– Mögel, mögel, mögel!
Någon gång i början av 1990-talet fanns en radioreklam som handlade om … något. källargolv? Avokador? Gorgonzola?
Jag minns inte alls innehållet eller budskapet – bara den uppgivna repliken:
– Mögel, mögel, mögel!
Minne från 2010.
Och just denna replik fann jag mig nödgad att med emfas upprepa i källaren idag. En ställning med ”arvekläder” hade trillat omkull. Arvekläderna är (var) de finaste jag – den borne nostalgikern – har, så de bor sedan 20 år i en speciell klädgarderob av kraftigt tyg.
Kläderna låg i kanske två månader på det kalla källargolvet – inne i en den där klädgarderoben som effektivt hindrade eventuell luftcirkulation.
Som bortglömda köttbullar och olivburkar med små kexrester eller bara ett kvarlämnat kaffefilter möglade de. Det är
- min farmors 1930-talsklänning
- två frackar
- en smoking
- min svärmors Ravens-dräkt från 1970-talet
- min mormors skiddräkt från sent 1920-tal
- mina Gunilla Ponténklänningar från 1980-talet
- en jättelarvig 1970-talsoverall
- mammas begravningsdräkt från 1960-talet
- den duffel som min svärmor hade på sig när hon för första gången träffade min svärfar.
Skiddressen som min mormor gled omkring i i Haparanda. Den ser ju modern ut.
Duffeln som nästan är min djefla mans dagars upphov.
Ena fracken. Tyvärr minns jag inte vems det är – den är nämligen normalstor och min morfar var pytteliten medan min farfar var jättelång.
Är detta månne skräddarn?
Svärmors dräkt av märket Ravens.
Den väldigt fåniga 1970-talsoverallen som jag har varit på maskerad i.
Den andra frackens märke låter ju bekant …
Så … vad gör man nu? Slänger rubbet? Bränner det högtidligt och symboliskt tillsammans med enris och ödleögon? Lämnar in några av persedlarna till en förstående kemtvätt?
(Man låter allt stanna kvar ute på verandan inatt. Man kollar nederbördsrisken. Och fattar beslut en annan dag.)
Det är väl klart att du lämnar in det nånstans!
Håller med Cecilia. Har själv just en mockakappa inlämnad, upphittad i källaren i sagolikt skrynkligt tillstånd och med märkliga fläckar på. Dessutom vet jag mig aldrig ha sett den förut, men den låg i en låda tillsammans med föremål som avgjort var mina.
Vi förvarade barnkläder i köttrummet i källaren och råkade därför ut för samma sak för några veckor sedan. Vi fick rådet att blötlägga kläderna i ättika innan tvätt. Mögellukten försvann och har inte kommit tillbaka. Jag är inte helt hundra på om det faktiskt tagit bort det eller om det bara verkar ha tagit bort det, men det finns säkert någon annan här som kan bekräfta eller dementera det.
Aj då, aj då, aj då.
Försent, men jag citerar en glunt ändå: “Akta blåa fracken!”
Lämna in.
Ättika is da shit på det som går att vattentvätta. Kolla på undanskymt ställe osv.
Kolla med någon seriös kemtvätt, kontakta något klädförråd på teater, Skansen eller någon kläduthyrning eller så för goda råd.
Garderoben kallas för malgarderob, och är effektiva att hålla småkryp av krälfätyp borta. Dock inte mikroskopiska mögelsporer.
I senaste numret av tidningen “Hemma i HSB” så hade läsarna delat med sig av sina bästa husmorstips. Lena i Luleå bidrog med sin farmors bästa tips när barnen glömt att packa upp bad- och gympakläderna och de luktade mögel:
Lägg kläderna i en hink med filmjölk, låt stå ett dygn och tvätta dem därefter som vanligt. Allt blev som nytt igen, skrev Lena.
Kanske värt att testa.
Oooooh, det här kommer ju att bli en guldgruva full med husmorstips! Och så oerhört trevligt att ni inte vrålar “SLÄNG SKITEN!” så att jag får hjärtsnörp och klädågren.
