Ni vet när man är bombsäker på att pösbyxor är av ondo (1980), att videoapparater kommer att förstöra all världens filmer (1981), när man tror att nyblivna föräldrar i ens omgivning har fel bara för att man själv inte har några barn (1990), när man är övertygad om att man kan snickra allt själv för att, pah, det ju inte är någon konst att snickra (2001) och när man tror att man aldrig frivilligt kommer att stoppa den där vedervärdiga kryddan koriander i munnen (2009)?
Och man faktiskt har fel?
Och man inser att det är dags att ruska av sig den där gamla åsikten, erkänna sin gamla synapskollaps och välja mellan att antingen öppna dörren till nya erfarenheter eller bara dra något gammalt över sig?
Intervjun med Jan Guillou publicerades igår på avdelningen ”Mat & Hälsa” i SvD. Det tycker jag passar bra, för det är synnerligen hälsosamt att upptäcka nya sidor av sig själv. Samtidigt som man äter t.ex. koriander.
Låt mig nu få ångra dessa bombsäkra uttalanden som jag häver ur mig utan att skämmas:
det är idiotiskt att springa maraton
sommarpratare blir man bara om man känner rätt personer
det är omöjligt att komma på grön kvist efter 45-årsåldern
Redan nu, innan jag börjar skriva, vet jag att ni inte kommer att orka läsa alla bokstäver. Jag ska nämligen rapportera från en väldigt proppfull föreläsardag – Språkforum – där jag själv inte stod på scen mer än i ungefär 13 sekunder.
Ibland går jag på föreläsningar bara för att se hur andra för sig på scen, ibland går jag och lyssnar på människor som har samma intressen som jag: basket eller bokstäver. Igår satt jag och antecknade tills jag fick ont i mina lårmuskelbristningar och skavsår på fötterna. (Ja, helt ologiskt.)
1.
Jonas Hassen Khemiri, författare
”Kreativitet och begriplighet. Finns det en motsättning?”
Jag kände mig en smula gubbsjuk fast på ett tantvis där jag satt med likasinnade på första bänkraden. Han är ju så vacker, så vacker. Men det är inte allt. Karln är ju lång som en basketspelare! (Detta är synnerligen viktigt och kan få mig intresserad på ett speciellt sätt eftersom längden och den avslappnade stilen signalerar ”jag är inte bara författare utan även en basketspelare”.)
Jodå, vi fick höra om rappare, om intervjusituationer och om hur alla ord i svenskan egentligen är fågelord. Men jag som alltid fokuserar på viktiga ting lade märke till den stora, tomma whiteboarden och den tre, tjocka pennorna som Jonas Hassen Khemiri ömt hanterade när han egentligen borde ha hållit mig i handen och pratat om dunkar, finter, poäng on the buzzer och coacher.
Efteråt smög Anna Toss och jag fram och pratade lite. Anna undrade ödmjukt med smör i rösten och sammet i blick hur det kom sig att han trodde att vi inte kände till ord som ”chilla”, medan jag ställde kulsprutsfrågor och fick veta att han var 198 cm samt att han har spelat i flera basketlag i Stockholm. Därför måste jag visa upp fotarbetet precis som häromdagen:
Jag tänker på de där brallorna. Jonas Hassen Khmeri är nästan två meter lång och har vikt upp sina jeans jäääättemycket. Är detta månne världens längsta byxben?
2.
Lena Ekberg, chef för Språkrådet
”Metaforer och andra språkliga bilder. När fungerar de och när blir de (nästan) obegripliga?”
Metaforer är roliga – ja, alla stilfigurer är roliga. Ibland dyker de upp på skärmen utan att man anstränger sig, ibland får man vrida sig runt tangenterna som en disktrasa för att krysta fram något synnerligen fånigt som skapar en inre bild hos läsaren. Enligt Lena Ekberg verkar nyskapande metaforer funka bra så länge läsningen inte stoppas av att bilden kräver för mycket av läsarens kreativitet eller att läsaren börjar misstänka att skribenten har skrivit fel av okunnighet.
Medan jag lärde mig allt om metaforer fascinerades jag än en gång av benen-i-kors-föreläsarstilen. Och det akademiska föreläsarsättet som innebär att man först talar om vad man ska prata om och sedan berättar vad man inte ska berätta om och sedan avslutar med vad man borde ha avslutat med, men inte gör.
– Här önskar jag att jag hade haft en rolig knorr som ”en bild säger mer än tusen ord”, men det har jag inte, sa Lena Ekberg så att vi alla fnittrade.
3.
Alma Hjertén Soltancharkari och Emma Leeb-Lundberg, språkkonsulter på Scania
”Språkarbete som lönar sig och standardiserat språk”
Jag skulle gärna hoppa in på alla Sveriges företag för att berätta om hur viktigt språket är och hur man kan förändra företagsklimatet och rent av göra vinsten större genom att fokusera på ett språk som alla begriper. Tydligen finns det en undersökning gjord av Statens Materielverk angående den tid som företag lägger ner på att diskutera vad de egentligen menade när de sa eller skrev det där som de nyss sa eller skrev: tio timmar per anställd och år. Det är bra mycket det, om man tänker efter. (Va? Fiskar Lotten efter jobb? Ooooh ja. Ni skulle bara veta hur lite jag har haft att göra när jag denna vår har hunnit flaxa omkring på alla möjliga tillställningar som inte har gett mig betalt.)
Alma och Ebba med de tusen efternamnen berättade om sitt arbete med att styra upp terminologin på Scania, men deras upplägg påminde såpass mycket om det som vi hade på Nationalencyklopedin att jag bara kände att här skulle man ju ha kunnat effektivisera ännu mer genom att använda gamla encyklopediska databaser.
Förresten. Hett tips till gästföreläsare från stora företag: skippa alla siffror om antalet anställda och hur den senaste tiden har gett klirr i kassan och hur fiffiga just era produkter är om ni föreläser om annat än just företagets framgångar. Om ni måste göra reklam, gör det då så skickligt att åhörarna inte associerar till reklamavbrott på tv.
