Josh (och många med honom) skriver om hur Birro (och många med honom)
1) slutar blogga
2) sprider negativa nyheter om sociala medier
3) får förvånansvärt stor uppmärksamhet.
Vi är många som lever och andas genom att blogga, nätverka, twittra och i största allmänhet agera socialt via digitala medier. Om jag rotar i bloggexplosionens barndom på Bloggportalen, hittar jag min egen text och känner att jahapp, precis så här är det fortfarande:
”När min man – i en timme innan fina gäster skulle komma – kokade ett mögligt rådjurskranium i spaghettikastrullen, tänkte jag bara:
– Aaaaaa. Det där ska jag blogga om. Bra, mycket bra. Du är bra gullig du.”
Ni ser – bloggvänligheten kommer inte bara till bloggaren utan även till bloggarens omgivning. Min djefla man framstår som ett under av gullighet bara för att han ger mig ett bloggämne.
Men förlåt, jag krånglar till det. Det här skulle ju handla om nätvänlighet.
Varför blir vi så dumt upprörda när någon hoppar på ”vårt” medium? Kan vi inte bara rycka på axlarna och fortsätta att gå på i ullstrumporna? Om de mindre vetande säger till mig att basket är en kärringsport, lägger jag huvudet på sniskan och tänker stillsamt att den där, den där, han vet inte vad han missar.
(Oj. Nu ljög jag. Jag ville framstå som en cooling. Istället kokar jag på insidan och ber vederbörande baskethatare att ställa sig upp och så visar jag hur brutalt det kan gå till under korgen.)
Vi som agerar inom de sociala medierna måste vara smartare. Alla som har jobbat på en tidning, på tv, på radio och vad det än vara månde vet att det varken är sanningen eller förnuftet som styr nyhetsämnena. (Ok då, ibland kanske.) Ett exempel ur verkligheten:
Om man gör en enkät på tio skolor och får fram att på fem skolor är eleverna nöjda med sina toaletter och på fem skolor är eleverna missnöjda, går nyheten ut på att ”Eleverna på dessa fem skolor är missnöjda med toaletterna”. För att det är det som är grejen. De fem skolorna med fina toaletter nämns inte över huvud taget för det är inte det som är grejen.
Jag (och många med mig) möts av sagolikt vänliga människor som jag inte känner och som inte har ett dugg att vinna på att vara vänliga utom kanske ett omnämnande på bloggen. När jag skrev att
- man skulle lyssna på Beatles i mono, fick jag ett paket med Beatles monoinspelningar
- jag skulle till Göteborg, fick jag sova gratis på golvet i en hall
- Hajk var kul, fick jag order om att göra en radiointervju med Bengt Alsterlind
- min vänsterhand var ful, fick jag en hemmagjord hudkräm i ett paket
- jag en gång sa till på skarpen, fick jag en mugg med ”Mutter Civilcourage” i glittrig text
- min favoritmugg hade gått sönder, fick jag två nya.
(Förlåt att jag inte rabblar upp all vänlighet som har mött mig.)
När videobandspelarna dök upp, motarbetades de med frenesi av en liten klick som hördes. För att inte tala om bilarna. För att inte tala om … äh, ni fattar.
När jag under 18 månader jobbade på radion, möttes jag av anonyma telefonsvarar-elakingar som kritiserade på samma sätt som trollen gör på bloggar. Onyanserat, obefogat, ickekonstruktivt och allmänt stelbent. (Förvånansvärt många ringde från riktnummerområdet Oxelösund, vilket jag försökte bortse ifrån. Har jag någon läsare från Oxelösund här så får ni gärna komma med en förklaringsteori.) Låtom oss alla på nätet vara nyanserade, komma med välgrundad och välformulerad samt konstruktiv kritik och vara beredda att ändra vår ståndpunkt – även om vi är anonyma.
Josh listar andra som skriver om nätvänligheten. Läs och tipsa andra att läsa. Och när nätet får skäll, vänd andra kinden till. (Jag är väldigt bra på att ge tips och råd som jag själv inte följer.)
Fotnot
Uttrycket ”… och många med mig …” har jag missbrukat här för att jag tycker så innerligt illa om det. I vilka sammanhang används det mest, tror ni?
Ibland tänker jag att man borde sluta fläka ut sig på nätet, men jag har också vänliga läsare. Jag har fått paket från anonyma beundrare! Med gosedjur, inte brevbomber! Dem flässta e snela tyker ja.
