Hoppa till innehåll

”Vad minns du från dagis?”

”Dagis” är dimunitiv diminutiv av daghem, som Alva Myrdal propagerade för under 1930-talet – men sedan 1998 när daghemmen fick en egen lärarhandledning, ska man helst säga förskola.

Alva Myrdals ord. Källa.

Med detta sagt, ligger ”dagis” så mjukt och fint i min mun och halkar ur den så fort jag tänker på t.ex. lusselinnen som ska knölas ner i en bävernylonoverall. Under en tioårig övergångsperiod har det låtit så här när jag försöker vara korrekt:

– På DAG… förskola … eh, iiii försk…

Den här veckan är jag moderator på ”HR-dagarna för förskolan”, och det innebär att jag ska vara ett sammanhållande klister mellan föreläsare och ställa frågor samt göra sammanfattningar. Fast helst vill jag bara läsa de minnen som rasslade in under en halvtimme när jag frågade mina barn, deras respektive och söstra mi (Orangeluvan) vad de kom ihåg från tiden på dagi… i förskolan.


Orangeluvan, född 1971:

– Jag puttade en kille från en lekställning. Han hette Krister, luktade alltid kiss och hade rutiga yllehängselbyxor. Mitt brott uppdagades aldrig och jag kände mig jätteond.

Se här hur jag på ett regelvidrigt sätt kopierar NE för att ni ska få ta del av Gertrud & Håkan.

Döttrar, födda 1994 respektive 2000:

– Vi gick alltid till Gläntan; vi var där åtta timmar om dagen och alla åt Mariekex och drack blandsaft ur kåsor. Det fanns en gammal stubbe som var en “motorcykel” i Gläntan som man fick turas om att använda.
– Och en grop som var ett fängelse.
– Jag trodde Gläntan var namnet på en specifik plats, och blev överraskad när jag fick reda på att det fanns andra gläntor.
– There can be only one glänta.

Son, född 2002:

– Näe … vi satt alltid i en ring … ritade … klättrade på en traktor … åt potatissoppa … inget spec… JOOO! EN GÅNG FICK VI VARSIN PIGGELIN!

Son, född 1992:

– På dagis fick vi lära oss veckans dagar med hjälp av ett snurrhjul. Bilden av det hjulet uppenbarar sig i mitt huvud varje gång jag hör eller tänker på en veckodag. Vänta, så gör jag en bild.

”Exakt så här. Med färgerna och allt.”

Son, född 1997: 

– Eeeeh. En gång gick jag in i lekhallen och åkte nerför en liten plastrutschkana, det var allt. Sedan hände inte mer.

En sån.

Detta lärde sig barnen på förskolan:

– Några andra små barn lärde mig att gunga, och jag tyckte att det var pinsamt för att jag var så mycket äldre än de var. Man kan ju inte lära sig något av någon som var flera månader yngre, tänkte jag.
– Va? Va, ”lärde mig gunga”? Har aldrig ens tänkt att man inte kan gunga utan att någon lär en hur man gör!

– Den rosa kritan var alltid kortast i kritasken.

– En gång satt jag och lekte vid en vattenpöl och en fröken sa att man ska sitta på huk så att byxorna inte blev smutsiga. Hon visade hur man satt på huk. Sedan dess tänker jag på henne när jag sätter mig på huk.

– En fröken gick in i rummet och visade upp massa torra pappershanddukar som hon hade hittat i en papperskorg. Hon sa att man inte fick slänga torra pappershanddukar.

Vet vuxna egentligen vad de pratar om? tänkte barnen.

– En gång tappade jag ett glas som gick sönder. En fröken sa att ”den gick i tusen bitar”. Jag tittade på glasbitarna och tyckte att det verkade vara färre än tusen.

– Jag hade en jättebra pinne som ett annat barn kastade ut utanför staketet. Jag skulle bara klättra ut och hämta min pinne men fröknarna blev jättearga för de trodde att jag försökte rymma. De förstod inte alls att min pinne var viktig.

– Jag pekade på en lampknapp och sa att det var en kvadrat. Då sa en fröken att jag hade fel, för det var faktiskt en fyrkant.

– Vi borstade tänderna efter varje måltid – men utan tandkräm, för det använder bara tanter, sa dagisfröken.

Barn som barnen minns:

– Isak var sötast på dagis. Han hade vassa framtänder, skrattade hest och hade mörkt hår. Det påstods att vi var kära, jag förstod inte riktigt vad de menade med det.

