Hoppa till innehåll

Månad: september 2009

Ännu en Bergman till salu

Ville ha skåp, ville inte ha sprattelgubbe, ville ha servis. Vill fortfarande ha.

Ingmar Bergmans lösöre, priser, vackra möbler, virkade överkast och gåvor från barnbarnen har nu sålts på auktion. Som jag berättade häromdagen, ville jag haaaa. Nu är det för sent. (Har de stämplat prylarna på något sätt nu när de ska vandra vidare på världsauktionerna och göra köparna till säljare?)

Men nu är det väl lika bra att vi andra (som om några år kommer att njuta bloggberömmelsens sötma och döden dö), under braskande rubriker också planerar vart våra prylar ska ta vägen? Klart att de ska säljas på auktion!

År 2064 tänker jag att detta ska ske:

VISNING!

 

BUFFÉER. 1920–1940.

 

FOTO, två unga män (utan namn), tidigt 2000-tal.

 

S.K. PERSONDATORER, alla i dåligt skick. 1999–2010.

 

WORD VERIFICATION, inramade (19 452 st., alla olika), 2005–2011.

 

SKOR, stl. 22–45. 1942–2009. (Ju nyare sko, desto sämre skick.)

 

TIDNINGAR, KVÄLLS-. 1977–2008.

 

JEANSBYXOR, mycket ovanliga modeller. 1976–1980.

 

BOK. ”Camera obscura”. Signerad av Lars/Lena Gyllensten/Gullenbom (?) 1987.

 

FOTO. Bergman 1988.

 

BOK. ”Drutten och Jena”. (Tuggad på.) Sent 1970-tal.

 

TIDNINGSURKLIPP/FOTO. Bergman 1999.

Utropspriset får ligga på en spottstyver så att alla tror sig ha råd och så säljs de sedan för fantasisummor så att mina arvingar med pengarna kan bygga basketplaner på alla skolgårdar.

(Blogga gärna på samma ämne, hörni alla som har bloggkramp.)

Share
19 kommentarer

Sådant man lär sig i Göteborg

Man kan lära sig uttalet av [ô] och man kan lära sig hur man åker spårvagn och framför allt kan man lära sig att inte säga just ”spårvagn” utan blott ”vagnen”.

– Vagnen går om tre minuter.

Sedan kan man stöta på sådant som inte nödvändigtvis är göteborgskt, men som händer i Göteborg. När jag häromdagen skulle gå hem till Översättarhelena, satt två kvinnor på huk på hennes innergård.

Vad? Hur? Varför?

Min första tanke var förstås att de satt och kissade som kvinnor på gårdar plägar göra, men sedan såg jag att de pekade på något och skakade på huvudet och tittade upp i himlen och såg synnerligen bekymrade ut. Jag beslöt mig för att hjälpa dem. Eller nåt.

– Hej, har det hänt något?
– Ja, vi tror att vi har hittat en snäcka.
– Och en eremitkräfta.
– Här på gården.
– Men vi förstår inte.

Snäcka. (Men inte sådana som vi brukar äta.)

Ok, snäckan kan ju ha slingr… Krupit? Ålat medelst hasning? Tagit sig ut från ett buskage. Kanske. Men eremitkräftan?

Snäckskal fullt med kräfta.

Har ett litet barn haft dem som husdjur och sedan tröttnat? Har en mås plockat upp dem ur vattnet intill och sedan tappat dem eller rent av slängt dem för att de skulle gå sönder och sedan kunna ätas upp? Och så kommer vi – de hukande kvinnorna – och bara sabbar?

– Jag är dagisfröken här intill. Jag tar med dem in till barnen, sa en av kvinnorna och så var det inte mer med det.

(Rubriken ovan skulle kunna ändras till ”Sådant jag inte förstod i Göteborg”.)

Väl hemma hos Översättarhelena vankades det te. Den likaledes på besök varande Anna Toss plockade fram en egen liten pillerburk med små telortar som hon lade i en mugg.

