Hoppa till innehåll

Etikett: Lund

Lotten – The Very Angry Bag Lady

Lördagsplanen var att forsla Tjugoåringens (hon som har flyttat hem till oss med spanjoren) prylar och kläder från Lund till Helsingborg i sju kollin. En axelremsväska, en ryggsäck, två soppåsar, en Ikeapåse, två tygpåsar – och jag som enda bärare.

Skärmavbild 2014-11-22 kl. 20.33.20

Titta nu på bilden ovan och tänk er att jag släpar på alla kollina där och är vansinnigt irriterad och stressad eftersom jag är sen och riskerar att missa tåget. Tänk er mitt ansiktsuttryck, den röda ansiktsfärgen, håret som faller ner framför ögonen och svetten som bryter fram samt svordomarna som jag viskar som ett mantra. Fram mot mig kommer då med sjumilakliv en man med en pappmugg med några kronor i. Han skakar muggen och säger:

– Please, missuss, please, give me …
– You have got to be kidding, svarade jag och försökte att inte dänga till honom med den största, svarta sopsäcken.
– Please give me, sa mannen och tryckte upp pappmuggen i mitt ansikte och skramlade med slantarna i den.
– No, you have to understand, I need to go to my train! Please move!
– No, you give me money, I move! sa mannen med bister min.
– WELL YOU FUCK OFF!!!

Röt jag, trängde mig förbi honom och klev på en rulltrappa, som (skulle jag snart inse) tog mig ner till fel perrong. (Synden straffar sig själv.)

– Satans helvete! sa jag och vände för att ta mig upp igen.

Och jag fattar nu om ni håller andan och tar er åt hjärtat eftersom jag har varit otrevlig mot en medmänniska. Men ni förstår att stress och sju kollin som väger lika mycket som jag själv gör mig till en hulk. Och det faktum att mannen med sin pappmugg faktiskt hade följt efter mig nerför rulltrappan och nu spärrade vägen för mig när jag skulle upp igen för att ta mig till rätt perrong, hjälpte inte.

Men jag sa inget mer. Jag klämde mig sammanbitet förbi mannen med muggen, tog mig till rätt perrong, fick den just då ditrusande Tjugotvååringen att ta bilden ovan – och hann med tåget.

Så. Döm mig nu – men säg inte att man inte får bli arg då och då.

Share
24 kommentarer

Boken om Olympen i Lund och t.ex. tusen försvunna stolar

”Hur en felbyggd handbollsarena blev ett tempel för glitter, boaormar och rock ’n’ roll” står det på framsidan av boken som flera av personerna i kommentatorsbåset har bidragit till genom crowdfunding. Och historien om Olympen i Lund är verkligen alldeles, alldeles fantastisk. Läs vidare, för nu ska ni få kuriosa om Bryan Ferry, en missad storartist,  ABBA, en absurd bildtext och drygt tusen försvunna designstolar.

I våras skrev jag om två intressanta, konsertrelaterade händelser och berättade om projektet:

olympenboken
Ser ni två de två saknade mellanslagen? Tihi.

Sedan rasslade det in pengar och så gick sommaren och så blev det november och boken trycktes och DHL körde den snabbt till Lund. Eller vänta, nej, bara till Värnamo. Projektledaren Pip-Petter höll på att trilla av pinn av pur frustration, men en i ilfart beställd budbil såg till slut till att böckerna kom till Lund och till min hand.

På releasepartyt idag – på Akademiska Föreningen i Lund – var medelåldern av naturliga skäl ”hög”. De flesta på plats var nog med under tidigt 70-tal och såg … ptja, till exempel den här konserten:

helasalen_sjuanstolar
Här är alltså den felbyggda handbollshallen omgjord till konsertlokal med en herrans massa designstolar som Julius Malmström hittade i ett förråd under arenan.

De där stolarna kallades idag på releasefesten för ”Myranstolar”, men det är ju för oss designnördar (harrrkl) som att påstå att betong är samma sak som cement.

sjuanmyran
Sjuan till vänster. Myran till höger. Fast det står naturligtvis rätt i boken. (Arne Jacobsen heter designern.)

Men titta på konsertbilden där uppe igen. Alla sitter! Det är ju så underligt! Och till historien hör att efter ett par konserter hade mer än tusen stolar försvunnit ut med publiken, så Julius bestämde att nä nu fick rock- och poppubliken faktiskt stå upp och digga musiken.

cooper
På vissa bilder – t.ex. här från Alice Cooper-konserten – kan man dock se publiken sitta ner alldeles vid scenkanten. På golvet med benen i kors! Med pipa! Medan någon döden dör på scenen!

Men vi backar lite: titta på konsertbilden igen. Vilka är det som uppträder där borta i fjärran på den lilla scenen? Vi zoomar in som de gör i de amerikanska deckarna på tv. Bzzzzz …

abba_closeup
ABBA. Det är faktiskt ABBA.
abba_uppslag
Naturligtvis med ett hemsytt ABBA-skynke.

Artisterna som kom till Olympen sa att de gillade stället lite extra trots att det egentligen var en enda stor betongklump med handbollsstuk. Det kan ha berott på att Julius vände ut och in på sig för att alla artister skulle få exakt det som de önskade sig – ovanlig sprit i logen eller orm på scenen: allt gick att ordna.

juliusdiesel
Notis från 1974.

År 1985 fick Julius ett erbjudande om en up and coming artist som bara hade framträtt på småklubbar, så Olympen skulle få artisten nästan alldeles gratis. Julius funderade ett tag, läste på, lyssnade på låtarna och tackade efter moget övervägande nej.

Till Madonna.

En annan historia i boken berättar hur det kom sig att Bryan Ferry mitt i natten stod genomsvettig på Clemenstorget i Lund och sköljde ner en varmkorv med champagne. Man kan också läsa hur Lou Reed hamnade i en kundvagn från Ica. Och om pizzadiscot som inte funkade så bra. Och om Tina Charles figur.

tinacharles
Det här kan väl inte ha varit okej ens på 1970-talet?

Men för mig – som aldrig var på konsert på Olympen eftersom jag bodde i Luleå – var det en helt annan sorts bild som fick mig att rycka till och säga NÄE! när den dök upp. Det var nämligen så att den stora konsertlokalen även användes som tentalokal av Lunds universitet.

tentasal_olympen
Och precis så där satt jag ju och tentade! Litteraturhistoria! (Vilket jag alltså helt hade förträngt.)

Åh, så roligt det här var!

Share
30 kommentarer

Telefontrubbel, del II

– Men min telefon … är … vaffan … borta …? Hur? När? Och framför allt: VARFÖÖÖR?

Klockan var 03:47 natten till söndag. Jag hade dansat hysteriskt i nästan fyra timmar, tagit många bilder, några filmsnuttar och dessutom skickat sms kors och tvärs bara för att tala om hur häftigt det var. (Och hur häftig jag var, förstås.)

johan_anders
DJ:n spelar musik, sorterad på årtal, visar alla videor till låtarna på storbild och låter eventuella exhibitionister gå upp på en liten scen i förgrunden för att där dansa loss till allas jubel. (Johan Wester till vänster, Anders Jansson till höger.)
gemma_phill
Gemma Whelan dansade så svetten yrde i sin lätta klädsel medan Phill Jupitus inte var ens liiiiite varm i sin hatt och jacka, knäppt upp till halsen. (Vad säger hans blick? ”Du och din dumma kamera”?)
nanananana
Här är kvällens sista minut på dansgolvet. Vilken låt är det? (Den bröt kronologin, så den är inte från 2014.)

