Hoppa till innehåll

Etikett: Julkalendern

DRT – en förklaring, en tolkning, ett förslag …

STOPP! SKROLLA INTE NER! FUSKA INTE! LÄÄÄÄÄS!

Jag tror faktiskt att vi måste göra det till en tradition att berätta om Ö-helenas DRT-teori från ett par år sedan. (Särskilt de år som hon inte har tid att delta i Julkalendern.) Alltså:

I facit den 4 december 2008 skrev jag:

_______________

Vi hade igår betat av:
1 Fay Weldon
2 Gunilla Wolde
3 Herbjørg Wassmo.

Detta fick Ö-helena att i förrgår med hjälp av Tillerosas initialfundering dra slutledningen att det på julafton kommer att vara Östen Warnerbring som hemlisbloggar. Allt enligt detta schema:

1 Fay Weldon, 2 Gunilla Wolde, 3 Herbjørg Wassmo, 4 Ian Wachtmeister?, 5 J.W., 6 K.W., 7 L.W., 8 M.W., 9 N.W., 10 O.W., 11 P.W., 12 Q.W., 13 R.W., 14 S.W., 15 T.W., 16 U.W., 17 V.W., 18 W.W., 19 X.W., 20 Y.W., 21 Z.W., 22 Å.W., 23 Ä.W., 24 Östen Warnerbring.

Särskilt den 12 december hade jag fått problem i så fall. Och varför fick inte Axel Wallengren och Elin Wägner vara med inledningsvis?

_______________

Det var alltså en ren slump att Weldon, Wolde och Wassmo inledde då. Kanske gick jag till en alfabetiserad bokhylla och … nej. Jag är inte så strukturerad.

Men nu till 2011 års röda tråd. Och det underliga är att jag flera gånger har anat att några i båset har listat ut den. Men nu är jag inte riktigt lika säker. (Till uppställningen nedan hade jag stor hjälp av fina statistiken.)

Ber om ursäkt nu ni som är punktlistepoliser — man kan inte ha punktlistor med en punkt som jag har här nedan. Men se det som ett lay out-experiment? Gå inte händelserna i förväg om ni är lite tävlingstokiga som jag – läs ledtrådarna och känn efter.

2011-12-01 Charles Dickens –

  • liten och mager och mitt brott måste sägas vara ringa
  • inte vet hur man ska föra sig matbord
  • Glöm inte bort att tacka någon för maten!

2011-12-02 Gunnel Linde –

  • Den bara står där och är röd

2011-12-03 Torgny Lindgren

  • köksbordet
  • ordet någon

2011-12-04 John Hughes –

  • blommor

2011-12-05 Karin Boye –

  • pissar på golvet

2011-12-06 Medea –

  • vet vilka vägar man ska välja

2011-12-07 Mao Zedong –

  • röda
  • liten
  • verk

2011-12-08 Michail Bulgakov –

  • lilla kissen
  • Mjau

2011-12-09 Daniel Defoe –

  • vindlande, slingrande
  • (bild på rött snöre)

2011-12-10 Elsa Beskow –

  • Titta på det som finns synligt
  • Kolla efter
  • leta

2011-12-11 Viktor Rydberg –

  • Katter
  • små barn åsså

2011-12-12 Elmer Diktonius –

  • Stora sprickor i godset
  • vatten
  • stök

2011-12-13 Sven Stolpe –

  • Ett rött och trassligt hår
  • ordet någon

2011-12-14 Marilyn French –

  • guldfiskar dör de också
  • samma illröda färg
  • ordet någon

2011-12-15 Henning Mankell –

  • kvinnan med det blodröda hårbandet

2011-12-16 Joakim Pirinen –

  • irrfärder i ett okänt hus med okänt kök och okänd trappa och hittar en barnbok

2011-12-17 Hjalmar Bergman –

  • ett katt-och råttamotiv
  • synekdokiska bruket av ögon torde
  • den rävröda frisyren
  • hårslingan föll ner framför ögat som ett mörkblått yllegarn

2011-12-18 Magnus Uggla –

  • säga vilken väg jag bör följa för att komma fram till ett (för dem) lämpligt mål
  • ordet någon

2011-12-19 Julius Ceasar –

  • dricker i större utsträckning mjölk

2011-12-20 Gustaf Fröding –

  • röd anteckningsbok

2011-12-21 Eddie Meduza –

  • Hwaar then röödh ärbudher Iagh thijg ijcke wederlagh

2011-12-22 Gunilla Bergström –

  • Menar du katten?

2011-12-23 Hjalmar Söderberg –

  • följa den röda tråden

2011-12-24 Magnus, Brasse och Eva –

  • ha hittat den röda tråden

Och vem av er har hittat den röda tråden?

Nja, jag vet inte …

Aku skrev så här den 6 december, när man inte på några villkor kan ha kommit på svaret:

”Jag får associationer till nåt långt i julens färg men det var så länge sen jag läste den så jag kanske helt är ute på irrfärd.”

Orangeluvan skrev oanandes den 8 december:

”Det finns en röd tråd mellan gårdagens och dagens lucka! Mao mao mao.”

Och så kom embryo och var mer än mystisk i två kommentarer som inte handlade om ishockey den 15 december:

”Paul Andersson. Paul Paljett. Paul Propp. J-Paul Sartre. Pål Stek (igen). Är den röda tråden ett snöre? Hur långt är ett snöre?

Den röda tråden är en meta-tråd. Den röda tråden är en röd tråd.

