Månad: augusti 2020

Att flänga omkring i coronatider

Publicerat av Lotten Bergman den 30 augusti 2020 00:43

Det här kan man kalla ett uppsamlingsheat vad gäller coronaerfarenheter nu när vi närmar oss sexmånadersdagen med pandemin hängande över oss. Som jag berättade, blev jag häromdagen för första gången sedan i mars tvungen att ta mig till Stockholm och vandra vilse på ett sjukhus.

Sedan pausade jag hemma ett par dagar och levde det ”normala livet” med handtvätt, basketpromenader, Zoommöten, mathandling (men vad ÄR det för läbbig vätska Lidl har i sina handspritbehållare?) och besök på MDH (Mälardalens högskola) inför en föreläsning nu på tisdag.

Basketbollpromenad. Basketbollens sprängkraft tydligt illustrerad.

Ett av matställena på MDH:s campus väntar sedan 30 mars på bättre tider.

Handspriten är tydligen hårdvaluta på högskolan.

Men hur man minskar smittspridning genom att gå in i ett mindre rum vet jag inte. (Inte heller mina polare på högskolan förstod.)

Dessutom hann jag ta mig en sväng till Mälarsjukhuset för att försöka bli godkänd som blodgivare; jag har så rysligt dåligt blodvärde att jag har blivit nekad tidigare.

På blodcentralen tog de bara fyra små rör av mig – de måste ju testa mig så att jag inte har syfilis å sånt. Blodtrycket var tydligen förtjusande: 125 över 65, vilket inte säger mig något annat än just ”125 över 65”.

Men sedan var det dags att fara omkring igen: Tjugotreåringen skulle med stor packning levereras på Gotland. De kommer inte att ha en enda fysisk lektion under höstterminen, men till vår stora glädje gillar grabben att leva vuxenliv på ön utan sina päron.

På båten var vartannat bord avstängt. Nere i båtens innandöme var varannan sittplats också avstängd. Väldigt konsekvent utfört – och med handsprit överallt.

Efter besöket på Gotland bar det iväg till möte med Svenska Basketbollförbundet på ett hotell i Stockholm, och då hann jag ta del av ännu fler coronarelaterad information på enorma skyltar på pendeltågen – där den sista punkten verkligen, verkligen verkligen inte följs.

Det hålls inte avstånd. Oj, vad det inte hålls avstånd.

På tunnelbanan var det proppfullt på alla säten. På Systembolaget var det sannerligen inte 50 kunder, snarare 250. I affärerna var det trångt och stojigt. Jag kände mig ännu en gång som kusinen från landet, där jag vek undan med blicken och höll andan och inte ens sa f’låt när jag klämde mig genom folkmassorna.

Här har jag satt mig på en bänk med avspärrade platser som främjar avståndshållandet. Damen som ställde sig bredvid mig höll någorlunda avstånd, vilket jag tog bild på. Tio sekunder senare satte hon sig helt obekymrat på den gul-svarta tejpen …

På hotellet fanns nästan inga gäster, men väldigt mycket handsprit och svart-gulrandig tejp.

Och så till ännu ett test på hur de har haft det i Sydeuropa med total lockdown och munskyddstvång: munskydd på!

Som ni ser har mitt sällskap såååå mycket flottare munskydd än jag.

Det är varmt, det är anonymiserande, det blir imma på glasögonen, det är frustrerande att inte få pilla och klämma och känna och rätta till munskyddet ett endaste dugg. Och det är jättesvårt att formulera sig roligt! Bänglet gör att man ransonerar sina ord på ett ytterst oformulerat och trist sätt. Det är som att vara trafikpolis med tvångströja, som att gå i för trånga jeans och som att läsa tidningen med schampo i ögonen.

I 22 minuter satt vi där i den proppfulla tunnelbanevagnen och kippade efter syre. Väl ute i friska luften slet jag av mig munskyddet (men rörde bara gummibanden!) och kunde sedan inte sluta prata på minst 22 minuter.

Dagen avslutades med att jag tittade kräftan djupt i ögonen och tackade för maten.