Sedan vandrade jag genom Lunds innerstad till det lånade huset (som jag delade med två främmande män). Väl inne i huset upptäckte jag telefonförlusten.

– Obegripligt. Herregud, tågbiljetten är ju i mobilen. Hjälp, alla betalkort är ju i den!

Jag hade helt enkelt haft stenkoll på mobilen under hela kvällen. Utom just runt 03:47.

Där stod alltså jag i huset utan mobiltelefon. Och i huset utan fast telefon, skulle jag kunna tillägga. Utan telefon i tre minuter försmäktade jag panikslagen i detta hus. Vad hade jag nu för alternativ?

  • Ropa på hjälp!
  • Väck de okända männen i huset!
  • Ring polisen!
  • Mejla den djefla mannen! (Nog den dummaste tanke som slog mig.)
  • Kolla var telefonen är på ”find my iPhone” och ber via den som hittar den att … mejla mig?

Vad jag gjorde var att via ”find my iPhone” snabbt se att telefonen var i närheten av Mejeriet i Lund, där jag ju var nyss. Ungefär en kvarts promenad söderut. Ut ur huset galopperade jag, nerför Bredgatan i tunga Dr. Martens och den randiga regnkappan (kalla mig gärna the stripy lady, för det gör andra), och då: PANG! AJ!

Jag sprang rakt in i en polisbil.

polisbil_narkontakt
Det kändes lite så här.

– Ursäkta! Jag … puh … kan jag få låna en telefon? sa jag till det naturligtvis stängda fönstret.
– Va? sa polisen medan han öppnade fönstret.
– Jag har tappat, blivit av med, blivit bestulen på eller bara glömt min telefon. Kan jag få låna en av er?
– Vadå? sa den andra polisen.
– Så att jag kan ringa till min!
– Aha. Javisst!

Med darrande fingrar knappade jag in mitt eget nummer i en sån där gammal telefon från runt 2005 – ”tryck på grön knapp när du vill ringa och röd knapp när du vill lägga på”.

– Det är Jenny …? sa en rar, men okänd röst i mitt öra.
– DU HAR MIN TELEFON! HURRA!
– Ja, Johan Wester var så bekymrad, han hade hittat den och bad mig vakta den med mitt liv och se till att du får tag på den. Är du på puben på Stortorget? Vi är på väg dit.
– JAG KOMMER!!!

Nästan gråtmild av glädje tackade jag poliserna som med en axelryckning sa:

– Du. Hoppa in där bak så kör vi dig till Stortorget.
– Hhhhh… fffff… ssss… fick jag ur mig medan jag stirrade på polisen.
– Hoppa in!
– Ska jag få åka polisbil? sa jag som en femåring.
– Javisst.

Så fick jag åka polisbil i säkert en hel kilometer. Jag bedyrade poliserna min kärlek och förbannade att jag inte kunde dokumentera den underbara situationen, kom fram till Stortorget, sa tack och gick ur polisbilen och ramlade nästan rakt i famnen på Phill Jupitus.

– Did you see? I arrived in a police car! tjöt jag som en fyraåring, samtidigt som jag älgade bort mot puben där min telefon ju skulle vara.

Jag hittade Jenny, jag fick telefonen, jag hoppade omkring och klappade händerna som en lycklig treåring och vandrade för andra gången hemåt i Lundanatten. Jag borstade tänderna, pussade telefonen godnatt, släckte och drog ett djupt, lyckligt andetag.

Och in genom det öppna fönstret kom då en racer-geting. Zzzzzzzz! Zzzzzz! ZZZZZZ!!!

Åtgärdspaket:

  1. Fotografera.
  2. Döda.
  3. Sova.
getingenfromhell
Nattugglegeting.

Så. Hur hade man kunnat lösa denna situation på ett annat sätt? (Alltså när det gäller telefontrubblet, inte getinggrubblerierna.)

Fotnot:
Telefontrubbel, del I.

Share
57 kommentarer

Lund Comedy Festival: invigningen

Humorfestivalen i Lund har blivit riktigt internationell och därför bytt namn till Lund Comedy Festival eftersom utrikiska komiker kräfva sådana namn på gig som de gör. Och si, det funkade; Lund är fullt av fantastiska storheter!

(Här vill jag egentligen radda upp dem alla, men jag hittar tammetusan ingen lista. Och festivalen har ingen Wikipediaartikel! Här behöver vi nog göra en insats, tror jag.)

Men nu till invigningen, som ägde rum i en gigantisk arena som ingen vet namnet på eftersom sponsorerna byts ut från en dag till en annan. Presentatörerna Anders Johansson och Sissela Benn gjorde ett bra jobb och lockade absolut till fler skratt än mången tv-sänd galas tråkpresentatörer.

sesselarolig
– Vill du se min berömda imitation av Maj-Lis Lööw?
Foto INGEMAR D KRISTIANSEN SDS
– Toaletteknik för män! Gör så här! (Bildkälla).

En av artisterna marknadsförs som ”Den enda roliga tysken”. Må så vara. Han – Christian Schulte-Loh – kanske är den allra roligaste tysken (svårt att faktakontrollera), men att han påstår att han är två meter lång är upprörande och här måste vi ta i med hårdhandskarna.

tyskkomikerhahaha
”I’m zö only funny German and I’m two meters tall and everybody asks me all zö time if I play basketball.”

På efterfesten kollade jag nämligen med mitt vana längdmätaröga – och han var på sin höjd 197 cm. Att gå omkring och avrunda uppåt i samma mening som ”basket”, det gör man bara inte. Kardinalsynd!

Ståupparen med en show som heter ”Bulletproof” – Shazia Mirza – välkomnades upp på scenen för att snabbintervjuas av initiativtagarna Anders Jansson (197 cm) och Johan Wester (198 cm). Hon verkade på riktigt alldeles chockad, men de två långstånkarna funkar som ett väloljat maskineri och reagerade på en sekund.

lillashirza
– Damn! You are so … tall!
ontheirknees
– Ooooh, thank you!

Magnus Mårtensson kom in som en annan Victor Borge och var alldeles fantastisk – och ni ser ju att vi delar nudelsoppefrisyr, han och jag.

magnusmartensson
– … men innan han skrev ”Für Elise”, skrev han bl.a. ”Für Amanda”, ”Für Jane”, ”Für Carola”, ”Für Gretchen”, och nu ska ni få höra dem.

På efterfesten (som man får gå på om man fladdrar med ögonfransarna åt rätt håll, tror jag) såg jag plötsligt en av mina favoriter. Jag smög fram och tog en bild och tänkte att det slutar väl vid detta: en bild på Phill Jupitus breda ryggtavla.

phillsrygg
– Hallå … Hej … Harrrkl … I’m your biggest fan … Hejdå.

Men plötsligt vände han sig tvärt om och mitt sällskap Charlotta Huldt-Ramberg sträckte omedelbart fram handen för att säga ajmjårbiggestfän, och se på tusan! Han svarade och skrattade och pratade och var väldigt intresserad av Jantelagen. Där stod vi sedan och pratade i närmare en timme. Phills föreställning på lördag kommer att ha ett avsnitt där han har Google-översatt engelska dikter till svenska och då blir det ju jätteroligt eftersom det ju inte är särskilt bra översättningar. Och jag – mitt nöt – ba:

– I could help you!
– Really? sa Phill vänligt och nyfiket.
– Yes, since the Google translations would be kind of … bad … I could make them perfect! And help you to pronounce the words! Perfec…
– Well … that would spoil the fun, wouldn’t it?
– Er … Could I perhaps help you to another glass of wine?

