Sedan liten knodd har jag roats storligen av aprilskämten. Jag rusade ut till brevlådan i Luleå, letade i Kuriren och DN efter skämtet och kunde sedan luta mig nöjt tillbaka när de andra i familjen vaknade och letade de också.
Det allra, allra bästa aprilskämtet är det där om pengarna i Måttsundsbacken … Minns ni inte? Okej, jag citerar mig själv nu:
Under 1970-talet härjade Sveriges nationalbov Clark Olofsson som värst. Det gick rykten om att han under Norrmalmstorgsdramat 1973 lyckades smuggla ut hundratusentals kronor genom att placera pengar i internkuvert – och alla var vi intresserade som hyenor. Ett par år senare, den 1 april, deklarerade Luleås ena lokaltidning Norrbottens-Kuriren:
Clark Olofsson har grävt ner alla sina pengar i Måttsundsbacken!
Men vi tvivlade.
– Int’ då, sa vi. I Måttsund åker man schlaaalom. Int sku han få för sig å gräva där, Clarkpojk’n.
Men så sa inte den andra lokaltidningen – alltså NSD. De blev storligen irriterade över Kurirens scoop, och åkte på skrikande däck till Måttsundsbacken för att kolla. Och kanske prata med folk samt gräva lite bredvid alla andra som ju måste vara där och leta guld.
Men NSD möttes förstås av en tom skidbacke. Och förstod aprilskämtet. Samt fick en snilleblixt. NSD-journalisterna sprang in i stugan vid backens fot, lånade en telefon (jo, ungdomar, det här var förr i tiden när telefoner satt fast i sladdar) och ringde upp Kurirens redaktion:
– Ni är ju helt sinnes! Här drar ni en vals om pengar i back’n och så far folk hit och gräv’ upp hela Måttsund! Den ser ut som en potatisåker! Gör nåt!
Så Kuriren satte sig i en bil och åkte på skrikande däck till Måttsund – för att där mötas och fotograferas av skadeglada NSD-reportrar.
Men så finns det ju en intressant underkategori till alla lyckade aprilskämt: fantastiska nyheter som är sanna och som råkar publiceras just den 1 april.
Gmail presenterades den 1 april 2004 och ansågs vara ett synnerligen lyckat aprilskämt eftersom man junte kan erbjuda 1 GB gratismejl sådär bara tjoff, liksom.
Morsesignalen SOS introducerades i Tyskland den 1 april 1905.
Både Himmler (1933) och Franco (1939) fick just den 1 april högt uppsatta positioner som kom att påverka hela världen.
Men det bästa inte-aprilskämtet som publicerades den 1 april, är faktiskt The Big Bang.
Physical Review den 1 april 1949: ”Remarks on the Evolution of the Expanding Universe”.
Nu blir det spännande att se vad som händer i det amerikanska nyhetsflödet eftersom nästan allt som Trumpen tar sig för, ju påminner om aprilskämt.
Trump 7 nov 2012.Trump 27 nov 2016.
Här är några påhittade tweets – om den amerikanske presidenten hade levt i andra tider och twittrat om det som hände då, hade det kunnat se ut så här:
”Gelebil” betyder på turkiska kunna komma vilket är roligt på så många plan – men det som fascinerar mig är ö:et.
Ö dyker förvisso lika förtjusande upp även i t.ex. estniska och azerbajdzjanska samt ungerska, men nu måste vi tala lite om mannen som (förmodligen) såg till att Ö hamnade i Turkiet. För det var ju en svensk!
Johannes Kolmodin (1884–1933).
Turkiska skrevs ju med det arabiska alfabetet tills president Atatürk 1928 införde det latinska. Vid vår egen stavningsreform 1906 höll folk på att protestera ihjäl sig eftersom ”det var bättre förr” – men hur jag än har letat, har jag inte hittat negativa rubriker från Turkiet och 1928.
(Kanske för att de alla skrevs på arabiska.)
Om man skapar ett nytt alfabet till ett befintligt språk, får man förstås sitta och ljuuuuuda och sschhhhhua och öööööööö:a och klura på vad som passar bäst. Ungefär som när man skriver fonetisk skrift.
– Aha! sa Atatürk och hans kompanjoner. Vi behöver en fonetiker!
– Men han den där trevlige svensken på ambassaden … är inte han språkforskare?
– Jo! Och så synnerligen kunnig i turkiska!
Den som de pratade om var den nyss nämnde Kolmodin, som var en sjuhelsickes begåvad man som kunde många konster och som dessutom var både trevlig och välbelevad. Samt mån om turkarna.
Kolmodin, hans fru och en etiopisk missionspastor.
