Hoppa till innehåll

Etikett: ord

Rikstermbanken – alla nördars bank

Hej alla som använder ord! Och då särskilt facktermer. Jag kan nästan lova att detta inlägg kommer att höja er livskvalitet!

Alla säger ord och nästan alla skriver ord idag. Ord, ord, ord. Nörd, nörd, nörd. Vissa har problem för att de är så insnöade i sitt fack att de inte hör hur de uttrycker sig obegripligt. Som jag när jag var redaktör på Nationalencyklopedin:

– Gå bara in med kommando fyra i litet huvud och kolla om artikeln har status 18, för då är den inskriven. Om den har blivit 60:ad kan man inte nolletta den, bara så att du vet.

NE-redaktionen våren 1989.
NE-redaktionen våren 1989.

Vissa är inte insnöade i ett fack, men behöver kommunicera med de insnöade. Och tadaaaaa! Det är här Rikstermbanken kommer till användning! För där samlar man ihop fackspråkliga ordlistor som flyter omkring som en luddig gegga över hela Sverige!

Tänk dig att du behöver veta vad som skiljer en planka från en bräda, t.ex. Jag känner efter och suger på orden och får en känsla av att en planka är längre, mer sviktande och kanske till och med hyvlad. En bräda är nog stickig och kortare, säger jag helt ovetenskapligt till mig själv och trampar vidare i livet.

Om jag inte slår upp orden i Rikstermbanken!

Sökrutan. Vad bra – det ser liksom bekant ut.
Sökrutan. Vad bra – det ser liksom bekant ut.

Nu kan ni själva leta redan på fakta om plank och brädor genom att läsa i Rikstermbanken om hur bl.a. Skogsordlistan (1994), Engelska möbelord (1989) och Träbyggnadsordlista (1975) definierar dem. Men jag kan avslöja så mycket att 45 mm är ett viktigt mått i sammanhanget.

Man kan inte söka på ”alla ord i en källa” eller ladda ner en ordbok i taget. Och ordbanken är alls inte färdig än – skicka in ordlistor till dem så lägger de in dem! Häromdagen fick redaktionen denna fråga från Sveriges Radio:

– Hur länge har man använt ordet ”härdsmälta”?

Jag (som ju hejar på NE i alla väder) antar att SR först gjorde en egen utredning och såg att det i NE stod ”1979” och att de inte ansåg det vara rimligt. Varför de kontaktade Rikstermbanken – som gjorde en utredning och kom fram till samma svar. Så kan man också använda TNC (som förr betydde Tekniska Nomenklaturcentralen men som idag betyder Terminologicentrum). Var det då dubbelarbete? Ptja, ja, jo, men man måste faktiskt dubbelkolla ibland.

Jag citerar nu Rikstermbanken när det gäller sådant som man kan behöva ha definitioner på:

  • Begreppet bok är i dag i den digitala världen inte längre så entydigt som det har varit och det har visat sig vara svårt att definiera.
  • Samverkan, samordning, samarbete och samråd används många gånger som positiva honnörsord utan klar bestämning men behöver i vissa verksamheter också kunna preciseras och avgränsas. Vad gör man till exempel när man samverkar och vad gör man när man samarbetar? Vilka resurser krävs för det ena och för det andra?
  • Dokument och handling är begrepp som återkommande skapar osäkerhet. Är det synonymer med olika användningsområden eller är det två skilda begrepp?
Henrik Nilsson på TNC berättar om arbetet med termerna.
Henrik Nilsson på TNC berättar om arbetet med termerna.

Den svenske filosofen Hans Larsson skrev så här 1914:

”För att vinna reda och sanning i våra omdömen måste vi giva orden en fast betydelse, vad de ingalunda i regel ha. Ganska få torde ha gjort sig reda för vad de mena med förståndsbildning, eller med civilisation eller lycka, och följden blir att de ej kunna redigt tänka över eller diskutera dessa saker.”

(Även detta citat hittade jag på Rikstermbankens sajt men min nördighet vägrade att som de gör där påstå att detta skrevs 1953 eftersom Hans Larsson dog 1944 och han näppeligen skrev verbplural ens då. Kontrollen gav vid handen att boken ”Logik” utgavs 1914. Messerschmittarnas sammansvärjning.)

Före datorernas tid samlades alla termer här på TNC:s redaktion.
Före datorernas tid samlades alla termer här på TNC:s redaktion.

Nu ska ni klicka iväg till Rikstermbanken och leta facktermer eller söka efter vad en specifik engelsk term kan heta på svenska. Det finns hur mycket som helst! (Eller nej, än så länge finns det bara nästan 78 000 artiklar [s.k. termposter] – men de blir fler hela tiden!)

Avgaspannan var en ångpanna!
Avgaspannan var en ångpanna!

Och nu till det mest chockerande av allt i detta sammanhang. Håll i er. I genomsnitt har Rikstermbankens sökmotor 110 träffar per dag. Etthundratio! Det är så fruktansvärt lite att det nästan inte finns! Sprid detta evangelium över världen, länka hit hej vilt, mejla alla era kompisar och njut av era favoritfackord! Fack, fack, fack! Vi måste få deras räkneverk att skjuta i höjden så att … så att … äsch, inte vet jag. Jag vill bara att ni alla ska tjoa av glädje över tjänsten.

