Hoppa till innehåll

Etikett: politik

Trumpen igen …

När Trumpen var i faggorna i USA för drygt åtta år sedan, skrev jag mycket om galenskaperna. Det var fascinerande hur tokig man kunde vara och ändå bli vald till presidentkandidat, resonerade jag. Och analyserade än det ena uttalandet, än det andra – eftersom jag är förvånansvärt intresserad av världspolitik.

Under rubriken ”Trumps gloria på sned” skrev SvD detta om token den 2 juli 1990.

När Trump plötsligt vann valet 2016, tappade jag styrfart vad gäller intresset för utrikespolitiken och ville inte längre följa med i nyheterna. Sedan gick åren – och så vann knäppgöken tokvalet 2024 också … och nyss höll han det där talet som jag bestämde mig för att inte titta på eftersom jag vill yla mot månen, slå sönder danskt porslin och riva ner tapeterna när Trumpen pratar. Men så tittade jag trots allt på några klipp och hörde att han bl.a. ska

  • ”ta tillbaka” Panamakanalen från Kina
  • utropa nationellt nödläge och skicka militärer till gränsen mot Mexiko
  • lämna Parisavtalet (igen)
  • låtsas att transpersoner inte finns
  • avskaffa statliga subventioner för elbilar och borra efter all olja i hela USA (”drill, baby, drill!” sa han släpigt)
  • ge berget Denali tillbaka det amerikanska namnet Mount McKinley
  • hämnas på tidigare presidenter
  • se till att Elon Musk får sin vilja igenom angående en tripp till Mars (för att jorden kommer att gå under?)
  • skicka ut kriminella som kommer till USA direkt från fängelser och mentalsjukhus i hela världen.

Den sista punkten är lite extra intressant för språkkunniga. Jag pratade med Trettiotvååringen, som har en teori om att Trumpen som en papegoja upprepar detta om en invasion av patienter från mexikanska mentalsjukhus (asylum). Han har helt enkelt hört något om asylum (asyl) och fattar inte …

Efter varje mening under talet ställde sig publiken upp och applåderade sin frälsare så att de förmodligen har träningsvärk i låren imorrn. (Drygt 150 squats.) När han sa att ”an assassin’s bullet ripped through my ear” och att han räddades av Gud ”to make America great again” visste förtjusningen inga gränser.

All världens politiska ledare som under åren har varit kritiska mot USAs knäppa politiska karta, skriver nu på sociala medier och gratulerar Trumpen – för att

  • detta krävs av dem?
  • de inte vill ha stryk?
  • de är väluppfostrade?
  • de faktiskt vill gratulera?
Varma gratulationer? Statsministerns konto på X har programförklaringen ”News and speeches from Prime Minister Ulf Kristersson”. (Besök för guds skull inte X, för maken till otrevliga diskussioner finns inte. Man får mardrömmar av dem redan innan man somnar.)

Nu finns det många som säger att det är ett medvetet drag, detta att Trumpen förefaller vara helt jädra koko. De hävdar att han är så mån om att folk ska vara rädda för honom att han säger till sina rådgivare att sprida rykten om att ”vi måste göra som han säger, annars vet vi inte vad han kan hitta på”.

Det är ju nästan ännu läskigare än om han är knäpp.

Nämen titta vilken kul stavning i SvD idag! Trrump!

Nu kollade jag på den väldigt uppdaterade Vita huset-sajten, där Trumpen antingen har intagit en despotpose eller gör sig redo för en tango.

Huäääärk.

Det är ett himla pekande när det gäller megalomaniska män. Lenin, Karl XII, Napoleon och Rochambeau. [CC, mina skärmdumpar]
Avslutningsvis kommer här ännu en liten rubrik.

Har ni några tankar om framtiden? (Om inte i USA, så i största allmänhet.) Eller så konstaterar vi bara tillsammans med Alf Henrikson följande:

Publicerat i DN 16 mars 1970.
Share
31 kommentarer

Dagens raggningsrepliker

Igår var en spännande dag med

  • föreläsning om nyttan av svenska skrivregler för ett gäng universitetsstudenter (allt gick bra)
  • tågresa till Stockholm (allt gick bra)
  • fika med några vänner (allt gick bra)
  • rulla hatt-lattjolajban med en kompis (allt gick bra).
Men restauranghissen hade en synnerligen opedagogisk knapprad med siffror som var vågrätt placerade.

