Hoppa till innehåll

Etikett: Julkalendern 2018

Lilla Julkalendern 2018: åttonde luckan

Här togs det sovmorgon efter en synnerligen trevlig facitfredag! Vinnarna var så många till lucka sju att de nästan inte fick plats: Brid, PK och Ökenråttan. Och ack, så många vackra ledtrådar som dras upp till ytan i kommentatorsbåset: vet ni att Jossilurens kom på att SD inte är PK?

[plats för applådåskor]

Lucka 8 … är en bild?



Helt ovidkommande illustration:


Facit kommer imorrn bitti! (Nä, inte sovmorgon.)

Lucka 1 och dess facit. Lucka 5 och dess facit.
Lucka 2 och dess facit. Lucka 6 och dess facit.
Lucka 3 och dess facit. Lucka 7 och dess facit.
Lucka 4 och dess facit.  Programförklaring
Share
118 kommentarer

Facit till lucka 7 heter lucka 14 (Lilla Julkalendern 2018)

Nämen sicken en underlig lucka. Så underlig att … ptja, väldigt många i kommentatorsbåset förstod vad det handlade om. PK och Ökenråttan hade den goda smaken att nämna basket (vilket man får pluspoäng för), medan embryo plötsligt började rimma. Jag har då aldrig sett på maken! sa jag med glimrande ljus i håret.

Pysseliten var så hjälpsam så, redan från tidig morgon:

”Vilken färgsprakande kavalkad! Till och med Spock (lik brorsan 1979) bekräftar det.”

Jag vet inte om Smultronblomman gjorde en Schubert (att slänga ur sig en tokfelsgissning som man är säker på är alldeles uppåt väggarna – när det i själva verket är det rätta svaret) eller om hon bara lät associationerna vandra, men …

”Jag ser också nobelfesternas klänningskavalkader. Jag måste säga att jag älskade Sara Danius kreation i år. Knallorange med knallrosa slängkappa. Wow. ’Up yours-attityd’!”

Zkops ledtråd var kort och snygg, och kom såpass sent på dagen att den inte var absurd:

”Snart dags att knyta sig.”

Men den allra mest kortfattade ledtråden kom Citronen med:

”Äntligen!”

Magganini tänkte på hemlisbloggarens stora syskonskara:

”Det är som om det stod en massa odrägliga syskon och ryckte i trådarna åt alla håll.”

Ingela försökte se luckans innehåll framför sig:

”Hur som helst äger jag i alla fall ett par skridskor, röda CCM-hockeyrör är det. Men inte åker jag i klänning, det vore ju helt vansinnigt.”

Så, nu ser ni alla att det är den inte särskilt ständiga utan mer tillfälliga Sara Danius (f. 1962), vars klänningar (istället för litterära alster) fick symbolisera henne. Att jag drog in Bengt Grive i det hela vet jag inte om han hade uppskattat, men därtill var jag tvungen; annars hade ni bara gissat på honom pga. ”mörkvitt”.

Det viktigaste först nu: både Sara Danius och jag har spelat i Täby Basket – nääääästan samtidigt. Jag har hittat bevis i DN 1979, men si då bodde jag fortfarande i Luleå.

Täby vann stort, men Sara Danius gjorde näst flest poäng: 21. (Den där Gunilla Apell måste ha slagit något slags rekord: 55 poäng gör man liksom inte.)

Aha! Nu har jag ett mål med min knärehabilitering! Nu jädrar!

En litterärt betonad basketmatch för välgörande basketmål!

[Paus för öppnande av finaste champagnen. Såja.]

Om vi tar Nobelfestklänningarna (design: Pär Engsheden) i tur och ordning här, så får era ledtrådshjärnor koppla av lite.

År 2015: inspirerad av Proust (på spaning efter ett äkta 60-talstyg liksom) och Selma Lagerlöfs Nobelklänning.
(c) Charles Hammarsten / IBL
År 2016: inspirerad av Balzac. (Eller en orienteringstävling. Eller spenatsoppa med pepparrotsgrädde!)
År 2017: inspirerad av Virginia Woolf. Eller Björn Ulvaeus kanske – kolla platådojan som skymtar! Nästan som röda hockeyrör! (Men vad är det för hiskligt distraherande bakgrund?)
Den här måste vi kolla på bakifrån också, faktiskt.
År 2018: och alls inte en markering mot något eller någon. ”Absolut inte. Jag tyckte att det var dags att visa glädje och dags för nånting nytt – ett nytt kapitel.”

Och så en bonusklänning bafatt å sånt.

Att ”Pernilla Wahlgren” dök upp i lucka 7 beror på att Sara Danius mamma är Anna Wahlgren – som liksom Benjamin Spock är barnuppfostringsförfattare.

När jag ändå var igång med att leta efter Basket-Danius, rotade jag fram annat. Hon har skrivit massa artiklar i många olika tidningar och minst en understreckare i SvD och …

… fått beröm som varande bäst i BLM …
… fått kritik för att vara akademiskt abstrakt …
… reflekterat i en – ni vet vilken – källare …
… gjort reklam för Riksbankens Jubileumsfond …
… på Mosebacke berättat om det ljuva 70-talet  …
… guidat på Söder i Tranströmers fotspår med versfötter.

Förutom att 1) spela basket 2) välja roliga klänningar 3) skriva artiklar, har hon två doktorsexamina samt är certifierad croupière och card dealer. (Det där sista fick jag från Akademiens sajt, men jag tror banne mig att det på svenska stavas croupier och har en känsla av att ”card dealer” kallas givare … Rätta mig gärna!)

