detta):
1 ägg
1 dl mjöl
1 dl mjölk
Lite salt
Lite socker
Vispa ihop och stek alltihopet till en tjock pannkaka. Snabbt, lätt och mättande!
Näpp, här bli’re inga refeft. Jag kan laga mat, till och med god mat, men jag vill inte. Matlagning är det tråkigaste jag vet, jag skurar hellre badrummet.
Jag lever efter devisen att all mat, lagad av någon annan, är i princip god så länge den inte är panerad eller innehåller majonnäs.
Jag måste ju bara få tipsa om mina tortillastubbar. Underbart goda till nåt gott att dricka före maten!
150 g riven västerbottensost
150 g rökt, hackad skinka
1 burk normalfet créme fraiche
1 tsk sambal oelek
8 st runda,mjuka vetetortillabröd
Blanda röran och bred ut på bröden. Rulla ihop dem och skär i lagom stora stubbar, ca 2-3 cm höga och ställ dem på högkant i en eldfast form och gratinera i 12-15 minuter i 225 grader.
Annars är dillkött en favorit…
Ninja, jag kan laga mat åt dig så skrubbar du badrum åt mig. Om vi kan överbrygga en massa mil.
Jag har av lyckliga omständigheter begåvats med en make som tycker om att laga mat.
Så nu har vi fördelat uppgifterna så att jag jobbar och så lagar han mat.
Det gör att jag påstår att jag är en lyxhustru.
Om jag räknar på den där bilden som även innehåller en kusin så tror jag att den även innehåller en spanjor.
Avgjort Dina!
Jag kommer och skrubbar ditt badrum så det skiner så får du laga mat åt mig under tiden. Lite matlådor sitter aldrig fel….
Idag har jag fått moussaka serverat tillsammans med fiskgratäng! Helt normal kombination, eller hur? Det är väl bara jag som är inskränkt som tycker det är konstigt. På detta drack jag en Pastis. Det däremot är erkänt konstigt!
Efter ett liv av misslyckade rödvinssåser, lärde jag mig i höstas att rödvinet INTE ska ha en blå ton, för då blir såsen grå. Gäller även vid tillagning av Bœuf Bourguignon.
Sambal Oelek, Sriracha och D’Elidas lyfter i princip vad som helst till atmosfäriska höjder, assisterade av gul och vit lök. Allt efter behag.
Häromdagen pratade vi om semlor och att det tidigare var
förbjudet att baka semlor för tidigt efter jul.
Budskapet verkar dock inte ha gått hem hos alla.
Dillkött! Och pepparrotskött!!
Inte den gråa trådiga sönderkokta varianten utan den vänligt lite elastiska sorten med lätt rosa innanmäte. Och gärna kalv med lite ättika till dillköttet.
Det är klassiker som funnits länge och som jag fick ett nytt förhållande till en gång då jag efter avslutad natt i häktet bjöds på lunch av häkteschefen. En riktig praktlunch hade han utlovat och jag blev lite besviken när varmrätten visade sig vara dillkött – utan dill!
Jag kan tänka mig att den unge man, som skällde ut personalen på Johan P i Malmö eftersom de serverade honom fiskbullar när han ju hade beställt queneller, kände samma sak som jag när dillköttet serverades.
Hur som helst. Den blanquet de veau, som det faktiskt var, var alldeles hur hoppa-opp-och-klappa-dig bra som helst. Den öppnade mitt sinne för möjligheten att äta även ”magsårsmat” som jag dittills betraktat ”kokt kött med välling” som.
Men har inget mot panerat, helstekt, rått, gravat, ibland levande. Och köttfärssås! Det gör vi (inte jag så ofta) stora mängder av och gräver av när det vankar pasta, lasagne eller pizza. Jo, vi gör pizzan lite tjockare och matigare och då passar köttfärssåsen. Nu blev jag riktigt hungrig!
Tyvärr blir det nog inte något häftigare än smörstekt vitt bröd med platt ägg. Eller…?
Tina upp ett paket fryst kycklinglever. Bryn leverbitarna i lite smör i ganska het stekpanna. När dom fått fin färg, sänk värmen och låt en strimlad gul lök mjukna i pannan utan att ta färg. Krydda med salt och peppar. När löken är mjuk, häll 2-3 dl grädde i pannan och låt småputtra tills levern är genomkokt och grädden tjocknat lite. Häll allt i en matberedare och kör med knivarna tills det blir en slät smet. Häll i en liten form, burk eller annat lämpligt kärl. Låt svalna och ställ sedan kallt. Ät nästa dag.
LL99, tack och lov att konditorierna inte tjyvhåller på semlorna!! Även stamfiket, Älvsjö Konditori, har semlor och jämrans vad gott det är…
Frosseri fram till påsk.
Helt korrekt Cecilia N. – spanjoren är med på bilden (som nog togs i somras). Men nu är han liksom en av våra numera sex barn, så jag tyckte att han hörde hemma där han satt.
