Etikett: radio

En missad chans till skratt?

Publicerat av Lotten Bergman den 4 april 2012 12:49

I morse skulle jag till radion och prata om etymologier och andra språkkonfunderingar. Eftersom det spökande knät skulle vara i stillhet i 24 timmar och det bara hade gått 22,5, skickade Sveriges Radio på licensbetalarnas bekostnad en taxi. Det kom en gigantisk monstertaxi med plats för ett helt basketlag, vilket kändes lite som att ensam bo i en hotellsvit eller gå omkring i för stora pumps. Jag klättrade upp i baksätet, satte mig tillrätta och njöt av färden.

Det är inte en lång resa – på sin höjd 13 minuter. Jag satt och lyssnade på tystnaden, lade MENOPAUS i Wordfeud och fick en miljard poäng, tänkte på vad jag skulle säga i radio och kisade mot solen. Aaaaaaah. Ta vara på de underbara ögonblicken i livet, tänkte jag och njöt lite mer av tystnaden och så blundade jag och tänkte att nu tror väl taxichauffören att jag har somnat.

– Kan jag stanna här? Sveriges Radio?
– Eh, ja, tack.
– Du jobbar i radio?
– Nä, det kan man inte säga. Jag bara pratar lite.
– Jag var i radio i mitt hemland. Jag hade egen program i radion.
– VA? Hade du?
– Ja, jag är … jag är komiker.
– DU ÄR KOMIKER? Och här har jag suttit knäpptyst!
– Ja. Jag hade egen show varje dag. Rolig show.
– Du borde … du borde ju får prata i radio, du bo…

Vilket guldläge han har egentligen: radiopratande taxikomikern som driver med oss svenskar! Ge karln ett radiojobb!

Jag hoppade ut ur taxin och bestämde mig för att aldrig någonsin igen njuta av tystnaden utan att alltid passa på och prata med allt och alla eftersom den där tystnaden faktiskt var så himla mycket mindre värd än chansen att få klämma en irakisk (?) komiker på pulsen.

Det var svårt att illustrera detta. Tydligen finns det inte något roligt med att kombinera Irak, taxi och radio.

Så jag tar en reklamfilm för Lotto – en vinnare som fortsätter att jobba, men som kan unna sig att välja kunderna med omsorg. (Om inte annat så för att låten är så bra.)

11 kommentarer

Arsenik och gamla hästar

Publicerat av Lotten Bergman den 28 februari 2012 11:52

En gång i veckan går jag in i en radiostudio för att där berätta om ordspråk och talesätt. Förra veckan berättade jag om den nya användningen av ordet ”episk”, som numera inte bara betyder berättande eller storslagen utan rätt och slätt väldigt bra.

En lyssnare ringde in och frågade vad i hela friden ”inte gå över ån efter vatten” kunde betyda. Jag kliade mig i huvudet och funderade på vad som var så svårt att förstå. Om man står vid en å, är det onödigt att gå över ån och hämta vatten – krångla inte till det. Vad menade männschan? Men så kom jag på att det var ordet ”efter” som hade stökat till det. Lyssnaren hade i alla år tolkat det som en helt vanlig preposition och inte alls begripit vad man hade att göra bakom vattnet — och hade det kanske något med ”bakom flötet” (som ligger i vattnet) att göra?

A till barograf & armatoler till Bergsund. Så vackert.

Idag pratade jag om kor på isen, latmaskar, korpgluggar och lejonparten samt att man ju inte ska skåda given häst i munnen. Apropå hästars munnar, ansåg jag mig då tvungen att läsa högt ur Nordisk familjeboks första upplaga om ”arsenikätare”.

(Naturligtvis kunde jag ha läst i den närapå identiska artikeln i andra upplagan [”Ugglan”], men att jag i min ägo har min morfars förstaupplaga är bara så häftigt.)

På bilden här ses alltså förstaupplagan till vänster och andraupplagan till höger. De kostar nästan ingenting att köpa idag, men å andra sidan finns de på nätet (Projekt Runeberg), så det är ju egentligen ingen idé. Om man inte som jag njuter av att vända på de gulnade bladen för att få läsa om lapparnas ovanligt långa armar och annat olämpligt. Som att man kan må rätt bra av att strö lite arsenik på jordgubbarna.

