Sedan i lördags har Fjortonåringen klämt i sig semlor på löpande band. Vart hon sig i världen vänder, är någon där och bjuder henne på semmelfika. Om någon säger ”jag borde egentligen inte …” är hon snabbt framme och erbjuder sina semmelätartjänster. (Det visar sig förstås att just jag borde egentligen inte-sägaren är den som är minst villig att ge bort ljuvligheterna.)
Men hu. Vad hände? Fjortonåringen drabbades nu ikväll av abstinens. Inga bullar, ingen grädde, ingen mandelmassa och inte ens en liten kaka som substitut fanns i huset.
– Frukt är godis? sa jag trevande och klämde på en skrynklig apelsin.
– Ja. Gott. Men dom är väl inte semlor?
– Näe … Eh … gå och lägg dig nu! sa jag lite förstrött och tog mitt pick och pack (dator och mobil samt temugg) och gick.
– Mäh, sa Fjortonåringen och såg inte alls ut att vara på väg i säng.
En liten stund senare kom hon och rapporterade: semmelbegäret var tillfredsställt.
– Man tar bröd, mjölkprodukt och mandemassesubsitut.– Man lägger in lagom många mandlar och en klick gräddfil och sätter på locket.– Man äter. Helst i sängen.
Jag är inte en planerare. Inte heller mina syskon — vi tar dagen som den kommer, anar aldrig vad framtiden bär i sitt sköte och hoppas att tågen ska gå ungefär när vi vill åka. Resultatet blir att
jag, som aldrig kommer för sent, glömmer alla väskor, hattar, paket och påsar varhelst de kan glömmas eftersom jag måste skynda mig för att inte komma försent
Orangeluvan spontanhamnar överallt utan förvarning eller varsel och dyker upp som gumman i lådan (till min stora förtjusning) eftersom det gäller att passa på när initiativet dyker upp
Broder Jakob hejdar sig i steget och tänker ”äh, jag gör det en annan dag, det här kräver nog planering” och kommer sig nästan ingenstans eftersom han inte kan planera.
Men nu har jag kommit i planeringstagen och funderat fram att jag (eftersom Nittonåringens pojkvän är spanjor) ju måste laga spansk pyttipanna – paella – på nyårsafton. Paella brukar jag göra och jag är uppvuxen på 1970-talspaella – men jag är inte riktigt nöjd med hur den brukar bli numera.
Helst gör jag blandversionen som kan innehålla både kyckling och skaldjur och numera använder jag avioriris arborioris eftersom jag har läst att man ska det. (Men det brukar bli för kladdigt.) Ibland häller jag i tomatkross för att det står att man ska det och ibland gör jag det inte. Ibland tar jag för mycket saffran för att jag tror att det blir bättre då (vilket det inte blir) och alltid häller jag i försvarliga mängder vin.
Så nu undrar jag: har någon av er tillgång till det perfekta paellareceptet?
… finner jag att man från tronen kan se på tv utan problem, vilket är viktigt eftersom vi måste älta taktiken inför kvällens avgörande match mot Portugal. Det är nästan lika fint som i fyrklöverhusen i Lund, där man kan sitta på toa och röra om i grytan på spisen. (Man kan förvisso även bli instängd på toaletten om ugnsluckan plötsligt öppnas, men det är en helt annan historia.)
I Luleå bodde jag alltså 1973–81, så det är min stad. Ni vet — idyllernas idyll med bilar, cyklar och hus som aldrig någonsin låstes och killarnas moppeknatter som fick mitt hjärta att slå volter. Men ack, detta har jag ju skrivit om förut.
Därför tar jag istället fram en bok som jag hittade hos mamma.
Hur i hela friden familjen Stenson lyckades skapa den absolut perfekta köttfärssåsen trots att den här lilla foldern fanns i köket är nog universums största gåta. (Läs mer om Asta Östenius.)
Först fastnade jag för titeln för att den faktiskt trycktes 1961 och man redan då hade skippat h:et i spagetti. Synnerligen intressant. Sedan slog jag upp ett prisvinnande recept som hette ”makaroni à la pizza” och såg ut så här:
Lägg kokta, i vatten avspolade makaroner i en form. Häll på ägg och mjölk som har kryddats med en halvt kryddmått basilika och en matsked salt. Grädda. Lägg ansjovis och tomater som på bilden och toppa allt med hyvlad ost. Grädda igen.
Eftersom många i kommentatorsbåset är lite till åldern komna (jag räknar förstås in mig själv där, men kanske inte t.ex. den väldigt unge LL99) så måste jag fråga er: åt vi verkligen detta på 1960- och 70-talen? Har jag förträngt allt det hemska och istället fyllt minnet med massa festliga kronärtskockor, fonduekvällar, midsommartårtor med sprit i och det goda brödet samt soliga somrar?
Åt vi pasta till efterrätt?