Ungefär åtta stycken blir lagom. (”Nej, håll handen längre till höger! Vänster! Nej, nu ser man inte! Släpp nu! Ja!”)

 

Ser ni – telortar! Jag sa va! och nähe! samt oj! och men! tills Anna hällde på varmt (inte kokande) vatten på lortarna.

 

Då sa jag mest wow! och coolt! Ni ser – nu har de blivit blöta och börjat förvandlas till temonster.

Jag hade verkligen aldrig i min Earl Grey-tillvaro stött på sådant här: grönt jasmin-te som har handrullats till kulor för att smaken ska kapslas in. Tydligen kan man återanvända dem hela dagarna också. Rubriken ovan skulle också kunna ändras till ”Sådant jag glömde att smaka på i Göteborg”.

(Skriver jag, och tar en klunk parfymerat, svart te precis som jag alltid gör.)

Share
15 kommentarer

Bloggmiddagskvällen 2009 (fakta- och bilduppdat.)

Analyze this.

Vi åt, vi spillde, vi drällde, vi sa fula ord, Petra klagade på maten, någon drack upp min öl, alla ville egentligen tatuera sig och servitrisen stal hela showen. Det var alltså på det hela taget en perfekt kväll. Men då visste vi inte att vi ett par timmar senare skulle återuppleva fredagskvällen för fyra år sedan.

Närvarande:
Gnestapelle
Sara Sofia
Studiomannen
Petra
Stellan 1 2 3
Mikumaria
Carnebro
Anna Toss
Bookydarling
Kulturbloggen
Fru Decibel
Åsnan
Lotten

Efter maten gick vi precis som brukligt är till Park och klämde och kände på allt och alla, trängde oss in i en hiss, forcerade dörren in till en svit (ack ljuva minnen från 2006), trängde oss ut på balkongen, letade förtvivlat efter glas och funderade på att vika små kåsor av papptallrikarna. Jag fick i uppdrag att leta efter vin under sängen och fann då att svithyraren städar precis som jag.

I morgon ska jag återkomma med bilder på vin i säng, skor en masse och kanske en författare. Men det svider och bränner och irriterar djupt i min själ att sviten intill rymde hela Svenska Akademien. Om de bara hade släppt in mig hade jag slagit dem med häpnad eftersom jag redan nu vet vem de tänker dela ut pris till i december.
_______
Nu är det ”i morgon”.

Typisk bokmässebild 1: en paneldebatt. Behövs förlagen, behövs redaktörerna, ska förlagen eller författarna bestämma och måste alla ge ut samma slags böcker och vem ska egentligen bestämma (eller sa vi nåt om det nyss?) och vad driver människan och är vi inte alla lika onda människor när allt kommer omkring?

 

Typisk bokmässebild 2: Jag brinner verkligen för mitt ämne och vill verkligen berätta hur kul det är och vad jag har kommit fram till och lyssna nu alla för det jag har att läsa här från mitt manus är jätteintressant och viktigt och roligt. Redan de gamla gre…

 

Typisk svitbild: Skorna sitter på tätt stående människor i festsviten. Och detta var ändå i det glesa rummet – i det andra rummet stod folk precis sådär som man ligger om man är fem i en hängmatta.

 

Atypisk svitbild: Stackars, vinindränkta sängen är blöt och kall. (Fast egentligen tror jag att ett mord nyss begicks.)

 

Här ska Petra tatuera sig. Alla andra som jag någonsin har träffat någonsin i hela mitt liv ska också tatuera sig – om inte nu, så när det inte längre är coolt att tatuera sig. Om jag hittas mördad och inte kan identifieras, kommer Columbo att suga på sin cigarr och mumla ”no tatoos, aha, it must that Lotten – the No-Tattoo-Woman”.

Just nu, på lördag eftermiddag, sitter jag på X2000 som susar hemåt. Alla här inledde resan genom att högt och tydligt deklarera i sina mobiler vad de gjorde nu och vad de gjorde igår och inatt.

