Redan nu, innan jag börjar skriva, vet jag att ni inte kommer att orka läsa alla bokstäver. Jag ska nämligen rapportera från en väldigt proppfull föreläsardag – Språkforum – där jag själv inte stod på scen mer än i ungefär 13 sekunder.
Ibland går jag på föreläsningar bara för att se hur andra för sig på scen, ibland går jag och lyssnar på människor som har samma intressen som jag: basket eller bokstäver. Igår satt jag och antecknade tills jag fick ont i mina lårmuskelbristningar och skavsår på fötterna. (Ja, helt ologiskt.)
1.
Jonas Hassen Khemiri, författare
”Kreativitet och begriplighet. Finns det en motsättning?”
Jag kände mig en smula gubbsjuk fast på ett tantvis där jag satt med likasinnade på första bänkraden. Han är ju så vacker, så vacker. Men det är inte allt. Karln är ju lång som en basketspelare! (Detta är synnerligen viktigt och kan få mig intresserad på ett speciellt sätt eftersom längden och den avslappnade stilen signalerar ”jag är inte bara författare utan även en basketspelare”.)
Jodå, vi fick höra om rappare, om intervjusituationer och om hur alla ord i svenskan egentligen är fågelord. Men jag som alltid fokuserar på viktiga ting lade märke till den stora, tomma whiteboarden och den tre, tjocka pennorna som Jonas Hassen Khemiri ömt hanterade när han egentligen borde ha hållit mig i handen och pratat om dunkar, finter, poäng on the buzzer och coacher.
Efteråt smög Anna Toss och jag fram och pratade lite. Anna undrade ödmjukt med smör i rösten och sammet i blick hur det kom sig att han trodde att vi inte kände till ord som ”chilla”, medan jag ställde kulsprutsfrågor och fick veta att han var 198 cm samt att han har spelat i flera basketlag i Stockholm. Därför måste jag visa upp fotarbetet precis som häromdagen:
Jag tänker på de där brallorna. Jonas Hassen Khmeri är nästan två meter lång och har vikt upp sina jeans jäääättemycket. Är detta månne världens längsta byxben?
2.
Lena Ekberg, chef för Språkrådet
”Metaforer och andra språkliga bilder. När fungerar de och när blir de (nästan) obegripliga?”
Metaforer är roliga – ja, alla stilfigurer är roliga. Ibland dyker de upp på skärmen utan att man anstränger sig, ibland får man vrida sig runt tangenterna som en disktrasa för att krysta fram något synnerligen fånigt som skapar en inre bild hos läsaren. Enligt Lena Ekberg verkar nyskapande metaforer funka bra så länge läsningen inte stoppas av att bilden kräver för mycket av läsarens kreativitet eller att läsaren börjar misstänka att skribenten har skrivit fel av okunnighet.
Medan jag lärde mig allt om metaforer fascinerades jag än en gång av benen-i-kors-föreläsarstilen. Och det akademiska föreläsarsättet som innebär att man först talar om vad man ska prata om och sedan berättar vad man inte ska berätta om och sedan avslutar med vad man borde ha avslutat med, men inte gör.
– Här önskar jag att jag hade haft en rolig knorr som ”en bild säger mer än tusen ord”, men det har jag inte, sa Lena Ekberg så att vi alla fnittrade.
3.
Alma Hjertén Soltancharkari och Emma Leeb-Lundberg, språkkonsulter på Scania
”Språkarbete som lönar sig och standardiserat språk”
Jag skulle gärna hoppa in på alla Sveriges företag för att berätta om hur viktigt språket är och hur man kan förändra företagsklimatet och rent av göra vinsten större genom att fokusera på ett språk som alla begriper. Tydligen finns det en undersökning gjord av Statens Materielverk angående den tid som företag lägger ner på att diskutera vad de egentligen menade när de sa eller skrev det där som de nyss sa eller skrev: tio timmar per anställd och år. Det är bra mycket det, om man tänker efter. (Va? Fiskar Lotten efter jobb? Ooooh ja. Ni skulle bara veta hur lite jag har haft att göra när jag denna vår har hunnit flaxa omkring på alla möjliga tillställningar som inte har gett mig betalt.)
Alma och Ebba med de tusen efternamnen berättade om sitt arbete med att styra upp terminologin på Scania, men deras upplägg påminde såpass mycket om det som vi hade på Nationalencyklopedin att jag bara kände att här skulle man ju ha kunnat effektivisera ännu mer genom att använda gamla encyklopediska databaser.