– Jag hade en kompis på en annan avdelning än min, men jag visste inte vad hon hette. Hennes fröken ropade en gång ut “Mellis!” när de mindre barnen skulle in och äta, och när hon då gick in till sin fröken bestämde jag mig för att lekkamraten såklart hette Mellis. Jag kallade henne Mellis så länge jag gick där.

– Vi tyckte det var kul att säga pyttipanna genom att säga “pyttip” och sen peka på Anna. Om jag minns det rätt tyckte inte Anna om det.

Mitt är mitt, ditt är ditt …?

– Vi samlade på glasspinnar och en dag gav jag bort alla mina glasspinnar till Anna-Maria för hon såg ut som en ängel, med tunt rödblont hår och blåa ögon. Jag ångrade mig direkt.

Här är de!

– En gång visade min dagiskompis Filip upp en liten rosa hopfällbar kikare som jag tyckte var rolig. När vi åt mat gick jag till hans ryggsäck och stoppade den i min egen. Efter dagis visade jag stolt upp den för mamma som då berättade att man minsann inte får stjäla saker.

– Jag minns när jag tog med en bok med massa klistermärken, men den försvann. Sen hittade jag en vägg som var helt täckt av mina klistermärken.

”Så här såg dagis ut. Alla klistermärken satt på väggen i det bruna rummet.”

 

Orangeluvans trauma från 1970-talet:

– Kokt torsk med smält smör och potatis var jättegott. Så gott att jag inte kunde lämna bordet vid lunchen för att gå på toa utan kissade på mig i min blåa, utsvängda plyschoverall.

– Pappa skjutsade mig på cykelsadeln till dagis. När han flätade mitt hår på morgonen blev det alltid löst och snett. En gång glömde han att lämna mig och cyklade med mig till Tekniska Högskolan.

– Jag lekte gärna frisör med ett förkläde man knöt runt halsen för att skydda mot de imaginära håren. Det var i blå syntet. En gång fick jag med mig ett sånt hem av misstag.

– En gång frågade jag mamma om jag fick ta med mig en viss sidenväska med bambuhandtag till dagis. Det fick jag inte. Men jag tog med den ändå. Då ringde fröknarna hem.

Familjens spanjor:

– Gick aldrig på dagis, lol.


Själv gick jag i ett år före skolstarten på ”lekis”. Från den tiden minns jag att Niklas dängde sin väska i ögat på fröken Gertrud, som fick gå med vit piratlapp på ögat resten av livet. (Eller kanske bara en månad.) Jag kommer också ihåg att jag klädde ut mig i mammas brudklänning och spillde köttfärssås över hela alltet.

Samt att jag varje dag på väg hem från lekis blev bajsnödig vid det röda krysset.
Share
Publicerat iBloggen

35 kommentarer

  1. Marianne

    Jag minns inte ett dyft från dagis, eftersom jag (till men för min personlighet) inte gick på dagis. Däremot har jag en massa minnen från lekis, t.ex. när en vildbasare till kille som hette Håkan Pettersson ramlade ned från en klätterställning inomhus och smällde skallen i golvet. Hjärnskakning, vilket gjorde honom någon lugnare. När han blev äldre spelade han hockey i Malmö, men hette redan då Åhlund istället. Mindre ont gjorde det att rycka loss ett dörrhandtag, åka sparkcykel, vattna ihjäl en stor krukväxt och få lära mig vad “Made in Sweden” betyder. För att inte tala om kopplingen mellan en tappad mjölktand, en hårklippning och ett par nya stövlar. Så etableras ett (eller flera) familjeuttryck som används än idag.

  2. crrly

    Dimu… Legimitation? :p :p

    Jag har aaaalldeles för många dagisminnen. De flesta har med snusk i kuddrummet att göra …

  3. Fru Decibel

    Jag minns att vi hade lekskola i en gymnastiksal i brandstationen. Jag minns att jag sprang som en hind (fast jag visste inte vad en hind var) och en rosa liten sax. 1949.

  4. Helt underbara kommentarer! Satt och skrattade högt vid flera av dem.
    (Oj, har du fem barn?!)

    Och japp, jag gick också på DAGIS! Sonen gick också på DAGIS som var ett föräldrakooperativ och vi fick hålla på och städa, tog en j-a massa tid. Dessutom åkte jag på kassörsuppdraget och det tog ännu mer jädrans tid.

