Månaden övergick i uschlig höst från att ha andats sommar inledningsvis. Ja, jag vill hela tiden gå i ide – men idag sprang solen fram, jag fick medvind på cykeln. Jag förträngde naturligtvis alla hot om ruskväder och knäsmärta samt motvind på hemvägen. (Någons kristallkula fick sedermera jack pot.)
Denna dag har jag även
utrett ursprunget till ”dyngvåt” (ett scoop: lungvåt!)
misslyckats med att förstå skillnaden mellan osteopat, kiropraktor, fysioterapeut, sjukgymnast och naprapat
torkat mina lånta fjädrar (en oerhört fin oljerock under ett hällregn i motvind)
läst en förtjusande bok.
Den är underbar.
Den förtjusande boken är ”Ebons småbitar” (1912) – en underlig samling kåserier och hushållstips som en kommentatös tipsade mig om häromdagen. Jag sprang till ett digitalt antikvariat och köpte dyrgripen för 67 kr. Lilla Linnéa Norström (f. 1902) har 1914 skrivit att hon fick boken av en förmodligen välmenande tant Mimmi:
Släktforskare! Gör vad ni kan med detta.
Jag måste förstås citera boken – men jag har moderniserat svenskan i citaten. (I bilderna ser ni hur texten ser ut egentligen.)
Vilans evangelium (låter förnuftigt)
”Sweet Summer 1912” av John William Waterhouse, som ju vet hur man vilar med en besvärligt halkande klänning.
Om du ger din kropp och din själ vila efter arbete, växer dina krafter till dubbel storlek under vilan. När du vilar, rör du inte kraftkapitalet utan inhöstar bara räntorna. När kraftens kapital är förbrukat, gör du andlig och kroppslig konkurs!
I vår nervösa tid med buller och allt annat enerverande, räcker inte alltid nattvilan. Passa därför på att vila lite på dagen också. Lyssna till din fysiks bedjande röst!
Linneskåpet (låter jävligt jobbigt)
Det ska inte vara fuktigt och kallt i linneskåpet och du måste sätta papper på hyllorna och nubba fast vita band ytterst. Fäst också röda, broderade remsor på hyllkanten!
Bind ihop varje hopvikt lakan med utstrukna sidenband och lägg spetsen ytterst så ser det fint ut. Brickdukar, bordlöpare, kaffedukar, kaffeservetter kan ligga bredvid de vanliga servetterna.
Lägg allt som är trasigt på ett ställe och laga efter hand – även småhål!
Lite om diskning (låter helt vettigt)
Vik upp dina klänningsärmar – men om de inte kan vikas upp får du helt enkelt sy lösa, vita (sic) ärmar som fästs utanpå dina klädärmar.
Jag har flera såna och de är ovärderliga och ser dessutom prydliga ut med ett matchande, stort köksförkläde. (Skrev Ebon.)
Summa summarum: äh, enjoy life!
Jag längtar till 1980-talets axelvaddar och puffärmar, som så piffigt rymde mina meterbreda axlar.
Kartor, t.ex., var faktiskt oerhört komplicerade att vika ihop med det begränsade utrymmet som fanns på passagerarsidan i familjens VW Variant 411. Oooh, nu undrar ni förstås hur den såg ut? (Jag vill förstås få en anledning till att lägga ut den här bilden från 1977 igen.)
En morgon var bakrutan bara borta. Alla just då närvarande kusiner och ingifta bryllingar beordrades att posera. (Jag syns inte, men lillasyster Orangeluvan är den som håller på att klättra upp på taket.)
Och därmed har vi åkt i tidsmaskinen till 1970-talet och min barndom – och via gula bilen till ett barnprogram som jag alls inte minns. Det handlar om ”Ordförrådet” med Ingvar Kjellson och Fredrik Ohlsson (känd som ”Tommy och Annikas pappa”, gift med Siw Malmkvist) och Gerthi Kulle (Jarl Kulles syster). Ingvar Kjellson var vid tiden lika gammal som jag är nu, men ser med dagens mått mätt lite sliten ut .
Nu kommer här en tiominuterssnutt, som jag verkligen kan rekommendera alla som t.ex.
har tio minuter över
vill resa i tiden
tycker om att analysera pedagogik
inte vet hur man klädde sig 1976
klarar av att se hur ordet TELEFON klipps rätt av som funnes det inga särskrivningsproblem
gillar UR (detta sändes tydligen på dagtid för skolor).