Och så Johan Hamberg den 22 december:

”Ursäkta en båsnovis, men hur skall man göra när man gissat på tråden, den traadh, saszom ei erghader kupper seer uht? Skall man mumla och mena och hymla och dymla om den också? Eller skall med ropandes röst triumfatoriskt trumpeta ut det blodfärgade filamentets identitet, androm till förargelse? Jag gör ett första taffligt försök att vara så där svår och obegriplig:

Den röda tråden är inte en rev, inte ens en spansk sådan. Men den har ändå tydliga metakvaliteter.

Det är  på pricken rätt.

DRT är nämligen just det: Historien om någon – en röd tråd och en katt. Dels är ju alla julkalenderfacit en historia om någon, dels är Julkalendern en metatråd eftersom boken handlar om just en röd tråd.

Det här är en klassisk barnbok av redaktören Åke Löfgren (1915-95) och konstnären Egon Möller Nielsen (1915–59) från 1951, som först gavs ut på KF:s förlag för att sedan plockades upp till de stora elefanterna på Rabén & Sjögren. På biblioteket berättade de för mig att den ständigt är utlånad och att det görs omtryckningar på löpande band. Den jag har här är den 24:e från 2009.

Tjugofjärde.

Första uppslaget: något är underligt! (Den röda tråden dyker upp på nästa uppslag.)
Första uppslaget: något är underligt! (Den röda tråden dyker upp på nästa uppslag.)
Fjärde uppslaget: någon har nyss ätit upp fiskar och spillt mjölk!
Fjärde uppslaget: någon har nyss ätit upp fiskar och spillt mjölk!
Sjätte uppslaget: Guldfisken har kommit ur akvariet! Djurmisshandel!
Sjätte uppslaget: Guldfisken har kommit ur akvariet! Djurmisshandel!
Trettonde uppslaget: Någon var ju en katt! Som heter Nisse!
Trettonde uppslaget: Någon var ju en katt! Som heter Nisse!

Redaktör Löfgren var den som 1947 köpte rättigheterna till ”Hompen”, som sedan blev Bilbo (Tolkien och Sagan om ringen, ni vet).

Som redaktör kan man ”ta med sig” sina författare när man byter förlag, och det gjorde Åke, som flyttade på bl.a. Lennart Hellsing. Dessutom var det han som översatte bilderboken Nalle och som lanserade Pär Rådström, Evert Taube, Åke Hodell och Sonja Åkesson, för att nämna några i raden.

Egon Möller Nielsen gjorde lekskulpturen som kallas Tufsen, som finns lite här och där, men för mig framför allt i Lunds Stadspark, där både jag och mina barn har lekt och lekt:

Den är gjord av betong, men mjuk som den lenaste vita sten.
Den är gjord av betong, men mjuk som den lenaste vita sten.

Dessutom är det han som har designat sofforna på T-Centralens plattform för röda och gröna linjen:

Som en skän pendang till den vackra brandslangen där i fjärran.
Som en skön pendang till den vackra brandslangen där i fjärran.

Slut i rutan! Hoppas att ni minns ungefär 1,32 ‰ av allt som ni har googlat gogglat fram under december, för då kan ni i alla fall mer än för en månad sedan!

Nu ska jag bara baka fruktkaka!

Share
42 kommentarer

Facit till Julkalendern 20 dec 2011

Jag tror att vi fick i alla fall en kommentator lite gladare idag. En som löste gåtan men som lät oss tro att så inte var fallet, nämligen Skogsgurra:

”Jag citerade några rader för en totalt oförstående ungdom en gång. Det blev liksom ingen respons. När jag nämnde poeten vid namn blev svaret att ostkaka med jordgubbssylt och grädde är gott. Visst är jordgubbssylt gott. Men själv föredrar jag hallonsylt. Djupröd sådan, och allra bäst om den körts i en ”Flotte Lotte”. Men då kanske den mera platsar i såsbåset?”

Hyttfogden blev, när vi närmade oss midnatt, nästan poetisk i sitt beslöjade språk:

”En kjol till dansen är bra att ha och stjärnor att smycka flätorna med. Ostkaka av gott märke spisad i vackert väder är heller inte dumt alltmedan man läser en sagobok illustrerad av en känd konstnär drunken sedan många år. Grannarna träter med varandra men det stör inte mig bara de sandar och plogar vägen.

Om fyra månader bryter våren in med fåglalåt och blåsippor som niger i dungen. Gäddan i vassen får ett skrovmål och själv ska jag gå i backarna och gnola på en liten stump samtidigt som jag tänker på de turister som snart ska komma och fråga om vägen till prosten. Jag hoppas att de ska förstå vad jag säger.”

Vovvamomo har kommit igång med massa gissningar, men har inte rätt (än):

”Ska jag va allvarlig, så bodde inte den här snubben på en bondgård. Han bodde i staden. P var nog rätt,men inte den andra initsialen.”

Fem i tolv (bildligt och inte tidsmässigt talat) kom Rosman och tog Frödinges ostkaka ur munnen:

”Ostkaka är ju han GF. Kanske ändå.”

Inaw tolkade Jespers ledtråd så här:

”Menar du att HB är en galen kreatör?”

Vilket ju var helt rätt.

Nu är det många som jag vet hade löst luckan, men som jag inte nämner – Béatrice, Den Blyga, hakke, Agneta och många till. Men var inte ledsna, ni har fått stora guldstjärnor i min änglabevingade kontrollbok och får dessutom ABSOLUT komma in i kommentatorsbåset och förklara er listighet!

Lille Gustaf.
Lille Gustaf.

