När jag häromdagen berättade om mögelkatastrofen i källaren fick jag så himla trevliga råd om hur jag borde kämpa för frackarna och inte slänga farmors klänning. Samtidigt fick jag stränga order från min kusin i England att slänga skiten.
För vad ska jag med gamla kläder till? Vem ska ärva mina prylar när jag dör? Det är tur att vi har fem barn med tanke på att den fulla källaren ju är på 120 m². Barnen kommer att slita sitt hår och vråla på detta sätt till varandra i flera månader efter vårt frånfälle:
– Mammas bröllopsklänning som hon sydde själv 1991! Midjan är fantamej bara 60 cm runt om!
– Kolla på pappas gamla lappade jeans från 1985 när han träffade mamma!
– Oj, 23 stycken barbieskor!
– Jag vill ha barbieskorna! Mamma stal dom av sina kompisar när hon var liten!
– Bokföring från 1999 … så knäppt.
– HELVETE! Tjugo gamla analoga telefoner!
Men nu ska ni få höra vad som hände under blott 23 minuter denna underbara kväll, den 6 november 2018.
Det ringde, och en kompis i basketlaget sa:
– Du sa en gång att du har allt …
– ”Kan” eller ”har”? svarade jag eftersom jag tuggade på knäckebröd och följaktligen hade knäck i lurarna.
– Har.
– Mhm, pratar vi om min källare nu?
– Ja …?
– Okej, ja, jag har allt. Vill du ha en slalomkänga från 1974? skojade jag.
– Nej, men nästan – ett glittrigt pannband från 1980-talet …?
– Javisst Jag har två!
Sa jag och gick ner i källaren till utklädningslådan, som på ett magiskt sätt har utökats till utklädningsgarderober.
Det ringde igen, och nu var det en tant som jag lärde känna för 20 år sedan när hon var i min nuvarande ålder (och alltså inte var en tant; det är tydligen oklart hur jag definierar tanter).
– Lotten! Jag står här med en underbar gammal rullgardin!
– En sådan som smäller upp sig?
– Ja, jag har hittat den på loppis och den har fjädringen kvar!
– Heureka!
– Men jag har inga rullgardinsupphängningsbleck kvar! Har du några?
– Javisst! Köpta på rea för tusen år sedan!
Sa jag och gick ner i källaren till gardinpryttellådan.
Det ringde igen, och nu var det en karl som jag känner flyktigt. Eller inte alls egentligen. Men har träffat.
– Ja hejsan Lotten, det är Tosse. *harkl* Minns d…
– Aha! Hej! Du sa ”Tosse, men inte Magnusson” när vi sågs på releasepartyt för … nåt.
– Jaha, hehe, ja.*harkl* Jag har en fråga.
– Jaaaa, jag vill gärna gå på releaseparty.
– Nej, det här gäller … jag undrar om du möjligtvis har tillgång till en gammal*harkl* registreringsskylt som jag skulle kunna få låna i ett par veckor?
– Bien sûr!
Sa jag och gick ner i källaren till lådan med högklackade silverskor, där registreringsskylten har hamnat.
Nu hoppas vi att denna trend håller i sig och att vi under de närmaste 30 åren gör oss av med tre saker per kväll. Jag skådar in i min kristallkula:
– Vaffan, har mamma tömt källaren?
– Japp, inte ens stormhatten eller dagböckerna är kvar.
– Vad sorgligt.
Man ska inte slänga bra-å-ha-saker!
Jo, det ska man!
Starke Mannen har slängt nättopp alla Salig Makens bra-å-ha-saker och ingen saknar dem ett endaste dugg!
Inte den trasiga pelarborren, inte bokföringen från 1982, inte garderoberna utan hyllor och dörrar, inte kaklet från 1952, inte isoleringen, inte jordvärmepumpen (stor som ett torkskåp) som dessutom inte ens syntes innan halva källaren var röjd.
Inte trasiga skruvmejslar, inte elverktyg utan batteri, inte torkade färgburkar, inte lastbilen som var så fullastad att den var tvungen att få plank i bladfjädrarna för att inte säcka ihop av överlasten när den kördes sista fem kilometrarna, inte tunnorna med koncentrerat rengöringsmedel med pH 10,5 ( kunde frätt sig ner till Kina), inte muttrar och pillipluttrar.
Lätt som en fjäril svävar jag nu i källaren, och väntar bara på att Starke Mannen sätter upp lite armaturer, så att jag kan sätta i gång min textilatelje, med fem vävstolar och fyra knyppeldynor, symaskin, tillskärningsbord och i runda slängar 130 kilo garn.