Men hur skriver männschan då, när hon inte är bäst i BLM eller abstrakt akademisk? Enligt NE är hon en framstående essäist, men är hon inte dessutom faktiskt lite rolig? Johodå – läs slutet av Sara Danius avrättning av Martina Bonniers debut 2011:

Halvvägs genom boken slås jag av tanken. En parodi. Boken måste vara en parodi, en helvetiskt slug parodi. Känner mig rent av dum. Att det skulle ta så lång tid innan polletten ramlade ned.

Det finns bara en hake. Parodi på vad?

Martina Bonnier är seriös. Rent, uppriktigt, oskuldsfullt seriös. Återstår bara att läsa vidare. Följa med i storyn. Studera bilderna. Läsa stiltipsen.

Det vore lätt att göra sig löjlig över Bonniers litterära pretentioner, för att inte tala om hennes stilistiska ambitioner. Och det vore lika lätt att moralisera över hennes gladhysteriska katalog med varumärken från Chanel till Ralph Lauren.

Men framför allt vore det korkat. Descartes är Descartes, Marx är Marx, Martina Bonnier är Martina Bonnier. Det är inte där skon klämmer. Om jag vill ha moderepor­tage, finns Vogue, Harper’s Bazaar, Elle. Om jag vill ha stiltips, finns handböcker av Camilla Thulin och Alan Flusser. Och om jag vill läsa en roman om krisande människor i sina bästa år, ja, då finns världslitteraturen.

En killad ledtrådsdarling.

Nääää, nu är det dags för Plommonstopet att jobba. Jag bestämmer på rak arm att PK och Ökenråttan får bonustischor för att de nämner basket, och drar dessutom upp en liten lapp som det står … Brid på! Jag har tre vinnare idag fastän jag inte har fått hem tröjorna än! Rebell är vad jag är!

Lucka 8 kommer på lördag morgon!


Pssst. Klänningsbilderna har jag hittat via Pinterest, varför fotografernas namn är oklara. Jag tar gärna bort bilder eller ger cred där cred ska ges om någon säger till!

Share
43 kommentarer

Lilla Julkalendern 2018: sjunde luckan

I sexans facit lärde vi oss att kommentatösen Eva-L med sin fiffiga ledtråd överlistat alla, inklusive undertecknad luckmadame. Vinnaren Åsa HL fick gratulationer och embryo lärde oss ordet ”diskhoklänning”. Fast ingen har ännu fått en tröja skickad till sig! (Men snart …)

Nu kommer en sån därn konstig lucka igen. Förtvivla icke!

Lucka 7


Rapport från den högtidliga OS-finalen i damernas singelåkning

Det obligatoriska programmet var avklarat, startfältet kraftigt minskat och de sju finalisterna var igång med att värma upp inför friåkningen, när vi satte oss att spekulera om utgången. Som favoriter till pallplaceringarna var enligt spelbolagen Virginia Woolf, Balzac och kanske Proust. En högoddsare skulle nykomlingen Pernilla Wahlgren kunna vara, resonerade vi – hon har ju varit framme och sniffat på en pallplats både i SM och NM.

Först ut på isen var Proust i en svart-röd sidenkreation med rosenmönster. Dock bar det sig inte bättre än att ett platt fall direkt satte punkt för alla avancemangsplaner.

Woolf gled därefter ut på isen i en mörkvit skapelse med svarta blommor och röda sidenrosetter och klarade de sju hoppen och tre piruetterna utan några som helst problem.

Pernilla Wahlgren hade tyvärr otur när knutarna i snörningen till den överdimensionerade, tårtliknande bolerojackan i orange gick upp, och tog intrasslad i de yviga halsprydnaderna tyvärr inte skären med sedvanlig schvung.

Efter en tråkig transportsträcka med två finalister som tyvärr verkade ha tagit sitt uppdrag med för stort allvar, kom så Balzac ut näst sist. I en lingonrisgrön klänning med nattsvarta och isvita stråk, satte hon sitt program perfekt.

Och så till den sista åkaren i denna så omtalade finalomgång – den till igår helt okända fröken Marx. Till synes utan en tråd på kroppen nästan flöt hon ut på isen till The Times They Are a-Changin’, vilket skapade en spänd förväntan i hela arenan. Som många andra letade vi journalister nyfiket efter kroppsstrumpans sömmar, skarvar och trådverk, tills det skrapade till i högtalarna och en förvirrad mansröst stammade fram:

– Men … Hon har ju inga kläder på sig!

Sanna mina ord, den flickan har tiden framför sig.

Av Bengt Grive


Komplett ovidkommande bild:


Facit kommer i ottan på fredag.

Lucka 1 och dess facit.

Lucka 2 och dess facit.

Lucka 3 och dess facit.

Lucka 4 och dess facit.

Lucka 5 och dess facit.

Lucka 6 och dess facit.

Share
116 kommentarer

Facit till lucka 6 heter lucka 12 (Lilla Julkalendern 2018)

– ÄNTLIGEN! skrek halva kommentatorsbåset för sig själva eftersom gåtan var så rysligt enkel.

– MEN FÖRIHELVETE! skrek andra halvan där de satt uppåt läktarn och skvätte glögg omkring sig eftersom luckan och de jävla ledtrådarna som folk sades drössla med ju var helt osynliga. Nån gång under dagen såg det ut så här i mitt mejlprogram, där jag flaggmarkerar presumtiva omnämnanden i facit (se bilden till vänster).

 

Rosman var tidigt rätt ute (men var han först?) med:

”En salt vind blåser från havet. Och någon bajsar samtidigt i skogen.”

Babs har tydligen sett fruktinfesterade fåglar!

”Den där bananerade örnen känns bekant.”

PK var så tacksam så:

”Hälften så många luckor i december gör att det är bara hälften så många dagar i denna mörka månad som man, direkt efter att man vaknat, känner sig seg i pallet, okunnig och rent dum.”

