Bertil Almqvist – han med Barna Hedenhös – skrev och ritade ju också sagan om Vasa och andra fantastiskt fina barnböcker. Men det var även han som skapade ”En svensk tiger”, som numera kanske är mest känd eftersom den syns i ”Karl-Bertil Jonssons julafton”.
(Jättestor brasklapp när det gäller kändisskapet. De som fortfarande tittar på ”Karl-Bertil Jonssons julafton” är ju nästan lika gamla som de som faktiskt upplevde den där svenska tigern som håller truten.)
Nåväl. Jag gick via min beundran för den svenska tigern vilse på internet och hittade de brittiska och amerikanska motsvarigheterna till detta budskap.
Och så vandrade jag vidare på min vilsna färd via foldern ”Om kriget kommer” och förvirrande flygblad som var menade att lura den lede fi till att göra konstigheter. Och hamnade i morotsavdelningen.
Jag vet att detta inte stämmer, men jag vet att om man äter tio stora morötter på raken för att på läkares order mildra graviditetsillamåendet, kan man hamna på sjukhus med anafylaktisk chock.
Morötter kan förvisso (enligt vetenskapliga rön) faktiskt hjälpa folk som ser illa pga. dålig kost. Men inte alls förbättra redan god syn. Att många tror det ändå, beror på detta:
Under andra världskriget lyckades britterna utveckla ett radarlasersikte med bomber och granater så att de plötsligt sköt ner tysken med mycket bättre precision. Ryktet började gå om radaruppfinningen, så britterna spred raskt ut lögnen om de morotsknaprande soldaterna.
Och nu kommer ett recept.
Cornelias morotssoppa!
Hacka massa morötter och hälften så mycket lök samt lagom mycket vitlök.
Stek i olja.
Häll i kokosmjölk och kokande vatten. (Det kan få vara ganska vattnigt om du har tid att låta den puttra.)
Stavmixa tills du är nöjd.
Sätt i buljong eller fond.
Släng i saft och rivet skal från en lime.
Sätt i lite ingefära. Inte för mycket. Eller lite.
Krydda med chiliflingor.
Låt puttra.
Smaka.
Om det inte känns bra, plutta i en rejäl klick krämfräs eller vispgrädde. Lite salt kanske? Om det inte är tillräckligt mycket sting, släng i en vitlöksklyfta till. Stek bacon att drössla på vid matbordet.
Släck lamporna och kolla om mörkerseendet har förbättrats.
”Sätt i buljong…”. SÄTT i? Nää vet du vad, HA i heter det.
Jag blir ju väldans nyfiken på den där bibelcitatstävlingen. Anar att jag är ett lättfångat byte på enkelt agn.
Är just nu på fortbildningsdagar för präster och diakoner. Tidigare i helgen har vi haft Stiftsfest med kolossalt mycket människor. Underbart!
Temat för våra dagar är undervisning.
Och då passar ju ditt agn synnerligen väl.
Och jag associerar vidare till att jag minns en illustration i skolboken av när Jesaja berättar om sin kallelse (Jes 6).
Illustrationen var väldigt rosa minns jag.
Vad minns ni andra?
”Sätt i” är nog en norrländsk svenska för det som egentligen heter ”he i”.
Mitt bibelcitat hade med Jakobs stege att göra, och det var min fröken Malin Kumlien i Lund som initierade den.
(Hade jag vunnit, hade jag förmodligen kommit ihåg mer. Men min bästis Lisa var stadsarkitektens dotter, och hon kunde rita hon.)
Jag måste hålla med om att ”sätt i” kanske inte är propert receptspråk! Men tack Cecilia N., nu kan jag skylla på mina norrbottniska nerver!
Listigt av engelsmännen!
Om man har svårt för kokta morötter och är överkänslig mot kokos (nån mer än jag som vill ha slätrakade kokosbollar?) kan man byta ut morötterna mot potatis och purjo och skippa kokosmjölken. Man får i så fall kanske he i lite mer fond.
Jag gör som Karin, byter ut morötterna.
Ja, eller skulle ha gjort om jag nu lagade nån mat.
Jag är mest nyfiken på den allergiska reaktionen. De anafylaktiska chocker jag har träffat på (i litteraturen) har alls icke påmint om blomkål.
Och jag undrar: Vem är Cornelia?
Orangeluvan:
Kommer du ihåg när Erik och Frida gifte sig och av prästen gavs namnen ”Fredrik” och ”Cornelius”? Det är deras soppa, men jag har gett dem det gemensamma namnet ”Cornelia” för enkelhetens skull.
Brid!