Ni som inte har tid att titta, kan läsa denna sammanfattning, samtidigt som jag understryker att ni ju alla ändå bör ta er tid att njuta.
Ingvar vandrar omkring i Stockholm och träffar massa män och pojkar samt kanske en eller två tjejer samtidigt som han spelar in det de säger. Det inspelade åker in i hans fantastiska ryggsäck och förvandlas där till stora pappersremsor med citat – som han sedan går hem och klipper sönder för att sortera in i sitt arkiv. Fredrik Ohlsson kommer och berättar att han har en konstig känsla, varefter en liten film om ordet ”ensam” spelas upp till Inga Gills röst.
Men det fantastiska är att även dagens barn får lära sig fakta om det svenska språket – i ett program som även det kallas ”Ordförrådet” och finns på UR. Ni måste kolla, för Staffan Westerberg var ju en västanfläkt jämfört med denna ångest:
Fast här måste jag ha haft otur, för just detta klipp är inte särskilt verbalt. Eller är det kanske representativt ändå? (Här finns massa program.) Tempot är högre, bokstäverna väldigt tydliga och hanterliga – men tiden har nog sprungit ifrån mig, för jag förstår inte alls varför allt är så tillgjort och krystat. Det var mycket jobbigare att titta på detta lilla klipp än det där gamla ryggsäcksprogrammet, som nästan gick i slow motion.
[andningspaus]
Lite mer kanske? Del två av det gamla 70-talsprogrammet kommer nu och här, och om ni har starka nerver ni kanske klarar av Gerthie Kulles raseriutbrott – iklädd grön plyschdräkt, raggsockor och gula träskor formligen exploderar hon, varefter hon ilsket sätter sig och läser ord från pappersremsor ur Ingvars ordförråd. Men … utan att visa upp orden för kameran.
Ingvar Kjellson, han analyserar även meningen ”Du som är pojke, ska väl inte gråta”, men konstaterar blott att pojke är ett ord från finskan. Och alla har de socker i kaffet.
De var tider, det! Måtte ni alla hitta tid att analysera det ni ser. Eller i alla fall titta och kanske fundera lite. Eller bara slänga ett getöga på’t?
Pedagogisk fotnot Getöga har ingenting med getter att göra, även om uttrycket skulle kunna illustreras med en herde som vaktar just getter. Ordet kommer av det gamla verbet gäta, som betyder ”valla boskap” eller bara ”vakta”. Herden behöver bara titta då och då för att hålla koll på sina djur, och slänger då ett gätande öga.
– Jag kan inte spela schack.
– Jag kan inte ringa okända människor utan att bli alldeles svettig.
– Jag kan inte ta betalt!
Djup symbolik.
Den där i replikerna ovan var jag, som skyllde mina tillkortakommanden på mina föräldrar. Jag skulle kunna lägga massa annat på listan, som att jag borde ha lärt mig
att stycka en älg
hur en bilmotor funkar
franska.
Men dessa brister rår inte mina föräldrar för: ingen av dem styckar älgar till vardags, ingen av dem förstår sig på bilar och min mamma frankofilen försökte faktiskt att lära mig franska, men jag ville bara inte. (För många fnuttar och ohörbara bokstäver tror jag att mitt problem var.)
Schackspelandet har jag skjutit upp; det var ju meningen att min schackspelande pappa skulle ha lärt mig denna ädla konst eftersom jag ju är mattebegåvad, och matte och schack passar som hand i vante. Slutligen borde de ha lärt mig hur man tar betalt eftersom de själva borde ha lärt sig att ta betalt, så det så. (Om någon nu tycker att jag är ologisk, är det alldeles korrekt.)
Telefontrubblets avhjälpande kunde ha sett ut så här. I rollerna: mina föräldrar och lilla Lotten, 11 år.
– Se nu här. Lugnt och fint. Ta luren i handen och ring faster Ulla.
– NEJ! Hjälp! Hjärtklappning!
– Då tar vi det i lugn och ro. Sätt fingret i petmojen på nollan.
– Inte faster Ulla! Tänk om hon svarar!
– Luuugn. Lugn nu.
– UHUUU!
– Släpp lure… släpp luren, Lotten!
– JAG VILL DÖÖÖÖ! Uhuuuuuuu!