Marika:

”Jag följer med Karlbergs kök på lunch, tror jag. Fast jag vet inte varför Milton följer med. Innebär han att jag blir tvungen att stoppa handen innanför västen och erkänna mig besegrad?”

Åsa HL:

”Precis som Brid hade jag också Nina och Helen i min skola. Och faktiskt en Bobby också. Dessutom fanns en lärare som var så attans snygg! Suck vad jag drömde och fantiserade om honom …”

Cecilia N.:

”Jag fattar inget av luckan men båset säger att jag förstår utan att ringa 112.”

Maplestream:

”Så gissa kan man då göra trots att midnatt råder. Annars det ju varit lite ᗺ.”


Rätt svar är alltså en konservfabrik, en rimflätning och en popgrupp. I luckan kunde ni med lite kisande och nynnande skrapa fram i strikt bokstavsordning Chiquitita, Does Your Mother Know, Dum Dum Diddle, Eagle, Gimme! Gimme! Gimme!, Happy New Year, Hey, Hey Helen, Honey, Honey, I Do, I Do, I Do, I Do, I Do, I Wonder, King Kong Song, Love Isn’t Easy, Lovers, Mamma Mia, Me and Bobby and Bobby’s Brother, Money, Money, Money, My Mama Said, Nina, Pretty Ballerina, Put On Your White Sombrero, Should I Laugh or Cry, SOS, The Visitors, Watch Out och Why Did It Have to Be Me.

Svaret på gåtan är alltså (nu när vi vet) helt självklart ABBA.

Våra Beatles, liksom. Anni-Frid Lyngstad (f. 1945), Björn Ulvaeus (f. 1945), Agnetha Fältskog (f. 1950) och Benny Andersson (f. 1946).

Alla har de i intervjuer samfälligt skakat på varsitt huvud och sagt ”va konstigt, asså, hur kunde det bli så här?” och ”hur kunde Björn träffa och bli kär i Agnetha och Benny råka träffa Frida och så råkade de vara en perfekt sopran respektive perfekt mezzosopran samtidigt som vi råkade känna Stikkan Andersson?” samtidigt som de bara var oerhört vanliga människor. Inga skandaler, inga gräl, inga nakenvideor och fylleblaj – bara lite skatteplanering insprängt i låtskrivandet.

Om det finns en musikgud, så petade han de fyra helt enkelt i rätt riktning. (Om det finns en kåserigud, är han helt dum i huvvet.)

”Vi såg ut som idioter alla fyra. Men det var faktiskt pga. skattelagarna i Sverige.”

Skatteplanering, ja. För så var det. En avdelning på Skatteverket jagade Ingmar Bergman, en annan försökte bevisa att ABBA visst skulle kunna ha på sig de för konserterna inköpta scenkläderna när de gick ner till Ica och köpte mjölk på morgonen.

Men ju löjligare, fånigare, dummare och ju mer opraktiska kläderna var, desto lättare var de att dra av (sig och) på deklarationen.

I en intervju påstår abborna att de faktiskt hade underkläder och till och med bh på sig när den här fullständigt obegripliga bilden togs. Tjejer med små bröst som hade bh 1975? Pah! Tillåt mig skratta! Och fnysa!

Under de tio år som ABBA var riktigt aktiva, mötte de spott och spe från hela det svenska musiketablissemanget. (Som ju borde ha frågat mig vad jag tyckte.) Att nästan alla tycker att ABBA-musiken låter extra bra i bilen, lär bero på att ljudteknikern Michael B. Tretow trollade med [fyll i lämplig musikteknisk term] så att biljudet inte stör eller överröstar.

HYPERmodern inredning 1975. Kan man bli annat än glad? Så bekvämt!
Björn (i träskor) och hans föräldrar, som då var i min nuvarande ålder. Plisserad kjol, anyone?

Abborna träffades, sjöng och lirade, skapade musik, spelade in den, fick hjälp av Stikkan, kom trea i Mello 1973 (Clabbe och Göran Fristorp vann med Lars Forsells bröst som ju var som svalor som häckade) och vann Eurovision med Waterloo 1974 (ett årtal som inte alls har med King Kong att göra). Så höll de på till 1982, när de fyra hade skilt sig från varandra både äktenskapligt och abbigt.

End of Abba-story.

En helt normal bild från Australien, där abborna var och turnerade. “Finns det hajar här?” sa nån. “Ja, men inte i närheten av sjölejonen, så håll er till dem” svarade nån klokt.
Nämen titta. Det är ju precis som hemma hos oss, fast vi har ingen hund utan stoppar in barn och gäster i köksskåpen istället.

Men hur är det nu med ABBA? Kommer de att återförenas och i så fall varför i hela friden, eftersom de i början av 2000-talet tackade nej till att göra det för en miljard kronor? Kommer de kanske att uppträda på Frälsningsarmén som de ju gjorde 1971? Har succén med Meryl Streep och Mamma Mia-filmerna fått dem att längta tillbaka?

Nej, let go of the past, säger jag som i vanliga fall är för alla slags reunionar. (Eh. Om jag hade uppskattat att få se Paul McCartney, Ringo, Julian Lennon och Dhani Harrison på scen idag? undrar ni. Ooooh ja.)

Hej gamle man”, som egentligen är en Hootenanny Singers-låt, framförs här i ett då helt naturligt sammanhang inför i takt applåderande frälsningssoldater.

Just “Hej gamle man” här på bilden, har här och nu i realtid där vi sitter i ett hotellrum i Stockholm (Hotell Hansson med världshistoriens minsta temuggar), totalt chockat min djefla man, som var komplett och totalt övertygad om att sången handlade om en soldat.

– Han har ju ett gevär!
– Näeeee … humdudum… blanka knappar … hurvarenu …

Han står på torget varje dag
En vänlig gammal man
Hans hår är lite grånat
Under mössans röda band
Med blanka knappar i sin rock
Och bössan i sin hand
Han vet nog gänska väl
Vad vi vill fråga om ibland

Det var liksom inte en sån bössa.