När allt går bra helt utan missöden har jag ju inget att berätta om, så jag var mycket besviken när jag satte mig på Centralen för att vänta på sista tåget hemåt till Sörmland. Jag hann på ungefär 15 sekunder fundera på om jag för er här och nu skulle berätta att

  • det av någon obegriplig anledning är helt accepterat att på högskole- och universitetsnivå resa sig upp och gå fem minuter innan föreläsningen är slut utan att förklara eller förvarna
  • tågresor som går bra är så ovanliga nuförtiden att flera av oss passagerare sökte upp ”konduktören” och tackade henne
  • mandel- och lemoncurdkakor faktiskt kan vara det ultimata bakverket
  • bartendrar fnissar uppfostrat när man säger ”en pava cava vill vi hava”.

Men efter dessa 15 korta sekunder blev jag approcherat av en man i 33-årsåldern.

– Väldigt fina byxor.
– Åh, tack. Second hand i Köpenhamn, 80 kronor!

Brallorna är jättevida och fladdriga, mörkblåa med stora, vita prickar – och de brukar väcka berättigad uppmärksamhet.

– Du är väldigt fin hela du.
– Vanu. Ehhhh …
– Jag menar det.
– Nu måste jag …
– Du kan stanna med mig i Stockholm.
– Nej det kan jag inte.
– Jo. Jag bjuder på allt.
– Nej. Nu får du ta och leta upp nån i din egen ålder.
– Har du Instagram?

”Nej, men jag har en blogg och på den kommer du att kunna läsa om dig själv imorrn” kunde jag ha sagt då.

– Nej, nu måste jag …
– Stanna! Snälla! Dina fina byxor …

Då gick jag resolut in på Pressbyrån och började fippla med de extremt dyra tepåsarna som erbjuds tesörplare. Mannen försvann, för att bara en liten stund senare komma tillbaka. Han tittade mig djupt i ögonen (alldeles för nära) och sa:

– Jag tänkte bara fråga. Är du intresserad av politik? Jag bjuder på en kaffe så kan vi prata om valet … hallå? Öh! Tjejen! Vänta! Ska du rösta?

Med raska steg rörde jag mig bort från den byx- och politikintresserade mannen. Och snubblade över fiffig reklam!

Tack, Pressbyrån – det här var ju kul!

Nu funderar jag på om någon raggningsreplik i hela världen hade funkat på mig.

Share
45 kommentarer

Sånt man pratar om

Jag har tillbringat ett par dagar i Skåne – men inte på västra sidan (Lundasidan) som jag brukar, utan i Olseröd i öst. Min kompis Ami installerade mig i ett eget litet hus, där det ser ut så här när jag vaknar.

Så här ser det inte ut hemma. Inte på långa vägar.
Och så serveras jag sån här mat. Påminner inte heller om hur det ser ut hemma.
Men jag ser ut såhär var jag än är.

Vi har praaaaatat och pratat och pratat. Minnen, erfarenheter, barnen, baaaaaarnen, felsteg och bonntur samt ”tänk om”. Och så har vi örsökt örstå (jag har problem med en viss tangent) … försökt förstå oss på politiken eftersom vi ju måste ta vårt ansvar och rösta i september.

– Jag vet inte!
– Jag vet inte heller!
– Jag har aldrig förut varit så här osäker!
– Inte jag heller!
– Vem ska man tro på?
– Och vad ska man fokusera på?

Sa vi, ryckte på axlarna och åkte ner till stranden.

Politik? Näääää, jag är fullt upptagen med att gräva ner mig.

– Men kom igen nu. Hur ska vi tänka?
– Så här: tågförbättringar, cykelförbättringar, sjukvårdsförbättringar och skolförbättringar är prio ett, två, tre, fyra.
– Kan man baka in allt i ett ord? Miljö?
– Mjäh. Då tänker man mer på plastnedskräpningen i haven.
– Usch ja. Det kanske kanske kan sammanfattas i ”det var bättre förr?”
– Hihi.
– Och så måste man nog se på alla tv-debatter.
– Nä, fy fan. Gräl. Där går gränsen.
– Ja, kom så åker vi och badar!
– Matsäck!

Vi ryckte förstås obekymrat på axlarna och satte iväg.

Osvettig ost och knastrig gurka! Kylklampar is da shit!

Stärkta av ostmackorna med gurka och sand, fortsatte vi:

– Tänk om vi kunde på ett sätt att tjäna pengar.
– Ja, bara sådär TJOFF.
– En uppfinning!
– Alla uppfinningar är redan uppfunna.
– En bok.
– Alla böcker är redan skrivna.
– En låt som spelas av alla i femtio år framåt.
– Ja. Det kan ju inte vara så svårt.

Sedan skrattade vi rått åt vår egen dumhet, ryckte på axlarna och satte oss att njuta av solnedgången.

Bild att ta fram i november.