Så kom även Gemma Whelan och pratade även hon om Jantelagen och svenska städer och humor i olika länder. Hon är komedienne, ståuppare, skådespelerska och dansare. Och jag har aldrig någonsin sett henne förut.

phill_lotty_gemma
Igår såg hon ut så här. (Phill, Charlotta, Gemma.)

Och jag – mitt nöt – ba:

– So … you’re an actress on stage or in films?
– Both, and a little tv-series called ”Game of Thrones”.
– I see. Hm. ”Game of Thrones”. Interesting.

gemma_got
I Game of Thrones ser hon ut så här.

Kvällen avslutades med en lång diskussion om karriärval och kallskänkor med mångsysslaren Diana, om karriärval och konstigheter med Pange Öberg och Ann Heberlein samt om slarvig vinhantering med den perfekte kyparen (utan namn).

kyparen_lovely
– Nämen flaskan är ju tom! Vad gööör ni meeeed mig?

Det var nämligen så att jag knappt hann börja prata med någon så var jag tvungen att ställa ifrån mig mitt knappt påbörjade glas vin för att gestikulera:

– … så här lång!
– … med en sån här krullig, avlång liksom sned …
– … han höjde armarna så här som om han …
– … bakom ryggen, så här!

Och varje gång jag efter gestikulerandet skulle plocka upp glaset igen, var det väck. Fyra gånger gick jag till den perfekte kyparen och sa förlåt, nu är jag här igen, mitt glas är borta och jag hann inte ens smaka och fyra gånger log han och sprang iväg för att rädda mig från mina tomma händer. För även om man inte dricker vin, måste man faktiskt på sådana här cocktailliknande tillställningar ha ett glas att hålla i när åskan går.

vinglas_triangel
Biljardfeeling.
Share
30 kommentarer

Tankar på ett tåg mot Lund

Det är så lätt att klaga – särskilt eftersom det finns så rasande mycket att klaga på. Därför ska jag inte klaga nu, utan bara fundera lite. (Skillnaden är hårfin.)

regnregnregn
Det regnade jättemycket vid mitt byte i Linköping. Så är det. Ja.

I Linköping satt en tiggare på perrongen, och säga vad man vill om oss svenskar – att vi ”är snåla och inte ger pengar till tiggare” är komplett, alldeles, totalt och helt tokigt enligt min kanske inte riktigt empiriska undersökning med blott en deltagare. (Läs nu inte in något i denna min korta historia annat än just det jag beskriver.)

Under de 12 minuter som jag väntade på perrongen, gick 17 personer (18 med mig) fram och lade ner en tia eller två i mannens pappersmugg. (Jag kan inte vara helt säker på om det var tior, men de ”lät” som tior. Och om man ger pengar så ger man väl inte en eller två kronor?) Mannen sade glatt och förvånat tack till alla givare och tog meddetsamma upp slantarna ur muggen och lade dem i en redan välfylld ficka på jackärmen så att det bara var 3–4 slantar (halvtomma tunnor skramlar bättre, gammalt djungelordspråk) kvar i muggen. Efter ett tag blev ärmfickan full, så då började han fylla andra ärmen. Som Karl Alfred-muskler, liksom. Slutledning: ”vi” är faktiskt inte så snåla som det sägs.

Apropå Linköping så är det numera där vi lantisar byter tåg, vilket är jättekonstigt.

Kolla här. Eskilstuna–Norrköping åker man sekrutt-tåg utan bestämda platser och med många stopp. Men när man kommer till Norrköping (se karta) ska jag inte gå av utan fortsätta att åka sekruttåg i en halvtimme trots att mitt fintåg (nåja) inkommer till Norrköping ungefär 20 minuter senare.

http://www.sj.se/sj/jsp/polopoly.jsp?d=112&a=55657&l=sv

Istället ska jag tuffa vidare till Linköping (se karta nu då!) där jag har mindre marginal (åtta minuter) till det tåg som jag ju kunde ha klivit på i Norrköping. Förklara det, den som kan! (Och nej, det går inte att vara rebell och byta i Norrköping ändå, för det får man inte. Och inte i Katrineholm eller Flen [sedär, en karta här ovan!], för fintåget stannar inte där.)

Lösningen är förstås att beställa två biljetter:

  1. Eskilstuna–Norrköping
  2. Norrköping– Lund

På tåget klev jag i helt fel ände eftersom jag inte hade ögonen med mig (eller förståndet så att jag tolkade anvisningarna fel) så att jag inne i tåget fick gå från näst sista vagnen till den näst första. Under denna promenad tappade jag räkningen (nej, jag borde verkligen inte få resa utan förkläde), och kunde inte hitta rätt eftersom det ingenstans står i vilken vagn man befinner sig.

hemligt vagnsnummer
Vagn 4? Eller 5? Kanske 6?

När jag gick genom tåget tänkte jag stilla att det här nog blir en tuff resa. Det var proppfullt med barn, väskor, vagnar, golfbagar och äggmackor. Ljudnivån var sådär att jag började fundera på stavningen av decibel.

bagsbagsbags
”Placera inte väskorna i gången” funkar här lika bra som andra uppmaningar, t.ex. ”beträd ej gräsmattan” eller ”ät inte socker”.

Men skåda! När jag väl kom fram till det som jag tror är min vagn såg det ut så här:

tomvagn
Nästan tomt! Lyxpyx!

Mycket lyckat. Hittills har ingen kollat min biljett, så jag vet ännu inte om jag sitter på rätt plats. (Ssssschhhhh, jag låtsas sova!) Men varför sprider SJ:s datoriserade platsgenerator inte ut alla andraklasspassagerare så att det blir bättre resmiljö för alla?

klotter
Inne på tågtoan har en graffittiartist fått utlopp för sin kreativitet.

Det mest lyckade idag är ändå att jag äntligen har förstått vad detta betyder:

”Även när du har använt din surfpott surfar du gratis!”

På fintågen finns det ju numera gratis internet som faktiskt oftast funkar som det ska. När man sätter igång datorn, dyker detta mystiska meddelande upp, och först nu förstår jag hur det hänger ihop. Man har en pott med snabbsurf. När den är slut, surfar man långsammare, men det är fortfarande gratis.

Snart är jag framme i Lund! (Dock har mitt middagssällskap glömt bort mig, så jag måste hitta nån annan att leka med. Eller kanske äta ensam? Hur ska det gå, hur ska det gå?)

Uppdatering
Kom på att jag ju måste tala om hur det gick med mig och min kvällsmat. Först gick jag ett varv runt Lund (Klostergatan, Lilla FIskaregatan, Stortorget, Botulfsplatsen, Mårtenstorget, Akademiska Föreningen och biblo och förbi stationen igen). Hela tiden spanade jag efter gamla farbröder och tanter som jag kände i Lund för 30 år sedan, och som säkerligen skulle vilja äta med mig. Sedan valde jag mellan ensam-sushi med öl i ombyggda saluhallen och en ensam-fisksoppa med vin på Klostergatan. Och därefter åkte jag upp till Delphi och Tjugotvååringens och Tjugoåringens gemensamma studentlägenhet, där jag helt ensam tryckte i mig detta:

kaviar_egg
Ljummet te i termos, två hårdkokta ägg, kaviar.