Artikeln ovan fortsätter med att förtälja att man i vissa alptrakter rekommenderas att äta arsenik, även om det stundom kan göra att man dukar under:

”I Steiermark anses ”arsenik-ätningeri” gifva godt hull, blomstrande utseende och ökade krafter, hvarigenom bergvandringarna kännas mindre mödosamma. Man börjar der vid 20 års ålder intaga ett litet korn arsenik af ett knappnålshufvuds storlek, och dosen stegras sedan småningom upp till 40 centigram, ja, enligt uppgift, ända till öfver l gram (100 centigram). Arsenikätandet kan, sedan det en gång blifvit en vana, endast med största svårighet bortläggas och måste sålunda fortsättas hela lifvet igenom. Det lär emellanåt inträffa, att arsenikätare duka under för akut arsenikförgiftning på grund af dosens allt för hastiga stegring.”

Så. Var köper man lite lagom mycket arsenik? Jag skulle nämligen vilja vara både liflig, munter och blomstrande.

45 kommentarer

Catweazle och Stefan Sundström …

Publicerat av Lotten Bergman den 20 april 2011 00:28

… är nästan lika som bär:

Catweazle (1969) och Stefan Sundström (2009).

Jajaja, jag har sagt det förut, men igår var det så tydligt igen när Stefan Sundström gästade ”Pluras kök”. När jag jobbade på Morgonskiftet (P4 Sörmland) intervjuade vi honom, och jag har hittat klippet – men lyssna bara om ni har gott om tid, inget annat att göra, tycker att en kvart kan slösas bort på ingenting och inte förväntar er annan action än att jag pratarväldigtfortsåattordensnubbarövervarann.

[Edit: klippet verkar inte funka längre. Ah well.]

Det första jag sa till Stefan Sundström (fast inte i sändning) var förstås:

– Men oj vad du är lik Catweazle!

Det hade han inte alls något emot – han poserade snällt som på bilden ovan. Sedan berättade han om någon i bandet som som spelar på sitt ”organ” och att han själv egentligen är från Dalarna, varefter han sjöng en stump på dalmål. (Just det kommer efter nio minuter i klippet ovan.)

Catweazle var alltså en brittisk tv-serie som jag såg i kanske sex–sjuårsåldern. Men vi som såg den, kan inte på några villkor glömma eftersom det var fantastiskt, underbart, sagolikt och ljuvligt. Det handlade ju om tidsresor!

Serien gick ut på att den komplett misslyckade trollkarlen Catweazle från 1000-talet för en gångs skull lyckas med en trollformel, men han råkar istället för att fly från några soldater geografiskt, fly i tiden – till 1969. Och väl där tror han att allt som är modernt är resultat av trollerier. Telefonen kallar han ”telling bone” och glödlampor ”electrickery”.

Vi som gillade (gillar) Catweazle var (är) inte ensamma: Beatlesgrabbarna gjorde det också, så det så. (Lång intervju med skådespelaren Geoffrey Bayldon finns här, där Geoffrey berättar att Paul McCartney till och med skrev till honom.)

Och så tar vi för allmänbildningens eller nostalgins skull en liten filmsnutt där flygplan av Catweazle beskrivs som ”… in the sky, great fishes with wings … roaring …”.

37 kommentarer

Tänk så fort man vänjer sig

Publicerat av Lotten Bergman den 23 februari 2011 12:37

Förra måndagen blev jag i all hast inkallad till ”Nordegren i P1” för att agera språkpolis. Och onsdagen som följde. Samt nu i måndags igen.

Vips, kändes det som om jag aldrig hade gjort annat än att språkpolisa i radio. Rassel, sa det i mejlen och nu skriver jag till okända, nyfunna brevkompisar (endast män) om språk. Och klonk, sa det på Facebook där jag plötsligt blev kontaktad av mina gamla klasskompisar. (Ganska många: jag har gått i sju olika klasser.) Kort sagt: det är jättekul! Det känns som om jag har pratat i P1 halva livet och ändå är det bara ett inhopp på en dryg månad det handlar om. Förmodligen kommer jag att drabbas av uppmärksamhetsabstinens och börja ansöka till Big Brother och Idol.

– Hej Lotten, säger Idoljuryn.
– Hhhhh… ee… iiij, svarar jag med klädsam blygsel påklistrad.
– Vad ska du göra då? säger Idoljuryn och antecknar ”för gammal”, ”konstig frisyr” och ”fula jeans” i sina papper.
– Jag ska rabbla skrivregler! Samtidigt som jag strippar! Och steppar! Uppåner!

Men hur är det då i P1? För det första är det ju fullt av intervjuoffer. I måndags var det Roxette och en step-aerobics-instruktör samt Marie-Louise Ekman. Den inte helt naturliga blandningen beror på att P4 Extra med Lotta Bromé håller till i studion alldeles intill.

