Hoppa till innehåll

Månad: december 2010

Ortoklorbensalmalononitril? Floccinaucinihilipilification!

Ett av Språkrådets listade nyord är “festhets”. Det låter ju förfärligt eftersom ”hets” har en negativ, intensiv, hänsynslös och Ingmar Bergmansk ton. Åh! Jag får återanvända en favoritbild!

Stig Järrel i "Hets".
Stig Järrel i “Hets” (1944).

(Jag borde faktiskt festhetsa lite. De 25 gästerna kommer ju om … äh, jag hinner säkert.)

Under december skrev vi i kommentatorsbåset det från PK och Pysseliten kommande nya ordet “samvetsfåtölj” som har fått mig att gå på fåtöljjakt. (Det löjliga är att vi för tio år sedan ägde fem sammetsfåtöljer i regnbågens färger, men gjorde oss av med allihop eftersom de började sprätta fjädrar av alla de slag omkring sig.)

Nyss hörde jag de tre kemisterna i familjen tala vid köksbordet, och stelnade till av ordförtjusning när detta sades:

– Joho, ortoklorbensalmalononitril är det verksamma ämnet i den vanligaste tårgasen!

Se där ett ord jag förmodligen aldrig kommer att få användning av igen. Men det påminde mig om hur jag och min då blivande djefla man höll på att driva omgivningen fullständigt från vettet när vi var unga. För vi hade ett eget språk. Det var hel begripligt för alla, men så vansinnigt irriterade att Broder Jakob en gång stoppade fingrarna i öronen och vrålade otidigheter (bra ord!) och hotade att säga upp bekantskapen. Det kunde låta så här om vi t.ex. satte oss ner för att äta frukost:

Den djefla mannen, konstaterande att jag inte längre sover:

– Lottenisar inte sovisar nuisar!

Jag, klagande på att Olle (ergo den djefla mannen) inte hade gjort te:

– Ollisen vara dummisar inte göra teisar!

Till språket hörde konstiga utrop som kunde betyda “vad söt du är” eller “vad mysigt vi har” men det innehöll alltid ordet kastrull:

– I kastruuuuuullen!
– I kastrullenisar!
– I plimmaboffiskastrullen!

Ni börjar antagligen bli lika irriterade som Broder Jakob nu. För dessutom envisades vi med att dra ut strumporna framtill så att hälpartiet hamnade i hålfoten och sedan gå omkring som Charlie Chaplin i jätteskor – fast strumpor – sägandes:

– Köra biiiiilen!

Vi tror idag att det berodde på att vi båda övningskörde, men minns inte hur strumporna kom in i bilden. (Till saken hör att vi alltså inte var 3–4 år när vi pratade detta barnspråk utan i 21–27-årsåldern.)

Men som vanligt var hela denna inledning bara en parentes nu när jag ska komma till saken: ett användbart ord! På engelska stavas det floccinaucinihilipilification – på pidginfonetiska: [flåxi nåsi nihillipilli fikejschn]. (Klicka här för brittiskt uttal.) Say after me nu så att vi alla väcker uppmärksamhet där vi sitter:

– Floccinaucinihilipilification!

Det är skapat av ord som på latin betyder “liten” eller “ingenting” och används när man bedömer att något är värdelöst. Den tidigaste källan är ett brev från poeten William Shenstone, skrivet 1741. Det värsta är att jag inte vet om ordet finns i svensk version eller om vi är hänvisade till att bara säga ”amen värdo”.

Vet ni?

Share
33 kommentarer

Facit både här och där

(Vad det här är? Jo, sista skriket på julkalenderfronten. Den 1-24 december gissade vi på konstiga hemlisbloggartexter som ingen begrep utan samarbetet i kommentatorsbåset. Detta är facit till DRT – Den Röda Tråden. Som vanligtvis bara återfinns på facitsajten, men som idag gästspelar här bafatt.)

Ack, så styvmoderligt DRT har behandlats genom åren. Och härmed låter jag ett medaljregn dugga över hakke och Översättarhelena som var så himla, himla nära att lösa gåtan när de först föreslog Beatles och sedan gick ner ett steg och föreslog LP-skivan “Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band” – när de egentligen skulle ha klivit ner ett pinnhål till.

Men eftersom deras forskning resulterade i så många intressanta fakta, får ni också ta del av allt – utom lucka 23 och 24 eftersom de av mina DRT-antydningar förstod att det inte var det exakt rätta svaret. Då började de fundera på splittrade personligheter och specifika årtal …

I give you: hakke och Översättarhelenas funderingar!