Jag har faktiskt inte ätit dillkött någon annanstans än i skolan. Och senast runt 1973, tror jag.
Nej, alla kryddor är slut, Örjan!
Tortillastubbarna tror jag att jag ska testa på fredag, Per.
Lever däremot kommer nog inte över min tröskel; jag föråt mig som liten och sade plötsligt som femåring till mamma att lever – som till dess var min favoritmat – smakade bajs.
(Men här är ni ju igen — för en stund sedan fick jag ett sådant där alldeles karaktärslöst meddelande om att det inte gick att ansluta till databasen, eller vad det står. Puh!)
Lever äter jag inte, verkligen inte. Men jag tycker mycket, mycket om leverpastej. Är inte det konstigt?
Recept, oj då — mina bästa rätter har jag inga recept till och har ingen aning om hur mycket av varje jag har i för det sitter i muskelminne och intuition och färg och sånt … och jag gör ändå en myhyhycket enklare köttfärssås, det får jag ju erkänna.
(Så här: En massa hackad lök, köttfärs, tomatpuré och grädde, och salt och generöst med svartpeppar. Typ. Blir klart bäst på älg- eller hjortfärs — det är väl viltsmaken som gör att inga ytterligare finesser behövs, kan jag tänka mig. )
Nu har vi spelat 78-varvare! Dorfschwalben aus Österriech hittade vi på en platta. Den hörde vi på nyårsdagen från Musikverein. Och något som verkar vara en ensam sjömans hemlängtan. Säkert en förelöpare till Ensam på en krog i Hamburg och En sjömans jul på Hawaii.
Bra stuns i många av de gamla låtarna. Och den nyinskaffade (riktigt billiga) retroapparaten som klarar allt utom vaxrullar har en extra liten Pfiff; Runda ventilationshål på bakstycket och genom dem kan man skönja ett svagt orange ljus – precis som glödtrådarna i en gammal rörapparat. Snyggt jobbat!
Lever, Lotten, det är riktig mat. Stekt med bacon och kapris. Eller i pepprig senapssås. PK fick mig att börja undersöka frysen. Ingen kycklinglever. Måste åtgärdas.
-ei- förstås
PK:s leverpastej är riktigt god! (Och tydligen lätt att göra). Jag lagar helst blodpudding eller bakar bröd. Kan ni inte repetera Niclas gotlandslimpa, jag har missat det!
Jag är hungrig. Det var jag inte när jag började läsa här.
Om morötterna är rivna behöver de väl inte hackas ytterligare?
Rivna morötter är bra, det blandar vi i nästan allting utom yoghurt. Vitlök är också bra och kan till och med blandas i yoghurt (med gurka).
Här hemma är det annars groomen som står för den huvudsakliga matlagningen och framför allt för att hitta på vad som ska lagas. Jag är specialiserad på saker som slutar på 1: omel1, vinägr1, förr1 och efterr1. De båda sistnämnda framför allt i form av ”vi lägger upp lite av det här och lite av det här så blir det nog bra”.
Ja visst ja, glömde ju att skriva att det var receptet på världens enklaste leverpastej. Nog har ni väl leverpastej hemma ibland Lotten?
Jo, när vi gör köttfärssås (alltid en jättesats) brukar vi ha i en skivad zucchini /squash (har den inget svenskt namn?). Såsen blir ju bäst om den för koka LÄNGE, men hur länge är länge? Jo, när zucchinin är helt upplöst och inte syns längre, då är såsen färdig. Och god! Konsistensen mår också bra av den där tjocka gurkan; den reder lite.
Ocjhvi har inte i nåt vin i såsen.
Och nej, zucchinin ska inte skalas, hälsar Råttan.
Brid vinner dagens korrläsningsmedalj! (Det är så roligt att de rivna morötterna ska hackas att jag inte kommer på hur jag ska ändra det. Det får stå kvar, va?)
Klart det får stå kvar! Man KAN ju hacka vidare på morötterna om man inte har nåt bättre för sig.
Jamen, stod zucchinin med från början … I dag har vi allt lösfötterna på oss i råttboet.
Pysse: https://lotten.se/2013/08/en-fantastisk-gotlandslimpa-recepttajm.html
Det heter zucchini på italienska, squash på engelska och courgette på franska. Man undrar ju lite varför orden är så olika. Vi använder alla tre orden omväxlande, beroende på vilket vi kommer på först. Squash är visst det mest officiella ”svenska” ordet. Fast det har ju sina nackdelar – min salig farmor klarade inte w-ljudet utan sa skåsch, vilket lät lite lustigt.
Hörni! Vi behöver verkligen ett bättre ord för zucchini/squash/courgette! Det latinska namnet på pumpasläktet är Cucurbita, vilket man ju kan skoja till.
Ordet fissla skapade vi här i båset redan 2008, så det så!