Plåt-Niklas? Nej, Marie-Louise Ekman i silvermålad läderkostym.

Marie-Louise Ekman, Dilsa Demirbag Sten och Thomas Nordegren i studion. — Intervjuoffret Marie-Louise Ekman, bisittaren Dilsa Demirbag Sten och programledaren Thomas Nordegren i studion.

Är det kanoter? Är det Frankensteins monsters skor? Nej, det är Nordegen-skor! — Är det kanoter? Är det Frankensteins monsters skor? Nej, det är Nordegren-skor!

Och språkpolisen som tar på sig den allvarliga minen för att kunna säga barein fastän det ska stavas Bahrain.

Idag är jag dock P1-ledig. Ska jag lägga mig ner och gråta? Förbanna mitt öde som varande skrotad? Ringa in och sabotera? Nej, jag ska sätta mig i sängen och skriva om varför nederländska heter nederländska och inte holländska och att England är en sak, men att det var annorlunda före 1707 samt att landet Ryssland kanske inte finns. Vips, blev jag avvand och nedtagen på jorden.

Uppdatering:
Varför är det en ”platta” framför micken? Vad heter det på fonetiska när man ska formulera P? Vad har meänkieli med allt att göra? Följ den spännande diskussionen i kommentatorsbåset, där vi alls inte utreder namnet på Muammar al-Khadaffi [qað:a:´fi] eller Qadhdhafi eller Gaddafi eller Kadafi eller rent av Mu˙ammar al-Qadhdhāfī. Gah!

74 kommentarer

Det här med sport

Publicerat av Lotten Bergman den 26 april 2009 12:01

Igår samlades vårt basketlag för att spela uppvisningsmatch mot en s.k. herrklubb.

Vi – avdankade, gamla elitspelare och unga, avdankade fantaster samt halta och lytta gamla basketidioter – mötte ett gäng killar som inte kunde spela basket utan som bara ville ha kul tillsammans. Ungefär som att hoppa bungyjump, låtsasröka cigarr eller dyka från 10-meterstrampolinen. Som de proffs vi ju är, fick vi 1 500 kronor för insatsen. (Kan detta vara en lukrativ bransch att ge sig in i?)

När jag och Bästisgrannen gick i högstadiet, hade vi en gympalärare som sa till oss att det inte var någon skillnad på tjejer och killar när det gällde de fysiska förutsättningarna. (Det mentala nämnde hon inte.) Hon sa också att om vi ville springa snabbare än killarna, så var det bara att träna. Om vi ville bli starkare än killarna, så var det bara att träna. Eftersom jag varken var särskilt snabb eller stark, gäspade jag och lade denna information på en avlägsen hylla långt inne i ett dammigt hörn av hjärnan.

Men inte Bästisgrannen, inte. Hon tränade, tränade, tränade och tränade. Hon skulle klå killarna! Hon skulle springa 60 meter på 8 sekunder och ta 80 kg i bänkpress! Hon skulle bli bäst i klassen!

Av förklarliga skäl gick detta inte så bra. Än idag pratar hon om sekunden när insikten kom: att gympaläraren hade lurat henne. Numera gillar vi läget och spelar basket mot killar med hjälp av list istället för snabbhet och muskler.

Vi blev igår totalt mosade. Höjdpunkten i min basketkarriär kom efter fem minuter, när någon av killarna skrek:

– Spela tajtare försvar på elvan!
– Jag hinner inte! Hon är så snabb!

Ja. Jag har tröjnummer 11. Jag hade svettiga, håriga 100-kiloskarlar på min rygg i en hel timme (ajdå, med den formuleringen kommer jag att locka hit fel sorts läsare), jag blev omkullsprungen som vore jag en pappersdocka och jag blev fasthållen i handlederna som om jag höll på att falla ner från en balkong i en tv-deckare. Men … vi vann.

Vi vann! Vi vann! När slutsignalen gick, hade vi gjort fler poäng än de svettiga, håriga muskelpaketen! Vi vann!

Senare på kvällen vann Sverige första matchen i hockey-VM med 7–1. Visserligen mot ett plutteland som Österrike. (Fast de har ju Mozart, Mahler, Franz Klammer, Hermann Maier och en massa Straussar så det är inte mer än rätt.) Men vi vann! Vi vann! Eller … ”vi” vann kanske man ska skriva när det faktiskt var Omark, Harju, Weinhandl, Andersson, Pettersson och Lundström och alla de andra som gjorde’t.

