Hoppa till innehåll

Månad: maj 2024

Underbara England och jävla Brexit

Underbara England! (Jag skriver förstås England eftersom jag inte var i Nordirland, Skottland och Wales.)

En liten bildsafari kanske piggar upp? (Jag vet inte hur det är med er, men när jag ser bilder från Storbritannien blir jag så glad, så glad.)

Tescos lilla avdelning med vita bönor.
Ännu en av alla kreativa lösningar vad gäller sladdar utanpå husen.
En mycket, mycket snäv gränd; när entrédörren till en av lägenheterna ”downstairs” öppnas, skrapar den i grannhuset.
Slingrande vägar, där alla kör som biltjuvar. Eller så bor de förstås i krokarna (pun intended) och vet precis hur vägen svänger.
Trottoar? Näää. Gående och cyklande får helt enkelt ta sig fram i vägrenen. (Vilket ju är bra för alla deckare eftersom de får fler mystiska olyckor att undersöka.)
Man kan inte ta för många bilder på röda, gamla telefonkiosker och brevlådor.
Här ser vi att spindlarna har fått jobba ifred under en viss tid och att någon har lämnat tidsfördriv efter sig.
I Ditchling var det ”open house” under hela maj, och då öppnar traktens konstnärer sina hus och ateljéer. Alla samarbetar – och vi som besöker dem bara vandrar genom den ena trädgården efter den andra!
Och genom husen. In på ena sidan, ut på den andra! (Konsten var för mig mindre viktig, för jag fokuserade helt på inredning och ickemoderna kök som detta.)
Det här var faktiskt ett av konstverken: ”stol stöttar dött träd”. Stilrent!
Här går vi fram och tillbaka genom Herbie Flowers hus och trädgård.
Strax efter ett ösregn bestämde jag mig för att klättra upp på The Beacon via den här sliriga och kletiga stigen.
Det gick utmärkt, även om vädret påminde lite om svensk oktober. (Jag har mången gång pga. jackan fått frågan om jag är med i svenska landslaget. ”Mhmmmmm” svarar jag flyktigt.)
En så vacker dörr! (Ingen vet hur gammal den är. Men jättejättegammal.)
Tvära kast: en lägenhetskorridor med tjocka, tjocka heltäckningsmattor! Alltså i trapphuset! Galet!
Min kusin och jag röjde vilt i trädgården med denna alldeles ljuvliga lilla kedjesåg som alla borde ha i handväskan!
Kedjesågens avlägsna syssling fanns på Gatwick Airport, där inga normalstora matknivar av säkerhetsskäl får finnas.

– Har Brexit någon som helst positiv påverkan på er? frågade jag dem jag träffade.
– Nej. Absolut ingenting.

Klara besked.


Jävla Brexit. Väl hemkommen från England, fick jag en åthutning av Försäkringskassan. För jag hade ingen aning om detta:

”Man får resa utomlands och behålla sin sjukpenning om resan inte hindrar tillfrisknandet eller förvärrar sjuk­domen.”

[Check.]

”Om man reser till ett land som inte tillhör EU/EES eller Schweiz måste man innan resan ansöka hos Försäkringskassan om att få behålla sjukpenningen under utlandsvistelsen.”

[Men faan.]

Sedan mitten av december 2023 har jag varit sjukskriven eftersom mitt yrke – bl.a. att stå på scen och skratta – svårligen utförs efter den stora chocken det ju innebär att bli änka.

Dock är ”sjukskriven” inte en dans på rosor som egenföretagare; jag måste jaga jobb inför framtiden. Jag får blott några hundralappar i veckan i sjukersättning eftersom jag tog ut pyttelite lön under det halvår som föregick Olles dödsfall, så förlusten när F-kassan drar in ersättningen är inte så stor. (Jag drog förvisso in 80 000 kr under sep/okt, men tog inte ut nån lön ur företaget.)

Det som irriterar mig är att jag enligt Försäkringskassan ju borde ha vetat detta. Att jag mådde väldigt bra i England och badade i det engelska språket inför framtida översättningsjobb hör ju inte hit. ”Det ligger på ditt ansvar att känna till att du måste anmäla resor till länder utanför EU.”