För säkerhets skull nu så att ni inte missar något nu:
Lingondessert
Koka makaronerna i riktigt med vatten ca 12 min. Spola dem och låt dem rinna av. Blanda dem därefter med lingonsylten. Lägg upp lingondesserten i en stor vid skål eller i portionsskålar. Skiva bananerna och fördela dem ovanpå.
Jaja, om 20 år kommer vi att skratta åt 2013 års kokböcker och diethysteri. Men äter vi idag jämförelsevis lika galet som lingondesserten?
Vart sjunde år (på’t ungefär) publicerar jag brödrecept här. Förra gången handlade det om min mamma godisbröd, som är så krångligt att baka att jag får till det lika ofta som jag skriver om det.
Men nu är det dags igen. Jag har nämligen av kommentatorn Niklas fått mig tillsänd en halv limpa. Den skickades i torsdags och skulle ha kommit fram till kommentatorsbåskalaset i fredags, men fastnade på Postens outgrundliga vägar eftersom postiljonen på sin löddriga häst var tvungen att vila på fem olika värdshus på vägen från Gotland.
Gutlandi.
Gotlandslimpa som Niklas vill ha den gjord, men här med små texttillägg av mig
Dag 1 Skållning(man häller varmt vatten på torra saker)
225 g rågmjöl
225 g rågsikt (50 % siktat rågmjöl, 50 % vetemjöl)
6 dl hett vatten
1/2 dl rågsurdeg, (kan uteslutas eller kanske inhandlas färdig på Ica om man är på det humöret)
20–25 g torkade pomeransskal
Arbeta ihop skållningen (allt på listan ovan).
Låt den svalna till 37 °C (eller lite kallare – känn med fingret om du inte har feber).
Blanda i surdegen om du har en sådan.
Ställ undan skålen, gärna så länge som ett dygn – övertäckt med plast.
Niklas kommenterar: ”Jag använder sällan surdeg men den blir lite godare med. Jag är bara så dålig på att hålla liv i den. Ibland bakar jag direkt när skållningen svalnat och det blir också ok.”
Koka pomeransskalen i 30 minuter, skär bort det vita på dem och finhacka dem sedan. Blanda dem med den skållade geggan.
Dag 2 Steg 1
1 dl hett vatten
1⁄2 dl ljummet vatten
50 g jäst (40 g om man har surdeg i skållningen)
5 g anis
5 g fänkål
50 g farinsocker
200 g rågsikt (50 % siktat rågmjöl, 50 % vetemjöl)
25 g salt
Niklas kommenterar: ”Jag skriver ’50 % siktat rågmjöl, 50 % vetemjöl’ eftersom en del färdigblandade rågsiktspåsar (som ju är det allra vanligaste) har andra blandningsförhållanden. Det allra bästa mjölet (som kommer från Orga kvarn) har till exempel blandningen 70/30 och då tycker jag att man behöver ha i lite mer vetemjöl för att bröden inte ska bli för kompakta.”
Häll det heta vattnet över skållningen (kallas sådant månne dubbelskållning?) och rör om så att degen blir lite varmare än nyss.
Blanda ut jästen med det ljumma vattnet i en separat skål och rör sedan ner det i skållningsskållningen.
Stöt kryddorna i en mortel och blanda i.
Tillsätt farinsockret, mjölet och saltet.
Arbeta ihop degen som är ganska lös nu.
Låt jäsa 45 minuter.
Steg 2:
150 g mörk sirap
300 g rågsikt (50 % siktat rågmjöl, 50 % vetemjöl)
Blanda ner sirap och rågsikt.
Bearbeta degen tills den fått en jämn konsistens.
Låt jäsa ytterligare 45 minuter.
Ta upp degen på ett mjölat bord. Mjöla händerna och knåda och knåda. Arbeta in mer mjöl om det behövs, degen ska vara ganska fast. (Här skulle jag vilja ha en definition på dels ”ganska”, dels ”fast”.) Dela den i två delar och arbeta dem ordentligt.
Låt dem jäsa på bakbordet 20–30 minuter.
Knåda degbitarna igen och forma runda eller ovala bröd och låt dem jäsa 30 minuter på plåten eller i jäskorgar.
Ställ en långpanna eller djup plåt i botten på ugnen och värm upp den till 250 °C.
Sätt plåten mitt i ugnen och slå 1⁄2 dl vatten i långpannan så det förångas. Sänk temperaturen till 200 °C på en gång.
Grädda bröden i 50 minuter.
Stäng av ugnen och låt dem stå kvar 10 minuter till eller kolla när innertemperaturen är 99 °C. (Stektermometer!) Ta ut bröden och låt dem svalna på galler.
Låt bröden mogna till nästa dag eller skicka dem till Eskilstuna så att de är fem dagar gamla när de konsumeras. Njut!