Finns silversmedsmakarord, Niklas? Stenografiord, Cruella? Kaffeord, PK? Möbelord, Gerbilen? Go-go-go!

Share
87 kommentarer

Ortoklorbensalmalononitril? Floccinaucinihilipilification!

Ett av Språkrådets listade nyord är “festhets”. Det låter ju förfärligt eftersom ”hets” har en negativ, intensiv, hänsynslös och Ingmar Bergmansk ton. Åh! Jag får återanvända en favoritbild!

Stig Järrel i "Hets".
Stig Järrel i “Hets” (1944).

(Jag borde faktiskt festhetsa lite. De 25 gästerna kommer ju om … äh, jag hinner säkert.)

Under december skrev vi i kommentatorsbåset det från PK och Pysseliten kommande nya ordet “samvetsfåtölj” som har fått mig att gå på fåtöljjakt. (Det löjliga är att vi för tio år sedan ägde fem sammetsfåtöljer i regnbågens färger, men gjorde oss av med allihop eftersom de började sprätta fjädrar av alla de slag omkring sig.)

Nyss hörde jag de tre kemisterna i familjen tala vid köksbordet, och stelnade till av ordförtjusning när detta sades:

– Joho, ortoklorbensalmalononitril är det verksamma ämnet i den vanligaste tårgasen!

Se där ett ord jag förmodligen aldrig kommer att få användning av igen. Men det påminde mig om hur jag och min då blivande djefla man höll på att driva omgivningen fullständigt från vettet när vi var unga. För vi hade ett eget språk. Det var hel begripligt för alla, men så vansinnigt irriterade att Broder Jakob en gång stoppade fingrarna i öronen och vrålade otidigheter (bra ord!) och hotade att säga upp bekantskapen. Det kunde låta så här om vi t.ex. satte oss ner för att äta frukost:

Den djefla mannen, konstaterande att jag inte längre sover:

– Lottenisar inte sovisar nuisar!

Jag, klagande på att Olle (ergo den djefla mannen) inte hade gjort te:

– Ollisen vara dummisar inte göra teisar!

Till språket hörde konstiga utrop som kunde betyda “vad söt du är” eller “vad mysigt vi har” men det innehöll alltid ordet kastrull:

– I kastruuuuuullen!
– I kastrullenisar!
– I plimmaboffiskastrullen!

Ni börjar antagligen bli lika irriterade som Broder Jakob nu. För dessutom envisades vi med att dra ut strumporna framtill så att hälpartiet hamnade i hålfoten och sedan gå omkring som Charlie Chaplin i jätteskor – fast strumpor – sägandes:

– Köra biiiiilen!

Vi tror idag att det berodde på att vi båda övningskörde, men minns inte hur strumporna kom in i bilden. (Till saken hör att vi alltså inte var 3–4 år när vi pratade detta barnspråk utan i 21–27-årsåldern.)

Men som vanligt var hela denna inledning bara en parentes nu när jag ska komma till saken: ett användbart ord! På engelska stavas det floccinaucinihilipilification – på pidginfonetiska: [flåxi nåsi nihillipilli fikejschn]. (Klicka här för brittiskt uttal.) Say after me nu så att vi alla väcker uppmärksamhet där vi sitter:

– Floccinaucinihilipilification!

Det är skapat av ord som på latin betyder “liten” eller “ingenting” och används när man bedömer att något är värdelöst. Den tidigaste källan är ett brev från poeten William Shenstone, skrivet 1741. Det värsta är att jag inte vet om ordet finns i svensk version eller om vi är hänvisade till att bara säga ”amen värdo”.

Vet ni?

Share
33 kommentarer

Elektronisk post, mejl eller bara “post”?

Igår skrev jag om frånvaromeddelanden och trodde som En Dum En att kommentatorsbåset skulle fyllas av roliga förslag på kreativa frånvaromeddelanden som får oss alla att fnittra och verkligen läsa vad det står. Istället hoppade nästan alla direkt på pudelns kärna: vad heeeeter det? (Jag har berört detta tidigare, en gång redan 2006.)

Så här trista är alla illustrationer i detta ämne.
Så här trista är alla illustrationer i detta ämne.

Så här är det ju med nya begrepp och importerade ord: de vilar obekvämt i munnen och sätter ner hälarna i tungroten när vi ska böja dem. Antingen kommer då någon (Språkrådet eller SAOL) och pekar med hela handen och ger order samt skapar lagar, eller så säger folk som de vill tills alla plötsligt säger och stavar likadant. Då har det ordet med just den stavningen ”vunnit”. Men så här var det med krångelordet juice:

  • I SAOL som kom ut 1950 var uppslagsordet juice.
  • I SAOL från 1973 stod det  juice – med jos som alternativform.
  • I SAOL från 1986 envisades redaktionen trots glåpord med båda formerna: juice och jos.
  • I SAOL som kom ut 1998 hade någon gett upp kampen: juice stod som ensamt uppslagsord.
  • I SAOL från 2006 står det fortfarande juice … trots att allt fler nu börjar skriva … jos.

Juice vann på knockout trots att jos har rest sig upp på 11. Liksom.

