Hoppa till innehåll

Månad: juli 2009

Inte on the road längre

Kära dagbok. Måste återvända lite till gårdagen.

Det var här i det gamla badhuset vi bodde – strax under trampolinen där vinkar jag.

Jag kan absolut rekommendera plejset – det var tyst och lugnt, gratis kvällste med kakor och nära till allt. Fast i städer som Oskarshamn är det ju ofta så: nära.

När hotellet var badhus.

På väggarna satt foton så att alla kunde kolla hur det såg ut förut. (Ser ni, samma trampolin som ovan!) Jag stirrade och tittade och jämförde och granskade och ville ha en lupp.

– Ååååh, titta där är kaklet och där är samma kakel! Åååh!

Sedan utnyttjade vi med varsin dator det trådlösa gratisnätverket som gör att livet blir så enkelt och njutbart. (I framtiden kommer vi att skratta åt meningar som den förra.)

Vi är alltså inte längre på väg utan framme vid målet: Viken mellan Helsingborg och Höganäs. På grund av ett tajt tidsschema blev det inget turistande utan bara ett enda te-stopp igår. Men heeeeela tiden hamnade vi bakom hästskjutsar, båtsläp, husvagnar från 1950-talet, timmerlastbilar, traktorer och hattgubbar.

Jag håller så fint – ser ni tio i två? Ni ser däremot inte att jag gnisslar tänder.

 

Trafiksituation.

Husvagnen som hette Rapido här ovan körde såpass långsamt att traktorn körde om den. Om ni riktigt lyssnar och lutar er mot datorn, kan ni höra mig svära på italienska. (Men jag var inte så frustrerad egentligen, jag ville bara vara cool. Barnen anade inte att jag inte svor på riktigt utan bara sa ”det är farligt att luta sig ut genom fönstret” på italienska.)

Jag är som coolast när jag kör bil och svär på italienska. Fast å andra sidan känner jag mig sällan så cool som när jag kör bil. Så fort jag sätter händerna på ratten blir jag coolhetsdrottningen över alla bilister. Jomen vänta, coolhetsmätaren går ju i taket när jag meckar med bilen.

– Ta en bild nu när jag kollar oljan för jag blir inte coolare än så här!
– Men mamma, man ser ju inte …
– Tyst unge, ta en bild. Man kan aaana the coolness!

På vägen stannade jag vid en milsten för att berätta om hur det var förr i tiden, men trasslade in mig i betydelsen ”delmål” och fick ta fram datorn och läsa på.

Ur Wikipedia:

”Syftet med milstolparna var att få tillförlitliga underlag för beräkning av reseersättningar. Därför måste vägarnas mätning utgå från Stockholms slott, utan avseende på länsgränser och residensstäder. Denna princip tillämpades dock inte förrän från 1690-talet, vilket skapade viss förvirring.”

Reseersättning. Mycket intressant. Sedan åkte vi vidare och så fick jag peka ut mjölkbord … mjölkpall? Mjölkapall? Hur har vi det med mjölkterminologin?

Vad kallar ni denna, som nu är ombyggd till brevlådehållare?

Väl framme i Helsingborg, sammanstrålade vi med resten av familjen Bergman och Sexåringens gudfar David Sim – och upplevde med honom mer än på Gröna Lund. David är nämligen arkitekt (stadsplanerare), och för sådant folk är varje torg en lektionssal, varje gata ett helt uppslagsverk och varje fönsterbåge synnerligen intressant.

I parkeringsgaraget fanns speglar som gjorde oss längre, bredare, kortare och smalare. Samt roligare.
Nere vid hamnen finns en mikro-amfiteater. Om man ställer sig där i mitten, hör man sig själv i ett eko inne i huvudet. Gissa om vi sa ”jag hör röster”.

Maneter! Maneter! Överallt maneter! (Arkitekturlektionen fick i detta läge vänta lite.)

Mandomsprovet bestod denna dag i att hålla i en helt ofarlig manet. Alla blev med beröm godkända.

Och i havet, bland alla maneterna, låg två oöppnade ölburkar och flöt. För säkerhets skull plockade vi upp dem och öppnade för att kolla om 1) ölen var ok 2) det fanns ett hemligt meddelande där inne.