Min gotlandslimpa, nyss uppackad och oäten. (Nu finns inget kvar.)
Nu återstår att se om jag har tålamod och planeringsförmåga till detta. (Förmodligen måste jag posta dem till mig själv när de är nybakade för att inte råka äta upp dem så fort de är färdiga.)
Den kostade 24,50 – vilket motsvarar drygt 90 kronor idag.
I mina samlingar har jag nu hittat en sladdrig Läckert till förrätt och vickning, där man talar om att den läckra maten naturligtvis kan användas även till hela måltider.
Men framför allt är allt väldigt läckert. De läckra recepten är gjorda av Göran Helleblad, A-M Lautmann, Margareta Persson, Astrid Rejnholm, Åke Söderqvist, Verner Vögeli m.fl., där man kan ana att just ”m.fl.” känner sig nöjda med sitt bidrag till mathistorien.
Se här hur det ser ut när man äter sill – lägg gärna märke till det chica miljonprogrammet i bakgrunden som ger en folklig känsla och faktiskt hög status bland målgruppssegmentet. Eller nåt.
Äggkoppar … när hade jag senast en äggkopp framme?
Nu till lördagstipsen! (Beskrivningarna är tagna ur häftets texter, men inte exakta citat.)
Först en elegant kvällsrätt där såsen ger hela karaktären, där den dränker ett halvpocherat ägg som vilar på en 5 mm tjock skiva bayonneskinka:
Ägg i madeirasås.
Och så en dallrig aladåb på hälleflundra, lax och stora räkor i ett väl smaksatt gelé (buljong, sherry och salt) som matchas av färskpotatis:
Festaladåb som passar med rosa romsås som kryddas med vitpeppar.
Festlig kycklingpaté med lever, späck, grisbog och mexikansk kryddblandning – hobbymatlagning på högsta nivå som måste få ta sin tid att tillagas … och det är viktigt att man gör ett moment i taget:
Kycklingpaté med en farlig massa annat i. ”… cornichons är också gott till men kan vara en farlig konkurrent till ett gott vin.”
När vi nu har lärt oss att man inte på några villkor ska servera franska gurkor (cornichons) eftersom gästerna då kanske ratar vinet och istället rapar surt hela kvällen, vill jag slå ett slag för ett gurkorna närliggande ord:
Jag fick ett uppdrag av Lisa Förare Winbladh: att i söndags laga mat ur en kokbok och kolla hur
det går
det smakar
lång tid det tar.
(Lisa pratade om kokböcker, recept och annat i ”Nya vågen” idag. Matpratet börjar efter 30 minuter.)
Det handlar om Jamie Oliver, som säger att man kan laga kvällsmat på 30 minuter. Självklart kan man det – särskilt om man har gjort det ett par gånger och slipper att ideligen leta efter glasögonen för att läsa receptet. Och om man har en hack- och skärmaskin och ordning på vitlökspressarna, förstås.
Dessutom är det ju en fördel om man känner till ingredienserna och slipper springa omkring som en ödla i en flottpanna inne på Coop för att leta efter vattenkrasse, smörbönor och grekisk basilika.
Den luktade dessutom mögligt avlopp.
Vattenkrasse fanns inte (ingen hade någonsin hört talas om det) och den grekiska basilikan såg ut så här (se till vänster), så det fick bli helt vanlig krasse (vilket liksom inte är samma produkt) och helt vanlig basilika.
Att handla på söndagar är inte alldeles lätt, vilket jag har märkt tidigare. Brödet är redan två dagar gammalt, personalbemanningen ett minimum, potatisen grön samt löken mjuk och jordig.
I receptet stod även ”stora bakpotatisar”, men det gick då rakt inte att få ihop tillräckligt många av den här sorgliga högen med 13 inte särskilt stora:
En grön, en trasig, en mjuk, en möglig … det fick bli stora, vanliga potatisar.
Nå, vad gör man då när receptet kräver smörbönor och det ordet inte står på burkarna och paketen? Man googlar inne på bönavdelningen.
Aha! Stora, vita bönor!
Tyvärr blev det när jag skulle betala avstämning (kontroll om huruvida man har blippat alla varor), och kassörskan råkade knappa in ”gurka” istället för ”citron”. Detta betydde att jag registrerades som en tjuv och bedragare eftersom jag 1) inte hade registrerat citronen 2) registrerat en gurka som inte fanns. Fastän jag hade gjort rätt, liksom. Halva personalen engagerades och till slut släpptes jag iväg utan prick i brottsregistret.
Hemma radade jag upp alla varor, skrev ut receptet med extra stora bokstäver, letade upp vitlökspressen, bad traktörpannan att agera stekdito, läste igenom hela receptet och satte ihop världens bökigaste matberedare.
En liten stunds panikkänsla infann sig här.
