Hoppa till innehåll

Månad: april 2021

Sakletarpromenad mot ramslök och annat

Eftersom jag inte får spela basket i coronatider, går jag som bekant på coronapromenader istället. Det går förstås inte att jämföra promenader med basket på något plan (enligt mig), men eftersom bollen hänger med och jag får röda kinder är det faktiskt okej.

Och så tar jag ju många bilder där bollen är med på ett eller annat hörn.

Efter höstens trattkantarelljakt finns nu under ett par, tre veckor en annan plockvänlig guldgruva: ramslök! Den ser ut som liljekonvaljer och är i vissa delar av Sverige fridlyst – men inte här i Sörmland. Hade någon för ett år sedan sagt att jag skulle tillbringa flera timmar i skogen på jakt efter vitlöksdoftande blad att ha i maten, hade jag sagt nåt i stil med “hellre springer jag en mil i platådojor”.

ALLT det där gröna är alltså ramslök. Det räcker till ett helt kompani, men man ska bara plocka för husbehov.
Här har ramslöken pressat sig upp genom ett gammalt höstlöv.
Och här ligger ramslöken på lit de parade hemma i köket.

Men är det då blott samla, plocka och laga mat av skörden som lockar? Näää, jag ser förstås till att omge mig med kamrater som tar med sig kaffe, sallad, kakor, bullar och roliga historier.

Se, jag har fått gröna fingrar! (Bullen var delikat.)

Apropå gröna fingrar – som jag verkligen bara har i ramslöksplockartagen – uppstår hela tiden frågor om blommors namn, fåglars läten och träds fallande. Om någon för ett år sedan hade sagt att jag plötsligt skulle drabbas av kunskapstörst när jag stötte på ett okänt blomster, skulle jag ha sagt ”du känner inte mig” och fnyst samt knyckt på nacken som de gör i alla romaner.

Den här mörkvita blomman heter persisk blåstjärna, visste kommentatösen Ninja-Malin att berätta.

Under dessa skogspromenader ramlar vi över tranor, svanar, gäss, änder, rådjur och ser spåren av vildsvinen som stökar till värre än treåringar i trotsåldern. Vi hittar även om döden skvallrande fjäderhögar och skelett …

Huuuuur lyckas naturen göra fjädrar som är snyggare än alla mina prickiga klänningar? (Det är stjärtfjäder från sparvhök, visste svågerornitologen Patrik att berätta.)

Och så hittar vi ödehus. Och ölburkar. Rostiga cykelhjul. En halv plog. Zinkbaljor. Samt spritflaskor. Och några ödehus till.

I det här ödehuset hade någon lagat taket och fixat väggarna – men på ett musealt sätt lämnat kvar såpass mycket av tapetlagren att det var omöjligt att gå därifrån utan att titta och titta och titta.
Jag zoomar in åt er. Kolla! (Det syns inte just här, men under det blåa finns även ett lager med tidningspapper.)
Så här prydligt hade någon lagt i ordning allt – som om det var meningen att vi skulle tända en liten eld …
Och så finns det ju ett och annat utedass i skogarna!

Men bävrarna, hörni, bävrarna! Det är ju alldeles bedrövligt dåliga på att planera sitt tuggande och gnagande samt fällande! Som jätteplockepinn ligger hundraåriga träd och spretar!

Klatjofs, föll trädet i diametralt motsatt riktning och alls inte i vattnet som skulle dämmas upp!

Jag listade bävrarnas tänkbara reaktioner efter deras förmodade besvikelse när trädet faller fel – men trots att även vetenskapsmän och naturmuppar har tillfrågats, har svaret inte stått att finna. Vad säger bävrarna när det blir så här tokigt?

1.
– Vojne, vojne, jag är så himla kass på det här; jag ska nog sadla om och bli myrslok.
2.
– Spik i foten, sticka mellan tänderna, hoppsan och tjolahopp! Näääästa!
3.
– Huh? Vart tog trädet vägen? Plask, plask. Det borde ju ligga här i vattnet. Mysko.
Share
37 kommentarer

Knives out! Þungur hnífur …

Jag har såna kniviga problem.
Skärpan finns inte där.
Jag är slö som en kniv i mitt eget kök
– pennan är bara mäktigare än svärdet om detta svärd är uddlöst och oskärpt.

Nämen. Jag skulle bara krafsa ner några spridda tankar på ett papper, där jag satt i bilen och väntade på en kompis som ville övningsköra. Och plötsligt såg anteckningarna ut som en dikt om prestationsångest eller skrivkramp i coronatider.