Förresten. Hett tips till gästföreläsare från stora företag: skippa alla siffror om antalet anställda och hur den senaste tiden har gett klirr i kassan och hur fiffiga just era produkter är om ni föreläser om annat än just företagets framgångar. Om ni måste göra reklam, gör det då så skickligt att åhörarna inte associerar till reklamavbrott på tv.
4.
Lisa Förare Winbladh, matskribent
”Begripliga instruktioner som faktiskt blir följda”
Heja Lisa! Hon föreläste så roligt och initierat och vältaligt och hade också dagens prydligaste skor på sig. Dessutom har hon lagt ut hela sitt föredrag på Taffel, så det är ingen idé att jag berättar mer här. Det heter gubevars ”Om matskribenten som pedagog och pornograf” och är precis så intressant som det låter. Men hur i hela friden kan männschan ha skolkat sig genom all språkundervisning på högstadiet och gymnasiet? Tänk på alla diktanalyser med facit som hon ju missade!
I mina anteckningar står det dock med 17 frågetecken ”vaddå vispa grädden till mjuka toppar” eftersom jag inte någonsin har hört vad mjuka toppar innebär och inte kunde tänka på annat än bysthållarhistoria när jag hörde orden i sammanhanget.
5.
Ola Wikander, författare, översättare och språkvetare
”Språkfel och kreativa felskrivningar i äldre språk”
Den här fenomenale killen hade om jag hade legat på lite kunnat vara min son. Jag hade varit stolt som en tupp, för jädrar vad han är besatt av språk!
Ola Wikander berättade om hur namn i historien har missuppfattats och tavlor sedan har målats med obegripliga accessoarer. Mose (inte Moses) har därför på somliga bilder horn i pannan medan Vergilius vandrar omkring med en liten pinne i handen – helt i onödan eftersom det bara handlar om missförstånd när deras namn har tolkats i översättningar.
Otroligt fascinerande var det för övrigt att Ola började med att prata skånska för att glida över till en i mina öron obruten rikssvenska. (Många skåningar försöker, men misslyckas eftersom satsmelodin ligger kvar som en kletig folie över orden.)
6.
Bo Löfvendahl, kvalitetsredaktör på Svenska Dagbladet
”En morgontidnings språkarbete och gråzonen mellan rätt och fel”
SvD:s felrapporter om de egna artiklarna är i mina ögon det roligaste och intressantaste i hela tidningen. Men de finns inte på nätet! Jag kastade mig efter en otroligt givande föreläsning över Bosse (nu låter jag påskina att vi är på smeknamnsnivå i vår relation, vilket inte kunde vara mer fel) och avbröt dessutom en man som stod och berättade om hur journalistiken var bättre förr.
– En blogg! En kvalitetsblogg! skrek jag. De rättelser som publiceras i tidningen kan ju pluppas rakt in i en blogg och behöver inte ens redigeras! Det fanns en blogg förut, men den uppdaterades jättesällan! Kan inte du…
– Det var en utmärkt idé, sa Bo.
– Ja, för de är ju så roliga!
– Jag ska tänka på saken, sa Bo.
– Jag läser alltid rättelserna först!
– Ja, som sagt, jag ska tänka på saken, det är en utmärkt idé, sa Bo.
– För att jag ÄLSKAR rättelserna!
Här började Bo Löfvendahl flacka med blicken och spana efter den nostalgiske mannen med längtan till gamla tider.
7.
Ola Karlsson, redaktör för Språkrådets skrivregler
”Om läget på regelfronten just nu”
Jag har jobbat med Ola Karlsson, som är en lugn, sansad människa med exakta kunskaper när det gäller svenska skrivregler. Han är inte en blond fladderhoppa som snubblar och skrattar på sig, vilket gör att vi kompletterar varandra perfekt. (Vill jag tro. Jag är dock inte säker på att Ola känner likadant.)
Ola Karlsson tycker att man kan skriva så här som inledningsfras i ett brev:
Hej.
Jag tycker att det ser alldeles avmätt och bedrövligt ut. Det tyckte majoriteten i lokalen också. Men Ola är inte ensam, visade det sig:
På frågan om man ska skriva enligt skrivreglerna eller ej, är vi i alla fall överens. Ett autentiskt exempel som Ola visade upp var ett mejl till ett av de politiska partierna:
tja va tykr erat parti om miljön?
Men kolla! Hurra! Ett frågetecken utan mellanslag före!
Dagens allmänbildning: om ni stöter på ordet endonym, ska ni veta att det är t.ex. ortnamn som används i det språk som talas just där, i orten. Alltså København och Göteborg och inte Köpenhamn och Gothenburg.