– Är på tåget nu. Somnade halv sex i morse. Träffade alla.
– Är på tåget nu. Somnade sju i morse. Träffade Roy Andersson.
– Är på tåget nu. Har inte sovit sedan i torsdags. Träffade Lennart Hellsing.
– Är på tåget nu. Kom hem samtidigt som Carl-Jan. Lill-Babs hälsar förresten.

Förbluffande många tar sig en återställare på tåget (ölen och vinet flödar som sutte vi på en taverna i Italien). Nu sover alla så sött.

Gåta: hur gammal är mannen som står bredvid Fredrik Strage?
Share
35 kommentarer

Jag är som en Studioman!

Målstolpe. Sådana kan man tydligen flytta på – men inte just på Gamla Ullevi. Mer om det nedan.
Målstolpe. Sådana kan man tydligen flytta på – men inte just på Gamla Ullevi. Mer om det nedan.

Ja. Studiomannen Lotten är på plats.

Nu är jag hemkommen efter en helkväll med Studiomannen. Vi såg Örgryte förlora mot Trelleborg – men själva tittandet var inte huvudsaken. Nej, det var jag som var på studiomannabesök.

Jag utrustades med programblad, headset och självlysande reflexväst och fick fri tillgång till hela alltet. Jag och Studiomannen lyssnade på grabbarna i bussen i öronen samtidigt som vi försökte ha åsikter om spelet samtidigt som vi försökte kolla om det hände något spännande på eller vid sidan av planen.

Synd bara att själva fotbollsspelet var så … lamt. Inte förrän ÖIS låg under med två mål började de härja lite med kapningar och ruscher medan coachen (som han nog inte kallas i fotboll) stod och skällde på dem som satt på bänken.

 

Här ska matchen börja, men Studiomannen har i öronen hört att han måste fördröja avsparken i 45 sekunder ”eftersom Stockholm är sena”. Därför står han på planen och gör tecken med armarna medan domarna och spelarna inte kan göra annat än att vänta.

”Det här är min snuttefilt” sa Studiomannen och visade upp två tidtagarur. (Jättegosiga, verkligen.)

Med det ena uret räknar han ner tid, med den andra upp. Om det är tio minuter kvar till något ska göras, står båda på 5,00 i halvtid. Det låter ju helt vansinnigt och onödigt nu när jag berättar – men så är det väl med snuttefiltar: de är svåra att förstå. (Jag har ju en kompis som hade en rattmuff som snuttefilt.)

Jag föreslog en tidtagarursförbättring: en färgad tejpremsa som visar vilket ur som visar vad. ”Pffft”, sa Studiomannen, som tydligen klarar sig jobb alldeles utmärkt utan tejp.

Här sitter Dunken i bussen med alla tekniska sändprylar. Han är ljudkille och helt oumbärlig, men heter tyvärr inte Dunken pga. basketkunskaper.

I våra headset hörde vi alla killarna i bussen och hur tjifen bestämde vilken kamera som skulle visa vad.

– Och ettan där, tvåan dääär, ettan där. Trean på liggande kille i mittcirkeln där. Tvåan på domaren där. EVS dääär. Bra. Fyran där och ettan där.
– Sjöhage ligger för femte gången.
– Ok, tvåan på Sjöhage dääär. EVS dääär.

EVS är slow motion-repris, men ingen kunde säga vad förkortningen stod för. Mot slutet av halvlekarna sa Studiomannen ”synk?”, varpå grabbarna i bussen och kommentatorn uppe på läktarna började rabbla namn på spelare och tränare. För ”synk” är på tv-språk sedan 1950-talet samma sak som när man på radioredaktionen pratar om en ”vju” – en person som man vill vjua. För att säga ”intervju” tar ju alldeles för mycket på krafterna.

Studiomannen till höger viftar igen. De där små reklamloggorna i bakgrunden tycker jag är så fåniga – men det kanske är meningen att man ska se dem undermedvetet?

 

Tom Prahl, tränare i TTF stirrade stint på min kamera. Studiomannen och jag enades om att tränare ska ha träningskläder som han, inte kostym och slips.

