Hoppa till innehåll

Stycken, alltså bokmärken som man inte har i böcker

– Har du lekt med bokmärken? sa jag till Fjortonåringen.
– Lekt?
– Alltså, bilder på allt möjligt och så samlar och byter man dom …?
– Njaaa … sitter dom ihop som i ett nät?
– Ja! Innan man klipper isär dom! Ja!
– Ska man klippa isär dom?

Här är oklippta bokmärken – som jag en liten stund senare satte mig på så att de inte längre behövde klippas isär.
Här är oklippta bokmärken – som jag en liten stund senare satte mig på så att de inte längre behövde klippas isär.

Med andra ord – inget av de fem barnen har inte lekt med bokmärken. Och varför skulle de egentligen det? Ni kan väl se framför er hur jag galopperar fram till något stackars barn med min gamla bokmärkespärm och säger ”titta titta titta så roligt vi hade när jag var liten” och hur barnet klentroget tittar på pärmen med en … hiskelig majblomma på?

På den där etiketten står Charlotte Stenson och adress samt telefonnummer. Mycket noggrant – den var viktig, den här pärmen.
På den där etiketten står Charlotte Stenson och adress samt telefonnummer. Mycket noggrant – den var viktig, den här pärmen.

Eftersom jag bodde i Lund när jag var 2–9 år, heter bokmärkena för mig ”stycken” med väldigt skånsk intonation. (Alltså inte med samma betoning som i ”åtta stycken basketskor”.) De kallas inte bara stycken eller bokmärken, utan även (enligt Språket i P1)

  • glansbilder (Helsingfors och på Åland, på finska heter det Kiiltokuva, som betyder exakt ”glansbilder”)
  • minnen (Borås, 1950- och 60-talen)
  • märken (Göteborg på 1950-talet).

Det är inte lätt att leta fram orsaken till att de kallas stycken – i SAOB står det bara:

… ursprungligen såsom egentligt bokmärke använd, på olika sätt formad, mindre papperslapp (av tjockare papper) försedd med kulört bild (i synnerhet använd av barn i den lägre skolåldern såsom bytes- och samlarobjekt).
”Så hade vi styckeböcker, vari klistrades in stycken, inköpta i boklådan.”
”Varje genombildad läsare vet att stycken är den skånska motsvarigheten till det göteborgska bilden och det svenska bokmärken.” (SvD 25/6 1984)

Styckeböcker? Jamen självklart! Se vad man finner när man pärmen öppnat haver!

En styckebok, fastsatt så att den inte skulle kunna komma på avvägar.
En styckebok, fastsatt så att den inte skulle kunna komma på avvägar.
Här har Lena L., som jag lekte med när jag var 9 år, intygat att jag inte har många fällor i min styckebok. (Sedan har någon annan dementerat det?)
Här har Lena L., som jag lekte med när jag var 9 år, intygat att jag inte har många fällor i min styckebok. (Sedan har någon annan dementerat det?)

Styckeboken är tillverkad av en bra gammal skrivbok – våra hade ju vita sidor, smalare rader och bubblor på utsidan. Kanske är det min mammas? Alla sidor och pärmen är invikta så att en ficka skapas. I fickan ligger ett bokmärke som man är beredd att förlora (med andra ord inga änglar) och så kommer en kompis med sitt bokmärke och sticker ner på måfå bland de vikta sidorna.

– Häääär tror jag att det finns nåt fint!
– Häääär tror jag att det finns nåt fint!
– Åh. Eh. Då lägger jag in mitt stycke med blommorna och tar den här … rullebören.
– Åh. Eh. Då lägger jag in mitt stycke med blommorna och tar den här … rullebören.

Det är för mig fullständigt obegripligt hur den lilla Charlotten kunde hålla sådan ordning på allt. Alla bokmärkena är sorterade och placerade i plastfickor efter kategorier som djur, flickor och pojkar, sagor, pinjaste (minns inte vad det stod för, men några av märkena föreställer Pinocchio, några Bamse) och …

… kärlek …
… kärlek …
… tomtar …
… tomtar …
… baby huvud …
… baby huvud …
… änglar.
… änglar.