4.
Lisa Förare Winbladh, matskribent
”Begripliga instruktioner som faktiskt blir följda”
Heja Lisa! Hon föreläste så roligt och initierat och vältaligt och hade också dagens prydligaste skor på sig. Dessutom har hon lagt ut hela sitt föredrag på Taffel, så det är ingen idé att jag berättar mer här. Det heter gubevars ”Om matskribenten som pedagog och pornograf” och är precis så intressant som det låter. Men hur i hela friden kan männschan ha skolkat sig genom all språkundervisning på högstadiet och gymnasiet? Tänk på alla diktanalyser med facit som hon ju missade!
I mina anteckningar står det dock med 17 frågetecken ”vaddå vispa grädden till mjuka toppar” eftersom jag inte någonsin har hört vad mjuka toppar innebär och inte kunde tänka på annat än bysthållarhistoria när jag hörde orden i sammanhanget.
5. Ola Wikander, författare, översättare och språkvetare
”Språkfel och kreativa felskrivningar i äldre språk”
Den här fenomenale killen hade om jag hade legat på lite kunnat vara min son. Jag hade varit stolt som en tupp, för jädrar vad han är besatt av språk!
Ola Wikander berättade om hur namn i historien har missuppfattats och tavlor sedan har målats med obegripliga accessoarer. Mose (inte Moses) har därför på somliga bilder horn i pannan medan Vergilius vandrar omkring med en liten pinne i handen – helt i onödan eftersom det bara handlar om missförstånd när deras namn har tolkats i översättningar.
Otroligt fascinerande var det för övrigt att Ola började med att prata skånska för att glida över till en i mina öron obruten rikssvenska. (Många skåningar försöker, men misslyckas eftersom satsmelodin ligger kvar som en kletig folie över orden.)
6.
Bo Löfvendahl, kvalitetsredaktör på Svenska Dagbladet
”En morgontidnings språkarbete och gråzonen mellan rätt och fel”
SvD:s felrapporter om de egna artiklarna är i mina ögon det roligaste och intressantaste i hela tidningen. Men de finns inte på nätet! Jag kastade mig efter en otroligt givande föreläsning över Bosse (nu låter jag påskina att vi är på smeknamnsnivå i vår relation, vilket inte kunde vara mer fel) och avbröt dessutom en man som stod och berättade om hur journalistiken var bättre förr.
– En blogg! En kvalitetsblogg! skrek jag. De rättelser som publiceras i tidningen kan ju pluppas rakt in i en blogg och behöver inte ens redigeras! Det fanns en blogg förut, men den uppdaterades jättesällan! Kan inte du…
– Det var en utmärkt idé, sa Bo.
– Ja, för de är ju så roliga!
– Jag ska tänka på saken, sa Bo.
– Jag läser alltid rättelserna först!
– Ja, som sagt, jag ska tänka på saken, det är en utmärkt idé, sa Bo.
– För att jag ÄLSKAR rättelserna!
Här började Bo Löfvendahl flacka med blicken och spana efter den nostalgiske mannen med längtan till gamla tider.
Jag har jobbat med Ola Karlsson, som är en lugn, sansad människa med exakta kunskaper när det gäller svenska skrivregler. Han är inte en blond fladderhoppa som snubblar och skrattar på sig, vilket gör att vi kompletterar varandra perfekt. (Vill jag tro. Jag är dock inte säker på att Ola känner likadant.)
Ola Karlsson tycker att man kan skriva så här som inledningsfras i ett brev:
Hej.
Jag tycker att det ser alldeles avmätt och bedrövligt ut. Det tyckte majoriteten i lokalen också. Men Ola är inte ensam, visade det sig:
På frågan om man ska skriva enligt skrivreglerna eller ej, är vi i alla fall överens. Ett autentiskt exempel som Ola visade upp var ett mejl till ett av de politiska partierna:
tja va tykr erat parti om miljön?
Men kolla! Hurra! Ett frågetecken utan mellanslag före!
Dagens allmänbildning: om ni stöter på ordet endonym, ska ni veta att det är t.ex. ortnamn som används i det språk som talas just där, i orten. Alltså København och Göteborg och inte Köpenhamn och Gothenburg.
8.
Karin Milles, språkvetare och författare
”Könsneutralt språk – befrielse eller överförmynderi?”
– Hur ska vi ändra språket så att det gäller både män och kvinnor? sa Karin Milles.
Ska vi tvångsändra språket? tänkte jag. Really? Hur har det funkat förut?
– Ett könsneutralt språk ökar begripligheten! fortsatte Karin Milles.
Gör det verkligen det? Om jag som Karin Milles förespråkar säger ”min djefla partner” istället för ”min djefla man”, kommer det verkligen att göra alla som lyssnar mindre förvirrade?
Alla som blir irriterade av skrivregler och stavningsrekommendationer ska veta att Karin Milles förespråkar att vi tvingar fram ett könsneutralt språk för att öka medvetenheten och därmed visar att män och kvinnor är lika mycket värda. Jag som inte ens hänger med när det gäller om man ska säga handikappad eller rörelsehinder, synskadad eller blind, jag kommer att få det tufft i Karin Milles utopi.
9.
Olle Josephson, professor i nordiska språk, Stockholms universitet
”Om vilken stil som utmärker begriplig svensk bruksprosa 2010”
Ni ser att man idag ska heta antingen Ola eller Olle och ha många efternamn? (Jag är rökt.)
Olle Josephson presenterade ”fyra eviga kännetecken” på svensk bruksprosa som han vill att vi alla ska följa:
mottagaranpassning
fokus (gärna via återkommande ord som betonar ämnet)
struktur (att man berättar vad texten handlar om)
flyt (att kombinera fokus och struktur)
Det där med flytet kan enligt Olle se ut så här i en kort text som beskriver ett problem och dess lösning:
kärnmening
expanderad kärnmening
förklaring av vad lösningen skulle kunna vara
förklaring av vad lösningen nog är
extra stöd för att lösningen nog är det där vi nämnde nyss
Jomenvisst! Och visste ni att när vi nordbor presenterar oss själva, är danskarna stabila tråkmånsar, norrmännen är dynamiska, expansiva och yviga medan vi svenskar ligger någonstans mittemellan. Lagom, liksom.