Nu laddar vi inför hemfärden, som kanske kommer att gå via Helsingør bara för att vi ska komma utomlands lite. Ja, och så var det ju det där med ölen … Mmmmums.

Share
17 kommentarer

Zlatan Ibrahimovic och Sarah Sjöström och jag (uppdat.)

När jag var i Grekland kände jag mig oftast som en Gargantua. Med mina kanoter till fötter, tefat till ögon och plockepinn till spretande tänder sneglade jag avundsjukt på alla små, nätta Medelhavskvinnor.

Men så suckade jag och ryckte på mina breda axlar och kom på att det nog är precis som det ska vara. Och jag är ju inte ensam.

Sarah Sjöström som i VM idag vann 100 meter i det obegripligt obekväma simsättet fjäril – och dessutom slog världsrekordet – är 181 cm lång.

Och hur är det nu med Ibra? (Ni ser, jag tror att jag är kompis med honom och har lagt bort titlarna.)

Jo, Zlatan har nu läkarundersökts i Barcelona. Han befanns vara precis 194 cm, som han hade sagt, och verkar inte börja krympa på ett par år. Läkaren som mätte fick stå på tå – och nådde då nästan.

 

För säkerhets skull mättes även Zlatans biceps. Antagligen får han böta om de krymper. Den ohåriga armhålan lockar alldeles fasligt.

Visserligen vill jag ibland vara petite som en sparv och ha nätta sandaletter och näsduksstora klänningar. Men äh. Jag står i alla fall stadigt och syns när jag hörs.


Här är hela klippet med Zlatans läkarundersökning. Kul att se att han kan springa.

Uppdatering 28/8 28/7
I SvD:s artikel om ”Sarah, Zlatan och sportjournalisten” sprutar majlardiskan som en sifon på ett groggbord. Visste ni inte att Sarahs föredömliga fysiska företräden inte döljs av hennes baddräkt och att hon skapar ytspänning eller att Zlatans självbild inte behöver putsning så vet ni det när ni har läst detta. Ingressen? Ok:

”Inte S som i Sarah Sjöström. Utan S som i: Självkänsla. System. Skador. Grejar Zlatan sin triss i utmaningar blir han kung i Katalonien. Som ett annat ess: Stojtkov.”

(Stoitjkov ska det nog stå.)

Share
16 kommentarer

Är ni från Sverige?

Vi satt på en buss och svettades floder – trots att vi hängde ut genom fönstren som hundar – när en typisk grek klev på bussen. Inte en tand i överkäken, släpandes på en massa pryttlar och prylar. (Jajaja, alla som nu känner sig kränkta å typiska grekers med tänderna kvar vägnar kan lugna sig. Läs bara vidare. Och sådana där krångliga meningar som den förrförra ska jag också försöka undvika.) Greken såg sig om och spanade in ett franskt par lite längre fram.

– Är ni från Sverige? sa han till dem på så klockren svenska man kan när man inte har några tänder i överkäken.
– Nej, dom är fransmän! skrek jag när fransmännen inte ens fick ur sig ett excuse-moi. Jag är från Sverige! Kom till oss!

Greken som talade svenska klättrade då över människorna som satt i bussgången. Han hade studerat (och doktorerat) i Sverige 1972–79 (”men det var långt innan du föddes”) och tyckte att Grekland var ett dumt land medan Sverige var ett väloljat maskineri och unikum och himmelriket på jorden och han sa ”varför kan inte resten av världen fungera lika bra som i Sverige?”.

Greken som var lite svensk.

Av allt att döma var detta en man som hade tappat omdömet, konstaterade jag. Grekland är ju underbart och jag var väldigt levande 1972. Men hm. Nu sitter jag här i sängen och tänker på allt som faktiskt funkar i Sverige.

Ja, här sitter jag. (Bilden tog jag inte för att visa min bruna fot utan för att tygtrasorna matchade hudlotionflaskan där borta så bra.)

Och när jag bläddrar bland mina bilder från den senaste veckan, kan jag faktiskt illustrera greksvenskens ilska.

”Allt i Grekland är snett och vint” sa greksvensken. (Kusin Ann på en bänk.)

