Hoppa till innehåll

Utklädningslådan

När jag gick på lekis, fick jag ha på mig mammas bröllopsklänning när det vankades maskerad. Eftersom hon gifte sig i en kortkort sak (1963), var den fotsid på mig i sexårsåldern. Klatjofs, landade hela portionen köttfärssås vid lunchtid på de inbroderade liljekonvaljerna och så var bröllopsklänningen för all framtid mer orange än vit.

När jag numera fixar utklädningskläder till barnen, är det bara att forcera bråten i källaren och sedan spinna loss i utklädningslådan.

Fyraåringen, Tolvåringen och Sjuåringen.

Tyvärr börjar de färdigköpta kostymerna som Spiderman och King Kong ta över, men även hemmagjorda katter, jutevävstroll och sammetsprinsessor går att hitta. När jag själv går på maskerad har jag aldrig den bästa, den mest uttänkta, den finurligaste eller den mest välgjorda utklädningen utan den kostym som får folk att säga:

– Men hur tänkte du nu?
– Varför har du den på huvudet?
– Gör inte det där ont?
– Jag har några säkerhetsnålar du kan få låna.

Häromdagen åkte jag tåg med tre killar som skulle på maskerad. Kanske. Tror jag. Fast kanske inte ändå.

Klirr, klirr.

Killen i mitten hade jobbat sanslöst hårt för sitt utseende. Jag ville diskutera strumpebandshållarnas position med honom (kalsongerna ska ju sitta utanpå) och inledde därför en konversation genom att berömma honom för arbetet med rouge, kajal, mascara och läppstift. Jag skulle precis fråga vad han skulle föreställa och även påpeka att hans ben var lika snygga som Tina Turners, när jag insåg att hans kompisar ju inte alls var utklädda. Jag drog mig stillsamt tillbaka och tjuvlyssnade på:

– Och då sparkade jag honom i skrevet så han grina som en liten tjej.
(Intressant, det här att säga grina i betydelsen ”gråta” i den här landsdelen, tänkte jag.)

– Min mamma är fan 40 bast, fatta 40, jäla panscho.
(Ack, kära barn, den gyllene 40-årsåldern är ju underbar, tänkte jag.)

– Nämen pluskvamperfekt och dativobjekt heter det ju inte längre, dom har bytt ut orden.
(Skkrrrrrnffff, tyst min mun, jag biter mig i knogarna så kan jag nog hålla mig, tänkte jag.)

Biggis skrev häromdagen om en plötslig insikt om att man plötsligt ju är vuxen. Där är jag ju också! Jag klär i min jeans- och hooduniform ut mig till mig själv som 19-åring varje dag. Livets maskerad?

Share
Publicerat iBloggen

32 kommentarer

  1. Precis en sån där kattkostym (fast med vitt foder i öronen i stället för leopardmönstrat) hade vi i utklädningskofferten. Jag sydde den till minstingen när dagis skulle ha maskerad.
    Men det allra lustigaste med vår utklädningslåda är att vissa kläder ur den nu har kommit till heders igen – som kläder! Artonåringen har t.ex. gärna en hatt som när barnen var små fungerade som rövarna-i-Kamomilla-stad-hatt. Och senast var det en blommig sjal som jag själv plötsligt tyckte kändes riktigt användbar igen.

  2. Apropos (ut-)klädsel för en antik person född-35.
    1935-1950 Kri(g)stilltånd – textilransonering – man tager vad som finns – värst var när min mosters svärmor dog 1947 och hennes garderob syddes om till mig som “vuxit ur” ALLT.

    1950-1960 New look, A-mode och Anita Ekberg, Grace Kelly och Farah Dibah.
    Långbyxor börjar i större utsträckning användas som fritidsplagg av kvinnor.
    DOCK Professorn i medicin förbjuder långbyxor som arbetsplagg för medicinuttor!
    1960-1970 Mammaklänningar .1968 “Swinging london”,Mary Qant, kort-kort och Twiggy.
    1970-1980 Säck och aska – inget läppstift, ingen BH, foträta skor.
    Mini, midi och maxi.