Puh!
Ni som nu har hoppat över alla bokstäver ända hit, läst en och annan bildtext och bara tänkt ”men hur oooorkar hon, vem bryr sig?” kan istället få förklara detta beteende i kommentatorsbåset:
När alla föredrag var slut, bjöds alla åhörare på vin- och ölmingel. Vingelmingel. På borden med vin stod även små glas med nötter. Anna Toss grabbade tag i ett nötglas, gick 37 cm närmare mig, men blev snabbt tillsagd av en av de andra åhörarna.
– Du, du, du får inte gå iväg sådär med nötterna! sa hon uppbragt och tvingade Anna att ställa tillbaka sitt stöldgods.
(”Uppbragt” är ett typiskt ojvilkendåligromanjagläser-ord.) Men det var inte hennes nötter! Det fanns obegränsade mängder med nötter! Både Anna och jag såg både renliga och beskedliga ut! Va!
En liten bonusbild ska ni få, förresten. Det är inte bara föreläsare som fotdansar.
Uppdatering 26/8 2010:
Alla föreläsningarna finns att se på UR, t.ex. Karin Milles och Jonas Hassen Khmeri. (Och jag sitter i publiken längst fram, vilket ju måste vara det allra intressantaste.) Otrolig service, jag kommer ju i framtiden inte att behöva gå utomhus någonsin.
Jag har svårt när det gäller att sticka ut hakan, uppröra och vara kontroversiell. Ibland vågar jag påstå självklara saker som att kollektiv bestraffning är av ondo eller att handbollsspelare inte ser ut som basketspelare. Men jag håller mig oftast till bagateller och petitesser och trivs med det.
Men så är det detta med den spännande dåtiden som kommer att kollidera med framtiden eftersom nutiden är så flyktig.
Mitt husorgan är ”Husmorslexikon” från mitten av 1950-talet. Där har jag hittat stoff till ofarliga ämnen som huvudbonader, en blindtarmsoperation, kroppskultur, klädkris och hushållstips. Men efter att ha snubblat över David Eberhardts text om hur nakna barn inte är tänkbara på bild idag, tänkte jag visa upp hur det kunde se ut förr. Barn av min tid som jag är – och påverkad av nutiden – känner även jag att bilderna är hisnande nakna. Utan skanner som jag är, har jag istället fotograferat bilderna i boken – ber om ursäkt för suddkvalitén. (Men det kanske gör barnen lite mindre blottade?)
Hur känns det att titta på bilderna? Tycker ni att det är obehagligt eller lika naturligt som när era egna eventuella barn – som alla andra barn i en viss ålder – envisas med att slita av sig kläderna i tid och otid bara för att det är det man vill i just denna ålder?
Jag kommer ihåg en scen i Kramer mot Kramer, där en naken kvinna möter huvudpersonen (en åttaårig kille) i en lägenhetskorridor. När jag såg filmen på tv under mitt år i en amerikansk familj i USA, reagerade båda föräldrarna i soffan starkt under just denna scen. De kastade sig över den 13-åriga dottern i familjen och höll för hennes ögon så att hon inte skulle råka se en kvinna alldeles naken. Detta berättade jag skrattande för alla i Sverige när jag kom hem, för det här med nakenhet var ju ingenting. Tyckte jag.
Jovisst är det skillnad på nakna barn och nakna vuxna – men i text och på braskande löpsedlar verkar nästan allt vara tillåtet, medan just bilder är … olämpliga?
Bara så att ni inte ska tro att Husmorslexikonet är en uppenbar skandalbok med enbart nakenbilder, visar jag upp i vilket sammanhang de nakna barnen dyker upp. Strax efter amning kommer nämligen avfall:
Barnets kroppsliga (oproportionerliga) utveckling illustreras av denna bild:
Så vad är då min åsikt? Ptja, kanske att nakenhet inte är något man måste sky till alla medel, bara. Vi ser ut som vi gör, barnen ser ut som de gör och en naken kropp här och där kanske inte skadar lika mycket som den där förbaskade bantningshysterin och perfekthetssträvan som kan sammanfattas i uttrycket ”Beach 2010”.
(Ni ser, inte heller idag sticker jag ut hakan. Jag bara påtalar det uppenbara.)
Det är kul med uppfinningar och ny teknik. Och så är det vansinnigt kul med uppfinningar som man inte visste att man behövde. Som Iphonen – det lilla telefondatoriserade surfunderverket som egentligen är av rätt klumpigt format om man har vant sig vid en liten telefon som får en att spreta med lillfingret eftersom den är just det – så liten.
Nu ska vi kombinera min Iphone med mina sovgener.
För så är det – jag har i perioder haft svårt att somna. Om jag ser tillbaka på dessa perioder, så är det inte underligt alls utan fullständigt självklart: 80-timmars jobbveckor på Nationalencyklopedin med två timmars bilpendling varje dag gjorde att jag istället för att sova låg och tänkte på alfabetisering och statusuppdateringar. (Statusuppdatering på NE var inte som på Facebook utan en kod. En artikel som fick status 18 var inskriven, status 23 innebar att faktakollen var gjord och 60 att artikeln var färdig för tryckning.)
Numera har jag bara svårt att somna om jag har druckit espresso eller om jag lägger mig för tidigt. Och det var det jag tänkte att jag skulle kontrollera via Iphonen. Så jag skaffade ”Sleep Cycle”. (Det här kommer inte att låta riktigt klokt för er om ni inte känner till modern teknik. Men min telefon mäter alltså min sömn.)