Men hu så trist det var. Gäsp. Läsa lite bok. Rapa ägg. Klia sig på stortån. Men plötsligt sa det plingplong i mobilen – Tjugotvååringen bjöd in mig till nollningen.

Skärmavbild 2014-08-26 kl. 22.05.25

erikordf
För när man är kemisektionens ordförande får man faktiskt ta med sig mamma till skolan.
korv
Och där fick jag äta korv! Tillsammans med 150 andra personer! Inte ett dugg ensam!
Share
49 kommentarer

ReadMe … Read Me … readme?

Jag är i Lund på en konferens, vars logga ser ut så här.

Skärmavbild 2014-05-26 kl. 09.03.14

Man kan ju kolla i sina älskade skrivregler och där finna att det allra troligaste är att det ska skrivas ”Readme” [ridmi].

Först ut på scen är Karin Taube, professor emeritus vid Umeå universitet. Hon ska berätta hur det kommer sig att Sverige låg etta i Pisa-undersökningarna och numera sladdar sist. På 20 år har det hänt något med vår lässkicklighet …

 Kl 09:15

Läsförståelsen har drastiskt försämrats i ett antal länder, och den har försämrats allra mest i Sverige. Detta är ett obestridligt faktum. Nu är frågan om min läsförståelse också har försämrats och det är därför som jag inte riktigt kan ta till mig informationen i presentationsbilder som ser ut så här:

pisa_reading
Förändrade läsvanor – Sverige är den röda stapeln längst till höger.
pisa_2
Pisa … vänta, måste kisa … ser inte …

Intressant är att de länder som är mest aktiva ”på nätet” (med ALLT vad det innebär) har också försämrats mest när det gäller läsförståelse. Jag är inte beredd att gå med på att detta skulle vara den största anledningen, men nu ska vi se. Eleverna (och då särskilt pojkar) läser sämre (tror man) på grund av

  • decentralicering
  • differentiering
  • individualisering
  • segregering
  • mindre specialundervisning.

Och där tror Karin Taube att den sista punkten är den springande eller pudelns kärna. (Det är inte hon som formulerar sig så, det är jag. Hon är mycket mer seriös än jag.) Sammanfattningsvis läser eleverna sämre för att så få söker sig till lärarutbildningen, läraryrket har alldeles för låg status, det är numera färre färre praktiska inslag i lärarutbildningen och  förutsättningarna för undervisningen varierar stort om man ser till hela Sverige.

– Av pur rädsla för att dra över tiden, har jag nu tre minuter över! säger Karin Taube och vi skrattar alla.

I Finland är man inte ett dugg rädd för att ge alla som inte hänger med i läsningen specialhjälp. Det är många som får extrahjälp och man är inte ett dugg rädd för att det på något sätt skulle ”stämpla eleverna”.

scenbok
Under hela dagen sitter en tjej på scenen och läser en bok. Det ser verkligen mysigt ut.

Kl. 09:40

Föreskoleavdelningen Långben kommer ut på scenen och har samling genom att sitta ner med benen i kors och läsa namn på lappar – på denna förskola börjar man lära barnen att läsa redan i ettårsåldern. Men får en lapp med sitt namn och så lär sig barnen sitt namn som en bild. Efter ett tag börjar de känna igen begynnelsebokstaven och leta efter andra ord med samma bokstav och efter ett par år kan barnen läsa.

mildner_scen
Anders mildner intervjuar en läsande femåring.

Martin Widmark (författaren till Lassemaja-böckerna) står nere på golvet i stora konsertsalen i Lund och pratar med Anders Mildner om hur han har märkt att läsförståelsen har förändrats och hur han ser att man i skolklasser som jobbar mycket med läsförståelse är lugnare, att eleverna där ställer intressantare frågor, är snälla mot varandra och att de helt enkelt är nyfiknare och att han därför har satt igång projektet ”En läsande klass” och jag lyssnar intresserat samtidigt som jag tänker:

widmark
– MEN DRA UPP KARLN PÅ SCENEN!

Sedan kan man ju faktiskt fråga sig om det är så att just de där läsande klasserna är som de är för att de läser, eller att de läser för att de är sådär.

Kl. 10:00

Om generationskrockarnas betydelse för framtiden ska Thomas Fürth berätta, men av allt jag har hört hittills verkar han berätta om schablonbilder som att 60-talisterna var hippiesar i smutsiga kläder, att man på 80-talet lyssnade på synth och hårdrock och att den senaste ungdomsgenerationen är bortskämd och dessutom älskar Allsång på Skansen.

– Men den senaste ungdomsgenerationen kan verkligen nätverka! Och de verkar veta var jobben kommer att finnas i framtiden eftersom de söker sig till forskning, turism, sjukvård och skola.

bild_furth
Men presentationsbilderna, hörni!

– Nu kommer 90-talisterna, ”generation ordning”, starka individualister som gillar grupper. De har familjeorienterade värderingar, de vill gärna flytta utomlands – de har ju varit i Thailand med föräldrarna redan när de var fem år! De har mindre [sic] postmaterialistiska värderingar, de är präglade av jättetuff arbetsmarknad, de gifter sig i högre utsträckning med jättestora kalas och hundratals gäster!

Aha. Han är inte här för att prata om läsning. Jag förstår. Mittåt.

10:40
Brit Stakston pratar nu om dagens och morgondagens medievanor. (Det är som bekant svårt att sia, och då särskilt om morgondagen.) Hon börjar med att tala om hur spännande det är att Fi:s framgångar kan bero på att partiet har förstått vikten av internet och hur det funkar med ”delning”.

– Vi måste lägga ett pussel mellan det nya och det gamla sättet att läsa. Gamla och nya strukturer behöver mötas och det handlar inte bara om ansvaret för läsande utan även för det demokratiska sättet att tänka, att formulera vår världsbild.

britbild
Brit har fattat grejen med presentationsbilder!

– Jesse Jackson, som jag intervjuade för ett par år sedan, säger att förändringen hade skett snabbare om vi hade haft sociala medier på 1960-talet. Tack vare nätet får vi chansen att möta fler och vår starka vilja att förändra är stor och en enskild individ kan göra så mycket för att förändra.

– Bloggar och Twitter ger snabba reaktioner – hur ska en framtida nyhetstjänst se ut för att ungdomarna ska vilja läsa den? Vi kan sluta att drömma om att vi går tillbaka till tryckta tidningar och böcker. Den som läser på nätet känner sig otroligt insatt; nyheter kommer som bekant inte bara i tryckt form.

– Ni som är här har ett ansvar för att förstå hur digitaliseringen funkar. Vuxenvärlden abdikerar och tror att allt sker av sig själv, men så är inte fallet!

Sedan tar tiden slut – Brit får gå från scenen utan att visa sina sista bilder eftersom en deadline är en deadline är en deadline.

Kl. 10:59

(Inom parentes – internet här är otroligt skakigt. För att få tag i användar- och lösenord fick jag följa med en man in i vaktmästarrummet [UTAN KAMERA!!!] för att hämta en stor lapp med långa koder som bara gäller idag. Och nu haltar uppkopplingen; jag känner mig som om jag går med simfötter på en gymnastikbom.)