8.
Karin Milles, språkvetare och författare
”Könsneutralt språk – befrielse eller överförmynderi?”
– Hur ska vi ändra språket så att det gäller både män och kvinnor? sa Karin Milles.
Ska vi tvångsändra språket? tänkte jag. Really? Hur har det funkat förut?
– Ett könsneutralt språk ökar begripligheten! fortsatte Karin Milles.
Gör det verkligen det? Om jag som Karin Milles förespråkar säger ”min djefla partner” istället för ”min djefla man”, kommer det verkligen att göra alla som lyssnar mindre förvirrade?
Alla som blir irriterade av skrivregler och stavningsrekommendationer ska veta att Karin Milles förespråkar att vi tvingar fram ett könsneutralt språk för att öka medvetenheten och därmed visar att män och kvinnor är lika mycket värda. Jag som inte ens hänger med när det gäller om man ska säga handikappad eller rörelsehinder, synskadad eller blind, jag kommer att få det tufft i Karin Milles utopi.
9.
Olle Josephson, professor i nordiska språk, Stockholms universitet
”Om vilken stil som utmärker begriplig svensk bruksprosa 2010”
Ni ser att man idag ska heta antingen Ola eller Olle och ha många efternamn? (Jag är rökt.)
Olle Josephson presenterade ”fyra eviga kännetecken” på svensk bruksprosa som han vill att vi alla ska följa:
- mottagaranpassning
- fokus (gärna via återkommande ord som betonar ämnet)
- struktur (att man berättar vad texten handlar om)
- flyt (att kombinera fokus och struktur)
Det där med flytet kan enligt Olle se ut så här i en kort text som beskriver ett problem och dess lösning:
- kärnmening
- expanderad kärnmening
- förklaring av vad lösningen skulle kunna vara
- förklaring av vad lösningen nog är
- extra stöd för att lösningen nog är det där vi nämnde nyss
Jomenvisst! Och visste ni att när vi nordbor presenterar oss själva, är danskarna stabila tråkmånsar, norrmännen är dynamiska, expansiva och yviga medan vi svenskar ligger någonstans mittemellan. Lagom, liksom.
Puh!
Ni som nu har hoppat över alla bokstäver ända hit, läst en och annan bildtext och bara tänkt ”men hur oooorkar hon, vem bryr sig?” kan istället få förklara detta beteende i kommentatorsbåset:
När alla föredrag var slut, bjöds alla åhörare på vin- och ölmingel. Vingelmingel. På borden med vin stod även små glas med nötter. Anna Toss grabbade tag i ett nötglas, gick 37 cm närmare mig, men blev snabbt tillsagd av en av de andra åhörarna.
– Du, du, du får inte gå iväg sådär med nötterna! sa hon uppbragt och tvingade Anna att ställa tillbaka sitt stöldgods.
(”Uppbragt” är ett typiskt ojvilkendåligromanjagläser-ord.) Men det var inte hennes nötter! Det fanns obegränsade mängder med nötter! Både Anna och jag såg både renliga och beskedliga ut! Va!
En liten bonusbild ska ni få, förresten. Det är inte bara föreläsare som fotdansar.
Uppdatering 26/8 2010:
Alla föreläsningarna finns att se på UR, t.ex. Karin Milles och Jonas Hassen Khmeri. (Och jag sitter i publiken längst fram, vilket ju måste vara det allra intressantaste.) Otrolig service, jag kommer ju i framtiden inte att behöva gå utomhus någonsin.
Hm…
När vi om 20 år inventerar och analyserar kommentatorsbåset och finner denna strida ström av hm:anden, kommer vi att ha glömt hur de skapades och varför.
Vi kommer att bli mycket förbryllade. Men vi kommer att ana att i dem ligger en djupare och sannare sanning än den vanliga sanningen. Vi kommer att lägga pannan i djupa veck, klia oss på hakan och fundera samt säga:
– Hm.
Jag vet att man inte ska ändra i bloggar men min impuls är att gå in och stryka meningen som börjar ”Anna gav honom bannor”, ety jag har haft dåligt samvete för det ända sen igår och till och med drömt om att jag sökt honom för att be om ursäkt men inte hittat honom vare sig i buskage eller bodar.
Kan det inte få stå ”Anna undrade ödmjukt” istället? Det var nämligen det som var meningen. Om jag lät sträng var det bara för att jag var blyg inför denna fantastiska längd, skönhet och visdom!