KBT och andningsövningar hade säkert gjort mig till telefonvän.
Men vad coola de såg ut. Egentligen.
Nu frågar jag mina två äldsta barn vad vi glömde att lära dem!
Erik, 26 år:
”Ett ganska personligt svar. Min syn på tjejer var under min uppväxt: ”Om jag är en ädel, fjäskande liten ängel som placerar tjejer på en piedestal ovanpå en piedestal så kommer jag till sist förtjäna deras uppmärksamhet.” I verkligheten visar det sig att tjejer faktist är människor. Tonåriga jag hade behövt analysera sångtexten ”Girls Just Wanna Have Fun”.
Ida, snart 24 år:
– Hur man tapetserar, målar och gör något med verktyg.
– Hur man lagar sina byxor.
– Hur man betalar en räkning.
– Hur man felsöker en dator.
– Att mens (kan) gör(a) fett ont.
– Att Hollywood-struten från glassbilen INTE INNEHÅLLER NÅN JÄVLA ALKOHOL!
Ooops. Mittåt. Jag syr och snickrar hellre själv, ser på räkningar och trasiga datorer ungefär som på bilmotorer och har ju blott ont i knäna. Och glassen …
Jag var trött på att aldrig hinna äta min favoritglass och hittade en dag på att det ju var fullt med alkohol i den. Barnen som skydde (skyr) alkhohol som pesten, ville inte ens lukta på glöggen glassen, så jag tyckte att det var ett synnerligen lyckat drag.
Tills sanningen uppenbarade sig förstås. Föräldrar bör tala sanning.
Dagens fråga är alltså: vad glömde dina föräldrar att lära dig?
Jag snubblade över en oerhört liten fin notis från Sundsvalls Tidning när jag for omkring som ett yrväder på hela vida internet, och då särskilt i de obskyra kvarteren och dammiga hörnen.
Se här vad som hände på förvåren 1892.
(Om man börjar läsa här på KB, fastnar man lätt och vips, har ett år gått.)
Nu blir det lite synd om er som läser på mobilen, för det är svårt att bara välja ut en eller två notiser. Hämta förstoringsglas eller en ung människa med ögonen i behåll. Läs gärna högt för omgivningen. Här vankas bärsärkaraseri och amazoner!
Geschwindt var tydligen ett populärt ord just våren 1892 – eller så är det kanske bara samma skribent?
Ordet ”känbar” är felstavat med tanke på årtalet – men före 1889 års upplaga av SAOL stavades det verkligen med ett n. Nu ska vi se hur det gick med den med sitt förnamn förkortade herr Larsson, grundläggare Ekblom och sanslöse Persson.
Mycket mer än så här får vi tyvärr inte veta.Ska vi kanske krafsa in ett litet kommatecken till?Tänk att man ända uppe i Sundsvall läste om olyckor i Löddeköpinge.
Ovarsamma män var tydligen framme även på andra ställen – fast här handlar det om att så sin säd.
En sådan oerhört sympatisk inställning!
Plötsligt fastnade jag vid en nyhet om en stackars sångerska, som hade blivit galen, stum, inspärrad och vars öde tydligen bekymrade halva landet. Men vad i hela friden hände med Rosée Heath?
I oktober 1890 skriver Stockholmstidningen att fröken Heath var intagen på hospital, att hon bara gråter och att hon verkar ha blivit obotligt vansinnig. Men varför?
Jag bläddrade bakåt i olika tidningar och hittade förmodligen orsaken i Malmö Allehanda: olycklig kärlek, passionerad flykt med en underlöjtnant en hel månad tidigare. Den 11 september 1890 ska Rosée Heath plötsligt ha avvikit från sin teater. Rubriken är ”En uppseendeväckande enlevering”, men det verkar som om hon följde med frivilligt och att det i så fall var hennes föräldrar som inte godkände tilltaget.
”Miss Heath har under sitt uppträdande varit åtföljd av sina gamla föräldrar, vilka alltid var tillstädes bakom kulisserna och utgjorde hennes ständiga skyddsvakt. Också ansågs miss Heath ej älska någonting högre, än sin konst. Hon gjorde emellertid under sitt uppträdande i Stockholm bekantskap med den unge officer, i vars sällskap hon nu lämnade Malmö, glömmande pliktens bud för kärlekens.”