1 dec: Oscar Wilde finns på LP-konvolutet.
2 dec: Sonja Åkesson Titeln i hennes lucka, “Jahadåtack, det är ju ett sätt att leva”, påminner om sången “A Day in the Life”. År 1956 fick John Lennon en gitarr av sin moster/faster Mimi, men när hon hörde honom spela fällde hon kommentaren: “The guitar’s all very well as a hobby, John, but you’ll never make a living out of it.”
3 dec: John Harvey Kellogg – låten “Good morning” inspirerades av en reklamfilm för Kellogg’s cornflakes som gick så här:   Good morning, good morning/ The best to you each morning./ Sunshine breakfast, Kellogg’s Corn Flakes/ Crisp and full of fun.
4 dec: Ivar Arosenius med “Kattresan” – sången “She’s leaving home” beskriver precis vad Lillan gjorde när hon gav sig ut på sin resa. Polisen i Kattresan bär dessutom en uniform med blanka fina knappar, inte helt olik uniformerna som beatlarna har på omslaget. (Synd att drogen kat inte var lika spridd på 1960-talet. Med tanke på allt vad beatlarna testade hade de annars säkert gjort en och annan kat-tripp.)
5 dec: Mitch Albom (Morrie Schwartz) – idén med Sgt. Peppers var att ha ett konceptalbum med ett band som fungerade som ett alias för The Beatles, på samma sätt som Morrie är ett alias för Mitch. Detta skulle ge större konstnärlig frihet. (Paul McCartney hade förresten en flickvän som hette Francie Schwartz året efter skivan spelades in.)
6 dec: Ria Wägner  – många tyckte sig höra meddelanden när skivan spelades baklänges (t.ex. “Will Paul come back as Superman?”). Vad som är sant är att man vid inspelningen använde tekniken “reverse tape effects”. Ria å sin sida hade som signum att vinka baklänges. Ria hette Maria men kallades alltid sitt smeknamn Ria. Trummisen i Beatles hette Richard men alltid kallades sitt smeknamn Ringo. “Lovely Rita”  syftar naturligtvis egentligen på vår underbara Ria. (De kan ha mötts, Ria förekom flitigt i svensk tv vid samma tid som Beatles gjorde sin första utlandsturné och deltog i svensk tv i programmet “Drop in”.)
7 dec: Bröderna Gärdestad – enligt Wikipedia var Teds stora inspiration The Beatles. Ted led av schizofreni, vilket ibland misstolkas som dubbla personligheter, vilket ju är vad de fyra beatlarna uppvisar på omslaget där de syns i dubbla upplagor. (Ted var vid tio års ålder med i adventskalendern “En småstad vid seklets början” i dec 1966, samtidigt som skivan började spelas in.)
8 dec: Albert Einstein – finns med på LP-omslaget, men knappt synlig. (I Beatlesfilmen Help! finns en känd scen som kallas “Relativity Cadenza”.)
9 dec: Katarina Mazetti – boktiteln “Mitt liv som pingvin” har klara beröringspunkter med sångtiteln “I am a walrus”. (I boken “Benny and shrimp” [Grabben i graven bredvid] svarar Katarina Mazetti enligt en engelskspråkig resencent på frågan “Where do all the lonely people go?”, en fråga som Beatles ställer i sången “Eleanor Rigby”.)
10 dec: Sir Bob (Robert Frederick Zenon) Geldof 2007 annonserades att Bob Geldof ville göra en nyinspelning av skivan med hjälp av dagens artistelit. “With a little help from my friends” har dessutom varit något av ett motto för Sir Bob, även om hans insatser var “For the benifit of” Afrika och andra, snarare än Mr Kite. Han delar också förnamn med Robert Fraser, som var Art Director för omslaget. Hans far hette förresten också Robert (kallades Bob) och var son till en belgisk immigrant, Zenon (vilket ibland av misstag skrevs “Lenon”!). Även Bob Geldof blev adlad för sin musikaliska gärning, precis som Paul McCartney.  (Ett intressant citat: “Sir Bob Geldof feels squeamish every time he thinks of the Beatles as he associates them with urine …”.)
11 dec: Pinocchio – en docka, och alla fyra medlemmarna av Beatles finns med i form av dockor på omslaget. Där finns också en docka föreställande Shirley Temple (med en tröja som välkomnar Rolling Stones). (Gepetto blir svald av en val i Disneyfilmen, och detsamma händer med ubåten i “Yellow Submarine”. Dessutom har Pinocchio lika lång näsa som Ringo.)
12 dec: Per Anders Fogelström – deltog i den första färgsändningen i Sveriges Television 1967, samma år som Beatles släppte plattan.
13 dec: Albert Hofmann – Lucy in the Sky with Diamonds anses allmänt anspela på LSD.
15 dec: Beatrice Eliott, en av systrarna i tv-serien “Huset Eliott”. Beat – rice/les
14 dec: Beatrix Potter Beat – rix/les
16 dec: Isaac Asimov med novellsamlingen “Jag, robot” – sista novellen i boken heter “The Evitable Conflict” vilket kan vara ett sätt att se på schismen mellan Paul och John som seglade upp under inspelningen av skivan. (Robotarna följer tre lagar. Skivan och dess omslagsfoto bröt säkert mot tre lagar. Minst.)
17 dec: Ulf Stark med Dårfinkar & Dönickar Simon/Simone uppvisar dubbla personligheter, precis som beatlarna gör på omslaget. HB funderade på om mamman skulle lyssnade till Beatles, men valde sedan Mick Jagger.  På Wikipedia står följande om omslaget : “At the edge of the scene is a Shirley Temple doll wearing a sweater in homage to the Rolling Stones” (Peppar är dessutom Stark.)
18 dec: Edgar Allan Poe – syns på omslaget och hans namn nämns i sången “I Am a Walrus”.
19 dec: Theodor Kallifatides kom till Sverige 1964, vilket enligt facit var “Samma år som Ed Sullivan välkomnade John Lennon och de andra Beatlarna.” Kallifatides  tog sin fil.kand. juni 1967, samma månad som skivan släpptes.
20 dec: Bertrand Russell – Sir Paul McCartney har sagt att Beatles fick en mer politisk inriktning efter att han mött Bertrand Russell i London i mitten av 1960-talet, något som bland annat påverkade denna skiva.
21 dec: Erica Jong (Rädd att flyga) – på omslaget syns C G Jung. (John Lennon har i den senare sången Beautiful Boy med raden “don’t be afraid to fly”.)
22 dec: Yoko Ono – om LP-omslaget står på Wikipedia: “The Grammy Award-winning album packaging was art-directed by Robert Fraser, a prominent London art dealer who ran his own gallery and sponsored exhibitions at the Indica Gallery”. Det var just på detta galleri som Yoko Ono hade sin utställning när John Lennon mötte henne 9 november 1966, alltså en månad innan Beatles började spela in skivan.

