Hoppa till innehåll

Månad: maj 2010

”Skrivkramp är för amatörer”

Ni vet när man är bombsäker på att pösbyxor är av ondo (1980), att videoapparater kommer att förstöra all världens filmer (1981), när man tror att nyblivna föräldrar i ens omgivning har fel bara för att man själv inte har några barn (1990), när man är övertygad om att man kan snickra allt själv för att, pah, det ju inte är någon konst att snickra (2001) och när man tror att man aldrig frivilligt kommer att stoppa den där vedervärdiga kryddan koriander i munnen (2009)?

Och man faktiskt har fel?

Och man inser att det är dags att ruska av sig den där gamla åsikten, erkänna sin gamla synapskollaps och välja mellan att antingen öppna dörren till nya erfarenheter eller bara dra något gammalt över sig?

Så här skrev Jan Guillou i en chatt för snart tre år sedan:

Ack. Men. Oj. Hoppsan.

”Jag har inte lyckats skriva en enda sida och har förlorat ett helt skrivår.”

Intervjun med Jan Guillou publicerades igår på avdelningen ”Mat & Hälsa” i SvD. Det tycker jag passar bra, för det är synnerligen hälsosamt att upptäcka nya sidor av sig själv. Samtidigt som man äter t.ex. koriander.

Låt mig nu få ångra dessa bombsäkra uttalanden som jag häver ur mig utan att skämmas:

  • det är idiotiskt att springa maraton
  • sommarpratare blir man bara om man känner rätt personer
  • det är omöjligt att komma på grön kvist efter 45-årsåldern
  • N.Y. verkar vara en himla trist stad.

(Eller, ok, lite skäms jag ju.)

Share
35 kommentarer

ESC på tv!

ESC är alltså ”den stora melodifestivalen” – den som vi i Sverige numera skiter i. Eftersom de inte vill ha oss med. Som att man inte inte blir bjuden på klassfesten eller suparpartyt som alla andra ska gå på. Eller som att man inte får vara med i fotbolls-VM och därför kräver att det spektaklet ska läggas ner.

Först kom en låt av Anders Bagge, och sedan kom Spanien. Vi satt i soffan och var dryga mot läspande språk och vibraton när en till synes apart figur klev in på scenen och var helt fel.

– En sabotör! skrek jag! Han i toppluva hör inte dit! Han ska bort!
– Va? sa alla i soffan.

Jimmy Jump i toppluva.

När toppluvekarlen hade motats bort av säkerhetsfolk och låten hade tagit slut, sa Christine Meltzner inte ”sååååååååg ni, sååååååååg ni, kollade ni alla, det var ju en galning på scenen, jag tror jag dör så himla kul, men så kooonstigt!” utan bara:

– Men såg du att det såg ut som om det hände något där?

(Jag är förstås bara bitter för att alla säger att jag ser ut som hon, men medan hon får vara med överallt får jag sitta hemma och tjoa i soffan.)

Sedan fortsatte ESC med att en ylande norrman fick mig att ta kisspaus och en wanna-be-Lady Gaga avlöstes av en en falsksjungande körmedlem förstörde för Cyperns bidrag som spelades på en ihoptejpad gitarr.

Plötsligt beter jag mig som alla som har suttit i mitt vardagsrum och hånat mig för min fascination när det gäller dassig musik och tävlingar i konst. Jag pekar på tv:n och skrattar så att tårarna rinner. Belgiens sångare lät precis som Tracy Chapman och Serbiens … nej, ursäkta. Det här går bara inte att stå ut med. Kompositören skrev musiken till en av mina favoritfilmer – Arizona Dream – men det här är bara förfärligt.

Nu kommer Robert Wells in med sin vita flygel för att stötta Vitryssland. Jag är inte en av dem som har skällt på Wells och hans hår utan bara tyckt att han får väl spela vilken musik han vill. Men den här låten börjar aldrig. Den bara har ett intro och ett tonartsbyte. Sen flupp, tar den slut.

Robert Wells, flygeln och lite löst folk som inte är från Sverige utan Vitryssland – som vi ju sedan 2004 2002 har ett horn i sidan till.

Oj, nu kommer Sverige igen: nu i Irlands skepnad. Ballader, ballader, ballader. Stackars sångerskan står på en liten pall och har en Castafioreklänning medan musiken låter som både ledmotivet i Titanic och Mio, min Mio.

Bianca Castafiore utan juveler.

Men Grekland är roliga! OPA! Tjosan OPA! HEJ! Tjoho! OPA! HEJ! Min gissning är att den här låten kommer att gå hem stort bland pensionärerna i tyskspråkiga länder. (Opa betyder där morfar/farfar.)

Storbritanniens bidrag har tydligen specialtillverkats av särskilt tillfrågade stooora kompositörer. Som måste ha varit stoooooora för 20–30 år sedan. Det är falskt, det är tråkigt, det är mesigt, det är Carolas dansare från 1991 och en kör som har valts pga. ben och inte sångkompetens. Det är obegripligt hur detta bidrag inte har skrämt alla i produktionen på flykten.

Folket i min soffa behagar falla för ännu en ballad från ”Jejorgien”, som Meltzner sa. Jag gillade helt tvärtom Turkiet med en Catwoman/sajberriddare och pang bom tjoff och bomber på scenen.

Vad säger kommentatörerna under Frankrikes faktiskt häftiga låt med trummor och dans med skinkdaller? Jo:

– Rumpa för pengarna – testosteronet bara skvätter på rutan framför oss!

Rumänien sedan – på scen med två plexiglasklaviatur och en i mina ögon urläcker Catwoman som sjunger med rejäl pipa. Mhm. Bra. Faktiskt. (När jag skriver ”bra” är det inte bra som i Coldplay eller The Killers eller Beatles, utan bara “melodifestivalsbra”.)

Och så nu Ryssland. Bandet är klädda som bönder från 1949. Tydligen är sångaren Youtubekändis och gör detta som en ”rolig grej”. Jahaja. Ok. Men det var inte alls en rolig grej – även om det var kompetent genomfört.

Ungefär nu borde Salem Al Fakir få tassa in på scenen. Istället kommer ett fantastiskt dekolletage från Armenien.

Eller två.

Men oj. Tysklands låt heter Satellite. Det är Miss Li, Avril Lavigne och Björk i Ted Gärdestads titel från 1979. Den kommer att vinna, så är det bara. (Fast jag har alltid fel.)

Portugal kommer i sagoklänning och sjunger låten från Toy Story – då när cowboyflickan blir dissad. Sicket pekoral! (Enligt folket i soffan präglas alla låtarna i år av Disneyfilmernas musik.)