 

Marcus Allbäck stirrade också stint på min kamera. Han är (var, snyft) min favoritmålgörare i landslaget, men i ÖIS hade han inte så kul nu ikväll. Om de åker ur Allsvenskan lägger han nog av, sanna mina ord.

Alvaro Santos gjorde ett mål som blev underkänt pga. offside, men blev så ilsken att han gjorde olämpliga gester och sa dumheter till domaren. Och blev naturligtvis utvisad. Då måste spelaren egentligen gå upp på läktaren eller stanna i omklädningsrummet, men Santos ställde sig bara i spelargången och tittade på matchen samtidigt som han blev ompysslad av Joakim Geigert. (Hagges son.)
Bevattning av planen fem minuter före matchen. Det förstår jag inte alls att man gör – den var ju sunkig nog som den var! (Ja, Studiomannen och jag fick snedda över den gröna planen utan att bli tillsagda. Jag kände mig som en drottning!)

Och nu till målstolparna. Kim Christiansen, som är målvakt i IFK Göteborg, råkade filmas när han häromdagen flyttade på dem före en match. Nu visar det sig att alla målvakter går omkring och flyttar på målstolpar – om de går att flytta på. Men helst ska man ju göra det lite diskret, säger nu alla målvaktskolleger som alltid har flyttat stolpar.

Här visar ÖIS andremålvakt Fredrik ”Fritz” Persson i TFF hur det ska göras – som om man sparkar loss grästovor från dubbarna. ”Jävla Kim, nu kan vi aldrig mer flytta stolpar”, sa han och skrattade.

Tack för detta, Studiomannen! (Alla som låter mig komma på studiebesök anmäler sig i kommentatorsbåset!)

Share
17 kommentarer

Mötesteknik i Bergmans Bokstäver AB

Oj, Den djefla mannen har klätt på sig. Ska jag klä på mig? Äh, morgonrock över rutiga fulpyjamasen duger.

– Var ska vi sitta? säger han.
– Köket. Ska bara ta undan svettosten och rinnsmöret först, säger jag.
– Vem antecknar?
– Åh. Är det ett sånt möte.

Gah. Möten som kräver anteckningar slutar alltid i ”men potatis och lök är ju ganska billigt”.

– Ok, here we go.
– Du måste hitta fler föreläsningar nu i höst, Lotten.
– Ok. Och du måste sluta ta jobb som inte genererar pengar, Min djefla make, husbonde och VD.
– Ok.
– Hänger du tvätten så klipper jag gräsmattan?
– Ok. Finns det te kvar från i morse?
– Japp.
– Har vi koll på biljetterna till Bokmässan?
– Japp.
– Mötet avslutas.

Bra, tack, humdidum nu kan jag äntligen gå och klä på mig och blogga.

Nu, två timmar senare sitter jag fortfarande i rutig pyjamas. I sängen. Men jag har

  • mejlat svar på elva skrivregelsfrågor (tjänat 0 kr)
  • korrat en basketklubbs programblad (tjänat 0 kr)
  • plockat äpplen i trädgården (sparat säkert 20 kr)
  • bokat en resa till Genève, där jag ska hålla en skrivregelsföreläsning för utlandssvenskar (ett uppdrag som kommer att sluta på plus minus noll).

Och så har jag ju bloggat.

Share
20 kommentarer

Ett minne från Lund

AF-borgen i Lund. (Foto: David Castor.)

När jag flyttade ner till Lund för att plugga något – som visade sig vara svenska, engelska, drama, teater, film och litteraturvetenskap – trodde jag ju att världen väntade på mig med öppna armar. Att jag inte visste vad jag skulle bli och att jag fick en massa lånade pengar slängda efter mig för att jag skulle kunna roa mig hela dagarna, var inte ett dugg bekymmersamt. (Studielån var för mig en gåva; jag har varken förr eller senare haft så gott om pengar som under universitetsstudierna. Det där med att ”betala igen” ignorerade jag så länge jag någonsin kunde.)