    På DAGIS hade jag en underbar fröken som heter Nina, hon lever fortfarande och mamma har kontakt med henne, Nina frågar alltid efter mig. Så hade jag en fröken som jag inte alls gillade, kärringen tvingade mig att äta ostkaka som jag trodde var rispudding och det var jätteäckligt. När mamma kom och hämtade mig flera timmar (?) senare satt jag fortfarande och grät och jag kan i dag fortfarande inte äta det. J-a kärring. Hennes dotter gick i min klass senare och jag gillade aldrig henne heller.

    Jag minns massor från dagis, sonen (född 2005) säger att han inte alls minns mycket. Kanske minns han mer när han blir äldre?

    Jag hade förresten inte mockasiner på fötterna som de andra, jag hade guldglittriga … tofflor? Som sockeplast fast utan sockan. Mer som gymnastikfotbeklädnader. Jag satt på samlingarna och drog i glittret. Fick silverglittrande också när det inte var mer guld kvar.

  5. TACK, Crrly! (Korrar. Kanske borde börja korrläsa mina alster.)

  6. Christer, the Long Distance PT

    Mer korr: Jag tror att ditt barn tyckte att det var pinsamt för att jag var så mycket äldre än dem. Och därunder ska det varan endash i stället för emdash, om man ska vara himla petig. Men det gillar väl du att vara?
    Själv gick jag i lekis, med ett bord som kunde byggas om till sandlåda i hallen. Det måste ha varit väldigt jobbigt att städa ibland. Och så hade vi Torgny, som alla var rädda för, som organiserade störtlopp nedför ribbstolarna, som älskade ”Via, vua, vampa” och som uppviglade övriga pojkar att försöka dra strumpbyxorna av en av fröknarna. Som tur var kunde hon försvara sig.
    Rätt många år senare hade numera femtonåringens dagmammor samma lokal som samlingslokal!

  7. Kära nån, här tror jag att jag kommer undan genom att bara copy-pasta vad mina avfällingar till avkommor skriver! Jag ändrar omedelbums, för Christer, the Long Distance PT är inte bara en Long Distance PT utan även en brother in skrivregels-arms.

  8. Jag gick bara på lekis när jag var 6 år.
    Vi skulle pyssla. Första alstret var en färgad sadelgjordsbit där indianpärlor skulle appliceras med nål och tråd enligt ett zickzackmönster som var förritat. Det fanns ringar också på den där biten. I dem skulle man hänga tomma galgar i hallen. Jag fattade inte varför. Jag hade aldrig sett dylik tingest, men gjorde som de sade.
    Ganska omedelbart bestämde jag mig för en färgrapport på sju pärlor där en av dem var lila. Så efter några rapporter använde jag ungefär resten av terminen för att i den stora burken leta efter lila pärlor. De var gräsligt sällsynta.
    Mina “klass”kompisar fortsatte med pyssel 2: två hjärtan av ljusröd galon skulle sys ihop med langettsöm. Det ena hjärtat hade ett hål på mitten. Det skulle också ha langettsöm runt. I hålet skulle man komma åt bomullen som fanns i hjärtat. Tingesten skulle förvaras i badrummet och dess användning förstod jag heller aldrig.

    Jag snickrade ett litet lok som målades i bl a orange stark färg. Jag tror att jag slängde det häromåret när vi flyttade.
    Och så kletades det en massa gips på en glasburk och så skulle man trycka dit en massa små stenar i det och sen lackade fröken vasen. Den har jag kvar.

    Jag blev Lucia för jag var längst. Dessvärre också med kortast hår.
    Jag har fortsatt kontakt med en av dem i “klassen”, om än sporadisk. (Jag flyttade och hamnade i en helt annan skola.)

  9. Ökenråttan

    Vi har spinkigt med dagisminnen. När våra två äldsta var små fanns inga dagisplatser i vår neck of the woods. Vi hade barnflickor och lekparken och vi själva när det var kris. Jag minns när äldste sonen (då cirka 5 år) och jag på väg till lekparken mötte en äldre bekanting till familjen. Han kysste mej på hand – så går/gick det till i våra trakter – och när vi kom till lekparken och sonen skulle hälsa på Tant Sol, som hade barnpromenader som det hette, böjde han sej över hennes hand för att helt tjusigt kyssa den. Tant Sol slet åt sej handen och skrek “Vad tar du dej till? Ska du bita mej?” Suck. Hon var tydligen inte van att umgås med gentlemen.