 

”Alla i Grekland parkerar som dårar” sa greksvensken. (Parkerad bil sent igår kväll. Trottoarkanterna markerade för tydlighetens skull.)

”Internet och el funkar nästan aldrig”, sa greksvensken.

”Trots att alla tjänar pengar på turisterna, hatar de dem”, sa greksvensken. (Jag vet inte vad det står på skylten som var en av många på stranden, men när jag frågade en grek sa han att det var något otrevligt. Någon som kan översätta?)

”Logistik är ett okänt fenomen här i Grekland”, sa greksvensken. (Bild från en färja, där gående människor och rullande väskor och lastbilar och barnvagnar och personbilar och skrikande poliser och gråtande barn samsades om en och samma flaskhals till utgång.)

– Men maaaten! Maaaten! sa jag uppbragt.
– Ja, jag vet, här finns ingen blodpudding, sa svenskgreken och ryckte på axlarna.

Uppdatering inom parentes:
Sanningen är att greksvensken även drog upp korrumperade politiker och konstiga skolor, lata kontorsarbetare och snarkande siestagreker. Detta hade jag dock inte fotograferat.

Share
19 kommentarer

Captain, my captain, let go of my hand!

Likstel fisk i kaptenens mun.

 

Sladdriga bläckfiskar som numera ligger i min mage.

– Tycker du om calamari? sa kaptenen på båten (som vi med 30 andra turister skulle åka på i en hel dag) medan han greppade min ena hand och klappade skeppshunden med den andra.
– Jovars, hörru, det är väl gott, sa jag.

(Allt var på engelska. Bruten engelska. Om jag tar fram brittiska skolengelskan eller breda Dallas-amerikanskan som ligger bättre i munnen, fattar inte grekerna vad jag säger.)

– Jaharu, då snorklar vi på nästa stopp. Hänger du med? sa kaptenen bestämt och höll fast i min hand.
– Javisst! Snorkla bläckfisk! Vad kul! sa jag, och försökte återfå min hand.

(Hur gör man när man snorklar? Man har väl cyklop? Haha, cyklop här i Kykladerna! Snorkel? Ptjaaa, då gäller det väl bara att inte få in vatten i röret? Undrar om jag ska be någon om råd? Äsch, hej och hå, nu ska jag fånga bläckfisk!)

– But we will only catch some sea urchins. No octopus, sa handtjuven och skakade på både huvudet och min hand som var fångad i hans.
– Sea churches? How interesting.

Havskyrkor? Sjökyrkor? Vattenkyrkor? Klosterhav? Att det handlade om sjöborrar anade jag inte. Men nu ska jag berätta hur det är att snorkla för alla som inte har gjort det. (Och ni som har gjort det, borde faktiskt se till att alla lär sig i alla fall grunderna ungefär som att man bör veta hur man gör konstgjord andning. Vilket jag under den följande halvtimmen faktiskt hade behövt ett par gånger.)

  • Man ska inte använda näsan, för om man gör det verkar det per automatik komma vatten in i ögonen. (Intellektuellt förstår jag vad som händer. Men inte intuitivt.)
  • Man ska andas lugnt genom munnen, för den är ju via ett rör förbunden med syret ovanför vattenytan. Syre är bra.
  • Om röret hamnar under vattenytan kommer det saltvatten ner i lungorna, och allt börjar gurgla. Öronen gurglar, huvudet gurglar, fiskarna gurglar och kaptenen drar en i handen och säger ”you ok?”. Då skrattar man och säger ”jahadå, tjenamoss”.
  • Om kaptenen som envisas med att hålla en i handen plötsligt dyker fem meter rakt ner till havsbotten för att skära loss en sjöborre, ska man inte följa med. För det går inte att andas där nere.
  • Man ska inte kämpa emot och försöka ligga längre ner i vattnet än man gör: rumpan som plötslig verkar vara fylld med helium kan få sticka upp ut vattnet bäst den vill.

Vi fångade sjöborrar i en halvtimme, den där handhållande kaptenen och jag. Sedan åkte vi alla med båten till en öde ö, varför jag nu helt sanningsenligt kan berätta vad jag skulle vilja ta med mig till en öde ö.

Sjöborrarna kämpade först för sitt liv i en låda och dekapiterades sedan med en sockertång, varefter de sköljdes rena från grus och åts upp av oss. Det smakade inte alls kyckling utan bara kräfta.