Fast knivarna i huset ÄR ett problem. De vill inte skärpa sig hur jag än försöker. Men vänta. Filmtajm!

För några år sedan köpte jag ett dyrt knivbrev och skickade iväg alla köksknivarna till Västkusten. De kom tilllbaka vackra och slipade med ett krav på mer pengar och ett intyg på att jag hade LOVAT att för ännu mer pengar anlita företaget två gånger till inom ett år.

(Stillsam tankepaus. Undrar hur det gick. Lyckades jag ruska mig av dem? Betalade jag verkligen en halv förmögenhet två gånger till detta år – och varför minns jag i så fall inte den ljuva tiden med slipade knivar? Hm.)

Strax före jul 2020 tog jag ner mina fyra finaste knivar och cyklade till Rademachersmedjorna här i stan. Slipmannen där visste nog hur en slipsten ska dras, men knivarna blev fan inte bättre. Jag har genom åren köpt olika slipmojänger och brynen och slipar så att svetten lackar och plåstren sprätter. Men inget blir bra!

I förra inlägget råkade jag nämna dessa mina bekymmer, och fick meddetsamma ta del av massa råd och erfarenheter! Yes!

  1. Knivarna ska vara vassa, annars skär man sig.
  2. Manligheten sitter i prislappen.
  3. Med ett skärpstål av stål måste man arbeta rätt vinkel, ungefär 23°, annars blir eggen felvinklad, slö och dum.
  4. När köttstyckare med nyslipade knivar ger sig på en knubbig liten gris, ser det ut som om de skär i rumsvarmt smör.
  5. Global och flitig användning av V-format keramikbryne med två pinnar omlott is da shit.
  6. En liten rakduk fungerar väl som graviditetsannonsör.

Nu är frågan om jag kan stoppa ner alla knivarna i en väska och åka till Dalarnas bästa knivslipare – eller om jag bryter mot knivlagen då?

Share
72 kommentarer

Universitetsstudierna fortsätter!

Jag är nu inne på min fjärde universitetskurs på ett år – på fyra olika lärosäten. Kurserna har i tur och ordning varit

  • konsthistoria
  • dialektologi
  • filmhistoria
  • språkpolitik.

Den digitala undervisningen är undermålig och kurslitteraturen är sömnpiller på sällan skådad nivå, medan tentorna och inlämningsuppgifterna är roliga. Att jag har mage att klaga på undervisningen i dessa coronatider beror på att det ju är ortsoberoende kurser; de har hållits digitalt i flera år. Lärarna har inte behövt ställa om som grundskole- och gymnasielärare, utan har haft distansundervisning sedan länge.

Kass distansundervisning. Jättekass.

Trots detta kan jag varmt rekommendera att ni alla pluggar som jag – hur vuxna eller upptagna eller bildade ni än är! Man känner sig om inte annat så oerhört upplyft när man blir godkänd!

De digitala föreläsningarna är olika utformade – och här kommer utan inbördes ordning fyra exempel.

Första exemplet.

Läraren filmar sin powerpointpresentation, som helt klart har minst tio år på nacken, och syns själv i en liten miniruta högst upp till höger. Läraren sitter gärna så nära skärmen att jag endast ser ett av följande element:

  • näsborrarna
  • skulten
  • datorskärmens baksida
  • pannan.

Läraren sätter igång:

– HOOOOOOST! HOOOOOOST! VälkomnHOSTa ska ni vara till dagens föreläs… ser ni mig? Hörs jag? Hm. Nävisstja, det är ju en inspelning. Anyhooooooooo. Nu ska vi se här. Har ni läst kapitel 6 & 7 i … blädder … blädder … blädder … boken?

Tystnad.

– Nähe. HOST! Men i alla fall. Inspelning, inspelning. Vi sätter igång! Redan 1823, nej, jag menar öööööööö. Öh. Oj, fel presentation. Vänta. Ska byta. Under tiden kan ni ju ta fram boken av Larsson. Nej, Persson menar jag. På nittonhundratrettitalet kunde vi alla som synes på den här bilden, hoppsan, fel bild. Den HÄR bilden … Som sagt, på artonhundratjugitalet kunde vi alla …

Den här läraren lät jag prata i bakgrunden medan jag snickrade eller motionscyklade.

Andra exemplet

Läraren tornar upp sig och täcker hela skärmen med en trollfrisyr och ett jultomteskägg. Man hur honom nynna. Plötsligt skallrar det till på en ohygglig nivå, såpass att trumhinnorna agerar spinnaker inne i örat.