Minns ni tape? Som man inte kunde verbifiera eftersom ”tapa” inte ser riktigt klokt ut? Som blev till tejp och tejpa, vilket alla tycker är helt naturligt idag. Ungefär där är vi nu när det gäller den elektroniska posten som vi alla lever och andas med dagligen. Alternativen äro många, nämligen

  • datorpost (allomfattande som e-post, mindre vanligt idag, men skrevs först 1990)
  • e-post (finns liksom inte som ental, är ett stort begrepp som omfattar hela grejen, uppstod 1992)
  • ett e-brev, många e-brev, de där e-breven (dök upp redan 1993)
  • e-mail
  • mail
  • ett mejl, många mejl, de där mejlen (dök upp allra först 1995).

De två röda orden är röda för att de känner sig lite generade och utanför; de finns nämligen inte med i SAOL. Jag har en liten helt crazy idé som innebär att vi kanske skulle ta och säga … ”post” istället. Eller “brev”? Bafatt jag inte tror att man kommer att skilja på post, brev och mejl om ett par år.

Och ja, jag föredrar stavningen mejl framför alla de andra alternativen. Eller ska vi skriva fauteuil och portefeuille? (Självklart drar man alltid upp gamla franska lånord för att de ju har hopplös stavning.)

När man får skriva om gammaldags post finns det bra mycket roligare bilder.
När man får skriva om gammaldags post finns det bra mycket roligare bilder.

Uppdatering:
Jag – som är en i alla bemärkelser bedrövlig twittrare – slängde ut en fråga på Twitter. Och fick svar för en gång skull!

(Man kan klicka på bilden. Men det vet ni ju vid det här laget.)
Observera hur väldigt ledande frågan är, suckar  statistikerna.  (Man kan klicka på bilden. Men det vet ni ju vid det här laget.)

Kanske lite mer feedback på Twitter?

Man läser alltså nerifrån och upp. Och även på Twitter får folk ångesthicka om de stavar fel till mig. (Det gör inget, Stellan!)
Man läser alltså nerifrån och upp. Och även på Twitter får folk ångesthicka om de stavar fel till mig. (Det gör inget, Stellan!)
Share
45 kommentarer

Rapport från Språkforum

Redan nu, innan jag börjar skriva, vet jag att ni inte kommer att orka läsa alla bokstäver. Jag ska nämligen rapportera från en väldigt proppfull föreläsardag – Språkforum – där jag själv inte stod på scen mer än i ungefär 13 sekunder.

Ibland går jag på föreläsningar bara för att se hur andra för sig på scen, ibland går jag och lyssnar på människor som har samma intressen som jag: basket eller bokstäver. Igår satt jag och antecknade tills jag fick ont i mina lårmuskelbristningar och skavsår på fötterna. (Ja, helt ologiskt.)

1.
Jonas Hassen Khemiri, författare
“Kreativitet och begriplighet. Finns det en motsättning?”

Jonas Hassen Khmeri och snuttepennorna.

Jag kände mig en smula gubbsjuk fast på ett tantvis där jag satt med likasinnade på första bänkraden. Han är ju så vacker, så vacker. Men det är inte allt. Karln är ju lång som en basketspelare! (Detta är synnerligen viktigt och kan få mig intresserad på ett speciellt sätt eftersom längden och den avslappnade stilen signalerar ”jag är inte bara författare utan även en basketspelare”.)

Jodå, vi fick höra om rappare, om intervjusituationer och om hur alla ord i svenskan egentligen är fågelord. Men jag som alltid fokuserar på viktiga ting lade märke till den stora, tomma whiteboarden och den tre, tjocka pennorna som Jonas Hassen Khemiri ömt hanterade när han egentligen borde ha hållit mig i handen och pratat om dunkar, finter, poäng on the buzzer och coacher.

Efteråt smög Anna Toss och jag fram och pratade lite. Anna undrade ödmjukt med smör i rösten och sammet i blick hur det kom sig att han trodde att vi inte kände till ord som ”chilla”, medan jag ställde kulsprutsfrågor och fick veta att han var 198 cm samt att han har spelat i flera basketlag i Stockholm. Därför måste jag visa upp fotarbetet precis som häromdagen:

– Put your left foot in …

Jag tänker på de där brallorna. Jonas Hassen Khmeri är nästan två meter lång och har vikt upp sina jeans jäääättemycket. Är detta månne världens längsta byxben?

2.
Lena Ekberg, chef för Språkrådet
“Metaforer och andra språkliga bilder. När fungerar de och när blir de (nästan) obegripliga?”

Lena Ekberg med bekant kroppsspråk.

Metaforer är roliga – ja, alla stilfigurer är roliga. Ibland dyker de upp på skärmen utan att man anstränger sig, ibland får man vrida sig runt tangenterna som en disktrasa för att krysta fram något synnerligen fånigt som skapar en inre bild hos läsaren. Enligt Lena Ekberg verkar nyskapande metaforer funka bra så länge läsningen inte stoppas av att bilden kräver för mycket av läsarens kreativitet eller att läsaren börjar misstänka att skribenten har skrivit fel av okunnighet.

Medan jag lärde mig allt om metaforer fascinerades jag än en gång av benen-i-kors-föreläsarstilen. Och det akademiska föreläsarsättet som innebär att man först talar om vad man ska prata om och sedan berättar vad man inte ska berätta om och sedan avslutar med vad man borde ha avslutat med, men inte gör.

– Här önskar jag att jag hade haft en rolig knorr som “en bild säger mer än tusen ord”, men det har jag inte, sa Lena Ekberg så att vi alla fnittrade.