13 kommentarer

Trafikutredningsenheten – och ett skelett

Trafikutredningsenheten – och ett skelett

Publicerat av Lotten Bergman den 25 augusti 2020 00:09

Nu har jag åkt tåg igen. Till Stockholm. För första gången sedan andra veckan i mars.

Och jag var nästan helt ensam i tågvagnen! Yes! Inte ens för syns skull tog jag på mig munskyddet! Däremot var det faktiskt precis som vanligt på tunnelbanan, vilket kändes förvirrande. Alla var nära varandra, alla stod och skrek och blott en enda utböling från landet stod och stirrade in i ett hörn och höll andan när dörrarna öppnades.

Orsaken till denna resa var att min pappa skulle kontrollera om han månne hade blivit för gammal för att ha körkort, vilket görs på Karolinska i Huddinge fast i Flemingsberg och inte alls det andra Karolinska, vilket är förvirrande. Om man bor uppåt landet har man ju inga sjukhus ens inom 20 mils radie, medan man i Stockholm har olika sjukhus som heter likadant och är så stora att det faktiskt är obegripligt.

Därför var det nästintill omöjligt att hitta rätt. ”Trafikutredningsenheten” på Trafikmedicinskt centrum skulle ligga på Vårdarvägen 1 i en entré som hette S31. På kallelsen läste jag och syster Orangeluvan:

Men se här på Google Maps! Inramat här nedan är Vårdarvägen 1, och vid krysset fanns Trafikutredningsenheten …

Hihi, kolla där i vänsterkanten ligger ”Hörselgången”!

Det gröna på bilden är naturligtvis två systrars virriga, svettiga, stressade jakt på rätt väg.

Eftersom vi vet att vi inte har ärvt pappas lokalsinne (han var förstås på rätt plats på utsatt klockslag medan vi i nästan 50 minuter sprang vilse) var vi ute i god tid och var väl förberedda, men gick vilse ändå. I huvudentrén lät det plättlätt:

– Hej, vi undrar hur vi kommer till Trafikmedicinskt centrum.
– Gå ut långt till vänster, nerför trappan, sväng vänster och följ skyltarna!

Vad vi då inte visste, var att även entrékvinnan var dysdirektiker eller ambidexterförvirrad, för hon skulle ha sagt ”… till vänster, nerför trappan, sväng höger och …”

Vi svängde vänster–vänster, irrade runt, hittade definitivt inga skyltar, men såg en annan stor entré och gick in.

– Hej, vi undrar hur vi kommer till Trafikutredningsenheten!
– Va? Vad hette det? Kan jag få se kallelsen?
– Det står Vårdarvägen 1 … Trafikmedicinskt centrum …
– Det har jag aldrig hört talas om.
– Det står också S31.
– Strunta nu i det. Ni ska gå till huvudentrén och …
– Fast vi kom precis därifrån.
– Ja. Dom brukar skicka hit folk. Många går hit när dom inte hittar.
– Jaha.
– Ja, många avdelningar vill flytta hit.
– Jaha.
– För att det är lättare att hitta hit.
– Jaha. Men hur ska vi gå för att hitta dit?
– Vet inte. Får jag se på kallelsen igen? Gå till huvudentrén!
– Men vi ska till Trafikmedicinskt centrum … Vårdarvägen 1 … S31.
– Näääe. Vart skulle ni sa ni?
– Det är det vi inte vet. Trafikutredningsenheten. Trafikmedicinskt centrum.
– Nej, då vet inte jag heller.

Jag begrundar mitt öde framför ett avstängt område med Vårdarvägen 1 i fjärran. Ack.

I en annan reception satt tre fnittriga tjejer och sa ”vi kan googla åt er” och ”eeehm, där har jag jobbat, men jag minns inte var det var”, och ”äsch, åk upp till plan 5 och fråga i huvudentrén”. En läkare lyckades jag också haffa. Han lyste upp och sa:

– Ja, gå dit åt höger, och sväng höger igen.
– Men nu pekar du åt vänster …?
– Ja, jag är lite trött. Gå vänster, sedan höger. Där är huvudentrén.