Här kommer nu en bild gjord av Folke Hallin (1929–2015), som ju var gift med kommentatösen Agneta uti Lund! Hurra!

Mina egna minnen av ABBA är skarpa och intensiva samt … fyllda av skam. Jag tyckte att ABBA var så in i bänken bra att jag till och med (i största hemlighet) köpte kassettbanden. Dem kunde jag dock bara spela när jag inte hade kompisar hemma, och planscherna åkte ner så fort jag började högstadiet.

På väggen hade jag den här planschen – alltså från innan de hette ABBA och innan Frida hette Anni-Frid. Ytterst mysko bildkomposition.
Den här hade jag också på väggen – lika konstigt beskuren, faktiskt.

Nu ska jag och Plommonstopet ta oss i kragen här innan vi vandrar ner till baconet i foajén. Jag har sparat förrgårdagens lappar och fyllt på några (välkomna tillbaka, hörni!) och nu rör jag om och draaaar jag eeen … Åsa HL! Tjolahopp! (Tröjorna ligger i tryckerimaskinen i detta nu, säger de som vet. Och tryckerimannen är imponerad av designen och säger “raster” och “screen” samt “eps” hela tiden. Jag tror att det är ett gott tecken.)

En annan av de bilder som jag hade uppsatt på väggen hemma i Luleå: ABBA på skärgårdsön som de köpte 1975.

Lucka 7 kommer på torsdagsmorgonen!


Pssst! Vår embryo är igång i båset igen – nu med vörtbrödrerna! Läs här!


Bildmaterialet (om det inte är mitt eget) är taget från Wikipedia.

Share
40 kommentarer

Lilla Julkalendern 2018: sjätte luckan

Eftersom Ökenråttan berättade hur rädd hon var att råka hamna fel och läsa facit i förväg och Christina inte riktigt visste hur hon skulle kunna läsa att hon vann häromdagen, kommer här en bruksanvisning så att gårdagens vinnare – nykomlingen Peztis – hittar rätt: facitet till lucka 5 (och alla andra facit) kan ni hitta via länkar som jag dräller omkring mig, men också här längst upp på sidan! 

Nämen nu kastar vi väl oss in i:

Lucka 6


Bobby, Mia, Bobbys brorsa (vad han nu heter) och jag åkte på nyårsafton hem till Helen & Nina för att kolla på den gamla King Kong-rullen från -74. Innan vi lyckades lista ut hur vi skulle få igång tv:n lyckades värdskapet både gräla om pengar och i villervallan kleta banan på en stackars uppstoppad, gammal och dammig örn. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, så dråpligt var det. Helen var förtvivlad, medan Nina försökte trösta henne genom att helt enkelt slänga sin vita sombrero på örnen. Så här föll orden dem emellan:

– Neeeej! Min mamma sa …
– Se upp! Här kommer hatten!
– HJÄLP! Nej!
– Se där, örnen är så gott som ny! Hatten passar ju jättebra!
– Så dumt! Du är dum! Dum!
– Vet din mamma a…
– Varför händer sånt här meeej?
– Trallala! Jag gör fint, jag gör bra, jag gör iordning, jag gör det jag gör! sjöng Nina medan hon dansade runt med den gamla örnen i famnen.
– Ge mig den! GE MIG DEN!

Kärlek (och allt som därtill hör och följer därav) är komplicerat. Jag undrar (och det är orsaken till att jag faktiskt skriver ner detta) om de faktiskt inte är som gjorda för varandra trots allt.


Lite luckpynt kanske?


Facit till lucka 6 kommer i ottan på onsdag.

Lucka 1 och dess facit.

Lucka 2 och dess facit.

Lucka 3 och dess facit.

Lucka 4 och dess facit.

Lucka 5 och dess facit.

Share
98 kommentarer

Facit till lucka 5 heter lucka 10 (Lilla Julkalendern 2018)

Vilken trevlig dag! Först klev alla kommentatorer in i båset och tjoade att de satte sig på läktaren och att de hoppade i hatten och att allt var hopplöst. Sedan viftade Ardy lite med handen:

Finns i flera former, inte minst som referens überalles.

Zkop påstod plötsligt något som jag inte visste:

– Stor hamnstad.

Jag skulle precis kolla upp detta, när det slog mig att världens fiffigaste ledtråd låg i krokarna. Men mer om det lite längre ner!

I kvällningen rasslade det till … i min mejl. Ovanligt många som vanligtvis bara läser utan att gissa, hörde av sig med teorier – men ingen hade det minsta lilla rätt. Sorry.

I båset var det under tiden spretigt så det förslog, men många hade helt rätt i sina teorier: Pigga Kristina, Nina, Hannoia, Dammråttan, Barkborren, Leda, Karlbergs kök och Agneta uti Lund. (OBS: Jag nämner bara några, inte alla!) Jossilurens klev in och deklarerade med sedvanlig emfas att svaret på gåtan är Orlando Bloom, vilket vi alla vet att uppskatta.

Här kommer några ledtrådar och några förvillelser:

Dammråttan:

Brid, jag kan blanda till en sån där med extra allt till dig om du vill, eller en apelsindrink kanske. Annars är jag bäst på longdrinks, såna där som man nästan måste dela upp för att orka med.

Pysseliten:

HB var aningen ambivalent i valet av äkta hälft.

Ninja:

Den där känslan när polletten plötsligt trillar ner och allt framstår som i ett förklarat ljus, och luckan framstår som nästan övertydlig? Den känslan upplever jag inte alls just nu.

Kråkan HK:

Antalet trådar är direkt proportionellt till förvirringen.