3.
Alma Hjertén Soltancharkari och Emma Leeb-Lundberg, språkkonsulter på Scania
“Språkarbete som lönar sig och standardiserat språk”

Ni ska veta att lastbilschaufförerna sitter och tittar på apparater som recenserar hur man kör. Hela tiden!

Jag skulle gärna hoppa in på alla Sveriges företag för att berätta om hur viktigt språket är och hur man kan förändra företagsklimatet och rent av göra vinsten större genom att fokusera på ett språk som alla begriper. Tydligen finns det en undersökning gjord av Statens Materielverk angående den tid som företag lägger ner på att diskutera vad de egentligen menade när de sa eller skrev det där som de nyss sa eller skrev: tio timmar per anställd och år. Det är bra mycket det, om man tänker efter. (Va? Fiskar Lotten efter jobb? Ooooh ja. Ni skulle bara veta hur lite jag har haft att göra när jag denna vår har hunnit flaxa omkring på alla möjliga tillställningar som inte har gett mig betalt.)

Alma och Ebba med de tusen efternamnen berättade om sitt arbete med att styra upp terminologin på Scania, men deras upplägg påminde såpass mycket om det som vi hade på Nationalencyklopedin att jag bara kände att här skulle man ju ha kunnat effektivisera ännu mer genom att använda gamla encyklopediska databaser.

Förresten. Hett tips till gästföreläsare från stora företag: skippa alla siffror om antalet anställda och hur den senaste tiden har gett klirr i kassan och hur fiffiga just era produkter är om ni föreläser om annat än just företagets framgångar. Om ni måste göra reklam, gör det då så skickligt att åhörarna inte associerar till reklamavbrott på tv.

4.
Lisa Förare Winbladh, matskribent
“Begripliga instruktioner som faktiskt blir följda”

Lisa Förare Winbladh säger “lilla, lilla, lilla”, men jag kommer inte ihåg vad det var som var så litet.

Heja Lisa! Hon föreläste så roligt och initierat och vältaligt och hade också dagens prydligaste skor på sig. Dessutom har hon lagt ut hela sitt föredrag på Taffel, så det är ingen idé att jag berättar mer här. Det heter gubevars ”Om matskribenten som pedagog och pornograf” och är precis så intressant som det låter. Men hur i hela friden kan männschan ha skolkat sig genom all språkundervisning på högstadiet och gymnasiet? Tänk på alla diktanalyser med facit som hon ju missade!

I mina anteckningar står det dock med 17 frågetecken ”vaddå vispa grädden till mjuka toppar” eftersom jag inte någonsin har hört vad mjuka toppar innebär och inte kunde tänka på annat än bysthållarhistoria när jag hörde orden i sammanhanget.

5.
Ola Wikander, författare, översättare och språkvetare
“Språkfel och kreativa felskrivningar i äldre språk”

Ola Wikander for omkring på scenen som ett jehu – det var svårt att få honom skarp i linsen.

Den här fenomenale killen hade om jag hade legat på lite kunnat vara min son. Jag hade varit stolt som en tupp, för jädrar vad han är besatt av språk!

Ola Wikander berättade om hur namn i historien har missuppfattats och tavlor sedan har målats med obegripliga accessoarer. Mose (inte Moses) har därför på somliga bilder horn i pannan medan Vergilius vandrar omkring med en liten pinne i handen – helt i onödan eftersom det bara handlar om missförstånd när deras namn har tolkats i översättningar.

Otroligt fascinerande var det för övrigt att Ola började med att prata skånska för att glida över till en i mina öron obruten rikssvenska. (Många skåningar försöker, men misslyckas eftersom satsmelodin ligger kvar som en kletig folie över orden.)

6.
Bo Löfvendahl, kvalitetsredaktör på Svenska Dagbladet
En morgontidnings språkarbete och gråzonen mellan rätt och fel

– Se, jag har pepitarutig skjorta på mig!

SvD:s felrapporter om de egna artiklarna är i mina ögon det roligaste och intressantaste i hela tidningen. Men de finns inte på nätet! Jag kastade mig efter en otroligt givande föreläsning över Bosse (nu låter jag påskina att vi är på smeknamnsnivå i vår relation, vilket inte kunde vara mer fel) och avbröt dessutom en man som stod och berättade om hur journalistiken var bättre förr.

– En blogg! En kvalitetsblogg! skrek jag. De rättelser som publiceras i tidningen kan ju pluppas rakt in i en blogg och behöver inte ens redigeras! Det fanns en blogg förut, men den uppdaterades jättesällan! Kan inte du…
– Det var en utmärkt idé, sa Bo.
– Ja, för de är ju så roliga!
– Jag ska tänka på saken, sa Bo.
– Jag läser alltid rättelserna först!
– Ja, som sagt, jag ska tänka på saken, det är en utmärkt idé, sa Bo.
– För att jag ÄLSKAR rättelserna!

Här började Bo Löfvendahl flacka med blicken och spana efter den nostalgiske mannen med längtan till gamla tider.

7.
Ola Karlsson, redaktör för Språkrådets skrivregler
“Om läget på regelfronten just nu”

Jag har jobbat med Ola Karlsson, som är en lugn, sansad människa med exakta kunskaper när det gäller svenska skrivregler. Han är inte en blond fladderhoppa som snubblar och skrattar på sig, vilket gör att vi kompletterar varandra perfekt. (Vill jag tro. Jag är dock inte säker på att Ola känner likadant.)