Kl. 11:05

Författaren Björn Hedensjö berättar nu om ”sömnens inverkan på skolan och om tonåringar och deras prestationer” och betonar att det verkligen inte är coolt att sova lite för lite. Det finns ett fåtal supermänniskor som klarar sig på 4–5 timmar, men de flesta som sover kort och snabbt lider förmodligen av kronisk sömnbrist. Om man stoppar in dem i ett sömnlabb tillsammans med ”normalsovare”, visar det sig snabbt att de sover meeeeeeer än normalsovarna. (Jag förutsätter att de inte sover tillsammans på labbet.)

klocka

– Hur kommer det sig att det finns fler människor som gillar att vara vakna till midnatt? Det verkar ju opraktiskt om man ser till vår biologi. Jo, det beror på det artificiella ljuset.

Alltså: jag hade inte gillat att vara vaken till midnatt om jag hade levt i 1600-talets mörker. Well, jag hade nog ogillat att inte få spela basket och inte äta spagetti med köttfärssås också.

– Och så har vi tonåringarna och deras enoooorma behöv av sömn. I USA flyttade man skoldagens start till 08:20 från det inhumana 07:20, vilket har fungerat över förväntan — allt som gick att mäta blev bättre! Och nu har en boarding school i Storbritannien flyttat skolstarten till kl. 13:00 …

Björn Hedensjö berättar avslutningsvis om hur man faktiskt kan förbättra sin sömn, men jag måste säga att det ju är precis som det alltid är: råd som jag inte vill följa.

  • Träna på avslappning.
  • Gör en tydlig avgränsning mellan arbete i tid och rum.
  • Försök att tillbringa minst en timme ute i dagsljus varje dag.
  • Stig upp samma tid varje morgon, även på helger.

Kl. 11:30

– Varför minskar besöken på biblioteken så kraftigt och hur ser framtidens bibliotek ut? inleder Hanna Carlsson och imponeras sedan av hur många av oss som räcker upp handen när hon frågar om vi har varit på bibliotek den senaste månaden.

Vi boklånare distraheras förstås av de digitala kanalerna, men det kan också vara så att biblioteksbesöken minskar för att bibliotek faktiskt läggs ner. Däremot har ju e-boksutlånen ökat alldeles fantastiskt mycket.

– Det finns de som tror att vi har en enda man att tacka. Och att denne man är Zlatan.

Många bibliotek satsar på att bli ”kulturhus” och inte fokusera enbart på böcker. Andra bibliotek gör precis tvärt om: ett bibliotek i Texas har enbart skärmar, plattor och digitala böcker. Och där ser det ut så här:

digitalt biblo
Lite blekt kanske …?

Kl. 11:40

”Precis som i skolan när fröken Ulla drog in den stoooora tv:n i klassrummet och inte fick igång den och stod och nästan grät framme vid katedern, kommer nu tekniktrubbel när Marga Kleinenberg från Die Nieuwe Bibliotheek kopplas upp via Skype” … tänkte jag nu skriva, när allt som genom ett internetunder faktiskt funkade.

marga
Marga låter lite nederländskt burkig, men vi hör hur hon berättar om hur de har förändrat sitt bibliotek så att det påminner mer om en affär (förr kallad boklåda) så att ”kunderna” ska känna sig hemma.

Bibliotekarierna visade sig gilla idén mindre än ”kunderna” och Marga säger ”retail concept” samt ”shops” så många gånger att jag verkligen känner mig … vilsen. (Men inte negativ.) Böckerna står i hyllorna som vanligt, men är sorterade efter livsstilar. Kunderna ska överraskas och låna något som de inte letade efter.

mums
Potatis och lax.

På lunchen roade jag mig med att stå i toakö. Bakom en av de låsta dörrarna satt någon och lättade sina behov så att vi alla tydligt hörde det:

toaprat
– Jaaa. Nej, inte alls. Men jag har ju sagt det ända sedan projektet tog fart! Och alla borde inse att … nej. Ja. Nej, just det. Vi måste i så fall sätta igång redan nu eftersom alla inblandade börjar känn…

Kl. 13:00

Någonstans i huset bankar någon frenetiskt på något som nog måste bankas på. Inne i konsertsalen lyssnar vi på Frans Mossberg (Ljudmiljöcentrum), Camilla Månsson Dahlström (brukarläsombud), Karin Johansson (Malmö Stadsbibliotek), Anneli Björkhagen Turesson (Malmö Högskola). När det bankas som mest får vi höra om hur viktigt det är med bullerfria miljöer – om man stänger en flygplats, fungerar skolorna i det området (flygplatser i skolområden?) bättre medan området som får en ny flygplats fylls av inlärningsproblem hos dem som rör sig i det området. BANG BANG BANG!

Anders Mildner går under dessa samtal omkring bland oss som lyssnar – han söker upp Frans, Camilla, Karin och Anneli och så får de ställa sig upp med en mick i handen och berätta medan Anders ställer frågor. Det funkar faktiskt inte bra; vi som sitter framför den som pratar måste vända oss om och de som sitter bakom får bara se en rygg. Kanske är det nytänkande och menat som omväxling, men jag tycker faktiskt bara att det krånglar till det. Upp med dem på scen! BANG BANG BANG!

Men så fantastiskt! Det finns bibliotek som engagerar sig i barn som har sin pappa (det är i just det här exemplet bara pappor) i fängelse och som i samråd i kriminalvården läser in sagor! Papporna får då lära sig berättarteknik och sedan spelas de in medan de läser och så skickas en cd-skiva till barnen! Wow! Och vad som har hänt är att mammorna har fått börja läsa för barnen – som ville höra mer – och papporna har fått delta i barnens liv på ett annat sätt och första permissionen har ibland skett med barnet på ett bibliotek. Imponerande!

 Kl. 13:30

Nils Holmberg berättar nu om hur vårt läsande är olika beroende på om vi läser i digitala medier eller om vi läser på papper. Man har gått synnerligen vetenskapligt tillväga och följt ögats rörelser och hur länge man stannar till på vissa ord och om man hoppar omkring eller tar allt i rätt ordning. Våra hjärnor är så välfungerande att vi klarar av den röriga sajten (som jag skulle tro är t.ex. en kvällstidning) och försöker finna ordning och reda för att skapa en förståelse för det som vi tar in (=läser).

reading_bubblor
Cirklarna i texten är nedslag med blicken. Om blicken stannar till, blir det en större cirkel. Här ser man hur läsaren har läst första stycket noggrant, för att sedan gå till högermarginalens bilder och avsluta tolkningsförsöket på bilden längst ner.

Helt klart är att vi i de digitala medierna är mycket mer distraherade. Ibland kan man se att någon har inlett med att läsa en text väldigt noggrant för att bara en liten stund senare börja flacka med blicken och fokusera på ett ansikte på en bild – tydligen sker detta när vi letar efter ledtrådar som kan hjälpa oss att lägga informationspusslet. Vi tappar fokus, men det betyder inte att vi vill tappa fokus eller att vi är oförmögna att se sambanden.

bild
Nils sammanfattar sin dragning själv.

Min tolkning är att allt prat om hur barn och ungdomar inte kan tillgodogöra sig nyheter kanske kan avhjälpas med renare nyhetssidor. Ovidkommande bilder ska helt enkelt inte ses av den som läser.

Ooooh, vad spännande – Nils Holmberg visar upp 8 sidor.se och får en fråga från publiken som han inte kan svara på. Då reser sig Malin Crona upp och hojtar att hon ju är chefredaktör för just 8 sidor.se och att hon kan svara!

Kl. 13:52 

Malin Crona berättar att vi  inte alls fick allmän och lika rösträtt för alla i Sverige 1918, 1921 eller 1922 utan 1989, för då fick även funktionshindrade rösträtt. (Hon säger förstås mycket mer, men nu säger internetmaskinen här i Konserthuset näääääää och jag måste leta fram en mobillösning.)