  10. Familjen Stenson (min familj när jag var liten, that is) hade en barnflicka runt 1975. Hon hette Gunilla (och fjuttron efternamn) och var sanslöst rolig och kunde rita som ingen annan. På Facebook berättar hon om sina dagisminnen för mig – och jag tar mig friheten att klistra in dem här!

    “Jag och min bror Göran började 1959 på Charlottendals daghem, den enda förskolan som fanns då i Luleå. Det fanns spädbarnsavdelning med vita spjälsängar och fröknarna där var barnsköterskor i systerdräkt i grått med vita hängselförkläden och stärkta mössor.

    Föräldrarledigheten var 1950 tre månader. Vi genomgick många olika pedagogiker eftersom daghemmet även var träningsskola till lärarseminariet. Vi fick naturundervisning, sång och dans och måleri – och så hade vi ett litet kök där vi bakade och diskade samt utflykter till botanisk trädgård och egen odling. Mitt bästa ämne var skulptur i modellera. Vi såg Marionetteatern med Michael Mechke & Krakel Spektakel.

    Jag älskade att vara där, min bror grät sig igenom dagarna. Han blev förskolelärare och är det fortfarande.”

  11. Niklas

    För att spä på den eventuella förvirringen postar jag ett svar till Råttisen även i det här båset så att hon säkert ska se det:

    Gärna ÖR! Men det får vänta en stund. Jag åker till London på torsdag (på jobb) och veckan efter är hektisk men sedan kanske? Och det där med pussandet kanske vi ska ta det lite lugnt med. Min fru blir så upprörd när jag tar betalt i natura.

    Dagis har jag aldrig gått på men väl Lekis året före den riktiga skolan. Lekis var inrymt i en gammal avkristnad frikyrka. Jag minns egentligen ingenting utom att Fröken Ulla ibland blev tokig för att det lät så mycket om oss i det stora ekiga rummet med väldigt högt i tak.
    Och så minns jag att jag gick dit själv. Det var inte tal om att någon vuxen skulle följa med utom den allra första dagen.

  12. Det där med att gå helt på egen hand till lekis är nästan det mest fasinerande fascinerande av allt, Niklas. Att vi fortfarande lever är helt enkelt inte annat än ett under.

    (Hår sitter vi för övrigt på kammarn och funderar över “äldre än de” respektive “äldre än dem”. Fan vet om det någonsin kommer att råda konsensus.)

  13. Niklas

    Det beror väl på vilka dom är?

  14. Niklas

    Hrrrrrmph … fascinerande.

  15. HK

    Lekis gick jag också på året före skolan.
    Det var hos tant Rut på Rådhusgatan i Skara. På morgnarna gick jag dit på egen hand om inte mamma började sitt jobb ungefär samtidigt, då kunde vi ta sällskap. På eftermiddan gällde det att komma ihåg om mamma var hemma eller om hon hade ett sent skift. Om hon var hemma skulle jag gå hem, om hon jobbade skulle jag gå till mormor. Det var åt helt olika håll och över olika gator och olika järnvägskorsningar. Till mormor skulle man dessutom gå i den lite otäcka tunneln under alla spåren på järnvägsstationen, Undergången kallad.

    Några av kamraterna på lekis var jag klasskamrat med ända upp i gymnasiet.

    (Bilden är tagen av vår granne Skarafotografen Stig Rehn 1957)

  16. Agneta uti Lund

    Äldre än dem!
    ≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈
    Två år på fyrtiotalet, mellan jag var 4–6 år, gick jag under skolterminerna 3 timmar/dag i Kindergarten eller Barnträdgård som det kallades på svenska. Friedrich Fröbels pedagogik tillämpades, tror jag. Minns just inget därav. Det jag minns är trädklättring när vi ute och att jag var bättre än pojkarna på just denna sysselsättning. Inne så
    ritade jag mest, oftast efter att vi först hört en saga. Jag har en tjock bunt daterade
    teckningar från dessa två år av mitt liv. Vidare hade vi sångstund, då satt vi i ring på golvet. En gång var det en sorts åhörardag och min mamma var där bland andra mammor och fröken Eva (som var jättesnäll) frågade om någon av oss ville sjunga en visa. Då sjöng jag Taubes “Flickan i Havanna” som jag tyckte var väldigt vacker. Min mamma skämdes.