Idag hade vi ännu en poet (oj, det är visst många sådana i år), nämligen en av våra största: Gustaf Fröding (1860–1911). Många av de icke så poesibevandrade misstar honom för Ferlin, men det är en himla skillnad på dem. Kom ihåg nu:

Fröding – skäggig och tokigare
Ferlin – mager och roligare

Det som (förmodligen, vem är väl jag att tolka så) präglade Fröding i livet var att hans pappa var ute på bildningsresa och mamma led av depressioner, varför hon hospitaliserades precis runt 1860 när lille Gustaf föddes. Inte förrän han var drygt ett år fick han träffa sina föräldrar under mer än bara korta stunder. Och inte ens då bodde han med dem utan med en amma på en herrgård som hette Byn. En av hans fyra systrar berättade:

”Han döptes efter vår fader till Gustaf och lämnades till en amma. Hon var en bondsk och alldeles obegåvad flicka men frisk och stark och beskedlig.”

När Gustaf Fröding var 20 (eller 21, det är osäkert i källorna), dog hans pappa. Arvet på 17 000 kronor (vilket motsvarar 850 000 idag) lyckades den svårmodige, unge mannen slarva bort lätt som en plätt – alkohol, festande, prostituerade och allmänt stök, sägs det. I den vevan träffade han den jämnåriga Selma Lagerlöf, som skrev om honom:

”Han var vacker som en Lord Byron med diktarlugg långt ner i pannan och en romantisk glöd i den sköna, blå ögonen. Tyvärr behagade han ingenting säga.”

Och inte mådde han bra, Fröding – depressioner och ångest plågade honom. Han försökte studera i Uppsala, men … eller … försöka och försöka … hum, det vet ju inte jag. Han misslyckades kanske med flit, eftersom det sägs att han var lat och tyckte mer om att dricka och spela kort än att plugga?

När man på denna tid blev deppig och alkoholiserad, var alltså det vistelser på nervkuranstalter eller hospital – gärna utomlands – som rekommenderades. Någonstans på något kurhotell lyckades han knåpa ihop Guitarr och dragharmonika, som gavs ut med Albert Bonnier som förläggare – som förresten försökte få Fröding att gå med på att bli utgiven utan ersättning.

När han fem år senare hade skrivit (men först supit bort manuset till) samlingen Stänk och flikar, ville Albert Bonnier att han skulle stryka dikten ”En morgondröm”, vilket Fröding inte alls höll med om. Och ingen av hans vänner heller. Den gode Albert hade nog rätt i sina farhågor, för Gustaf Fröding åtalades för dikten. Nu blir väl sökrobotarna tossiga, men jag vågar ta risken:

Och som knoppen av Ariens ros en vår
sina skylande blad från pistillerna slår
inför solen, inför vindar och frön
låg hon naket och utslaget skön
och med vitt skilda knän och med skälvande sköte
var den älskades åtrå i möte.

Här finns några av recensionerna från 1896, se vad K.J. Warburg skrev i Göteborgs handels- och sjöfartstidning:

”Här sparas inga ord, ej ens de grövsta. Och här sparas ingen skildring av lustan och dess tillfredställande. [—] Även den som är en svuren fiende till allt pryderi, all tillgjord sedlighet, måste känna sig frånstött både moraliskt och estetiskt, när som här enstaka ställen erinra, trots versformen, mera om vissa populärmedicinska böcker än om poesi.”

Populärmedicin! Ha! NE skriver om just denna dikt att den illustrerade hans ”vision av ett framtida ’ariskt land’, där nakenheten och sexualiteten inte var skuldbelastade”. Jaså, jahaja.

Livet bestod för Fröding under 1890-talet av svaga nerver, kuranstalter, diktande, en misstänkt schizofreni-diagnos och ett hejdlöst festande – med särskilt Verner von Heidenstam och Albert Engström – och allt dokumenterades av en allerstädes närvarande fotograf. Och jag blir riktigt avundsjuk. Se vilket party!

Heidenstam (med magen) och Fröding – Albert Engström hukande i bakgrunden.
Heidenstam (med magen) och Fröding – Albert Engström hukande i bakgrunden.
Fröding och Heidenstam.
Fröding och Heidenstam.

 

Men det är motsägelsefullt, detta, för så här förklarar han när det gäller sitt umgänge:

”Jag har inga vänner, i synnerhet inga kvinnliga – och en kvinnlig korrespondent är vad en man behöver.

Aha. Han skulle ha haft en blogg, han.

Men vad hände sedan? År 1900 omyndigförklarades han av Uppsala Rådhusrätt och tillbringade nästan hela dagarna i sängen, där han läste och funderade över matte samt utvecklade en bacillskräck, som kanske påskyndade anställningen av en privatsköterska, som är med på massa bilder – alltid nämnd vid namn: Signe Trotzig. Den mest berömda bilden är denna, där den snart 50-årige Fröding ser ut att närma sig 100.

Signe och Gustaf 1908.
Signe och Gustaf 1908.

Denna bild inspirerade Richard Bergh till den mest berömda bilden av Fröding och hans vansinne:

Fröding förklarade för övrigt klarsynt sin kreativitet så här: ”[—] min skröplighet hindrar mig att arbeta annat än högst ojämnt.”

Gustaf Fröding dog i lunginflammation, och var nöjd med det – han hade försökt begå självmord flera gånger och misslyckats varje gång. (Vilket kanske säger sig självt, lyckas man så försöker man inte fler gånger.) På sin dödsbädd sa han förväntansfullt till sköterskan Signe:

– Tänk om jag får dö!

Uppåt 200 000 människor kantade vägen när Frödings katafalk gled genom Stockholm, för när han dog var han enormt hyllad och omtyckt för sitt diktande.

