Stockholms Aeter & Essencefabrik fyller 130 år
– Skaru lukta p… sa biträdet bakom disken.
– … glöggen? avbröt jag.
– Nej, jag tänkte mer på kardemumman.
Tänk vad man får lära sig, hörni. I flera år har jag blivit tillsagd att i Stockholm knata in på Wallingatan, där inget annat finns. (Eller jo, Scalateatern.)
Exakt så här har det sett ut sedan 1889!
På nummer 14 har en och samma krydd- och essensbutik legat sedan 1889, samma år som (och nu tar jag bara några milstolpar på måfå)
- Eiffeltornet invigs
- Carl Bildts farfars farfar avgår som statsminister
- Stockholms-Tidningens första nummer utkommer
- Moulin Rouge slog upp portarna
- Sophiahemmet grundas
- Chaplin & Hitler föds
- Nintendo grundas.
När jag nu äntligen lydde och gick in i Essencefabriken, blev jag sådär ååååå:ande och ooooohooo:ande som får folk att rygga lite bakåt.
– Vad är kvar från 1889?
– Allt.
– Allt?
– Allt.
– Den här?
– Ja.
– Men den här?
– Japp.
– Och alla blandningar tillverkas här på ovanvåningen?
– Mhm.
– Varför är det fönster här?
– Eh. De kanske hade mjölkrum där inne …?
– I kryddbutiken? Hm.
Allt är gammalt utom innehållet i alla burkar, flaskor och lådor!
– Men ååååå vilken fin ställning för presentpapperet!
– Undra sa flundra om de gillade koriander på 1800-talet.
– Man blir ju helt nipprig av utbudet! Och kolla på den gamla lampan!
– Men kolla, sådär mycket kostar ju teet på Ica.
Ser ni flaskan med 4711? Jomenvisst, här säljs inte bara bull-, nubbe- och spagettikryddor. Här kan man köpa parfymer och blått hårvatten också!
Ännu mer koriander. Intressant.
Numera drivs denna pärla av femte generationen Lilieblad. Och tror ni inte att jag trampade i klaveret igen när jag frågade om han hade tryggat återväxten med en sjätte generation och han mumlade eeneääeee, medan jag snabbt vände fokuset mot en fiskkrydda.
Kryddblandningen Strindberg ska tydligen ha komponerats på Augusts order, och har sett likadan ut sedan han använde den till sitt brännvin. Snacka om att kliva in och känna historiens vingslag så att man nästan blåser omkull.
Den 12 april 1935 satte grundarens son in denna annons i SvD.
Och hur var det nu med kardemumman? Jo den bor i en av de allra största, röda burkarna och när locket öppnas kastar sig kardemummaångorna över en som en brutal teaterridå och ett lätt sommarregn på en gång. Jag har då aldrig varit med om kardemumma[s]maken.
Så: ni som bor i Korpilombolo eller Eslöv kan köpa per postorder eller be någon som bor i Stockholm att gå in och köpa kryddor. Jag har länge köpt alldeles för dåliga, dammiga och fadda örtkryddor i storpack. Nu ska det bli andra bullar av. (Och kardemummabullar.)
– National Kassaregister AB! Jättegammal kassaapparat! (Men här måste jag faktisk påstå att den nog inte är från 1889. Då borde den väl ha haft massa krusiduller och inte varit grön?)
Nu har jag som en fullständig vettvilling googlat bilder på gamla kassasystem i säkert en timme!
Hittade du denna? Den ser ut att ha en hel del år på nacken! Klicka på bilden!
Precis – det är exakt det jag menar med att den gröna inte har krusiduller. De elektriska kassaapparaterna (jättesvårt ord att skriva med alla fingrar på korrekta tangenter) kom redan några år efter sekelskiftet, men de hade vev också för säkerhets skull. Så den gröna skulle kunna vara från 1920-talet …?
I den affären har jag handlat i ganska precis fyrtio år. Som habituee lärde jag mig tidigt att aldrig handla där i december, utan i god tid se till att förrådet var fyllt dessförinnan.
På så sätt slipper man trängas med alla som bara går dit en gång om året för att fylla på pepparkakskryddorna och saffranet. Sånt saffran gives icke någon annanstans, så givet är att handla det därstädes.