Änglarna måste ha varit de finaste och dyrbaraste eftersom de har fått specialbehandling i förstaklass och slipper trängas med fulänglar, tomtar och igelkottar. Nej, vänta! Glitterbokmärkena var ju de allra, allra dyrbaraste!

Vilket idag är obegripligt. Se hur glittret ligger i fula, klumpiga strängar; ingen precision och nästan inget som glittrar särskilt mycket.
Vilket idag är obegripligt. Se hur glittret ligger i fula, klumpiga strängar; ingen precision och nästan inget som glittrar särskilt mycket.
Blåsrörsfotboll 1952 – ett hejarns lattjo spel.
Blåsrörsfotboll 1952 – ett hejarns lattjo spel.

Jag är egentligen inte det minsta lilla nostalgisk när det gäller bokmärkena. De finns där i fina pärmen och jag har inte lust att slänga dem, men ojojoj vad jag hoppas att jag inte börjar tvinga dem på eventuella barnbarn i framtiden. Tunnband, jojo, kasperdocka, elektriskt leksakståg, lådbil och alla andra bortglömda leksaker kommer om några år att trängas bland Pokémonkort och … ja vaddå?

Share
Publicerat iBloggen

63 kommentarer

  1. mikaels

    Styckeboken hette stoppbok på min tid, samma idé, fast med hockeybilder. Till skillnad från dig har jag dock inte sparat dessa reliker, en av fördelarna med att bo lite trångt 😉

  2. Där kom glansbilderna!
    Då hade Hyttis rätt. Men hur kan jag ha hört finskt ord för bokmärken i mycket unga år? Jag besökte inte Finland förrän jag var cirka 25 år.

  3. Tillägg: Och då hade jag inga stoppböcker. Inte vad jag minns.

  4. Tanken på en ivrig 25-åring med stoppbok …

  5. Å, antingen måste bokmärkena ha hållit länge och därför cirkulerat vidare bland barna, eller så var produktionen oföränderlig. Med vilket jag menar att det var väldigt vad många av de där märkena jag känner igen hur väl som helst; jag har haft dem! Asså, jag menar andra kopior av samma (annars vore det ju jähättekonstigt …). Trots att Lotten torde ha hållit på med dem under en period fyra år efter min. Um. **Behärskar ett nostalgiskt IIIHHH!!! så inte pippin blir rädd, alternativt börjar skria ikapp**

    Däremot har jag ingen aning om huruvida mina finns kvar, och i så fall var de skulle kunna finnas.

  6. Stoppbok låter däremot som en journal över besvär på Bristolskalan, va?

    (Ja, förlåt mig, men jag läste ikapp det båset nyss.)

  7. Visst är det en roande bild, Niklas. Och lite oroande.

    Fick förklaringen: De finska krigsbarnen hade uttrycket med sig. Och dom kom ju redan under fyrtiotalet. Allt faller på plats.

  8. SG, tänk dig att alla på en arbetsplats har stoppbok med sig. Se fikarasterna framför dig. Visst vore det underbart!

  9. Inte bara på fikarasterna. Jag tror att det kan bildas små informella stoppargrupper i diverse vrår. Platser dit bara de invigda hittar.

    Så småningom kommer det att utkristalliseras riktiga elistoppargäng, kanske med tuffa västar, dit man kan söka om man hängt i periferin tillräckligt länge och lyckats bli rekommenderad av två fullvärdiga elitstoppare.

  10. Ninja

    Muminmamman klistrar glansbilder i fyrrummet innan hon hittar målarfärgen i Muminpappan och havet.
    Glanspapper gjorde man julpynt av, särskilt flätade korgar.

  11. Ninja

    En stoppbok blir naturligtvis nästa bloggtofs.
    Glittermärken var inte finast, brudpar var finast, särskilt dubbelbröllop.