Ola Karlsson tycker att man kan skriva så här som inledningsfras i ett brev:

Hej.

Jag tycker att det ser alldeles avmätt och bedrövligt ut. Det tyckte majoriteten i lokalen också. Men Ola är inte ensam, visade det sig:

Ola och Fredrik är helt överens. Om ”hej” i alla fall.

På frågan om man ska skriva enligt skrivreglerna eller ej, är vi i alla fall överens. Ett autentiskt exempel som Ola visade upp var ett mejl till ett av de politiska partierna:

tja va tykr erat parti om miljön?

Men kolla! Hurra! Ett frågetecken utan mellanslag före!

Dagens allmänbildning: om ni stöter på ordet endonym, ska ni veta att det är t.ex. ortnamn som används i det språk som talas just där, i orten. Alltså København och Göteborg och inte Köpenhamn och Gothenburg.

8.
Karin Milles, språkvetare och författare
“Könsneutralt språk – befrielse eller överförmynderi?”

– Titta, Svenskan växlar mellan att skriva sjuksköterskan Roger och sjukskötaren Roger! Ska det verkligen vara så?

– Hur ska vi ändra språket så att det gäller både män och kvinnor? sa Karin Milles.

Ska vi tvångsändra språket? tänkte jag. Really? Hur har det funkat förut?

– Ett könsneutralt språk ökar begripligheten! fortsatte Karin Milles.

Gör det verkligen det? Om jag som Karin Milles förespråkar säger “min djefla partner” istället för “min djefla man”, kommer det verkligen att göra alla som lyssnar mindre förvirrade?

Alla som blir irriterade av skrivregler och stavningsrekommendationer ska veta att Karin Milles förespråkar att vi tvingar fram ett könsneutralt språk för att öka medvetenheten och därmed visar att män och kvinnor är lika mycket värda. Jag som inte ens hänger med när det gäller om man ska säga handikappad eller rörelsehinder, synskadad eller blind, jag kommer att få det tufft i Karin Milles utopi.

9.
Olle Josephson, professor i nordiska språk, Stockholms universitet
“Om vilken stil som utmärker begriplig svensk bruksprosa 2010”

Nej, här har vi en som inte stod med benen i kors en enda gång.

Ni ser att man idag ska heta antingen Ola eller Olle och ha många efternamn? (Jag är rökt.)

Olle Josephson presenterade “fyra eviga kännetecken” på svensk bruksprosa som han vill att vi alla ska följa:

  • mottagaranpassning
  • fokus (gärna via återkommande ord som betonar ämnet)
  • struktur (att man berättar vad texten handlar om)
  • flyt (att kombinera fokus och struktur)

Det där med flytet kan enligt Olle se ut så här i en kort text som beskriver ett problem och dess lösning:

  1. kärnmening
  2. expanderad kärnmening
  3. förklaring av vad lösningen skulle kunna vara
  4. förklaring av vad lösningen nog är
  5. extra stöd för att lösningen nog är det där vi nämnde nyss

Jomenvisst! Och visste ni att när vi nordbor presenterar oss själva, är danskarna stabila tråkmånsar, norrmännen är dynamiska, expansiva och yviga medan vi svenskar ligger någonstans mittemellan. Lagom, liksom.

Puh!

Ni som nu har hoppat över alla bokstäver ända hit, läst en och annan bildtext och bara tänkt “men hur oooorkar hon, vem bryr sig?” kan istället få förklara detta beteende i kommentatorsbåset:

När alla föredrag var slut, bjöds alla åhörare på vin- och ölmingel. Vingelmingel. På borden med vin stod även små glas med nötter. Anna Toss grabbade tag i ett nötglas, gick 37 cm närmare mig, men blev snabbt tillsagd av en av de andra åhörarna.

– Du, du, du får inte gå iväg sådär med nötterna! sa hon uppbragt och tvingade Anna att ställa tillbaka sitt stöldgods.

(”Uppbragt” är ett typiskt ojvilkendåligromanjagläser-ord.) Men det var inte hennes nötter! Det fanns obegränsade mängder med nötter! Både Anna och jag såg både renliga och beskedliga ut! Va!

Nötterna som inte fick lämna bordet ses strax till vänster om vinglaset.

En liten bonusbild ska ni få, förresten. Det är inte bara föreläsare som fotdansar.

Språktidningens chefredaktör Patrik Hadenius viftade också lite hit och dit. Länge, länge stod han så här.

Uppdatering 26/8 2010:
Alla föreläsningarna finns att se på UR, t.ex. Karin Milles och Jonas Hassen Khmeri. (Och jag sitter i publiken längst fram, vilket ju måste vara det allra intressantaste.) Otrolig service, jag kommer ju i framtiden inte att behöva gå utomhus någonsin.

Share
37 kommentarer

Idag ägnar vi oss åt frågor och svar

Vart sjunde år drabbas jag av migrän. Hur kroppen kan känna att det har gått sju år sedan senast är ett underverk, men så är det. När jag vaknade i morse, tänkte jag:

– Men hjälp. Var jag på studentskiva igår?