Man kalibrerar först telefonen så att den verkligen känner av rörelserna i sängen. (Ehum.) Sedan lägger man den bredvid sig, men inte under kudden. Om man har dra-på-lakan med resår som kniper åt, kan man till och med lägga in telefonen under lakanet. Och så ställer man in när man senast vill bli väckt – och så somnar man. Jag har som sagt kommit på att tricket för mig är att inte lägga mig för tidigt – mitt sovtåg går runt midnatt och innan dess är det ingen idé att stå på perrongen och huttra.
Här ser man hur jag satte på Sleep Cycle klockan 23:30 och hur jag slutade röra på mig strax efter midnatt. Och … och … hur jag tydligen var medvetslös och låg helt stilla till strax efter 06 på morgonen.
Det måste ju vara fel, sa jag och lade telefonen lite annorlunda natten efter. (Öronpropparna är ett måste eftersom valrossbrölet från min djefla man inte går att stå ut med.)
Natt nummer två var bättre ur registreringssynvinkel men inte lika skön vad gäller sömnen. Jag somnade tydligen när jag lade huvudet på kudden och glömde därför att trycka in öronpropparna. Strax efter 03 började huset skaka av snarkningarna och tydligen drömde jag under denna natt. (Som vanligt minns jag ingenting.)
Innan alla sovforskare kastar sig över mig och påpekar felmarginaler och personliga sovmönster och yttre påverkan, så ska jag brasklappa själv: jag veeeet. Det här är inte vetenskapligt korrekt och förmodligen är Iphonen och Sleep Cycle ett trubbigt instrument – men det är ju så intressant!
Fredagskvällen blev lugn – jag jobbade lite, såg lite film, jobbade lite mer och lade mig som den festliga fredagsmänniska jag är redan vid halv tolv, full av enbart förväntan inför vad som skulle komma att registreras under natten. Jämför nu denna kurva med den första. Gah! Mäh! Pah! Tråååk!
Nu är vi framme vid natten mellan lördag och söndag. På lördagen var jag först på kusinkalas med massa vin och sedan hemma hos Anna Toss med ännu mera vin och så sprang jag till sista tåget och cyklade hem utan cykellampor mellan polisbilar, bovar och banditer och kom hem till ett hus som var igenbommat och låst och ingen nyckel hade jag … så när jag väl kom i säng var jag liksom inte sömnig utan bara allmänt galen.
Men tydligen somnade jag utan problem – eller om jag bara slutade röra på mig? Tyvärr har jag ingen att fråga när det gäller mina aktiviteter eftersom jag sov i en annan säng än min djefla man (och därför inte behövde öronproppar).
Vad hände klockan halv fyra? En mardröm? Kanske skulle jag precis sätta en trea i en NBA-match och vaknade utan att få njuta av känslan?
Nu börjar jag misströsta. Alla säger ju att man sover dåligt efter alkoholintag, men antingen gör jag de inte eller så är Iphonen och Slep Cycle inte Lotten-kompatibla.
Och hur var det inatt? Booooooring!
Hallå, gör mig till ett projekt på en sömnklinik! Jag sover tydligen helt stilla med händerna på täcket och om jag drömmer, handlar drömmarna om … bokläsning, frimärkssamling och avslappningsövningar?
Hoppsan, nu har jag förträngt den egentliga anledningen till att folk gillar den här uppfinningen: att man väcks när man är på väg upp ur djupsömnen och därför inte känner sig lika trött som när man väcks av en hänsynslös skrällväckarklocka eller en klockradio med Gert Fylking-vrål. Om detta vet jag intet – jag har vaknat av mig själv innan alarmet hinner börja klinka sin stilla gomorronmusik. Och jag har varit precis lika glad som den lärka jag alltid är.
Som bonus på laxen och extrainformation på moset ska ni än en gång få mitt insomningstrick: jag räknar baklänges från 100. Siffrorna måste jag visualisera – inte bara räkna – och jag ser dem som numrerade basketlinnen som glider fram på flygande galgar. Om jag kommer av mig och börjar fundera på t.ex. oförrätter, efterrätter eller upphovsrätter, måste jag börja om från 100. Och jag har aldrig kommit ner till noll.
_________ Uppdatering
Kanske är det bara jag som bryr mig om min sömn och som vill registrera den, men nya frågor och svar dök upp i morse när jag verkligen inte kunde vakna. Telefonens väckarklocka ringde när jag hade bett den ringa och när någon rörde sig på det knarrande golvet i sovrummet stönade jag ”kolla så att Tolvåringen och Tioåringen får med sig gympakläder” och så somnade jag om utan att ens öppna ögonen och kolla vem det var jag hade pratat med. För jag kunde inte vakna!
Tur att jag hade möjlighet att ta sovmorgon till 09, för det gjorde jag. När man kollar på grafen för denna natt, så ser den lite jobbig ut – men framför allt befann jag mig i djupsömn precis när jag skulle vakna. Och det går ju inte.
En fråga som inte får ett svar: varför sov jag som en prinsessa på en liten ärta fastän inga förutsättningar var annorlunda jämför med andra nätter? Ett svar på en fråga som inte har ställts: ja, man är helt klart trött om man väcks mitt i djupsömnen.
Jag mejlade nyss detta till Magdalena Ribbing, som är bra på att uppfostra vuxna människor:
”Hej!
Jag skulle behöva en ribbingsk åthutning i form av en tidningsartikel att sätta upp i den lokala affären eller dela ut i brevlådorna i hela grannskapet eftersom mina åsikter inte väger lika tungt som dina.
Igår – när det var rena rama julivädret ända till midnatt – kördes motorgräsklippare till halv tio på kvällen. Och i morse kl 07 var det dags igen i en annan trädgård. Helst skulle jag förstås vilja att ALLA klippte gräset med sina förbaskade brumbrum-maskiner endast kl 10 på tisdagar, men det går ju inte.
Jag ställer alltså ingen fråga, utan vill att folk som läser dig får sig en tankeställare. De river sönder sommarstiltjen … de knuffar omkull mina vinglas … de tänker sig inte för … och det är inte en generationsfråga. Ung som gammal kör de utan att tänka sig för. Däremot verkar det vara en intressant – mycket stor – övervikt vad gäller könsfördelningen.”