Naturligtvis skulle jag vara med i en spexförening. Lundaspexarna tillät inte tjejer på scen, så dem spolade jag direkt. Teknologföreningen Jesperspexarna släppte in mig efter ett inträdesprov som var så förfärligt dåligt genomfört av mig (jag härmade Marilyn Monroe) att de förmodligen trodde att jag gjorde en parodi på något. Men nu var jag inne! Stor succé! Scenen var min!

Nooooooot.

Fia Andersson, Magnus Ehlde, Pusse, Håkan Karlsson.

För jag fick vara med som

  1. lättklädd person i bakgrunden
  2. medlem i sexmästeriet
  3. allmän slav.

(Sexmästeriet är inte vad det låter som utan bara ”de som lagar mat till de andra”.)

Jag var med om att laga finska piroger till 120 personer, kalkonmiddag till 140 personer, chili con carne till ännu fler och att dagligen kånka 500 liter öl uppför Akademiska Föreningens eviga trappor. Det var fantastiskt lärorikt och fruktansvärt slitsamt och mer än en gång blev det fel. En gång välte jag med flit ett fullt dukat bord över en dryg kille och en gång serverades maten med ett tappat plåster i.

Flaskorna stod 1986 tätt som ogallrade morötter.

En höst hade vi KTH-spexarna på besök för en gästföreställning. Wow, liksom. Nasala. Stoooockhooooolmare. Som. Praaaatade. Uuuuutdraget. Ba. Lissom.

Och som de krävde service!

– Haru en bira?
– Ge hit den där stolen som du sitter på.
– Får jag den där. Och den där. Och den där. Den där också. Sen kan du gå.
– Ah stick å köp snus till mej va.
– Var har ni godiset? Vaffan har ni inge godis? Skåningar asså.

Vi som slavade i köket kokade precis som innehållet i kastrullerna på spisen. Jag – som räknades som stockholmare – djupandades och bad om ursäkt för mitt ursprung samt försökte lägga in extra många diftonger i mitt tal. Men till slut exploderade jag när en av de tjatigaste killarna från Stockholm stack in sitt huvud i köket och vrålade:

– Var har ni muggarna? Ööööh. MUGGARNA?
– Hörnu, sa jag. Du och dina förbannade skitstövlar till stockholmsspexare kan dra så långt pepparn växer, och det är långt bort på grund av det svenska klimatet. Plastmuggar ställer vi inte upp med, dem kunde ni ha haft med er själva, nu är det slut på vårt fjäsk! Drick direkt ur flaskan! Ni är dessutom sämre spexare än vi! GÅ, STICK, DRA! skrek jag och viftade som en väderkvarn med armar som var fulla av äggsås.
– Aharu. Åkejrå. Jäla skån…

Och så vände han på klacken och började gå nedför trappan samtidigt som han ropade till sina kompisar:

– Näe, ja fattarnte varom säjer, dom har inga muggar! Vi får skita när vi kommer tillbaka till hotellet!

Jag vred förstås mina äggiga händer av förtvivlan och sprang sedan som en pudel med svansen mellan benen efter stockholmaren och bad om ursäkt samtidigt som jag pekade mot toaletterna.

Postis, Magnus Lord, Sir Kryddan Pettersson, Marika.

Nu säger Sjuttonåringen här hemma att han nästa höst kommer att börja läsa i Lund. Bra, då har jag ett helt år på mig att lära honom allt jag kan.

Share
11 kommentarer

Bildsafari från en nervös torsdag

Jag sitter just nu i en gigantisk föreläsningslokal (Conventum) i Örebro och försöker hitta tangenterna. Är ju nämligen beroende av att kunna se knapparna för att kunna stava rätt. Den allra nyaste MacBook Pro har självlysande tangenter. Hm. Hallå, psst, alla tjuvar, jag ställer datorn här och går på toa nu.