Måste inte lastbilsförarna titta lite på vägen också, som man gjorde förr i tiden?
Hej med ’.’ istället för ’!’? Är det en nymodighet? Varför skall man nuförtiden ändra på allt? Även sådant som fortfarande fungerar finfint på det gamla sättet.
Jag var också där! Och jag såg dig, fast du satt ju längst fram. (Vilket ju var lämpligt så att du ordentligt kunde ställa undan den vita tavlan – månne är du inte bara språkpolis?)
Och ja, jag blir också tantsjuk av JHK …
Menmenmen Olsson, du ska ju säga hej! (Och stort tack för att du drar upp min avgörande insats där med vita tavlan.)
Lotten, kan du inte skriva spirituellt om saker som gör dig arg? 😉
Nu, Anna, ger du alls inga bannor längre! Just bannor är nu uteslutet och censurerat ur texten. (Själv tycker jag inte att det är så farligt att ändra i ett blogginlägg. Inte om jag som har skrivit inte har något emot det. Ser du att jag också har varit så snäll att det inte ens bannor står kvar överstruket? Det är som om ordet bannor aldrig hade funnit och ingen någonsin hade givit någon bannor!)
Alla: Anna gav inte bannor. Hon var väldigt leende och snäll. Jag däremot tryckte upp Jonas mot väggen och ville veta poängsnittet per match och ställde honom till svars när det gällde prioriteringsordningen i livet. Bokstäver före basket? PAH! fräste jag så det stänkte ända upp till hans haka.
Malinka, du talar i gåtor — är jag spirituell när jag inte är arg och ickespirituell när jag är arg eller är jag aldrig arg och därför aldrig spirituell eller är jag … ah, nu kommer jag inte på fler varianter. Och hjälp, smileyn, där sitter ju en smiley som kommer efter ordet arg, jag som är så dålig på att tolka smileysar! Ska den tolkas som att du är ironisk och att jag är ickespirituell när jag är glad?
(Ni ser väl framför er hur jag i detta ögonblick lägger pannan i djupa veck, kliar mig på hakan och funderar samt säger ”hm”?)
Bästa finaste Lotten: Tack! Nu är halva min börda lättad. Återstår bara att hitta själva JHK och förtydliga. I min skuldtyngda fantasi har han legat och vänt och vridit sig hela natten, plågad av syner av rappande mormödrar.
Jag tycker att ”Hej.” är väldigt användbart och lagom trevligt sådär. Däremot är jag inte så glad i hälsningsfraser av typen ”Helena!” (om man nu råkar heta Helena, annars kan det vara t.ex. ”Ola!” eller ”Magdalena!”). Den är populär bland professionella skribenter (du och Miss Gillette använder den till exempel), men varje gång jag får ett mejl som inleds så får jag lite skrämselhicka och tror att jag har gjort fel på något vis. Av någon anledning tror jag att det ska följas av en åthutning.
Tänk, jag trodde att jag inledde nästan alla mina mejl bara rakt på utan inledningsfras eller namn. Vad trevligt (tycker jag dårå) att jag brukar skrämma dig med HELENA!, Översättarhelena.
(Fast ni vet vad jag kommer att skriva nästa gång.)
När du hittar honom, Anna, kan du väl hälsa från mig att han borde spela en-mot-en med mig nån dag?
Rubrik nr 3 gör mig förvirrad. Ska det vara en särskrivning där? Och i så fall: ska den inte fyllas ut av någon sorts tecken? , eller – , t ex? Eller är det så att man använt olika typsnitt i originalet som man tydligen kan komma undan med?
Och så såg jag ett a för mycket någonstans, nyaskapande tror jag det stod.
Hallihallå (är den värsta hälsningsfras jag vet, man vet aldrig vad som kan följa med en sådan start) — har språktidningens chefredaktör läderbrallor? Som matchar ton i ton med skorna? Språkvetenskapen har kommit långt från Birkenstock. Eller tog du en bild på en staty i parken Lotten? Det var en viss patina över färgen och tygvecken såg ut som vore de mejslade i sten eller gjutna i brons. Statyiga.
Vad vore denna golgatavandring utan mina korrläsare till kommentatorer? Jag har rättat nu, Cecilia N — och är djupt tacksam. (Det värsta är att jag inte kan skylla på något utom eget slarv och tidsbrist.)
Ingrid — befogad fråga! Men nej, han hade inte läderbrallor utan något blankt svart, jeansliknande. Men jag blev sååååååå förtjust när jag såg bilden; man får verkligen en statykänsla!