Man kan ju inte lagstifta om sådant här; det handlar ju bara om vanligt folkvett. (Och eftersom jag pga. motorgräsklipparna inte kunde sitta ute på verandan och dricka vin igår, är jag full av vett.)
Fyll kommentatorsbåset med åsikter och tips, kaloriförbrukningssiffror och muskelträningstabeller och förklara hur vi kan göra detta med handjagare till en folkrörelse! (Ni som är motorgräsklipparmissbrukare kan få erkänna det också. Vi lovar att vara snälla mot er … trots allt.)
__________ Uppdatering
Magdalena Ribbing verkar ha etikettjour hela nätterna, för jag fick oerhört snabbt svar från henne. Däremot fick jag formulera mitt problem i en korrekt fråga först:
”Jag är vän av ordning och väluppfostran och försöker inordna mig i både skrivna och oskrivna regelverk. Men nu undrar jag vad som är av god sed när det gäller motorgräsklippare, slipmaskiner, motorsågar och Per Gesslemusik i ett helt normalt villaområde i Sverige.”
Svar:
”Allt mänskligt umgänge, inte minst det som innebär viss ofrivillighet såsom med grannar, kräver hänsyn. Därmed menas både att ta och att visa denna hänsyn. I begreppet hänsyn finns också tolerans. Du skulle inte ha ställt frågan om du inte var, är förmodligen, störd av hänsynslösa grannar. Du har rätt att kräva viss hänsyn av dina grannar, och de har rätt att förvänta sig att du visar dem viss tolerans.
Alltså: motorgräsklippare, slipmaskiner osv enligt din uppräkning, liksom grillande och annat ljud- och luftburet störande, ska ske med stor hänsyn till omgivningen. Likaså ska omgivningen ha tålamod med andra som kan behöva köra sin gräsklippare-motorsåg-korvgrill eller öva körsång på tomten då och då.
Någon absolut tystnad kan man inte förvänta sig. Men man kan utgå från att andra inte medvetet stör, i alla fall inte i intill outhärdlighet. Därför kan man grannledes komma överens om när det är rimligt att buller och osande kan spridas. Som granne är man en del i en gemenskap oavsett om man har valt den eller bara råkat hamna i den. Gör upp med dina bullrande grannar om att gräsklippningen, motorsågandet med mera inte får utövas mellan kl 16 och 20, exempelvis, eftersom det kan vara vettig sällskapstid utomhus för flertalet grannar. Skriv ett likalydande älskvärt meddelande till alla i grannskapet, eller ta upp ärendet på exempelvis vägsamfällighetens nästa möte. Det gäller att skaffa majoritet för beslutet, helst total enighet.
Men du kan också gå den enkla vägen, med de risker detta innebär, att ta direkt kontakt med störarna, och säga som det är: ”vi har svårt att klara ert motorgräsklippande-sågande-musikutövande hela dygnet, kan vi enas om att ha tiden mellan kl 16 och 20 som fredad?”
Alla förstår inte att deras motorgräsklippare och musikmaskin inte upphör att låta vid tomtgränsen. Det måste du visa tolerans för och vänligt förklara detta akustiska fenomen.
Igår kvistade jag över till Stockholm för bokbytarpicknick i Humlegården, alldeles framför KB. (Kolla vilken mening, man blir ju alldeles knollrig av alla positivt laddade ord!) Man skulle ju kunna tro att jag bor bortom all ära och redlighet, men det tar faktiskt bara en timme för mig att komma till Centralen – ungefär som att ta tunnelbanan från Alby. Alltså ”kvistar jag över”.
Orsaken var bokbyteriet – men inte för att byta någon speciell bok utan bara för att vara social och trevlig och träffa nya människor. Men som alltid annars, satte jag mig med dem jag redan kände: Anna Toss och Petra Jankov. Men så dök Deeped upp och så kom Bengoboy och så ringde twittrade vi till Sandra och så plötsligt pratade vi med både Metro och Råd & Rön. Stora Bokbytardagen är helt enkelt en förträfflig idé. (Jag hade med mig ungefär åtta böcker och blev av med alla utom en bedrövlig en, av Ulf Lundell, som vi till slut använde som sittunderlag. Den lade jag lite senare på en bänk på Centralen. Nya böcker med mig hem hade jag också: ”Eunuckens gåta” och ”Sighsten”.)
Vid sådana här tillställningar är det brukligt att en väldigt liten minister kommer. Under förra regeringen var det alltid Pagrotsky, igår var det integrationsministern Nyamko Sabuni.
Jag ber om ursäkt för att jag som en omogen fjant inte lyssnade på Sabuni – jag var fullt upptagen med att spekulera i vilka i publiken som var livvakter. Då såg jag dessutom att en av åhörarna var Magdalena Ribbing. Jag tänkte gå fram och ta henne i hand, knixa lite grann och tala om att jag tycker om hennes humor. Men så tvekade jag så länge att hon hann försvinna i vimlet.
När Alice Thorburn (bibliotekarie vid Stockholms Stadsbibliotek) skulle komma fram till micken och prata lite om poesi, presenterade Joakim Karlsson henne med orden:
– … och föra ett intressant samtal om poesi, vilket låter både kontroversiellt och motsägelsefullt.
Jag ville ställa mig upp och vråla PROTEST och som Majakovskij springa runt i gul skjorta och måla flygplan i mitt ansikte och deklamera Gråbergssång av Fröding bafatt … bafatt. (Kanske ska jag erbjuda mina tjänster som pekoralistpoet och visa hur kul det är med dikter?) Men istället för att protestera mot en medveten provokation blev jag strängt upptagen med att hitta papper och penna för att kunna skriva upp citatet exakt.
Fast jag har ju glömt att berätta om hur jag skådade framtiden! En av talarna var Alex Schulman, som berättade om sin morfar Sven Stolpe samtidigt som han bjöd upp till en lustiger dans.
Alex Schulman sade bland annat att Sven Stolpe hade ofattbart många böcker, ”tvåtusen eller så”.