Visst är det bra? Men fel! Fel, fel, fel! Nej, inte direkt feeeeel, men inte lika rätt som det här:

I Am the Walrus

I am he as you are he as you are me and we are all together.
See how they run like pigs from a gun, see how they fly.
I’m crying.

Sitting on a cornflake, waiting for the van to come.
Corporation tee-shirt, stupid bloody Tuesday.
Man, you been a naughty boy, you let your face grow long.
I am the eggman, they are the eggmen.
I am the walrus, goo goo g’joob.

Mister City Policeman sitting
Pretty little policemen in a row.
See how they fly like Lucy in the Sky, see how they run.
I’m crying, I’m crying.
I’m crying, I’m crying.

Yellow matter custard, dripping from a dead dog’s eye.
Crabalocker fishwife, pornographic priestess,
Boy, you been a naughty girl you let your knickers down.
I am the eggman, they are the eggmen.
I am the walrus, goo goo g’joob.

Sitting in an English garden waiting for the sun.
If the sun don’t come, you get a tan
From standing in the English rain.
I am the eggman, they are the eggmen.
I am the walrus, goo goo g’joob g’goo goo g’joob.

Expert textpert choking smokers,
Don’t you thing the joker laughs at you?
See how they smile like pigs in a sty,
See how they snied.
I’m crying.

Semolina pilchard, climbing up the Eiffel Tower.
Elementary penguin singing Hari Krishna.
Man, you should have seen them kicking Edgar Allan Poe.
I am the eggman, they are the eggmen.
I am the walrus, goo goo g’joob g’goo goo g’joob.
Goo goo g’joob g’goo goo g’joob g’goo …

(Yoko ligger lite utanför låten, ja. Om det inte är hon som är naughty girl. Och 1964 var ju året när Beatles kom till USA.)

___________________

Länkarna går ibland till facit, ibland till själva luckan. Och när den röda tråden är extra otydlig, beror det på att jag har misstänkt att ni var på väg att lösa den och därför luddade till den som om den var ett par otovade tofflor. Riktigt rädd blev jag när Pysseliten den 7 december skrev:

“På något riktigt långsökt sett har alltså Fem myror är fler än fyra elefanter med DRT att göra! Här är här och inte där man inte är.”

Iiiiih! “I am he as you are he as you are me and we are all together”, hjäääälp!

M somharsåkortnamn skrev i lucka 8: “DRT är såna som börjar med ett diminutivt Grrrrrr!”, vilket jag tyckte var lite fint. Ni som hade tankar på “människor som inte dör där de föds” och HeMo som gissade på nittonhundratalspolitiker redan efter första luckan hade nästan inte helt fel. Bemärkelsedagar, droger, genus och The Simpsons (jättebra idé!) var andra idéer. Kanske sammanfattade Marius det allra bäst:

“DRT tror jag är nonsens, så sammanhängande som den känns just nu.”

Orlando Bloom då? Och samvetsfåtöljen på Skebokvarnsvägen? Ptja, de får väl återkomma i nästa års DRT. Och vet ni att både HeMos och embryos formuleringar – utan att de ens frågades om lov – står att läsa på vinnar-tishan?