Det är ju det som ligger bakom Kurbits i Kurbitsmålning.
Och eftersom squash uppfattas lite som en gurka så ligger ju ordet Kurka nära till hands.
Visserligen är ordet redan upptaget (en moped som inte riktigt orkar uppför en backe gör just det när den lägger av) men risken att förväxla en grönsak med klen backtagningsförmåga är ju inte så stor.
Mitt vinnande förslag är alltså: KURKA!
Jag vet! TUT! FANFAR! I analogi med kasjunöt presenterar jag … (trummvirvel):
TSUKINI!
BIKINI, BURKINI, TSUKINI!
(Var är du, embryo – det behövs väl ett poem om detta?)
”Goddess hidden in ”the anagram.” Sådeså!
Recept… ja det får väl ur retrogrottans djup bli märgben och blodpalt i buljongkok med rentunga eller nåt sånt.
Oj, tsukini kan man ju både säga och stava, och ända sedan vi ohjälpligt lärde oss ordet tsunami är den första stavelsen inte ens konstig. Huh. Funkar!
(”vi” och ”oss” härovan är ”det stora flertalet av oss som talar svenska”, menar jag.)
(Och så vill jag meddela att jag fnissar väldigt mycket åt Brids 1-rätter.)
Sedan så vet alla som någonsin har odlat tsukini att rankorna växer och växer — om de gör det, om plantorna trivs, alltså — och odlaren väntar och väntar. Och en dag — PANG — finns det så ohyggligt mycket tsukinier att det är alldeles omöjligt att göra av med dem ens om man försöker ge bort till alla man känner, och de förväxer och blir gigantiska* och oätliga. Ketchupeffektgrönsak skulle man alltså också kunna kalla den.
* Den största vi hade en av de somrar vi odlade var bortåt 60 cm lång och vägde nästan fyra kilo. Men snygg var den!
Om vi pratar recept … Får jag göra lite lite reklam?
Inväntar svar …
Du får absolut göra reklam – så länge det inte gäller hamboll eller politik!
Vare sig handboll eller politik. Utan …
Kokboken är färdig! Äntligen … (Var lite för mycket Murphy på sluttampen.)
Om någon är intresserad så finns kindleversion på Amazon:
(Ursäkta fullänken. Kommer aldrig ihåg hur man gör finlänkar.)
http://www.amazon.com/Tasty-Healthy-Easy-LCHF-Beginners-ebook/dp/B00R2LC26K
Dina, jag tolkar det som att du är författaren till boken?
Brorsan kör LCHF när han vill gå ner i vikt. När han har nått målet, återgår han till sitt vanliga matintag och går ofelbart upp igen. Detta har pågått i åratal. Jag tror att någon annan diet vore bättre för honom.
Ja! Säger jag stolt.
Fattar inte att jag klarat av det.
LarsW, tror att han kanske borde hålla fast vid det som fungerar?
Visst, Dina. Men han gillar också att äta och dricka det han tycker om. Jag har försökt få honom att eliminera socker- och ölintaget, som jag har gjort, men det är det nog där skon klämmer.
För egen del hade jag inga problem med att nollställa vare sig socker- eller ölintag under en viktminskning på styvt 15 kilo under ett års tid för några år sedan, men värre var det med den Skotska Moripan. Sakta kryper min vikt upp igen, nu när jag efter pensioneringen rör mig så mycket mindre. Dessutom är jag måttligt förtjust i basonfläsk (för salt!) och ratar aldrig vare sig pasta eller potatis.
Varför kan grönsaken inte få det fina gamla namnet KURBITS?
Tsukini ger mig HELT andra associationer.
Får man för mycket av varan kan man fråga nån akvarist som har malar. Kurbits är en uppskattad delikatess för de flesta malar.
Är inte kurbits lite mer som pumpa? Om man tittar på dalamålningarna. Eller vad tycker ni? Kurbits låter i alla fall trevligare än tsukini, enligt min enkla mening.
Själv älskar jag potatis; det är min älsklingsrätt, alla former. Nu har jag nyss hittat ett recept som jag ska prova: Skala och klyfta 8-12 potatisar (bäst att ta i lite). Skär en stor lök i små klyftor. 3/4 dl olivolja i en eldfast form och i med lök och potäter. Värm 2-3 dl torrt vitt vin och lös upp en grönsaksbuljongtärning i vinet. Slå vinbuljongen över lök och potatis, krydda med salt och peppar och 1 msk rosmarin (helst färsk). Låt stå i 200 graders ugn i så där en timme. Mums, skulle jag tro!
Mindre fötjust i leverpastej, men älskar min helgjorda anklevermousse, kan vara smaksättningen med lite portvin; 200 g anklever, 100 g smör, lite vitpeppar och salt samt 0,75 dl portvin.
Lite avis på Skogsgurra och retromaskinen, skulle vilja en sådan för att avlyssna min salig mormors stenkakor, hennes favorit var Indian Love Call med JeanetteMCDonald och Nelson Eddy, en klassiker.