Vi åt upp alla sjöborrar med bröd, fyllde på med souvlaki, grillad fisk, grekisk sallad och hur mycket grillad bläckfisk som helst där i paradiset – och avslutade besöket med att skriva något i gästboken. Som var stor som ett blädderblock.

Kusin Ann skriver något. (Jag skrev också något.)

 

Diskmaskinen funkade bra.

Hela vägen hem skulle jag köra båten, sa min kapten och tog mig i handen.

– Men captain, my captain, sa jag – jag kan varken snorkla eller köra båt.
– Styr bara rakt fram, sa han och var sedan ganska nöjd med mitt zick-zackande över det blåa havet medan han själv drack en öl eller tre.

Utan att hålla mig i handen. Pfuh.

Där inne står jag ensam och styr mellan grekiska öar utan att de andra passagerarna har en aning om i vems händer deras liv vilar. Foto: Kusin Ann.

 

Två hundar i ett klick.
Share
15 kommentarer

Tio kilometer är ju bara 61 minuter

Enmilaskorna.

För nytillkomna tittare: jag är på semester i Grekland och blev för några dagar sedan övertalad att delta i ett 10 km-lopp. Jag? Jag, som faktiskt tycker riktigt illa om att jogga utan boll? Jag, som bara har med mig ett par skor som var ok för tre år sedan? Ja.

Jag på startlinjen. Ptja, linje och linje, förresten. I startkaoset.
Foto: Kusin Ann.

När vi samlades för start, stod alla som skulle springa 10 km och alla som skulle springa 2 km och alla som skulle springa utklädda och alla som bara ville titta på och den enarmade mannen som verkade vara chef och alla andra i en enda röra. Den enarmade skrek så högt han kunde och de tio närmast honom hörde honom nog jättebra. Först kom en fem minuter lång grekisk harang med tjugo insprängda pauser för skratt. Sedan kom instruktionerna på engelska:

– We chav water in the bekinning ant in the end! Please be safe and not sick! Go!

Hoppsan hejsan, var vi iväg.

Nya erfarenheter:

  • När man redan efter 200 meter behöver knyta vänster skosnöre, är det bra att göra det lite åt sidan och då passa på att knyta även höger eftersom det är svårt att göra det när det går upp under upploppet.
  • När man blir kissnödig redan efter 4 km, är det svårt att bli utbytt för att gå på toa.
  • När man häller vatten över sig och har solglasögon, känns vindrutetorkare som en plötslig nödvändighet.

Inte alls nya erfarenheter:

  • Det är inte kul att springa utan boll.
  • Det är helt ok att springa i gamla, trasiga och hårda skor.
  • Jag är bättre på att springa uppför än nerför.

Jag sprang bakom en hjulbent kille och en kobent tjej och började fundera på parenteser. Redan efter ett par hundra meter fick jag en långskånk bakom mig. Han huffade och han puffade och han stönade, harklade och spottade och snöt sig. Jag sneglade lite bakåt, men såg bara att han var lång och inte Tom Hanks. Efter halva loppet sprang han om mig, men höll fortfarande mitt tempo.

– Aha! tänkte jag. Han lät mig dra första halvan och nu drar han. Coolt. Men vänta. Nu springer han lite för fort. Ojoj, måste öka takten. Gubbfan, du kan ju inte bara springa ifrån mig, vi är ju kompisar! Måste ikapp, huff, huff. Hm. Han har ju basketben. Vänta, han är lång och har basketben. Banne mig har han inte basketshorts också. Vad som än händer, kan jag inte släppa honom ur sikte! Basket! Huff huff!

Jag lyckades hålla mig kvar i hans kölvatten, och när det var 2 km kvar, vände han sig om och tittade på mig och stönade lidande fram:

– I’m only still running because you are, you know!
– Dito! Are you by any chance a basketball player?
– I was. In Switzerland. How did you ..?
– I know everything.

Flåsande enades vi om att det är idiotiskt att springa i grekisk hetta och att man inte skrattar lika mycket på millopp som under en basketmatch. Efter 61 minuter gick vi i mål – tillsammans med en vilt främmande kvinna som plötsligt trängde sig mellan oss och höll i våra händer.