Om ni vill läsa lite mer upplyftande poem, så välj Jan Ersa och Per Persa. SR har i arkivet en rejäl dokumentär om Fröding, vars 150-årsdag firades under förra året. Och dikten som låg till grund för dagens hemlisbloggartext är Skalden Wennerbom, vars näst sista strof lyder:

Och han somnar in, han går till vila,
parkens medlidsamma kronor sila
Litet ljus kring skalden Wennerbom,
milt kastanjen regnar med sin blom,
flaskan ligger tom,
krypen härs och tvärs däröver kila.

Nämen nu, hörni, ska vi dra en vinnare! Embryos hockeylapp ligger utanför sedan flera dagar. Och var är Loppran, Åsna, Vredens barn, Tiila, Ständigtdennavessla … hoho? Och Lo då, som gick in i fel bås och gissade! Ah, hon får åka ner ändå. Och Mimmi är sist, jahaja.

Och så drar jag Leda! Och Dieva! Nej, jag skulle ju bara dra en! Attans! Vem ska jag lägga tillbaka? Äsch, det får blir två priser idag också! (Men. Vad är det här för genuscertifierat plommonstop, när vann en karl senast? UPPRÖRANDE! Vi får kvotera fram dem imorrn.)

Lucka 21 kommer i ottan! Passar 06:30?

Share
31 kommentarer

Hemlisbloggartröjan genom åren

Jag tänkte mig en liten bloggutställning här – men materialet är defekt, ofullständigt och borde inte redovisas! Det saknas en bild! (Men den kommer, jag tror att jag har förlagt den i fel dator.)  – varsågoda!

2005
2005 – en bloggartikel om en bloggtröja
2006
2006 – en NE-artikel om hemlisbloggarn
2007
2007 – en summering med slamkrypare

Wanted! Dead or alive! 2008! Tröjbilden är borta! Jag har den förstås någonstans eftersom jag inte slänger ett endast dugg. Béatrice använde sina magiska fingrar och fann den! Heureka och tack! (Jag kunde också ha använt en bild på hakke i t-shirten, som han så snällt skickade till mig.) Här är det bortsprungna lilla lammet:

2008
2008 – Lotten get your gun
2009
2009 – lite mystisk latin
2010
2010 – ett skrik på hjälp

Share
34 kommentarer

Facit både här och där

(Vad det här är? Jo, sista skriket på julkalenderfronten. Den 1-24 december gissade vi på konstiga hemlisbloggartexter som ingen begrep utan samarbetet i kommentatorsbåset. Detta är facit till DRT – Den Röda Tråden. Som vanligtvis bara återfinns på facitsajten, men som idag gästspelar här bafatt.)

Ack, så styvmoderligt DRT har behandlats genom åren. Och härmed låter jag ett medaljregn dugga över hakke och Översättarhelena som var så himla, himla nära att lösa gåtan när de först föreslog Beatles och sedan gick ner ett steg och föreslog LP-skivan ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band” – när de egentligen skulle ha klivit ner ett pinnhål till.

Men eftersom deras forskning resulterade i så många intressanta fakta, får ni också ta del av allt – utom lucka 23 och 24 eftersom de av mina DRT-antydningar förstod att det inte var det exakt rätta svaret. Då började de fundera på splittrade personligheter och specifika årtal …

I give you: hakke och Översättarhelenas funderingar!