Alla som inte begriper hur kul det är med Julkalendern säger att det ju är rena vansinnet, detta decemberslaveri – men samma personer hostar gärna upp hur mycket som helst för att åka på solresa till Thailand. Jag förklarar tålmodigt att det här är mitt sätt att roa mig, att lära mig, att njuta och få skriva vad jag vill, men de tjoar om reklambanners, portokostnader och vinstmarginaler samt att jag borde sälja extratröjor till alla som inte drogs ur hatten.

Jag gillar mest när John Lennon goo goo g’joob:ar. Här finns samma låt i andra versioner: Oasis, jam session med Zappa och Bono.

Och ni till något förvånande – som John Lennon säkerligen hade gillat. Jim Carrey (ja, den Jim Carrey) som valross:

Det är ju bra! Och George Martin är med!

_____

Tutelitut! Nu äre slut!

Share
46 kommentarer

Det eftertraktansvärda priset på bild

Hej alla som inte läser julkalenderinläggen – det här är vad man vinner … om man vinner.

Ni som har vunnit men inte har skickat adress och storlek: mejla! Ni som har vunnit och inte fått tishan fastän ni har mejlat allt ni kan och vet: förlåt. Något har blivit fel och det är bara att försöka igen.

Ni som tycker att gåtorna är larviga men ändå gillar att läsa: gå till facitsajten och njut.

Ni som vill lära er att busvissla och väntar på busvisslingsskolan: den kommer! Jag ska bara …

Ni andra: om ni ämnar ha is i magen, beakta då volymutvidgningen.

Share
20 kommentarer

Ett helt vanligt inlägg om hur jag igår blev handgripligen utslängd från krogen

Jag har verkligen inte varit med om mycket i mitt liv. Det försöker jag hela tiden rätta till så att jag för mina barnbarn ska ha något annat än basket, bloggar, barn och böcker att berätta om.

En gång per år blir jag inbjuden till en herrmiddag där jag av outgrundlig anledning anses vara en hel karl. Det är kompisar från runt 1983 – vissa träffar jag alltid i andra sällskap, andra träffar jag nästan aldrig. Vi äter ute och pratar strunt och skrattar. Igår åt jag en risotto som var misstänkt lik havregrynsgröt, men som smakade gott. Precis som att havregrynsgröt ju smakar gott.

Från Slussen ser Gamla Stan rätt trevlig ut.
Från Slussen ser Gamla Stan rätt trevlig ut.

Efter maten drog vi till ett coolt plejs som ligger högt upp och som har en vidunderlig utsikt och där, hade någon bestämt, skulle vi dricka champagne. Nu skriver jag inte vad plejset heter och ber er att inte heller göra det i kommentatorsbåset (eventuella stockholmare kommer att känna igen sig), för jag har verkligen inte tid att bråka med dem mer än vad jag gjorde igår. (Hoppsan, nu lät jag bitter – men det är helt fel. Jag hade jättekul!)

Iiiih! Därnere bodde jag 1984!
Iiiih! Därnere bodde jag 1984!

När vi kom in, köptes minst två flaskor champagne på studs. Eftersom det var proppfullt vid alla bord, stod vi och hängde lite planlöst medan jag gick in bland borden och småpratade med andra där. En var hockeyspelare, en annan var börshaj och en tredje hette Niklas. Plötsligt kom en servitris fram till mig och var upprörd över att jag hade lagt ifrån mig min jacka, för man får ju inte tjinga platser på det sättet. Jag bad om ursäkt och sa att det var alls inte min mening, jag tänkte inte paxa en plats – vi var ju åtta i sällskapet och ville gärna sitta bredvid varandra, inte en och en på tjingade platser. Servitrisen fortsatte att var otroligt snäsig, otrevlig och allmänt sur. Då sa en av mina kompisar väldigt lugnt med den dyra champagnen i handen:

– Du … jag är kund här och …

Längre hann han inte. Servitrisen ryckte glaset ur handen på honom och bad honom lämna lokalen ögonaböj. Hon marscherade iväg med glaset bakom bardisken och där stod vi och gapade.

Kvällen fortsatte sådär med upp till tio incidenter där vi i ena sekunden blev tillsagda för att vi stod på fel ställe, i andra hade lagt jackorna på fel ställe, pratade för mycket med “de andra gästerna” och dessutom inte fick stå bland borden där de sittande gästerna satt. Under hela tiden stod ett bord tomt – det var bokat för gäster som skulle komma halv tio nämligen.

Det tomma bordet och mitt fulla champagneglas.
Det tomma bordet och mitt fulla champagneglas.

När bordet fortfarande klockan halv elva stod tomt, retade jag nog upp servitrisen mer än lovligt fastän det inte var meningen. Jag sa:

– Hej, ursäkta, om jag bara får ställa en fråga utan att du blir arg igen. [smart inledning, Lotten] Om jag skulle boka ett bord här till, säg, nästa torsdag, håller ni det åt mig även om jag är en timme sen?