Kl. 14:00

Ännu en intervju sker nu ute på golvet, och nu kunde jag inte ens försöka ta en bild utan att kliva över några av de andra åhörarna. Det var forskaren Victoria Johansson som frågar sig om vi kanske lägger för lite vikt vid det skrivna – vad kan skrivforskningen lära oss om läsfrågan? Åååååh, stönar jag. Jag vill också forska om skrivande! Hallå, får jag vara med och leka?

Hand-writing-Mutlua

Jämfört med hur mycket forskning, tid och pengar som fokuseras på läsandet, får skrivandet så vansinnigt mycket mindre att det är skamligt. Själv har jag (som skriver mer än nästan alla jag känner) inte ens tänkt på det tidigare.

– Men vad beror det här på? säger Anders Mildner.
– Ptja. Hur många här inne har läst en nobelpristagare? (Alla räcker upp en hand.) Bra, och hur många här inne har fått Nobelpriset i litteratur? (Ingen räcker upp handen. Alla fnittrar.)
– Just det. Där har vi anledningen. men tänk på att läskunniga kan läsa de lagar vi ska följa medan de skrivkunniga kan protestera mot dem …

När man forskar på skrivande, fokuserar man på hur texten växer fram – beroende på om det är för hand, på dator, om man skriver på sitt modersmål och vad man skriver om. Men vi har inte så många strategier när det gäller att lära folk att skriva, för vi vet så lite om processen.

– Är det någon skillnad mellan att skriva för hand och på dator?
– Ja, definitivt. När det gäller själva processen, redigerar man mer på dator, man läser sin text mer, och ju mer man läser sin text desto mer redigerar man och resultatet blir en lite mindre avancerad text. När man skriver för hand tänker man genom mer innan man börjar skriva för det är så besvärligt att ändra sedan.

Datorer är bra för att det ju går så snabbt att skriva. Barnen i skolan borde däremot lära sig rätt fingersättning så tidigt som möjligt — och med lite mindre tangentbord. (Det är ju det jag säger! Tangentbordskunskap!)

skrivmaskin
– Skrivmaskinen var kanske ett bra mellanting; det var enkelt att skriva men sjukt jobbigt att tipp-exa alla fel, sammanfattar Anders Mildner.

En kvinna i publiken berättar att man på Backaskolan i Lund jobbar med att ”skriva sig till läsning”, men Victoria Johansson kontrar snabbt att det faktiskt inte är vetenskapligt bevisat, även om det låter fantastiskt intressant.

Sedan blir det kaffepaus och medan alla sörplar och moffar morotskaka, letar jag efter internet.

lappar
Alla i publiken får skriva varsin liten gul lapp med en uppmaning till landets politiker när det gäller läsning. På en av dem står det ”AVGÅ! SKÄMS!”.

Kl. 15:00

Pelle Sten från Ziggy Creative Colony berättar om hur han läste sina första e-böcker. Han visar fina bilder på Trenter- och Langböcker och man hör ett kissemissförtjust naaaaaw från ett hörn i lokalen. I ”Future Stuff” av Malcolm Abrams och Harriet Bernstein förutsågs framtiden med e-böcker, men med brasklappen att det ju skulle bli alldeles för dyrt.

Orsaker till att man ogillar e-böcker är att man inte kan

  • sälja eller köpa andras e-böcker
  • låna ut en köpt e-bok om man inte samtidigt lånar ut sin apparat
  • samla mina böcker i en fin hylla.

Sedan visar Pelle Sten upp en flexibel (som betyder ”mjuk”) skärm som man kan böja och vrida och klämma på – samtidigt som den funkar och visar upp en film! Från främre raden hörs ett ”wohoooo”. (Jag.)

pellesten
Läsplattefabrikerna hade otur eftersom t.ex. Ipad dök upp.
  • Kommer det att skapas en enda läsplatta som funkar till alla – dessa alla olika format är ju så tröttsamma?
  • Kommer ett Spotify för böcker?
  • Är det relevant att jämföra skiv- och bokbranschen?
  • Varför är e-böcker så dyra?
  • Vad händer med författarnas pengaflöde?
  • Kanske måste alla lära sig att läsa på engelska eftersom svenska e-böcker är så dyra?

Många frågor, många svar. (Själv tappade jag internettråden och fick skriva in det långa och krångliga lösenordet för säkert tionde gången.)

En man från Författarförbundet tog micken och berättade att han och hans författarkolleger inte längre kan leva på sitt yrke och att det var problematiskt. Han saknade en diskussion om vad det är för litteratur svenskarna egentligen vill ha. (Det gör inte jag. Jag saknar välskrivna böcker.)

Kl 15:25
Nu ska vi höra om män som ska förmås att läsa – och då inte bara Zlatans bok. Mattias Johansson från Huddinges biblo berättar om samarbetet med idrottsrörelsen för att locka män till läsning. Bland annat kan man lägga böcker i omklädningsrummen. Så kommer Klara Önnerfält och berättar om en pappabokcirkel. En pappa hade kommit till cirkeln för att han ville lära sig att läsa böcker för sin lilla nyfödda medan en annan kom för att hans sons lärare hade sagt att han borde gå på en bokcirkel för att ”sonen läser för mycket”.

Tyvärr reste varken jag eller någon annan sig upp och vrålade vaaaaaaaa, så jag lär väl aldrig få klarhet i hur man för det första kan läsa för mycket eller hur man för det andra kan lösa det problemet genom att skicka fadern till en bokcirkel. Men tydligen har det gått bra och ”de har känt sig sedda som läsare på ett nytt sätt”.

Kl. 15:40
Exploring horizons of possibilities

judith langer
Judith Langer har hämtats från New York och hon ska  berättar hur böcker ”gör oss till bättre tänkare, utvidgar våra visioner och får oss att röra oss mot drömmar och målsättningar som vi annars kanske inte ens skulle ha övervägt”.

Judith Langer inleder sitt föredrag med att berätta om en intressant artikel i N.Y Times och är så härligt självsäker på scenen. Hon står där och påminner lite om en Audrey Hepburn och hennes orangeförgade jacka skär sig så rysligt mot den rosa bakgrunden.

Hon berättar om när hon kom till Sverige 1978 och att hon sedan dess har kommit tillbaka flera gånger, och en stor skillnad som hon har lagt märke till är att vi inte längre pratar om böcker. Hennes svenska vänner kunde för 20–30 år sedan föra långa, komplicerade samtal om böcker och deras betydelse. Ibland handlade det om svenska böcker som ju Judith inte hade kunnat läsa, varför de ansträngde sig för att hitta engelska översättningar som de såg till att hon fick innan hon åkte hem så att hon verkligen skulle hinna läsa dem så snabbt som möjligt.

– Texterna blir kortare och kortare och vi behöver inte längre lämna långa svar på proven i skolorna och i USA har vi väldigt ofta kryssfrågor på proven. Och ja, man måste ha prov för att veta vad man ska lägga krut på. Folk läser hellre informativa texter än romaner.

Hon tittar ner i sitt papper och säger milt:

– Ja, ja. nej nu måste jag bläddra för jag kan ju inte fortsätta i all evighet. Man måste hålla tiden, förstår ni.

Men nu måste jag ha slut på hjärnbensin för jag kan inte riktigt hänga med i hennes resonemang. Hon säger … envisionment-bilding … orienterings of meaning … literary orientation … exploring horizons of possibilities … maintaining a point of reference … och inte förrän jag hör ”Strindberg” vaknar jag till. Och fokuserar igen. Då säger hon:

– Once identifying what it is we’re after, we rarely change focus to something else.

