Hoppa till innehåll

När applåderar man egentligen?

Jag applåderar under baskethelgernas matcher så frenetiskt att min stegräknare som sitter på handleden får glädjefnatt. Dagen efter min senaste knäoperation var jag på basketlandskamp, och stegräknaren tror fortfarande att jag denna dag gick 15 000 steg eftersom matchen innehöll så vansinnigt många dunkar, steals och långskott.

Klapp-klapp-klapp.

Ibland applåderar jag väluppfostrat åt rektorns tal på skolavslutningar.

Klapp … klapp … klapp …

Ibland applåderar jag hysteriskt när barnen håller tal vid kvällsmaten och ibland går jag ju på konsert och applåderar helt frivilligt och glatt.

Men hörni, kolla på det här vansinnesklappandet under Donald Trumps State of the Union-tal …

Den högra halvan av lokalen applåderade inte, för där satt demokraterna. Detta var tydligen oerhört störande för Trumpen, för under ett annat tal några dagar senare, bestämde han sig för att detta oklappande var kriminellt. Han sa:

– They were like death and un-American. Un-American. Somebody said treasonous. I mean, yeah, I guess, why not? Can we call that treason? Why not?

Vad påminner detta om? Aha:

Det var alltså så att Stalin här hade en klocka som ringde när folk hade tillåtelse att sluta applådera. Ingen vågade sluta innan dess … Tydligen var de olika applådvarianterna i Sovjetunionen nogsamt nedtecknade:

  1. Applåder.
  2. Stormande applåder.
  3. Dundrande applåder.
  4. Stormande applåder, övergående i stående.
  5. Stormande applåder som övergår i långa, stående ovationer som aldrig verkar ta slut.

Nä, då är Martin Ljungs inställning till applåder trevligare:


Uppdatering – lite fakta!

Det här med applåder är ett väldokumenterat fenomen som uppstod redan under antiken – se här en illustration från Wikipedia:By Nelson Cordido.Redan romarna brukade visa uppskattning genom att

  • knäppa med fingrarna
  • applådera med kupade eller ”platta” händer
  • vifta med togan eller en liten näsduk.

Det fanns en tid när man uppmuntrade hejdundrande applåder även i kyrkan, t.ex. efter en riktigt uppskattad predikan, men det blev liksom omodernt … så numera applåderas det lite artigt och bara ibland under gudstjänster här i Norden (men även på andra håll förstås).

Läs mer här!

Share
Publicerat iBloggen

45 kommentarer

  1. LarsW

    Jag har antytt det förut: Trump är nog mellan skål och vägg lite avis på Herr S, som slapp det här med Konstitutionen och Kongressen. (Ja, jag vet att Herr T är nykterist).

    Att Demokrater skulle vara förrädare för att de inte applåderade honom är väl något som bara han kommer undan med, för det lär han väl göra.

  2. Lider av svår båsförsening, jag ligger efter …
    Först en kommentar till förra båset. Här kan man läsa om alternativa minnesbilder. Det kallas Flashbulb memory och vi har haft det uppe för många herrans år sedan här i båset.
    Och så till applåderna på Poetry slam i Uppsala. Först apploderades det när poeten äntrade scenen, sedan när framförandet var klart (det fick ta max 3 minuter) och sedan apploderades det igen när poängen presenterades och NU var det också okej att bua – om man tyckte att poängen var för låg.
    Skoj var det i alla fall och både DDM och Ninja var bäst!

  3. Och då vann de?
    Eller var det båssubjektivt?

  4. Ninja i Klockrike

    Slutade applåderna för tidigt på poetryslammet sa komframåsäjnissen strängt åt oss att fortsätta.

  5. Dina

    Och varför får man inte applådera mellan sviter på en konsert när man får efter varje trumsolo och jättelåna reifs?

  6. Det är ju en helt annan sak!

    Och man får absolut inte avslöja att man inte vet vad som gäller.

    För då kan ju misstänkas vara ett rötägg!

  7. Äsch, gå på en jazzkonsert.

  8. … eller på bio med min pappa. Han skrattar på helt egna ställen. Befriande tycker jag idag, men verkligen inte 1982!