Och det var då jag skådade framtiden! (Han måste ha sagt fel, för i runda slängar 200 000 böcker är mycket. Ungefär 2 000 är det inte.)
Så här kommer det att låta i framtiden:
– Du, ser du henne, hon där borta?
– Jaa … vadårå?
– Det är hon som har … sssccchhhhhh … nästan hundra böcker.
– HUNDRA BÖCKER?
– Inte så högt!
– Men hundra … hundra enskilda böcker? Vad ska hon med dom till?
– Vet inte. Kolla, det ser man ju på henne. Keff guss.
– Man kan ju inte hantera mer än en bok i taget, vad ska hon med hundra till?
– Vet inte, skäll inte på mig!
– Hon suger fett.
– Mmm. Kom, nu sticker vi och badar i Gamla Biblioteket.
Eller hur?
______
Uppdatering Mina bilder på den dansande Schulman har publicerats även här av nyss nämnde Schulman i ett inlägg där han rättar sig och berättar att Sven Stolpe inte hade 2 000 utan 20 000 böcker.
Det var meningen att jag igår skulle stå på huvudet i flyttlådor som fortfarande är fulla av saker sedan huset brann. Och att jag skulle fylla bilen med saker som skulle till tippen. Samt att jag skulle kunna gå i alla fall två meter i källaren utan att behöva klättra över något.
Men ack. Jag stötte på så många hinder på vägen att källaren idag är identisk med gårdagens källare.
Först hittade jag en hängmatta bakom en brädhög och blev tvungen att rigga upp den utomhus. Sedan hittade jag en vattenspridare och satte igång den – utomhus. Då kom sju barn i badkläder rusande och distraherade mig så vansinnigt att jag blev tvungen att leta fram kameran. Vilket ju tog jättelång tid!
Plötsligt stod gräsklipparen framför mig. Uppfordrande. Det är en handjagare eftersom jag anser att motorgräsklippare är så himla tramsiga. Folk åker till gymmet och tränar sina muskler för att sedan pruttklippa gräsmattan utan att behöva anstränga sig! (Gräsklippning innebär dock för just mig lite planerande och medicinerande eftersom jag är gräsallergiker.) Vår tomt är på 900 kvadratmeter och huset upptar 120 av dem, så det är inte så farligt alls – det går på en timme högst. Eller kanske inte:
När jag hade kapat maskrosdjungeln med handkraft och svordomar, hittade jag en maskrosuppdragare och satte igång med den tills jag tröttnade och bestämde att barnen kunde tjäna 1 kr per maskrosrot. Sjuåringen drog upp sju och tog sina pengar och köpte en läskburk av sin storebror (se studsmattebilden), medan Tolvåringen drog upp tolv och lade pengarna i sin sparbössa.
När jag sedan försökte påtala för min djefla man att det var hans plikt att omedelbart gå ut i trädgården och i konsekvensens namn dra upp 46 rötter, gick det sämre. Han somnade på stört. (Betingad reflex.)
Sedan kom Artonåringen med en död humla som såg levande ut, varför han placerade den i diverse intressanta positioner. De spelade tv-spel tillsammans, de läste läxor tillsammans, de spelade lite basket och sedan åt de.
Ni förstår att man inte kan rota i källaren när det är så intressant ovan mark? När jag i källaren stötte på mina gamla håltänger från en pysselperiod runt 1988, kunde jag dessutom laga studsmattans kantskydd och en älskad presenning. Efter en halvtimmes intensivt hålande, föll tången i småbitar. Pah, åttiotalsskräp.
Under kvällsmaten insåg jag att jag tydligen har snöat in på en krydda.
Koriander som smakade tvål för bara ett par år sedan, har sedan pinjemunsattacken – som gör att rödvin fortfarande smakar plåttermos – smakat bättre och bättre. Underliga äro smaklökarnas vägar. (Även celebriteter drabbas, klicka här.)
Resultatet av gårdagens pyssel är alltså inte en framkomlig källare utan maskrossvullna fingrar, träningsvärk i rumpan och ett axelparti som signalerar att jag är fullkomligt och komplett pantad och en helt oerfaren soldyrkare.
Häromdagen när vi satt vid kvällsmaten och pratade om smutsiga strumpor eller buckliga tapeter, sa Artonåringen plötsligt:
– Men egentligen behövs ju inte svenskan som språk. Egentligen. För om alla i världen hade ett och samma modersmål skulle vi väl egentligen inte förlora något på det? Egentligen?
Förmodligen svimmade jag, för sedan minns jag inte mer. Den dumma ungen har ju rätt. Egentligen. Här försörjer man sig på och älskar det svenska språket och så antyder han att man skulle kunna kapa den gren man sitter på. Liksom. Egentligen.
Det ena följde på det andra och igår satt vi och tittade på ”Stjärnornas krig” – den som är den första filmen egentligen. För att bevisa nyttan och nödvändigheten av att ha en dagbok, sprang jag när filmen var slut ner i källaren (springa är fel ord, man måste trippa, klättra och åla) och hämtade dagboken från våren 1978 för att visa vilket fantastiskt stort intryck just denna film gjorde på mig då. (Och för att visa hur roligt det är att ha en dagbok, förstås.) Jag upphöjer härmed navelskåderiet till en konst och låter er alla ta del av en nybliven 14-årings inre: jag skrev och ritade allt jag mindes om filmen direkt när jag kom hem. Märk väl, ungdomar, att det här skedde på den tid när man inte hade datorer hemma och inte kunde frossa i bilder och kuriosafakta utan var tvungen att ta allt direkt ur minnet. (Kursiv stil är ordagrant ur dagboken 1978, rak stil inom parentes är mina kommentarer år 2010.)
22/2 1978
”Idag var jag med Kicki, Bitto, Broder Jakob och pappa på STJÄRNORNAS KRIG! Den var för bra!”
(Här ska ordet ”för” alltså markeras starkt, ungefär som det nutida ”fett”.)