Lite rättelse angående Zucchini, här på brittiska ön kallas den vanligen courgette eller i undantagsfall summer squash.
Stort grattis Dina till boken, hoppas på stor spridning. 🙂
Ah, Famous Grouse. Gott!
Tack, Mårran!
Och, ja, potatis är gott det med …
Tsukini får mig att tänka på grekisk tzaziki.
Tydligen finns det olika sorters squash och zucchinin är en av dem. Enligt amerikanske maken. ”Amerikansk gurka” kanske?
Om det ska heta tsukini ska det väl heta pitt-sa också, eller hur PK?
Mitt enkla recept:
Riv skvåsch, morot och bråckåli på grova sidan av rivjärnet. Rått alltihop, och ekologiskt, det är stor skillnad i smak särskilt på skvåschen. Häll över en dressing eller bara lite smakrik rapsolja (jag gillar inte olivolja till den här). Ät till vilken mat som helst. Ljuvligt.
”Ts” i början på ett ord låter kinesiskt, och vi uttalar det väl mer som suckini på svenska?
Grattis Dina!
PK, finfint kycklingleverpastej recept, som tål lite av varje. Jag har ibland pytsat i lite ansjovis. Eller en skvätt madeira. Samt kanske lite rivet äpple. Och kryddnejlika. Eller alltihop, i alla fall till jul.
Lotten, jag gör ank- och kycklinglevermousse/pastej av den enkla anledningen att jag inte är så förtjust i lever. Med fågellever märks det liksom inte alls att det är lever.
Om man inte gillar inälvsmat, eller har låg uppfattning om det brittiska köket, kan jag rekommendera Porters vid Covent Garden i London. Det var för all del ganska länge sedan jag var där, men såvitt jag vet håller de stilen.
ÖR: 17.06 Tror din potatisrätt blir jättegod, men tveksam till en hel timmes ugnsbakning. Jag skulle börja kolla med sticka redan efter 30 minuter.
Orangeluvan: Hoppas du även river ned stammen på din broccoli i salladen. Fullt lika god som blomknopparna, men kanske bör skalas först.
Malaysisk kök använder gärna en sötsur dressing baserad på vatten, ättika och socker (+finhackad chili) till strimlad sallad.
Enkel variant på detta är överskottsspadet på ättiksgurka eller annan pickles.
Det skotska Haggis är i praktiken vår Pölsa (liksom det Jimi Hendrix livnärde sig på under hans tid på The Chitlin’ circuit), kan jag meddela av egen erfarenhet. Dock ganska torrt i jämförelse, och definitivt inte på frukostmenyerna här hemma. Vad säger Hotellmoster?
Lök, broccoli, blomkål? Lotten gör nåt!
Kommer att tänka på familjen Svanslös lillflicka Maj när Elake Måns hade lärt henne svärord: ”Vinterhund, strövare, bullerdog!”
Jag kan väl göra samma sak: ”Morot, palsternacka, selleri!”
Lök, broccoli, blomkål – PRUTT!
(Jag bara lydde LL99.)
LarsW!
HAR DU UMGÅTTS MED JIMI HENDRIX?
Aaah – mat. Hos,oss äter vi mycket soppor, oftast lagade på det som råkar finnas. Snabbis: Riv önskade rotsaker i önskad mängd, t.ex 1 morot, 1 bit rotselleri, 1 icke alltför stor palsternacka och en äggstor potatis per person. Häll på vatten så det täcker plus lite till och, koka upp, lägg i en buljongtärning av valfri sort (men inte fisk-). Koka sisådär en tio minuter, smaka av och krydda på med salt o/e citronpeppar om så önskas. Späd med mer vatten (använd vattenkokare) om mer soppigt känns nödvändigt. Vispa med ballongvisp om du vill få rotsaksrivet än mer finfördelat. Kläm i ett par cm tomatpuré (vi använder enbart Ardita i tub) om du vill hotta upp lite. Klipp mycket persilja över, riven ost om så finnes.
Funkar också att häva i typ broccoli, haricots, kålrot, persiljerot, lök, purjolök…äsch, vad man själv gillar och tror passar.
Karin, det är klart att man kan smaksätta pastejen. Jag har bara aldrig tänkt på det. Måste prova.
Christer, självklart!
Zozzo: Känner inte igen signaturen. Första kommentaren? Välkommen till båset. Må du stanna!
Kommentar din soppa. Prova mitt förslag.
-fräs dina grovrivna grönsaker på låg värme tillsammans med tomatpuren i smör el olja.Utan att grönsakerna bryns, lätt ljusbrunt tillåtet. Ändock första stadiet för att få/uppleva Mailladseffekt
Tillsätt sedan önskad vätska och fortsätt enl ditt recept.
Tror och hoppas du får fram än fylligare smak på soppan jämfört med hittillsvarande variant.
