Månad: juli 2009

Vi satt på en buss och svettades floder – trots att vi hängde ut genom fönstren som hundar – när en typisk grek klev på bussen. Inte en tand i överkäken, släpandes på en massa pryttlar och prylar. (Jajaja, alla som nu känner sig kränkta å typiska grekers med tänderna kvar vägnar kan lugna sig. Läs bara vidare. Och sådana där krångliga meningar som den förrförra ska jag också försöka undvika.) Greken såg sig om och spanade in ett franskt par lite längre fram.

– Är ni från Sverige? sa han till dem på så klockren svenska man kan när man inte har några tänder i överkäken.
– Nej, dom är fransmän! skrek jag när fransmännen inte ens fick ur sig ett excuse-moi. Jag är från Sverige! Kom till oss!

Greken som talade svenska klättrade då över människorna som satt i bussgången. Han hade studerat (och doktorerat) i Sverige 1972–79 (”men det var långt innan du föddes”) och tyckte att Grekland var ett dumt land medan Sverige var ett väloljat maskineri och unikum och himmelriket på jorden och han sa ”varför kan inte resten av världen fungera lika bra som i Sverige?”.

Greken som var lite svensk.

Av allt att döma var detta en man som hade tappat omdömet, konstaterade jag. Grekland är ju underbart och jag var väldigt levande 1972. Men hm. Nu sitter jag här i sängen och tänker på allt som faktiskt funkar i Sverige.

Ja, här sitter jag. (Bilden tog jag inte för att visa min bruna fot utan för att tygtrasorna matchade hudlotionflaskan där borta så bra.)

Och när jag bläddrar bland mina bilder från den senaste veckan, kan jag faktiskt illustrera greksvenskens ilska.

”Allt i Grekland är snett och vint” sa greksvensken. (Kusin Ann på en bänk.)

Likstel fisk i kaptenens mun.

Sladdriga bläckfiskar som numera ligger i min mage.

– Tycker du om calamari? sa kaptenen på båten (som vi med 30 andra turister skulle åka på i en hel dag) medan han greppade min ena hand och klappade skeppshunden med den andra.
– Jovars, hörru, det är väl gott, sa jag.

(Allt var på engelska. Bruten engelska. Om jag tar fram brittiska skolengelskan eller breda Dallas-amerikanskan som ligger bättre i munnen, fattar inte grekerna vad jag säger.)

– Jaharu, då snorklar vi på nästa stopp. Hänger du med? sa kaptenen bestämt och höll fast i min hand.
– Javisst! Snorkla bläckfisk! Vad kul! sa jag, och försökte återfå min hand.

(Hur gör man när man snorklar? Man har väl cyklop? Haha, cyklop här i Kykladerna! Snorkel? Ptjaaa, då gäller det väl bara att inte få in vatten i röret? Undrar om jag ska be någon om råd? Äsch, hej och hå, nu ska jag fånga bläckfisk!)

– But we will only catch some sea urchins. No octopus, sa handtjuven och skakade på både huvudet och min hand som var fångad i hans.
– Sea churches? How interesting.

Havskyrkor? Sjökyrkor? Vattenkyrkor? Klosterhav? Att det handlade om sjöborrar anade jag inte. Men nu ska jag berätta hur det är att snorkla för alla som inte har gjort det. (Och ni som har gjort det, borde faktiskt se till att alla lär sig i alla fall grunderna ungefär som att man bör veta hur man gör konstgjord andning. Vilket jag under den följande halvtimmen faktiskt hade behövt ett par gånger.)

• Man ska inte använda näsan, för om man gör det verkar det per automatik komma vatten in i ögonen. (Intellektuellt förstår jag vad som händer. Men inte intuitivt.)
• Man ska andas lugnt genom munnen, för den är ju via ett rör förbunden med syret ovanför vattenytan. Syre är bra.
• Om röret hamnar under vattenytan kommer det saltvatten ner i lungorna, och allt börjar gurgla. Öronen gurglar, huvudet gurglar, fiskarna gurglar och kaptenen drar en i handen och säger ”you ok?”. Då skrattar man och säger ”jahadå, tjenamoss”.
• Om kaptenen som envisas med att hålla en i handen plötsligt dyker fem meter rakt ner till havsbotten för att skära loss en sjöborre, ska man inte följa med. För det går inte att andas där nere.
• Man ska inte kämpa emot och försöka ligga längre ner i vattnet än man gör: rumpan som plötslig verkar vara fylld med helium kan få sticka upp ut vattnet bäst den vill.

Vi fångade sjöborrar i en halvtimme, den där handhållande kaptenen och jag. Sedan åkte vi alla med båten till en öde ö, varför jag nu helt sanningsenligt kan berätta vad jag skulle vilja ta med mig till en öde ö.

Sjöborrarna kämpade först för sitt liv i en låda och dekapiterades sedan med en sockertång, varefter de sköljdes rena från grus och åts upp av oss. Det smakade inte alls kyckling utan bara kräfta.