Såja. Det var det. Tom Hanks? Näpp, han kom aldrig till start. Mespropp. Men han bor på samma ställe som min schweiziske basketspelare, som imorrn ska skälla ut honom å mina vägnar.

Nu till dagens fråga: hade jag sprungit milen om jag inte hade kunnat skryta (blogga) om det efteråt? Det tror jag inte. Jag tror banne mig inte att jag hade kommit iväg till Grekland om jag inte hade fått skriva om det. Nu till dagens andra fråga, som kommer från mig: finns det någon som har skrivit en roman om enbart upplevelsen att skriva en mil? Ni förstår … jag är helt hög. Endorfinerna har gjort mig galen. Jag ser allt med nya ögon – allt är vackert och underbart! Jag vill berätta om den underbara milen!

Vänta, jag är i Grekland där allt är just det. Vackert och underbart. Men ”Den vackra milen” med Tom Hanks i en biroll, låter inte det bra?

Denne man sprang tydligen hela 2 km i foppatofflor.
Share
16 kommentarer

”Kan du inte lägga ut en bild på dig själv i bikini?”

Frågelådan är öppen! (Det är inget hittepå – jag har fått frågorna via mejl. I alla fall en av dem.)

”Har du ätit något läbbigt?”

Förutom levern häromdagen (som jag ju inte åt), har jag ätit små bläckfiskar. Men de var verkligen inte läbbiga utan krispiga, salta och citroniga. Smakar som kyckling.

De där två fiskarna, vars ögon lyser som de där små figurerna i Star Wars, fick sedan sällskap av fem bröd.

”Badar du bara i havet eller i pool?”

Den här poolen hade jag kunnat bada i om jag ville, men tro mig: salt är så vansinnigt mycket trevligare än klor. Strax bredvid just denna pool dansade jag som Meryl Streep i filmen Mamma Mia (till just låten Mamma Mia) och fick trots att jag var barfota skavsår på tårna. Kan ha varit piruetterna.

”Har du sett några ruiner och statyer?”

Nej, men en välkomnande burkkrans på en vägg.

”Hur kommer det att gå när du ska springa en mil?”

Enligt min tömda kaffekopp här … spår jag … hm. Inte en susning, men visst ser det lite ut som en word verification? Eller ett av Beatlesomslagen?

”Kan du inte lägga ut en bild på dig själv i bikini?”

Jomenvisst. På fötterna kan man mäta skrynkeldjupet i centimeter och och multiplicera med 20 och då få fram antalet minuter som jag har legat i vattnet. Det är så långgrunt att man måste ladda som inför en bergsbestigning om man ska ut så långt att man inte bottnar.

Nu ska jag sova gott och ladda inför fredagskvällens mandomsprov – milloppet. Jag ska springa jättefort i tio meter, sedan så långsamt jag kan. Jag ska visualisera basketbollar och se till att få i mig vätska särskilt under de första 20 minuterna och så ska jag knyta en näsduk att ha på huvudet som Tintin. Om Tom Hanks springer lagom snabbt, ska han få dra tills jag på målrakan vrålar ”ur spår” och springer om honom. Han kommer sedan att upptäcka mig och ge mig huvudrollen i en basketfilm. (Ja, det stod i kaffesumpen där uppe.)

Share
13 kommentarer

Tio kilometer är väl ingenting

Det hör alls inte hit, men vilket coolt sätt att lämna notan på, va?

Jag sitter ute i hotellträdgården och tittar på Tant Brun, förklädd till palm. I hennes hår sitter en fullständigt rabiat duva och hoar.

– Hoho. Hohooooo! Ho [hulk] hooo! Hohooo!

Nej, inte rabiat. Desperat, menar jag. (Jag har på fyra dagar utomlands börjat prata som Anita, Dolph och Britt.) Duvan ropar på hjälp nästan dygnet runt, och ger sig inte ens när den får svar från trädgården intill. Det där hulkande mitt i hohoandet hittar jag inte på – duvans röst bryts som hos en målbrottspojke som gråter. Förtvivlat.

(Faktakontroll är förstås på sin plats. Det är inte ofta man hör målbrottspojkar gråta desperat. Mina erfarenheter kommer från basketturneringar. Ack.)