Ikväll fick jag kålpudding. Med potatis, gräddsås och lingon. Gott!
Till dessert åt jag fyra chokladbitar (snaaaart är julgodisförrådet slut): en limonchellopralin, en after eight, två rutor edel-bitter (Ritter Sport) och en rund presentchokladskula av okänt ursprung. Ovanligt!
Pyss. Kålpudding. En av mina favoriträtter.
Min tillagning. fuskar jag? Varvar aldrig smet med kållager, utan blandar gemensam geggamoja av stekt lätt sirapskryddad kål med resterande ingredienser.
Allt i ett.
Den vanliga proceduren när jag lagar mat är:
1. Jag börjar steka en väldans massa lök.
2. Medan jag steker löken funderar jag ut vad jag ska göra med den.
3. Jag lagar en rätt baserad på lök.
Visst var väl zozzo varit här förut?
Javisst, men Örjans välkomnanden kan inte bli för många!
Själv välkomnar jag förstås den lökiga Tjugotvååringen! (Fast så får man inte skriva. ”Lökig” är nåt negativt om man inte talar om just LÖK.)
Tjugotvååringen: utmärkt grundinställning till mat! Om man börjar med lök går man sällan fel (har man dessutom grädde blir det ännu lättare).
Såvida man inte ämnar göra semlor eller citronpaj, då. Eller hallongrottor. (Vadå efterrätter/fikabröd är inte mat? Klart de är!)
Kålpudding, minsann! Lille M. gör en maffig sådan, men vi får enbart potatis och lingon till. Gräddsås vankas det på annat håll; han gör en god sådan till sina köttbullar. Kanske man ska hinta lite … Fast huvudsaken är ju ändå att vi får potatis till kålpudding såväl som köttbullar.
Då får du problem i Japan, Lotten!
Deras lökiga whisky är svår att undvika.
Vad är det för obscena excesser jag hör talas om? Gräddsås till den slanka och nyttiga kålpuddingen! Kommer aldrig på fråga.
Lökig whisky … nu tänker jag på mitt livs otäckaste sprit igen, nämligen när en kompis prövade att göra vitlökssnaps (vitlöksklyftor fick dra i vodka ett bra tag) och bjöd på den. (Kanhända har jag nämnt den här förut; den är sorgerligt svår att glömma.) Hblsgrrkkklllll glääääh! Något så obeskrivligt äckligt har jag aldrig smakat vare sig förr eller senare.
Har aldrig lök i pannkakor. Men annars går det åt mycket lök här hemma.
…om Ulf Lundell såg vilka storheter som käkade pölsa på den Americkànska Chitlin’ circuit, så skulle han väl omedelbart avsvära sig all annan kost. Inte fan bleve han en bättre artist för det. Kavlar man upp ärmarna på sin tisha bara för att Brucan gjorde så, så har man ejengkligen inget att ge.
Nu är jag elak. Bäst att törna in.
Intressant iakttagelse: Öronen kan stava fel. Eller: det man har närmast i medvetandet färgar det man hör, ända ner på stavningsnivå. Det var nyss Dagens dikt på radio (tablån är ändrad, så här dags sändes det inte förra året) och på slutet nämndes att dikten kom ur Dan Anderssons Kolvaktarens visor. Jag, som sitter här och läser på internet och bara lyssnar med ett kvarts öra, uppfattade det som ”Kålvaktarens visor”. Jag hann bli genuint förvirrad innan hela informationen gick fram (”Dan Andersson, var det ja, och då vet jag ju vad diktsamlingen heter och vad titeln syftar på. Ingen kål här.”)
Att kavla upp ena ärmen på tischan har en lång historia. Det började med att Marlon Brando gjorde det när han hade en biroll som sjåare i en film (nej, inte Waterfront – en tidigare film) där han hävde med tunga grejer så att cigaretterna gick sönder när han hade dem i fickorna fram. Bak gick inte heller eftersom han då satt sönder dem.
Då kom han på att det gick alldeles utmärkt att rulla in cigarettpaketet i vänstra ärmen på tischan. Där var det ganska väl skyddat.
Det där bruket spred sig över världen och jag minns speciellt att det i slutet av sextiotalet fanns spanska tröjor med en aningen förlängd vänsterärm. Just för detta ändamål. Det brukade stå Poco Loco eller något i den vägen på dem.
Bossen tyckte det var praktiskt och spred modet och om man läser Jack noggrant så hittar man en referens till vänstra ärmen (sidan 143 i min utgåva). Så jag tror att Lundell visste mycket väl vad det rörde sig om och är inte helt säker att han var ute efter en ”me too!”-effekt. Det är något som forskarna får ta tag i så småningom.
Intressant är det i varje fall.
Börjar tvivla på mig själv. De där spanska tischorna var nog mera i slutet av sjuttiotalet.
Brucan bara kavlade upp. Då gjorde Lundell samma sak. Tvivlar starkt på den senares bildning. Ingen av dem röker vad jag vet.