Israel ylade så att glasen vibrerade och jag fick än en gång tänka på Castafiore, huuuuu och hääää och bläääääääääää! Vips, dök Danmark upp med ett Every Breath You Take-intro, som har skrivits av svenskar. Plötsligt inser jag att jag vill ha en sönderfransad tyllklänning med glittrigt liv.

Så ska jag vara klädd. Lite Helena Bonham Carterskt.

Så kommer då det historiska ögonblicket som vi alla måste lägga på minnet inför Trivial Pursuit-omgångar om några år: Spanien får framföra sitt bidrag en gång till pga. ”sabotaget” i toppluva. Sångaren såg ut som Richard Simmons, men låten blev inte bättre andra gången.

Nu ska jag svära lite. Bomber och granater. Det var faktiskt bättre låtar än på länge. Gamla plattfötter. Just det år som Sverige inte tog sig till final. Gråsuggor och dreglande paddor till röstfiskesabotage och mutkolvspruttar.

Jag hoppas att det är Dolph som lämnar Sveriges röster.

Här är en gammal favorit som jag ska trösta mig med i väntan på vinnaren: ”I See a Star” med Mouth & McNeal.

Se på tusan, jag hade rätt – Lena från Tyskland vann. Tydligen var hon helt okänd till för fyra månader sedan, när hon upptäcktes och fick Den Stora Chansen. Hon är vansinnigt charmig och blev helt chockad när de bad henne förbereda sig för vinstsången.

– Do I have to sing now?

Se här hur man kan vinkla precis allt. En av kvällstidningarna skriver när Lena har bett om hjälp att hålla den stora pokalen-vasen eftersom den var så tung:

Det handlade alltså om musklerna – hennes muskler var inte starka nog för pokalen. Detta = pokalen. Skrnfff.
Share
30 kommentarer

När jag igår gjorde bort mig på releaseparty …

… gick Sverige in i ett träsk som senast hette 1976. Det var nämligen senaste gången som vi inte var med i Melodifestivalen eftersom man ju inte kunde tävla i musik. Sa de.

Tsst, man kan tävla i potatisskalning och strumppåtagning. Då kan man också tävla i musik. Och här har ni en av Melodifestivalgalningarna som totalt har tappat intresset! Istället för att följa alla sändningar som jag har gjort sedan Hedenhös , var jag alltså istället på Sandra Gustafssons releaseparty för Svedd, “en psykologisk spänningsroman”.

Och vad händer då på releasepartyn?

  • Författaren får blommor och gratuleras till nedkomsten.
  • Gratulanterna minglar och träffar nytt folk.
  • Alla får någonting att äta, någonting att dricka.
  • Gratulanterna får en signerad bok.

Jag klarade av att äta, dricka och få en bok. Resten misslyckades jag med – blomma hade jag inte en tanke på och de enda jag pratade med, kände jag redan. Jag borde faktiskt inte få gå på sådana här tillställningar.

Dessutom begick jag tydligen en kardinalsynd eftersom jag är uppfostrad i fel hippiekretsar eller bara är allmänt pantad. Magdalena Ribbing hade förmodligen tagit sig åt hjärtat och svimmat när jag gjorde det jag gjorde. (Men inte hade jag varit där och tagit emot henne och gett henne luktsalt eftersom jag bara fokuserar på fel saker.)

Ölfokus. (Sandra i bakgrunden.)

Så här var det. Bartendern på releasekalasplejset blandade drinkar iklädd svart linne, som knappt klarade av att stänga inne de svällande musklerna. När Sandra klättrade upp på bardisken för att läsa ett stycke ur den nya boken, låtsades jag ta bilder på henne. Smart, va?

Han hade inte en boll på huvudet på riktigt.

Men det var inte där jag gjorde min stora tabbe. Den kom senare, när bartendern stod med ryggen mot oss och fäpplade med slamriga saker samtidigt som musiken skrålade och alla pratade i mun på varandra. Vi försökte få kontakt med honom för att göra en beställning och jag ville faktiskt bara hjälpa till på ett sätt som jag vet brukar funka.

Så jag busvisslade mitt allra finaste busvissel.

Detta busvissel är jag faktiskt är väldigt stolt över och jag har under åren haft enormt stor användning av det i alla möjliga situationer. Det var inte alls den allra värsta visslingen med 87 dB och knorr på slutet utan bara ett ganska beskedligt kvitt-vissel.

Men. Mitt sällskap ryckte till. Alla andra i lokalen ryckte till. Bartendern ryckte till (tror jag det, det var ju det som var meningen). Anna Toss pekade på mig och sa:

– Det var inte jag! Det var inte jag! Det var hon! Hon! Det var hon som visslade!
– Va? Oj, förlåt, sa jag och tittade på bartendern. Tog du illa upp?
– Mja, det är kanske värre att bara slänga pengar på mig, men ja. Man visslar inte, sa bartendern utan att le.
– Man visslar på hundar, inte på folk! förklarade Anna tålmodigt för mig.
– Oj, jag ber verkligen om ursäkt – jag menade inget illa, sa jag och slog ut med armarna och längtade till en basketplan.
– Mhm.

Sa bartendern och såg riktigt, riktigt allvarligt på mig. Resten av kvällen försökte jag fånga hans blick och le lite mot musklerna, men det var stört omöjligt. Jag ville verkligen bara påkalla uppmärksamheten.

Vad betyder då en vissling på en bartender? Att jag ser ner på honom och vill trycka ner honom i skoskaften och inte alls ge honom en massa pengar för en öl? Att jag vill att han går fot och lägger sig ner och spelar död? Är det likadant i alla delar av världen och Sverige?

Om man är en förtjusande dam som kvällen till ära har både dekolletage och (förhållandevis) kort kjol och bara har varit vänligheten själv vid tidigare tillfällen till kontakt och plötsligt ger ifrån sig en vissling i ett av slammersurr fyllt rum … är man då fortfarande värd stegling och rådbråkning?

Förlååååt alla bartendrar! (Jag kanske bör hålla mig hemma och kolla på Melodifestivalen, fotbollsmatcher och Bones och inte röra mig ute bland folk.)

Pssst-uppdatering:
Det skrivs intressanta ting i kommentatorsbåset.

Share
66 kommentarer

Rapport från Språkforum

Redan nu, innan jag börjar skriva, vet jag att ni inte kommer att orka läsa alla bokstäver. Jag ska nämligen rapportera från en väldigt proppfull föreläsardag – Språkforum – där jag själv inte stod på scen mer än i ungefär 13 sekunder.