Men det var inte Örebro jag skulle redovisa, utan gårdagen i Stockholm. Klockan 20:20 skulle jag som sagt ställa mig på en scen på Berns och prata till 20 egna bilder som visas blott 20 sekunder i stöten. Det bli sex minuter och fyrtio sekunder. En baggis. Pah, att prata i åtta timmar kräver inga förberedelser medan sju minuters tal tar en vecka att planera.

Alltså var jag nästan inte kontaktbar, där min djefla man och jag vandrade omkring i Stockholm och besökte intressanta människor. Jag – som aldrig är nervös – var nervös på gränsen till sammanbrott.

Jag funkade helt enkelt inte.

Den djefla mannen driver ett mystiskt filmprojekt med sin lumparkompis Stig Bergqvist. Snart kommer förlåten att dras undan, sedan tilldelas han förstås en Oscar. (I vanliga fall hade jag tagit en bild på the storyboard och afrofrisyren som låg i en bokhylla istället för den här tråkiga vyn.)

I Gamla Stan gick vi förbi de här roliga stolarna. (I vanliga fall hade jag beställt ett glas vin och inspekterat hur pallarna var gjorda istället för att bara fotografera från magen utan att stanna. Man får vara glad att jag tog av linsskyddet i alla fall.)

Vi åt på en restaurang i Gamla Stan – i en källarlokal från medeltiden eller om det var 1970-talet. I vanliga fall hade jag fotograferat alla livsfarliga sladdar som hängde nakna från taket och sedan ringt upp tjifen och frågat hur han tänkte. Nu har jag bara ett vagt minne av att lokalen var orange. Eller blå.

Utanför Berns var det otroligt nog tjockt med folk och kändisar. Alla var förstås där för att se mig prata i 6,40 minuter: Loa Falkman, Christine Meltzer, alla i Let’s Dance, alla som någonsin har spelat mot Mikael Persbrandt samt alla som på sin tid blev intervjuade av Hagge Geigert.

Babsan kom trippande med hårsprejen sprutande hela vägen mot entrén. (I vanliga fall hade jag tagit en närbild på skorna.)

Aha. Det är tvåååå tillställningar på Berns, konstaterade jag och klämde av en bild på den stora skylten. (I vanliga fall hade jag faktiskt zoomat in på Lill-Babs skor och frågat henne om hälsenorna.)

Titta! Tumba! TUMBA! (I vanliga fall hade jag lagt märke till att han barskt stod och diskuterade något med Arne Weise, som ju här på bilden ser riktigt levande ut.)

Så tog jag mig då in i ”min” lokal – baren i källaren. Där såg jag till att bana vägen fram till baren så att alla skulle få i sig så mycket som möjligt innan jag ställde mig framför dem.

I vanliga fall hade jag faktiskt inte fotograferat publiken.

Jag ställde mig på scenen, sa vad jag skulle säga och kom varken av mig eller trillade av pinn. Det hela var mycket annorlunda, intressant och givande. Efteråt kom helt okända arkitekter i drivor och ville prata med mig om … vårt fula hus. Ingen av dem ville dock köpa våra blommiga plastmattor. Slutsats: Pecha Kucha är ju kul!

När det hela var över och jag stod där med en japansk öl i handen, återvände livsandarna. Jag vände mig mot Den djefla mannen och sa:

– Det gick ju bra! Tog du många bilder?
– Jättebra! Fantastiskt! Va? Bilder?
– Du har ju kameran runt halsen.
– Va? Har jag? Oj!
– Men …
– Men det gick ju jättebra!
– Fast har jag verkligen gjort det? Nu finns det ju inga bevis! Finns ett träd som brakar i skogen?
– Så heter det inte, det hete…
– Snyft. Jag finns inte.

På väg mot Centralen började jag tänka som vanligt igen. Trappan ner mot tunnelbanan hade en i mina ögon välfungerande reklam för Superstars på TV3: påklistrade löparbanor! Jättekul ju!

Men när såg man en löparbana med mattveck? (Puckot som har klistrat ska ha stort tack, annars hade jag inte kommit mig för att ta en bild.)