När jag skrev att jag höll på att tappa mössan fick jag en hattnål på posten. Jag har också skafferiet fullt av sagogryn sedan jag klagade över att de inte gick att få tag på längre! Och så vidare.
Jag tror att det används oftast när man vill klaga på något, är lite halvanonym på en telefonsvarare (Oxelösund eller inte), kanske om man försöker ha lite pondus på ett föreningsmöte, men anar att "de andra med mig" inte kommer att yttra sig.
Facit?
Det enda jag fått tag på via bloggande är
a) ett garn som jag fick (köpa?) så att jag kunde göra klart en top.
b) ett garn som skulle kunna bli en fin kant runt en sjal – om inte den som ropat kom på att hon faktiskt ville ha sitt garn till en alldeles egen sjal.
(Har jag glömt nåt?)
Javisst, Cecilia N., du kom med facit!
(Har du inte fått saftpulver på posten?)
Jag har inte fått grejer direkt, men en väldig massa annat, som virtuell uppskattning, omplåstring, tackshamhet osv.
Däremot har nätet gett irl-vänner som gett mig saker, som t ex Cruella, träffad via nätet, som kom till sjukan med choklad (med chili), bok (Anna Gavalda) och de chips som den som låg på sjukan hett önskade sig.
Fick hoya-skott som numera blommar sinnesbedövande gott, av en nätis som blev en irlis (som sen flyttade och inte är irlis längre alltså) osv osv.
Och sååå roligt att se sig omnämnd här! 🙂 (Jag försökte ju ge dig ett smycke också, efter första gången jag läste Julkalendern, men du visste inte vad du ville ha…)
Själv blev jag trött och lite ledsen av Schulmans dissande av bloggar, som nåt som bara våpiga flickor använder för att name droppa ur sin gabberob (garderob alltså).
Tänkte på allt vad bloggar gett mig, såväl genom läsande som skrivande. Men tänkte att det säger mer om honom än om mig eller dig eller bloggarna (texterna och textförfattarna).
När jag låg på sjukhus och klagade på att utbudet av te inskränkte sig till två (2) sorter fick jag te och te och te, tekarameller, choklad smaksatt med te, te med alla sorters smaker, ja, te helt enkelt.
Jag har stött på så mycket stöd och vänlighet att det är det man ska minnas om man råkar få någon trist kommentar. Att det finns bra mycket mer vänlighet än elakhet.
Tyvärr blir allt det här att si och så blir hatad, si och så slutar börjar igen slutar igen. Och andra medier tittar på i förtjusning, titta inbördeskrig. Ingen verkar vilja se de fina sidorna men det är kanske för att man måste följa en blogg för en tid. Att det utbyts böcker, te, goda råd (mååånga goda råd) och en hel massa vänlighet.
Hattnålar, Helena. Var finns hattnålar?
Håller med dig till hundra. Minst! Varför ska vi bry oss om Gynning eller Birro lägger ner. Det är väl deras ensak och ingen världskatastrof. (Även om anledningen till att de gör det är tråkig.)
Blogga på. Tror du att din produktion är av stor betydelse för mänskligheten, så får du tro det. (Och då blir det ju en förstås en världskatastrof om du lägger ner.)
Men det går bra att blogga även om man gör det för sin egen skull. På något sätt blir det även för andra. Har jag märkt.
En hattnål finns numera i en pennmugg på mitt skrivbord, Jessika! (När den inte sitter i baskern, förstås.) Jag fick den av Ökenråttan, men jag tror kanske inte hon sitter på något lager av hattnålar, precis. Det skulle väl vara bra vasst i så fall.
Glömde ju, Jessika — jag har ju också förärats te! (Tack!)
Hattnålsdyna har jag en gång sett, men inte suttit på.
Jag minns dina ord om mögligt rådjurshuvud som vore det igår. Nu inser jag att jag läst bloggar i nästan fyra år. Det är längre än den tid jag ägnade mig åt att hänga på IRC.
Jomen från början med hattnålar, finns de i nyproduktion eller sånt man får leta efter på loppis?
Vet ej. Fråga dina bloggläsare, det brukar ju funka!
Kändisar som börjar blogga vet inte alltid vad de ger sig in på. De är vana vid enkelriktad trafik och kan inte alltid hantera returer, eller ens föra en dialog med sina läsare.
Har man då ett stort och känsligt ego som många av dem har, så går det som det går.
Osökt kommer jag på två vars bloggar jag och många med mig gärna skulle läsa: Jan Guillo och Ulf Lundell.