Föräldrarna anade oråd och höll ett extra nogsamt öga på sin ”skatt” (och inkomstbringare, anar man) och kallade till och med på polisen när de jagade efter dem till järnvägsstationen. De pekade ut den pliktförgätna dotterns älskare på tågperrongen, men …
Jösses. Nu vet vi ju att Rosée återfanns och spärrades in, men här var hon verkligen försvunnen med en hånskrattande älskare.
Men vem var då denne unge man som var så listig och satte sig i en kupé och placerade Rosée i en annan? Jo, en underlöjtnant Linder vid Lifgardet.
En diabolisk blick!
Tydligen tvingades de älskande tu isär, varpå den skönsjungande Rosée bröt ihop och spärrades in på okänd tid. Det ramlar under ett år in smånotiser om Miss Heath i alla Sveriges tidningar, där hon hela tiden beskrivs som obotligt sinnessjuk. Men vad hände sedan? (Ta er nu åt hjärtat precis som jag gjorde när jag hittade detta.)
Rosée Heath hette egentligen Mary-Ann Katherine Evans! Och hon är död! (Göteborgs HoST 17 mars 1891)
Jag hann dubbelkolla och få den plötsliga döden bekräftad i flera tidningar, när plötsligt denna lilla notis dyker upp i Nya Dagligt Allehanda en dryg vecka senare.
Hon är uppstånden, ja sannerligen uppstånden den 28 mars 1891.
Jahaja, och i augusti 1891 meddelar man lugnt i Sundsvalls tidning att Rosée fortfarande vägrar att tala.
Men så här kan det ju inte fortsätta.
(Blädder, blädder, sök, sök. Varför kan inte någon betala mig en heltidslön för att göra sånt härnt underbart roligt forskningsarbete? Hyllad sångerska rymmer med officer, spärras in, blir galen, förlorar talförmågan, dör en skendöd men lever igen – och då vill man ju veta mer!)
Heureka! Rosée talar! I mars 1892 är hon på benen igen!
Under över alla under!
Och det blev hon – frisk alltså. Plötsligt sjunger och dansar hon utan sin officer och … så är hon puts väck igen. Hon nämns i Per Wästbergs ”Halva kungariket”, men jag kan inte hitta någon notis om eventuellt frånfälle, fortsatt karriär eller ens konserter.
Så då släpper jag henne väl (stackars, stackars Rosée) och går till en internationell nyhet från 1892 istället.
Lyxiga damer bör bära vattenkanna!
Tänk, sådana problem slipper vi numera.
En ”teklänning” från 1892 stökade förstås till det på trottarerna genom att virvla upp damm med släpet. Hugaligen.
Hej alla som orkade läsa ända hit! Nu ska jag så geschwindt det nånsin går försöka återvända till 2018.
Det var 1972, och lillasyster Orangeluvan var knappt ett år medan jag närmade mig nio. Vi bodde på Mätaregränden 8 i Lund, där hela köket hade blå plastmatta och telefonbänken inte riktigt fick plats i sitt hörn.
På väggen hängde handlingslistan (en sån där rulle) och en japansk almanacka som egentligen var pingisracket-reklam. Pappa sökte vi den här tiden jobb i Luleå, så ett år senare bodde vi där istället.
Orangeluvan och jag. Kobran där var mintgrön. Telefonboken ligger uppslagen. Vårt telefonnummer var 046-14 55 14.
Jag vet inte riktigt varför vi poserar för fotografen, men jag vet att jag var överlycklig. Rent av salig.
För att jag har en gullig lillasyster som skrattar i min famn?
Nej, inte alls. Jag hade fått låna barnflickan Astrids oerhört coola och ludna, vita pälsjacka och ansåg mig i just denna sekund vara vackrare än både Askungen och Dora på Follyfoot.
Från vardagsrummet hördes frustrerade grymtanden, några svordomar och det typiska THUD som uppstår när någon kastar en kudde i en soffa. Någon var helt klart arg. Men varför i vardagsrummet? Arg är man ju mest i köket där det finns läxor, smulor, möss men ingen vitlökspress. (Den är alltid borta fastän vi har fyra stycken.) Jag närmade mig den ilskne sonen lite försiktigt.
– Vad händer?
– FJÄRRKONTROLLERNA är borta!
– Till tv:n?
– JA!
– Men … huh … du tittar ju aldrig på tv …?