Men nu är frågan: hur står sig egentligen en i filmjölk doppad frack?
Det kan nog komma surt efter.
Om man så säger.
DET REGNAR!
*swoooosch*
Frackar ska nog verkligen inte filmjölksdoppas.
Sen kan man ju ha åsikter om kemtvätt i största allmänhet. (En gång i tiden var de i alla fall miljöbovar har jag förstått det som.) Men när man behöver dem så ska man använda dem.
Heléne: Nu blev jag nyfiken. Vad är ett köttrum? Has det eget slakteri månne?
Köttrum? Där skulle en av de här killarna passa, särskilt idag på Halloween!
HALLÅ, ALLA!
Funkar det nu så att ni slipper skriva in ert namn varje gång ni ska kommentera?
Nu kan ni redigera era kommentarer! Ni kan också TA BORT era alster!!!
(Men hu, gör nu inte det hela tiden. Då blir det ju helt tomt här.)
Testing.
(Får fortfarande rysningar av det där kaffefiltret.)
Testing igen
(nej jag får fylla i alla mina personuppgifter igen.)
Testar från feletånen.
Testar från telefånen igen.
(Nix, funkar inte. Måste fylla i alla uppgifter igen. )
Nu bör ni alla få frågan om cookies. Vi trodde att det var det som var fel, men det funkar ändå inte!
Bara test kan man junte skriva. Idag har vi bytt skor på bilen, så nu blir det nog varmt och torrt ett tag till.
Och sen står det i alla fall inget i rutorna. Men jag har godkänt kakorna. Strax tedags, med resterna av en äppeldito.
Har tackat ja till kakan men det hjälper inte. Är fortfarande fikasugen.
Det är hopplöst! (Men ååååh vad man kan redigera!)
Prövprövprövröv.
Nix. Finns inte! Inte ens med den för dagen passande spökskriften.
Haaaahaaa, vad jag PRECIS tänkt skriva efter att ha läst inlägget var just:
SLÄNG SKITEN
Jag också testaaar!
Inget ifyllt fastän Lottens kaksmulor är fulla soffan.
Instämmer med Orangeluvan!
Rutorna är ifyllda, kaksmulorna accepterade. (Ska kolla sen om det går att redigera)
Häxbrygden i förra båset puttrar på. Den speciella grytan kommer sig av att morgondagens Soppatorsdag* hos mej ligger så nära spökerierna i tid, så jag ville göra en extra dekoration (tränar lite)
Bilden visar grytan i dagsljus.
Fast liggande!
*Soppatorsdag = första torsdagen i varje månad serveras soppa hos mej. Ring och kom!
Redigeringen av texten fungerade!
Men jag kunde inte vända den utspullna soppgrytan rätt!
Nu, hörni, är vi nära lösningen. Om man använder Safari, finns en kamouflerad kryssruta med texten “Save my name, email, and website in this browser for the next time I comment”, men så kan vi junte ha det.
Testar envist
Jaaaaaaaa, livet är fullbordat. Det funkar återigen lika bra som det gjorde förr!
Nu prövar jag! Men icke funkade namn och mejladress. Men kanske om jag skickar och försöker igen.
Det funkar att redigera – enligt text på engelska.
Nu prövar jag Safari … men sitter med såväl gammalt system som gammal Safari. Ska skicka in och sedan seom Safari minns mitt namn etc.
Konstigt – här försvann visst text. Lägger in en bild (kanske har jag lagt in den förr) i alla fall.
Det som försvann var att Safari minns namn och mejladress trots att det är gammalt
Men NU funkar namn o mejladress även i Firefox! Så bra!
Testar!
Jaaa! Redan innan jag skickat iväg så kom namn och adress på plats.
Så fyllde jag i länken också. Månne den sitter kvar till nästa gång sen.
Jag använder Explorer nu.