Jag tror att fönstret vid trappan var ett spaningsfönster från kontoret/beredningslokalen, som numer är del av försäljningslokalen.
Försumma inte att gå dit, när du kommer till Stockholm härnäst, och gå inte som båsmor och förhala.
Vi kunde ha stött ihop i kryddboden, Ninja, när jag jobbade i kvarteret intill, på nittiotalet och rände där rätt ofta. Eftersom jag jobbade på ett ställe som var byggt och grundat ungefär vid samma tid som Æeter och Essensfabriken tänkte jag aldrig på att det var något särskilt med kryddboden. Nu när jag återvänder många år senare ser jag ju hur häftigt det är. Vilken lokal! Vilka kryddor! Och vilka priser… När man betalar undrar man om de fått med allt, för det känns som att det borde blivit ungefär det dubbla.
Oj vilken pärla! Ett besök där har stått på min lista i många år men Wallingatan verkar inte ligga på mina turer när jag besöker huvudstaden. Nu känner jag att denna affär måste klassas med en stjärna, likt Michelinguiden alltså vara värt en egen resa, så besöket verkligen blir av. Med tanke på återväxten och så.
Kardemummablomma och dito frukt (frökapsel?). Eller kanske tvärt om.
När vi bodde i Tropiken passerade barnen och jag, på väg till vår klippningsobenägne frisör, en firma som handlade med kardemumma en gros. På gården stod öppna containrar med kardemummakapslar och doften var ju fullkomligt berusande.
Jag lyckades äntligen komma dit när det var öppet, för inte så länge sedan. Nu har vi gott om Herbes de Provence.
Kardemumma! Gu så gott det luktar1 Jag hade ett h-e att hitta det här i Spanien i början men nu vet jag var jag ska leta. Men å andra sidan har jag köpt med mig från Sverige och åh vad det luktar gott i den burken!
Vilken fantastisk butik!
Oh, där har jag varit och handlat essenser till glass! Pistagen går inte av för hackor.
Men LottenPotten då! (Fast snygg är han onekligen… )
Hahahaaaa Karin! Nu du, LottenPotten, har du höga krav på dig!
Uppmaning! Alla som de facto besöker butiken: berätta hur ni upplevde kardemummasniffandet!
Det är ju en bit dit, så jag sätter upp det på hinklistan så länge.
Hoppas man kan njuta av lukten… man börjar ju bli lite gammal. Ser illa, hör illa, luktar illa.
Förresten, det verkar som om folk börjar tro att “lukta” alltid betyder “stinka”. De använder “dofta” i de underligaste sammanhang, tex som i “Kalle doftade på såsen”. Knasigt.
Apropå “lukta illa”. Tydligen ska vi alla den vägen vandra: efter 80-årsåldern börjar vi tydligen att lukta lite ruttet. Wikipedia har till och med en artikel om’et.
Jag har ju bara några få år kvar till det där 80-årsstrecket, men nu har jag det så bra förspänt att jag inte har något luktsinne alls (det gick helt kaputt 2011), så jag slipper känna lukten av ruttnande ålderdom. Liten tröst i det luktlösa eländet!
Jättekul, Agneta! Vi andra får gå omkring med klädnypa i näsan eller en dunk 4711 i ryggsäcken. Jag tänker nu på den inte så lite studentikosa nubbevisan “Ruttnande murklor“.
Jag undrar, AuL, om du inte skulle kunna känna en anings, aning av kardemumman i kryddbodens burk. Finns begreppet “doftsmocka”? Det är i alla fall vad man får när man sticker nosen i kardemummaburken. Butiksinnehavaren säger att det inte går att ha plastlock på kardemumma av denna kaliber, för de starka ångorna löser upp plasten.
Tyvärr är jag inte mottaglig för doftsmockor! Känner inte tillstymmelse av doft av någon krydda eller av någonting. Alla nervtrådar mellan näsregionen och hjärnan har gått av och går inte att reparera. Det innebär att jag vid födointag endast känner salt, sött, surt och beskt dvs. smaksinnet som finns i tungan är intakt. Men det är ju med luktsinnet vi normalt känner allra mest. Om jag bleve 120 år eller något i den stilen så kanske, kanske, kanske några av nervtrådarna har funnit varandra igen.