1 dec: Oscar Wilde finns på LP-konvolutet.
2 dec: Sonja Åkesson Titeln i hennes lucka, ”Jahadåtack, det är ju ett sätt att leva”, påminner om sången ”A Day in the Life”. År 1956 fick John Lennon en gitarr av sin moster/faster Mimi, men när hon hörde honom spela fällde hon kommentaren: ”The guitar’s all very well as a hobby, John, but you’ll never make a living out of it.”
3 dec: John Harvey Kellogg – låten ”Good morning” inspirerades av en reklamfilm för Kellogg’s cornflakes som gick så här:   Good morning, good morning/ The best to you each morning./ Sunshine breakfast, Kellogg’s Corn Flakes/ Crisp and full of fun.
4 dec: Ivar Arosenius med ”Kattresan” – sången ”She’s leaving home” beskriver precis vad Lillan gjorde när hon gav sig ut på sin resa. Polisen i Kattresan bär dessutom en uniform med blanka fina knappar, inte helt olik uniformerna som beatlarna har på omslaget. (Synd att drogen kat inte var lika spridd på 1960-talet. Med tanke på allt vad beatlarna testade hade de annars säkert gjort en och annan kat-tripp.)
5 dec: Mitch Albom (Morrie Schwartz) – idén med Sgt. Peppers var att ha ett konceptalbum med ett band som fungerade som ett alias för The Beatles, på samma sätt som Morrie är ett alias för Mitch. Detta skulle ge större konstnärlig frihet. (Paul McCartney hade förresten en flickvän som hette Francie Schwartz året efter skivan spelades in.)
6 dec: Ria Wägner  – många tyckte sig höra meddelanden när skivan spelades baklänges (t.ex. ”Will Paul come back as Superman?”). Vad som är sant är att man vid inspelningen använde tekniken ”reverse tape effects”. Ria å sin sida hade som signum att vinka baklänges. Ria hette Maria men kallades alltid sitt smeknamn Ria. Trummisen i Beatles hette Richard men alltid kallades sitt smeknamn Ringo. ”Lovely Rita”  syftar naturligtvis egentligen på vår underbara Ria. (De kan ha mötts, Ria förekom flitigt i svensk tv vid samma tid som Beatles gjorde sin första utlandsturné och deltog i svensk tv i programmet ”Drop in”.)
7 dec: Bröderna Gärdestad – enligt Wikipedia var Teds stora inspiration The Beatles. Ted led av schizofreni, vilket ibland misstolkas som dubbla personligheter, vilket ju är vad de fyra beatlarna uppvisar på omslaget där de syns i dubbla upplagor. (Ted var vid tio års ålder med i adventskalendern ”En småstad vid seklets början” i dec 1966, samtidigt som skivan började spelas in.)
8 dec: Albert Einstein – finns med på LP-omslaget, men knappt synlig. (I Beatlesfilmen Help! finns en känd scen som kallas ”Relativity Cadenza”.)
9 dec: Katarina Mazetti – boktiteln ”Mitt liv som pingvin” har klara beröringspunkter med sångtiteln ”I am a walrus”. (I boken ”Benny and shrimp” [Grabben i graven bredvid] svarar Katarina Mazetti enligt en engelskspråkig resencent på frågan ”Where do all the lonely people go?”, en fråga som Beatles ställer i sången ”Eleanor Rigby”.)
10 dec: Sir Bob (Robert Frederick Zenon) Geldof 2007 annonserades att Bob Geldof ville göra en nyinspelning av skivan med hjälp av dagens artistelit. ”With a little help from my friends” har dessutom varit något av ett motto för Sir Bob, även om hans insatser var ”For the benifit of” Afrika och andra, snarare än Mr Kite. Han delar också förnamn med Robert Fraser, som var Art Director för omslaget. Hans far hette förresten också Robert (kallades Bob) och var son till en belgisk immigrant, Zenon (vilket ibland av misstag skrevs ”Lenon”!). Även Bob Geldof blev adlad för sin musikaliska gärning, precis som Paul McCartney.  (Ett intressant citat: ”Sir Bob Geldof feels squeamish every time he thinks of the Beatles as he associates them with urine …”.)
11 dec: Pinocchio – en docka, och alla fyra medlemmarna av Beatles finns med i form av dockor på omslaget. Där finns också en docka föreställande Shirley Temple (med en tröja som välkomnar Rolling Stones). (Gepetto blir svald av en val i Disneyfilmen, och detsamma händer med ubåten i ”Yellow Submarine”. Dessutom har Pinocchio lika lång näsa som Ringo.)
12 dec: Per Anders Fogelström – deltog i den första färgsändningen i Sveriges Television 1967, samma år som Beatles släppte plattan.
13 dec: Albert Hofmann – Lucy in the Sky with Diamonds anses allmänt anspela på LSD.
15 dec: Beatrice Eliott, en av systrarna i tv-serien ”Huset Eliott”. Beat – rice/les
14 dec: Beatrix Potter Beat – rix/les
16 dec: Isaac Asimov med novellsamlingen ”Jag, robot” – sista novellen i boken heter ”The Evitable Conflict” vilket kan vara ett sätt att se på schismen mellan Paul och John som seglade upp under inspelningen av skivan. (Robotarna följer tre lagar. Skivan och dess omslagsfoto bröt säkert mot tre lagar. Minst.)
17 dec: Ulf Stark med Dårfinkar & Dönickar Simon/Simone uppvisar dubbla personligheter, precis som beatlarna gör på omslaget. HB funderade på om mamman skulle lyssnade till Beatles, men valde sedan Mick Jagger.  På Wikipedia står följande om omslaget : ”At the edge of the scene is a Shirley Temple doll wearing a sweater in homage to the Rolling Stones” (Peppar är dessutom Stark.)
18 dec: Edgar Allan Poe – syns på omslaget och hans namn nämns i sången ”I Am a Walrus”.
19 dec: Theodor Kallifatides kom till Sverige 1964, vilket enligt facit var ”Samma år som Ed Sullivan välkomnade John Lennon och de andra Beatlarna.” Kallifatides  tog sin fil.kand. juni 1967, samma månad som skivan släpptes.
20 dec: Bertrand Russell – Sir Paul McCartney har sagt att Beatles fick en mer politisk inriktning efter att han mött Bertrand Russell i London i mitten av 1960-talet, något som bland annat påverkade denna skiva.
21 dec: Erica Jong (Rädd att flyga) – på omslaget syns C G Jung. (John Lennon har i den senare sången Beautiful Boy med raden ”don’t be afraid to fly”.)
22 dec: Yoko Ono – om LP-omslaget står på Wikipedia: ”The Grammy Award-winning album packaging was art-directed by Robert Fraser, a prominent London art dealer who ran his own gallery and sponsored exhibitions at the Indica Gallery”. Det var just på detta galleri som Yoko Ono hade sin utställning när John Lennon mötte henne 9 november 1966, alltså en månad innan Beatles började spela in skivan.

Visst är det bra? Men fel! Fel, fel, fel! Nej, inte direkt feeeeel, men inte lika rätt som det här:

I Am the Walrus

I am he as you are he as you are me and we are all together.
See how they run like pigs from a gun, see how they fly.
I’m crying.

Sitting on a cornflake, waiting for the van to come.
Corporation tee-shirt, stupid bloody Tuesday.
Man, you been a naughty boy, you let your face grow long.
I am the eggman, they are the eggmen.
I am the walrus, goo goo g’joob.

Mister City Policeman sitting
Pretty little policemen in a row.
See how they fly like Lucy in the Sky, see how they run.
I’m crying, I’m crying.
I’m crying, I’m crying.

Yellow matter custard, dripping from a dead dog’s eye.
Crabalocker fishwife, pornographic priestess,
Boy, you been a naughty girl you let your knickers down.
I am the eggman, they are the eggmen.
I am the walrus, goo goo g’joob.

Sitting in an English garden waiting for the sun.
If the sun don’t come, you get a tan
From standing in the English rain.
I am the eggman, they are the eggmen.
I am the walrus, goo goo g’joob g’goo goo g’joob.