  9. Stående ovationer tycks ha blivit vanligare på föreställningar (vi går oftast på Dansens hus i Stockholm) än för bara några år sedan. Ibland är det motiverat, men ibland verkligen inte.

  10. Pontare – om nån minns honom – surade till när vi inte reste oss och applåderade när han framfört ett olidligt pretentiöst nummer.
    Inflationen arbetar på många fronter.

  11. Ökenråttan

    Dina: i Ryssland applåderar man efter varje sats; applåderandet har kanske blivit något genetiskt betingat efter alla år med Stalin. Applåd efter improvisationsinsats i jazz t.ex. är att visa uppskattning av en improviserad och personligt skapad insats. En symfonisats är ju tolkning av en färdigskriven skapelse och applåder där blir mest störande, så man håller sej tills det hela är klart.

    A propos applåder och Trump och detta så var yngste sonen och jag på teater i går. Vi såg “Angels in America”. Där förekommer en rollfigur, Roy Cohn, en synnerligen skrupelfri och obehaglig advokat. Han har funnits på riktigt, var McCarthys lille dräng och mentor för Donald Trump!

  12. Christer, the Long Distance Personal Trainer

    Jag håller inte riktigt med om att skillnaden mellan applåder för jazz eller klassiskt beror på om musiken är improviserad eller färdigkomponerad, jag tror bara att det är olika traditioner.
    På jazzkonsert kan det vara lite påfrestande att det alltid *måste* applåderas efter varenda solo, även högst medelmåttiga. Nästa person får ju ingen chans att skapa en bra början på sitt solo, eller åtminstone är det ingen som hör det.
    Man får absolut applådera mellan satserna i klassisk musik, det är bara att eftersom folk inte brukar göra det kan man bli rätt ensam.
    En gång när vi spelade i en småländsk kyrka (Stenbrohult, tror jag) stod det uttryckligen i programmet att de inte ville ha applåder i kyrkan. I stället reste sig alla upp när vi spelat färdigt. Det kändes faktiskt rätt mäktigt.

  13. En Djefla Man

    Jag lärde mig att det är olämpligt att applådera i kyrkan. Känns fortfarande konstigt att applådera vid konserter i kyrkan. Som om helgonbilder och altartavla skulle ramla ner med buller och bång.

  14. Ninja i Klockrike

    Gud tar, som alla vet, hemskt illa upp när man applåderar i kyrkan.

  15. Äsch, i vår kyrka applåderar vi när det behövs. Särskilt solosångare och barnkörer. Även under gudstjänst.

  16. Men är det verkligen korrekt att kalla USAs president för Trumpen?

    Själv har jag fastnat för det mera informella Trumpelutten, enär jag bor i en av förortsöknarna till Washington, DC och varje vaken timma utsätts för de tidningar och TV-kanaler som å presidentens vägnar strör ut hans guld.

    Jag har övervägt att kalla honom Trumpedunsen men det vill inte sätta sig i min folkmun.

  17. Hans åtföljare –och de är åtskilliga högt och lågt– kallar jag gärna Trumpnissar. Herr T själv har jag ofta sett omnämnd som “Teh Donald”, felstavningen avsiktlig och även syftandes på Farbror Kalle.

  18. Trumpelutten ska han heta från nu och ända in i historieböckerna!

    Fast just nu känns det som om han bara är en “titta-åt-ett-annat-håll-gubbe” åt de riktiga skurkarna i USA, bröderna Koch, Robert Mercer och dom. Förmodligen häller de lite mer galen-pulver i hans frukostflingor varje dag.

    Om applåder: jag tycker att det applåderades *mycket* mer på teatrarna och konserterna i Stockholm förr i tiden. Fram till kanske 90-talet eller nåt. Jag kanske inbillar mig men det känns som att nu tänds ljuset när publiken bara har klappat i i fem minuter max, även om alla är helt till sig.

    Birgit Nilsson blev inropad 72 gånger när hon spelade Elektra i Wien 1975! SJUTTITVÅ! Hade det varit på Operan i Stockholm idag hade publiken kanske nickat avmätt tre gånger. (Okej lite överdrivet men ni fattar min poäng.)

    Har jag rätt tycker båset? Och i så fall, varför är vi så applådsnåla nuförtiden?