Läpparna svullnade och påminde om dem hos de unga tjejerna man understundom ser i Stockholm efter mystiska injektioner. Ögonen svällde igen som om jag hade gått en boxningsmatch. Och allt däremellan var buckligt och blekt.
När jag väl fick behandling, gick det över. Och där satt jag och var gravid och illamående. Plötsligt började hjärtat slå som en stånghammare i bröstet och jag blev knallröd i ansiktet – för då hade jag fått en allergisk reaktion mot medicinen!
(Vi överlevde. Och bebisen – den nuvarande Tjugotvååringen på Gotland – är inte det minsta lilla allergisk.)
Huvaligen. Det finns sjukdomstillstånd av alla slag. Det där var hoppeligen ett av de ovanligare.
När du säger det …
Undrar om inte jag också ritat en Jakobs stege nån gång.
Jag har ritat Jakobs stege i lågstadiet.
Annars grunnade jag mycket på hur stegen kunde stå upprätt när den gick upp i himlen. Vad fanns det där som den kunde luta sig emot?
Och hur gick det till när änglarna gick upp och ner, på samma gång?
Gick de på varsin sida av stegen eller armbågade de sig förbi varandra?
I min värld var stegar smala, av trä, tunga och grönmålade.
Och hur i hela Kapernaums ängder kunde Jakob ens sova med en sten som huvudkudde?
Jag prövade det när vi var ute på semester i skärgården, med gott om klippor och sten. Omöjligt. Dessutom var ju Jakob i öknen och inte i Östersjöns skärgårdar.
Och då hade vi inte ens kommit till Konungaböckerna och Domarboken.
Kristendomskunskap läste vi på lågstadiet, sen kom Lrp 69 och det blev religionskunskap av krillen. Skulle man idag kunna lära ens högstadiebarn berättelserna ur Bibeln?
Lgr 69 hette den nya läroplanen.
Om det finns något som jag särskilt gillar i ett recept så är det ordet ”lagom”.
Så det kan hampa sig.
Jag är just hemkommen från en sammankomst som av någon anledning kallas syjunta. Där blev vi bjudna på något som jag aldrig har ätit förut, nämligen morotssoppa. Det var jähättegott! Vi fick en klick ingefärsyoghurt (eller vadeva) i, och valnötsbröd till.
Jakobs stege i Skara Domkyrka. (Troligen tillfällig kyrkokonst, hösten 2018)
En till.
Änglarna är lite suddiga, men det var ju en dröm …
Cecilia undrar över vad vi minns i ämnet från skoltiden. Då jag gick i tredje och fjärde klass läste vår magister ur ”Den hemliga trädgården”av Ester Salminen. Det var ett bra sätt att förmedla bibliska händelser. Boken han läste ur var illustrerad och efter var gång vi fått höra en historia fick vi titta på illustrationen eller illustrationerna. Jag minns tydligt bilden där en naken Eva känner på äpplena i kunskapens träd och bilden på änglarna som vandrade upp och ned på Jakobs stege, samt ett par bilder på Moses i vassen. Andra bildminnen är vagare.
Forts.
Men mitt mörkerseende är fortfarande under all kritik.
Ja, du ser, Magganini, de där britterna ljög verkligen. (Jag är glad att den överraskande syjunte-morotssoppan var god, för man tror ju inte det innan man har smakat!)
Det har hampat sig så att jag är lärarvikarie igen imorrn och på torsdag, fastän jag ju hade bestämt att jag inte skulle vara det. Kanske ska jag då ta fram Bibeln och läsa för dem om Jakobs stege och sedan be dem rita skeendet?
(NEJ, det ska jag inte, kanske bör tilläggas. Jag hade med all säkerhet blivit anmäld för nåt.)
Mer soppa:
Herr M gjorde borsjtj häromdagen. Han hade faktiskt i ett par morötter i den också, men deras färg doldes effektivt av huvudingrediensen, och smaken också så vitt jag kunde bedöma.
Häva i kan man också säga förresten. Han hävde i ett par morötter i det här fallet.
Religionskunskapen på gymnasiet var inget vidare för min del. Läraren var samma kyrkoherde som tidigare undervisat i kristendom. Han var måttligt intresserad av det avsnitt i läroboken som hette ”De stora världsreligionerna”, eller nåt. Jag var desto mer begeistrad och tyckte särskilt att hinduismen verkade påhittig och variationsrik, med gudar för allehanda områden och tillfällen i livet. Den gemytliga elefantguden Ganesha till exempel, som tar hand om alla projektarbeten. Kyrkoherden gillade dock inte mitt intresse för de hinduiska gudarna och sänkte mitt betyg i kristendom, mittåt, religionskunskap.