Hon blev inte glad. Och svarade i en lång harang med himlande ögon att det är klart att de inte skulle.

Hockeyspelaren som tog denna bild såg nog allt precis så här.
Hockeyspelaren som tog denna bild såg nog världen och mig precis så här.

Ok. Jag vet att jag inte är särskilt diskret. Och med det med glitter försedda plommonstopet på huvudet kan man nästan säga att jag lika gärna kunde ställa mig på ett bord och vråla något om “allt ljus på mig!” samtidigt som jag strippar och steppar. Men det som hände sedan, när vi trodde att allt var ok, är helt obegripligt.

Vi hittade till slut ett bord med två stolar och eftersom vi bara var fyra kvar, satt två ner och två stod upp. Där pratade vi i lugn och ro i kanske en kvart, tjugo minuter när en vakt plötsligt dök upp och stod med sin näsa tio centimeter från min.

– Ut! Nu åker du ut!
– Pbfgh jklmnf huuuu …? svarade jag
– Jag måste be dig att lämna lokalen omedelbart.
– Varför, jag står ju bara i hörnet här bakom gardinen och gör inget.
– Du har stökat till hela kvällen. Nyss drack du vatten rakt ur den där tillbringaren där! Och så har du fotograferat och tagit bord som var bokade och …
– Tillbringare ..? Får man inte fotog…? Vilket bo..?

Jag bet ihop och tystnade. Vi samlade ihop oss och gick i samlad tropp för att ta hissen ner till verkligheten. Utanför hissen stod nu tre vakter med armarna i kors över bröstet. Jag ville verkligen inte bråka, men samtidigt tyckte jag att det hela var en sådan vansinnig situation att ett litet prat och en eller annan förklaring skulle kunna vara på sin plats. Så jag slog mig i slang med vakterna en gång till.

Smart, Lotten. Jätte. Verkligen.

Observera att det inte handlade om gräl eller svordomar en enda gång, utan bara om ren samtalston. Men den största vakten blev så arg! Han tog tag i mig och puttade in mig i hissen. Jag spjärnade konstigt nog emot – man kanske gör det rent instinktivt? Inte ens vilda hästar eller stora basketspelare hade kunnat få mig att vara kvar på det coola plejset, och här spjärnar jag emot när någon hjälper mig åt rätt håll? I alla fall tog han tag i mig såpass att jag faktiskt trycktes in i hissen, lite som i Tokyos tunnelbana.

Herrarna i sällskapet skrattade och skakade på huvudet och sa att under alla år i Stockholms vimmelliv hade de aldrig varit med om maken. Och själv är jag rätt nöjd: barnbarnen ska få veta precis hur ball jag var en dag i forntiden 2010.

– Jo förstår du, att då karatesparkade mormor alla sju vakterna så att de for ner i hisstrumman och slog ihjäl sig.

Fallna cykelhjältar på Götgatan mittinatten.
Fallna cykelhjältar på Götgatan mittinatten.
Share
55 kommentarer

Ett helt vanligt inlägg om mitt hårda liv

Ni vet Facebookstatusarna som får en att svära “nämen vaffan fick inte jag vara med för” eller sucka “va, nä, ååå jag vill också”. Jag vill inte vara sämre och måste därför berätta om de senaste dagarnas upplevelser.

Annika Bryn har skrivit en ny deckare och behövde en rufsblond 25-åring till promotionbilderna. Ni inser ju själva att den 25-åringen måste vara jag – så jag åkte på Hemligt Uppdrag för att plåtas med asiatisk deckare på McD och med pistolbeväpnad bov i en lägenhet på Kungsholmen. Reflexion: jag skulle kunna betala dyrt för att få “åka på plåtning” och agera med låtsaspoliser samt hålla i pistoler utan att darra på manschetten!

Kolla jag kan äta hamburgare och se fundersam ut samtidigt!
Kolla jag kan äta hamburgare och se fundersam ut samtidigt!
– Va, ska jag se ut som en trulig 25-åring sa du?
– Va, ska jag se ut som en trulig 25-åring sa du?
– Du ska se rädd och ledsen ut, Lotten! Sluta skratta, man ser hur axlarna hoppar!
– Du ska se rädd och ledsen ut, Lotten! Sluta skratta, man ser hur axlarna hoppar!

Man kan rösta både på bokens omslag och titeln! Döden i San Fransisco, San Francisco, Före gryningen, Rum 129 eller Som stoft?

Och så har min djefla man levt ut sina punklustar på scen. Man skulle kunna tro att en civilingenjörspoet utan någon som helst vardaglig simultanförmåga rör sig som Cornelis på scen (ergo inte alls). Men inte den här.