    1976 var jag 41 år.Jag klädde mig mest i långbyxor, men hade fattat ett LIVSLÅNGT beslut att ALDRIG köpa ett par jeans.
    Då blev jag UTTAGEN i min första och enda STREJK.
    Den startade kl 12.00 – jag vacklade vilsen omkring på stadens gågata, upprymd av stämningen gick jag in på KappAhl och KÖPTE ett par jeans.
    Sedan dess bärjag nästan aldrig något annat….
    Garderoben är full av tjusiga kjolar från 70-talet – de kanske blir moderna igen, barnbarnen har en guldgruva att ösa ur….

  3. C

    Jag HATAR maskerad!
    Temafester nästan lika mycket.
    Jo det är sant och jag står för det.
    När det är jag själv som blir bjuden undviker jag i det längsta att gå och sen känner jag mig så himla ful och fel i “what ever” det nu är jag har på mig.
    Lilka illa är det när barnen ska kläs ut. Det är så förbannat otacksamt. “Men mamma häxor har inte såna hatter, sjörövare har krok i handen” osv osv.

    Vad gäller den dagliga påklädnaden klär jag mig alltid som en aninsgslös, omodemedveten och färgblind påskkärring.

  4. Faktakontroll på Den Blyga här och nu:

    “1970-1980 Säck och aska – inget läppstift, ingen BH, foträta skor”

    Men:

    “Garderoben är full av tjusiga kjolar från 70-talet”

    Aha! Kjolarna är gjorda av säckar, men tjusiga säckar!

  5. Översättarhelena: Öronen till kattkostymen är gjorda av ett tandborstpakets oigenomträngliga plast. Klippte och bände och fick skavsår gjorde jag. Målade med spritpenna så det kom på duken under gjorde jag också. Dessutom tappade flickstackarn på väg till maskeraden svansen, som var ett ben av ett par nylonstrumpor.

    C: Ja, jag vet att det finns sådana som du — så jag brukar lämna tramsiga förslag på enkla utklädningar när vi bjuder upp till maskerad. Man kan t.ex. komma som bankrånare genom att över ansiktet trä andra benet av de där strumpbyxorna ovan. Om man har glasögon kan man bara fästa två tesilar på dem, så blir man en geting.

    Så om temat är “Asien”, kommer man som en japansk bålgeting och skriver insektens (påhittade) latinska namn på en skylt på ryggen för säkerhets skull.

  6. Nu slog du huvet på spiken igen: jeans- och hooduniform är det fler än du som har. Jag brukar dessutom emellanåt kröna härligheten med en baseballkeps.
    Fast nu har jag insett att jag måste skaffa en ny: Nu ska det ju vara truckerstuk, helst med en ganska ful flat skärm som pekar snett uppåt i skyn.
    Tur att man frotterar sig regelbundet med basketspelande ungdomar, så man vet vad som är da shit, typ.

  7. C

    Tack för tipset Lotten.
    Om jag någon gång mot förmodan blir bjuden på maskerad hos er lovar jag att absolut klä ut mig till japansk bålgeting, jag gillar ju att ha lite udd.
    Dessutom lovar jag att bita ihop och ha kul.

    Egentligen är det inte påhittandet av kostymen som är problemet. Det är att jag känner mig så förbannat fånig och inte alls partysugen och lustig.
    Jag har ju faktiskt varit på en massa maskerader.
    De senaste som Geischa (hur nu det stavas), indianprinsessa, cowgirl, i min mammas, nu 40år gamla och toklilla, Chaneldräkt) och sluligen som hippie. Felet var inte klädseln även om det var ett mäck att få ihop grejerna så jag skulle kunna visa mig i det, utan prestationsångesten över att det bara måste bli bäst och så står jag ändå där och känner mig dum, fånig och larvig och önskar att jag ska få gå hem och byta till mina vanliga kläder.

  8. Ica

    ey, jag klär mig med i jeans och hoodie varje dag… och jag är inte 19, eller utklädd, eller, kanske lite. Sätt ett par sneakers på det och allt är klart.

    Bästa maskeradtipset jag har vad gäller hemmagjorda kostymer är ROger Pontare. Han är helkul och rätt lätt att klä ut sig till.