– Men tänk om ett politiskt parti kunde koncentrera sig på just det som just vi bryr oss om.
– Mmmm. Pengar.
– Nej, cykelvägar!
– Förlåt, javisst.
– Och tåg.
– Tänk om de kunde lägga räls på alla gamla tågsträckor som fanns förr i tiden!
– Och tänk om alla snygga skor var foträta och hade inbyggt skoskavsplåster!
– Ja! Hm. Där har vi ju en uppfinning.

Sa vi och ryckte på axlarna för 300:de gången denna vecka. Jag gav mig iväg för att åka hem och sitta på försenade tåg. Tankar på politiken, pengabekymren och plastnedskräpningen for all världens väg och livet lekte samtidigt som solen lyste och alla blommor blommade.

Men så hann verkligheten ikapp.

Jag tappade min stora temugg och såg allt te rinna ut på perrongen.

Ack. Det var bättre förr, när jag inte hade kommit på tanken att resa med en stor temugg i handen.

Share
24 kommentarer

Jävla Putin: en intervju

”Nämen asså Ukraina, Brasilien och Sverige har ju gulblåa matchkläder.”

På den nivån kunde jag prata om Ukraina för kanske 20 år sedan. Sedan drabbades den djefla mannen här i huset (aka DDM) av djup och innerlig kärlek till just detta land. Han åkte dit, han fick kompisar, han lärde känna ukrainare i Sverige och så handlade det inte längre om matchställen i eventuella fotbollslandskamper. Ibland handlade det till och med om Eurovision Song Contest.

Sedan dess har det hänt en hel del.

När nu Putin och hans eventuella bundsförvanter än en gång har använt vakuumet efter ett OS till att kliva in och sabba för andra länder, tog sig DDM åt hjärtat och satte sig att läsa allt om det som händer. Emellanåt kommer han in köket och svär, tar en macka, tittar ut genom de vårsmutsiga fönstren och så väser han mellan tänderna som en inte alldeles kompetent buktalare: ”Jävla Putin.”

(Känsliga läsare ska kanske inte läsa vad vi kallar denna.) Sergels torgs fontänfallos, lämpligt upplyst nu ikväll. (Foto: Staffan Dopping, tagen från FB)

Men vi tar väl och intervjuar DDM?

– Hur kommer det sig att du är så rysligt intresserad av t.ex. Polen, Ukraina och Ryssland?
– Det började väl med ett allmänt intresse för den mer dramatiska historien i öst, till exempel Östfronten i andra världskriget. Ämnen som jag varit nyfiken på är till exempel skapandet av Rus och svearnas betydelse i denna process, banden mellan Byzantium och Östeuropa, kosack-kulturen, Polen-Litauens kamp med Tyska orden, Stora Nordiska kriget och Peter den Stores förnyelse av Ryssland, Gammalsvenskby, östfronten av första världskriget, inbördeskriget efter revolutionen, Holodomor, östfronten i andra världskriget, Polens omdaning 1945–47, Sovjetåren, Tjernobyl och så vidare. Eh. Lotten?

– Oj, förlåt, jag satt här och tänkte på kosackdans. Men varför just historien i öst?
– Den har så mycket mer en karaktär av ödesdrama än den i väst – mer fängslande, mer tragisk.

– Har du kontakt med några av dina ukrainare nu?
– Jag har faktiskt inte hört av mig så mycket – mer än lite hälsningar. Jag känner att de har nog av stundens allvar, och att jag inte har mycket att erbjuda dem än en massa västerländska floskler.

– Eftersom jag är rädd för krig, rädd att få lidande människor på näthinnan, ber jag ju dig rapportera. Kan du ge några exempel på historier som har framkommit om hur Ukraina står emot de ryska krafterna?
Det finns en enorm mängd av förstahandsrapportering från hela Ukraina i sociala medier – trovärdiga för att de ger en väldigt samstämmig bild av läget. Jag har aldrig tidigare sett ett folk som har mobiliserat mot en fiende på detta vis, så beslutsamt, så hängivet och med en så svart humor. Något som också är slående är lugnet hos soldaterna och kombattanterna. Vi ser män och kvinnor som jobbar tillsammans med att gräva, fylla sandsäckar och förbereda molotovcocktails. Det sistnämnda gör mig lite betänksam eftersom gatustrider med civila kommer att leda till att alla vuxna civila betraktas som potentiella kombattanter.

– Ja, du visade ju några klipp som var som scener ur en film!