Testar från telefonen också …
Nej, inget minne än …
fungerade fint på min Samsung platta 20:15 (och ser fortfarande bra ut nu)
Kryssar i rutan här på datorn.
Red: Fungerar!
Nej, inget minne alls på äpplefånen.
Och på telefonen
Google kråm på alla. Fungerar!!!
Värt tre!
Även jag har en del gamla mögliga kläder hemma hos mig. De var nog lite illa däran redan tidigare, men allt förvärrades vid Den Stora Översvämningen för ett par år sedan. En tyggarderob i Mors källare var ingen bra plats. En sockendräkt från Dala Floda (tror jag…), en råsidendräkt och en annan tjusig dräkt i Jackie Kennedy-stil. Bl a.
Ja.
SLÄNG SKITEN.
Men… Sssuuck.
JO! Ingen kan ju ha’t ändå! Ingen av oss som är kvar kommer i Mors ungdomsstorlekar. Jag kanske kan knäppa en kjol om låret, och där ska den ju inte vara.
Släng!! Men åh, vad svårt det är.
Jag tror knappt ens att Annika kunde ha haft de där sakerna, om hon hade funnits kvar.
Henne har vi fått klara oss utan i ett år nu, i dag. (Eller i går har det visst blivit.) Konstigt.
Det verkar som om jag kan editera! Och mina uppgifter står redan i rutorna härunder!
Detta gäller här uti fånen.
Jag tänkte på Annika häromdagen, och att jag saknade hennes närvaro i båset.
Man saknar alltid Annika i båset. November är en sorglig månad för lite till mans i det här gänget. Vi får pigga upp varann, vi som finns kvar.
Nu fattas det bara att kunna “Gilla” här i båset …
men jag gillar ju er alla, speciellt ÖRs senaste här!
Annika är saknad. Liksom min mor, som tydligen dog samma dag som Annika, fast många år tidigare. Med sedvanlig känsla för feeling valde hon allhelgonadagsafton. Med åren har det sorgliga i att hon dog liksom blivit mindre viktigt än att hon fanns, om ni förstår hur jag menar. Minnena blir fler och tydligare vartefter, och glädjen att få ha haft henne.
Det var det värsta. Ett år har gått.
Men precis som Karin skriver om sin mor, måste jag utbrista “att Annika dog på något sätt blivit mindre viktigt än att hon fanns” – se bara på alla fina, finurliga, roliga och kloka kommentarer som hon drällde omkring sig i bloggen!
Inget slakteri, Brid. Köttrummet används just bara för att förvara en kartong kläder som har varit mögliga och därför aldrig någonsin kommer att användas igen.
Någon som vet en bra slängkurs?
Slängkurs, är inte det en sån däringa fängsju?
Red: namn och sånt sparat i telefonen, via fejan.
Heléne och Dieva, utöver fängsju, eller släng huj! som vi säger i Dalarna, har jag nosat på Marie Kondo, som är uppmuntrande och trevlig när man behöver röja. Om man bortser från ett ibland lite väl intensivt tonfall, och från en ibland obegriplig fäbless för att vika allting och framförallt från en onjutbar översättning från engelska till svenska, DÅ kan man ha stor glädje av hennes råd om hur man utökar sitt livsrum lite grann. Framförallt gillar jag att hon lyfter bort dåliga samveten: “OK, den här grejen var dyr när du köpte den, men har du någon nytta av den idag? Gör den dig glad? Om inte är det dags att gå skilda vägar. Ge bort, om någon vill ha, annars kanske Emmaus kan sälja vidare? Det fick ut av den var kanske några timmars köpglädje och en viss förtjusning när den var ny. Men sen? Nu är det dags att säga tack och hejdå, någon annan kommer att uppskatta den mer!” Men är det så att man verkligen gillar att ha mycket av något, som böcker, då uppmuntrar hon det. Hur hon ställer sig till dem som vi ha mycket av allt vet jag inte riktigt…
(Redigering funkar och nu när jag klickat i rätt ruta kommer nog bloggen ihåg mig också.)