Sedan tryckte jag på tidtagarens startknapp … och fastnade på första stycket i receptet:
Sätt på grillen på fullt spjäll? Vilken grill? Vilket spjäll? JAMIE!!! HALLÅ? Okej, ugnsgrillen på max. Fokus nu. Läs vidare, Lotten:
Ansa potäter? Va? Hur ansar man potäter? Ansa, ansa, karva, skära, rispa … Aha, ser man på, så intressant – det står potatis, potäter och plugg om vartannat för att vi ska få en känsla av Jamie-språk? Ssscchhh. Gör som det står nu, läs vidare.
Steka timjanblad, minsann. Och att röra om ofta bryter verkligen sönder resten av jobbet med att fixa sallad och köra matberedaren med först grönsaker och sedan dressingen. Men jag är inte den som är den – jag sprang omkring och lydde och försökte verkligen att inte haka upp mig.
Vabaha … jag ska lägga rosmarinbladen i stekpannan … där köttfärsen redan huserar, väl? Visst ska köttfärsen ligga kvar där …? Så jag ska lägga rosmarinbladen och lägga dem i köttfärsen …? Ja.
Som ni förstår, lagar jag inte mat via instinkt när det görs på uppdrag av matnördar. För att inte sabotera mellantiden (ergo 15 minuter), skippade jag all undertidenröjning och lät en utspilld tesked salt ligga kvar på golvet, ett Worcestershirespill på datorns tangentbord torka in och telefonen ringa tills telefonsvararen tog över. Ibland var jag lite väl dum-effektiv, för när jag inte hittade grejen som ska trycka ner grönsaker i matberedaren, tog jag en träspatel och körde ner. Liiite för långt in i apparaten:
Oskadad till vänster, kapad till höger. Fibrer i maten.
Men allt gick faktiskt bra – utom när de mikrokokta potatisarna skulle rullas i kryddor. För då tog jag med mina basketmuskler i såpass att potatisarna gick sönder och inte längre kunde rullas. (Man skulle här kunna ana att potatisarna var lite överkokta. Men det låtsas jag inte om.) Potatiskrosset störde inte så mycket, så jag tog skar dem i ännu lite fler delar innan de åkte in i ugnen för att grillas och få en knaprig yta.
Därför ligger det inte hela bakpotatisar på köttfärsröran, utan potatisbitar – som smakade alldeles fantastiskt gott!
Maten serverades till fem personer – två vuxna och tre barn mellan tio och femton. Köttfärsen ansågs lite torr, men hade god smak, potatisen var delikat, salladsdressingen lite för sur (saften av en hel citron var alldeles för mycket) och bönröran med bacon och tomater lite underlig.
– Det känns som något som görs på rester – sådant man hittar i kylen, sa någon.
– Mhmmrfff, sa jag eftersom jag hade munnen full av god potatis – men jag tror att jag menade ”jag håller med”.
Och hur gick det med tiden? Helt åt pepparn. Förberedelserna med handlingen tog drygt två timmar och från det att jag verkligen började laga mat gick det nästan en timme till.
Dessutom råkade jag dricka upp det lilla vin jag hade hemma under den knappa timmen.
Det var en gång en gammal släkt. Inga skandaler syntes under ytan. Men så var det en ung dam – född vid förra sekelskiftet – som i relativt unga år skilde sig från en inte särskilt trevlig man. Åren gick, och plötsligt träffade hon en mycket äldre – gift – herre. Stor kärlek uppstod.
De tu smög med sin kärlek. Herren ville inte begära skilsmässa från sin fru trots att släkt och vänner som visste om det olämpliga arrangemanget, sa till på skarpen och bad honom bestämma sig. Nja, sa herren – och gjorde förstås den unga damen som han inte var gift med, med barn. Sådant händer bevisligen i de bästa familjer.
Barnet föddes. Herren skilde sig. Den unga damen och den äldre herren gifte sig i Stockholms rådhus när hemskillnadsåret hade gått ut. Familjen utökades sedan med två barn till och alla fem i familjen bodde de i en osannolikt fin lägenhet på Kungsholmen tills herren dog. Den inte längre lika unga damen stannade kvar tills även hon dog.
Men första frun då? Jo, hennes fruktkakerecept, kallad ”pappakaka”, har ju levt vidare!
_____________________________
Första fruns fruktkaka – pappakakan
Ingredienser 1/2 kg smör
400 g socker
6 ägg (där vitan och gulan ska hanteras vid olika tillfällen)
1/2 kg vetemjöl
rivet skal av 2 citroner
1 dl konjak eller annan sprit
300 g syltade apelsinskal
300 g korinter
300 g annat torkat eller syltat men fruktigt som cocktailbär, fruktblandning och suckat
Turordning med byttor!
Bytta 1 (som gärna får vara en assistent av maskintyp – om du inte har en assistent kan elvisp och degkrokar vara till hjälp):
Blanda socker och rumsvarmt smör. Det ska bli en hård gegga utan stora smörklumpar.