"…många med mig…" är himlans bra när man bara drar till med något bara så där. Många med mig tycker nog likadant.
Jag (eller min mamma, då) har fått en kåseribok av en viss Lotten Bergman, minsann. Den står i en bokhylla i sommarstugan, och jag kan därför säga att jag, och många med mig, tycker att det är en alldeles förträfflig bok. Sedär.
JA just det!
Tänkte inte på det eftersom den händelsen inte började på min blogg utan på din …
I så fall måste jag ju även tillstå att jag har en ostickad tröja och en rolig bok signerad Lotten. Förresten gånger TVÅ för båda.
Oj vad jag är privilegierad!
Sorry!
Glömde att jag köpt ett halsband med en fisk av pärlbesatt. (Återigen något från någon annans blogg.)
Jag rekommenderar härmed hela Lottens läsekrets att kolla vad pärlbesatt pillar med. Hennes halsband är väldigt personliga. Enkla fast påkostade på samma gång på nåt genialt sätt.
Sen kom jag på en annan sak. Jag är med på ett forum. En av oss "gamla rävar" fyllde väldigt jämt och vi var några som överraskade med en blomsterbukett.
Jag har även hört talas om en begravningskrans skramlad av en mängd bloggläsare då en väldigt läst bloggare dog.
Spammar jag? 😉
Och hur gick det med saftpulvret,Cecilia? Cool-aid att färga garn i?
Fast jag kan tycka att det är intressant att det finns så många som har behov av att kritisera anonymt. På olika sätt. På bloggar, i insändare, på lappar i tvättstugan. Det finns fullt, fullt med små poliser i samhället som tycker att de vet bättre än andra. Och måste trycka det i ansiktet på någon. Anonymt. Att det är ett vanligt mänskligt drag som man kanske ändå inte vill kännas vid riktigt, eller?
DET tycker jag är lite kul.
Rådjursköttbullar?
Men det avsåg ju Julkalendern, gäller det?
Matilda, vad är IRC?
(Jag har fått två fina priser i små tävlingar som anordnats i bloggar och fått köpa en fin mössa av en annan bloggare. Och en massa snäll ord.)
Klart att det gills, Örjan! (Som plötsligt var anonym men junte ska vara det eftersom köttbullarna var jättegoda!)
Ja, hörni, de snälla orden ska vi inte glömma — presenter och paket är bara så lätta och konkreta att man liksom kommer på dem först.
Word!
När jag skrev att jag såg ut som en blöt myrslok efter att ha varit ute i regnet kom det mer regn. Tack.
Jessika, jag måste nog faktiskt erkänna att förpackningarna ligger obrutna än …
Jag blev rent häpen häromdagen när Lotten skrev att det var två år sen de var iväg.
Jag vill ju att det ska bli något bra som är väl planerat och jag har inte hunnit tänka riktigt så mycket än som jag tror att man måste .
Som "färdig" människa (LÄS pensionär eller gammal käring) har man ju inget behov av att bli berömd, spegla sitt ego mm.
Som nybliven änka gläds jag åt den möjlighet jag har att kunna "publicera" mina känslor – hålla kvar min käre döde i cyberspace.
Jag har inte fått några materiella presenter men upplevt många varma möten – själarnas harmoni i bloggosfären.
Vad bryr jag mig om vad kändisarna tycker.
Vi(den käre döde och jag) har inte köpt Aftonbladet eller Expressen sedan 1957….
Jag är ju lite naiv så jag begriper ärligt talat inte direkt poängen med att vara öppet elak, anonymt eller in persona. När någon säger nåt sånt där riktigt elakt, då blir jag bara stum. Vad tjänar det för syfte annat än att föda sin egen bitterhet?
När jag några få gånger har skrivit insändare så har jag aldrig skrivit under signatur för det är så mesigt. Antingen skriver man och står för det man säger eller inte. Jag HAR faktiskt skrivit en sur lapp i tvättstugan men MED mitt namn. Jag gav "bort" tvättmaskiner under min tvätttid för jag hade tvättat klart, saker skulle bara torka. Tanten ifråga plockade sedan ut all min tvätt som höll på att torka för att torka sin. Då blev jag en liten morrande bomb som drog ut hennes, lade den i en liten hög i en vagn och ställde den utanför tvättstugedörren och låste! Ha, där fick du!!!
Insändarskribenter och andra med signaturen skattebetalare, vän av ordning etc., då blir jag lite trött.