En liten stund senare frågade vi en städerska, som sa att det inte fanns något som hette S31. Ytterligare en stund senare frågade vi en arbetsterapeut med tre tjocka pärmar i famnen, och hon sa att hon inte visste något – utom vad huvudentrén låg.

Här stannade vi och stakade oss genom ett nytt ord: coronaraniografi. Rangiografi för coronapatienter? Nej, helt enkelt ”kranskärlsröntgen”.

Tillbaka i huvudentrén blev vi frästa åt för att vi – svettiga och högröda – än en gång yrade om ”Trafikmedicinskt centrum på Vårdarvägen 1 i entré S31”.

– Strunta nu i det, följ den kartan och gör som jag säger!

Åhå. Det finns kartor. Kartan var utmärkt, och plötsligt var vi framme. Alldeles utanför dörren till Trafikutredningsenheten låg en …

… före detta hare, liksom fångad i flykten.

Förmodligen hade han letat efter Trafikutredningsenheten han också.

18 kommentarer

Auktionsöverdos

Auktionsöverdos

Publicerat av Lotten Bergman den 19 augusti 2020 14:37

När jag var liten kunde man titta på tv-auktioner från Skansen. En Karl-Erik Eriksson som egentligen var politiker (varför i hela friden jag nu lade det på minnet vet jag inte) pratade nån slags dialekt (som jag minns det), och detta var jag förstås komplett ointresserad av som liten palt.

Men oj, vad det tydligen gjorde intryck ändå!

I vintras köpte jag ett par nya (och, skulle det visa sig, dåliga) Jamie Oliver-stekpannor och fick i kommentatorsbåset veta att jag var en idiot samt att jag ju borde ha köpt gamla gjutjärnspannor på auktion istället. Sagt och gjort: jag ropade in tre stycken för ett par hundralappar. De funkar förstås utmärkt, men fasicken vad svårt det är att sluta gå på nätauktioner. Det förnicklade gjutjärnet har helt enkelt gjort hela familjen beroende av auktionerna.

Vi har råkat köpa fantastiska möbler där vi inte ens fattade att vi bjöd högst, varav en Carl Malmsten-hylla som är ful.

Jag har köpt ett soffbord fastän vi redan hade tre, en PH-lampa (fynd!), hur många sekelskifteslakan som helst och känner nu ett starkt behov av att uppdatera kökshandduksbeståndet.

Men det är en västanfläkt jämför med vad min djefla man behöver. En eller två äkta mattor, gitarrer, dalahästar och några balalajkor suktar han efter. I söndags ville han prompt vinna kampen om en fyndlåda som var stor som en etta på Södermalm.

– Första … andra … tredje! Till den djefla mannen för 175 kronor!

Det vi nu måste göra oss av med (eller gömma i källaren) är sällskapsspel, schack, silverbrickor, kokböcker, flytvästar, små figuriner, speglar, små vinglas av tvivelaktig kvalitet, en alabasterlampfot, kuvertväskor, sjalar och så lite fler saker. Vill ni se?

I vårt underliga vardagsrum med trompe-l’œil-detaljer ser de här lampetterna nästan ut som om de har kommit hem.

En ohyggligt deprimerande sparbössa – jag skulle inte kunna fylla den ens om jag kämpade hela min kvarvarande livstid.

Karin Koutny gjorde dessa gipsreliefer 1955. Men vem är han? Och vem var hon?

Jag kan inte för mitt liv begripa vad dingel-donglet i nederkanten ska vara bra för.

Renhornstofs! (Ja, förmodligen är hornen det essentiella, men tofsen liksom drar blicken till sig.)

”Kom och sätt dig!” ”Men wtf, stör inte – jag ska sprita ärtor!”

Tydligen är denna spegel från sekelskiftet 1900. Men jag vill ändå inte ha den uppsatt.

Baksidan av spegeln – ”God morgon”. Egentligen ska texten synas genom spegelglaset, men den är renoverad nån gång och då blidde det så här.