Bytta 2 Blanda all frukt med mjölet.
Bytta 3 Vispa äggvitan (enbart äggvitorna!) till ett hårt skum.
Eliminera byttor!
Blanda äggulorna med smörsockret i bytta 1.
Blanda fruktmjölet med resten i bytta 1.
Häll i spriten och citronskalet i bytta 1.
Vänd ner äggviteskummet i bytta 1.
Avsluta:
Blanda väl. (Jag skulle vilja uttrycka det så här: Don’t try this at home utan en assistent.)
Dumpa allt i två smörade och bröade, avlånga formar. (Det blir bara pannkaka i en stor rektangelformad.)
In i ugnen – och låt stå i 175 °C i en timme. Håll gärna lite koll: alla ugnar är olika. Prova med en strumpsticka mot slutet.
____________________________
Ni ser hur skrivautvänligt jag har gjort själva receptet?
Vi vet inte hur själva överlämnandet av kaktillverkningsmysteriet gick till. Men förmodligen så här:
– Hej ursäkta, nu när jag har fått din man så undrar jag om du kan lämna ifrån dig även recepten?
Men nu kommer resten:
Byttorna.
Min beigefärgade assistent där uppe i vänstra hörnet inköptes 1986 i Lund för studiemedel som skulle ha hållit mig med mat och böcker i en hel månad. Men jag är en brödbakare som måste äga assistent. Den är inte röd och strömlinjeformad men snurrar precis som den ska.
När jag via telefon bad min mamma om receptet häromdagen, var hennes direktiv väldigt fokuserat på byttorna.
–Bytta ett och bytta två och bytta tre och bytta fyra och degkrokar där och inte degkrokar i äggvitorna och oj nu glömde jag att, vänta sa jag att konjaken skulle i bytta två nej jag menar … ett?
När jag väl satte igång, lät jag assistenten där uppe på bilden göra jobbet medan jag bara hällde och hällde.
Jag har en specialmugg som delar på gulor och vitor som eventuella agnar från vete – men det är faktiskt bra mycket enklare att bara använda händerna.
Smeten är i detta slutläge fantastiskt god. Man måste smaka.
Men man kan låtsas att man bara måste rengöra slickepotten.
Skjuts in i ugnen! En timme senare såg underverken ut så här (och inget smul- eller degliknande fastnade på strumpstickan), när jag triumferande sms:ade både mamma och syster Orangeluvan om succén:
Men … jag råkade tänka på andra saker när jag bara skulle flytta de två formarna från spisen eftersom jag kom på att jag samtidigt skulle flytta ugnsgallret in i ugnen igen och försökte lyfta allt på samma gång som jag hanterade grytlapparna och svarade på en fråga som ett barn just då ställde om Bakuganarnas förvandlingsförmåga i kombination med kylskåpsmagneter. Och vips … såg kakorna ut så här:
Jag kallar mitt konstverk ”Hoppsan”.
Det som hamnade på golvet åt jag upp, så jag kan garantera att smaken blev bra. Men jag har fått ett hårstrå i halsen.
Sensmoral: sopa golvet innan du tappar kakor på det.
Släng er i väggen, Per Moberg och Nigella och allt vad ni nu heter. Jag lagar faktiskt mat iklädd bikini.
Lök och lök.
Det är på det viset att jag har fått ett (betalt) hedersuppdrag: att provlaga recept ur en ännu inte utkommen bok av Lisa Förare Winbladh och Malin Sandström: Matmolekyler. (Se även Matmolekyler på Taffel.)
Jag valde en löksoppa eftersom Nittonåringen här hemma häromdagen sa:
– Lööööök, jag skulle vilja ha mer lök i all mat!
Sedan fick jag sådan våldsamma problem med ingrediensinförskaffandet att nyss nämnde Nittonåring hann åka hemifrån för att ta några resttentor nere i Lund och alls inte fick avnjuta kvällens ömt tillagade soppa.
Visst ser det lite enkelt, ganska billigt och lättåtkomligt ut när allt står samlat sådär på en liten gammal bricka, inköpt för 2 kr på loppis? Jamen fokusera då på orden ”ost” och ”ljus miso” så ska ni få höra på andra bullar lökar.
I receptet står det att osten gärna ska vara ”grovriven lagrad ost, gärna gruyère, comté eller Västerhavsost”. Som Coop (där jag köper nästan allt) inte har. Ehum, kan man kanske ersätta den med en extremt lagrad Västerbotten? tänkte jag och köpte en bit som förstås var helt fel eftersom man hellre ska ta grevé eller herrgård. Som jag inte alls köpte.
Rätt ska vara rätt, tänkte jag och letade i minnet efter en ostbutik som jag aldrig har varit i eftersom den ligger i en del av staden där jag aldrig går: i frisörgettot.