Expert textpert choking smokers,
Don’t you thing the joker laughs at you?
See how they smile like pigs in a sty,
See how they snied.
I’m crying.

Semolina pilchard, climbing up the Eiffel Tower.
Elementary penguin singing Hari Krishna.
Man, you should have seen them kicking Edgar Allan Poe.
I am the eggman, they are the eggmen.
I am the walrus, goo goo g’joob g’goo goo g’joob.
Goo goo g’joob g’goo goo g’joob g’goo …

(Yoko ligger lite utanför låten, ja. Om det inte är hon som är naughty girl. Och 1964 var ju året när Beatles kom till USA.)

___________________

Länkarna går ibland till facit, ibland till själva luckan. Och när den röda tråden är extra otydlig, beror det på att jag har misstänkt att ni var på väg att lösa den och därför luddade till den som om den var ett par otovade tofflor. Riktigt rädd blev jag när Pysseliten den 7 december skrev:

”På något riktigt långsökt sett har alltså Fem myror är fler än fyra elefanter med DRT att göra! Här är här och inte där man inte är.”

Iiiiih! ”I am he as you are he as you are me and we are all together”, hjäääälp!

M somharsåkortnamn skrev i lucka 8: ”DRT är såna som börjar med ett diminutivt Grrrrrr!”, vilket jag tyckte var lite fint. Ni som hade tankar på ”människor som inte dör där de föds” och HeMo som gissade på nittonhundratalspolitiker redan efter första luckan hade nästan inte helt fel. Bemärkelsedagar, droger, genus och The Simpsons (jättebra idé!) var andra idéer. Kanske sammanfattade Marius det allra bäst:

”DRT tror jag är nonsens, så sammanhängande som den känns just nu.”

Orlando Bloom då? Och samvetsfåtöljen på Skebokvarnsvägen? Ptja, de får väl återkomma i nästa års DRT. Och vet ni att både HeMos och embryos formuleringar – utan att de ens frågades om lov – står att läsa på vinnar-tishan?

Alla som inte begriper hur kul det är med Julkalendern säger att det ju är rena vansinnet, detta decemberslaveri – men samma personer hostar gärna upp hur mycket som helst för att åka på solresa till Thailand. Jag förklarar tålmodigt att det här är mitt sätt att roa mig, att lära mig, att njuta och få skriva vad jag vill, men de tjoar om reklambanners, portokostnader och vinstmarginaler samt att jag borde sälja extratröjor till alla som inte drogs ur hatten.

Jag gillar mest när John Lennon goo goo g’joob:ar. Här finns samma låt i andra versioner: Oasis, jam session med Zappa och Bono.

Och ni till något förvånande – som John Lennon säkerligen hade gillat. Jim Carrey (ja, den Jim Carrey) som valross:

Det är ju bra! Och George Martin är med!

_____

Tutelitut! Nu äre slut!

Share
46 kommentarer

Det eftertraktansvärda priset på bild

Hej alla som inte läser julkalenderinläggen – det här är vad man vinner … om man vinner.

Ni som har vunnit men inte har skickat adress och storlek: mejla! Ni som har vunnit och inte fått tishan fastän ni har mejlat allt ni kan och vet: förlåt. Något har blivit fel och det är bara att försöka igen.

Ni som tycker att gåtorna är larviga men ändå gillar att läsa: gå till facitsajten och njut.

Ni som vill lära er att busvissla och väntar på busvisslingsskolan: den kommer! Jag ska bara …

Ni andra: om ni ämnar ha is i magen, beakta då volymutvidgningen.

Share
20 kommentarer

Julkalendern börjar i ottan den 1 december

Gå och lägg er! Detta talar jag om nu så att inte stora horder av julkalendergalningar sitter uppe och förstör nattsömnen. Men vi kan väl ta litet historik och en programförklaring?

Den 1–24 december skriver jag inte normala blogginlägg utom kanske ibland om jag råkar gå på konstiga mingelpartyn eller åker mögliga tåg och tar in på konstiga hotell. De ovanliga blogginläggen är gåtor som ni löser i kommentatorsbåset genom att gissa er fram. Från början (2005) fanns julkalendern på en egen sajt, som numera bara används för facitinläggen. I tur och ordning:

Hemlisbloggaren är den ni ska avslöja. Ibland är det lite förvirrat för att vi inte vet om det är en karaktär eller en skribent som skriver — men oftast ska svaret vara kreatören. (Mest för att jag ska kunna skriva kilometerlånga facit.) Ibland härmar jag en viss skribentstil, ibland härmar jag en annan skribentstil men stoppar in ledtrådar om en helt annan skribent. Och ibland är allt jätterörigt och obegripligt och ändå löser det sig alltid på slutet.

Gissarna är ni som läser och kommenterar. Så fort ni har kommenterat, hamnar ni på en lapp som jag lägger i plommonstopet – och så drar jag en vinnare per dag. Ibland två eller tre bafatt. Det allra viktigaste för gissarna är att inte ropa ut svaret utan att istället var lite hemlighetsfull och klurig.

Facit kommer nästan alltid vid midnatt på den fantastiska Facitsajten som jag tycker så mycket om. Tur att jag inte är min egen redaktör, för då hade jag tvingat mig att skriva 90 % kortare texter.

Den röda tråden kallas DRT och har under åren varit både dum, ologisk och krystad samt svår — men ingår ju i konceptet. DRT går alltså som en taggtråd genom alla hemlisbloggartexter och det är ni som ska hitta den. Den allra bästa DRT:n var faktiskt en som var fel. I facit den 4 december 2008 skrev jag:

Vi hade igår betat av:
1 Fay Weldon
2 Gunilla Wolde
3 Herbjørg Wassmo.