Av 300 bilder är det här den enda som har någorlunda skärpa eftersom han for omkring som en ödla i en flottpanna precis hela tiden.
Av de 300 bilderna som jag tog är det här den enda som har någorlunda skärpa eftersom han for omkring som en ödla i en flottpanna precis hela tiden.

Naturligtvis har jag hunnit klämma in ett mingelparty också: i Språktidningens nya lokaler som redaktörerna delar med Modern Psykologi och Forskning & Framsteg. Kan inte tänka mig att miljön skiljer sig på en enda punkt från tiden på Nationalencyklopedins redaktion:

– Jävla skribenter till att inte hålla deadline! Alltså Lotten, vad ska vi göra med henne?
– Nu har Bergman skrivit tio gånger för långt igen!
– Jag fattar inte ett dugg av den här artikeln. I vilken av våra tidningar ska den in?
– Äh, kolla om vi inte bara kan ta ett blogginlägg och klistra in rakt av, det blir lättare så!

Strax till vänster om vinflaskorna stod jag och klängde på Catharina Grünbaum.
Strax till vänster om de där  vinflaskorna stod jag länge och klängde på  Catharina Grünbaum.

Hemma är livet precis som vanligt fyllt av äventyr:

Jag hittade till exempel en tusenfoting i salladen.
Jag hittade till exempel en tusenfoting i salladen.

Men annars tillbringar jag dagarna precis som salig Kar de Mumma.

Kan inte begripa vem som stökar till så förskräckligt hela tiden.
Kan inte begripa vem som stökar till så förskräckligt hela tiden.

______________

Ni som har gått vilse och bara letar efter Julkalenderns lucka 13 – den finns här nedanför.

Share
16 kommentarer

Ett helt vanligt blogginlägg om Jan Wictor

 

Om Camera Obscura som practical joke 1947.
Om Camera Obscura som practical joke 1947. Artikelförfattare: Jolo.

Nej, det här är inte alls ett helt vanligt blogginlägg utan en allmänbildningsskola. De som inte sitter uppe halva nätterna och googlar på ryska kryssningsfartyg som kanske heter som Allen Ginsbergs pojkvän måste ha något annat i sig när nu Julkalendern glufsar i sig alla blogginlägg om mögel och basket. Och då tar jag och berättar om den store poeten Jan Wiktor!

(Nej. Sluta inte läsa. Det här är inspirerande!)

Jan Wictor var inte en poet utan två läkarstuderande som hette Lars Gyllensten (1921–2006) och Torgny Greitz (1921–2016). Diktsamlingen Camera obscura var alltså författaren, läkaren, akademiledamoten, prosektorn, bilism- och ideologimotståndaren samt ständige sekreteraren Gyllenstens författardebut! Greitz blev mer läkare än författare, och fick 1995 pris av Läkarförbundet som varande språkvårdare – han är tydligen specialist på att hitta på bra svenska ord till medicinska termer på utrikiska.

Men vad var det då med Camera obscura som var så underligt?

Jo. Så här var det.

Det var en gång två medicine studerande som en vårdag 1946 drack öl och hade trist. Grabbarna var – på studenters vis – mellan alla tentor om histologi och endokrinologi ilskna på 1940-talets moderna poesi. De tyckte att den var otillgänglig och tråkig samt överskattad och att vem som helst som lade sig till poet-jargongen kunde skriva likadant.

– Schkåhl, sa Lars Gyllensten. Nu skriver vi *hick* en egen dikt!
– Nej! ropade Torgny Greitz. En hel diktsamling! Skål! Skaru harej en till?
– Du rabblar ord, jag sätter ihop dem i meningar!
– Du är ett geni! Och jag med! Hör här: evangelium, boudoir, sängomhänge, pormaskplockning och, eh, eau-de-cologne!
– Ro hit med en öl till, det här blir vansinnigt bra:

Evangelium i boudoiren
dold bakom sängomhängen pormaskplockning
baddning av ögonen med eau-de-cologne
evangelium necessaire.

Tadaaa!

Och bra blev det. Så bra att de tu fick samlingen utgiven – under pseudonymen Jan Wictor. Boken fick fina recensioner och mycket beröm, men några månader senare skrev Karl Vennberg i en artikel om ryktet att Camera obscura var ”ett skoj”. Då skyndade sig Gyllensten och Greitz att berätta att de hade gjort dikterna ”på måfå och med slump och slarv som inspiratörer”.

Är det inte lysande? Med slump och slarv!

Nästan alla i hela kultursverige blev vansinniga av ilska. Rubrikerna i tidningarna löd:

“Bluff-diktsamling slutsåld!
 Fyrtiotalist-expert till ilsket angrepp”
– Aftonbladet

“Löpande-band-lyrik kan numera fritt tillverkas enligt modell camera obscura. Man begriper ändå ingenting.”
– Svenska Dagbladet

”Ordstapel blev på fem timmar Camera obscura i julboksfloden.”
– Sydsvenska Dagbladet

Gunnar Ekelöf tyckte däremot att Camera obscura var ”ett exempel på spontanistisk dikt – en diktart med viss hävd – och några av dikterna är inte alls så dåliga”.