Gamla staden i Eskilstuna, där det på ett par hundra meter ryms tiotalet frisörer, tre skönhetssalonger och två antikaffärer samt en ostbutik.Eller rättare sagt en kombinerad blom-, choklad- och ostbutik. Himla praktiskt.
Men det räcker ju inte med att hitta rätt ost – ska man provlaga måste man göra allt rätt. Vad är det som kallas ”ljus miso”? Det är i alla fall inte det som på Coop heter ”Miso: ljus soja av japansk typ”. Nej, man måste bege sig ner i ett f.d. parkeringsgarage i stadens China Town:
Gå ner i den mörka avgrunden där!Ser ni: ljus miso! (Men man ska inte äta det lilla paketet där, nähedå.)
Den vilda jakten på ingredienserna fortsatte med en tur till Systemet eftersom jag skulle ha ”torr sherry, helst fino” och ”vitt oekat vin, gärna chardonnay”. Fino? Oekat? Vabaha?
– Fino? jag ska kolla i daaataaaan. Jaha, jaså, det är en sort. Den där! Men oekat? Ja, nä, då smakar det nog inte ek … aha, det finns en sort som heter ”unoaked”! sa den samlade personalskaran på Systemet där vi hängde över en datorskärm.
Unoaked! Fino! Yay!
Nu skulle man kunna tro att jag med mina resor kors och tvärs över stan tyckte att projektet här var både krångligt och bökigt. Men icke då. Det allra värsta med att laga mat efter recept är ju att ha tålamod att steka löken i all evighet. Jag vill fräsa den snabbt och effektivt som en snytning – inte stå och röra, inspektera och filosofera. (Bränner jag min mat ibland? Ja.)
Det här är en barnportion med ganska lite soppa och en massa macka.
Tre timmar tog det från början till slut – men jädrar vilken löksoppa! Alldeles söt och god, slafsig och kladdig och ljuvlig. (Och bikinin hade jag på mig hela tiden, ja.)
Påminner om en patient jag hade en gång – i sträck pga. komplicerat benbrott.
Nu kan det tyckas lite konstigt att jag endast är ute i svängen och går på tillställningar samt frotterar mig med ”folk”, men jag lovar: de är människor de med. Här kommer nu en rapport som ska orsaka skyfall i snålvattensavdelningen: smakmingel i Hötorgshallen!
(Och inget snack om avund från er sida nu; då slänger jag er i bloggfängelset. Jag rapporterar ju så att ni inte ska bli avundsjuka utan bara känna att ni nästan var där.)
Vid entrén spelade ”Kvartetten raekan” jättecoolt med tamburiner på fötterna.
Kön utanför Hötorget var frusen, förväntansfull och fruktansvärt lång. Vi var borta vid Kungshallen (ni som inte är bevandrade runt Hötorget: det är jättelångt dit!) när jag hörde att man tydligen kunde fixa inbjudningar på konstiga sajter – för det gjorde de andra i kön hela tiden och de gick på premiärer och åt godismat varenda kväll. Själv fick jag ett mejl från en kompis, bara. (Jag står alltså inte på roliga listor med roliga människor som har vett att blogga om allt som händer dem utan har kompisar som känner någon som sitter på alla inbjudningar. Tack för att ni tar med mig fastän jag kommer ostruken och okammad samt oblyg.)
Så här ser Hötorgshallen inte alls ut längre. Men 1953.
Hötorgshallen ligger alltså under jord och är en saluhall med precis hur mycket mat som helst. Och denna kväll hade nästan alla affärsidkare ställt upp med smågott, plockmat, vin, kaffe och olika efterrätter. Jag fastnade länge framför en spansk tjej som skar upp grislår (heter det kanske inte) så det sa swisch och swosch. Tydligen var hon EM-vinnare i grislårskarvning (heter det kanske inte) och den mängd kött som hon skar upp under kvällen var enligt butiken värd 38 000 kr.
Swisch-swosch, skvätte det uppåt väggarna. Hm. Jamie Oliver tillagade en gång i tv ”leg of pork” och övade sig på att skära tunnare än tunnast. (Hjälp mig gärna med termerna! Heter det ”skinka” på svenska trots att det sitter på benet?)
Maten var inte bara god och underbar, utan även snyggt upplagd och tillpiffad. Vi som inte har bacillskräck åt, knuffade oss vidare, gick till nästa butik och åt lite mer och hällde vin på varandra. (Mer om det nedan.)
– Köttet först! Osten sen! sa köttmästaren med rynkad panna. Jag lydde och njöt. (Vad händer om man äter i fel ordning?)
En av favoriterna var små brödbitar med chevre-ost och honung som grillats lite i ugn. Jag åt fyra stycken och blev så till mig att jag pratade med mat i munnen och vinklade vinglaset bara några grader för mycket.