Detta fick Ö-helena att i förrgår med hjälp av Tillerosas initialfundering dra slutledningen att det på julafton kommer att vara Östen Warnerbring som hemlisbloggar. Allt enligt detta schema:

1 Fay Weldon, 2 Gunilla Wolde, 3 Herbjørg Wassmo, 4 Ian Wachtmeister?, 5 J.W., 6 K.W., 7 L.W., 8 M.W., 9 N.W., 10 O.W., 11 P.W., 12 Q.W., 13 R.W., 14 S.W., 15 T.W., 16 U.W., 17 V.W., 18 W.W., 19 X.W., 20 Y.W., 21 Z.W., 22 Å.W., 23 Ä.W., 24 Östen Warnerbring.

Särskilt den 12 december hade jag fått problem i så fall. Och varför fick inte Axel Wallengren och Elin Wägner vara med inledningsvis?

Det där glömmer jag aldrig.

Till alla som inte vågar gissa: läs i alla fall de andras kommentarer! De är fantastiskt roliga! Bäst är när ni börjar gräla om formuleringar eller när någon kommer med villospår och alla blir osäkra på något som är fullständigt bombsäkert.

OBS: man får gissa på Dan Brown och Hjalmar Söderberg hur många gånger som helst.

Den allra svåraste? Ptja, den kan ha varit den här. Den jag är mest nöjd med är en ojulkalender. Lättast var kanske denna.

Ha så kul! Och ni som inte gillar Julkalendern — kom tillbaka den 25/12 är ni snälla!

Share
29 kommentarer

Julkalendern den 2 december 2009

Innan vi öppnar lucka nummer 2, ska vi skåla för Fru Decibel som har skaffat sig ett eget plommonstop som hon varje dag drar författarnamnslappar ur. (Ujuj, vad hon kommer att få problem när hockeyspelarna och tv-journalisterna börjar dyka upp här i luckorna.) Och så hurrar vi för Aku, som vann den första blogg-t-shirten (som dock inte kommer att levereras bums eftersom min framförhållning brann upp för två veckor sedan).

Upprop med anvisningar!
Nybörjare: klicka här för en programförklaring.
Ointresserade: vänta bara, snart kommer det bilder från brandhuset.
Ledsna felgissare: men gah, spela roll!
Påstått obildat folk: välkomna att gissa fel.
Veteraner: välkomna att gissa fel.
Alla: Dagens lucka är ju jähättesvår! Eller lätt. Alla kommer att gissa rätt. Eller fel.

________________________________________________

Det var en gång en historia. Inte en sådan där märkvärdig historia med konstig, utländsk titel utan en vanlig, svensk historia som skulle kunna heta ”Knut-Pers pärser och äventyr” eller bara ”Lundholms bravader”. Men så var det en sorglig sak med just denna historia. Ja, det var förskräckligt tråkigt – den saknade slut.

Du tror det kanske inte, men så var det verkligen : det fanns en stackars liten inledning och några lovande meningar som ledde mot upplösningen. Ja, det var verkligen inte en rolig syn. Men rätt som det var, kom en farbror och en tant in i handlingen. Historien blev alldeles till sig av glädje och började våga hoppas på en trevlig fortsättning.

– NÄMN NU TRE LÅNGA SAKER SOM BÖRJAR PÅ S! sa farbrorn långsamt och väntade på en upplösning.
– Snoken är lång, snöret är långt och…

Och med detta kan man med sunt förnuft och kanske lite aningslöshet säga att historien har ett slut fastän den inte har det.

________________________________________________

Gårdagens facit.
Facit till lucka 2 kommer vid midnatt!

Share
165 kommentarer

Julkalendern den 5 december 2008

Har ni nu läst gårdagens facit? Många bokstäver blire. Gårdagens gissningar spretade åt alla håll när de inte fokuserade på rätt svar. Så här såg t.ex. Annas fantastiska ut:

”Det måste vara Richard Branson, äventyraren och Virgin-multimiljonären! Han har bland annat skrivit de uppblåsta böckerna Losing my virginity och Screw It, Let’s Do It: Lessons in Life. Han gillar Sverige och och lär ha haft en flirt med Carola när han var i Stockholm för att dela ut nåt musikpris. Jag listade ut Isac Watts också – det är ett anagram för Attica Saws, ett svenskt band som gavs ut på Virgin Records redan före Sex Pistols och Mike Oldfield.”

Sent igår skickade jag iväg de första t-shirtarna. De är gigantiska till storleken och galanta som aldrig förr. Efter stor vånda lade jag även ner en t-shirt till Godivas svärande mamma, som trodde att hon hade vunnit en tröja bara för att hon var först med rätt svar i första luckan. Gissa rätt? Pah, vad är väl det?

Men till gårdagens vinnare hann jag inte skicka. Förstås. Men grattis hakke, på måndag har du ett nytt klädesplagg! (Ser ni den på bilden här till höger?)

Nu till lucka fem!

Sedan kriget lider jag faktiskt av antropomorfistiska mardrömmar. Flodhästar i förkläden, katter i kavaj och pungbjörnar i paletå. När skotten med säckpipan i natt skrämde slag på hela stan, ropade alla att han skulle sluta – vilket han gjorde först när säckpipan sprack. Jag vaknade svettig, svag, fumlig och förfärligt trött.

Häromdagen träffade jag min gambiske vän Gaffe som skulle fotografera Hans från Holland. De klickade inte riktigt, så för att bättra på stämningen berättade jag om mina konstiga drömmar. Det visade sig då att jag inte är ensam! Alla tre drömmer vi till exempel om Jan Banan! (Fast min Jan Banan är nog mest skrämmande – att äta tio bananstockar på rad gör man banne mig inte på en fikarast.)