Nä, nu står min pappa på scenen framför mig och påstår att man ska säga ”e-post” istället för ”mejl”. Ursäkta, måste gå fram och protestera.

Share
16 kommentarer

Ribbings bananer


Slurp och smask!

Jag är inte särskilt intresserad av etikettsregler, men har mer än en gång fastnat för Magdalena Ribbing i radio. För hon är riktigt, riktigt rolig. Men i tisdags gav hon utan att skoja (?) råd om hur man bör äta bananer (!). Som tur är, finns kommentatorsfunktion i DN.

Magdalena:

(—) är man noga och i lite mer formellt sällskap så skalar man en bit av bananen, bryter den skalade delen eller skär med fruktkniv om sådan finns, och äter en bit i taget. Annars gör man som de flesta, skalar ner ett stycke och biter av.

I snyggt och mer elegant bordsskick äter man så mycket man kan med gaffeln i höger hand, exempelvis tårta, mousse, omelett, kokt potatis, sallad.

(Min kursivering. Äntligen! Jag får äta så mycket jag kan.) Men nu till de roliga läsarna.

Kommentatorn Ari Stokrat:

I finare kretsar äter man inte banan. Istället håller man i bananen medan man räknar baklänges från 100 till 0, Därefter måste bananen avlägsnas av pigan och ersättas med ett glas champagne. 5-10 bananer per dag kan det lätt bli.

Kommentatorn Ryttmästar’n:

För böfvelen, det är väl med banan(-märken) som med cigarr(-gördlar)! Om man ”röker” sin banan på engelskt vis tar man bort märket för att inte skryta med vilket märke man konsumerar, medan på franskt eller amerikanskt vis så låter man märket sitta kvar för att visa vilken banan man ”röker”. Och precis som med cigarr bör man snoppa sin banan i den ände som man för in i munnen! Finns särskilda s.k. fruktknivar för detta ändamål (jfr med cigarrsnoppare).

För egen del föredrar jag att ta av märket eftersom det tillför fruktstunden ytterligare en dimension när banen är helt befriad från papper och fingrarnas hud står i direkt kontakt med bananen!

Kommentatorn Gris-Greger:

Etiketten på bananen måste förstås tas bort eftersom den inte ska sopsorteras på samma sätt som skalet.

Kommentatorn För böfvelen:

För övrigt skall bananen givetvis hållas i vänster hand så att man kan hålla fruktkniven i höger. I enklare sällskap kan man förstås göra tvärtom. Vänsterhänta är per definition enklare sällskap.

Själv sitter jag här och skäms över att jag inte kan äta bananer allteftersom de skalas utan måste klämma loss hela frukten från skalet före första tuggan. Hu, sådant oskick. Och ser jag vuxna som äter glasspinne med papperet kvar som kladdskydd mot handen, ber jag att få hjälpa till och ta bort prasslet eftersom jag annars får en känsla av att den ätande inte är äldre än två.

Men diskussionen får ju inte ta slut här. Hur äter man hela tomater utan att sprutta och dregla? Och tacos utan att få köttfärsklet på hakan? För att inte taaaaaala om semlor!

Share
26 kommentarer

Min mejl är min borg

När det dyker upp en massa mejl med ärenderaden ”För er uppmärksamhet”, rasslar det till i spamlådan. Jag ser inte skräpet eftersom jag inte vill se det och har fixat och trixat med inställningarna. ”Det man inte ser finns inte”, rabblar jag som ett mantra och nynnar vidare på livets mejlbana.

Men stackars Patrick lyckades tråckla sig in i finlådan med dyrk eller något. Och han är så omtänksam, där han sitter och skriver till mig på en imaginär pinnstol i … Kina? Och han har valt ut mig bland alla andra på hela internetet! (Skumma inte nu. Läs och njut.)

”Det är förståeligt att du kan vara lite orolig eftersom du inte känner mig men jag har en lukrativ affärsverksamhet förslag av ömsesidigt intresse att dela med dig. Jag fick din referens i mitt sökande efter någon som passar min föreslagna affärsrelation.”