Huvudvärken var som för små skor på bal. Som de små plastbitarna som tandläkarna stoppar in i munnen, fast bakom ögonen. Och den gjorde sig påmind som en lårkaka så fort jag blinkade. Eftersom jag inte alls var på baluns igår utan snarare helt i balans, spelandes basket (fick jag en hjärnskakning?), släpade jag mig ur sängen och meddelade omgivningen att jag inte bara lider av pine mouth och snorklegg samt heshet utan även huvudvärk som kräver tystnad och mörker.

Meeeen så intressant var det ju inte alls. Nu, två timmar senare, mår jag som en prinskorv och tänker städa ur källaren. Och svara på frågor här i bloggen. (Jobbar människan aldrig? Jodå, men januari är ingen vidare föreläsningsmånad.)

Det är ju alltid tillåtet att ställa (språk)frågor i kommentatorsbåset, men idag är det extra tillåtet. Jag har nämligen frågor till er också. Det är jättekul – när Suvi häromdagen bad om pluralformer på diverse hundar, svarade Luna helt sjävklart:

En terrier, flera terrarier.
En dalmatiner, flera dalmatinéer.
En papillon, flera papilotter.
En pomeranian, flera pomeranelider.
En chow chow, flera chow chow chow … (beroende på hur många de är).

Howdy Sailor (som har glömt hur man bloggar) går i bryderier när det gäller vissa termer som det inte finns svenska för. Ett kommunalt och ett idrottsbegrepp ska härmed med er hjälp få svenska namn:

Cultural planning är ”en metod om hur man använder kulturella resurser för en samordnad utveckling av städer, regioner och länder”. (Det är inte mina ord i definitionen.) Man kan av förklarliga skäl inte kalla det CP och kulturplanering stämmer inte ”eftersom cultural ju är ett adverb adjektiv”. (Alla som nu drabbades av grammatikaversion och termfobi kan ta det lugnt. Det blir inte fler svåra ord idag.)

Uppdatering! Översättarhelena vrålar i kommentatorsbåset:

”Vad i hela fridens namn har det med saken att göra? Det är ju ytterst vanligt att en tvåordig fras på engelska översätts med ett sammansatt ord på svenska.

Heja, heja! Och så föreslår hon ”kulturbaserad stads- och regionutveckling”. Som jag tycker funkar jättebra! (Slut på uppdateringen.)

Kanske kulturell planering eller samhällskulturplanering funkar bättre – men innan begreppet är etablerat fattar man ju ändå inte vad det innebär. Och förlåt, vad är egentligen en kulturell resurs? Handlar det inte bara om att städer, regioner och länder ska utvecklas, oavsett om det sker samordnat eller kulturellt? Alltså va, kommunpolitiker och deras påhitt.

Synchronized skating, som på ”svenska” kallas teamåkning och är konståkningens lagsport. (Teamåkning låter som en kick off-aktivitet eller bara samåkning till jobbet.) Skridskoförbundet har spolat (höhö) förslag som lagåkning (jättebra namn, väl?) och synkroniserad åkning – och lagkonståkning låter ju nästan som en juridisk undanmanöver.

Uppdatering: Olsson berättar att det heter ”synkronhoppning” när man teamhoppar på studsmatta.

Kom med förslag och frågor!

The Hockettes 1956 – världens första formationskonståkningslag.
Share
86 kommentarer

Mitt konstiga yrke: “vare sig” och “antingen eller”

Nu ska vi prata jobb. Pengarna till familjen drar jag in via föreläsningar – när jag jobbar som vanligt folk och åker iväg med pärmar, dator, mappar och pennor och kommer hem som ett utsketet äpplamos i kvällningen. Men vad jag gör resten av tiden är skumt, mycket skumt.

Nyss dök en av våra tre favorithantverkare upp. Vi gillar dem, men … de är precis som alla andra hantverkare och

  • måste plötsligt åka iväg och hämta verktyg
  • inväntar ständigt ”stabilt” väder, vilket är synnerligen svårdefinierat
  • kommer tillbaka på tisdag, vilket betyder fredag
  • är färdiga vecka 37, vilken infaller i mitten av december
  • föreslår större åtgärder än vad som sagts från början.

Men annars gör de ett himla bra jobb och tar dessutom betalt med kvitto, vilket är ett krav från Min djefla ärliga, ofuskande man. Dessutom är de lysande konversatörer – man vill liksom aldrig sluta prata för det är ju så trevligt. (Och hur ska man hinna jobba då?)

– Vad gör du idag då? sa hantverkarn.
– Idag svarar jag mest på mejlfrågor om skrivregler, svarade jag.
– Va?
– Ja, om hur man ska skriva om man vill följa de skrivregler som finns.
– Men VEM ställer såna frågor?
– Du skulle bara veta. Jättemå…
– Och vem skickar man fakturan till sen då? sa hantverkarn, vilket man får säga är en befogad fråga.
– Ja, det går ju inte – men jag tycker om att svara, och så lär jag mig själv saker på kuppen. Häromd…
– Äh, jag tycker att du ska hitta på svar som ”man ska säga si eller så bara för att det var någon gammal kung som bestämde det nån gång” och så räcker det med det!
– Ja, så bygger man ju verkligen upp ett förtroende! sa jag och så skrattade vi gott.

(Jag borde kanske inte vara övertydlig nu, men är det i alla fall: ni ser parallellerna, va?)

Taket i detta nu. Stort symbolvärde i bilden.

Så vilka är så himla knasiga att de bryr sig om skrivregler såpass att de mejlar mig, slår upp dem själva eller ringer till Språkrådet? Jag vet inte, men jag tycker om det och dem. Sedan finns det ju de som är precis tvärt om.