Här sätter sig DDM med rynkad panna under tystnad och läser någon ny nyhet. Jag tänker att han ju borde bära slipover och röka pipa. Äsch, det är bättre att jag listar det jag kommer ihåg:

Civilister går ut och ställer sig helt sonika i vägbanan så att de ryska stridsvagnarna inte kommer fram.
• Övermålade vägskyltar med de nya ortnamnen ”Åt helvete”.
• En kille med cigg i mungipan bär undan en rysk stridsvagnsmina och lägger den i en skogsdunge.

– Men du mumlar lite om att ryssarna inte är så väl förberedda som de borde?
– Kartan över erövringarna har inte ändrats mycket sedan första dagen. Samordningen av den militära aktiviteten är godtycklig och förvirrad. Mängder av kolonner med fordon har slagits ut och står utbrända på vägarna. Det finns tydliga tecken på att mat och drivmedel tar slut – ryska soldater plundrar butiker och fordon blir stående med bensinstopp ute på vischan.

– Det låter ju också som scener ur en apokalyptisk film.
– Men. Var är Rysslands överlägsna flygvapen? Var är deras supervapen som de har skrutit om i åratal? Var är putsen, studsen och klockverks-koordinationen? Det är förbluffande att en sådan militärstat som Ryssland presterar så dåligt i skarpt läge. När den här krisen har blåst förbi (vilket den förhoppningsvis gör) kommer Ryssland kanske inte att betraktas som ett militärt hot mot väst över huvud taget … så länge det handlar om konventionella vapen.

– Tack Olle Bergman. Ska vi stretcha ljumskarna med lite kosackdans?
– Mmmm, kanske ska jag lära mig spela bandura …

Därefter följde en förvirrad diskussion om likheter och olikheter mellan bandura och Hoola Bandoola. Och har vi inte slutat, så håller vi väl på än.

Banduran med den stökiga frisyren ser ut att vara lite på lyran.
Share
22 kommentarer

Protestera mera?

Igår gjorde USA:s 80-åriga talman Nancy Pelosi något som fick mig att tappa hakan; hon rev inför kamerorna, bakom Trumps rygg, sönder hans tal på ett oerhört effektfullt sätt.

Hon rev sönder hans tal på ett sätt som jag river sönder papper som ska till återvinningen: rakt av, en gång. Stilfullt. (Jag vill nu inte alls påstå att mitt pappersrivande här hemma är ett dugg stilfullt. Men det görs inte i affekt, inte för att stöka till och inte som sabotage.) Hon sa efteråt:

– Det var den artigaste jag kunde göra … om man ser till alternativen.

Protesten kom sig inte av att hon är demokrat och arg på honom för allt (vilket hon är), utan för att talet var så fullproppat med lögner och dumheter att hon bara inte stod ut. Hon fick naturligtvis skit för det av folk som tycker att Trumps brottsliga gärningar är okej – men att riva sönder papper är brottsligt.

Det är helt enkelt en fånig sandlåda, den amerikanska politiska världen. (Synd bara att sandlådan styr och ställer utomlands.) Här får ni se:

Det som nu följer i kölvattnet är uppmaningar till protester – gärna lika stilfulla och utan affekt. Själv tänker jag på mina egna protester, som inte alls har varit lyckade. Några exempel:

  • I nian stal flera lärare i lärarrummet det fikabröd som vår klass sålde under ett helt år för att samla pengar till en klassresa (till Rhodos!). Jag blev förbannad. När det var som flest lärare närvarande, gick jag in i lärarrummet (vilket INTE var tillåtet) och ställde mig på en stol och höll ett Martin Lutherskt tal om tjuvar och banditer till vuxna människor som ska föregå med gott exempel. Min mamma var språklärare på skolan och höll enligt henne själv på att dö av pur stolthet. Men ujujujujuj vad jag fick klagomål; inte av de skamsna lärarna, utan klasskompisar och deras föräldrar. Någon sa till och med att jag hade förstört stolen som jag stod på.
  • Häromåret for jag ut mot en idiotisk ungdomsidrottsledare som verkligen var olämplig på alla sätt och vis (utan att för den skull bryta mot någon lag). Jag rekommenderades då att hålla mig långt från personen i fråga och ”stå ut” samt inte ställa till med mer tjafs.
  • Under tiden på Nationalencyklopedin slog jag flera gånger näven i bordet och protesterade mot arbetsbördan. Ingen orkade ens lyssna, tror jag.

En gång har jag däremot lyckats! Det var när den nuvarande Tjugosjuåringen Erik blev så rysligt mobbad och slagen samt sparkad på i skolan – även inne i klassrummet. Vi var på möte efter möte där han blev tillsagd att ta mobbarna i handen och så var det bra med det. Till slut höll jag honom hemma från skolan i protest.