I will survaaaaajv, oj. Ja, ni förstår man måste sätta på inspelningen INNAN man kan visa sin presentation i det här verktyget, det är därför ni ser mig istället för presentationen just nu. Vissel vissel. Då sätter vi igång! Nu syns jag nästan inte! Ni ska veta att jag pga. pandemin inte är hemma, utan i vårt grannland och därför inte har tillgång till kurslitteraturen. Men jag kan den utantill. Särskilt den hääääär, som är en favorit sedan mitten på 1960-talet. Tryckår … 1941. Ja, det var bättre förr.

Han viftar glatt med kurslitteraturen som han ändå inte har, och fortsätter så under hela kursen. ”Den häääääär” säger han med boken i handen när han för tionde gången har förklarat att han inte har tillgång till kurslitteraturen. Till en av tentafrågorna måste jag citera ett litet häfte som gavs ut på 1930-talet. Detta lilla häfte har jag i min ägo, med en helt okänd människas namn i. Tack … hur nu detta kommer sig.

Tredje exemplet

Läraren sitter vid ett köksbord och filmar sig själv. Vi får höra kastrullskrammel i bakgrunden och se en hund som hoppar upp mot fönstret utanför huset. Läraren harklar sig mellan varje mening och slickar sig noggrant om läpparna ungefär  två gånger per minut. Ändå är filmen så proffsigt redigerad att bilder hela tiden poppar upp ungefär som i Rapport på 90-talet.

Knut Ståhlberg och en bild.

Tack och lov fann jag just under dessa föreläsningar knappen som gör att man kan spela upp filmen på dubbel hastighet. Harklingarna hördes då bara om ett litet ”hr” och läppslicket försvann helt.

Fjärde exemplet

En ohyggligt välmeriterad och disputerad samt jättepublicerad universitetslärare med finfin titel visar upp sin ”alldeles nya” presentation, som innehåller både dingbats och screen-beans.

Screen-bean från anno dazumal.
Dinga-linga dingbats.

Den här föreläsningen börjar verkligen inte bra:

– Eeeeeeh. Va äre här. Klick klick klick. Mysko. Mmm.

Läraren (som vi inte ser) plockar nog upp en väska eller en påse, låter det som. Vi hör en svordom. Och ett mummel. Prassel. Sedan kommer ett jättekraftigt bett i ett äpple. Vi hör tuggande. Och med lite äpple kvar i munnen säger läraren:

– Nu har jag dragit ner min föreläsning på 100 minuter till 90. Jag ska … för … söka, försöka, ffff… att … snabba … på … lite. Eh.

Därefter räknade jag till 21 musklick. Jag hade behövt en knapp som spelade upp filmen i bra mycket mer än dubbel hastighet. Till slut sa läraren lugnt.

– Den här bilden kan ni strunta i.

Men här finns definitivt en bransch att ge sig huvudstupa in i. Nu ska jag spela in en tvåminutersföreläsning om konsten att göra perfekta punktlistor!

(Faktakoll: senaste ”Svenska skrivregler” utkom 2017, inte 2016 som jag skriver i filmsnutten ovan.)

Share
36 kommentarer

Flickan och fickan samt samtalet till 112

Vi var fyra som gick ut på en skön promenad i den vårliga påsksolen. Det var Orangeluvan, grannen K. och lilla H. Stigarna var knotiga, lingonriset glittrade som snödroppar och fåglarna sjöng som tokiga. På de knoppande rapsfälten galopperade rådjur. Minsann klev inte herr och fru Gräsand omkring där. En gulfink gulsparv satt i ett dike och pratade med ett klementinskal medan 300 hundägare släpades runt av sina dreglande bestar. Videkissarna sträckte sig upp mot den klarblå himlen.

Plötsligt fick vi för oss att vi skulle springa en bit, K. och jag. Vi älgade iväg och efter kanske tio sekunder lät min mobil som en mistlur.

– DÖÖÖÖÖN! DÖÖÖÖÖN!!!
– Vad var det? sa K.
– Min mobil! Vad konstigt den lät! sa jag.
– Jättekonstigt, sa K.

Vi lufsade vidare. Mobilen surrade och burrade och darrade i min ficka. Eftersom basketbollen i vänsterhanden omöjliggjorde ficköppning under språng, lät jag det surra. När vi stannade, försökte jag intensivt öppna fickan, som helt hade gått i baklås.