  12. Glansbilder heter det hos oss på Åland, åtminstone i min barndom, vilket i och för sig närmar sig hundra år sedan:)
    Antagligen är det ett finlandssvenskt uttryck för det som man i Sverige kallar bokmärken.
    Finskt är det inte…då blir det någonting helt annat Hyttfogden. 🙂
    Bokmärke heter kirjanmerkki på finska
    Glansbild kiiltokuva

    Även jag har en del glansbilder kvar i mina gömmor, måste nog söka upp dem nu och titta på dem lite

  13. Det har blivit en vana att börja och sluta dagen med besök på ett par bloggar. Då upptäcker jag hur olika hjärnan fungerar på morgonen och på kvällen.

    Igår läste jag intresserat om lilla Charlottes bestyr med sina stycken. Allt verkade fullkomligt i sin ordning.

    Nu på morgonen måste jag läsa två gånger, nej tre gånger. Och sedan en gång till.

    Negationerna.

    “inget av de fem barnen har inte lekt med bokmärken”

    Ja, vad betyder det? Av texten i övrigt framgår, tror jag, att de bergmanska barnen aldrig sysslat med den fördärvliga hasard som stoppböcker och stycken innebär. Men nu visar det sig att inte ett enda av barnen saknar erfarenhet av just glansbilder/bokmärken.

    Men, det är ju just vad de saknar. Eller? Hur är det egentligen?

    (Jorå, dubbla negationer som fenomen känner vi till. Inte bara i språket utan också i matematiken och den boolska algebran. Så det behöver inte behandlas).

  14. PGW

    Jag får plötsligt lust att göra en stoppbok och ta med till jobbet. Jag känner att vi kan utveckla måndagsmötena på ett helt nytt och kreativt sätt.

  15. När jag gick på lågstadiet var det inte alls bokmärken som var på tapeten utan filmisar. Så sån stoppade vi i stoppor.

    Sonen var sen mer inne på pokemonkort. Dock ej med stoppa.
    Dottern borde antagligen haft nån liknande last.

  16. Jag har alla mina bokmärken kvar. I alla fall de finaste. Minns att jag nog tyckte att spädbarnshuvudena var de gulligaste. Hade några jätteänglar också, men de flög nog till sällare jaktmarker vid något tillfälle. Tänk att ni höll på med den där stoppboken fortfarande på 70-talet.

  17. Inte jag! Det var nog slut för min del cirka 1953. Niklas försök att sprida rykten om att jag var ivrig stoppare även som 25-åring hoppas jag att ni inte tror på.

  18. Ökenråttan

    Bokmärken hade jag. Några var från Mammas samling, men inte så många, för Mamma hade en lillasyster som tog över. Gamla märken var finast (antikvärde var tydligen nåt redan hos oss barn på den tiden). Det finaste gamla märket bytte jag bort mot ett ännu äldre märke, mycket äldre, och det hade nog varit en bra affär om det gamla, gamla märket som jag fick hade varit oskadat …
    Där lärde jag ej nåt. När någon vill sälja eller byta bort någonting, då frågar jag mej alltid misstänksamt: VARFÖR vill hon sälja/byta?

    Även jag har yngre syster så mina bokmärken finns inte kvar hos mej.

  19. “… inget av de fem barnen har inte lekt med bokmärken …”
    ojojoj Lotten!

  20. Minnen! Jo, jag hade bokmärken och en stoppbok, men jag minns inte vad vi kallade boken med vikta sidor. Plockbok, bytesbok? Kanske stoppbok, stoppen eller något annat av förslagen här. Jag minns inte.
    Glittermärken var finast, men mammas gamla var mest värdefulla och byttes inte bort. Jag har rasket kvar, tillsammans med mina klippdockor, som jag faktiskt lekte med och gjorde nya kläder till. Bokmärkena var kul i max tio minuter åt gången. Klippdockorna räckte längre. Frimärken samlade jag också och servetter, ölglasunderlägg, chokladaskar och miniatyrcyklar …. Det är slut med det sedan länge. Nu samlar jag bara vinkorkar.