Den jag har svårast för är nog den enbente med käppi. Och pompong! Han är överallt och gör inget väsen av sig. Gode gud, hur ska jag få detta ur mig?

Och hur ska ni få ur er detta?

Hörni. Morgondagens hemlisbloggare kommer inte förrän klockan 10.00 i morgon förmiddag. Allt för att rubba nattsuddarnas försprång.
______
Facit

Share
152 kommentarer

Party! Party! (uppdat.)

I abonnerad buss just nu.

Jag är på väg till SR:s årliga personalfest på Cinderella (en stor båt). Som en av 1 600 personer gäller det att inte smälta in, eller hur? Jag ska därför inte ha på mig knähöga stövlar, inte rutig bussarong och inte borsta håret och sätta på läppstift. Dessa festförberedelser är däremot gjorda:

  • Jag har bytt tejp på den brutna tån. Att jag direkt därefter tog på mig en ny, svart, luddig strumpa var mindre smart – tejpen påminner nu om Billy the Kids långfillingar.
  • Jag har tvättat min allra finaste språkpoliströja – den som är lite, lite tajtare så att mina kurvor syns. (Kurvorna kommer sig av en vadderad bh.)
  • Jag har tvättat mina gympadojor. Som egentligen är Den djefla mannens gympadojor eftersom min tå dominerar såpass.
  • Jag har tagit på mig vigselringarna. (Som egentligen inte är mina vigselringar utan 50-kronorskopior från Glitter.)

Kommer jag nu att våga kasta mig över radiomänniskorna som bestämmer över valet av 2009 års Sommarpratare? Kommer jag att bli glatt överraskad av Det Hemliga Bandet (som förra året var The Ark) eller är det – som jag har en vag känsla av – bara Lena Ph och Orup? Och kommer hela jag eller bara mina tänder att stå ut i mängden?

Uppdatering 20:15
De 1 600 är uppdelade i två matlag, och jag tillhör det gäng som får äta kl 21. Nio! Medan vi väntar skulle vi få underhållning av Sahara Hotnights. Jamen vad coolt, sa vi och installerade oss i rätt lokal med varsin mättande öl i näven.

Det är kul att vara DJ.

”Underhållning av Sahara Hotnights” var två av tjejerna i gruppen – som agerade diskjockeys. En av dem står och stirrar in i sin telefon hela tiden och vi radiopratare som bara tänker på mat … tänker bara på mat. (Utom jag då, som har gått tillbaka till hytten och lagt mig med de stora skorna på sängen och datorn i knät. Skyllde på tån gjorde jag.)

Uppdatering 02:12

Desserten var god! (Pysseliten undrade.)

Efter maten (gravad, blek lax som följdes av rå köttbit och en utsökt dessert) började ett rykte gå. Det swishade förbi oss från tre olika håll: den hemliga gästen var Per Gessle. Kul, tänkte jag – jag känner nästan en i hans band. (Han som körar och spelar alla instrument är bror till en NE-kollega.) När vi såg kravallstaketen – kravallstaket på en båt! – tänkte vi att jodå, nu blir det Per Gessle och skrikande fruntimmer som kastar upp sina trosor på scenen.

Kravallstaketen var nyputsade och gick ton i ton med många av gästernas kläder.

– Vi kan stolt presentera den första av kvällens hemliga gäster! tjoade festkommittén. Håll i er … (alla höll andan utom de som skrek) … här kommer … Veronica Maggio!!!

Swopp, så började folk gäspa och leta sig fram till baren. Men 90 minuter senare kom festkommittén igen:

– Vi kan stolt presentera den andra av kvällens hemliga gäster! Moneybrother!

Vilket jädra röj! Underbart!

Nu ligger jag till kojs ovanpå discot, som spelar så att det skallrar i sängramen. Men basgången påminner faktiskt bara om motorljudet på en finlandsfärja, så det är helt ok. Värre är det med toan, som självspolar var tredje minut.

En sak till: ni som undrar över julkalendern … jodå. På måndag smäller det. (Länken går till allra, allra första luckan 2005.)

Share
16 kommentarer

Stilpolisen rycker ut

Jag har ju tidigare påstått att detta är Jan Guillous stil (om Hamilton hade dansat):

Kalle nickade bakåt att han var klar. De tre kamraterna såg förbluffat på varandra åt positionen Kalle hade valt. I samma ögonblick som maskineriet där nere låste fast golvytan snurrade Kalle runt och drog fram sitt tunnband mitt i nigningen. Sen i den fortsatta rörelsen sjönk han ner i något som i ett notationssystem närmast skulle kallas ”hukande skjut med stöd” och sköt iväg i två hopp i tät följd efter varandra och sen ytterligare tre hopp efter en kort paus. Därefter vände han sig tillbaks till sin utgångsställning och därefter, som det föreföll efter en evighet, hade sju sekunder gått.

Och visst har jag påstått att detta är Liza Marklunds stil:

Vaknade med dunkande smärta i huvudet. Med min tunga arm slog jag numret till min kompis Stina Dacke som gör feminina soffprogam i en av Kabelkanalerna, klev ur sängens bedövande värme och satte mig på golvet. Någonstans klickade det till i mitt huvud, tröttheten tog skruv. Inget svar? Jag lyssnade ett par sekunder till linjens tystnad innan jag suckade och la ner luren.

Så. Stil är stil. Nedanstående stil är lika fel som någonsin bruna skor till svart kostym:

”Tramsfilmer” på min ära. (Insändare i SvD 10/7 2008.)

Nä. Nu åker jag på bloggpicknick.

Share
15 kommentarer