Då tog det hus i helvete! (SKOLPLIKTEN, LOTTEN! SKOLPLIKTEN!) Rektorer, kuratorer och lärare flockades i vårt vardagsrum och pratade om ”det är inte ens fel att två träter” och SKOLPLIKTEN! samt idiotiska förslag om hur Erik inte skulle vara så glad, för att han då irriterade mobbarna.

Efter en månads protesterande, löste sig allt på ett magiskt sätt och Erik kunde gå i skolan igen utan att bli slagen.

Och nu till den häftigaste protesten av alla, den som här knyter ihop protestsäcken. Varje månad får sedan 37 år alla 535 medlemmarna i den amerikanska kongressen den här porrtidningen i posten.

Det är skaparen av Hustler – Larry Flynt – som har fixat det. Från början mest som ett skämt eftersom han var så kontroversiell och det pryda USA inte ville ha honom på gatorna utan till och med skickade honom i fängelse. Sedan blev det en stor grej och till och med rättegång eftersom The White House ville förbjuda honom att skicka dessa 535 tidningar dit en gång i månaden. (Han friades.)

Larry  Flynt är så nöjd så. Hur lite jag än njuter av porrtidningar, så uppskattar jag protesten.

Share
40 kommentarer

Trumpen och hans drogmissbruk (eller?)

Nu händer det ju saker i USA: presidenten ska kanske ”impeachas” – det pågår en  riksrättsutredning där politikerna frågar runt och ber folk vittna om brott har begåtts eller ej.

Trumpen har sedan han svors in i januari 2017 hunnit med så många galenskaper att de nästan inte går att koka ner till en tiopunktslista. Numera skriver komikerna i USA listor som heter ”Trumps tio knäppaste uttalanden under gårdagen” och ”Trumps femtusen galnaste tweets”.

Förutom att han hotar världsfreden (som om det vore fred i världen just nu?) på olika sätt, är han så oerhört konstig. Han sluddrar och snorar, han går vilse framför sin egen helikopter, han är ibland helt manisk och ibland så långsam att belackarna säger att han ju måste vara bakis.

Men … han dricker ju inte alkohol.

För några veckor sedan gick Twitter i spinn efter att en kille plötsligt hade tittat närmare på en bild som Donald Trump själv lade ut våren 2016 – innan karln blev president. Vad jag  kan se, har det inte slagits upp stort i nyheterna här i Sverige.

Detta var innan han släppte planen på att bygga en mur för att hålla den mexikanska maten, förlåt, den mexikanska befolkningen borta.

Om man zoomar in (vilket JRehling och andra twittrare har gjort på ett förnämligt sätt), är det en formidabel guldgruva, detta foto.

En tidning med ex-frun Marla Maples i bikini när hon var 22 år gammal.

I bakgrunden har han enbart bilder på sig själv, om än i sällskap av andra. Vid vänstra armbågen (fyrkantig ruta) står ett konstigt foto som ingen riktigt har kunnat förklara, men jag tycker att det ser ut som en ögonblicksbild av ”just grab them by the pussy”.

Två fina fejk-Oscars i fönstret (två pilar), och så den största förvåningen. Lådan vid den feta pilen.

Den där utdragna lådan är full av mediciner som kan förklara muntorrheten, de stora pupillerna, sluddret, och de allmänna galenskaperna. Men inte förrän nu har någon lagt märke till det. Sudafed är ett preparat med pseudoefedrin, men det är inte klassat som narkotika. Men man blir speedad och pupillerna utvidgas om man krossar tabletterna och snortar smulorna som kokain.

Bilden är inte photoshoppad, även om det ser ut precis som när jag på 1970-talet trollade bort röda ögon på mina fotografier genom att måla med en tuschpenna på dem.

Andra bieffekter av just denna medicin är hallucinationer – kanske undviker Trumpen hägringar när han börjar irra runt efter sina konstiga presskonferenser som alltid hålls skrikande bredvid en helikopter?

Hur som helst är detta en befogad fråga just nu:

– Varför talar man inte om detta i större utsträckning? Varför tror folk att han sluddrar pga. dåligt löstandsklister när han tydligen inte ens har löständer?

Tänk om det är en listig plan. När han ställs inför riksrätt säger de bara ”nämen kolla, han är ju galen” och så får han gå hem och spela golf igen.

Nixon var kanske när allt kommer omkring ingenting jämfört med detta stolleri.

Share
43 kommentarer

En bedrövlig gympasal

Igår skulle jag ha föreläst för hundratals (om inte tusentals!) människor, men allt blev inställt för att för få hade anmält sig.

Igår skulle jag också ha cyklat kors och tvärs och fått rosor på kinden och solsken i blick, men PLOFFFFF, fick jag tvärpunka mellan två avlägsna punkter.