– Pling pling surr surr, ringeliring, dingelidång, surr, tuuut! sa mobilen.
– Jag kan inte öppna fickan! fnittrade jag.
– Vänta, får jag testa sa K.
– Jag kan också försöka, sa lilla H.
– Gubbröra? sa Orangeluvan i sin mobil eftersom hon planerade kvällens meny.

Alla slet vi och drog i fickan och i blixtlåset, som åt upp mer och med av jackans tyg. När vi äntligen med gemensamma krafter lyckades riva upp blixtlåset, hade jag sju missade samtal och fem missade sms.

Men allra först … ett 20 sekunder långt samtal till … 112.

Av outgrundlig anledning (ja, det är ett slitet och alltför ofta använt uttryck – men synnerligen passande här och nu) hade min mobil, där den ju sedan nästan en halvtimme låg i inne i jackfickan, ringt till 112.

De missade samtalen var från alla som jag har listat som “emergency contacts” i mobilen. Som alltså hade fått detta obehagliga sms med dingdång och tjut:

Eftersom jag inte hade svarat när mobilen fortfarande var inlåst i fickan, ringde alla igen och igen tills jag svarade och förklarade. Jag skrev även i vår gemensamma chattgrupp att jag var okej och att det var ett misstag och yada yada. Olle (den djefla mannen, aka DDM) fattade galoppen så snabbt att han omedelbart övergick till det tankespår som han före larmet ägnade sig åt: Kalle Moreus.

Detta fick Tjugoettåringen (Moa) att imponerande snabbt tillverka ett meme, som jag ska rama in och sätta upp nånstans.

Frågorna är tre:

  1. Varför ringde telefonen upp 112? Sprang jag månne skumpigare än nånsin förr – såpass att mobilen ansåg att jag nog hade trillat utför ett stup och tuppat av?
  2. Hur ofta händer detta stackarna på Larmcentralen? Väntar de med spänning och lyssnar på fickprassel och annat som tyder på feluppringning?
  3. Jag bör nog aldrig springa igen, va?
Share
59 kommentarer

Adjunkt Bergman stämplar ut

Siste mars var min sista dag att vikariera på högskolan här i stan. Det var ju synd, eftersom adjunkteriet var oerhört tillfredsställande, roligt, allmänbildande och givande.

Corona ställde ju till det så att vi tyvärr inte fick hålla stora salsföreläsningar utan sitta i små lådor i Zoom – men vi försökte utnyttja de enorma, nybyggda lokalerna ändå. En gigantisk tentasal med alla tekniska finesser världen har skådat fick t.ex. agera inspelningsstudio.

Min kollega Björn och jag spelade in massa olika filmsnuttar som ersatte föreläsningarna. Apparaten längst till höger är en overheadgrej som funkar med vanliga papper.
Så här ser MDH ut på insidan, förresten – ni ser bottenvåningen och de fem planen ovanpå! (Utsidan har fått ohyggligt stark kritik av arkitektintresserade. Insidan är ett mysterium: kommer hundratals människor på plats månne att skapa ett surr och skrammel som motsvarar ljudet från ett jetflyg här?)

Nu vidtar den gamla vanliga jakten på föreläsaruppdrag – fast inte på det gamla vanliga sättet eftersom corona sätter käppar i alla upptänkliga hjul. Sedan 1999 har jag arbetat med föreläsningsjobb och faktiskt haft precis lagom många. Att träffa massa människor var kul. Att få krångliga språkfrågor var fantastiskt! Att åka tåg till Malmö, Göteborg, Sollefteå, Stockholm och Kiruna samt allt däremellan var ju jätteroligt eftersom tågen alltid krånglade och allt var så äventyrligt! (Ni ser: jag har förlorat förståndet. Och tappat minnet.)

Men den stackars lilla bloggen som har farit lite illa och blivit styvmoderligt behandlad under dessa sex månader ska förstås få lite extra omvårdnad nu när studenterna inte längre behöver mina korrtecken, och jag inte måste sitta och fnittra med mina kolleger. Jag kommer att rapportera bra mycket mer om …

… klänningar som jag tänker köpa på nätet (och sedan ge bort eftersom de inte passar) …
… radiosändningar med Martin Sköld och Svante Ekberg …
… projektet ”plankan-varje-dag”, som på ett magiskt sätt ska göra att knävärken försvinner, hokus pokus.

Och så ska jag råna en bank och bygga om vårt duschrum som har en handikapptoa och brun plastmatta från 1978! Adjunkt Bergman sadlar om!

Örk!

 

 

Share
31 kommentarer