Ibland går jag på föreläsningar bara för att se hur andra för sig på scen, ibland går jag och lyssnar på människor som har samma intressen som jag: basket eller bokstäver. Igår satt jag och antecknade tills jag fick ont i mina lårmuskelbristningar och skavsår på fötterna. (Ja, helt ologiskt.)

1.
Jonas Hassen Khemiri, författare
“Kreativitet och begriplighet. Finns det en motsättning?”

Jonas Hassen Khmeri och snuttepennorna.

Jag kände mig en smula gubbsjuk fast på ett tantvis där jag satt med likasinnade på första bänkraden. Han är ju så vacker, så vacker. Men det är inte allt. Karln är ju lång som en basketspelare! (Detta är synnerligen viktigt och kan få mig intresserad på ett speciellt sätt eftersom längden och den avslappnade stilen signalerar ”jag är inte bara författare utan även en basketspelare”.)

Jodå, vi fick höra om rappare, om intervjusituationer och om hur alla ord i svenskan egentligen är fågelord. Men jag som alltid fokuserar på viktiga ting lade märke till den stora, tomma whiteboarden och den tre, tjocka pennorna som Jonas Hassen Khemiri ömt hanterade när han egentligen borde ha hållit mig i handen och pratat om dunkar, finter, poäng on the buzzer och coacher.

Efteråt smög Anna Toss och jag fram och pratade lite. Anna undrade ödmjukt med smör i rösten och sammet i blick hur det kom sig att han trodde att vi inte kände till ord som ”chilla”, medan jag ställde kulsprutsfrågor och fick veta att han var 198 cm samt att han har spelat i flera basketlag i Stockholm. Därför måste jag visa upp fotarbetet precis som häromdagen:

– Put your left foot in …

Jag tänker på de där brallorna. Jonas Hassen Khmeri är nästan två meter lång och har vikt upp sina jeans jäääättemycket. Är detta månne världens längsta byxben?

2.
Lena Ekberg, chef för Språkrådet
“Metaforer och andra språkliga bilder. När fungerar de och när blir de (nästan) obegripliga?”

Lena Ekberg med bekant kroppsspråk.

Metaforer är roliga – ja, alla stilfigurer är roliga. Ibland dyker de upp på skärmen utan att man anstränger sig, ibland får man vrida sig runt tangenterna som en disktrasa för att krysta fram något synnerligen fånigt som skapar en inre bild hos läsaren. Enligt Lena Ekberg verkar nyskapande metaforer funka bra så länge läsningen inte stoppas av att bilden kräver för mycket av läsarens kreativitet eller att läsaren börjar misstänka att skribenten har skrivit fel av okunnighet.

Medan jag lärde mig allt om metaforer fascinerades jag än en gång av benen-i-kors-föreläsarstilen. Och det akademiska föreläsarsättet som innebär att man först talar om vad man ska prata om och sedan berättar vad man inte ska berätta om och sedan avslutar med vad man borde ha avslutat med, men inte gör.

– Här önskar jag att jag hade haft en rolig knorr som “en bild säger mer än tusen ord”, men det har jag inte, sa Lena Ekberg så att vi alla fnittrade.

3.
Alma Hjertén Soltancharkari och Emma Leeb-Lundberg, språkkonsulter på Scania
“Språkarbete som lönar sig och standardiserat språk”

Ni ska veta att lastbilschaufförerna sitter och tittar på apparater som recenserar hur man kör. Hela tiden!

Jag skulle gärna hoppa in på alla Sveriges företag för att berätta om hur viktigt språket är och hur man kan förändra företagsklimatet och rent av göra vinsten större genom att fokusera på ett språk som alla begriper. Tydligen finns det en undersökning gjord av Statens Materielverk angående den tid som företag lägger ner på att diskutera vad de egentligen menade när de sa eller skrev det där som de nyss sa eller skrev: tio timmar per anställd och år. Det är bra mycket det, om man tänker efter. (Va? Fiskar Lotten efter jobb? Ooooh ja. Ni skulle bara veta hur lite jag har haft att göra när jag denna vår har hunnit flaxa omkring på alla möjliga tillställningar som inte har gett mig betalt.)

Alma och Ebba med de tusen efternamnen berättade om sitt arbete med att styra upp terminologin på Scania, men deras upplägg påminde såpass mycket om det som vi hade på Nationalencyklopedin att jag bara kände att här skulle man ju ha kunnat effektivisera ännu mer genom att använda gamla encyklopediska databaser.

Förresten. Hett tips till gästföreläsare från stora företag: skippa alla siffror om antalet anställda och hur den senaste tiden har gett klirr i kassan och hur fiffiga just era produkter är om ni föreläser om annat än just företagets framgångar. Om ni måste göra reklam, gör det då så skickligt att åhörarna inte associerar till reklamavbrott på tv.

4.
Lisa Förare Winbladh, matskribent
“Begripliga instruktioner som faktiskt blir följda”

Lisa Förare Winbladh säger “lilla, lilla, lilla”, men jag kommer inte ihåg vad det var som var så litet.

Heja Lisa! Hon föreläste så roligt och initierat och vältaligt och hade också dagens prydligaste skor på sig. Dessutom har hon lagt ut hela sitt föredrag på Taffel, så det är ingen idé att jag berättar mer här. Det heter gubevars ”Om matskribenten som pedagog och pornograf” och är precis så intressant som det låter. Men hur i hela friden kan männschan ha skolkat sig genom all språkundervisning på högstadiet och gymnasiet? Tänk på alla diktanalyser med facit som hon ju missade!

I mina anteckningar står det dock med 17 frågetecken ”vaddå vispa grädden till mjuka toppar” eftersom jag inte någonsin har hört vad mjuka toppar innebär och inte kunde tänka på annat än bysthållarhistoria när jag hörde orden i sammanhanget.

5.
Ola Wikander, författare, översättare och språkvetare
“Språkfel och kreativa felskrivningar i äldre språk”

Ola Wikander for omkring på scenen som ett jehu – det var svårt att få honom skarp i linsen.

Den här fenomenale killen hade om jag hade legat på lite kunnat vara min son. Jag hade varit stolt som en tupp, för jädrar vad han är besatt av språk!

Ola Wikander berättade om hur namn i historien har missuppfattats och tavlor sedan har målats med obegripliga accessoarer. Mose (inte Moses) har därför på somliga bilder horn i pannan medan Vergilius vandrar omkring med en liten pinne i handen – helt i onödan eftersom det bara handlar om missförstånd när deras namn har tolkats i översättningar.

Otroligt fascinerande var det för övrigt att Ola började med att prata skånska för att glida över till en i mina öron obruten rikssvenska. (Många skåningar försöker, men misslyckas eftersom satsmelodin ligger kvar som en kletig folie över orden.)