”Den handlade om två robotar som hette R2D2 och C3PO. Dom var på ett rymdskepp som plötsligt invaderades av skurkar. Där fanns också en smart prinsessa som blev tillfångatagen av skurkarna. Dom två robotarna flög i en kapsel till en annan planet som bara var öken. Där blev dom och en massa andra robotar förda till en huvudcentral av små, små gubbar med gröna, lysande ögon. Där bodde också en skitsöt kille som hette Luke.”
(Så nu vet ni det: Stjärnornas krig handlar om två robotars irrfärder och ingenting annat. Prinsessan är smart, Luke är söt och man flyger i en kapsel.)
”Han valde ut R2D2 och C3PO till ett jobb. R2D2 talade ett obegripligt språk, som bara C3PO förstod, för han talade alla språk.”
(Ojoj, nu är vi där igen: språk och mångfald samt nyttan av tolkar och översättare.)
”Sedan träffade Luke en gubbe: Ben Kenobi. Han hade en kraft som Luke skulle lära sig. Lukes faster och farbror blev dödade av skurkarna. Då for R2D2 och C3PO, Luke och Ben och skulle rädda prinsessan.
Dom mellanlandade på en planet för att dom skulle hitta ett rymdskepp som flög fortare än deras eget fordon.”
”Dom gick in på ett café på den nya planeten och där fanns det jätteroliga monster.”
(Som den oskuld jag har varit i hela mitt liv, insåg jag inte att det fanns något som hette bar, utan trodde att alla ställen där man samlas och har det trevligt, var caféer.)
”Sedan hittade dom en söt kille med en jätte-apa-gorilla-björn som hade ett rymdskepp som kunde flyga 5 x ljusets hastighet! Och dom for iväg.
I det nya skeppet/fordonet spelade R2D2 och ’Tugg’ – som apan hette – ett slags schack som var skitskoj. Och så kom dom av misstag in i ett skepp som var stort som en planet. Men … prinsessan fanns där! Med skurkarna!”
Vänta. Stopp. Tugg? TUGG? Chewbacca eller Chewie hette alltså TUGG? Jahaja. jomen, det här med det svenska språket kan ju förgylla vilken svensk översättning som helst.
”Dom slogs och det var SKITSPÄNNANDE och ROLIGT. Dom befriade prinsessan och höll på att bli ihjälklämda i ett soprum. SKITSKOJ! Sedan slogs och skojade dom i ett kör. SKITSPÄNNANDE!
Ben dog sedan – med vilje – och Luke fick hans kraft. Sen for dom iväg till prinsessans planet. Sen for Luke och prinsessans planet-bor iväg för att spränga skurkarnas planet.”
Ni ser vilket outplånligt intryck Darth Vader gjorde på mig? Noooot.
Såja. Nu känner ni väl att det är bra att skriva dagbok och att … att … ja. Det var kanske bara det. (Jag vill ha kvar alla språk i världen, även de utdöda och jag älskar att man kan behärska flera språk, men egentligen … snyft.)
– Men mamma! säger Artonåringen nu. Jag har ju sparat alla mina msn-konversationer sedan 2005! Som en dagbok liksom!
Häromdagen frossade vi här lite i Vanessa Bells och hennes släktingars livsöde. Och konstaterade att det numera är ovanligt att en karl ser en nyfödd flicka och bestämmer sig för att gifta sig med henne trots att hon är ens egen pojkväns dotter – och sedan verkligen gör det 20 år senare. Luna skrev i kommentatorsbåset:
”… radikala kulturpersonligheter verkar ha haft det roligare för hundra år sedan …”
Och jag svarade:
”Ja, men allt framstår kanske i ett romantiskt skimmer? Tänk på och beskriv era egna liv som vore ni sedan 50 år döda kulturpersonligheter!”
Varpå Luna lydde:
”Hon lämnade karriären i staden och flyttade till ett stort och illa isolerat hus i skogen. Där plöjde hon fantasy-böcker med en marlboro-stump hängande i mungipan. På Konsum i Säffle mötte hon männen i sitt liv, och flyttade under återstoden mellan sina unga älskares bostäder i Kyoto, Warszawa och Chicago. Travvinsterna använde hon följdaktligen till resor. När hon förstod att hon blivit ekonomiskt oberoende växlade hon in hela sin återstående studieskuld till enkronor och insisterade på att två inoljade muskelbyggare skulle bära in henne och pengarna i gullstol på den mest avskydde csn-handläggarens kontor och tippa ut stålarna över hans skrivbord.”
Och nu är det er tur!
Ni kommer att kunna se tillbaka på er nutid i ett romantiskt skimmer och vara rätt nöjd med den oavslutade akademiska karriären eftersom den kan synas vara ett välplanerat, strategiskt val i en ständig strävan efter oberoende. Eller nåt.
Men ni kan ju också leta upp någon av de där gamla historiska personerna som har en fantastisk levnadsbeskrivning? Kolla här: Bertha von Suttner svarade på en kontaktannons där en man som hette Alfred Nobel sökte en ”språkkunnig dam, likaledes vid stadgad ålder, som sekreterare och hushållsföreståndarinna” och 29 år senare tilldelades hon Nobels fredspris.
Klara, färdiga gå! Tre av alla som skriver något i kommentatorsbåset vinner en bok eller en t-shirt eller något annat genom att jag på julkalendervis drar lappar ur en hatt. (Skicka gärna hit alla era mostrar och bekanta – alla får plats i kommentatorsbåset.)
__________________
Uppdatering på söndag kväll
Mycket inspirerad av Översättarhelenas slumpgeneratortips (och mitt eget plommonstopskrångel) bad jag datorn om hjälp att utse vinnarna. Naturligtvis kan man fuska genom att klicka och klicka tills man själv blir vinnare (som Översättarhelena gjorde), men här har allt gått rätt till. Som vanligt.