  21. Jag tror vi sa “stoppa” om den där massakrerade skrivboken. Och det där med fällor var viktigt. Högst en fälla per stoppa vill jag minnas, annars ville ingen stoppa i den stoppan. Fälla var alltså en sådan där ficka som inte hade något bytesbokmärke. Man blev helt enkelt bara av med sitt bokmärke om man hamnade i en fälla. Men vad hände när man kom till ett sånt där uppslag där vikningen var – åh svårt att förklara – liksom “inåt” från båda håll. Fick man båda märkena då? Eller skulle man bara välja sida? I så fall har ju den sortens dubbeluppslag ingen egentlig funktion.

  22. Kära korrläsare! Jag är er djupt tacksam och har nu fixat lite! (Även om jag i största allmänhet är väldigt förtjust i dubbla negationer.)

    Det snöar i Västerås, dit jag har kört med sommardäck. Om jag inte överlever hemfärden ska ni veta att jag vill … oj, måste rusa!

  23. PK

    Jag tycker att dubbla negationer är charmigt, att det gärna får länkas till musik i båset samt att letande av småfel i medbåsisters texter sänker stämningen i båset.

  24. och

    Glansbilder heter det på norska.

    Det var jättekul med bokmärken! Särskilt fint om de var “gammalmodiga” vilket bevisades av att de var gula på baksidan. Som det envisa barn jag var, skrev jag “1951” på några särskilt fina änglamärken och stoppade in dem i en bibeln, för att en dag ha de allra, allra mest gammalmodiga av alla!

    När jag väl hittade dem igen, var tyvärr bokmärksperioden i mitt liv över sedan längre – och inte hade de blivit särskilt gula på baksidan heller….

  25. hyttfogden

    Karin Vikningen inåt från båda håll! Undrar jag också vad som hände där.

    Har en liten bok som jag sparat sedan barna var små. De gjorde böcker om “allt” och klistrade in bilder. Den här står det
    “Bokmärken Katternas” och där har Bullis, Skorpan, Loppe, Kalle
    och Henning limmat in sina favoritmotiv på släktingarna (katter är kanske bäst att tillägga), blommor, änglar och hästar.

  26. Ökenråttan

    Klart katterna ska ha egna bokmärken! Vår dotters gamla nalle har två stycken och han är ändå inte ett levande djur. Han har ett album också, med lilla Nasse på framsidan, och i det ska han klistra in bokmärkena när han får tid. Med björnklister.

  27. LupusLupus99

    Bokmärken har jag ingen direkt koppling till.
    När jag var liten så var glas/stenkulor fortfarande populärt,
    likaså hockeybilder. Dessutom så hade manicklar och
    Garbage Pail Kids gjort sitt intåg.

  28. Det är ju en jätterolig grej på en fest – alla springer omkring med styckeböcker och byter så det står härliga till. Man kan lägga i rikskuponger, konsertbiljetter, SL-kort och annat som är platt.

  29. Mina kategorier av bokmärken (jag hade de flesta i platta cigarrillaskar av plåt) var bland annat Bebisar, Katter, Barn med djur, Barn utan djur, Nalle (en isärklippt karta), Pelle Svanslös (dito), Smala bokmärken (ungefär 4×1½ cm, föreställde påklädda djur) och Fyrkantiga bokmärken med djur på (och djurets benämning på flera språk på baksidan). Jag bytte aldrig med någon, bara hade dem.

  30. Och så fanns det mammas gamla! Som låg i en särskild ask, och de minsta låg för sig i en särskild ask i asken. Ängeln med pepparkakan, högst upp till höger på första bilden, var bestämt en av dem?
    Jag hade inga änglar bland mina sorterade. Men det fanns en bunt “extra” som förvarades i ett bokmärkesalbum i A4-format, utan att limmas in. Några av dem var jättestora, och …
    jo! mössen och koalan på den tredje bilden hade jag också!
    De finns kvar nånstans.