6.
Bo Löfvendahl, kvalitetsredaktör på Svenska Dagbladet
En morgontidnings språkarbete och gråzonen mellan rätt och fel

– Se, jag har pepitarutig skjorta på mig!

SvD:s felrapporter om de egna artiklarna är i mina ögon det roligaste och intressantaste i hela tidningen. Men de finns inte på nätet! Jag kastade mig efter en otroligt givande föreläsning över Bosse (nu låter jag påskina att vi är på smeknamnsnivå i vår relation, vilket inte kunde vara mer fel) och avbröt dessutom en man som stod och berättade om hur journalistiken var bättre förr.

– En blogg! En kvalitetsblogg! skrek jag. De rättelser som publiceras i tidningen kan ju pluppas rakt in i en blogg och behöver inte ens redigeras! Det fanns en blogg förut, men den uppdaterades jättesällan! Kan inte du…
– Det var en utmärkt idé, sa Bo.
– Ja, för de är ju så roliga!
– Jag ska tänka på saken, sa Bo.
– Jag läser alltid rättelserna först!
– Ja, som sagt, jag ska tänka på saken, det är en utmärkt idé, sa Bo.
– För att jag ÄLSKAR rättelserna!

Här började Bo Löfvendahl flacka med blicken och spana efter den nostalgiske mannen med längtan till gamla tider.

7.
Ola Karlsson, redaktör för Språkrådets skrivregler
“Om läget på regelfronten just nu”

Jag har jobbat med Ola Karlsson, som är en lugn, sansad människa med exakta kunskaper när det gäller svenska skrivregler. Han är inte en blond fladderhoppa som snubblar och skrattar på sig, vilket gör att vi kompletterar varandra perfekt. (Vill jag tro. Jag är dock inte säker på att Ola känner likadant.)

Ola Karlsson tycker att man kan skriva så här som inledningsfras i ett brev:

Hej.

Jag tycker att det ser alldeles avmätt och bedrövligt ut. Det tyckte majoriteten i lokalen också. Men Ola är inte ensam, visade det sig:

Ola och Fredrik är helt överens. Om ”hej” i alla fall.

På frågan om man ska skriva enligt skrivreglerna eller ej, är vi i alla fall överens. Ett autentiskt exempel som Ola visade upp var ett mejl till ett av de politiska partierna:

tja va tykr erat parti om miljön?

Men kolla! Hurra! Ett frågetecken utan mellanslag före!

Dagens allmänbildning: om ni stöter på ordet endonym, ska ni veta att det är t.ex. ortnamn som används i det språk som talas just där, i orten. Alltså København och Göteborg och inte Köpenhamn och Gothenburg.

8.
Karin Milles, språkvetare och författare
“Könsneutralt språk – befrielse eller överförmynderi?”

– Titta, Svenskan växlar mellan att skriva sjuksköterskan Roger och sjukskötaren Roger! Ska det verkligen vara så?

– Hur ska vi ändra språket så att det gäller både män och kvinnor? sa Karin Milles.

Ska vi tvångsändra språket? tänkte jag. Really? Hur har det funkat förut?

– Ett könsneutralt språk ökar begripligheten! fortsatte Karin Milles.

Gör det verkligen det? Om jag som Karin Milles förespråkar säger “min djefla partner” istället för “min djefla man”, kommer det verkligen att göra alla som lyssnar mindre förvirrade?

Alla som blir irriterade av skrivregler och stavningsrekommendationer ska veta att Karin Milles förespråkar att vi tvingar fram ett könsneutralt språk för att öka medvetenheten och därmed visar att män och kvinnor är lika mycket värda. Jag som inte ens hänger med när det gäller om man ska säga handikappad eller rörelsehinder, synskadad eller blind, jag kommer att få det tufft i Karin Milles utopi.

9.
Olle Josephson, professor i nordiska språk, Stockholms universitet
“Om vilken stil som utmärker begriplig svensk bruksprosa 2010”

Nej, här har vi en som inte stod med benen i kors en enda gång.

Ni ser att man idag ska heta antingen Ola eller Olle och ha många efternamn? (Jag är rökt.)

Olle Josephson presenterade “fyra eviga kännetecken” på svensk bruksprosa som han vill att vi alla ska följa:

  • mottagaranpassning
  • fokus (gärna via återkommande ord som betonar ämnet)
  • struktur (att man berättar vad texten handlar om)
  • flyt (att kombinera fokus och struktur)

Det där med flytet kan enligt Olle se ut så här i en kort text som beskriver ett problem och dess lösning:

  1. kärnmening
  2. expanderad kärnmening
  3. förklaring av vad lösningen skulle kunna vara
  4. förklaring av vad lösningen nog är
  5. extra stöd för att lösningen nog är det där vi nämnde nyss

Jomenvisst! Och visste ni att när vi nordbor presenterar oss själva, är danskarna stabila tråkmånsar, norrmännen är dynamiska, expansiva och yviga medan vi svenskar ligger någonstans mittemellan. Lagom, liksom.

Puh!

Ni som nu har hoppat över alla bokstäver ända hit, läst en och annan bildtext och bara tänkt “men hur oooorkar hon, vem bryr sig?” kan istället få förklara detta beteende i kommentatorsbåset:

När alla föredrag var slut, bjöds alla åhörare på vin- och ölmingel. Vingelmingel. På borden med vin stod även små glas med nötter. Anna Toss grabbade tag i ett nötglas, gick 37 cm närmare mig, men blev snabbt tillsagd av en av de andra åhörarna.

– Du, du, du får inte gå iväg sådär med nötterna! sa hon uppbragt och tvingade Anna att ställa tillbaka sitt stöldgods.

(”Uppbragt” är ett typiskt ojvilkendåligromanjagläser-ord.) Men det var inte hennes nötter! Det fanns obegränsade mängder med nötter! Både Anna och jag såg både renliga och beskedliga ut! Va!

Nötterna som inte fick lämna bordet ses strax till vänster om vinglaset.

En liten bonusbild ska ni få, förresten. Det är inte bara föreläsare som fotdansar.

Språktidningens chefredaktör Patrik Hadenius viftade också lite hit och dit. Länge, länge stod han så här.

Uppdatering 26/8 2010:
Alla föreläsningarna finns att se på UR, t.ex. Karin Milles och Jonas Hassen Khmeri. (Och jag sitter i publiken längst fram, vilket ju måste vara det allra intressantaste.) Otrolig service, jag kommer ju i framtiden inte att behöva gå utomhus någonsin.