Nu tycker jag att ni ska ta fram anteckningspapper och skriva ”ordna mingelparty, inled med bröd & chevre & honung”.
Vin fick vi bara ett glas per person – men efter min lilla olycka så … va? Jaha … den vill ni höra allt om?
Jo, jag hällde hela innehållet i mitt glas i ryggen på en tant. (Be mig inte definiera tant.) Jag höll andan och väntade lite, men tanten fortsatte att tugga på surdegsbröd och smör. Då knackade jag henne på axeln och sa:
– Förlåt, ursäkta, du känner det inte genom kappan, men jag hällde just vin över hela dig. Jag ber om urs…
– Men vad gör väl det en kväll som denna? Hämta ett nytt glas och kom och ät surdegsbröd med mig!
– Men man får bara ett gl…
– Tssssssst! Om man ber snällt och säger att man har spillt ut sitt vin på en tant, får man mer.
Och det fick man. Och det måste jag säga: alla var så där glada som tanten. Själv var jag nästan hög av lycka.
Sedan jag blev pinjenötsförgiftad i januari, dricker jag nästan aldrig rött vin om det inte är svindyrt. Och jag sörjer det billiga, röda vinet.Min absoluta favorit på hela kvällen var faktiskt den här osten. Jag sa åt den att gå hem med mig, men den lydde inte.Ett finskt bröd med mögelostkräm. (Jag kan inte läsa min anteckningar och därför inte ge mer information än så.) Uppdatering! Det är enligt kommentatorsbåset Auraost!Jovisst ser det ut som mögelodlingar i dragskåp på ett labb. Men det är pumpasoppa med ingefära och korianderolja.Färskpotatiskräm med lingon, kantareller och finskt sidfläsk.Helt vanlig och simpel latte, som jag råkade svepa samtidigt som jag hade blåmögelost i munnen.Ber om ursäkt för suddet, men det var trångt och mörkt här: anklevermousse med fikonmarmelad och ”balsamico”. (Som kanske är vanlig balsamvinäger?)Rostebröd med marmelad – precis som hemma liksom.”Äppelpaj på svenska äpplen”. (Här råkade jag se priset – en liten form på ca 15×20 cm kostar 50 kr. Ni är alla välkomna att hämta hur mycket äpplen som helst i min trädgård: vi har aldrig haft så mycket förut.)Det fanns inte bara mat i Hötorgshallen, utan även män i hemknypplad spets.Choklad med chili i är godare än kaffe med mögelost, kan jag säga.Och vem tror ni också var där? Är det månne Gösta Ekman? (Det där fattar man bara om man har läst min rapport från Bokmässan häromdagen.)Kolla vilket bra tips till er mingelbuffé: den lilla tallriken med glass och hjortronsylt passar perfekt mitt i vinglaset! Glassvinglas!Här är de oläsliga anteckningarna. (Jag har alltså fula visitkort i ett snöre om halsen. Och så antecknar jag på detta vis och kan inte läsa vad jag menar en timme senare.)
Jag vann en paltätartävling igår. Nu är ju det inte som att hoppa 2,42 m rakt upp eller att komma på att E kan vara mc². Men jag vann!
Innan jag fortsätter, måste jag bara definiera skillnaden mellan kroppkakor och palt:
palt är mer renlärig och brutal och görs på rå potatis
kroppkakan vänder kappan efter vinden och har ibland kokt potatis, ibland lite kokt och lite rå och har lök i fyllningen och är dessutom smaksatt med kryddpeppar.
Att tävla om vilken av dem som är godast är som att bestämma vilken av Eiffeltornet och Frihetsgudinnan som är finast. Det kan man inte! (Eiffeltornet vinner förstås på smak.)
Inte nog med att jag gjorde palt igår – jag gjorde samtidigt jämförande fuskpalt: Kungsörnens påse med mjöl som man bara blandar med vatten! (Resultatet kommer lite längre ner.) Men nu till den riktiga palten!
Mandelpotatisen på kö till schavotten.
Eftersom jag igår valde att göra palten på mandelpotatis trots att man kan ta vanlig pöbelpotatis, blev paltarna igår lite dyrare. Men man ska vara försiktig när potatisen i affären fortfarande kallas ”nypotatis”, för av sådan blir det dåliga paltar.
1. Riv eller mal potatisen.
Småsnuttarna kräfva en gitarrists fingertoppar: tuffa som bildäck.Kära Moulinex.
Kanske hade det varit lättare att mala potatisen i en köttkvarn eller en gammal Moulinex, men jag har varken eller just nu eftersom illasinnade människor har tvingat mig att rensa i källaren och slänga livsviktiga ting. Jag har till exempel inte kvar mammas zebrarandiga bikini längre, vilket jag påtalar så ofta jag någonsin kommer åt. Så här kan jag säga:
– Ja, om jag hade fått ha kvar den zebrarandiga, då hade jag kanske stått här halvnaken och gjort palt just nu!