Cecilia N.:

Lång förklaring.

Leda:

Många marior är det. Minst två, varav den ena går upp i rök.


Det var en gång en författare som hette Thea von Harbou (1888–1954). Hon var gift med Rudolf Klein-Rogge, som jag nämner blott och enbart för att få lägga ut den här bilden.

Det här är den Hägerstensfödda Mary Johnson, som den nyss nämnde skådespelaren gifte sig med när han och Thea hade skilt sig. Detta är inte alls intressant för lösningen av luckan, men bilden är ju fantastisk.

Det var en gång en regissör som hette Fritz Lang (1890–1976). Han var gift med Lisa Rosenthal, som dog plötsligt och oförklarligt av ett pistolskott i bröstet preciiiiiis när Fritz och Thea hade fått ihop det. Harrrkl. Det hela utreddes enligt polisens alla regler och alla inblandade frikändes även om förståsigpåarna som fortfarande analyserar både Fritz’ och Theas kommande verk, kan hitta tecken på dåligt samvete och skuld überalles.

Och nu kommer nästa fantastiska bild!

Fritz och Thea i sin gemensamma lägenhet runt 1923, när de höll på att arbeta med filmmanuset som lucka 5 ju bygger på.

Och verket i luckan är … METROPOLIS!

Manuset är baserat på Theas bok Metropolis och är en futuristisk art deco-dröm med robotar, hjältinnor, fabriksslavar, överklass samt ond, bråd död, och överallt kan man ana vilken påverkan filmen har haft på Chaplins Moderna tider, Orwells 1984, Stjärnornas krig, Blade Runner, Matrix och (den saknade ledtråden) cybermännen i Doctor Who. Tydligen innehåller Metropolis ”Marxinspirerad kritik av kapitalismen”, men den ser jag inte när jag tittar. Jag ser vacker, snart 100-årig science fiction med en liten Romeo & Julia-touch.

Handlingen i korthet:

Metropolis är en hypermodern stad år 2025 (även om andra källor säger att det är bra mycket senare). Arbetarna under mark leds av en Maria, som försöker hitta ett sätt att kommunicera med icke-arbetarna som styr staden ovan mark. Stadens grundare kommer på att arbetarna kan ersättas av robotar, samtidigt som hans son blir kär i Maria. Roboten (med för robotar ju så viktiga bröst) som syns på alla planscher och bilder, är en ”falsk Maria”, som sedermera förstörs.

Skådisen Brigitte Helm under filminspelningen. Tror ni att hon frös eller svettades? (Se fönen.)
Maria (1927), C-3PO (1977) och den moderna versionen av The Cybermen (2000-tal).

När filmen recenserades 1927 var alla djupt oeniga om dess kvalitet. H.G. Wells for ut ordentligt och kallade den ”quite the silliest film”, fylld av ”foolishness, cliché, platitude, and muddlement about mechanical progress and progress in general”.  New York Herald Tribune tyckte tvärtom att det var en ”weird and fascinating picture”.

Ett collage: Moderna tider till vänster, Metropolis till höger.

Nu till några av ledtrådarna i texten!

  • C-3PO ser ut som Maria-roboten.
  • Groot stavas nästan som förmannen på hjärtavdelningen: Grot.
  • Maria – Maria – Mariiiiia!” sjöng de i West Side Story
  • Thea Lång var ju vår von Harbou, om sedermera blev en Trümmerfrau, vilket den verserade C-3PO hade svårt att uttala.
  • Freddie Mercury skrev en låt som heter ”Love Kills” till nyutgåvan av Metropolis 1983 och Queen har bilder från just Metropolis i videon till ”Radio Ga Ga”.

Thea von Harbou och Fritz Lang var gifta i tiotalet år tills hon blev nazistsympatisör, vilket hennes man naturligtvis fann outhärdligt. De skildes, och som historien går – och som Lang själv mindes det – skedde detta:

Göbbels kontaktade Lang och sa att han och Hitler gillade hans filmer och att han borde jobba för Nazistpartiet. Lang tackade för förtroendet och höll god min, för att sedan raskt åka hem och packa för ”en Parisresa” som egentligen var flykten till USA. Han kom inte tillbaka till Tyskland igen förrän på 1950-talet. Historien är bra, så jag tycker inte att ni ska förstöra den genom att läsa tvivlarnas åsikter om den.

Hääär kan ni  läsa mer – och framför allt se filmen med en förklarande berättarröst.

Nu till plommonstopet! Jag rör om och plockar upp … oooh, en nykomling! Peztis!

Och nu kan den äntligen avslöjas: tröjdesignen.

Ni som har vunnit kommer att få tillsägelse att mejla storlek och adress till mig vad det lider, men än så länge har inga tröjor anlänt till kalenderverkstan. Ni som har vunnit och tänker ”mäh, jag är ju ingen språkpolis” får fokusera på roboten Maria istället.

Lucka 6 kommer i ottan på tisdag!


Glömde!

Zkop skrev i en kommentar ”hamnstad”, varpå jag kontrade med ”Ham-stad” … Ser ni – Thea von ”Harbou[r]” liksom … Tihi!

Share
45 kommentarer

Lilla Julkalendern 2018: femte luckan

Under gårdagen läste alla Ökenråttans facit till lucka 4 och gratulerade tischavinnaren Christina, kokade knäck och hinkade glögg. Jag sprang under tiden omkring som en skållad råtta mellan femton punkter och stod utanför en lokal som var fylld till brädden av människor som lyssnade på min djefla man som inte ville ha mig där eftersom jag tydligen har åsikter, kommer med råd och anvisningar och pekar med hela handen. Pfft!

Nu kommer nästa lucka, där rätt svar förvirrande nog kan vara verket, skapare 1, skapare 2 eller reklamen om hemlisbloggaren.