Ett paket mjuka Röda Prince far annars inte illa i jeansficka, kan en som vet berätta.
*lf L*nd*ll borde ha något klädesplagg som man kan vika in hela karln i, gärna något som till tystnad dämpar hans olidligt affekterade röst.
Det går just nu ett mycket intressant program
om tid på AxessTV
Jag håller helt med: öronen kan stava jättefel!
Heja Ninja! Låt oss rulla in UL i en jättestor julkalendertisha!
Örjan: tack för dressingtips! Jag tycker inte att överoljiga dressingar klär den där råa salladen särskilt väl, så det du säger låter gott!
Å när vi åtgärdat fanskapet ska vi festa på Kalixrom…..
Ska ingen betvivla min historieskrivning nån gång?
Eller måste jag själv (för att kunna sova gott i fortsättningen) tala om att det var rena hittepået?
Vi tycker om och skrattar hjärtligt åt dina fabuleringar och vill inte sabotera genom att påtala falsarier, Skogsgurra!
Ninja, vi ska blimpa UL. En blimp är ett formsytt vadderat ”täcke” som man lägger om filmkameran för att den inte ska låta någonting för om den gör det blir sådana där som LarsW tokiga.
En blimp ska han ha. Inga lufthål.
Varken vi eller LarsW ska behöva bli tokiga.
Jag satt av större delen av mitt yrkesliv i olika kontrollrum i Radiohuset, där hade vi annat att bli tokiga på; Främst av dessa kulspetspennor i studion.
Kulspetspennor?
Jäpp. Såna man trycker fram skrivspetsen på. Klicket när man släpper in spetsen går igenom rätt mycket, ska ni veta. Hade man dessutom en nervös gäst (Det var alltid gästerna som klickade. Programledarna visste bättre) som ”terapitryckte” sin BIC hela tiden, så blev det oliidligt. Jag är nog inte den enda som före en känd klickares ankomst gömde kulspetspennan och lade fram en gammal hederlig blyerts i stället.
De ansvariga för kontorsmaterielen brydde sig inte, och köpte BIC-pennor i alla år. Sist jag tittade i ett förråd –2013– så låg de där. I drivor. (Om Busk-Bruce är en klickare, vet jag inte).
Pennklickare och kaffemuggstrummisar är fullkomligt olidliga och borde exekvera ålning meddelst hasning i minst 100 meter för varje klick de har terroriserat sin omgivning med.
LarsW, du skulle haft en pennblimp! En stor tumlös vadderad vante som både handen och pennan får plats i, med en ordentlig dragsko i öppningen så att den sluter tätt. Ljudlösa pennklick i massor!
Verkligt tevemässigt med en pennblimp.
Det skulle behöva blimpas lite varstans i vårt samhälle till allmän båtnad. Högljudda mobilpratare, smaskätare, murmelluddrande politiker, självgoda mötesdeltagare, intoleranta mänscher i största allmänhet. På med en blimp bara, så inte omgivningen blir tokig.
OK, då fortsätter jag väl då. Vad tror sällskapet om följande:
Tekniken att dämpa ljudet från maskiner – främst kameran – i samband med filminspelning uppstod inte förrän ljudfilmen hade mognat så pass att publiken inte längre accepterade slammer från malteserkors och filmtransport i dåtidens ganska primitiva kameror.
Kamerorna var inte särskilt väl kapslade och man använde därför kycklingbursliknande, ganska stora konstruktioner som försågs med tjocka filtar. Det fungerade, men var opraktiskt.
När kamerorna blev bättre kapslade, men fortfarande orsakade ganska mycket slammer och andra störande ljud, kunde man linda in dem i filten i stället för att ha en bur runt kameran och efterhand som filmindustrin växte i omfattning började ljuddämpande kapslar tillverkas kommersiellt och förses med ytterhölje i vaxduk eller kanvas.
Likheten med dåtidens spärrballonger var kanske inte särskilt stor, men lite runda och bulliga var ju ändå höljena och det var orsaken till att de kom att kallas just ”blimps”.
Se också cardioid och motfasdämpning.
Å vad fint det var här i dag!
Blimp. Klimp och fimp rimmar på blimp, men något mer ord som gör det kommer jag inte på just nu.
Får man erkänna? Jag heter Annika och jag klickar på pennor. Fast jag gör det bara i ensamhet (under skrivarbete), inte när andra är närvarande.
I Amerikat såg (och hörde) vi en dam som kom in på ett matställe ungefär samtidigt med oss, vid lunchtid, och fick sig något drickbart i högt glas. Hon föreföll vänta på någon som inte dök upp (i varje fall inte innan vi hade lunchat och gått) och hon såg mycket dyster ut. Och hon trummade oavbrutet med långa naglar mot glaset.
Annika: Dåndimp? Fast den kanske bara finns i bestämd form. (Hallå! LOTTEN!!)