Jag ska bara berätta att jag nu har gift mig med en helt främmande grekservitör och ska tävla i ett 10 km-lopp i morgon. Greken tror visserligen att jag är 28 år och har sju barn (språksvårigheter), men när det gäller det där med en mils löpning finns det inga missförstånd. Jag har betalat startavgiften. Jag ska verkligen delta. Springa. Starta och gå i mål. Jag har nummerlappen här: 48. Det måste betyda succé eftersom det numret finns minst två gånger i mitt telefonnummer hemma. Och jag fyller det 2012 och 1979 lätt sprang en mil på 48 minuter.

Så: giv mig nu råd och anvisningar. Hur lägger jag upp loppet bäst? När ska jag stretcha? Äta? Bryta?

Tant Brun bakom två linnen som matchar alla dörrar, hav och himlar här nere.
Share
23 kommentarer

En bil, några djur och ett brott

För några år sedan åkte jag till min kusin i Ditchling, England. Där hyrde jag bil och körde omkring på vänster sida och till och med växlade med vänster hand utan att krocka en enda gång.

Idag var jag och samma kusin på Paros och körde bil. Hon tog körkort i England och är alltså helt ovan vid ”normalkörning”. Vi krockade inte en enda gång, men hon körde på fel sida ibland, gasade istället för att koppla ibland – och envisades med att starta bilen utan att trycka ner kopplingen.

Starta utan att ha kopplingen nedtrampad? Vad och vaba? Kan man det? Är det bara jag med min veteranbil som måste göra så? Svara, o, svara! Är det en nymodighet eller har jag bara gjort fel sedan jag tog körkort? Uppdatering: Uppenbarligen.

Men nu till något helt annat: en karta över hur vi körde på Paros idag.

Det var alls inte meningen att vi skulle köra i zick-zack, det bara blev så när vänster hjärnhalva krockade med höger samtidigt som den skulle läsa grekiska skyltar och trampa på kopplingen.

Och så tar vi en djurrapport.

Fjärilar i Butterfly Valley
Jamen hur roliga är fjärilar? Jo, så här!

När de fladdrar omkring ser de röda ut eftersom de blottar sin ekivoka undersida och när de sitter stilla och idisslar ser de ut om en klänning från House of Eliott. (Apropå idissla så äter de inte, fjärilarna. Någonsin. Under hela sin levnad!) Lägg även märke till hur skickligt jag har lagt skärpan på det intressanta bladet i mitten.

Katter på restaurangen
Så här ser det ut mellan borden på vår favoritrestaurang.

Som pälsdjursallergiker lider jag plötsligt inte alls av katterna utan bara av knotten som äter upp våra vackra smalben. Led lite gjorde jag däremot igår, när den blandade kött-tallriken innehöll en rejäl klump lever. Men katterna blev glada.

Bläckfisk på tork
Så här hänger man dem rakt ovanför lunchgästernas bord.
Sedan beställer gästerna dem med påmmfritt till och så äter man dem med glupande aptit. Gissa om jag i fortsättningen kommer att kunna hänga tvätt utan att bli hungrig.

Get i ett gammalt rum
Eftersom alla dörrar är så löjligt vackra här, fastnade jag för denna. Och bröt mig in.

Rummet hade ett valv och allsköns bråte överallt och hade nog inte varit bebott på 50 år – och luktade precis som jag tror mig minnas att den ladugård luktar. Det visade sig att här hade man haft getter under många år. Nu var huset till salu. Med valv. Så himla 80-tal.

Åsnor med en bil
Efter en av alla promenader utanför bilen, möttes vi av denna lapp på vindrutan.

Vaaaad har vi gjort oss skyldiga till som kostar 40 euro? Hur ska vi betala vår skuld? Har de autogiro? Har inte vi svenskar egentligen diplomatisk immunitet? Gah.

Uppdatering
Jag och min kusin gick i morse med lappen till den omåttligt ilskna biluthyrerskan. (Hon blev arg redan när vi ville hyra bilen en onsdag och inte en tisdag och skällde på oss tills vi ändrade oss medan hennes make stod i bakgrunden och vred sina händer.)