  17. Min mamma var också på kindergarten en vecka eller nåt på 40-talet. Hon minns det ännu med rysningar.

  18. Ökenråttan

    Men när yngste sonen kom, då var vår församling den barnrikaste i hela innerstan och det fanns gott om dagis. (Storasyskonen gick vid det laget i skolan.) Han gick på ett toppendagis från det han var ett år. Där fick han en bästis, Frippe. Dom är fortfarande bästisar. Han var så kär i en av fröknarna, Louise. “Det ska inte vara nåra andra barn på dagis. Det ska bara vara Louise och jag”, tyckte han.
    Själv gick jag på kindergarten när jag var liten. Lilla Maken var bara hemma och myste med sin hemma-mamma.

  19. Jag gick två år på lekis, på två olika ställen. Eftersom jag kunde läsa redan innan föredrog jag ofta det framför andra aktiviteter. Min andra lekisfröken var gift med en kollega till mina föräldrar och var bekymrad för att jag satt i ett hörn och läste Barnens Uppslagsbok från pärm till pärm istället för att leka med de andra barnen. Jag minns ännu uppslagsordet INVALID: “Den här mannen har bara en arm. Han är invalid.” (Eller var det ett ben?)

    Men det var lite skoj att sy stygn på aidaväv, och det fanns en del underbara träleksaker och träspel som aldrig användes vad jag minns. Ett av dem hade hus och gummor i rött, gult, grönt och blått i varsitt hörn, vad kan det ha varit?

    Första lekiset hade jag blåbär som symbol vid kapphängaren och fick ett halsband med blåbär på träplatta när jag fyllde år. Andra lekiset råkade jag nämna det, och där var det en pojke som hade blåbär så de retade mig för honom. Minns inte vilken symbol jag fick där.

  20. Magganini

    Inget dagis att minnas för mig. Inget lekis heller, det fanns inget där vi bodde så vitt jag vet. Mamma var hemma om dagarna så det behövdes inte av tillsynsskäl heller.
    Men jag blev skickad till ”riktiga” skolan ett år i förväg i stället, det sägs att det var pga att jag tjatade hål i huvet på den stackars modern med frågor om allting dagarna i ända. Det spelade nog också in att jag kunde läsa och skriva och att vi bodde rätt ensligt, långt från andra barn.

    Det var på den tiden alla barn fick genomgå skolmognadsprov. Jag fick rätt många ”rätt” i meningen att jag svarade vad man förväntades svara om man skulle platsa i skolan. En uppgift var att rita färdigt bilder där något saknades. En bild föreställde en lampa på ett bord och därbakom en vägg med ett eluttag med en stickpropp i. Det saknades sladd mellan lampan och stickproppen, så den ritade jag dit. Det var tydligen rätt.

    Ett annat minne är skolmatsalen. Skräck.

  21. PK

    Fan, nu står JB på mej igen! Jag måste titta noggrannare vad som står i formuläret innan jag trycker på Post Comment!

  22. Christer, the Long Distance PT

    Usch, Magganini, jag lärde mig också läsa tidigt och fick gå igenom ett sånt där skolmognadsprov. Det var helt värdelöst att börja skolan ett år tidigare! Hela min uppväxt var jag yngst och sämst på allt som hade med idrott att göra. På den tiden var det rätt knäckande för självkänslan. Det var först efter 20 som jag upptäckte att jag hade kompisar som var yngre och att jag faktiskt hade ett bollsinne.

  23. Magganini

    Nja, Christer tLDPT, jag led ju aldrig av det där med att vara yngst… jag var bäst på allt i alla fall 😉. Även sång, teckning och gymnastik (inte helt ensam på toppen i gymnastik, dock). Längst var jag också genom hela skoltiden, så det syntes inte på det heller.
    Men det märktes när man kom till moped-, krog- och systembolagsåldrarna.
    (Det där med “bäst” gäller grundskolan. Kommen till gymnasiet tappade jag all lärlust.)

  24. Ökenråttan

    OK då, Niklas!

  25. Ninja i Klockrike

    Jag gick aldrig på dagis, men på lekis, ett år innan mina årskamrater. Jag gick runt där i två terminer och fattade inte mycket av vad som pågick. Varför man skulle rita och klippa, som var så trist. Eller ta med ett äpple och koka äppelmos, tillsammans med de andra barnens äpplen. Jaha, jaså.
    Eller sitta i ring och sjunga nån visa som jag inte hört förut, men som alla andra verkade kunna texten till, bara så där.
    Göra vad man hade lust med, fick man inte, vilket förtog rätt mycket av poängen med tillvaron för mig.