1. Var är bilden på Lisas skor? De som var dagens prydligaste?
2. I min helgprenumeration på Svd – där läser jag också alltid rättelserna först! Svd är en ganska språkslarvig tidning men å andra sidan är innehållet i artiklarna väldigt intressant. Jag tror ändå det vinner faktiskt!
Lisas lillfinger?
Som Du?
Och vart har hennes pekfinger tagit vägen?
Var är svaret från Ribbingskan?
”Lotten, ett liv bland basket och bokstäver.” En vinnare? Eller har jag snott den lite omedvetet från någon annan?
Jag har ju glömt att fixa med svaret, det kommer strax! (Sitter på tåget, det är skakig uppkoppling.)
När det gäller golgatavandringen, så är jag inte nöjd … än. Jakten fortsätter!
@PK
Ribbingskans svar finns under aktuellt inlägg
Ett liv bland bokstäver och basketbollar, ska det ju vara. Det känns som en vinnare, ligger bra i munnen, lagom flyt. Fast kanske lite humorbefriat. Får tänka vidare. Det här upptar större delen av mitt vakna liv.
Det var såklart meningen och det bästa för att motverka spridning av allehanda bacillusker och farsoter att man skulle gå iväg med sin privata dos av jordnötter. Det är ju det senaste sena.
Alla uteställen, eller ja, stället jag var på i förrgår i alla fall, gjorde ett litet nummer av att visa att min dos jordnötter inte kom ur en blandad jordnötspott, utan ur en liten förseglad portionspåse. Snart kommer vi istället att få skäll för att vi ställer tillbaka våra halvätna jordnötsportioner på det allmännas bord…
På kinesiska uttalas han, hon, den, det likadant (det skrivs dock olika). Det är absolut förvirrande och en väldigt vanlig mening kinespratare emellan är ”menar du en man eller kvinna?”
Är det säker på att det var Patrik Hadenius du fotograferade och som stod stilla länge, länge?
Det är en person jag inte alls förknippar med stilla, snarare livfull.
Folk som skriver ”Hej!” i ärenderaden på mail gör mig tokig. Konstigt nog gör de det bara i mass- eller grupputskick på jobbet.
Där hade jag också gärna varit. Det mesta verkar väldigt intressant. Men jag har i stället språkfostrat glesbygdsbarn såväl i Adaks byaskola som Myrans och Rävlyans förskolor. Jag får kompensera avsaknaden av bildande föreläsningar med ett kapitel ur Familjens handbok.
Ingela!
Visst lär du dem såna där bra ord som nyter och lummig och sånt då?
Nja, i dag har vi väl mer varit inne på sådana ämnen som ”hur man säger för att det inte ska låta som ett vulgärt namn på kvinnligt kön*sorgan när man ska prata om det man har i byxsidsömmarnas isydda tygpåsar” och ”hur man upptäcker att det finns tonlösa frikativor i svenska språket”.
Lena Elisabet: Sorry, jag fick ingen bra bild på Lisas skor — de ser bara ut som en beige gegga. Vilket de inte alls var.
Plastfarfar: Även de som skriver Hej! som ärendemening behöver gå kurs för mig.
Pipopp: Jag tror att Patrik stod stilla i dansställningen ett bra tag för att han var fokuserad på att ställa smarta frågor till föregående talare.
Gick det obra för schverige i ESC?
Margits märkvärdiga har nog lösningen på jordnötsproblemet: OCD!
Apropå absolut inget annat än min egen tillvaro just nu: drick inte kolsyrat vatten av märket Bonaqua med päronsmak. Bluäärrrkh. (Sitter på tåget hemåt och lyssnar på 18-åringar som ska gå på bal imorrn. ”Svandunsjacka” ska en av dem ha. ”Skräddarsydda frackar”, ”hööööga skor” och ”jag ääääääääälskar Sex and the City-filmen” säger de med höga röster och jag tänker bara ”vad skönt att få åka hem och sova”.
Gick det obra? Va? Oj. Måste kolla.
Hjälp. Vi missar finalen i Norge.
Jag säger då det. Salem hade tagit hem rubbet. The bottom is nådd.
Jag provade Bonaqua Päron och det var något av det vidrigaste jag smakat.
Du är skitdålig Lotten.
Hej Markus. Här är en sång till dig: http://www.youtube.com/watch?v=fQeVC_0cCSk
[…] – Men hur lång ääär du egentligen? Och visst har du väl spelat basket eftersom det är synd och skam på långa människor som är långa i onödan? sa jag som öppningsreplik till Jonas Hassen Khmeri. […]