Det där ser tungt och jobbigt ut. Ungefär som när vi bar hem dem; den längre är drygt en meter hög och väger multum. Den lilla verkar ha fått mjölkstockning.

En 1980-talstelefon med läderfodral behöver man ju. Not.

En terrakottakrigare som har hamnat på ett pusselbord.

Nu vette fåglarna hur vi blir av med allt på ett enkelt sätt. Om jag känner oss rätt, så kommer vi att sitta och stirra på alla saker och säga ”men kanske den här skulle kunna vara i…” eller ”en sån här behöver nog nåt av barnen” samt ”den här måste ju vara värd massa pengar”.

Suck. Lås in oss.

22 kommentarer

Dialektologi är som lite eljest

Dialektologi är som lite eljest

Publicerat av Lotten Bergman den 16 augusti 2020 12:06

I våras läste jag ju en universitetskurs i konsthistoria där jag lärde mig allt om modernism. Uppsala universitet hade distansundervisning där jag nu ett halvår senare mest minns hur frustrerande långsamma föreläsningarna var. Och hur förkyld läraren var. Samt hur jag lade ner min själ i inlämningarna och tentan och uttryckte mig som ett skrivproffs och blev godkänd med kommentaren ”språket fungerar”.

Okej. Nu i sommar har jag läst dialektologi med en föreläsare som sitter fast i Finland sedan coronautbrottet. Det är också Uppsala universitet och distansundervisningen är precis lika kass – tekniskt sett. Man kan inte spela upp föreläsningarna på ökad hastighet, man kan inte stoppa dem och man kan inte backa eller hoppa framåt.

Men det är ett oerhört spännande ämne! Jag lär mig massa om dialektfonetik, fonemsystem, sydsvenska egenheter (att skånska låter som det gör), den fornnordiska böjningsläran (inte min favorit) – det faktum att norrländskan saknar numeruskongruens i predikativ ställning:

dom är trött
älgarna var stor
när pojkarna va liten
bakfull är vi på söndagar.

Nej, det här bryr sig verkligen inte många om, känns det som. Men jag njuter av tjocka L och bakre och främre R, när massa bokstäver faller bort i olika dialekter – men jag är innerligt trött på bråk om uttalet av kex.

Men här ska ni få se nåt kul! En dialektkarta! Kolla här var man säger ”eljest”!

Nu kan ni kolla var man säger godis, gotter, ostbågar, ostkrokar, cola, coca, lagom, lagomt – och annat ur egen fatabur!

Och alla ni som har gäspat er hela vägen hit ner, ska få en belöning på ett helt annat tema: den mest perfekta loggan. Och en tung OS-saknads-suck.

27 kommentarer

Granola = knaprig müsli (recept!)

Granola = knaprig müsli (recept!)

Publicerat av Lotten Bergman den 12 augusti 2020 00:02

Jag irrade runt i Skåne ett par dagar, iklädd munskydd. Understundom tog jag av mig det och klämde i mig fil med en hemgjord frukostflinga som Pontus Bergöö har skapat efter flera års experimenterande. Om man googlar det anglosaxiska namnet på just denna flingsort – ”granola” – får man fram att det är en knaprig müsli som inte är särskilt nyttig eftersom den innehåller massa socker.

Fnys och pfft samt Quatsch! Allt är relativt! Jag ska göra granola!

Dessa onyttiga flingor är faktiskt nyttigare än mycket annat. Cigaretter till exempel!

Jag åt filåflingor och njöt, tittade på naturen, knaprade i mig flera procent socker och mådde hur bra som helst.

Recept på Pontus grannåå-la!

2 liter havregryn
8 dl kokosflingor
5 dl solrosfrön
1,5 dl pumpakärnor
1,5 dl linfrön hela
1,5 dl mandelmjöl
1 påse kardemummakärnor
1,5 dl eller 100 g smör
350 gram honung
2 dl koncentrerad äppeljuice
1 dl vatten
1,5 dl kanel
1 msk kakao
rostade mandlar
rostade hasselnötter
russin eller tranbär

Sprid ut på 2–3 plåtar, lagom klumpigt. Sätt sedan in in ugnen i 180 °C i 8 minuter, sedan i 6, därefter i 4 och slutligen i 2 minuter – varva plåtarna på flera våningar och blanda tills allt är gyllenbrunt.