  19. TRUMPELUTTEN! TRUMPEDUNSEN! JÄTTEKUL!

    Någon sa på tv ”The Church of Donald” om hans fanclub. Det tycker jag också stämmer.

    När det gäller applåder, tycker jag att folk klappar alldeles för mycket åt kass teater, för lite åt underbar teater och precis perfekt på alla basketmatcher. Kanske är summan av alla applåder konstant?

  20. Ökenråttan

    När hon sjöng i WIEN, ja, Anna! Där kan dom det här med musik.
    Vi minns än när vi hörde Rosenkavaljeren i Wien. Vi var bjudna på middag efter föreställningen. Operan pågick i fem timmar. Efteråt var publiken i extas och appåderade vilt, inte minst vi som höll på att dö av svält. Och när vi kom till restaurangen frågade lilla servicetanten i damrummet: “Hur sjöng die Schwarzkopf i kväll?” Hon bara utgick från att vi hade varit på Operan, så dags, och hon var helt insatt i repertoaren och castingen. (Och hon menade ingen rasistisk offence; Elisabeth Schwarzkopf sjöng marskalkinnan.)

  21. Och vi är inte applådsnåla här i dag. I musikrecensionerna klagas det till och med på att även de mediokraste insatser uppmärksammas med stående ovation. Vi har haft abonnemang på Berwaldallen i många år och vi håller med recensenterna om att viss inflation nu råder.

  22. Jag har egentligen bara erfarenhet av Stadsteatern och Folkoperan. Och det kanske är jag som minns fel om att applådåskorna var bättre förr!

  23. På konferenser applåderas det extremt lite, men när någon har gjort en fin presentation då knackas det i bordet så kaffekopparna skallrar.
    Om det är svårt att veta exakt när man ska applådera i konserthuset är det banne mig ännu svårare att veta när man ska stå i kyrkan. Tur att prästen vinkar lite diskret (eller säger till) när det är dags. Applådskyltar kanske har ett berättigande?

  24. Dunkad i bord och stampad i golv åt har jag upplevt. Men det var förstås i Tyskland. Några applåder fick jag inte. Man kanske måste prestera vokalt för att få det? Och inte verbalt?

  25. Ninja i Klockrike

    Om, man får ett litet program i kyrkan så är det oftast en asterisk vid de partier när man ska stå.
    Men det gör ingenting om man står eller sitter på fel ställe.
    Det är mer ens omgivning än Gud som bryr sig.

  26. Det här med “Teh” Donald har en lång och lite spretig historia. Det började med att senatorn Ted Stevens (R-Alaska) beskrev Internet som “a series of tubes” 2006 när han ville döda det som i dag heter Network Neutrality, och låta operatörer ta mer betalt för en snabbare lina från vissa leverantörer. (Något som Trumpnissarna nu försöker genomföra i –faktiskt– yttrandefrihetens namn).

    Stevens’ utläggningar blev legendariska och formuleringen “Teh Intertubes” blev en ironisk kommentar till hans i princip obefintliga kunskaper i ämnet. Med åren kom orden att flagga bristande kunskaper i vad det än vara månde när det gäller Nätet.

    “Teh” Donald är en logisk och konsekvent formulering i ljuset av detta. Karln kan inte ett sk*t om nånting. Dessutom kan han inte läsa mer en en sida utan att tappa intresset. Bullet Points och diagram gäller för statschefen i den här planetens mäktigaste nation.

  27. Jag läser Pysselitens beskrivning från näringslivet och häpnar i en tvåstegraket:

    1) “då knackas det i bordet”
    2) “så kaffekopparna skallrar.”

    Man knackar med knogarna istället för att applådera?
    Man har kaffekoppar med fat istället för små fjesiga muggar?

    Jag hade ingen aning! (Jag har helt enkelt frilansat för länge.)

  28. Ninja har rätt om kyrkan.
    * framför en psalmvers eller ett moment i agendan betyder “stå”.
    Och så får man hoppas att agendakreatören *:at på rätt ställe.
    (Minns en familj som följde de utskrivna direktiven i en gudstjänsttrogen församling som visste att man kunde sitta ner några meningar till.)

    På dop, vigsel och begravningar brukar vi inte ha agendor utan jag sköter allt “hålla ordning på”. Folk har ju fullt upp med att vara där ändå.