Brid — hm … dimp … ”ett dimp hördes i fjärran” … jo, tekniskt funkar det nog. Hm.
Och på tal om mat, och blimp, och sånt: hamsterns kindpåsar är snarare kroppspåsar. Helt fascinerande röntgenfilmning av en som packar påsarna fulla!
Är det någon (Annika) som har en fågelblimp att låna mig? Fia har hittat ett extra plågsamt ljud idag.
SG, i takt med att kamerorna blev tystare blev ljudteknikerna och deras utrustning känsligare. Även blimpade kameror behövde blimp.
Åh Niklas, I wish … Den enda fågelblimpning jag vet är insvepning i täcke, vilken procedur inte bara brukar dämpa ljudnivån utan åstadkomma tystnad, men sånt kan man ju bara göra när man leker med pippi i sovrummet (och sedan så man kan man ju inte gå ifrån en jågel insvept i ett sängtäcke, direkt … ).
Förresten vet jag ju inte om grå jako är lika bottenlöst förtjust i inlindning i textilier som kakadua är.
Det problem som Lotten antydde så delikat kl. 20.20 lär gå att åtgärda med oregano. En bra bit ner i Sahara ligger en stad som heter Gadames. Där finns ett litet museum med lite av varje, ”Gadames Stadsmuseum”, helt enkelt. I en monter visades olika kryddor och kryddörter och vad dom var bra för eller emot.
Nu vill Lille Maken korrigera lite. Det måste nog snarare betecknas om ”Gadames Hembygdsmuseum”. Stadsmuseum låter för ståtligt.
Och så stavas det Ghadames.
Men oregano mot flatulens är fortfarande aktuellt?
Örjan: tack för välkommen. Visst, jag har varit här förut. Sen blev det julkalender och då passade jag, hölls på läktaren och beundrade de vittra båsisterna. Om soppan: mitt recept är nog egentligen inget recept = totalanvisnong. Dagsformen avgör. Men visst mjukfräses rivet före vätskan, du har så rätt.
Apropå soppa: igår kokades det ärtsoppa här. På ett kilo ärter. Det blev väldans mycket ärtsoppa. Kanske inte till ett helt regemente men till en skaplig trupp i alla fall.
Och häromdagen blev det apelsinmarmelad smaksatt med Dalwhinnie. Blev bra.
Så just nu känner jag mig ganska husmorspräktig. Går nog över.
På senare år har pennklicksproblemet på SR avtagit, kanske jag borde ha nämnt. Dels ligger det inte längre framme skrivdon i varje studio varje dag (liksom det inte heller står friskt vatten i en karaff. En dödssynd. Luften i SR:s studiolokaler hålls nämligen ganska torr, ”för elektronikens skull” fick jag veta av fastighetsavdelningen när jag försökte få till en ändring), och dels så kastade sig alla över den SR-penna som anskaffades i Hur Många Exemplar Som Helst när företaget omprofilerades för några år sen.
SR-pennan –som trycks från ovanpå i likhet med bl.a ICA:s och Konsums reklampennor– hörs inte lika bra som BIC-pennan, men å andra sidan så hörs in- och utsläppen av skrivkulan lika ”bra”. En blandad välsignelse.
Den där fastighetsavdelningen på SR verkar mer än lovligt okunnig och korkad.
Elektronik tål fukt mycket bra. Bara man inte tar in kalla apparater direkt i varma rum så att vattenångan kondenserar. Och inte ens då brukar det vara problem.
En karaff med vatten höjer knappast fukthalten märkbart. Inte ens om man häller upp vattnet i ett antal glas. Eller spiller ut det på bord och golv. Det som möjligen bidrar till att höja fukthalten i studion är människornas utandningsluft.
Förmågan att tåla lite kondens var ett kvalitetskriterium under några decennier (sjuttiotal och åttiotal). På ASEAs inköpsavdelning härskade Aasen. Han brukade andas in i apparathöljena för att se vad som hände. Han hade nämligen råkat ut för ett instrument med dåligt tvättade kretskort (kvarvarande flussmedel) och fukten gjorde att visningen varierade när han andades in i instrumentet. Men det var på den tiden när kvalitetsstyrningen inte var så utvecklad som idag och viss känslighet mot fukt kunde förekomma.
Det går mycket bra att ha vattenkaraffer (eller Ramlösaflaskor) i studion.
OBS: Inget falsarium. 100 procent verifierbara fakta.
Idiotiskt, som sagt.
Gurra, det beror väl på vilket borde man spiller vattnet på.
Att spilla ut ett glas vatten över mixerbordet kanske inte är en höjdare? 😉
Ang flatulens. Kummin påstås lindra sådan.
Vad bra att det är gott tillsammans med vitkål i dylik soppa.