– Jag måste göra något, vare sig jag vill eller inte, sa en av mina kompisar.
– Ja, men det är ju svårt att veta vad som är rätt. Vet du förresten att gränsen mellan vare sig och antingen eller håller på att suddas ut? sa jag. (Och det med extra len röst eftersom jag ju vet att det är lika känsligt att prata om språk som att diskutera saltmängden i en nyss svårsvald potatisgratängstugga.)
– Va? Vaddå? Vad sa jag? sa min kompis.
– Vare sig, men det är ok, man får fa…
– Ååååååååååh, vad jag bryr mig.
– Aha. Ironi. Men vill du inte lära dig hur d…
– Nej.

Gulp. Ska vi ta en långsökt parallell?

– Jag ser att du sågar.
– Ja, jag håller på med golvlisterna.
– Fast du gör lite fel. Om du gör sådär kommer vinklarna inte att passa så bra med varandra.
– Va?
– Tänk så här istället, vrid den där 45° sådär, och …
– Ååååååååååh, vad jag bryr mig.
– Men det blir bättre då!
– Jag vill inte lära mig.

Så. Jag har ett konstigt yrke som efterfrågas av en relativt många, jag har kunskaper som är så attraktiva att vissa är beredda att betala för dem. Men jag är för de allra flesta så vansinnigt irriterande att jag faktiskt borde dra något gammalt över mig och sedan slänga mig i väggen.

Men jag ska nog få er på andra tankar, antingen ni vill eller inte. Vare sig kompisar eller hantverkare kommer att kunna stå emot mig! (Antingen kompisarna eller hantverkarna kommer att säga upp bekantskapen först.)

Fotnot från Språkrådet

Vare sig du kommer eller inte? Antingen du kommer eller inte?

Bägge uttryckssätten är numer korrekta. Bruket av antingen-varianten i konstruktioner av denna typ sågs förr som talspråkligt. Redan i Svensk handordbok (1966) behandlas dock uttrycken som synonymer utan att några särskilda stilkommentarer ges. Det är alltså i betydelsen ’oavsett om’ (man kunde ju också skriva ’Oavsett om du kommer eller inte, så vill jag att du hör av dig’) som de två uttrycken är utbytbara. Det finns dock sammanhang där uttrycken vare sig … eller och antingen … eller inte kan ersätta varandra. I betydelsen ‘ettdera’ är exempelvis bara antingen … eller möjligt: ’Antingen får Larsson eller Olsson ta sig an utredningen’. Och i en nekad sats är bara vare sig … eller möjligt: ’Utredningen kunde inte genomföras av vare sig Larsson eller Olsson’.

Ärligt talat, nu har jag läst ”vare sig” och ”antingen … eller” så många gånger att jag helt har tappat känslan för vad orden betyder. Ettdera, endera, någondera, oavsett och utan hänsyn till kanske är bättre ordval? (Känner ni att kommentatorsbåset är öppet för allt mellan hantverkarfrågor och ordval?)

Share
24 kommentarer

”… och många med mig …”

Josh (och många med honom) skriver om hur Birro (och många med honom)

1) slutar blogga
2) sprider negativa nyheter om sociala medier
3) får förvånansvärt stor uppmärksamhet.

Vi är många som lever och andas genom att blogga, nätverka, twittra och i största allmänhet agera socialt via digitala medier. Om jag rotar i bloggexplosionens barndom på Bloggportalen, hittar jag min egen text och känner att jahapp, precis så här är det fortfarande:

”När min man – i en timme innan fina gäster skulle komma – kokade ett mögligt rådjurskranium i spaghettikastrullen, tänkte jag bara:

– Aaaaaa. Det där ska jag blogga om. Bra, mycket bra. Du är bra gullig du.”

 

Ni ser – bloggvänligheten kommer inte bara till bloggaren utan även till bloggarens omgivning. Min djefla man framstår som ett under av gullighet bara för att han ger mig ett bloggämne.

Men förlåt, jag krånglar till det. Det här skulle ju handla om nätvänlighet.

Varför blir vi så dumt upprörda när någon hoppar på ”vårt” medium? Kan vi inte bara rycka på axlarna och fortsätta att gå på i ullstrumporna? Om de mindre vetande säger till mig att basket är en kärringsport, lägger jag huvudet på sniskan och tänker stillsamt att den där, den där, han vet inte vad han missar.

(Oj. Nu ljög jag. Jag ville framstå som en cooling. Istället kokar jag på insidan och ber vederbörande baskethatare att ställa sig upp och så visar jag hur brutalt det kan gå till under korgen.)

Vi som agerar inom de sociala medierna måste vara smartare. Alla som har jobbat på en tidning, på tv, på radio och vad det än vara månde vet att det varken är sanningen eller förnuftet som styr nyhetsämnena. (Ok då, ibland kanske.) Ett exempel ur verkligheten:

Om man gör en enkät på tio skolor och får fram att på fem skolor är eleverna nöjda med sina toaletter och på fem skolor är eleverna missnöjda, går nyheten ut på att ”Eleverna på dessa fem skolor är missnöjda med toaletterna”. För att det är det som är grejen. De fem skolorna med fina toaletter nämns inte över huvud taget för det är inte det som är grejen.