Share
37 kommentarer

Naket

Jag har svårt när det gäller att sticka ut hakan, uppröra och vara kontroversiell. Ibland vågar jag påstå självklara saker som att kollektiv bestraffning är av ondo eller att handbollsspelare inte ser ut som basketspelare. Men jag håller mig oftast till bagateller och petitesser och trivs med det.

Men så är det detta med den spännande dåtiden som kommer att kollidera med framtiden eftersom nutiden är så flyktig.

Mitt husorgan är ”Husmorslexikon” från mitten av 1950-talet. Där har jag hittat stoff till ofarliga ämnen som huvudbonader, en blindtarmsoperation, kroppskultur, klädkris och hushållstips. Men efter att ha snubblat över David Eberhardts text om hur nakna barn inte är tänkbara på bild idag, tänkte jag visa upp hur det kunde se ut förr. Barn av min tid som jag är  – och påverkad av nutiden – känner även jag att bilderna är hisnande nakna. Utan skanner som jag är, har jag istället fotograferat bilderna i boken – ber om ursäkt för suddkvalitén. (Men det kanske gör barnen lite mindre blottade?)

”Bastubad i en folkskola.”
”Treåringen får hjälpa till att tvätta sig själv.”
”I folkskolorna finns numera ofta tillgång till dusch.”
”Så här tar man upp ett barn ur sängen.” (Men inte ens då lade man väl ner barnen utan blöja?)

Hur känns det att titta på bilderna? Tycker ni att det är obehagligt eller lika naturligt som när era egna eventuella barn – som alla andra barn i en viss ålder – envisas med att slita av sig kläderna i tid och otid bara för att det är det man vill i just denna ålder?

Jag kommer ihåg en scen i Kramer mot Kramer, där en naken kvinna möter huvudpersonen (en åttaårig kille) i en lägenhetskorridor. När jag såg filmen på tv under mitt år i en amerikansk familj i USA, reagerade båda föräldrarna i soffan starkt under just denna scen. De kastade sig över den 13-åriga dottern i familjen och höll för hennes ögon så att hon inte skulle råka se en kvinna alldeles naken. Detta berättade jag skrattande för alla i Sverige när jag kom hem, för det här med nakenhet var ju ingenting. Tyckte jag.

Jovisst är det skillnad på nakna barn och nakna vuxna – men i text och på braskande löpsedlar verkar nästan allt vara tillåtet, medan just bilder är … olämpliga?

För mig är detta en ljuvlig syn. Jag tycker att man kan få amma sina nyfödingar varhelst man vill, om man nu vill det.

Bara så att ni inte ska tro att Husmorslexikonet är en uppenbar skandalbok med enbart nakenbilder, visar jag upp i vilket sammanhang de nakna barnen dyker upp. Strax efter amning kommer nämligen avfall:

“Bilden visar en bekväm och hygieniskt anordnad avfallsuppsamling. Korgen är av plastöverdragen järntråd.”

Barnets kroppsliga (oproportionerliga) utveckling illustreras av denna bild:

“Fyraåringen kan ofta uppbära pappas hatt, medan pappas kavaj ännu når ända ner till fotknölarna.”

Så vad är då min åsikt? Ptja, kanske att nakenhet inte är något man måste sky till alla medel, bara. Vi ser ut som vi gör, barnen ser ut som de gör och en naken kropp här och där kanske inte skadar lika mycket som den där förbaskade bantningshysterin och perfekthetssträvan som kan sammanfattas i uttrycket ”Beach 2010”.

(Ni ser, inte heller idag sticker jag ut hakan. Jag bara påtalar det uppenbara.)

Share
37 kommentarer

Säng-säng-säng, sova-sova

Det är kul med uppfinningar och ny teknik. Och så är det vansinnigt kul med uppfinningar som man inte visste att man behövde. Som Iphonen – det lilla telefondatoriserade surfunderverket som egentligen är av rätt klumpigt format om man har vant sig vid en liten telefon som får en att spreta med lillfingret eftersom den är just det – så liten.

Nu ska vi kombinera min Iphone med mina sovgener.

För så är det – jag har i perioder haft svårt att somna. Om jag ser tillbaka på dessa perioder, så är det inte underligt alls utan fullständigt självklart: 80-timmars jobbveckor på Nationalencyklopedin med två timmars bilpendling varje dag gjorde att jag istället för att sova låg och tänkte på alfabetisering och statusuppdateringar. (Statusuppdatering på NE var inte som på Facebook utan en kod. En artikel som fick status 18 var inskriven, status 23 innebar att faktakollen var gjord och 60 att artikeln var färdig för tryckning.)

Numera har jag bara svårt att somna om jag har druckit espresso eller om jag lägger mig för tidigt. Och det var det jag tänkte att jag skulle kontrollera via Iphonen. Så jag skaffade ”Sleep Cycle”. (Det här kommer inte att låta riktigt klokt för er om ni inte känner till modern teknik. Men min telefon mäter alltså min sömn.)

Man kalibrerar först telefonen så att den verkligen känner av rörelserna i sängen. (Ehum.) Sedan lägger man den bredvid sig, men inte under kudden. Om man har dra-på-lakan med resår som kniper åt, kan man till och med lägga in telefonen under lakanet. Och så ställer man in när man senast vill bli väckt – och så somnar man. Jag har som sagt kommit på att tricket för mig är att inte lägga mig för tidigt – mitt sovtåg går runt midnatt och innan dess är det ingen idé att stå på perrongen och huttra.

Här ser man hur jag satte på Sleep Cycle klockan 23:30 och hur jag slutade röra på mig strax efter midnatt. Och … och … hur jag tydligen var medvetslös och låg helt stilla till strax efter 06 på morgonen.

Det måste ju vara fel, sa jag och lade telefonen lite annorlunda natten efter. (Öronpropparna är ett måste eftersom valrossbrölet från min djefla man inte går att stå ut med.)

Natt nummer två var bättre ur registreringssynvinkel men inte lika skön vad gäller sömnen. Jag somnade tydligen när jag lade huvudet på kudden och glömde därför att trycka in öronpropparna. Strax efter 03 började huset skaka av snarkningarna och tydligen drömde jag under denna natt. (Som vanligt minns jag ingenting.)

Innan alla sovforskare kastar sig över mig och påpekar felmarginaler och personliga sovmönster och yttre påverkan, så ska jag brasklappa själv: jag veeeet. Det här är inte vetenskapligt korrekt och förmodligen är Iphonen och Sleep Cycle ett trubbigt instrument – men det är ju så intressant!

Fredagskvällen blev lugn – jag jobbade lite, såg lite film, jobbade lite mer och lade mig som den festliga fredagsmänniska jag är redan vid halv tolv, full av enbart förväntan inför vad som skulle komma att registreras under natten. Jämför nu denna kurva med den första. Gah! Mäh! Pah! Tråååk!