Lucka 5


C-3PO & Groot gick in på en pub.

– Vad önskas? sa Freddie Mercury som just denna kväll stod i baren.
– Jag vill ha en drink som funkar mot urinvägsinfektion. Den ska smaka apelsin och lime, sa C-3PO.
– I am Groot, sa Groot.
– Du får ursäkta, sa C-3PO. Min vän talar bara tyska och engelska. Han vill ha en Kärleksdöd med extra allt.
– Ah, min favorit. Inga problem.

De hade anlänt helt ovetande om att den vackra, högteknologiska staden hade en mörk baksida. Eller undersida. Nu satte de sig i ett hörn av den art deco-inspirerade lokalen och pratade tyst med varandra.

– I am Groot.
– Exakt, förmannen. Ansvarig för …?
– I am Groot.
– Jaså? Jag trodde att det var kardiologen, sa C-3PO.
– I am Groot.
– Nämen hette hon inte Lång? Thea Lång? Som sedermera blev Trummerfru?

– I am Groot.
– Jaja, sorry, min tyska är inte så bra.

De avbröts av Freddie Mercury, som serverade dem de två drinkarna, nynnande på en bekant sång.

– I am Groot! I am Groot! I am Groooooot!
– Ja, verkligen! Perfekt eftersom just Freddie Mercury behärskar det stora omfånget – tenor? – och på det stora taget är i branschen, ja.
– I am Groot?

– Förlåt. Jag ber än en gång om ursäkt. Min vän påstår att alla bartendrar förr eller senare drar ett skämt. Har du en – på tyska så att han förstår?
– Nej, svarade Freddie Mercury och log. Men på engelska, hörde den på radio igår. Så här: ”A hug without you is like Mercury. Hg.”


Onödig och ovidkommande bild även idag? Aber doch!


Facit kommer under natten till måndag, och då kommer jag för en gångs skull att vara tydlig med ledtrådarna och avslöja hur jag tänkte. Och nämna den ledtråd som helt saknas …


Lucka 1 och dess facit.

Lucka 2 och dess facit.

Lucka 3 och dess facit.

Lucka 4 och dess facit.

Share
109 kommentarer

Facit till lucka 4 heter lucka 8 (Lilla Julkalendern 2018)

Ökenråttans eminenta gästlucka öppnades i ottan (även om vissa var uppe och letade efter nya hemlisbloggare vid 04-snåret) och vår Ökenvärdinna skötte sedan ruljansen medan jag babblade i radio, pratade i Stockholm, körde omkull med cykeln, var tio meter från att få motorstopp med bilen, köpte en alkoholfri öl på krogen och sedan kollapsade i en tvättkorg.

Här kommer Ökenråttans facit! Tack för hjälpen!


ALLA har läst Det blåser på månen. För lätt; jag skulle ha valt Bruno K. Öijer!

[Jesper 19.29: Bostridges Winterreise ligger på min sänghylla. Nu ska jag kasta mej över den. Och Sången till månen; gefundenes Fressen just i dag.]

The Wind on the Moon skrevs av Eric Linklater, brittisk författare som föddes i Penarth, South Glamorgan i Wales år 1899 och dog år 1974 i Aberdeen. Han växte upp huvudsakligen på Orkneyöarna och där är han också begravd.

Linklater deltog i både första och andra världskriget. Mellan krigen studerade han vid universitetet i Aberdeen och tog en examen där år 1925. Under 20-talet vistades han några år i Indien och USA. Efter hemkomsten skrev han en humoristisk roman, Juan i Amerika. Han har skrivit mycket annat också. Linklater hade lite svenskt påbrå och det kanske var det som gav honom inspiration att skriva boken Männen från Ness, en historia från vikingatiden som kom 1932. Boken översattes till svenska år 1933 av en viss Frans Gunnar, nämligen Bengtsson, som själv skrev en liknande vikingahistoria, Röde orm i början av 40-talet.

The Wind on the Moon är en antikrigsberättelse. Den publicerades år 1944 och för den belönades Linklater med en Carnegie-medalj. Den svenska översättningen, Det blåser på månen, av Hugo Hultenberg, min nyaste darling, kom ut 1945.Hultenberg (1870–1947) var ”skolman och översättare”. Han översatte från franska, engelska, tyska och norska och hade en preferens för antinazistiska författare som Linklater, Churchill och Stefan Zweig. Hultenberg är mästaren bakom översättningen av Zweigs självbiografiska Världen av i går. Hultenberg var en flitig översättare och jobbade för flera olika förlag. Vidare var han lektor i franska och skrev läroböcker, bland annat en fransk skolgrammatik, som gavs ut av Norstedts. År 1945 fick han pris av Kungl. Vetenskapsakademien för framstående översättningar.

Ja, det blev lite om översättarna också i detta facit och det tycker jag är alldeles rätt. Översättare negligeras alldeles för ofta. Fel fel fel!

Det blåser på månen handlar om systrarna Dina och Dorinda. De ”hjälper” sin pappa att packa inför hans resa till Bombardiet. Skorna ovanpå dom vita skjortorna etcetera. [Cecilia N 15.56 yppar att hon har en avvikande packningsmetod. Tur är väl det.] ”Det blåser på månen”, säjer han. ”När det blåser på månen, får man tänka mycket noga på hur man uppför sig. För om det är en ond vind och man uppför sig illa, blåser den vinden rakt in i hjärtat, och sedan uppför man sig illa en lång tid framåt.” [”Jo, det är väl bra när en kan skylla sitt dåliga uppförande på något som ligger utanför vår sfäriska tillvaro”, morrar Eva-L kl. 8.14.]

Major Rytter uppmanar döttrarna att vara duktiga och inte ställa till ofog och tråkigheter för mamma, nu när hon blir ensam. ”Det blir nog svårt”, säjer Dina och Dorinda.