Då räknade jag till de tre vinnarna Åsna, PK och Ingela. Förlåt alla ni andra, men slumpgeneratorn var inte på er sida. Ni tre som vann kan få välja pris beroende på er kroppsliga storlek: en bloggtröja, en julkalendertröja eller en överraskningsbok som jag kan rota fram i källaren. Apropå böcker, så måste vi ju se till att skapa en succébok av alla fantastiska alster i kommentatorsbåset.
”I maj 2010 tog livet en drastisk vändning för den snabbt åldrande Lotten. Genom att utnyttja sina bloggkommentatorers begåvning och skriverier samt utan att fråga om lov ge ut hela kommentatorsbåset under eget namn, såg hon snabbt till att bli åtalad och dömd för egenmäktigt förfarande. Sedan 20 år avtjänar hon som den ende internen sitt straff på det återöppnade Alcatraz.”
Det gnager i mig. Det är en irritation som karvar hål i mig. Jag har gjort något klantigt som jag inte vill berätta om, men som jag inte kan hålla inne i hjärnan. Det läcker ut genom fingrarna ner på tangentbordet och ut på skärmen och om en liten stund kommer jag säkert att klicka på ”publicera” utan att jag egentligen vill det.
Min måndag var full av London. Och det ska gudarna veta att i London, där hittar jag inte. I och för sig hittar inte ens britterna i London, men jag är verkligen vilse oavsett var jag hamnar. Särskilt när jag inte har karta, vilket jag inte hade igår eftersom jag hade min fina Iphone med jättefina ”applikationer” som skulle leda mig rätt, men som inte funkade. (Det var min djefla man som av omtanke hade stängt av funktionerna.) Först investerade jag i ett ”Capital Card” som tog mig från Brighton till London och runt på alla tunnelbanor hela dagen och sedan från London till Brighton igen. Eller. Hm. Det var i alla fall tanken.
Nu kommer det. Jag … jag … tappade bort kortet. Och det är det som gnager i mig. För när jag hade tappat bort det träffade jag en massa otrevliga människor som inte var riktigt kloka – och när jag nu tänker efter kanske de var knäppa och otrevliga bara för att jag var konstig mot dem eftersom jag var irriterad över att jag hade kastat en massa capitalkortspengar i Themsen. (Themsen symboliserar ”sjön” – var kortet de facto tog vägen har jag ingen aning om för hade jag haft det, hade jag ju inte tappat bort det.)
När jag en stund senare skulle försöka köpa ett nytt kort, sa killen i kassan att det inte fanns ett ”Capital Card” och så tjafsade vi om det tills jag sa ”don’t be snippy”, (varifrån det ordet kom, vet jag inte riktigt). Då tvingade han mig att köpa en engångresa. Och jag lydde! Så irriterande! Med blixtar i ögonen och rösten dryyyyypande av ironi sa jag när jag gick:
– Well. Have a really nice day, sir.
Naturligtvis letade jag i detta läge upp en av pubarna som Cruella i kommentatorsbåset beordrade mig att besöka: The Red Lion.
Men då visade det sig att det var lunchtid och då var jag ju tvungen att köpa en riktigt läskig portion kyckling. (Fast ölen var den godaste jag någonsin har druckit, tack Cruella!)
Och när jag åkte till Portobello Road och faktiskt inte hittade till just Portobello Road, så visade alla människor mig åt fel håll! Ungdomar i lila skoluniform fnös åt mig och en karl spottade ut något brunt mitt på trottoaren framför mina fötter. Jag tror helt enkelt att jag spred dåliga vibbar omkring mig.
Dessutom var det skräpigt och sopigt överallt runt Portobello Road, gatan som jag aldrig hittade. Efter drygt en timme gav jag upp Portobelloprojektet, köpte nya tunnelbanekort och gick på en långpromenad längs Themsen istället. (Helt logisk reaktion, ja.)
Efter åtta sekunder filmar jag himlen – där det var ett mystiskt flygplan som omringades av tre helikoptrar. Det syns inte alls på filmen, så ni kan titta på den intressanta karlen i bobby-hatt och balettkjol istället. Och si, vad har jag på huvudet?
Dessutom försökte jag tränga mig in på 10 Downing Street, vilket var en upplyftande upplevelse. Not. Inte ens det nyköpta plommonstopet fick poliserna att se på mig som en av seriositet uppfylld människa som vill diskutera det brittiska valsystemet som inte verkar funka så bra.
Det var poliser och avspärrningar precis överallt – av förklarliga skäl. Man vet ju inte vem som ska bo på 10 Downing Street i dessa röriga valtider med ”hung parliament” och måste hålla extra uppsikt över skumma svenskar på dåligt humör. Men så hittade jag in på Tate Modern! Och plötsligt var alla så fantastiskt trevliga – utom Andy Warhol, som gav mig huvudvärk.
Egentligen tog jag inte bild på Andy Warhols verk utan på killen som tar bild på Andy Warhols verk. Det står nämligen helt glasklart överallt att man inte får ta bilder inne på Tate Modern – men alla gör det ändå. De står nästan med armarna runt konstverken och fotograferar sig och sina kompisar. Jag frågade personalen om detta, och fick svaret att det här med ständig fotografering är ett nytt fenomen som de har blivit tvungna att anpassa sig till. Man får alltså fotografera, men inte med blixt. Wow, liksom.
Men innan jag hann fara omkring och fotografera alla nakenfoton och en konstig film med en kvinna som häller blod över hela sig och sedan rullar sig i fjädrar, stängde museet.
”Hon lämnade karriären i staden och flyttade till ett stort och illa isolerat hus i skogen. Där plöjde hon fantasy-böcker med en marlboro-stump hängande i mungipan. På Konsum i Säffle mötte hon männen i sitt liv, och flyttade under återstoden mellan sina unga älskares bostäder i Kyoto, Warszawa och Chicago. Travvinsterna använde hon följdaktligen till resor. När hon förstod att hon blivit ekonomiskt oberoende växlade hon in hela sin återstående studieskuld till enkronor och insisterade på att två inoljade muskelbyggare skulle bära in henne och pengarna i gullstol på den mest avskydde csn-handläggarens kontor och tippa ut stålarna över hans skrivbord.”