  31. PK

    Jag hade inte bokmärken, jag hade filmisar. En bunt med roliga tecknande figurer och en med tråkiga och (för mej) okända skådisar och artister. Någon kände jag väl igen, som Abba, men dom blev inte mer intressanta för det.

  32. Ninja

    Björnklister var gott…..

  33. hyttfogden

    Ja och luktade gott!

  34. Välkommen, Karin på Pettas!

    (Jag överlevde hemresan.)

  35. Jag hade också filmisar, men de hade man i en bunt med gummisnodd om.
    Disney var förstås bäst, vem brydde sig om Doris Day och Alan Ladd?
    Det luriga var att de var försedda med nummer, och man hade ännu inte gjort upptäckten att det var för att luras, man ville ha alla, alla, alla allafall.
    De såldes i tiopack i en liten plastram, och var därmed ytterst lättsnattade. DET fattade jag i alla fall…

  36. Agneta uti Lund

    Kan inte det där pinjaste egentligen betyda finaste? Lite snabbskrivet kanske.

  37. Ökenråttan

    Det där med att var inåt åt båda hållen, Karin, det var ju i mittuppslaget på skrivboken, där häftklamrarna satt. Man vek uppslagets vänstra sida åt höger och den högra åt vänster. Va? Men vad hände där i dubbelviket?
    Jag har nu entusiasmerat min mellansyster att komma ihåg hur det var. Samt vad boken kallades. Hon är ju dels själv fem år yngre än jag och har ett gäng barndomsvänner i samma ålder. Nån av dom borde kunna ge besked. (När jag ringde upp min mellansyster svarade min (mellan)svåger. “Hade du bokmärken när du var liten?” skrek jag abrupt i luren. “Menar du ex libris?” sa han insnöat.

  38. Vilken underbar dialog, Ökenråttan! Ex libris! Hihihihhohohooo!

  39. Filmisar hade jag med, och de flesta var fula — verkligen häpnadsväckande fula porträttbilder på personer som annars såg bra ut, jag vet inte vad det där berodde på (utom gräslig färgsättning, så mycket minns jag) — men de var ingen stor grej. Enstaka byttes lite förstrött, bara, och låg annars i en bunt någonstans.

  40. En annan sak är att de där samlar-och-bytes-bokmärkena var minst sagt knepiga, som bokmärken betraktade. Inte var de något man skulle komma på tanken att använda i böcker. Tunna och sladdriga samt med utstickande flikar åt alla möjliga håll.

    Sådana som är till för att läggas i böcker är jag lite svag för och har många av. Och använder, förstås. Avlångt rektangulära i tunn kartong, med tryck från olika antikvariat, museer, evenemang, och sånt. Och en del riktigt gamla med silkestofsar och jag vet inte allt.

    En gång köpte vi en tio-tolv stycken i läder å British Museum, med museets stiliserade fasad samt namn i gulprägling. Dem har vi bara två eller tre kvar av, ty läderbokmärken är jähättegoda att knapra på. Tycker en vit befjädrad typ som bor här.

  41. Läderbokmärken är bäst för de ligger kvar i boken även om man t ex flyttar boken eller lägger ner den i en väska.

  42. Örjan

    Tack för påminnelser från barndomens styck-/bokmärkesböcker.

    Har vagt minne att våra kunde ha både fällor ( förlust) och dubbelvikta (vinst). Någon som har likartat minne?

  43. Ökenråttan

    Fällor = förlust. Absolut, Örjan. Men dubbelviket är fortfarande höljt i dimma för mej. Hoppet står till mellansöstra.

  44. Jag minns det som att på dubbelviket fick man välja sida att öppna. Istället för att vara tvungen att byta med den som var i enkelviket så fick man välja vilken sida man skulle byta med.