Om man hade en glädjemätare som kunde analysera mitt humör (vi kan säga att det är en tidsaxel och en procentaxel på mätaren), så skulle kurvan se ut som en EEG-kurva. Mycket upp, mycket ner. Nu kommer vi till det vetenskapligt analyserande skedet i denna text:

– Är sportnördar gladare och ledsnare oftare än de sportlikgiltiga och lever de verkligen lika länge?

Om man kisar kan man se Bengt-Åke Gustafsson alldeles i inledningen. (Om detta namn är okänt för mina läsare: han är Tre kronors nuvarande förbundskapten. Om ”Tre kronor” är ett okänt namn för mina läsare: det betyder ”Sveriges landslag i ishockey”.)

Om man kisar kan man se vem som ringde till mig i fredags.

15 kommentarer

Racercyklisten och 80-talstjejen

Publicerat av Lotten Bergman den 19 april 2009 14:09

De morgnar när jag cyklar så där tidigt så att jag hinner se kossor och ankor på vägen (se det förra ännu oförklarade inlägget), ser jag även annat.

Varje morgon möter jag på exakt samma ställe en kille på racercykel. Han har 317 växlar, den coolaste hjälmen, cykelbyxor med revärer, trampor med fothållare och medvind samt nedförsbacke. När det i vintras var som moddigast på cykelbanan, gjorde jag misstaget att i motvind, uppförsbacke, på sekruttskrotcykeln och iförd potthjälm och täckbyxor samt snor hängande från näsan, cykla i den enda snöfria tiocentmetersremsan. Som ju egentligen om man ska vara rättrådig och köra högertrafik var hans del av cykelbanan.

Jag:
– Flåshås, huff, flås, huff, (cyklandes stående, med blicken i snömodden).
Racercyklisten:
– Huuuuuuuuuuuuuuuuuh!!!
Jag:
– Iiiiiiiiiih! Åååh! Förl… (trill).

Och så var han borta. Jag reste mig upp och borstade av mig. Nästa morgon cyklade jag extremt mycket till höger när vi möttes. Och så log vi mot varandra. Och nästa morgon likadant. Och nästa. Och nästa. Samt nästa. Nu börjar det bli lite jobbigt att möta hans blick. Därför sneglar jag sedan en vecka snett till höger, mot en livsmedelsbutik som öppnar okristligt tidigt – men ändå såpass sent att det är en kvart till öppning när jag och min racercyklist möts.

Och där, utanför butiken, står en ensam tjej varje morgon. Hon vankar fram och tillbaka eller sitter på en slängaskräpcementbytta. Hon ser ut att vara väldigt trött och kanske 23 år. Hennes jacka är helt klart från 1987 (fluffig, vit med mintgröna, lila och rosa trianglar). Och jag kan inte sluta fundera på henne.

– Vad gör du här kvart i sju på morgonen?
– Varför har du den där (i och för sig inom kort säkert jättemoderna) hiskliga jackan?
– Vad ska du handla och varför handlade du inte det igår så att du slapp stå här nu?
– Jobbar du här?
– Ska jag sköta mitt och skita i andra i större utsträckning, tycker du?

Jag har hur som helst bestämt mig för att hon har rest i tiden och att hon för att komma tillbaka till 1987 måste stå precis just där precis just då i väntan på att Michael J. Fox ska dimpa ner.

Gummisulorna måste ha smält.

14 kommentarer

Bakåtsträvare Bergman

Publicerat av Lotten Bergman den 25 februari 2009 23:48

Jag tycker om gamla hus – tinnar, torn och fönstersmygar samt stuckatur. Därför blir jag lite ledsen när man river Klara-kvarter och drar feta motorvägar rakt genom städer som Karlskoga. I morse blev jag lite ledsen när Stadshotellet här i Smedstaden brann och brann tills det bara var ett ihåligt skelett kvar.

Det brann som attan därinne, men brandbekämparna (genuskorrekt ord) koncentrerade sig på byggnader som kunde räddas. Den här var redan utom allt hopp.

– Men Lotten, alla nya, arkitektoniskt intressanta och stilistiskt perfekta hus med miljötanke och … tycker du inte om dem?
– Gäsp. Näe.

I morse klockan 05:57 ringde min programledarkollega Jonas och sa att jag skulle åka ner till Statt och ta lite bilder. Ja, som en hyena. Nu vet vi att alla hotellgäster klarade sig bra, så jag förlåter mig själv för fotograferandet. Och jag förlåter mig själv för hur vi sedan under morgonen pratade nästan som vanligt i radion och att vi till och med skämtade och associerade till olika brand-ord. För det får man väl?