    Mina barn gick på två olika dagis. På det första svalt de barnen av ren snålhet, och var elaka av brist på utbildning, empati, fantasi och ambition.
    Äldsten gick ner i vikt, och han var en spink redan innan. Den yngste drömde mardrömmar varenda natt och vaknade skrikande minst tre-fyra gånger per natt och tog 30-45 minuter att lugna ner.
    Så där slutade vi.
    Andra dagiset funkade bra första året, sen slutade förskolläraren, en av barnskötarna fick hjärtinfarkt på vilan och vikarierna avlöste varandra. De äldsta barnen gjorde det som människan gör när de lämnas vin för våg; de skapade sina egna regler. Den första verkade vara att mobba min yngste, dagligen och stundligen.
    Det blev inte bättra av att ordinarie föreståndare var tjänstledig, och den tuggummituggande vikarien i turkos skinnjacka och rosa stövletter mer ägnade sig åt förskingring av de likvida medlen än att leda verksamheten på ett pedagogiskt plan.
    Det slutade med seriöst suicidförsök av femochhalvtåringen, ute på den hårt trafikerade genomfartsleden.

    Så i vår familj är vi inte så där värst välvilligt inställda till dagisverksamhet.

    För övrigt får jag klåda och håriga handflator av att det ska kallas förskola respektive pedagoger.
    Det finns i alla fall något vänligt i tanken att det ska vara ett hem under dagen, när barnet inte kan var i sitt eget hem. Liksom att barn vanligen lär sig vad de behöver veta om man bara låter dem utforska verkligheten på egen hand.
    Jag tycker det låter oerhört mycket mer lustfyllt att baka för att man ska få något gottisgottis, än för att träna matematiska begrepp.
    Samt att det lilla livet blir omhändertaget av vänliga fröknar, snarare än av pedagoger, med läroplan och dokumentation i högsta hugg.

  26. Vilka förfärliga erfarenheter, Ninja.

  27. Båthuspernilla

    Mitt dagis var strategiskt placerat mellan bårhus och bb på Danderyds sjukhus. Det var 70-tal så föräldraengagemanget var stort och jag minns när det byggdes lekstuga med rutschkana från taket en helg.

    Jag minns även kuddrum, snickarverkstad, bad i plaskpool på gården, pyssel, skolförberedelser, frekventa museibesök och fröknarna. Karin K, Karin L, Kicki, Ulla, Lena och Monika.

    Maten var så god, levergryta, fiskpudding, romlåda och pölsa var mina favoriter (ja, jag var udda redan då). Fröknarna led dock.av något slags kollektiv allergi mot sådant och sade sig få gröna prickar av tex levergryta. *majlis*

    Jag minns även att det var där mobbningen av mig började. Den pågick sen ända till jag började i 3e ring.

  28. Ökenråttan

    Och hur mår båsbebin Majlis, B-Pernilla?

  29. Båthuspernilla

    ÖR: Hon mår toppen, stora tjejen på knappt 5 år. Pratglad, klurig och glad och fortfarande en blandning av Pippi Långstrump och Lotta på Bråkmakargatan i sin personlighet.

  30. Ninja i Klockrike

    Vi har världens finaste båsbarn, det har vi!!!

  31. Ninja i Klockrike

    Har ni fest, eller?

  32. Magganini

    Nä, men i kväll ska dom visst tvinga ner mig i nån badtunna.

  33. Magganini

    Mitt barns dagis var på det hela taget ganska hyggligt, tror jag.
    Men jag trodde länge att barnet i fråga inte kände till godis, och var lite mallig för det. Jag tänkte att om hon inte vet att det finns så saknar hon det inte. Så fick jag höra att dagiset hade företagit en utflykt till vår lokala höstmarknad, “mark’en” som vi säger här, och där köpt marknadskonfekt som de sedan bjöd de små på. Min var väl i tvåårsåldern vid tillfället. Jag blev alldeles upprörd, och tog upp saken på ett föräldramöte: “Ska barnen få lära sig att äta godis p å d a g i s??! Där blev alla andra fågelholkar och jag blev ett ufo. Ingen förstod vad jag pratade om.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.