Skulle jag ändå till nöds behöva nåt så vet jag ju vem jag ska fråga.
Och du har också rätt, Ninja.
När vi flyttade så behövde vi rata bort massor. En del slängdes, en del såldes, massor skänktes. Lyckan när slöjden på barnens LM-skola fick en flyttkartong med avlagda jeans (utan stretch) var ömsesidig.
Men den enes skräp är den andres guld. Och det är svårt att skilja guldskräpet från skräpskräpet. Maken såg inget guld i trasmattstyger, trots att det fanns.
Kul med textilateljé i hela källaren!
OT nyhetsflash nu: ”Ikea-mugg exploderade – fick sys i ansiktet.”
Var har muggen sitt ansikte? Och vilket material består den av om man kan sy ihop den?
Och hur ska det vara med versalerna i firmanamnet i denna konstruktion?
Ooooh, en språkfråga mitt i källarbestyren! Yes!
Så här praktiskt är det enligt min husgud ”Svenska skrivregler”!
Man skiter blankt i vad företagen har kommit på för dumheter när det gäller versaler och gemener och behandlar företagsnamnet
previsprecis som Lasse och Lena – med en versal först och gemener sedan!(En av mina favoritregler, faktiskt.)
Exempel (där de två sista är extra intressanta):
IKEA → Ikea
GöteborgsOperan → Göteborgsoperan
iPad, iPod, iMac → Ipad, Ipod, Imac
e•on → Eon
KESO® → keso (eller grynost förstås)
eBREV (Postens) → Ebrev
Löfbergs Lila Arena → Löfbergs Lila-arenan/Löfbergs lila-arenan
Skurup Hallen → Skurupshallen
VillaXtra → Villaextra
Ah, tack, det låter bra.
(Så mycket d.mh.t.r det finns på det där området.)
Hm, ska det inte vara Keso?
Nä, muminfärs.
Keso kan väl räknas som degenererat varumärke numera – det kanske inte varumärkesinnehavaren tycker, men nästan alla andra. Jämför masonit, termos, frigolit, bankomat med flera.
Previs?
Japp, keso är som en termos!
Men det finns ju också varumärket KESO® som Arla helt vansinnigt 2009 liksom tjingade i en reklamkampanj. Men de skojade inte. Den dåvarande varumärkeschefen Hanna Skuncke sa:
– Vi har varit på Svenska Akademien vid tidigare tillfällen och försökt få dem ta bort ordet ”keso” från ordlistan. Vi har försökt förklara att ”det här är vårt varumärke”, men de säger förstås att svenska språket är det som bestämmer, eller närmare bestämt det svenska folket. [Källa.]
Kolla nu Niklas – jag har magiska fingrar som kan redigera flera timmar efter att previs-kommentaren publicerades! Moahaha!
Vi har ingen källare!
Men en vind. Och två uthus (kallade östra flygeln och västra flygeln). (Versalisering på dem, kanske?)
Så fort man har slängt nåt så behöver man det.
Groomen och jag är inte riktigt överens om vilka av alla våra ägodelar som är för många. Men ett och annat kanske kan komma till pass när vi har byggt upp stugan igen. Dock knappast en Ikea-sockel, att såga till och sätta ihop själv, som jag har betraktat som ett felköp sedan 2003. (Säg inget till honom!)
Har någon ringt och efterftågar mögliga kaffefilter?
Jodå, men de har falskt telefonnummer, för att inte bli igenkända.
Det innebär att du fortfarande har chansen PK. Skynda dig!
DDM:
Tack för bra inslag i Sörmlands Radio om Fiholm och Jäders kyrka (min dopkyrka).
Det mesta kände jag till, dock inte att begravningcermonin skedde i Stockholm..
Sörmlands Radio med reportage från Fiholm och Jäders Kyrka.
http://tinyurl.com/y8ffjyje
…liten arbetskraftsreserv i källaren? Ett par pers med de kunskaper som behövs just här så de kan sätta igång och jobba på stört?
Mvh Hon som sitter på kontoret på en lördag för att hon var dum nog att ta två veckors semester och därför måste jobba tre veckor första veckan när hon kom tillbaka eftersom hon är alldeles oumbärlig och ingen annan kan göra hennes jobb
Oh nooooo! Man ska inte vara oumbärlig! Se genast till att inte vara det!
Örjan: Jag ska genast säga till DDM; han kommer att bli så stolt och glad!
När man i början hade en tidsbegränsad anställning som förlängdes lite i taget kändes det smart att göra sig oumbärlig. Med tiden blir det dock mindre och mindre bra.
Men rätt som det är blir man pangchonär, då kan dom stå där med sina långa näsor!