Flickorna bär ut alla klockor i huset, silver- och bronsklockor från Kina och stora klockan i skolrummet och binder fast dom i ett äppelträd. Klockorna pinglar i blåsten, flickorna tycker det låter som härlig musik men föräldrarna tycker att det är ett gräsligt oljud.

Nu blir flickorna ensamma med sin nervösa mamma och sin guvernant, fröken Tjatlund. Efter en bisarr härva av olydnad och stygga påhitt skaffar dom en medicin hos fru Häxelin. Genom den förvandlar dom sej till känguruer [Hurra för Babses söta känguruutpekande kommentar 13.16: Hopp, hopp, hoppar ned i hatten.] för att skrämma befolkningen i byn. Då bär det sej inte bättre än att flickorna/känguruerna fångas och sätts i bur. I grannburarna bor giraffer och strutsar och många andra djur. Flickorna blir vänner med Silverfalken från Grönland och Guldpuman och lyckas befria både dom två och sej själva ur burarna. Samt förvandla sej tillbaka till flickor! Puh, vilken historia, va?

Nu får flickorna veta att deras pappa har råkat illa ut i Bombardiet; greve Hulahu Blod, landets tyranniske härskare, som älskar att tortera folk och äta chokladpraliner, har kastat pappan i en fängelsehåla. Gömda i en flyttvagn med möbler reser flickorna till Bombardiet för att befria sin pappa. Guldpuman, Silverfalken och musik- och dansläraren herr Gido Gitarr följer med.

Med hjälp av två glada engelska gamla sappörer lyckas flickorna och deras vänner befria major Rytter. Guldpuman dödar greve Hulahu Blod men dör själv i striden. Flickorna hälsas som hjältar när dom kommer hem till byn, men ändå förebrår pappan dom att dom gjorde mamma orolig genom att försvinna iväg till Bombardiet. Suck.

/Ökenråttan


Än en gång: tack så innerligt för hjälpen, Ökenråttan!

Jag kan rekommendera ett besök på Litteraturbankens översättarlexikons sida om Hultenberg. Där står att berätta t.ex. ett minne från hans dotter Gunnel Lilja:

Far var alltid rädd att han skulle hamna i någon av de fallgropar som lurar på översättare. Det kunde gälla bokstavlig översättning av en bildligt använd fras, eller tvärtom. En av hans kolleger råkade t.ex. översätta uttrycket ”flooding possibilities”, vilket betecknar Hollands möjligheter att sätta delar av landet under vatten vid krig, med ”en uppsjö möjligheter”.

Nu ska jag och plommonstopet (som ni ska få bild på så fort jag får ordning på tröjbeställningen) dra en vinnare ur hatten. Så här inledningsvis drar jag oftast bara en vinnare, för att sedan närmare julafton bli alldeles galen av givmildhet och fullkomligt öööösa bort  … två åt gången.

Prasselprasselprassel … och där har vi … Christina! (Måtte vi nu bara ha en Christina i båset, måste kolla … ah, ja, det ser bra ut.) Jag upprepar: tröjorna är inte in da house än, så leveransen dröjer.

Ny lucka i ottan imorrn söndag, ålrajt?

Share
28 kommentarer

Lilla Julkalendern 2018: fjärde luckan (gästinlägg!)

I gårdagens facit fick vi se fansen till hemlisbloggaren flockas och Agneta uti Lund vinna en än så länge osynlig (men jättesnygg) tisha. Jag citerade Citronen fel och HK gav kommentatorsbåsets båsets ”alla spretiga detaljer och sprakande infall” beröm, medan PK hade sin egen röda pitt-tråd att hålla i när åskan går.

Eftersom jag i dagarna två är strängeligen upptagen med att flacka land och rike runt samt vara hustru till min djefla på scen stående jättenervösa make och husbonde, har jag bett Ökenråttan kliva in i hemlisbloggarrollen. Här är hennes lucka!

Lucka 4


Det är ju väldigt egendomligt att även när vi  – och när jag säjer vi, så menar jag vi, syrran och jag – gör sånt som vi tycker är snälla saker så ska dom vuxna ändå gräla och tycka att det var fel. Som den där idén med klockspelet. Det klingade så vackert i blåsten men det blev bara bannor för att vi hängt ut saker i trägårn.

Pappa hade ju förstås varnat oss, att under vissa metrologastronomiska förhållande måste vi vara riktigt snälla och det tyckte vi att vi var, och ändå …  Så reste han iväg till ett annat land, på nåt biståndsarbete, var det visst. Mamma stannade hemma och var nervös som vanligt och syrran och jag fortsatte vårt tjatiga vardagsliv.

Men så började det hända saker. Vi var stygga med flit och blev som förhäxade. Vår tillvaro blev rätt rörig, körsång och långhalsade figurer figurerade. Jag tänker inte dra alla detaljer. Jag säjer som Voltaire: Konsten att tråka ut är att berätta allt. När allt det trassliga lugnat ner sej hade vi i alla fall fått två nya, fina kompisar. En som var smidig och stark och en, den där flaxiga typen, som kom från nån fjärran ö, Falklandsöarna eller vad det var. Ja, strunt samma, men dom var hjälpsamma och trofasta ända in i döden, faktiskt.

När vi så fick veta att pappa hade råkat illa ut där borta i utlandet tuffade vi iväg dit för att hjälpa honom och våra vänner hängde med. Vi råkade träffa två glada gamla grävlingar, blodet flöt, pappa befriades och så kunde vi ta tåget hem med pappa och musik och dans. Men tror ni inte att vi fick bannor ändå när vi kom hem; vi hade gjort mamma nervös igen. Det är tydligen omöjligt att vara duktig. Vad rätt vi tänkt fast det var fel, liksom. Och vi blev aldrig mer förhäxade.