Vi måste alla vara flexibla (som verkligen betyder flexibla) och förvänta oss stora förändringar i samhället, säger Judith och ser i ögonvrån hur en fotograf ålar sig fram för att ta en bild. Omedelbart rör hon sig till en plats på scenen där hon inte behöver kisa mot strålkastarna.

– Reading gives meaning. It’s learning through words and worlds. It gives us access to ourselves … and others.

(Det där var inte slutorden. Men de passar bra som sådana.)

– Literature expands our vision. It makes us more human. Literature make us better thinkers!

(Det där var slutorden. Men de kräver faktiskt forskning och faktakontroll.)

Tack för idag! Nu ska jag först dricka bubbel och sedan cykla upp till Norra Fäladen på en ruskigt skraltig cykel och avslutningsvis tillbringa kvällen med mina två största barn i deras lägenhet på Delphi!

Uppdatering …

vinmingel
Jag är urkass på att singelmingla. Fastän jag ställde mig vid utskänkningsstället och log mot andra seminariedeltagare som var till synes ensamma, började alla flacka med blicken och famla efter sina telefoner.
Share
60 kommentarer

Dammsugaren som sög

Min plan var att på denna plats lägga ut ett synnerligen välformulerat inlägg om Sovjetunionens utbredning och fall och då ställa det hela i relation till en viss statys tillkomst och sedermera borttagande samt återkomst och kalla det hela för en alligatorallegori.

Denna bild har inget med detta blogginlägg att göra.
Denna bild har inget med detta blogginlägg att göra.

Men jag fastnade i ett virrvarr av curlande för de två äldsta barnen som numera bor tillsammans i en trea i Lund. För den trean har inte det livets nödtorft som jag så innerligt önskar att den ska ha, som till exempel

  • gästrum
  • teboll
  • jordat grenuttag
  • spännrem
  • dubbelhäftande tejp
  • brandvarnare
  • dammvippa
  • basketkorg.

Jag har under dagen lyckats fixa allt utom det första och sista på listan, och tänkte fira det hela med att kanske köpa filmjölk eller dammsuga under badkaret som mammor plägar göra för sina utflugna fåglar.

Det var då jag mötte dammsugaren.

Ni ser vad liten den är? (I brist på tändsticksask [som jag borde köpa], blev det tandpetarburk.)
Ni ser vad liten den är? (I brist på tändsticksask [som jag borde köpa], blev det tandpetarburk.)
Jag tryckte på knappen. Dammsugarn sa då huh, och satte på ett brandlarmsliknande tjut utan att så mycket som ens flytta dammet på golvet.

– Den här suuuuuger! ropade jag till barnen.

De svarade inte ity de redan hade gett sig iväg hemifrån för att bli civilingenjörer.

– Du suuuuuger! ropade jag till dammsugaren som om den hade kunnat skärpa sig.

Jag tog då till den enorma erfarenhet jag har av dammsugare och öppnade luckan för att främst kontrollera luddfiltret (heter det ju inte) och fann då detta:

– Hick, sa dammsugarpåsen för den var rejält full.
– Hick, sa dammsugarpåsen för den var rejält full.

Med stektång lyckades jag sedan plocka ut så mycket damm att jag hade kunnat fylla ett par, tre soffkuddar av det. Jag lyckades även riva tre hål i påsen (som av förklarliga skäl är lite skör och ankommen), som jag har lagat med silvertejp.

Symbolisk illustration.
Symbolisk illustration.

Det var det. Ni har visserligen inte lärt er något om Sovjet, men nu vet ni i alla fall hur man bäst tömmer en dammsugarpåse.

Share
111 kommentarer

På väg till Lund för att gå på fest

Jag har under denna dag lyckats färga mina ögonbryn lite för mycket och spillt en hel kopp te över mig, så nu är jag lugn. I genomsnitt händer bara två sådana klanterier per dag, så nu kommer jag inte att riva sönder nylonstrumporna, trampa av klackarna, dricka för mycket champagne eller gå in i fel hotellrum.

Intalar jag mig.

Jag reser med min djefla man, vilket händer väldigt, väldigt sällan eftersom vi har som princip att en av oss i görligaste mån ska vara hemma med barnen om den andre är bortrest. Men nu har vi stora barn och spanjorer i huset, så då går det nog bra.

Lotten och Olle tågluffar. Nästan.
Lotten och Olle tågluffar. Nästan.

Nyss bytte vi tåg i Linköping. Vi klev av med fyra väskor och en gitarr, och swoooooosch var min man puts väck. Vi hade bara tio minuter på oss och var hungriga, så jag gick de fem meterna till väntsalen, inventerade räkmackorna och kontrollerade tebeståndet och konstaterade att näe, jag måste fråga min försvunna djefla man. Som kom småspringande mot mig med något vilt i blicken.

– Var är vi? sa han.
– Linköping. Vart gick du?
– Ner i tunneln!
– Nämen varför det? sa jag.
– För jag trodde att vi var i Norrköping …
– Fast i Norrköping finns det ju ingen tunnel.
– Va? sa min man med blicken mot en helt tom informationstavla.
– Du kanske tänkte att du var i Katrineholm? Arboga? Sundsvall!
– Men varför bytte vi inte i Norrköping?
– För att SJ vill att vi byter här istället, sa jag och tänkte inte på att det ju egentligen var konstigt.
– Jag har aldrig bytt här! Var köper man korv?
– Vill du äta korv?
– Näe, svarade min man självklart och tog samtidigt fram gitarren och började spela. Jag vill ha fil & flingor.

Ikväll ska vi gå på baluns för att fira att karln som tussade ihop oss två den 9 januari 1985 nu fyller 50 år. Vi ska hålla tal och sjunga en sång och tacka honom för våra fem barn eftersom det är hans förtjänst att de finns. Och så ska jag börja göra anteckningar inför nästa år, när vi blir lika gamla och ju också måste ha kalas. (Liksom andra 64:or som Keanu Reeves, Sandra Bullock, Russel Crowe, Courteney Cox, Rob Lowe, Matt Dillon och Sarah Palin.)

Jag tror att jag allra helst hade velat ha fest på lyxtåg.
Jag tror att jag allra helst hade velat ha fest på lyxtåg.

Eller vet ni åldringar som läser här hur man bäst firar sig?

Share
36 kommentarer

Jag njöt av våren i Lund och Helsingborg, men fryser nu ihjäl!

Har ni sett filmen om upptäcktsresande till Nordpolen? Max von Sydow som fryser i en luftballong? Folk som går vilse på Grönland eller som fryser ihjäl strax utanför hytten som de är på väg till i de norska fjällen?

Well, that’s me.

Ser ni det mörka hålet där borta i bakgrunden på nedanstående bild? Det är Nordanvinden som håller på att förfrysa mig klockan 00:05.

Jag fryser ihjäl där jag ligger.
Jag fryser ihjäl där jag ligger.

Men visst vill ni ha en liten dagsrapport först, innan jag berättar varför jag fryser ihjäl? (Fast jag dog ju inte av tågexplosionen i förrgår, så man kan aldrig så noga veta.)