Ingen av oss tittar längre – men betalar för en massa kanaler gör vi gladeligen.
– Nej, för fjärkontrollerna är ju borta.
– Kolla här, om man gräver fram den här apparaten från bakom sladdhärvorna så kan man faktiskt trycka på knapparna här och byta kanal med pila…
– Är det knappar på apparaten? WOW!
Ojoj. Sådär kan man ju som barn här i huset inte säga, för då trycker man ju på mina inre nostalgiknappar. Jag måste plötsligt hålla en föreläsning om … om … hur det känns att t.ex. bära en sån här tv.
Nu är förstås våra barn vana vid dåtiden eftersom
vi ideligen har dem att slå upp saker i bok-NE
jag har ett sladd-telefonlager i källaren
och jag då och då köper en dagstidning för om inte annat i alla fall få höra prasslet.
Om ni känner som jag – att detta är lika viktigt som att t.ex. veta hur knyppling ser ut, hur man knäppte kängorna med en liten pinne i början av 1900-talet och att brylkräm en gång var nåt jätteviktigt att ha – då föreslår jag att njuter av detta sju minuter långa klipp (och visa upp det vid kvällsmaten). En applåd för ”Alla presidentens män”!
Man kan vara lite ofokuserad alldeles i början (jag vet ju att många har koncentrationsproblem nuförtiden), för då etableras bara det H-fyllda namnet Kenneth H. Dahlberg. Efter ungefär 30 sekunder kommer Robert Redford och börjar leta i telefonkataloger och sedan ska han på en stökig tidningsredaktion ringa och anteckna och alla pratar i bakgrunden – och så kan man slötitta igen en stund.
Det sista som händer är att man ser en tv, en tidning, ett block och en blyertspenna. Ack, 1973.
Tror ni nu att jag tänker dra en parallell mellan Nixon (som ju ”Alla presidentens män” handlar om) och Trumpen (som ju alla dagens nyheter handlar om)? Nähedå, jag tror att vi tar det en annan dag. Istället får ni se …
Jag klev in på radioredaktionen och in i studio 1 och började prata med mina kolleger som snackade om allt och ingenting medan ”Gimme All Your Lovin” spelades ut i etern.
– Heeej Lotten! Tre frågor har inkommit: en farbror som är arg på ungdomarnas slang, en fråga om hur man knäpper brännvin och en om det heter ’asocial’ eller ’osocial’.
– Najs! Och så kan jag fylla på med min senaste pet peeve o…
– Pass på, tre sekunder.
– … – Och där hörde vi ZZ Top med …
Och ungefär där slutade jag lyssna, fokusera, tänka och över huvud taget uppföra mig. För in i studion klev ett par platåträskor. De bars förvisso fram av ett par fötter som satt på en radiomedarbeteare som heter Katarina, men det var för mig fullkomligt ointressant där och då. Platåträskor!
Platåträskor på radiogolv.
Jag pekade på skorna, gapade och log och lade mig ner på golvet och tog snabbt och tyst sju bilder medan radiopratarna pratade i radio.
– … och då släpper vi som vanligt fram de lokala nyheterna.
Nyheterna sänds från en annan studio, så under de minuterna får man skrika och tjoa i studio 1.
– MEN HERREGUUUUUUD, DU HAR JU ÄKTA PLATÅSKOR PÅ DIG!
– Tihi, jaa …
– Men de ser ju nästan oanvända ut!
– Ja, jag fick dom 1976, men mamma köpte alldeles för stora, så jag använde int…
– MINT CONDITION! MUSEIFÖREMÅL!
– Ja, jag hittade dom nu, och tänkte att eftersom dom passar, är det ju lika bra att ta på sig dom.
– Förlåt, Katarina, jag måste ta några bilder till!
– Okej … Du då? Hade du några platåträskor?
– Absolut inte. Jag fick gå i bruna promenadskor och röda,danska jeans från Danmark medan mina kompisar hade platåträskor och utsvängda snickarbyxor. Flätor upphängda i kringlor med vita sidenrosetter hade jag också.
– Trauma?
– Mhm. Trauma.
De fantastiska platåträskorna från 1976.
Det här med det galna träskomodet som gällde under 1970-talet har jag berört tidigare, men jag är så lycklig över detta mitt möte med ett par äkta platåtollor – det första sedan kanske 1977. Så här såg vi alla ut:
Björn Ulveus och Agnetha Fältskog runt 1973.