Se, så det brinner. Och se, vad står där nere i högra hörnet?

Aha, brandbilskaffe.

Förutom kaffe kan jag meddela att det dracks mängder med vatten, att brandvattenslangar är tjocka som vader, att man om man inte ser upp kan bli instängd innanför avspärrningarna och puttad på av en (snäll och förstående) polis och att alla nu är överens om att det är gangsterligor som sätter eld på fullbelagda hotell mitt i natten. Ja, det är mordbrand.

(Mordbrand heter det även om ingen dör, vilket ju är intressant. NE: ”Människor eller egendom behöver inte skadas, utan brottet är fullbordat redan när de genom branden är utsatta för konkret fara att skadas.”)

Det är enligt rykten samma busligor som förra året eldade upp en restaurang och som slet bort två toalettstolar på just Statt och orsakade enorma vattenskador … som i förra veckan äntligen var bortrenoverade.

Tvi vale, bovar och banditer.

Aftonblaskan har som vanligt lite extra piff på nyheterna:

Eftersom jag kastade mig över en polis och frågade om just detta (”flås, flås, ursäkta, sprang nakna personer omkring här under evakueringen?”), vet jag att alla var påklädda och att nästan alla dessutom hade haft tid att ta med sig hela packningen.

Nu vill jag att Statt byggs upp igen av gangstrarna själva. I randiga kläder och med kanonkulor fästa vid smalbenen. Allt måste förstås byggas i sekelskiftesstil (ni förstår vilket sekelskifte) och inredas med röd sammet. Bakåsträvare var ordet!

14 kommentarer

Utbildning (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 27 januari 2009 10:53

När jag skulle välja linje till gymnasiet, visade det sig till min stora förskräckelse att Luleå inte erbjöd en skådespelarutbildning.

– Men va? Den skulle ju ligga där som en sparv på ett guldfat med en silversked bredvid! tänkte jag.

Jag sneglade på mina föräldrar. En kemist. En fransk- och tysklärare. Näää. Jag tittade längre bak i släktträdet: järnvägsarbetare, veterinärer i drivor, växeltelefonist, matematiker, cirkusartist (mormors syster Rut åkte motorcykel på väggar), lärare, lärare och åter lärare. Näää. Så jag vände mig till Bästisgrannen (som var Bästisgrannen redan då).

– Jag väljer vad du väljer. Vad ska du gå? sa jag.
– Vad som helst utan matte.
– Vad synd. Jag har femma i matte. Det är ju kul.
– Jamen välj vad du vill då.
– Nä. Det vill jag inte.

Så jag valde fel. Jag läste ett år på humanistisk linje och bytte sedan till samhällsvetenskaplig linje för att få ha i alla fall lite matte. Nu lider jag förstås inte speciellt mycket av detta felval idag, men det irriterar mig att kvadraten på hypotenusan och tredjegradsekvationer inte är lika självklara som dentala frikativer och diakritiska tecken. För att inte tala om fysik: vad var det kattstaven gjorde med ebonitskinnet nu igen?

Den här veckan ska vi tala om ”utbildning” i Radio Sörmland. Tiden räcker förstås inte till när vi ska avhandla folkhögskolor, gymnasiereformen, utbildningstvång, rätten att få plugga vad man vill och specialistutbildningar i konsten att få till en utsökt vacker intarsia när jag mest vill prata om överliggare.

Fel överliggare.

Rätt överliggare: Sam Ask (1878–1937).

En överliggare pluggar och pluggar och avverkar år efter år kurser utan att sträva efter att ta examen. Ofta pluggar överliggaren inte alls, utan deltar bara i det studentikosa livet och klarar sig därefter lysande eftersom den akademiska världen måhända inte gav några poäng, men livsvisdom och vänner. (=Kontakter.) Sam Ask på bilden här ovan har gått till historien som en överviktig lustigkurre till student som var synnerligen aktiv under Lundakarnevalerna och som sedan blev filmmanusförfattare. De av hans citat som man lätt kan hitta är inte överdrivet fyndiga, filmerna som han var med om att skapa är inte världsberömda och ändå … vet jag vem han var.

Och nu vet ni det också.

Uppdatering
En radiointervju om överliggare med arkivarien Fredrik Tersmeden.