Vi samlade in pengar till blommor vid ett tragiskt dödsfall en gång. Kändes helt rätt. Bland vad man kunde göra för att visa sitt deltagande.
Vi som bloggar anonymt skulle få skrämselhicka om det dök upp något hembakat eller -stickat i posten.
Men det dyker stundom upp ett och annat i mailen, eller i kommentarerna som värmer mer än värsta stickningen. Den blyga senast (nästan sist på sidan). Stort var det och värmde gjorde det. Tack!
Jag är så lycklig över mina julkalendertröjor. Det tyckte jag var helt fantastiskt, att någon både underhåller oss och dessutom skänker bort tröjor. För att inte tala om hur roligt vi har haft tillsammans.
Bokbyten med extra godis har någon lagt ned tid och kraft på att ordna – härligt.
Bara vanlig medkänsla och goda vänner är också en bloggeffekt.
"… och många med mig …" tycker jag låter som något som skulle undertecknas av "Vän av ordning".
Och jag (och många med mig *retas*)som precis har börjat blogga inser snart att ALLA andra har såå mkt viktigt att säga om det senaste rosa läppstiftet som inhandlades till ocker priser *fniss*
Ha, tänkte på det här inlägget när jag idag knallade iväg och FICK EN CYKEL av en nätis, vars dagbok på nätet jag läser. Jag hade visserligen träffat henne en gång, via en nätis>irlis, men ändå. Den var visserligen försedd med ett lås som behöver brytas upp, vilket kostar pengar, men ändååå… Och detta efter att ha skrivit på Fejan om att jag behövde köpa en cykel, billigt, för jag är desperat sugen på att cykla och min förra blev stulen.
Så internet är verkligen alldeles fantastiskt, liksom många som finns där.
Och tack Cecilia N för reklamen, det var himla rart sagt!! Den som gav mig cykeln ska få ett fiskhalsband, på tal om det du skrev. Inget sånt som kräver så mycket tid som ditt, en som det svarta jag hade på mig idag. 🙂
Känner mig glatt skyldig till sagogrynen som finns i Helenas skafferi. När exfrun och jag var i USA handlade vi en del presenter att ge bort på bloggträffen på B&B-mässan -07. Lotten fick en basketboll som pep. För övrigt pep den i mitt handbagage under färden också, vilket ju så här i efterhand var rätt kul!
Jag kan bara konstatera att jag fått en del fantastiska vänner via bloggandet. Vänner för livet. Utan minsta tvekan.
Men att jag är lite bloggtrött har inget med något hat att göra. Jag kommer säkert igen.
ALLA andra har såå mkt viktigt att säga om det senaste rosa läppstiftet som inhandlades till ocker priser *fniss*
När Lotten för minst två år sedan tog upp den här diskussionen första gången jämförde jag HENNES blog med Salongen i Paris.
Det nya samhälle som som ju bloggosfären är har ju sedan dess utvecklats och mognat, stratifierats – det finns en botten, men även en aristokrati….
Även vi blogghangarounds har kommit i åtanke för presenter och vänligheter via bloggandet. När jag och min familj hade det tungt och mina krafter inte räckte till att besserwissra på mina stambloggar då kom det vänliga mejl som undrade vad som hänt; man saknade mina kommentarer. Hur underbart det kändes kan jag inte beskriva!
Och böcker, kåseri- och egenhändigt översatta, bloggtröjor, musik på CD och sommarlunch i Viken har jag fått. Samt möten face to face med ett stort antal bloggare. Ja nog är bloggen en fantastiskt trevlig värld.
På internätet har jag träffat människor jag aldrig skulle ha träffat annars, som jag inte haft en chans att träffa här där jag bor och det är jag _så_ glad för.
Fast ibland undrar jag om jag kanske hade haft fler möten irl om jag inte tillbringat så mycket tid framför datorn. Men det tror jag faktiskt inte. Internätet är ett socialt andningshål för mig, helt enkelt.
PS För övrigt var en god vän till mig med på samma resa till Poltava som Lottens djefla make!
Lena: då vet du allt om Vladimir den stores dop, lätta brigadens anfall och Potemkintrappan nu, men andra ord!
Basket är VERKLIGEN ingen kärringsport. Har fått näsan knäckt två gånger under korgen (det blir ju inte lättare när man är en halvmeter kortare än alla andra, då får man titt som tätt en armbåde rakt i nyllet.)
För övrigt, BRA SKRIVET! Jag ska följa din blogg med intresse.
MVH, http://www.karinfriberg.se
[…] ”… och många med mig …” […]