Så här gick vi däremot inte särskilt ofta omkring:
Ann Margret runt 1972.
Men det var förstås inte bara platåträskorna som gällde – alla möjliga olika varianter fanns.
Jag kollade nu – 70 kr 1975 motsvarar nästan 380 kr idag. (Men jag kan inte komma på om jag tycker att det är ett bra pris.)
Nu till dagens fråga: satte ni plåster på de söndersparkade fotknölarna eller lät ni de öppna köttsåren imponera på killarna i klassen?
Dick Cavett (f. 1936) var en av världens alla intervjuare som hamnade i tv, men som gjorde succé genom att vara lite roligare och lite mindre respektfull än andra – och som lyckades få även motsträviga superstjärnor att öppna sig. (Brasklapp: jag har inte koll på alla andra tv-nissar från denna tid, så egentligen baserar jag denna min positiva uppfattning om honom blott och enbart på hans sätt att uttrycka sig i skrift nuförtiden.)
Nuförtiden.
Dick Cavett hade under en farlig massa år kvällsprat på amerikansk tv, där han i 90 minuter (att jämföra med dagens kanske 7–10 minuter per kändis) försökte få tröga musiker, sura politiker och motvilliga författare att säga nåt kul. Han åkte till Sverige och intervjuade hela ABBA i en sjusärdeles trög tillställning, där det i alla fall blev lite uppsluppet när Björn lät påtala att Dick hade på sig lånade boots som inte passade, varpå de visades upp samtidigt som han – Dick – låtsades vara indignerad.
(Klicka här och titta när alla fyra abborna en stund senare sitter med stenciler framför ansiktet och försöker sjunga på kommando.)
Cavett sa alltid att det bästa är att som intervjuare faktiskt lyssna på vad intervjuoffret säger. Vilket vi ska försöka göra extra mycket nu när tiderna går mot riksdagsval i Sverige. (Återkommer till detta senare i vår.)
Dåförtiden.
Men tillbaka till Dick Cavett och hans absolut värsta intervju. Nu är han ju en gammal man, men fortfarande träffar han okända människor som utbrister:
– I’ll never forget the look on your face when that guy died on your show!
Det var 1971 och som gäster i shåvven denna kväll var först en hälso- och fitnessexpert i 70-årsåldern som berättade att han skulle bli minst 100 år. Han hette Jerome I. Rodale och var fantastiskt rolig och helt perfekt som gäst och fick Dick Cavett att smaka på sparris som var kokt i urin. (För den kombinationen ju måste vara det nyttigaste som finns?)
– Jag är vid så god vigör att när jag igår föll nerför en trappa, skrattade jag hela vägen ner! sa Rodale och alla i publiken skrattade med honom.
Nästa gäst som kom in i studion var en tidningskrönikör vid namn Pete Hamill. Han hälsade artigt på Rodale och satte sig bredvid honom. Och började berätta en rolig berättelse om när han sk…
– XXZZZKKKRRSSCHHHH! hördes Rodale snarka i stolen bredvid honom.
– Oooh dear, skrattade Cavett, eftersom man ju som lite dryg men kanske rolig person snarkar till när någon berättar något som är på gränsen till tråkigt, och så fortsatte Cavett med att säga: Are we boring you, Mr Rodale?
– This is bad! utbrast Pete Hamill och försökte ruska av sig Rodale som underligt nog hade lagt sitt huvud på Hamills ena axel.
För hälsoförespråkaren och mannen som skulle bli 100 år, Jerome I. Rodale, hade tvärdött.
Programmet spelades in två timmar före sändning, men sändes förstås aldrig; istället visades utan förklaring en repris av ett tidigare program. Men fortfarande kommer folk fram till Dick Cavett och säger:
– I’ll never forget the look on your face when that guy died on your show!
Därför säger Dick Cavett med en dåres envishet att
man inte ska tro på sanningvittnen
man ska lyssna på vad folk säger, och säger de inget, är de förmodligen döda.
Om ni vill titta på ett annat, inte heller sänt program med Cavett, så titta på det här från 1969 med Groucho Marx.
Om ni är otåliga, kan ni klicka på den här länken som börjar när Groucho har sjungit färdigt efter drygt fyra minuter.