Hon blev förstås arg och gjorde ett tecken som såg ut som ”lång näsa”, men i form av en gigantisk kroknäsa som föll till golvet. Hennes man vred under tiden sina sina händer och läste att vi hade parkerat där det var gulmarkerad trottoar – vilket det inte alls var! Biluthyrerskan gjorde ”ge hit med pengarna-tecknet”, varpå vi snällt betalade till henne så att hon i sin tur kunde betala böterna the Greek way. The Swedish regeltant i mig bad om kvitto, vilket inte kom på fråga.

Vi misstänker förstås en komplott. Biluthyrerskans kusiner är maffian på Paros och de lappar alla hyrbilar de hittar, oavsett parkering. Pengarna från die dummen Schweden går direkt i den arga biluthyrerskans fickor.

Share
23 kommentarer

På plats

Båten som tog mig från Paros till Antiparos som trots namnet är väldigt positivt.

Om man reser konstant i 28 timmar, kommer man bra långt. Jorden runt på 28 timmar kanske rent av skulle vara en avslappnande upplevelse? Men om man som jag igår och idag reser i 28 timmar och då spenderar hur många timmar som helst på flygplatsgolv, kommer man så småningom bara till den grekiska övärlden.

Till detta sovrum, t.ex.

Så vad gör man då under evinnerliga timmar på flygplatser? Går man en glad promenad utanför Arlanda när man råkar komma i vansinnigt god tid? Nej, först sover man lite och sedan försöker man ta en bild på en amerikansk hippie från Dalarna.

Men bilden blev inte så bra.

Går man kanske en stärkande promenad utanför Münchens flygplats om man har fem timmar att slå ihjäl? Nej, först sover man en stund.

Sedan sätter man sig på ett marmorgolv och letar (förgäves) efter internet.

Tar man in på hotell i Aten för att hinna sova i fyra ynka timmar? Nej, man sitter vaken på flygplatsen och försöker hitta internet. Sedan somnar man i småryck.

När man har varit semivaken i över ett dygn och befinner sig på ett stängt café innan solen har gått upp, letar man dock inte efter internet. Man somnar lite. Jag har alltså dreglat mig genom Europa. Och alla som går på diet – vad sägs om denna kostcirkel under mina 28 resetimmar? Nio mackor och fyra öl.

En helt annan sak: är det egentligen så himla kul att vara arkitekt i Grekland?
Share
15 kommentarer

Gå i kloster, Lotten!

År 1980 åkte hela klass 9a från Björkskataskolan i Luleå på skolresa till Rhodos. Vi hade nämligen till alla grannars förfäran sålt gräddbollar i tre år.

Att åka utomlands var för mig på den tiden som att, ptja, äta frukost. Helt normalt. Detta eftersom hela familjen varje sommar bilade ner till Tyskland eller Frankrike för att där på mammas order inspektera kyrkors utformning. (Jag tror att vi gjorde även andra saker som att äta, bada och sola, men det minns jag inte.) Under klassresan hade jag bara ett enda mål: att inte gå i kyrkor.

Att åka utomlands är för mig nuförtiden ungefär som att tugga taggtråd: ovant och förbaskat obehagligt. Planet blir förstås kapat och störtar och jag sprängs i bitar och rånas och strimlas i bitar och kokas i olja och kidnappas på vägen hem och blir levande begravd och hamnar slutligen i alla fall i en kyrka. Tänk den som ändå fick sitta kvar här hemma i regnet och mysa framför kakelugnen.

Jag ska imorrn till Antiparos (Kykladerna) och sova på ett ställe där man tydligen står i sängen när man kokar sin mat på kokplatta.

Lite som att campa med husvagn? Eller att gå i kloster?

Hallå, ni som reser: vad behöver jag för att överleva? Pass, biljett och handbagagets storlek har jag koll på. Dator har jag med mig, trådlöst internet har jag redan förhört mig om (finns där på den rosa filten) och nya kameran som jag snart kommer att tappa bort hänger runt min hals.

Åh! Ser nu på biljetten (som jag har förträngt och inte velat titta på) att jag kommer att mellanlanda i München! Vad kul, då kan jag prata tyska, an auf hinter in neben über unter vor zwischen och putäll på er!

Share
39 kommentarer