Men jag är ju en obrydd rebell, så jag gjorde så här:

• Snabbt konstaterande: Vad bra att jag har havregryn hemma eftersom jag igår lade mig i en havreåker för att tala till sädesgudarna.

Havre är liksom det svarta fåret i sädesfamiljen.

Vad bra att jag inte har kokosflingor eftersom kokos smakar tvål.
Koriander har jag inte heller, men det smakar i alla fall inte tvål.
Solrosfrön och massa, massa annat har jag och allt häller jag i skålen.
Men oj, inga pumpakärnor. Äsch.
Skålen är för liten.
Jag läser lite Kar de Mumma för blandningen medan jag blandar i smöret.
Russin OCH tranbär är väl granolavarianten på hängslen och livrem?
Hoppsan, jag skulle kanske ha rostat mandlarna innan jag hällde dem i blandningen?

Jag undrar om man kan riva sockerbetor som mandelmassa.

Eftersom jag har en varmluftsugn som jag inte riktigt litar på, varvade jag plåtarna precis som Pontus rekommenderar. Men tappade snabbt koll på i vilken ordning plåtarna skulle flyttas. Fast det blev nog bra ändå!

Nu är det så att man (som bekant) i alla situationer måste räkna med ett visst svinn.

Den här tumme-toppen, t.ex., lär jag aldrig se igen. Crispy crunchy.

19 kommentarer

– Åk bara tåg om du måste!

Publicerat av Lotten Bergman den 8 augusti 2020 23:13

Sa nån. Om det var Folkhälsotjossan eller Myndigheten för nåt och nånting kanske.

(Ber om ursäkt för den lättsamma tonen i sammanhanget.)

Men. Jag var helt enkelt tvungen att åka tåg. Dessutom längre än två timmar bort, så jag blandade och gav och kom fram till att munskydd, lagom stort avstånd, förstaklassbiljett och allmän folkilska skulle vara den rätta vägen att gå.

Jag har lånat munskydd som är sydda pre-corona! Liksom antika – tillverkade redan 2019!

Så jag åkte iväg, blängde på mina medpassagerare, och försökte att andas genom den hemsydda munskydden. Om man är tyst och tittar på naturen som svischar förbi, går det bra att andas genom de många tyglagren. När jag pratar, måste jag då och då ta ett rejält, djupt andetag för att få tillräckligt med syre. Kryddat med tygfibrer som åker raka vägen ner i lungorna som asbestfibrer känns det som.

Så här åkte jag:

Busstur till stan: 12 minuter med proppfullt och trångt samt varmt och obehagligt.
Tågresa till Linköping: 2 timmar med värme, men inte trängsel.
Tågresa till Hässleholm: 2 sköna timmar med glest placerade passagerare, varav 50 % hade blåa munskydd.
Bilresa där alla hade tygmunskydd i 45 minuter.

Så kom jag fram till himmelriket där människorna är glada och vänliga bönder och där hundarna heter Åke, Bosse, Olle, Ivar & Hubbe, där flugorna lever rövare på nätterna, där vinet flödar och havet är iskallt.

Alla basketspelare tar sig för pannan, för en läderboll mår icke bra av väta.

Men det ligger inte i fokus nu, för det som gnager i mig är hur oerhört frustrerande det kändes att ha munskydd. I Sydeuropa har man haft munskydd i snart ett halvår, i USA slåss folk med näbbar och klor för att få ha munskydd/slippa munskydd – medan man i Asien har munskydd för minsta snorstänk.

Jag kände mig SÅ uttittad på tåget, där jag satt i mitt munskydd. Jag såg mig om och försökte hitta avvikande beteende eller avvikande utseende som jag annars inte lägger märke till. Jag antecknade i hemlighet:

– Oj, vad han var hjulbent.
– Jeeez, hennes byxor har så stora hål på knäna att hon med ett litet ryck hade kunnat skapa ett par shorts.
– Men himmel och pannkaka vad stora skor han har till sina små fötter.
– Den där kepsen måste vara 50 år gammal.