    För så minns jag det som. Man var tvungen att byta med den man stoppade med.

  45. HK

    Visst var det så Örjan, Nnär man viker en “fälla” utan ficka så måste det ju bli en “dubbel” någon annan stans där vikriktningen ändras.

    Som jag minns det var en dubbelficka en bonus att hitta, för då fick man ju två märken. Men jag minns också att det var ett sätt att bli av med de tråkigaste bilderna.

    Jag har bara bytt filmisar på det här sättet; i Skara i slutet av 50- och början av 60-talet.

  46. Örjan

    CN: Tur att den artikeln inte publicerades för 9 dagar sedan.

  47. Nyfiken. Vad hände för 9 dagar sedan? Man skulle kanske tatuera sig till sommaren, några ränder runt armar och ben skulle väl vara snyggt! Kul artikel, CN!

  48. Cheeez, april april!

  49. Glesa Louise

    Lite nominativ determinism där? Hon med fästingarna heter Tick-ander.

  50. Agneta uti Lund

    De flesta fästingar i mitt liv har jag fått vid svampplockning – och framför allt vid plockning på mitt super, duper kantarellställe beläget i en rätt brant slänt med täta bestånd av ek, hassel, en och en o annan mindre gran – och jag tror att de flesta odjuren damp ned på mitt huvud och sedan vandrade vidare. Hade en tjock linje runt halsen månne hjälpt? Jag tillämpade i stället att plocka av alla klädesplagg vid hemkomsten och stå på huvudet i insjöns mörka vatten. Samt därefter påtaga rena kläder.

  51. Cecilia N och Mikaels: Sånt där gillar jag. Enligt min ringa mening går det verkligen inte att ta ursprungsartikeln på allvar (Cecilia N.:s länk). Omöjligt, helt enkelt – inte minst pga. namnet Tickander.

    Och så Mikaels länk till artikeln med den underbara pudeln — de totalångrar sig och bara kallar allt bedrövligt. Vilket det ju är. (Jack Werner på Metro brukar skriva om sådana här påhittade historier som finner sin väg till de stora medierna.)

  52. hyttfogden

    Fästingar är nåt som katten släpar in och generöst delar med sig av
    när det är dags att lägga sig bredvid mattes sovkudde. Då vandrar de
    små liven in i kvällslektyren och låtsas att de är bokskorpioner.

  53. Tusen-Boel

    Oooooo, stoppböcker!
    Oooooo, bokmärken!
    Oooooo, bokmärken med babyhuvuden!
    Har haft alla dina bokmärken tror jag. Men “glansbilder” är inte bekant, trots att jag växt upp i Roslagen, inte särskilt långt från Åland. Men saffranet har vi gemensamt.

  54. Vad jag har försummat att nämna är hur konstig jag finner beteckningen “stycken”, när jag tänker på den.

    — Har du många stycken?
    — Nä, bara några stycken.

    — Ditt elaka stycke!
    — Vad? Det som är så änglalikt.

    (Styckevis, styckehandel, läsa ett stycke, sjunga ett stycke, spela ett stycke, tygstycke, slutstycke och allt möjligt annat tänker jag på, ja. Jähättemånga stycken.)

  55. Stycke=piece =pjäs=kanon. Åkers styckebruk. Och att kanon och kanon är samma ord är förstås lika klart som att kanna och cane också är det.

  56. Agneta uti Lund

    Stycke finns av mångahanda slag:
    Styckegods, skälmstycke, mästerstycke, konststycke, skaldestycke, jordstycke, klippstycke, textstycke, motstycke, musikstycke, motstycke …

    Kanske kallades bokmärken för bildstycken i Skåne och så tappade man bort inledningen.

  57. Det låter MYCKET troligt, Agneta uti Lund! Mycket! (Nu måste vi bara hitta belägg för tesen.)

  58. […] har tidigare berättat om min bokmärkessamling, som ligger och samlar damm här i huset. Men de små styckena är ju så platta och tar alls inte […]

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.