40 kommentarer

Jag mötte Lassie och alla andra

Publicerat av Lotten Bergman den 26 november 2008 23:05

Clabbe med Göran Fristorp 1973. Dina bröst är som svalor som häckar …

I morse intervjuade vi Clabbe i radion. Om det hade hänt för ett år sedan hade jag ägnat 40 timmar till att förbereda mig, legat sömnlös i en vecka och sedan hackat tänder under själva intervjun. I morse ryckte jag på axlarna och öste frågor över karln och fnissade och tramsade och pratade om Ola & The Janglers som vore Claes af Geijerstam en kär gammal vän. (Vår producent drogs när hon var 12 år 1966 in i en filminspelning som statist – en film där även Clabbe var med. När den blivande producenten behövde ringa hem och tala om att hon var sen, stack Clabbe ner fingrarna i sin myntficka och tog fram 20 öre, som han gav henne. Detta hade han dock inget minne av idag.)

På samma sätt får jag prata med snart hela Sveriges kändisar. Jag kan berätta att Henrik Schyffert var en hedersknyffel som alls inte tog illa upp när jag klagade på att han hade för kort tröja som visade den håriga magen. Adde Malmberg hakade alls inte på när jag ville prata fonetik, Gunde Svan blev glad när jag mindes hur han tävlade om vem som kunde torka sig snabbast efter dusch och Åke Ortmark var fullständigt fantastiskt underbart trevlig och proffsig – sådär som man vill vara själv.

Ortmark, den ende som är kvar av de tre O:na.

Däremot njuter jag lika mycket som en tvååring på styltor i skärseld när det gäller intervjuer med landstingsråd, den politiska majoriteten och fackföreningen på arbetsplatsen som nyss varslade 5 % av de anställda. Jag vill inte vara med och säga ska det verkligen vara så här, vad tänker ni göra åt saken, kunde detta inte ha hanterats bättre och hur kääääänns det?

Nu ska jag sätta upp en önskelista på intervjuoffer. Inte för att jag vet vad jag skulle fråga dem, men Gösta Ekman, Martin Ljung, Birgitta Andersson, Hasse Alfre… åh. Jag verkar ha fastnat i en svunnen tid.

Någon som har telefonnumret till Johnny Depp?

25 kommentarer

Läsrunda och en efterlysning

Publicerat av Lotten Bergman den 2 november 2008 21:20

Jag läser ju 314 miljoner blogginlägg per dag. Om ni känner att jag nog har missat något ytterst välformulerat som jag borde ha läst, så säger ni till, awright? (Jag läser dock på tok för få böcker i dessa bråda dagar, så där behöver jag verkligen hjälp.)

I DN har en prosapolis dykt upp. (Måtte det nu bara inte bli bokstavsmobbing som på många andra ställen.) Och eftersom jag redan för länge sedan tyckte såhär, måste jag rekommendera detta.

Ö-helenas man har på egen hand och utan hjälm slagit sig sönder och samman och ser numera ut som en After Dark-artist.

Foto: Ö-helena.

Det intressanta är att det i Ö-helenas kommentatorsbås dyker upp folk som hyser aversion mot hjälmar. Visserligen tycker även jag att David Eberhart har en poäng när han säger att vi idag curlar hej vilt och har för mycket fjantigt säkerhetstänkande. Men jag känner en tjej som leker, spelar basket, klättrar i träd och går i skolan som vem som helst – men som hade varit död och begraven sedan två år om hon inte hade haft hjälm när hon en dag stod och väntade vid ett övergångsställe och söööögs in i en förbipasserande lastbils hjulhus. Ja, jag har alltid hjälm numera. (När jag cyklar.)

Stationsvakt har liksom flera andra lagt märke till att word verificationarna (”captcha”) har vuxit upp och blivit lättare att förstå. Jag sparar ju på dem för en framtida, konstnärlig installation och har under de senaste dagarna förärats ljuvliga exempel.

Man känner sig rent
och visst är det lite och när jag ropar ”pukor och trumpeter” och WV verkar kunna läsa mina tankar och pyser ut lite
samtidigt som jag nyser AAAAAAAAAAKNTSCHOOO! och WV kontrar med

Tack. Ingen nämnd, ingen glömd. (Fortsätt att skicka, snälla ni.)

Till slut en efterlysning: på onsdag morgon vill jag i direktsändning i radio ringa upp två svenskar i USA och fråga om presidentvalet och hur resultatet upplevs. (Jag har mejlat ett tiotal bloggare, men inte fått ett enda svar. Edit: nu har jag mejlat ännu fler och fått två nekande svar. Kom igen!)

34 kommentarer