Fast det hjälpte inte; jag kände mig ändå som … utklädd till Caligula eller Medusa. När jag tog på mig läsglasögonen immade de snabbt igen. Antingen var något felkonstruerat (munskydden eller antiktet?) eller så andas jag för mycket. Jag googlade alternativa munskydd men råkade skriva ”ansiktsmask” istället, och fick då bara träffar på skönhetsprodukter.

Men nu vet jag hur de har känt sig i t.ex. Italien, Spanien och Japan. De har lidit av syrebrist och immiga glasögon, haft svårt att hålla igång en konversation och i största allmänhet drabbats av ovilja att interagera!

Basketbollen hängde på. Och höll med om att det var svårt att fungera normalt – snedstudsarna stod som spön i backen.

Och nu kommer en rekommendation till er som vill fly storstan. Kolla här, en länk till Airbnb!

Här är jag just nu. I grannhuset till Airbnb-stället.

11 kommentarer

Bloggen ser mysko ut …

Publicerat av Lotten Bergman den 4 augusti 2020 23:19

… men det är kanske precis vad man kan förvänta sig i detta nådens år 2020? Högermarginalen är puts väck och vissa inlägg är fem kilometer breda medan andra faktiskt inte ens syns.

Lite passande konst kanske kan pigga upp?

Dalís ”La persistencia de la memoria” från 1931.

Picassos ”Femme au Béret et à la Robe Quadrillée (Marie-Thérèse Walter)” från 1937.

20 kommentarer

Augustiallegori

Publicerat av Lotten Bergman den 2 augusti 2020 16:44

Per, Karin, Tage, Arne, Ulrik … Alfons?

Japp, nu är den här, månaden augusti. Jag är inte alls nöjd med hur juli har uppträtt och hötter med näven mot både vädret och månaden augusti, som jag anser trampade in på tok för tidigt. Jag har inte hunnit renovera alla fönster och inte på långa vägar hoppat i badsjön lika ofta som brukligt är.

Denna aversion mot väder och tid grundar sig måhända i en allmän osäkerhet om tingens beskaffenhet den kommande hösten; allt påminner om gungfly och kvicksand i kombination med motvind.

Hur ser ni på hösten? Vad kommer att hända, tror ni? Är det ens lönt att fundera och agera?

– Nej, Lotten, det är ingen idé. Dra nåt gammalt över dig och gå i ide istället.
– Tack, framtidsguden som bor i kristallkulan! Då vet jag!

Och annars? Jo! Kolla, jag byggde mig en frukostbänk! (Och detta projekt ser jag numera som en allegori om tillvaron.)

1. Trasig betong och spilld färg samt trevlig murgröna i östhörnan där det aldrig blåser.

2. Planering. Jättebra material från källaren.

3. Oerhört forcerad selfie. (Jag är för tusan högerhänt.)

4. Konsoler och färg från källaren! Allt kostade 0 kronor!

Där satt jag och åt frukost i en vecka och njöt – när det inte regnade. Vilket det ju gjorde varenda, vareviga dag. Föga anade jag vad regnet skulle ställa till med.

Men igår …

5. … pajade konsolerna helt eftersom deras inomhuskonstruktion byggde på sketet lim som helt slutade funka när det blev blött.

Jag och den djefla mannen satt där i godan ro och så KLATJOFS, föll vi båda ner i den trasiga betongen. Mina knastriga knän fick sig varsin smäll, ett långfinger stukades och på ena vaden har jag ett blåmärke stort som en julapelsin.

Äsch! Ner i källaren igen. Man ska inte ge upp! Man ska bita ihop, knacka i väggen, leta fram de finaste skruvarna, lägga vattenpasset korrekt och börja om från början!

Nu är frågan bara:

– Vågar jag ens provsitta bänken om bygget nu ÄR en allegori?

17 kommentarer