SR:s konstruktörer ansågs under många år vara så bra och deras konstruktioner så genomtestade att andra radioföretag tog deras –opatenterade– mikrofonförstärkarlösningar mer eller mindre osett. Tillsammans med de rörbestyckade legendariska Schweiziska mikrofonerna U47, sedemera U49, var det en hart när oslagbar duo utanför teater- och musikstudiorna. Efterföljaren U87, en kondensatormikrofon som utvecklades på 60-talet känner nog de flesta igen från TV och videosar, säljs än i dag. Den var min favorit när jag jobbade, tillsammans med de Yammor NS-1000 jag ser på Lottens bilder från SR Sörmland. Deras renhet och tydlighet är oöverträffbar. Från Radiohuset är de numera utrensade till förmån för burkar med lite fetare sound. Stå på er, SR Sörmland!
Vad gäller Fastighetsavdelningen, så pratade vi inte kondens, utan luftfuktighet, SG. Det är olika saker. De menade på att elektronik lever längre i torr luft och struntade i att vi människor upplever obehag av det.
Vad gäller vattenkaraffen så handlar det förstås om torr i halsen för både gäster och programledare, inget annat. Utandningsluften tog ventilationen nog så väl hand om. Vi som arbetade där timtal varje dag fick fnasig hy, så finnig jag var.
LL99: Det går faktiskt att spilla vatten, till och med Te (Lotten!) över kontrollbord, bara det är sockerfritt och man låter det torka i lugn och ro. Minsta socker- eller annan ersättning i vätskan så är det dock kört. (Whisky har jag inte provat iom att jag alltid var mån om att vara nykter på arbetstid).
Åh, här är ni ju! Så trevligt! Jag sitter och förbereder en basketprotokollkurs och funderar på flatulens. Men nu till klickande kulspetspennor.
Igår i Vi i femman-sändningen satt ena laget i buren och det andra ute i studion. Vi pratade, programledaren ställde frågor och hela tiden hördes:
– Klick. Klicketiklick. Klick klick. KLICK!
Jag såg att det var killen i studiolaget som klickade med pennan. Efter en stund lämnade jag min domarplats och smög fram till honom och tog hans penna och ssschhhhade och lät honom med gester förstå att klickandet hördes ut i etern. Han satte handen för munnen och såg alldeles chockad ut och nickade. Samtidigt hörde vi båda två ett väldigt högt:
– Klick. Klicketiklick. Klick klick. KLICK!
Det var killen inne i buren som också pennklickade. Och dit in kan man inte smyga, så programledaren fick be honom att lägga ner pennan – rakt ut i sändningen.
BÅDA killarna satt alltså samtidigt och klicketiklickade.
BLIMP!
Jodå, Lars. Jag är mycket väl insatt i skillnaden mellan RH och kondens.
Enda gången det varit ett verkligt problem med RH utan märkbar kondens var när det växte silverdendriter i keramiska rörkondensatorer som användes i likspänningssammanhang. Det var en gammal idiotkonstruktion (Siemens) och de kondensatorerna är numera ersatta med plastfilm.
Ett brutalt och mycket uppskattat ingripande i Vi5 SR Stockholm, var när producenten [vars namn jag inte vill nämna här, eftersom h*n knappast läser detta] såg en gosse klicketiklickande PÅ SIN TELEFON i sin bur! Utryckningen blev omedelebar och dramatisk under en låt. Telefonen beslagtogs och meddelandena kontrollästes. De visade sig handla om glada tillrop, inte fusk. Lika bra det. Annars hade det laget diskats.
Sen den dagen måste alla lag i Vi5:an lägga ifrån sig telefonerna före sändning. Sist jag såg detta, liknade det en ansenlig elektronisk skrothög.
I våra rörförstärkare, SG?
Christer igår 18:02: Jag följde din länk och det visar sig att sista chansen att uppleva Porters är NU PÅ MÅNDAG! De ska tydligen öppna på annan plats utanför London senare.
Nej, Iggesund. KM1.
http://www.gke.org/rapporter/files/Stroemriktare%20Bel%20Bond.pdf
Urgammal historia med ännu äldre förhistoria.
LarsW: Nu behöver bara de tävlande lägga ifrån sig telefonerna. Resten ska ha dem på flygläge, men får fotografera. Så fort någon har glömt att sätta mobilen på flygläge, surrar det som av getingar i våra hörlurar – så då säger vi till.
[…] – det var entrecoten, det – så testade jag ett tips från Ökenråttan som hänger hos Lotten till vardags; potatisklyftor och lök i ugn. Ungefär […]
Sent omsider i ett tvärdött Bås: Såg ni att de tävlande i På Spåret –som verkligen behöver det– hade skrivdon med klickfria pennor?
[…] du om för Google att du bara vill leta efter ordet recept på min blogg så här, så dyker massa köttfärssås […]
[…] på matcher, auktioner, i skogar, i min egen källare och slutligen röra ihop världens bästa köttfärssås. På måndag är det jobbdags igen – i den här miljön som om två veckor kommer att vara […]