Jag håller med! Camera obscura är riktigt, riktigt rolig. Rolig poesi behövs.

Femtio år efter Camera obscura skrev Gyllensten och Greitz:

”Så här i efterhand kan man nog säga att Camera obscura var ett slag i luften – men ett kraftfullt slag. Den tog inte död på modern dikt. Men kanske bidrog den till att rensa ut alltför långsökta godtyckligheter och falskt eller förfelat djupsinne ur vad som skrevs. Åtminstone tillfälligtvis.”

Här kan ni läsa mer om Camera obscura.

Cameraobsc_gyllenst

Här har vi då titelbladet i vårt exemplar av Camera obscura. (Jag knycker stolt på nacken.) Himla fin med Gyllenstens personliga dedikation till min djefla man och med en inbyggd ficka i bindningen, innehållande tidningsurklipp från anno dazumal. Precis som jag favoriserar Tranströmers rad ”Fröet sparkar i jorden”, slår jag nu upp favoritraden av Jan Wictor: ”lilla klockan tuggade hela dagen”.

Vad man inte anar av det sköna titelbladet här ovan är att en chock erbjuds läsaren när boken sedan ska avnjutas: den djefla mannens brorsbarn Johan färglade hela boken med blå krita år 1988.

Fotnot:
Det här är inte en nyskriven text för Julkalenderhatarna. Det är ett gammalt  facit till lucka 23 från 2006. För så här intressanta är facitinläggen! Att Jan Wictor skrev med gammal pluralböjning trots att den ju försvann från grammatiken 1906 (stavningsreformen, ni vet) var inte så underligt – den levde kvar hos stofiler ända in på 1930-talet. (Precis som att jag och andra gamla hundar idag fortsätter att skilja på t.ex. de/dem, jag/mig och innan/före.)

Share
21 kommentarer

Ett helt vanligt inlägg om jobbtid & möten

I vissa familjer upprepar man samma historier – ibland med en extra överdrift eller en fiffigare knorr. Mina föräldrar brukar berätta om när Broder Jakob blev biten av en pelikan eller när han slog ut tre framtänder och när lillasyster Orangeluvan prompt skulle dansa balett och när hon väl fick det omedelbart slutade dansa balett eller om när jag spräckte ögonbrynet när jag inte ville åka iväg och dansa … eh … balett … hm. Plötsligt ser jag ett mönster.

Men som vanligt hör det inte hit utan är bara en inledning till något som jag har skrivit om förut: jag kommer snart att upprepa mig. Jag har nämligen sett på ännu ett TED-prat som fick mig att ropa halleluja. (Det är inte ett retoriskt fulländat tal – det är inte ens särskilt roligt. Men han har en poäng som jag gillar.)

Det handlar om att det tar sådan fruktansvärd tid att jobba om man måste jobba på jobbet. Det här gäller förstås inte alla arbeten, dum vore jag väl om jag påstod det.  Men det stämmer på många. (Säger jag som faktiskt flydde på-plats-jobb, månadslön, ersättning från Försäkringskassan och arbetskompisar redan 1998.)

Det handlar om möööööööteeeeeeen. Sooooooooom taaaaar tiiiiiid. Och annat som bara sinkar.

Ni som inte hinner se eller blir trötta och somnar av prat på engelska kan få en snabb resume:

Han som pratar heter Jason Fried (och är alls inte först med denna tanke). Han beskriver den ständigt sönderhackade jobbdagen med en natts orolig sömn där man måste börja om varje gång man blir väckt. Och han har några tips:

1. Byt ut klä-dig-som-du-vill-fredagar mot torsdagar-utan-prat. Jädrar vad folk kommer att jobba undan på torsdagar!

2. Använd passiv kommunikation som inte kräver omedelbar reaktion (som mejl) istället för aktiv kommunikation (som att prata med varandra IRL eller ringa).

3. Ställ in nästa möte. Eller gå inte dit. Bara nästa möte. Livet fortsätter som vanligt, lovar Jason Fried.

Jag – som klär mig som jag vill alla dagar och som jobbar ensam i dubbelsängen (låter väl bra det?) och som älskar att mejla och undviker att ringa och som nästan aldrig går på möten om de inte är mysiga – borde ju strunta i det här egentligen.

Men jag sprider evangeliet för er skull, alla mina stackars möteströtta kompisar!

Pssst!
(Ni som letar efter Julkalenderns lucka 7: den finns här nedanför.)