Vad kul att han har min referens; jag undrade så vart den tog vägen. Han måste ha valt mig med omsorg eftersom jag är så känd för mina lyckade affärsrelationer med fjärran länder.

”Jag Patrick KW Chan Executive Director & Chief Financial Officer för Hang Seng Bank Ltd Jag har en dold verksamhet förslag för dig Jag måste be dig hjälpa mig att köra ett företags projekt från Hong Kong till ditt land”

Aha! Hong Kong! Som man ju lätt kör till på en eftermiddag. Den dolda verksamheten som verkligen är osynlig tycks vara interpunktionen – som ju fanns med i första stycket.

”Det innebär överföring av en stor summa pengar. Allt som rör denna transaktion skall vara rättsligt göras utan problem. Vänligen sträva efter att nå största möjliga diskretion i allt som rör denna fråga. När pengarna har framgångsrikt överförts till ditt konto, ska vi delar i förhållandet som skall godkännas av oss båda.”

Interpunktionen är tillbaka! Och allt ska vara rättsligt men diskret. Jag vill absolut fylla mitt konto med Hong Kong-pengar meddetsamma och är förstås villig att godkänna alla förhållanden som jag måste ingå. När jag tänker efter har jag ju inte ingått ett enda nytt förhållande sedan jag träffade Min djefla man 1985, så det är väl på tiden.

”Jag föredrar du nå mig på min privata e-postadress nedan
(pactrickchan@yahoo.com.hk) och slutligen efter att jag skall förse dig med mer information om denna operation. Vänligen om du inte är intresserad ta bort det här mailet och inte jaga mig eftersom jag lägger min karriär och livet av min familj på spel i denna satsning. Även om inget vågade ingenting vunnit.”

Jag ska brodera en tavla med dessa avslutande visdomso… men oj, vad hände? Va? Kolla på slutet!

”Din tidigaste svar på detta brev kommer att uppskattas.
Vänliga Hä”

Åh nej! Dog han? Blev han nedslagen och torterad mitt i hälsningsfrasen? Hur ska det gå med Patricks familj nu?

_________
Men nu till en mycket, mycket viktigare fråga: var kan man brodera digitala tavlor på nätet? Korsstygnstypsnitt utan svenska bokstäver har jag – men jag vill kreera snyggare, bättre och roligare än i ett ordbehandlingsprogram.

Share
16 kommentarer

Fortsätt simma!

Rubriken är ett citat från Hitta Nemo. Det är den svenska versionen och Ulla Skoog som påminner sig själv (alltså den glömska fisken Doris) att inte glömma bort att simma. Vi använder det här hemma när vi glömmer att fokusera på viktiga ting och istället irrar bort oss i t.ex. lådstädning när det är dammsugning som behövs.

Men nu behöver jag inte bara komma ihåg att simma. Nu har jag blivit beordrad att inte bara hålla mig flytande och ta mig framåt, nä för det duger ju inte. Nu ska jag crawla baklänges till Kina samtidigt som jag balanserar ett ägg på näsan. Det här ruskiga har dessutom ett namn som inte går att uttala: Pecha Kucha.

[pe-tchak-tcha]?
[pöh-tja-tsch-kah]?
[peh tschaak chå]?

(Prosit.)

Frivilligt och utan ersättning ska jag på torsdag utebli från basketträningen och åka till Stockholm för att på en pub inför ett stort gäng komplett okända kravmaskiner prata i sju minuter om något, helst designrelaterat. Till min hjälp har jag 20 bilder som visas i prick 20 sekunder åt gången.

Vad ska jag berätta om, tycker ni? Bajsformationer i trädgården? Blommiga plastgolv? Nudelsoppefrisyren? Tillplattningsbilden? Fötter med brutna tår? Nakna barn på bord?

Hjälp! Det finns inget designrelaterat i mina älskade skrivregler!

Doris till vänster, jag i orange overall och Pecha Kucha-monstret i bakgrunden.
Share
16 kommentarer