Först gick jag upp mitt i natten för att hoppa på tåget klockan 06:09. (Det gjorde jag inte alls: jag gick upp 05:35, vilket för många pendlare och småbarnsföräldrar är en helt normal uppstigningstid.) På tåget drabbades jag hårt av insikten att jag inte alls satt i förstaklass med frukost utan i en godsvagn med en hel sjukhusavdelning. En djupt sovande man väcktes brutalt av sin telefon, och följande avlyssnades av en hel tågvagn full med människor:

– Har du ringt till mottagningen? Hur har du i så fall fått mitt nummer? Nej. Ja. Men i så fall måste jag be om ditt personnummer. Personnummer. Men det där är väl ditt telefonnummer? Kan jag få ditt personnummer? Nej, jag har ingen privat mottag… Personnummer. Får jag be dig att ringa till … Nej. Ja. Nej. I MAGEN? Nejmen jag sitter på ett tå… HALLÅ? HALLÅ? Satan.

I det vårvarma Helsingborg föreläste jag för Allers korrekturläsningsavdelning, som är så ruskigt bra på sitt jobb att jag utan att blinka kan rekommendera dessa tidningar till alla som är irriterade på illa skriven svenska:

Fast lita inte på t.ex. Femina och Må bra, för de är lite annorlunda.
Det är jättetrist att leta korrfel i de här, för det finns så få!

Allershuset är ett gott exempel på betongnybrutalism, och tydligen så unikt att världens alla arkitekter åker hit på studiebesök. Det som inte är grått, är rött eller grönt. Inga andra färger finns i designen:

Jo, lite vitt har de visst här och där också.
Jo, lite vitt har de visst här och där också. (Vad heter arkitekten?)

Efter detta besök på västkusten, gav jag mig raskt ner till min favoritstad Lund, för att där bli bjuden på mat och skratt av en god kamrat i vårsolens glans.

Tyvärr var det så roligt där, att jag försatt mig och fick rusa ut och genom staden för att hinna med nattåget till Stockholm – men eftersom jag hade sinnesnärvaro att i stressen ändå sätta på världens bästa motionsapp, kan jag här och nu redovisa resultatet. Med Svenska skrivregler, SAOL, TNC:s skrivregler, Grallimatik, kläder och annat skräp i ryggsäcken, iklädd dumma skor, randiga strumpor och kortkort kjol rusade jag på detta sätt:

Jag trillade bara en enda gång: se det blåa krysset som den röda pilen pekar mot.
Jag trillade bara en enda gång: se det blåa krysset som den röda pilen pekar mot.

Nu ligger jag i en sovkupé med skrapsår på handflatorna under två okända kvinnor som absolut vill ha fönstret på vid gavel trots att vi far fram med ljudets hastighet och det faktiskt blåser in rakt på mig där jag ligger underst i bara underkläder. Brrrrrrr.

Fly mig genast en pyjamas i flanell och en varmvattenberedare!

Uppdatering
Någon stängde fönstret mittinatten och eftersom jag inte märkte det, måste jag ha somnat och alltså inte frusit så vansinnigt mycket som jag lät påskina här ovan. Och ja, jag har alltså överlevt!

Share
38 kommentarer

På fest med Timbuktu

Ni ser framför er hur jag sitter och skålar med Timbuktu, va? Han kisar lite med ögonen som på bilden här intill och så minns vi tillsammans lukten i omklädningsrummen på Tunaskolan i Lund, där han har gått och jag har spelat basket.

Eller så ser ni framför er hur jag av någon underlig anledning har lyckat samla alla invånarna i Timbuktu och skålar med dem eftersom ni inte gillar rapp (som egentligen stavas rap, men det är ju så dumt) och därför inte har stött på lundapågen Jason, som han ju faktiskt heter.

Vi tar en annan rubrik:

Lotten på AF!

Nu ser ni framför er hur jag har gett upp språkpolisyrket och istället söker jobb via Arbetsförmedlingen – jobb som basketproffs, programledare i Sportspegeln eller inspicient på Dramaten, eller hur?

Vi tar en tredje rubrik:

Konsten att konversera världens främste forskare på neutroner

Ni skrattar förstås till och undrar hur man konverserar någon när man går på neutroner och tänker att det kanske är en ny drog? Sedan tänker ni till och kommer på att neutroner är ju vahettere såna där partiklar som inte syns i atomkärnan och sådant som inte syns finns ju inte och dom kan man välan inte forska på. Men Colin Carlile, han kan, han.

Jag ska förklara. Jag och mitt bloody eye tog igår tåget ner till Lund i blott och enbart ett syfte: att få gå på fest på Akademiska Föreningen. Festarrangör var Johan Wester, som ibland ser ut så här:

Itzhak Skenström i Hipp Hipp.
Itzhak Skenström i Hipp Hipp! – ett programnamn med ett inbakat utropstecken.

Det intressanta i sammanhanget är hur festen kom till: Johan bjöd in sina 100 närmaste vänner (jag har i runda slängar tre nära vänner) och bad dem bjuda in sina närmaste vänner (förmodligen i förhoppningen att de inte var 100 till antalet) och så hyrde han Akademiska Föreningen i Lund (som kallas AF), såg till att alla fick mat och dryck och så bad han en polare – den alldeles fantastiska Timbuktu – att sjunga och spela lite för alla 597 som kom.

Jag pratade, dansade och skrattade tills jag blev alldeles trött på mig själv och tog en paus, sittande alldeles ensam på det ölimpregnerade stengolvet. Och så mindes jag de ljuva stunderna på AF när jag inte konverserade neutronforskare, tv-producenter och journalister som en gång spelade i Beagle, utan mest stod på scenen iklädd endast en korsett. Där satt jag alltså precis som jag satt för 25 år sedan och så tänkte jag på hur det såg ut när Timbuktu och Johan Wester stod på scenen tillsammans. För det såg ut precis så här:

Sammy Davis Jr. och Dean Martin.
Sammy Davis Jr. och Dean Martin.

Äh, vi tar en fjärde rubrik:

Att trivas trots finskor

Yksi kaksi! Nu tror ni att jag hoppar på vårt broderland i öst – tills ni kommer på att det förstås handlar om höglackade saker som klämmer ihop fötterna till klenäter.

Ja, jag hade pumps på mig — ett par antika skönheter i mocka från 1940-talet. De har inte gummisulor utan läderdito och fäster därför inte som man skulle kunna önska. Som Bambi på slak lina gick jag mellan trygghetsöar som t.ex. stora karlar och ledstänger, tills jag gav upp och snörde på mig gympadojorna igen. Och vips, blev det en ännu roligare fest! Visserligen hade jag inte längre en anledning att klänga på de stora, starka karlarna – men å andra sidan kunde jag ta trappan upp till Stora salen i tre steg.

Festen pågick tills tåget norrut gick, och alldeles strax är jag hemma igen: ett festligt minne rikare. När jag vid tvåtiden på natten satt där på stengolvet och filosoferade, kom Timbuktu-Jason med bandet Damn! (ett bandnamn med inbakat utropstecken) förbi på väg hemåt. Sträckan på åtta meter som jag har mätt upp här på bilden nedan, tog storstjärnan ungefär 20 minuter att avverka; alla ville posera med honom, ha hans autograf, berätta om sina egna musikprojekt och bara njuta.

Pilen pekar på den civilklädde Timbuktu. De åtta meterna kan behöva kontrollmätas.
Pilen pekar på den civilklädde Timbuktu. De åtta meterna kan behöva kontrollmätas.

Ni utbrister i detta nu:

– Men männscha, satt du på det kalla stengolvet i 20 minuter?

Ja, men äsch, min fina tyllkjol värmde så bra så.

Share
45 kommentarer