Igår skulle jag även ha tränat 15 små barn som vill lära sig att spela basket under skoltid – men pga. ett missförstånd från skolans sida, var det bara jag och dammråttorna närvarande.

OBS! Bilden är inte arrangerad.

Men då hade jag ju istället en hel timme på mig att bekanta mig med gympasalen som vi ska leka basket i resten av hösten. Nu heter skolämnet förvisso inte gympa längre, utan idrott – men inte med den godaste vilja i världen skulle jag kunna kalla detta skräp till lokal för en ”idrottshall”.

Förbered er nu på bedrövligheters bedrövlighet.

De svarta badmintonlinjerna är lite diffusa.
Den ena klockan is no more.
Den andra klockan står stilla sedan anno dazumal.

I den här miljön jobbar idrottslärare av idag. I den här miljön ska eleverna försöka uppbåda i alla fall ett litet ynka uns intresse för kroppslig aktivitet. I den här miljön spang barnen inte omkring i när skolan byggdes 1974, för då var allt fräscht och nytt. Den skulle ha renoverats ”redan” 2014, men projektet har lagts i långbänk och nu ser det alltså ut så här.

Rustik känsla.
Petskydd?
”Sesam” är ju ett jättekul namn på en vägg som kan öppna sig! (Jag skrev i brist på Gunnar Fredrikson AB till Tompas Service & Hantverk och frågade hur gammal de tror att den var, och Tompa själv svarade att den nog har suttit där sedan 1974.)

Nu ska mina 15 små barn ju lära sig att spela basket, och då är basketkorgarna, plankorna och nätet viktiga ingredienser. Nätet har vi inte för syns skull, utan för att bollen ska fara genom ringen lagom fort – och då kan man anpassa hoppet för att ta returen. Utan nät är det nästintill omöjligt att hinna ta returen; man får den oftast rakt i plytet.

Stackars näten på just denna skola hade varit med ett bra tag. (De kostar runt 50 kr styck.)

Skulle man inte kunna tänka om här?

  • Strunta i gympasalen – var bara  utomhus (rosor på kinden och solsken i blick!) på idrottslektionerna!
  • Skit i allt vad bollspel och allmän idrott heter och ställ bara in 30 olika gym- och styrketräningsapparater i hallen!
  • Städa.
  • Be de lokala idrottsföreningarna om hjälp.
  • Köp 100-kronorsklockor på Ikea.

Jag älskar idrott, jag noterar hälsobekymren hos barn och ungdomar – och det här ser ut som en total kollaps. Gå in i kommentatorsbåset och avreagera er. Sprid gärna mina bilder till maktens män. Protestera som man gjorde 1974!

Upp till kamp mot inställda föreläsningar, illa tajmade punkteringar, uppskjutna basketträningar och ickerenoverade idrottshallar! (Nu ska jag minsann slå näven i bordet, tror jag. Lite. Kanske.)

Share
42 kommentarer

När applåderar man egentligen?

Jag applåderar under baskethelgernas matcher så frenetiskt att min stegräknare som sitter på handleden får glädjefnatt. Dagen efter min senaste knäoperation var jag på basketlandskamp, och stegräknaren tror fortfarande att jag denna dag gick 15 000 steg eftersom matchen innehöll så vansinnigt många dunkar, steals och långskott.

Klapp-klapp-klapp.

Ibland applåderar jag väluppfostrat åt rektorns tal på skolavslutningar.

Klapp … klapp … klapp …

Ibland applåderar jag hysteriskt när barnen håller tal vid kvällsmaten och ibland går jag ju på konsert och applåderar helt frivilligt och glatt.

Men hörni, kolla på det här vansinnesklappandet under Donald Trumps State of the Union-tal …

Den högra halvan av lokalen applåderade inte, för där satt demokraterna. Detta var tydligen oerhört störande för Trumpen, för under ett annat tal några dagar senare, bestämde han sig för att detta oklappande var kriminellt. Han sa:

– They were like death and un-American. Un-American. Somebody said treasonous. I mean, yeah, I guess, why not? Can we call that treason? Why not?

Vad påminner detta om? Aha:

Det var alltså så att Stalin här hade en klocka som ringde när folk hade tillåtelse att sluta applådera. Ingen vågade sluta innan dess … Tydligen var de olika applådvarianterna i Sovjetunionen nogsamt nedtecknade:

  1. Applåder.
  2. Stormande applåder.
  3. Dundrande applåder.
  4. Stormande applåder, övergående i stående.
  5. Stormande applåder som övergår i långa, stående ovationer som aldrig verkar ta slut.

Nä, då är Martin Ljungs inställning till applåder trevligare:


Uppdatering – lite fakta!