Share
9 kommentarer

Vanligt blogginlägg om hotell och taxi

Man skulle kunna tro att jag drivs av en lust att berätta om misslyckanden. Men så ska man inte se det. Fast en helt normal taxiresa från punkt A till B eller Ö är ju inte något att skriva hem om. (Hem = på bloggen.) Hör bara:

I morse åkte jag taxi hemifrån till stationen. Det gick bra och chauffören från Syrien ska utbilda sig till byggingenjör eftersom han älskar matte. Jaha.

Sedan åkte jag tåg till Stockholm. Och kom fram i tid. Undrens tid är inte förbi.

Slutligen tog jag tunnelbana och buss till Lidingös utsiktshotell Foresta. Det gick bra.

Nä, då är det bättre när dagen fortsätter så här:

Jag skulle föreläsa 13:30–16:00 (om mina älskade skrivregler), men var ute i extremt god tid med tanke på allt som kan gå fel. Redan klockan 12:16 satte jag mig i ett hörn med lite kaffe och kaka och började läsa julkalenderkommentarer. Sjönk ner i paradiset, liksom. Klockan 12.29 väcktes jag brutalt av en flåsviftande kvinna som ylade ”sitter du hääääääär?”.

– Ja, sa jag och log för att lugna ner henne.

Naturligtvis hade jag fått fel tid: jag skulle börja klockan 12:30. Inga problem – förutom att hotellet då tog en kvart på sig för att hitta batteri till micken.

Ni ser? Mick utan batteri. Klockan 12:43:22.
Ni ser? Mick utan batteri. Klockan 12:43:22.

När det var dags för fika försökte jag (leende) övertala hotellpersonalen att ha serveringsbord som man kunde nå från två håll istället för ett eftersom det där med batteriet hade fått mig att känna att min hotellförbättringsiver nog behövdes.

Här skulle ALLA långsamt gå förbi och ta ur alla skålar.
Här skulle ALLA långsamt gå förbi och ta ur alla skålar.

Jag informerade dem även (leende) när jag ändå höll på om ett dåligt handtag inne på toan och en bedrövlig papperskorg som såg ut att vara från 1983.

Man undrar vad den har varit med om där på insidan, så rostig som den var.
Man undrar vad den har varit med om där på insidan, så rostig som den var.

Fransiga mattor och fläckar på golven får jag ta med dem en annan gång. För sedan blev jag tvungen fokusera på Taxi Stockholm. Vid halv ett förbeställdes en taxi till mig: kl 16:05 skulle jag hoppa in i den och köras till tunnelbanan. Två av åhörarna som också skulle till Centralen skulle få åka med mig och alla var så glada så. När taxin väl kom – kl. 16:25! – hade jag missat mitt tåg. Vi hoppade in i taxin och jag sa:

– Trampa på gasen! Kör som en biltjuv, kvinnan i baksätet ska ta ett tåg till Skövde kl 16:51! Go-go-go!

Ok. Jag kanske skulle ha sagt “snälla rara, vi är bara lite stressade och skulle uppskatta en så effektiv resa ner till Ropsten som möjligt” med ett leende. För söderkisen som körde blev omedelbart på ett rasande dåligt humör. Eftersom han inte alls körde som den biltjuv jag hade bett om utan snällt väntade bakom bussar som inte ens blinkade och bara svarade “vet inte” och “jag kör bara” på alla mina frågor, sa jag till slut förlåt ett par gånger. Inte leende, dock. Och inte debiterades resan på kursföretaget som jag hade bett om – när jag ville kasta mig ut ur bilen och springa till tunnelbanetåget fick jag snällt stanna kvar och rafsa fram betalkortet.

Taxichauffören tog låååååååååångsamt fram apparaten som man sticker ner kortet i och räckte den till mig. Då tror man ju att det är koden som ska knappas in, eller hur? Icke.

– Summan. Du måste skriva in summan.
– Men varför ska jag, varför kan inte du, det här är ju löjligt!
– Det blir korrekt om du gör det. Nittio.
– Men vaff.. nie noll enter … enter igen! Error! ERROR!

Ni förstår?

När betalningen var avklarad, sprang jag upp till tunnelbaneperrongen där Skövdedamen fortfarande stod. Tåget kom, vi placerade oss i rätt ände, räknade minuterna, planerade språngmarschen genom att kolla på Iphone-appen som visar elektroniska tavlan inne på Centralen. Och så sprang vi – jag med damens rullväska i famnen, hon med andan i halsen.

Hon hann. Och jag tog nästa tåg. Men Taxi Stockholm behöver jag ju inte rekommendera till någon, liksom. Resan tog 3 minuter och var på 1,8 km och kostade 90 kr, vilket kanske är normalt (?) – men varför skyller taxichauffören på “många bokningar” när man beställer drygt tre timmar i förväg?

Men utsikten syntes i alla fall när dimman till slut lättade.
Fast utsikten syntes i alla fall när dimman till slut lättade.
Share
11 kommentarer