Felåt, sa jag. Och så sa jag felåt några gånger till. Och så sa jag att de kunde ju dra av alla mina pengar utan att för den skull bli arga på mig.

(Vad Försäkringskassan kommer att bli nöjda över att jag, för att vila mina sargade nerver, nu är på väg till till Olseröd, Lund & Köpenhamn, som ju alla tre ligger i EU.)

Share
10 kommentarer

På vift i England igen!

Jag bjöds av min kusin i England på en resa till hennes pittoreska by Ditchling, så jag släppte allt jag hade för händer och åkte. Det jag då hade för händer och som nu blir styvmoderligt behandlat är

  • en trasig ljuddämpare
  • ett släp med körförbud och förmodat elfel
  • sju trasiga lysrör i källaren
  • Olles telefonväxelskontrakt med djävulen
  • min alzheimerpappas ickefungerande konton på Handelsbanken
  • en nyinköpt men försvunnen rullgardin
  • tre trasiga handfatsblandare
  • en läcka under diskbänken
  • fyra stackars halvvakna dahlior.
Ni som inte är bekanta med dahlior ska veta att de ska pysslas om, matas och väckas som vore de pojkar i 16-årsåldern.

Den digra listan ovan och annat bekymrade mig på resan hit. Jag satt med rynkad panna och tittade på min 135-kronorslunch på ett helt ommöblerat Arlanda …

… och funderade på om en sån här resa verkligen var ett lämpligt stolleprov. Och om det där kaklet bidrog till trivsamheten egentligen. Borde jag inte stanna hemma och vrida mina händer istället?

På Arlanda var det tomt som på Berlin Brandenburg mellan 2012 och 2020, och de höga stolarna i 50 nyanser av grått knarrade som obetalda skor.

Utanför bild låg en madrass, en kudde och fyra prydligt hopvikta filtar. Kanske redo för Bruce Willis, som vore det 1990?

Jag satte mig och kollade på hur flygplanen utan problem både lyfte och landade trots att jag häromdagen tittade på Snöns brödraskap och fick för mig att min flygresa skulle gå åt pipsvängen på ungefär samma sätt. Dessa tankar måste ha tagit på krafterna, för jag sov under 98 % av flygresan. Piloterna behövde underligt nog inte min hjälp en enda gång.

Här i England kan jag konstatera att panta rei, allting flyter och korven den har två. För här finns ju mången trasig ljuddämpare och massa trasiga vägar, staket, hus, lysrör, fönster, broar och tänder. Det är fantastiskt att få bäddas in i det engelska språket med sorry, pardon, excuse me och please samt love.

Jag har även konstaterat att man här fortfarande ska ha antingen tröjor med stora hål i eller brallor med ännu större hål i. Eller djurmönstrade tyger över hela kroppen.

Tre glada, leopardklädda kvinnor stod och väntade utanför en lågstadieskola.

Vi har som vanligt hunnit handla på Tesco, där jag trots otaliga besök fortfarande går omkring som en Pippi Långstrump på kafferep. Jag vill se allt, klämma på allt, köpa allt – och lite därtill – samt packa in rubbet och ta med hem till Sverige.

Särskilt den här kleggiga röran.

Vi besökte Ditchling Museum of Art & Craft och en utställning om Raymond Briggs, som har bott i Ditchling. Vi fick se otalet originalteckningar och dito målningar, en fåtölj med en utspilld burk vita bönor samt garderobsdörrar, på vilka han hade målat sina föräldrar.

En text som Briggs själv skrev 1991 – om hur man absolut inte ska låna ut sina originalteckningar och dito målningar till utställningar.
Se, vilket härligt stökigt skrivbord han hade! (I botten på den översta lådan till vänster hade Raymond Briggs skrivit vilka datum han hade städat just denna låda.)

Så: i England har vi det bra, även om Brexit har ställt till det på massa olika sätt. Och hur har ni det?

Share
23 kommentarer