Tillägg till alla mina nya alldeles jätteunga läsare: den gamle gubben i det sista klippet var en av Marx-bröderna och hans mustasch var i filmerna faktiskt bara påmålad! Och här finns en filmscen med honom (och bröderna) som svarar på frågan ”hur många människor får plats i en båthytt?”
Jag har förut berättat att jag är sjuhejsare till brevskrivare. Var, förstås. Numera skriver jag mejl så att det slår fyrverkerier ur tangenterna – men kan inte för mitt liv minnas känslan och smaken av att slicka på och klistra igen ett kuvert.
Några av mina brevhögar.
– NU SKA JAG SKRIVA ETT BREV! ropade jag häromdagen till alla i huset.
Jag tror att de hörde ”huske riva rev!” och tänkte att det nog gällde något som de inte hade med att göra eftersom jag bara möttes av tystnad. Och inte skrev jag något brev heller – jag ville ju ha uppmärksamhet och beröm och inte bara sitta och skriva i hemlighet.
I förrgår insåg jag att det inte fanns ett enda vettigt brevpappersliknande i huset. Jo, ett illrött litet papper med ”Charlotte Stenson” tryckt högst upp, och det har jag mig veterligen inte kallat mig sedan ungefär 1976.
– JAG ÅKER OCH KÖPER BREVPAPPER! ropade jag till alla i huset.
Förbaskat ointresserat folk som bor i mitt hus, de där som inte applåderar mig för mina tilltag.
En liten stund senare var jag stolt ägare till brevpapper med tillhörande kuvert, klätt med silkepapper. Kilokostnaden var helt normal för t.ex. saffran eller märkesskor.
Se så fint! (Några ynka kuvert och ett pappersblock för sammanlagt 200 kr.)
Igår satte jag mig så att skriva. Men så svårt det var! Först skulle jag välja en penna som gjorde min vingliga handstil strakbent. Jo, för så funkar det – slarvgener och kass finmotorik elimineras effektivt av en tung reservoarpenna. Som jag ju inte äger, så jag tog fram några andra.
En röd valde jag också ut för säkerhets skull; jag kanske skulle bli tvungen att korra eventuella fel?
Sedan övade jag. Och provade. Ingen penna var riktigt optimal.
Jag valde till slut en penna som hade en vacker, djupblå ton – men som inte alls förbättrade handföringen eller underlättade tankeflödet i formuleringsögonblicket. Jag stirrade på det tomma papperet, men det var lika svårt att börja skriva som att sätta saxen i ett vackert tyg.
– HALLÅ! JAG VÅGAR INTE SKRIVA BREV! ALLT KOMMER ATT BLI SNETT OCH FULT! skrek jag till det tysta huset.
– Stödlinjer! hördes en målbrottsröst säga alldeles bakom mig.
Naturligtvis. Ungen kämpade ju med skrivstil i lågstadiet. Tack, tack.
Randigt papper under!
För första gången sedan kanske 1998 satte jag så en penna till ett brevpapper och höll på att skriva ”Lund” i övre högra hörnet eftersom det var där jag bodde för 20 år sedan. Att jag inte skulle skriva 2017 var jag helt säker på, men ändå blev det så här konstigt:
Och sedan tog det stopp. Hur hittar man tankarna när de inte ska gå via tio fingertoppar ner på ett tangentbord? Var finns de kluriga formuleringarna och de roliga orden när det är en penna som ska mejsla fram dem?
Resolut tog jag fram datorn och skrev några meningar som skulle kunna platsa i ett handskrivet brev. Dem skrev jag av. Med penna på papper. Hur löjligt som helst. Bakvänd sekreteraruppgift, liksom.
Sedan gjorde jag en kopp te, dammsög källartrappan, slängde en ful sko och … plötsligt satt jag där igen och skrev. Handen och pennan for över papperet, bokstäverna blev fulare och fulare och PANG! Fääärdigt!
Jag hade då skrivit ett ganska långt brev. Jag vek ihop sidorna, stoppade in dem i kuvertet så att det gnisslade lite i silkepapperet och så … så …
Det kom ett mejl med ovanstående fråga, och jag tänkte först ”spam!” och sekunden därefter ”jatack gärna!” och fem minuter senare:
– Vem, va huh? Vem skulle kunna kalla mig a pro? Och ge mig lunch?