Jag (och många med mig) möts av sagolikt vänliga människor som jag inte känner och som inte har ett dugg att vinna på att vara vänliga utom kanske ett omnämnande på bloggen. När jag skrev att

  • man skulle lyssna på Beatles i mono, fick jag ett paket med Beatles monoinspelningar
  • jag skulle till Göteborg, fick jag sova gratis på golvet i en hall
  • Hajk var kul, fick jag order om att göra en radiointervju med Bengt Alsterlind
  • min vänsterhand var ful, fick jag en hemmagjord hudkräm i ett paket
  • jag en gång sa till på skarpen, fick jag en mugg med ”Mutter Civilcourage” i glittrig text
  • min favoritmugg hade gått sönder, fick jag två nya.

(Förlåt att jag inte rabblar upp all vänlighet som har mött mig.)

När videobandspelarna dök upp, motarbetades de med frenesi av en liten klick som hördes. För att inte tala om bilarna. För att inte tala om … äh, ni fattar.

När jag under 18 månader jobbade på radion, möttes jag av anonyma telefonsvarar-elakingar som kritiserade på samma sätt som trollen gör på bloggar. Onyanserat, obefogat, ickekonstruktivt och allmänt stelbent. (Förvånansvärt många ringde från riktnummerområdet Oxelösund, vilket jag försökte bortse ifrån. Har jag någon läsare från Oxelösund här så får ni gärna komma med en förklaringsteori.) Låtom oss alla på nätet vara nyanserade, komma med välgrundad och välformulerad samt konstruktiv kritik och vara beredda att ändra vår ståndpunkt – även om vi är anonyma.

Josh listar andra som skriver om nätvänligheten. Läs och tipsa andra att läsa. Och när nätet får skäll, vänd andra kinden till. (Jag är väldigt bra på att ge tips och råd som jag själv inte följer.)

Fotnot

Uttrycket ”… och många med mig …” har jag missbrukat här för att jag tycker så innerligt illa om det. I vilka sammanhang används det mest, tror ni?

Share
41 kommentarer

Lovtal till språkpoliskåren …

… håller Ragna Fahlander på Dalarnas Tidningar.

(Tack för tipset säger vi till Husse!)

Sen måste jag erkänna att det går runt i huvudet på mig när jag försöker hålla isär brevlåda och postlåda. För mig är det som sitter vid tomtgränsen en brevlåda och det gula som jag stoppar frankerade försändelser i en postlåda. Men enligt NE är det precis tvärtom.

Uppslagsverket: ”brevlåda, behållare i vilken brev samlas upp för sortering och utdelning. Brevlådor finns uppsatta vid postkontor, vid lantbrevbäringslinjer och på lämpliga platser inom tätorterna.”
Ordboken: ”1 låda i vilken post samlas upp för vidare befordran: brevlådetömning; stoppa vykorten på ~n; ~n töms flera gånger om dagen”.

Uppslagsverket om postlåda i artikeln brevbäring: ”I dag skiljer man mellan postutdelning i tätort och i glesbygd. Den förra sker till postlåda vid adressatens tomtgräns eller genom brevinkast i lägenheten”.
POSTLÅDA finns märkligt nog inte med i NEs ordbok, men SAOL 13 ger definitionen ”privat brevlåda”.

/Olle

Share
2 kommentarer

Mot Ordfrossa i Stockholm

Den döende dandyelegansen.

Att dricka vin klockan fyra en måndagseftermiddag hör ju inte till vanligheterna. Men det ska jag göra idag eftersom Ordfrosserier kräfva sådana drycker.

Vi ska prata om nyord, gammelord, älsklingsord, sekruttord, fisselord, mejlord, chockord, felstavningsord och ord som vi kanske saknar. Kanske. Men med en ny kurs och helt okända deltagare vet man nämligen aldrig vartåt pratet far iväg. Min senaste, högst vetenskapliga undersökning om kurshållande, har nämligen gett vid handen att

  • längst fram till höger sitter ofta en som egentligen inte vill gå på kurs, men som är tvingad
  • det finns kvinnor som även i 50–60-årsåldern har bästisar som de måste sitta bredvid
  • en argsint, grälsjuk man i 50-årsåldern kan vara den som efteråt kommer fram och säger att allt var underbart och förtjusande
  • en leende deltagare i mitten gör föreläsaren glad och självsäker
  • en omkullfallen blädderblocksställning väcker även den djupt sovande åhöraren.

Nu tänkte jag att ni i kommentatorsbåset skulle få hjälpa mig med ord som ni saknar. Både sådana som har försvunnit och sådana som aldrig har funnits. Att dandyelegans och herrbekant inte längre finns i SAOL är kanske ett tecken i tiden – men jag ska banne mig skaffa mig både och bara för att orden är så trevliga.

Typisk herrbekant: Cary Grant.
Share
52 kommentarer

Svergies vannligste felvtsvade orrd

Vilka ord misshandlas mest av de skrivande svenskarna? Det har ord-entusiasterna på Norstedts försökt ta reda på genom att söka igenom sina ordbaser.

Listan över svenska felstavningar är underhållande läsning. Dock tycker språkpoliserna att hopskrivningarna ”iallafall” eller ”isåfall” får betraktas som förlåtliga förseelser, medan ”abbonemang” och ”annulera” får oss att rycka ut med visselpipan i mun och batongen i högsta hugg.

Share
9 kommentarer