Det här med applåder är ett väldokumenterat fenomen som uppstod redan under antiken – se här en illustration från Wikipedia:By Nelson Cordido.Redan romarna brukade visa uppskattning genom att

  • knäppa med fingrarna
  • applådera med kupade eller ”platta” händer
  • vifta med togan eller en liten näsduk.

Det fanns en tid när man uppmuntrade hejdundrande applåder även i kyrkan, t.ex. efter en riktigt uppskattad predikan, men det blev liksom omodernt … så numera applåderas det lite artigt och bara ibland under gudstjänster här i Norden (men även på andra håll förstås).

Läs mer här!

Share
45 kommentarer

Transportstyrelsen i Sverige och transgender i USA

Politiker, alltså.

Fast lite kul är det.

Jag ska försöka sammanfatta det som händer i det politiska Sverige och försöka se vad den kanske annalkande regeringskrisen beror på – utan att vinkla storyn. (Ni kanske redan har fattat galoppen, men jag har det inte, så det här skrivs kanske mest för min egen skull.) Detta har hänt:

  1. IT-avdelningen på Transportstyrelsen gjorde en dålig upphandling om dataservrar, som hade gått åt pepparn om inte chefen Maria Ågren fullt medvetet hade brutit mot tre (?) lagar så att nästan alla i hela världen plötsligt hade tillgång till information om Sveriges alla fordon, alla körkortsinnehavare och alla järnvägsdriftscentraler i Sverige. Hon fick böter på 70 000 kronor och en okänd fallskärm på X miljoner och tydligen ingen ågren att tala om.
  2. Kompismyndigheten Trafikverket hade kanske kunnat fortsätta att sköta dataservertrasslet tills upphandlingen var i hamn, men tydligen är myndigheterna trots allt inte kompisar. 
  3. Säpo kontaktades efter en (lång) stund, men talade inte med regeringen om Maria Ågrens medvetna lagbrott på drygt ett halvår. När de väl gjorde det, pajade komunikationen igen och de ansvariga statssekreterarna och ministrarna lät bli att berätta om debaclet för statsministern Stefan Löfven, mannen utan fnutt på e.
  4. Det blev ett jädra liv, alla bråkar, folk sparkas, alla skyller på varandra och sandlådan är ett faktum.

Denna sammanfattning tog ett bra tag att få till – mest eftersom jag totalt fastnade på de olika myndigheterna som vi har. Jag har hittills bara irriterat mig på ansvarsuppdelningen mellan SJ och Trafikverket.

Rätta mig nu om jag har fel:

  • Transportstyrelsen har hand om sånt som har att göra med vägar, sjöar och luften.
  • Trafikverket har också hand om sånt som har att göra med vägar, sjöar och luften, fast annorlunda.
  • Luftfartsverket har hand om sånt som har att göra med luften och kommunikationerna däri, fast inte som Transportstyrelsen och Trafikverket.
  • Sjöfartsverket har hand om sånt som har att göra med sjöar och annat vatten, fast inte somTransportstyrelsen och Trafikverket.
  • Vägverket har hand om sånt som har att göra med vägar, fast inte som Transportstyrelsen och finns inte längre, för det och Banverket bidde Trafikverket.

Puh …?

Medan Sverige i sin ankdamm försöker få ordning på politikernas (eller vems det nu är) slarv, myndighetsmissbruk och svågerpolitik in absurdum, vänder jag blicken mot USA igen.

För det är så galet, tokigt, roligt och helknäppt. Den lille Sean Spicer kickades och ersattes av en maffiaboss (det är han nog inte egentligen) som kallas ”The Mooch”, och som faktiskt kan vara bland det slemmigaste jag har sett.

Men The Daily Show har en teori: Trump vill egentligen vara The Mooch, och därför har han lagt sig till med dennes gestikulerande. Eller om det kanske är tvärtom.

Uppdatering!
Den 31 juli, sparkades The Mooch. Jösses. Han hann ”jobba” i en dryg vecka …
Slut på uppdatering.

Trumpen verkar vara helt från vettet. Han berättade i tisdags för USA:s samlade scouter av hankön(runt 26 000 på en gång, även om Trumpen sa att de var 45 000) att William Levitt hade haft väldigt kul på sin yacht, ”ni vet vad jag menar”.  Så här:

– And he went out and bought a big yacht, and he had a very interesting life. I won’t go any more than that, because you’re Boy Scouts so I’m not going to tell you what he did.

(Alla scouter skriker och hurrar, vilket är obegripligt.)

– Should I tell you? Should I tell you?

(Alla scouterna applåderar våldsamt, vilket är lika obegripligt det.)