Vår religionslärare på gymnasiet var även kommunpolitiker för KDS och frireligiös. Han stökade över kapitlet om naturreligionerna på 15 sekunder med att bland annat slå fast att naturreligion är när infödingarna springer runt i bushen och tillber pinnar och stenar. Punkt.
Gick du också på Berzan, PK? Det låter som vår religionslärare där, som tyckte mest om att göra sig lustig över andra religioner och stila med att han hade läst hebreiska. Ingen var såvärst jätteimponerad.
Inte riktigt Jakobs stege, men den står stadigt i Sidensjö.
En bild till från officiella hemsidan
Jag gick enligt Lgr69 men jag är inte riktigt säker på att mina låg- och mellanstadielärare riktigt bytt läroplan. Eller så var det mycket kristendomskunskap i religionen i de stadierna.
Numera kan skolorna få hjälp av Svenska bibelsällskapet med att förmedla berättelserna utan förkunnelse genom Bibeläventyret, helt enligt läroplanen. Kostnadsfritt om jag har förstått saken rätt.
Kristendom hette det fram till sjuan då det bytte namn till religionskunskap. De första fyra åren förmedlades den av Fröken (Gillberg) som vi hade i alla ämnen förutom träslöjd, gymnastik och rytmik. I femman hade man i min skola alltid rektorn i Kristendom. Han var stor, gammal och långtråkig. I sexan fick vi en präst som var lite modern sådär med vissa dragningar åt Pastor Jansson. Senare har jag fått höra att han var liiite för intresserad av kvinnliga konfirmander … Jag tror han fick avsluta prästbanan lite hastigt.
Från sjuan blev det alltså religionskunskap och massa andra konstiga troenden och tyckande att hålla reda på.
Egentligen minns jag ingenting av någon religionsundervisning. Jag kunde rabbla Jakobs söner redan när jag började skolan så jag var ju nästan fullärd.
Jag började ju ettan 1971, så då var Lgr69 (try it, you’ll like it?) redan implementerad, som det ju heter. Jag minns massa från lågstadiet och tyckte att det var riktigt kul med alla konstiga bibelhistorier med barn i vassen, Röda havet och den ludne Esau – sedan blev ämnet oerhört trist och svårbegripligt. Vem ska man tro på, tro på, trooo på? [trallallalaaa]
Vi hade en jättesnygg kristendomslärare i realskolan. Han undervisade även i den närbelägna flickskolan. Där gjorde han en av eleverna med barn. Skandal är ett för milt ord! Tänk er – krilleläraren!
Vi hade ny vikarie i religionskunskap varje termin i högstadiet (skolan hade även andra brister, men det är alldeles för tråkigt att berätta om). Detta innebar att det i princip var omöjligt att få andra betyg än 2, 3 och 4, eftersom ingen satte 1 eller 5 på någon elev första terminen. Det var ju trevligt för den som riskerade 1 men mindre så för oss som egentligen skulle haft 5. Min chans kom den termin (måste ha varit i åttan) när vi av någon anledning hade ett prov i grekisk-romersk mytologi. Som latinlärarbarn hade jag haft mytologin som godnattsagor med mera sen späd ålder och kunde mycket mer än vikarien, svarade utförligt på alla frågor och skrev lite extra upplysningar här och där. Vikarien chockades och gav mig femman, och sen vågade ingen kommande vikarie sänka den eftersom de antog att det fanns en orsak.
Det skulle antagligen inte fungera nu. Å andra sidan får inte vem som helst sätta betyg numera, vilket uppväger en hel del.
Visst gick jag på Berzan, Christer the Long Distance PT. Malmbjörk tror jag att han hette.
Ja, Malmbjörk, det stämmer! Jag har för mig att jag gjorde mitt specialarbete om taoismen för honom. Han var inte överentusiastisk, men gav mig bra omdöme iaf.
Hade du Carl-Otto också? En av de märkligaste lärare jag någonsin har haft.
Vad kul att PK och Christer the Long Distance PT har hittat varandra via Berzan!
Himla fint och bibliskt kommentatorsbås! Jag ska ha som projekt att faktiskt leta fram min Jakobs stege-bild från början av 1970-talet. Om jag inte har den kvar, ska jag äta upp morfars plommonstop.
(Ingen fara: jag har teckningen kvar. Nånstans.)
Imorrn är det DEFINITIVT min sista dag som lärarvikarie.
Nej Christer, någon Carl-Otto hade jag inte. Jag gick 85-89.
Mina väskor på hemväg från Göteborg idag:
Jag gick ut -80. Carl-Otto hade franska och filosofi och var, som sagt, mycket speciell. Både för- och nackdelar förstås, men framför allt olik alla andra. Och en rackarns duktig jazzpianist!