  9. Ica

    Stellan: nejnej, ingen sån keps, för allt i världen. Tänk på att du bär hoodiekostymen. DÅ kan man inte ha vad som helst på skallen.

  10. Jag håller med Ica, Hoodiekostymen™ tål inte vad som helst.

    Men C: “prestationsångesten över att det bara måste bli bäst” — om jag hade varit Freud hade jag ropat heureka! och sagt att där har vi ju maskeradpudelns kärna!

    Prestationsångest är förfärlig om den dämpar drivkraft och inspration samt fantasi. Bort med den (lätt sagt, jojodu Lotten) och in med något annat. Skål!

    /djupinglotten

  11. Lotten: apropos faktakontroll.
    Det är ju nu en gång så att i bloggkommentarer måste man komprimera och förenkla –
    Säck och aska på 70-talet, liksom Twiggy -68 var ju modetrender jag inte gick/resp kunde gå på!

    Det har ju hela tiden funnits en tidlös konfektion för “dam av värld”.

    Välkommen – att tillsammans med Ida – inventera de spännande kartongerna på vinden…

  12. Ok, ok. Jag fattar. Det kanske är att ta i med truckerkepsen. Det var ju nitton vi skulle vara, inte fjorton…

  13. Och jag klär också ut mig – jag är transvestit, men det har ingen upptäckt än. Det är väl tuttarna som förstör alltihop…. ?

  14. Tiila

    Jag har av någon anledning mest varit på skräckmaskerader. För att vara åtminstonde LITE orginell har jag klätt ut mig till mördartomat(jag tog väldigt mycket plats, men det var lättare att äta än jag trodde) och skogsrå med ett stort målat hål i ryggen.Kul men jobbigt att inte kunna luta ryggen mot nåt på hela kvällen.

  15. Ica

    Inga nittonåringar bär väl truckerkeps nu? Har du inte hört Snooks “Ta av dig din truckerkeps”?
    Men en cool keps kan täcka upp väldigt bra.

  16. Så avancerade öron var det sannerligen inte på vår kattkostym.

    Förresten tolkade jag först din signatur ovan som djup-in-glotten, vad nu det kan vara för nåt. Ett föga känt språkljud som alstras väldigt långt ner i talapparaten, kanske. Eller nåt snusk?

  17. Översättarhelena: När jag läste fonetik och var full av dentala och glottala ljud, lärde jag mig samtidigt vad sätesmuskulaturen heter: gluteus maximus.

    Naturligtvis parar jag sedan dess alltid ihop ljuden med rumpan och yrar om glotteus maximus. Ingen förstår mig.

  18. Oh Tiila: jag har klätt ut mig till pumpa flera gånger! Man tar stor plats och är jovialisk och slipper skärp — en toppenkostym!

    (Med tesilar på ögonen blir man raskt en pumpageting. Latin: Olus vespa.)

  19. Jag är alltid utklädd till vampyr när jag går på maskerad ( jag har varit på tre st.) Jag har också jeans och munkjacka ( är 37 år) och det är väl tonnisarna som klär ut sig till oss för vi var ju först!

  20. Lotta

    Ordet “grinas” dubbla betydelse har jag fått tydligt illustrerat för mig en sommardag när jag var sisådär 17 år. Lille Mårten (från Nyköping) drabbade samman (eller kanske snarare drabbades av) Ostahuvudet från Hov (nära Båstad). Mårten blev jagad runt torget av ett mer och mer uppretat Ostahuvud som skrek “sluta grina, annars får du stryk” och stackars Mårten skrattade mer och mer för att inte reta Osten…
    Det gick dock bra, till slut.

  21. Jeans och hoodie – världens bästa kostym! Varför inte införa det som skoluniform? Mobbing skulle för alltid utrotas. Och jag skulle förevigt kunna känna mig som en skolunge. Just idag måste jag dock säga att jag känner mig, om inte vuxen, så åtminstone halvvuxen. Till mina baggy jeans och sneakers har jag v-ringad t-shirt och stickad kofta med tantknäppning och brodyr. Grrrrymt snyggt! *not*
    Måste också berätta om Bästa Utklädning på en maskerad jag var på. En kille kom utklädd som det hemskaste han någonsin sett: Henke Larssons benbrott. Fantastiskt! Själv var jag iklädd ljus peruk dekorerad med sand och småsten, och var invirad i plastsäck. Jag föreställde Laura Palmer.