Nu är vi framme vid natten mellan lördag och söndag. På lördagen var jag först på kusinkalas med massa vin och sedan hemma hos Anna Toss med ännu mera vin och så sprang jag till sista tåget och cyklade hem utan cykellampor mellan polisbilar, bovar och banditer och kom hem till ett hus som var igenbommat och låst och ingen nyckel hade jag … så när jag väl kom i säng var jag liksom inte sömnig utan bara allmänt galen.

Men tydligen somnade jag utan problem – eller om jag bara slutade röra på mig? Tyvärr har jag ingen att fråga när det gäller mina aktiviteter eftersom jag sov i en annan säng än min djefla man (och därför inte behövde öronproppar).

Vad hände klockan halv fyra? En mardröm? Kanske skulle jag precis sätta en trea i en NBA-match och vaknade utan att få njuta av känslan?

Nu börjar jag misströsta. Alla säger ju att man sover dåligt efter alkoholintag, men antingen gör jag de inte eller så är Iphonen och Slep Cycle inte Lotten-kompatibla.

Och hur var det inatt? Booooooring!

Hallå, gör mig till ett projekt på en sömnklinik! Jag sover tydligen helt stilla med händerna på täcket och om jag drömmer, handlar drömmarna om … bokläsning, frimärkssamling och avslappningsövningar?

Hoppsan, nu har jag förträngt den egentliga anledningen till att folk gillar den här uppfinningen: att man väcks när man är på väg upp ur djupsömnen och därför inte känner sig lika trött som när man väcks av en hänsynslös skrällväckarklocka eller en klockradio med Gert Fylking-vrål. Om detta vet jag intet – jag har vaknat av mig själv innan alarmet hinner börja klinka sin stilla gomorronmusik. Och jag har varit precis lika glad som den lärka jag alltid  är.

Som bonus på laxen och extrainformation på moset ska ni än en gång få mitt insomningstrick: jag räknar baklänges från 100. Siffrorna måste jag visualisera – inte bara räkna – och jag ser dem som numrerade basketlinnen som glider fram på flygande galgar. Om jag kommer av mig och börjar fundera på t.ex. oförrätter, efterrätter eller upphovsrätter, måste jag börja om från 100. Och jag har aldrig kommit ner till noll.

_________
Uppdatering

Kanske är det bara jag som bryr mig om min sömn och som vill registrera den, men nya frågor och svar dök upp i morse när jag verkligen inte kunde vakna. Telefonens väckarklocka ringde när jag hade bett den ringa och när någon rörde sig på det knarrande golvet i sovrummet stönade jag ”kolla så att Tolvåringen och Tioåringen får med sig gympakläder” och så somnade jag om utan att ens öppna ögonen och kolla vem det var jag hade pratat med. För jag kunde inte vakna!

Tur att jag hade möjlighet att ta sovmorgon till 09, för det gjorde jag. När man kollar på grafen för denna natt, så ser den lite jobbig ut – men framför allt befann jag mig i djupsömn precis när jag skulle vakna. Och det går ju inte.

En fråga som inte får ett svar: varför sov jag som en prinsessa på en liten ärta fastän inga förutsättningar var annorlunda jämför med andra nätter?
Ett svar på en fråga som inte har ställts: ja, man är helt klart trött om man väcks mitt i djupsömnen.

Share
42 kommentarer

Jag har skådat framtiden!

Igår kvistade jag över till Stockholm för bokbytarpicknick i Humlegården, alldeles framför KB. (Kolla vilken mening, man blir ju alldeles knollrig av alla positivt laddade ord!) Man skulle ju kunna tro att jag bor bortom all ära och redlighet, men det tar faktiskt bara en timme för mig att komma till Centralen – ungefär som att ta tunnelbanan från Alby. Alltså ”kvistar jag över”.

Orsaken var bokbyteriet – men inte för att byta någon speciell bok utan bara för att vara social och trevlig och träffa nya människor. Men som alltid annars, satte jag mig med dem jag redan kände: Anna Toss och Petra Jankov. Men så dök Deeped upp och så kom Bengoboy och så ringde twittrade vi till Sandra och så plötsligt pratade vi med både Metro och Råd & Rön. Stora Bokbytardagen är helt enkelt en förträfflig idé. (Jag hade med mig ungefär åtta böcker och blev av med alla utom en bedrövlig en, av Ulf Lundell, som vi till slut använde som sittunderlag. Den lade jag lite senare på en bänk på Centralen. Nya böcker med mig hem hade jag också: ”Eunuckens gåta” och ”Sighsten”.)

Vid sådana här tillställningar är det brukligt att en väldigt liten minister kommer. Under förra regeringen var det alltid Pagrotsky, igår var det integrationsministern Nyamko Sabuni.

Nyamko Sabuni mellan initiativtagarna Joakim Karlsson och Ida Torkkeli.

Jag ber om ursäkt för att jag som en omogen fjant inte lyssnade på Sabuni – jag var fullt upptagen med att spekulera i vilka i publiken som var livvakter. Då såg jag dessutom att en av åhörarna var Magdalena Ribbing. Jag tänkte gå fram och ta henne i hand, knixa lite grann och tala om att jag tycker om hennes humor. Men så tvekade jag så länge att hon hann försvinna i vimlet.

Paparazzifoto på Magdalena Ribbing.

När Alice Thorburn (bibliotekarie vid Stockholms Stadsbibliotek) skulle komma fram till micken och prata lite om poesi, presenterade Joakim Karlsson henne med orden:

– … och föra ett intressant samtal om poesi, vilket låter både kontroversiellt och motsägelsefullt.

Jag ville ställa mig upp och vråla PROTEST och som Majakovskij springa runt i gul skjorta och måla flygplan i mitt ansikte och deklamera Gråbergssång av Fröding bafatt … bafatt. (Kanske ska jag erbjuda mina tjänster som pekoralistpoet och visa hur kul det är med dikter?) Men istället för att protestera mot en medveten provokation blev jag strängt upptagen med att hitta papper och penna för att kunna skriva upp citatet exakt.

Fast jag har ju glömt att berätta om hur jag skådade framtiden! En av talarna var Alex Schulman, som berättade om sin morfar Sven Stolpe samtidigt som han bjöd upp till en lustiger dans.

– Put your right foot in …

Alex Schulman sade bland annat att Sven Stolpe hade ofattbart många böcker, ”tvåtusen eller så”.

Och det var då jag skådade framtiden! (Han måste ha sagt fel, för i runda slängar 200 000 böcker är mycket. Ungefär 2 000 är det inte.)