    Ibland kan de berörda hitta på att skriva egna agendor, men då måste de ju korrläsas så att de inte blir till stjälp istället för hjälp.

    Det är förvirrande för många att det lilla häftet är det viktiga för att följa gudstjänsten när psalmboken som är så mer påkostad och tjock signalerar på alla sätt att den är viktig.

    Sen kan det ju vara så att Bereden väg för Herran sjungs första advent utan procession och utan asterisk i agendan eller psalmbok och ändå sjungs stående för att man vill.
    Man kan snegla på kyrkvärdarna. Gör man som dem så gör man inte fel ens om de gör fel.

  29. Och på tal om applåder i kyrkan. Jag vet en tant som konsekvent vägrar att applådera. Istället viftar hon stiligt med sitt programblad.

  30. HK

    … och ni på de dyrare platserna kan bara rassla lite med juvelerna!

  31. Ja men var kommer det ifrån HK?

  32. SG har nog rätt i att knackandet är en tysk sed. Koppar och fat däremot är vanligt förekommande, inte mycket byts ut i onödan.

  33. Anna: Beatles-citat där hos HK.

  34. Juust det ÖR! Tack, det kändes så bekant! Ganska gullig video här som jag inte hade sett.

  35. HK

    Just den Anna. En spjuver den där John Lennon.

  36. Ökenråttan

    Nu ska vi strax dra till Berwald-hallen. Jag ska särskilt notera hur det står till med klappandet. Om det bli nåt glappande, som I-or tyckte.

  37. Ingela

    Håller nog med om applådinflationen. Det ska stås och klappas på varenda liten föreställning i skolor, bönhus och konsertsalar. Ibland välförtjänt men rätt ofta inte alls. Eller det kan vara bra/helt OK, för att vara ett litet arrangemang av musikaliskt eller pratat slag, men stående ovationer kan rätt ofta kännas mest fånigt.

  38. Ökenråttan

    Applådrapport från kvällens konsert i Berwald-hallen:
    1. Kortare stycke av Berwald själv. Inget läge för applåd innan det hela var slut. Behärskad slutapplåd.
    2. Ett antal avsnitt ur Schumanns “Manfred”. Publiken höll inne applåderna tills det hela var klart. Duktigt!
    3. Richard Strausses Alpsymfoni. (Lustigt att vi nyss pratade om Rosenkavaljeren av densamme.) Strauss forsar ju bara på, så det blev aldrig tillfälle till annat än slutapplåd. Stående ovation. Inflation. Vi satt.

  39. Strålande applådrapport! Tack! Särskilt denna avslutande formulering föll mig i smaken:

    ”Stående ovation. Inflation. Vi satt.”

  40. Jag gillar att applådera och ge stående ovationer. Om jag tycker att artisterna har gjort ett bra jobb, så får dom gärna stående ovationer av mig. Jag tänker aldrig att, nä dom var minsann inte lika bra som Peter Jöback (ett exempel) därför sitter jag och klappar lite mindre. Nope, fram för med applåder och stående ovationer!
    Om det fanns ett applådsystem så tillhör jag anarkisterna som struntar i det.

  41. Du och jag Pysse! Jag lärde mig av mina teaterälskande barn att stå upp, applådera så det dånar och till och med busvissla eller ropa “bravo!” om hjärtat är fullt därav.

    Sen gäller det ju att försöka pricka in bra teater, det kostar ju bittert många pengar om det inte är roligt.

    Men det är det oftast! Och då brukar problemet mest vara att man inte har robotarmar så att man orkar applådera mer!

  42. Jag har varit på teater i Kina, det var en överraskning första gången folk ställde sig upp och ropade “hao!”, bra!, runt omkring en. När det var riktigt bra på scen var det som att sitta mitt i ett hundspann!

  43. Teater i Kina! Nu fick jag lite reslust igen. I Tyskland klär (klädde 1989) publiken upp sig i enlighet med föreställningen. Fjädrar till Svansjön, Lederhosen och tyrolerhatt till Nötknäpparen osv. Jag älskar när det är på gränsen till för mycket. Haha! Själv bär jag en tyrolerhatt när jag vandrar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.