  22. Haha! Jag skrattar gott åt dina kontaktförsök med “killen i mitten”.

    Vi hade också en utklädningslåda när jag var liten. Mammas brudklännnimg var med,sydd av mormor till mammas och pappas bröllop – också 1963! Men denna klänning var lååång. För en tioåring som lekte brud hade den alltså släp.

    Som vuxen inser jag att det var rätt synd att vi lekte sönder klänningen. Den hade gott fungerat igen! Klassisk modell och stilren.

    Apropå åsikter om “gamla 40-åringar”, så råkade jag ju också ut för sådana i vintras. Du kanske läste om tjejen som sade “han var ju 40, nej jag menar 30 … fyyy vad äckligt!”.

  23. Varför kommenterar jag alltid när jag är för trött eller sjuk? *Tar mig för pannan*.

    Jag “råkade” inte “ut” för åsikten ovan, jag råkade bara höra när en annan person omtalades. Min roll var bara tjuvlyssnarens. Men lite tog jag åt mig eftersom jag inte direkt är någon ungdom själv.

    Word verifikation: bburrk = vantrivsel på BB?

  24. Lady Dödstrött

    Och k ovan skulle vara c.

    Godnatt! Nu tar jag min Ipren och drar till kojs.

  25. Fascínerande så slit och slängiga brudklänningar var på 60-talet. Jag har en halv aning om att jag också lekte med mammas. (Jag är född 63.)
    Men min favvo var någon bomullsklänning i grått och lila som på mamma antagligen hade varit knälång och full med vidd i kjolen (så att skumgummiunderkjolen rymdes).
    Jag kombinerade aldrig underkjolen och klänningen, men jag älskade dem båda.

    Senast jag var utklädd var jag en humla.

  26. Vilken pampig trappa på bilden! Jag gillar trappor skarpt. Vad är detta för en?

    Pumpa maskerade sig min väninna till (fast alla trodde att hon skulle föreställa tiger) en gång, och det ledde till att hon träffade sin blivande man. Själv var jag utklädd till pingvin den gången, och jag raggade upp en mumie.

    Men hörni hoodisar — varför vill ni vara 19? Det var väl inget vidare tt vara det?

  27. Ica

    miss: Den jobbigaste i hela Etuna. Under alla tågspår. Så när man ska över till andra sidan måste man knalla ner för en trappa och upp för nästa. Det är inte att rekommendera om man vart och tagit blodprover på sjukhuset och dessutom vart tvungen att fasta innan. Gå uppför dem blodfattig och utan krubb i magen är… som att bestiga mount everest eller nåt.

  28. Glotteus maximus! Å, det var det roligaste jag har hört på flera dar!

  29. Vad bra att Ica är här och svarar på frågorna!

    (Det måste ju vara en ny produkt: bloggkommentarsassistent?)

    På raska fötter ska jag nu rusa fram dagens inlägg om … äh, ni får se.

    (I am numera drottning över cliffhangrarna.)

  30. Jag måste erkänna att jag gjorde en dundertabbe i mitt jobb en gång. Alltså, dundertabbar har jag gjort fler gånger, men den här var grym. Det jag sa var grymt.
    Niorna på skolan brukade klä sig i knaskläder. Typ Mussepiggöron och knasiga särkar och sånt. En dag kom en kille med svart lapp för ögat fastsatt med resårband. Jag sa: “Aha, pirat!” Men det hade inte han tänkt sig. Lappen var för att justera ögat på nåt sätt. Tramp i klaveret och paja en 15-årings självkänsla. Det var vad jag gjorde. Hur ställer man en sån sak till rätta? När jag fattat vad jag gjort försökte jag väl med: “Alltså, jag menade inte…” men, hjälp, hur dum får man va? Tjänstefel!

  31. Jamen alltså. Vinboxen och erfarenheten talar: vad vore livet utan oss? Alltså puckona som trampar i klaverat och ideligen säger “ojhoppsan, jag menade … hupp, felåt”.

    Mitt livs värsta fadäs kan läsas om i kommentarerna här.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.