Vi åt upp alla sjöborrar med bröd, fyllde på med souvlaki, grillad fisk, grekisk sallad och hur mycket grillad bläckfisk som helst där i paradiset – och avslutade besöket med att skriva något i gästboken. Som var stor som ett blädderblock.

Kusin Ann skriver något. (Jag skrev också något.)

Diskmaskinen funkade bra.

Hela vägen hem skulle jag köra båten, sa min kapten och tog mig i handen.

– Men captain, my captain, sa jag – jag kan varken snorkla eller köra båt.
– Styr bara rakt fram, sa han och var sedan ganska nöjd med mitt zick-zackande över det blåa havet medan han själv drack en öl eller tre.

Utan att hålla mig i handen. Pfuh.

Där inne står jag ensam och styr mellan grekiska öar utan att de andra passagerarna har en aning om i vems händer deras liv vilar. Foto: Kusin Ann.

Två hundar i ett klick.

För några år sedan åkte jag till min kusin i Ditchling, England. Där hyrde jag bil och körde omkring på vänster sida och till och med växlade med vänster hand utan att krocka en enda gång.

Idag var jag och samma kusin på Paros och körde bil. Hon tog körkort i England och är alltså helt ovan vid ”normalkörning”. Vi krockade inte en enda gång, men hon körde på fel sida ibland, gasade istället för att koppla ibland – och envisades med att starta bilen utan att trycka ner kopplingen.

Starta utan att ha kopplingen nedtrampad? Vad och vaba? Kan man det? Är det bara jag med min veteranbil som måste göra så? Svara, o, svara! Är det en nymodighet eller har jag bara gjort fel sedan jag tog körkort? Uppdatering: Uppenbarligen.

Men nu till något helt annat: en karta över hur vi körde på Paros idag.

Det var alls inte meningen att vi skulle köra i zick-zack, det bara blev så när vänster hjärnhalva krockade med höger samtidigt som den skulle läsa grekiska skyltar och trampa på kopplingen.

Och så tar vi en djurrapport.

Fjärilar i Butterfly Valley
Jamen hur roliga är fjärilar? Jo, så här!

När de fladdrar omkring ser de röda ut eftersom de blottar sin ekivoka undersida och när de sitter stilla och idisslar ser de ut om en klänning från House of Eliott. (Apropå idissla så äter de inte, fjärilarna. Någonsin. Under hela sin levnad!) Lägg även märke till hur skickligt jag har lagt skärpan på det intressanta bladet i mitten.

Katter på restaurangen
Så här ser det ut mellan borden på vår favoritrestaurang.

Som pälsdjursallergiker lider jag plötsligt inte alls av katterna utan bara av knotten som äter upp våra vackra smalben. Led lite gjorde jag däremot igår, när den blandade kött-tallriken innehöll en rejäl klump lever. Men katterna blev glada.

Bläckfisk på tork
Så här hänger man dem rakt ovanför lunchgästernas bord.
Sedan beställer gästerna dem med påmmfritt till och så äter man dem med glupande aptit. Gissa om jag i fortsättningen kommer att kunna hänga tvätt utan att bli hungrig.

Get i ett gammalt rum
Eftersom alla dörrar är så löjligt vackra här, fastnade jag för denna. Och bröt mig in.

Rummet hade ett valv och allsköns bråte överallt och hade nog inte varit bebott på 50 år – och luktade precis som jag tror mig minnas att den ladugård luktar. Det visade sig att här hade man haft getter under många år. Nu var huset till salu. Med valv. Så himla 80-tal.

Åsnor med en bil
Efter en av alla promenader utanför bilen, möttes vi av denna lapp på vindrutan.

Vaaaad har vi gjort oss skyldiga till som kostar 40 euro? Hur ska vi betala vår skuld? Har de autogiro? Har inte vi svenskar egentligen diplomatisk immunitet? Gah.

Uppdatering
Jag och min kusin gick i morse med lappen till den omåttligt ilskna biluthyrerskan. (Hon blev arg redan när vi ville hyra bilen en onsdag och inte en tisdag och skällde på oss tills vi ändrade oss medan hennes make stod i bakgrunden och vred sina händer.)

Hon blev förstås arg och gjorde ett tecken som såg ut som ”lång näsa”, men i form av en gigantisk kroknäsa som föll till golvet. Hennes man vred under tiden sina sina händer och läste att vi hade parkerat där det var gulmarkerad trottoar – vilket det inte alls var! Biluthyrerskan gjorde ”ge hit med pengarna-tecknet”, varpå vi snällt betalade till henne så att hon i sin tur kunde betala böterna the Greek way. The Swedish regeltant i mig bad om kvitto, vilket inte kom på fråga.

Vi misstänker förstås en komplott. Biluthyrerskans kusiner är maffian på Paros och de lappar alla hyrbilar de hittar, oavsett parkering. Pengarna från die dummen Schweden går direkt i den arga biluthyrerskans fickor.