Så här kommer det att låta i framtiden:

– Du, ser du henne, hon där borta?
– Jaa … vadårå?
– Det är hon som har … sssccchhhhhh … nästan hundra böcker.
– HUNDRA BÖCKER?
– Inte så högt!
– Men hundra … hundra enskilda böcker? Vad ska hon med dom till?
– Vet inte. Kolla, det ser man ju på henne. Keff guss.
– Man kan ju inte hantera mer än en bok i taget, vad ska hon med hundra till?
– Vet inte, skäll inte på mig!
– Hon suger fett.
– Mmm. Kom, nu sticker vi och badar i Gamla Biblioteket.

Eller hur?

______
Uppdatering

Mina bilder på den dansande Schulman har publicerats även här av nyss nämnde Schulman i ett inlägg där han rättar sig och berättar att Sven Stolpe inte hade 2 000 utan 20 000 böcker.

Share
36 kommentarer

Gårdagen i bilder, bara

Det var meningen att jag igår skulle stå på huvudet i flyttlådor som fortfarande är fulla av saker sedan huset brann. Och att jag skulle fylla bilen med saker som skulle till tippen. Samt att jag skulle kunna gå i alla fall två meter i källaren utan att behöva klättra över något.

Men ack. Jag stötte på så många hinder på vägen att källaren idag är identisk med gårdagens källare.

Först hittade jag en hängmatta bakom en brädhög och blev tvungen att rigga upp den utomhus. Sedan hittade jag en vattenspridare och satte igång den – utomhus. Då kom sju barn i badkläder rusande och distraherade mig så vansinnigt att jag blev tvungen att leta fram kameran. Vilket ju tog jättelång tid!

Läskburken som Sjuåringen har i handen får sin förklaring nedan.

Plötsligt stod gräsklipparen framför mig. Uppfordrande. Det är en handjagare eftersom jag anser att motorgräsklippare är så himla tramsiga. Folk åker till gymmet och tränar sina muskler för att sedan pruttklippa gräsmattan utan att behöva anstränga sig! (Gräsklippning innebär dock för just mig lite planerande och medicinerande eftersom jag är gräsallergiker.) Vår tomt är på 900 kvadratmeter och huset upptar 120 av dem, så det är inte så farligt alls – det går på en timme högst. Eller kanske inte:

Jag måste köpa en lie till nästa gång.

När jag hade kapat maskrosdjungeln med handkraft och svordomar, hittade jag en maskrosuppdragare och satte igång med den tills jag tröttnade och bestämde att barnen kunde tjäna 1 kr per maskrosrot. Sjuåringen drog upp sju och tog sina pengar och köpte en läskburk av sin storebror (se studsmattebilden), medan Tolvåringen drog upp tolv och lade pengarna i sin sparbössa.

När jag sedan försökte påtala för min djefla man att det var hans plikt att omedelbart gå ut i trädgården och i konsekvensens namn dra upp 46 rötter, gick det sämre. Han somnade på stört. (Betingad reflex.)

Sedan kom Artonåringen med en död humla som såg levande ut, varför han placerade den i diverse intressanta positioner. De spelade tv-spel tillsammans, de läste läxor tillsammans, de spelade lite basket och sedan åt de.

”Smaskens”, sa Humlan och högg in.

Ni förstår att man inte kan rota i källaren när det är så intressant ovan mark? När jag i källaren stötte på mina gamla håltänger från en pysselperiod runt 1988, kunde jag dessutom laga studsmattans kantskydd och en älskad presenning. Efter en halvtimmes intensivt hålande, föll tången i småbitar. Pah, åttiotalsskräp.

Under kvällsmaten insåg jag att jag tydligen har snöat in på en krydda.

Koriander x 4.

Koriander som smakade tvål för bara ett par år sedan, har sedan pinjemunsattacken – som gör att rödvin fortfarande smakar plåttermos – smakat bättre och bättre. Underliga äro smaklökarnas vägar. (Även celebriteter drabbas, klicka här.)

Resultatet av gårdagens pyssel är alltså inte en framkomlig källare utan maskrossvullna fingrar, träningsvärk i rumpan och ett axelparti som signalerar att jag är fullkomligt och komplett pantad och en helt oerfaren soldyrkare.

Axeln såg på bilden liksom inte ut som en axel, så jag stoppade in några förklarande ord.

Uppdatering: Suvi bidrar med en rolig fluglänk!

Share
50 kommentarer

Att planera en fest med sjukhustema

Någon som planerar fest och som behöver lite råd?

Basketspelare som hade spelat fotboll och “brutit foten”.

Jorå, jag vet. Alla tycker inte om temafester utan vill gå bort endast i den gamla vanliga jeans-och-hoodiekostymen. Andra vill blott gå på fest i den lilla svarta och ett par fantastiska glitterskor. Och jorå, jag vet – alla tycker inte om sällskapslekar och vill alls inte hoppa säck med ett ägg balanserande på en yxa som hålls i munnen.

Receptionen i väntrummet: läkarlexikon från anno dazumal och “mattallrikarna”.

Men i mitt basketlag har vi nio år i rad avslutat matchsäsongen med en hejdundrande temafest. Vi har liksom vant oss och går glatt med på att läggas i framstupa sidoläge och dricka välkomstdrink som ser ut som – och serveras i något som vanligtvis innehåller – urinprov. Igår sprang vi lydigt ut ur huset när ett kuvert med mjältbrandspulver levererades av en mystisk karl. Vi klädde oss utan knot i hårnät och plasttossor på fötterna och förstod att all väntan på det som komma skulle berodde på landstingets neddragningar.

Gästerna flyr pga. mjältbrandslarm.

Alla fick diplom som var utformade som ett gult recept av den gamla sorten, alla fick ett litet pris, alla fick pussa pokalen (vi vann div III) och alla fick varsin medalj.  Men framför allt fick alla en diagnos, som stockholmssyndrom, plattfot, psykbryt, knälokation, lårbenshalsbrott, gravid, carnivor-fobi, bananfobi, , agorafobi, agrofobi, hypokondri, kleptomani, mytomani, hybris, Münchhausens syndrom, melankoli, mjältsjuka, narkolepsi, koprolali, halgus hallux valgus, dyspepsi, megalomani, erektil dysfunktion, faryngotonsillit, förmaksflimmer, impetigo, migrän, malaria, tinnitus, urininkontinens. Av någon anledning blev det hysteriskt roligt att till exempel titta på en kärnfrisk poängmaskin som sades vara plattfot.