Men oooooooh, sicken trevlig idé det visade sig vara; helt frivilligt anmälde jag mig som en f.d. lundastudent till alumniarrangörerna. Vips, satt jag igår på Helsingkronas nation och åt lunch med en ung vitryss, som studerade hållbarhet och talade vitryska, ryska, spanska, svenska och engelska. I was (tillsammans med massa andra farbröder och tanter) the pro, medan han var en av massa andra underbart frågvisa studenter.
Hela helgen arrangerar Lund en hemvändarhelg med oerhört många olika aktiviteter. Det är så trevligt och roligt och jag tänker hela tiden:
– Men hur kunde vi flytta från Lund 1998? Var vi helt från vettet?
Igår skulle vi på teknismingel, men hamnade fel trots noggrann läsning ur programbladet och irrade därför runt på LTH i spöregn.
Till slut kom vi rätt (in bakom en låst dörr på Kemikum), men då var minglet slut och smörgåstårtan såg ut så här:
Jag värmde mig genom att svepa ett litet plastglas med vin och ruska mig som en hund, när telefonen ringde. Vår very famous skotske arkitektvän David Sim tjoade:
– Cykla ner till Grand! Vi måste vara där om tio minuter, annars får vi inte platserna! Fyrarättersmiddag med molekyltema! Go-go-go!
Uti regnet igen, plask, plask på hotellcyklar. Och inga hjälmar hade vi heller. Plask, så klev vi in på Grand där alla andra satt rakryggade i snörräta rader och med sina jackor inhängda i garderoben. Vi plasksnubblade på varandra, kom fram till David, gömde plaskjackorna under bordet och kollade på menyn.
Say whaaaaat?
Medan vi väntade på den spännande och hemliga molekylmenyn, lekte jag med saltkaret.
Jag vet ju att det finns några matnördar och sybariter bland läsarna, så nu blir det lite smaklöksporr utan inmundigande:
Jordärtskocka i alla de former: skummad, kokt, stekt, friterad, crispad, krämerad och lufttorkad.Löjrom från Kalix och potatuspuré med citrongelé och … nåt annat. (Jag fullkomligen dyrkar smaken av denna rom, så jag hade svårt att fokusera på det andra.)Höstlamm, med massa annat och en sås. (Mina under middagen noggrant förda anteckningar är nu upphittade: en dansk ost som inte heter Västerbotten utan Vesterhavs och viltväxande selleri, allt tillagat i en cirkulator i blott 56 °C i 56 minuter och så endiver som är picklade i vinäger. Allt på lappen var inte väldigt lättläst …)Havtornssorbet, fruktsorbet och chokladsorbet, gjort med hjälp av flytande kväve. (Kokboksförfattaren sa ”etthundranittisex grader!”, men menade ”minus etthundranittisex grader”.)
I en oerhört skrällig högtalare berättade värdarna – författaren P-O Hegg och Grand Hotels kökschef Martin Hansen – om vad vi åt. Jag fokuserade på dem så att ögonen höll på att poppa ur öronen på mig, fast det enda jag riktigt lyckades höra var att man visst kan göra potatismos på nypotatis, men att det behövs MYCKET smör och att man inte ska mosröra så länge – samt definitivt inte använda elvisp.
Förutom att vi tre runt vårt bord pratade om maten, var vi även rörande eniga om Davids tankar om arkitektur. (Ska försöka intervjua honom senare så att ni får oooa och ahaaa.) Bland annat principen att trappor i största allmänhet ju borde göras trevliga och välkomnande samt lättfunna så att man hellre tar trapporna (om man kan) än åker hiss. (Vardagsmotion och så vidare.)
Vi var även på studiebesök i humanisternas och teologernas nya byggnad, som
är ett museum från 1917
är en institution från 1960
byggdes ihop och ut 2014.
Välj nu av dessa två den mest välkomnande trappan som finns i det nyihopbyggda – men samtidigt sekelgamla – LUX:
1. Denna gamla trappa i det f.d. Zoologiska museet vill man välan gå i?2. Men oh dear. Jag är inte riktigt säker på att den här tre år gamla trappan i LUX-biblioteket håller för mig.
Eller …
3. Europas äldsta hiss (1917) som fortfarande är i bruk och dessutom dimensionerad för att fungera om man behöver använda LUX-huset som krigssjukhus med plats för full-långa bårar.
Ääääsch. Jag åker mycket hellre gammal hiss än går i trappor.