– You’re Boy Scouts, but you know life. You know life …

Förutom att man i USA numera applåderar och skriker av älskansvärd förtjusning åt en despot, har man på scenen bakom talaren som vanligt placerat folk som utstrålar mild och blid eller helt galen kärlek. (Fullständigt obegripligt!)

Fast Buzz Aldrin visade med all önskvärd tydlighet vad han tyckte när Trump pratade i nattmössan inför massa vetenskapmän.

Men tillbaka till historien om den där mannen (William Levitt) med yachten, som Trump har dragit massa, massa gånger. Varje gång är det en till synes ny historia med nya vinklingar. (Detta är jag van vid, alla mina släktingar gör så. Men vi är inte statsmän.)

I sin bok ”How to Get Rich” är Trump 47 år när han träffar Levitt, i talet häromdagen är han ”a very young man”. I talet sa han att han träffade Levitt på en fest när denne bara hade två veckor kvar att leva – trots att Levitt bevislingen låg på sin väldigt utdragna dödsbädd i ettåthalvt år innan han verkligen dog.

Och (jag knyter ihop säcken) nu detta med att Obamas regering lyckades genomföra konststycket att ge transpersoner i dem amerikanska armén lika stor rätt att jobba som andra. Det tar Trump bort i ett par, tre twitterinlägg.

Fast Pentagon hälsar nu lugnt att militären tills vidare kan strunta i Trumps dumheter och att man fortsättningsvis släpper in transpersonerna i det militära

Såja. Många politiker i både Sverige och USA verkar enligt min vetenskapliga undersökning vara både maktgalna och inkompetenta. QED.

Share
63 kommentarer

Fejkade nyheter & fejkade skratt?

Trumpen överlevde i dubbel bemärkelse 100-dagarsjubileet som president. Om ni – liksom jag – följer stolligheterna som han tar sig för, så nickar ni nu igenkännande. USA:s president

  • vandrar plötsligt planlöst ut ur rum där han borde sitta och skriva under viktiga dokument
  • twittrar knasmeningar mitt i natten
  • inte vet varför det amerikanska inbördeskriget ägde rum
  • vägrar svara på frågor på ett sällan skådat sätt (”tyst, tyst, tyst, sitt ner”)
  • envisas med den barnsliga mur-idén
  • tycker att demokraterna är dumma som inte röstar på hans förslag till budget
  • åker av okänd anledning på valturné.

Just idag har jag fastnat för det här med hans tjoande, valturnéliknande ”rallies”. För detta är helt obegripligt och påminner inte så lite om välregisserade diktatorsspektakel världen över.

Enligt Trevor Noah på ”The Daily Show” är Trumpen USA:s ”first African president” …

Kolla på den här länken när Trumpen häromdagen pratar om hur The Correspondent’s Dinner äger rum i Washington och hur den samlade (enorma?) skaran buar – som på kommando fastän de ju rimligtvis inte alls vet vad det är han ska säga. (Han skryter om att han inte är på middagen. Alla presidenter har varit närvarande sedan 1921 – utom året när Ronald Reagan återhämtade sig efter att ha blivit skjuten.)

Men hur upplever de som är Trumpanhängare detta? Lever de i en tillrättalagd värld där de inte får se presidentens ytterst underliga beteende, där han inte kan skilja på Irak och Syrien och där han påstår att USA:s krigsfartyg med jättemegasuperbomber är på väg mot det ena Korea (han kan inte riktigt skilja dem åt) när de i själva verket var på väg i en riktning som råkade vara den diametralt motsatta?

Det är så rysligt lätt att leva med skygglappar.

Om ni nu har tid att titta på något i ungefär tio minuter: titta då på filmsnutten nedan. Den amerikanske journalisten Julien Bryan befann sig i Warszawa 1939 när … ja något hände. Han var kvar i två veckor och dokumenterade allt han kunde. Resultatet blev detta Oscarsnominerade tidsdokument.

Om ni inte har tid eller tålamod: spola fram till 7:55 och se hur det gick till när den här bilden togs:

Kazimiera Mikas sorg är genuin, men det finns uppgifter som säger att hon ombads sätta sig så här för att bilden skulle bli bättre. (Oklart vem som gav den ordern, men det var – säger källorna – inte fotografen själv.)

Jag fortsätter att med spänning följa det som händer i USA – men förstås mest via det som kallas ”fake news” på Youtube. Det är ofta oerhört fånigt och lockar till lätta skratt från hysteriskt lättroad publik som förstås skrattar på kommando (jfr ovan). Fast ibland är det riktigt jädra bra.

Sköna maj, välkommen!

Share
37 kommentarer