Vi åt maten ur kräkbäcken i papp och serverade jello till efterrätt och skorpa med marmelad till kaffet och drack handsprit till allt. Tipsrundan var på latin, som ju är ett intressant men ologiskt språk för oss oinvigda. Se här till exempel:

1. os = mun (borde ju betyda rolig sommartävling)
2. umbiblicus = navel (borde ju betyda ett runt bibliotek) FEL! Det heter umbilicus och borde betyda bilcirkus.)
3. coxa = höft (borde ju betyda knuffas)
4. supercilium = ögonbryn (borde ju betyda dödstyst)
5. mentum = haka (borde ju betyda tandkrämssmak)
6. genu = knä (borde ju betyda kön)
7. hallux = stortå (borde ju betyda hallampa)
8. caput = huvud (borde ju betyda trasig)
9. digiti manus = fingrar (borde ju betyda nån slags wannabe-pokemon-digimon)
10. nucha = nacke (borde ju betyda hångla)

Attiraljer från psykiatriavd., ortopeden och andra avdelningar. (Proverna från öron-näsa-hals var gjorda av russin och smågrus.)

Så, nu kan även ni anordna en fullständigt perfekt fest!

Share
25 kommentarer

Vem är ”Tugg” i Stjärnornas krig?

Jag har misslyckats som förälder på två punkter.

  1. Inget av barnen skriver dagbok.
  2. Artonåringen ifrågasätter svenskan som språk.

Häromdagen när vi satt vid kvällsmaten och pratade om smutsiga strumpor eller buckliga tapeter, sa Artonåringen plötsligt:

– Men egentligen behövs ju inte svenskan som språk. Egentligen. För om alla i världen hade ett och samma modersmål skulle vi väl egentligen inte förlora något på det? Egentligen?

Förmodligen svimmade jag, för sedan minns jag inte mer. Den dumma ungen har ju rätt. Egentligen. Här försörjer man sig på och älskar det svenska språket och så antyder han att man skulle kunna kapa den gren man sitter på. Liksom. Egentligen.

Det ena följde på det andra och igår satt vi och tittade på ”Stjärnornas krig” – den som är den första filmen egentligen. För att bevisa nyttan och nödvändigheten av att ha en dagbok, sprang jag när filmen var slut ner i källaren (springa är fel ord, man måste  trippa, klättra och åla) och hämtade dagboken från våren 1978 för att visa vilket fantastiskt stort intryck just denna film gjorde på mig då. (Och för att visa hur roligt det är att ha en dagbok, förstås.) Jag upphöjer härmed navelskåderiet till en konst och låter er alla ta del av en nybliven 14-årings inre: jag skrev och ritade allt jag mindes om filmen direkt när jag kom hem. Märk väl, ungdomar, att det här skedde på den tid när man inte hade datorer hemma och inte kunde frossa i bilder och kuriosafakta utan var tvungen att ta allt direkt ur minnet. (Kursiv stil är ordagrant ur dagboken 1978, rak stil inom parentes är mina kommentarer år 2010.)

22/2 1978

”Idag var jag med Kicki, Bitto, Broder Jakob och pappa på STJÄRNORNAS KRIG! Den var för bra!”

(Här ska ordet ”för” alltså markeras starkt, ungefär som det nutida ”fett”.)

Och 16 kr motsvarar idag 60 kr.

”Den handlade om två robotar som hette R2D2 och C3PO. Dom var på ett rymdskepp som plötsligt invaderades av skurkar. Där fanns också en smart prinsessa som blev tillfångatagen av skurkarna. Dom två robotarna flög i en kapsel till en annan planet som bara var öken. Där blev dom och en massa andra robotar förda till en huvudcentral av små, små gubbar med gröna, lysande ögon. Där bodde också en skitsöt kille som hette Luke.”

(Så nu vet ni det: Stjärnornas krig handlar om två robotars irrfärder och ingenting annat. Prinsessan är smart, Luke är söt och man flyger i en kapsel.)

”Han valde ut R2D2 och C3PO till ett jobb. R2D2 talade ett obegripligt språk, som bara  C3PO förstod, för han talade alla språk.”

(Ojoj, nu är vi där igen: språk och mångfald samt nyttan av tolkar och översättare.)

”Sedan träffade Luke en gubbe: Ben Kenobi. Han hade en kraft som Luke skulle lära sig. Lukes faster och farbror blev dödade av skurkarna. Då for R2D2 och C3PO, Luke och Ben och skulle rädda prinsessan.

Dom mellanlandade på en planet för att dom skulle hitta ett rymdskepp som flög fortare än deras eget fordon.”

Luke och hans fordon. (Och en väldigt markerad uppnäsa.)

”Dom gick in på ett café på den nya planeten och där fanns det jätteroliga monster.”

Hur kunde jag memorera allt detta där jag satt i biosalongen?

(Som den oskuld jag har varit i hela mitt liv, insåg jag inte att det fanns något som hette bar, utan trodde att alla ställen där man samlas och har det trevligt, var caféer.)

”Sedan hittade dom en söt kille med en jätte-apa-gorilla-björn som hade ett rymdskepp som kunde flyga 5 x ljusets hastighet! Och dom for iväg.

I det nya skeppet/fordonet spelade R2D2 och ’Tugg’ – som apan hette – ett slags schack som var skitskoj. Och så kom dom av misstag in i ett skepp som var stort som en planet. Men … prinsessan fanns där! Med skurkarna!”

Vänta. Stopp. Tugg? TUGG? Chewbacca eller Chewie hette alltså TUGG? Jahaja. jomen, det här med det svenska språket kan ju förgylla vilken svensk översättning som helst.

Mina nonchalanta blasé-barn lade nästan inte märke till denna scen över huvud taget.

”Dom slogs och det var SKITSPÄNNANDE och ROLIGT. Dom befriade prinsessan och höll på att bli ihjälklämda i ett soprum. SKITSKOJ! Sedan slogs och skojade dom i ett kör. SKITSPÄNNANDE!

Ben dog sedan – med vilje – och Luke fick hans kraft. Sen for dom iväg till prinsessans planet. Sen for Luke och prinsessans planet-bor iväg för att spränga skurkarnas planet.”

Ni ser vilket outplånligt intryck Darth Vader gjorde på mig? Noooot.

Såja. Nu känner ni väl att det är bra att skriva dagbok och att … att … ja. Det var kanske bara det. (Jag vill ha kvar alla språk i världen, även de utdöda och jag älskar att man kan behärska flera språk, men egentligen … snyft.)

– Men mamma! säger Artonåringen nu. Jag har ju sparat alla mina msn-konversationer sedan 2005! Som en dagbok liksom!

Ah. Bra. Min fiiiina son.

– Fast nästan allt är på engelska förstås.

Jädra unge.

Tugg och Han Solo.
Share
27 kommentarer