Om bilden även idag är onödig? undrar ni nu. Jomenvisst.Ökenråttans facit kommer någon gång i ottan på lördag!


Lucka 1 och dess facit.

Lucka 2 och dess facit.

Lucka 3 och dess facit.

Share
84 kommentarer

Facit till lucka 3 heter lucka 6 (Lilla Julkalendern 2018)

Understundom lämnar Julkalendern svårhetsdjungeln och går ut på stadens gator som en vanlig gåta. Då kan nästan alla lösa den!

Därför är kommentatorsbåset till lucka 3 fullproppat av ledtrådar, såpass att man nästan inte ser djungeln för alla katter, mucklor och pannkakor. Redan i kommentar nummer två visste Christer tLDPT besked, och sedan ramlade ledtrådarna in. Jag drar upp några som associerar till andra verk av HB:

Dammråttan:

”Vinlusen är ju ett känt varumärke och trevlig bekantskap. Annars finns det en filosofisk betraktelse av en stol att njuta av i ett annat, men relaterat sammanhang.”

Brid:

”Tassar upp på läktaren och kollar om syrran är där.”

Hannoia:

”Mamma hörrödu! Jag sa ju att du kunde.”

Citronen:

”Det som göms i grönt gräs är svårt att hitta, så alltid min mormor.”

Karlbergs kök:

”Man kan äta gräs. Om man är en ko.”

Kommentatorn HK kallade sig till och med för ”Kråkan”, som hemlisbloggarlösningen har gjort tillsammans med Jujja Wieslander.

Ooooooh, såna där arkitektlådor har vi också! (Fast våra är fulla av barnens gamla skolsaker och teckningar.) Foto: Alexander Lagergren

Så nu har alla listat ut att det var bl.a. mucklorna, Findus, hönorna och tuppen som gömde sig i luckan – eller Sven Nordqvist (f. 1946) eftersom det ju är han som ritar och skriver de sanslöst fina Pettson-böckerna. Han drivs (enligt intervjuer) av att han njuter så av själva skapandet:

– Det är nog arbetsmomentet att sitta och måla, teckna, bygga, lyssna på böcker och vara för mig själv i min egen värld. Det är den situationen jag tycker om.

Precis som i Julkalenderverkstan, där jag sitter och njuter i en 240 cm bred säng, nedbäddad med böcker upp till öronen och gardinerna fördragna så att solfan inte stör. (Jag sa verkligen så idag när solen lyste så vackert i den annars så mörka december: “Stick, solfan, jag måste skapa!”) Eller så är jag bara lite decemberintrovert kanske?

©Sven Nordqvist
Kanske kan man inte kalla hatten gul som jag gjorde i luckan, men strunt samma; titta på alla detaljer!

En annan favorit är Nasse, som hittar en stol som han inte riktigt vet vad han ska göra med.

©Sven Nordqvist
Som vi skrattade åt den här bilden!

Men det är inte bara bilderna – även texten till just Nasse är så förtjusande roliga och finurliga. Den här beskrivningen får Nasse när han gång på gång misslyckas med att använda stolen som det är tänkt:

– Benen ska inte vara i vädret, utan ryggen upp och fötterna ner. Och sitta på sitsen och inte på marken och luta ryggen mot ryggen förstår du, va?

I just den här boken har den nuvarande Tjugosexåringen markerat revir:Denna nu 26-årige Erik är samma barn som råkade hamna på samma tåg som Sven Nordqvist för drygt två år sedan. Han skrev en fan-lapp – och jag fick blogga om det och Sydsvenskan skrev om det.

Det märkligaste med Sven Nordqvist är faktiskt att han inte är i min ålder. Jag tyckte nämligen att han var det på 1990-talet när vår beundran var som intensivast. Då var han redan etablerad författare som tog arkitektexamen på LTH ungefär när jag föddes. Obegripligt.

Om ni undrar hur lucka 3 tillverkades, så var det främst med hjälp av ”Tuppens minut” (1996). En passus snodde jag rakt av, eftersom jag blev så överraskad – det här hade jag komplett glömt bort!

©Sven Nordqvist
Vaaaad hade tuppen gjort innan han rymde hemifrån …?
©Sven Nordqvist
Minsann! Sicken en! Men så trevligt! Grattis, hönorna!

Gå nu ut allihop och köp på er ett gäng Sven Nordqvist-böcker att ge bort till både unga och gamla i jul. Peka på bilderna och skratta åt

  • hönan som försöker fånga en limpmacka med salami
  • mössens badkar under stuprännan
  • minikossan i minihagen
  • pottan Snurf
  • telefonstolparna burken i snickarboden
  • gäddan i ryggsäcken
  • hönornas tebjudning
  • skruvtvingen som håller fast en kudde på Findus huvud …

Nu ska plommonstopet fram och jobba igen! En farlig massa lappar och en hel hoper kommentarer blev det idag – tack för gott samarbete allihop! Och ni som fortfarande sitter uppe på läktarn och inte förstår hur man listar ut svaren; det gör inget! Ni bor i hatten ni också!

Blädderi, blädderaaa, rör jag om. Ni vet att tröjorna inte kommer på ett tag, va? Jag drar … och slänger, för den personen var inte med i båset idag. (Ska inte nämnas vid namn, kanske orsakar jag sorg då.) Och nu drar jag … Agneta uti Lund! Som inte hade en aning, men gick iväg och åt julbord såpass att fjällen föll från ögonen!

Lucka 4 kommer på fredag morgon och är en gästlucka författad av Ökenråttan! (Detta för att jag inte kommer att ens hinna andas, klä på mig eller kolla mejlen på fredag och lördag.)


Psst! Besök gärna båset för att läsa om embryos mandelor.

Share
35 kommentarer