Potatisrivet, nu med kornmjöl på sig.
2. Häll kornmjöl och kanske lite vetemjöl samt salt över potatisen.
Och det är nu ni undrar: måste man verkligen ha händerna där nere i maten just nu? Japp. Man måste känna hur den känns, för den känns väldigt rolig.
3. Och så blandar man ihop allt!
Hurra! Det blev en deg!
Det här tycker jag är lite konstigt: att potatisen och mjölet blir en stabbig deg utan att man tillsätter något annat vattnigt och rinnande. Men så är det.
4. Fixa fläskfyllningen.
Men oj! Jag glömde att ta bild på sidfläsket – som enligt det recept som jag någorlunda följde inte skulle putsas eller stekas. Det kändes lite väl fläskigt för mig, så jag skar bort svålen och lite annat vitt och stekte upp köttet. Med bacon! (Bafatt bacon är gott till allt.)
Fläskfettet som jag inte ville ha med inne i paltarna.
Det sägs att man kan lägga ner svålen i paltarnas kokvatten, men det glömde jag bort.
5. Stoppa in fläsket och forma paltarna!
Paltplätt med sidfläsk och bacon, som strax kläms ihop till en boll.
Det här med att göra paltbollarna känns lite som att leka med lera eller att bearbeta en lerklump strax innan man ska dreja. Jag fick lust både att skapa små krukor och att ha snöbollskrig.
Snyggaste paltarna i staden!
6. Lägg ner paltarna i kokande vatten – försiktigt en och en med en slev. Sjud i 45–60 minuter.
Nu har ni sett finpaltarna och följt hur de tillagades: mycket kladd och klet, men kul och lite knasigt. Här kunde jag ju ha nöjt mig, men om man nu hittar paltmix i affären, så måste man ju testa. Det måste man. Att inte testa är som att tacka nej till en bal på slottet bara för att tv-soffan är så inbjudande.
Paltmjölspulver och vatten.
Något måste jag ha gjort tokigt, för paltdegen blev inte stabbig och tjock utan klumpig och oerhört kladdig. Alltså va. Hur svårt kan det då vara att blanda en påse mjöl med 12 dl vatten? Vad kan gå fel? Min degblandarassistent kämpade och kämpade, men de oblandade klumparna fick jag till slut klämma sönder med de i detta läge vattenliksskrynkliga fingrarna.
Och så skulle paltarna fyllas med kött och formas till, eh …
Kleeeeeet!
… boll… ar?
Släpp! Loss! Plums.
Om jag inte hade älskat bacon, hade jag i detta läge säkert slängt Kungsörnens fuskpaltar i komposten och inte tänkt mer på dem. Men man kan ju äta degklumpar med baconsmak, tänkte jag och fortsatte ända in i kaklet.
Nej, inte helt lyckat.
Ni ser att ”paltarna” efter kokningen ligger och skäms i en slajmhög på botten av kastrullen? De gick att sära på, men hade en konsistens som påminde om uppblött sockerkaka. Jämför nu kladdet med de äkta paltarna här:
Finpaltarna i den bernadottska emaljgrytan.
Men nu till det intressanta. Finpalten var underbar på alla sätt och vis och hade rätt konsistens och smak. Men fuskpalten med sitt slemmiga utseende och hopplösa slafskänsla i munnen smakade faktiskt ok. Det kan ju ha att göra med baconet – men kanske är fuskpåsen inte på helt fel spår trots allt.
Till palten åt jag ohemult stora mängder smör (de som ville fick ha lingonsylt på) och så drack jag förstås champagne. Och vann med 3,75 paltar i magen gjorde jag.
Diskussionen runt bordet handlade plötsligt om bantning eftersom någon räknade ut att man ju inte kan äta för mycket av palt, och det ju är det som är problemet med mat. Att ”man” äter för mycket. Så då gjorde vi det eftersom jag hade lagat tre efterrätter.
Tre äppelefterrätter på väg mot utgallring.
Lokaltidningen hade nämligen en äppeldessert-tävling och jag kände för att testa de tre på prispallen. Alla i familjen var dock rörande eniga om att den som jag alltid annars gör är godare. (Mycket lydig och väluppfostrad familj.)
Avslutningsvis har jag hittat anledningen till att alla i Sverige äter pasta hellre än palt:
Kränkande behandling av Google.
____
Recepttillägg: min äppelpaj
Smörj en form.
Lägg i äpplen i tunna skivor eller klyftor. (Skala eller inte skala, det är frågan.)
Droppa över citron.
Riv över mandelmassa tills du skäms.
In i ugnen på 180 °C i ca 20 minuter – lägg folie på om mandelmassan ser farligt mörk ut.