– Ööööh, sa Kolmodin och visade hur man gjorde ett o med två prickar över.
– Den där bokstaven ska vi ha! sa Atatürk.
Och så blev det. Tyvärr är den här historien inte belagd och bevisad samt bekräftad utan bara spridd med brasklapparna vinande i alla källor.
År 1933 dog Johannes Kolmodin plötsligt av en hjärnblödning, som enligt SvD berodde på klimatet:
SvD 12 oktober 1933.
Ni som tycker om det svenska språket vill säkert försjunka i några gamla ord och långa meningar, så här kommer fortsättningen …
”Trollkrets” var länge sedan jag läste i en tidning. Fast å andra sidan var det länge sedan jag läste i en tidning.
Idag när sociala medier gick i spinn över Trumpen (kallar jag honom vanvördigt, ja) och hans ytterst märkliga handslag, har jag hittat andra underliga typer. Men vi tar handslaget först, eftersom man inte bör missa det.
Så har vi Lyndon Johnson, som tydligen var en rejäl buffel, om än en smart och erfaren sådan. Men som mest tyckte om att prata om sina egna genitalier och fick nästan alla att bli från vettet av ilska när han 1964 plötsligt lyfte upp sin egen hund i öronen när han poserade för en fotograf. (Källa.)
Nixon var så rar att han installerade mickar som spelade in allt som sades i Vita Huset så att alla skulle kunna lyssna på hur underligt han uttalade sig. Ett för honom inte alls ovanligt sätt att tala med kollegerna illustreras av detta, som finns på band:
”You know one of the reasons fashions have made women look so terrible is because the goddamned designers hate women. Designers taking it out on the women. Now they’re trying to get some more sexy things coming on again.”
Påminner väl lite om Trumpens jargong?
Och så har vi då stollen Aaron Burr, som jag har nämnt tidigare eftersom det var han som sköt ihjäl Alexander Hamilton. Burr var förvisso bara vicepresident, men han var nog knäpp. En natt när han inte kunde sova, tog han fram dagboken och skrev i den hur han verkligen inte kunde sova och vad han hade gjort istället. (Min översättning.)
”Låg sömnlös i två timmar bara på grund av det förbannade teet. Obs: sängen var ordentligt rengjord så det fanns inga smådjur som störde mig. Gick upp och skulle tända ett ljus, men hade inget bra fnöske. Kom på att jag ju har en pistol sedan senaste resan. Hällde ut lite svartkrut på lite papper och lade på fnösket och lyckades efter många försök få fjutt på det hela. Men eftersom det var så mörkt, råkade jag hälla på lite för mycket krut så min nattskjorta tog eld, papperen på bordet började också brinna och så brände jag mig (som tur var på vänster hand). Dock lyckades jag till slut tända ljuset så att jag kunde skriva detta.”
Eller så var han bara bra på att skriva dagbok, kanske?
Nästa gång jag skriver om amerikansk politik ska jag nog försöka hålla mig lite närmare nutiden – kanske berätta om när Chaplin 1952 slängdes ut ur USA?
Och så finns det fullständigt hiskliga tillbyggnader på befintliga hus i Malmö.
Jag tänker på hur jag för att få bygglov för att sätta in ett fönster i huset – på samma plats där det för 40 år sedan faktiskt satt ett fönster – fick ansöka och betala massa pengar och vika mig dubbel för att få ett ja. Men den där tillbyggnaden i Malmö … det ser ju ut som om en jätte har gått förbi med en hög kartonger och ställt dem lutade mot det röda tegelhuset.
– Jag ställer dem här så länge ba, sa jätten och gick och slängde glasinsamlingen först.
Nu är jag ju inte arkitekt. Men precis som handbollsspelare kan ha åsikter om basket och historiker inte måste vara nazister för att beskriva nazismen, kan jag tycka till.
Det moderna huset i bakgrunden har smällts upp i Umeå.
– Men Lotten. Man måste ”bryta av” med moderna byggnader. Kontraster livar upp. Det är som att en platt vägg är fulare än en lite skrovlig.
– Men Arkitekten. Varför bryter man aldrig av med ett gammalt, vackert hus mitt i hypermoderna höghusområden?
Men det finns även modern arkitektur som slår alla möjliga olika rekord i dumhet. Som t.ex. på Fenchurch Street i London – The Walkie Talkie Building.
Den ser faktiskt lite cool ut, byggnaden.
Beskrivningen av huset är perfekt, engelsk mumbo jumbo:
”The building was designed to meet the requirements for a BREEAM “Excellent” rating incorporating low-carbon technologies including a natural gas fuel cell and photo-voltaic cells on the façade. The building’s exterior features double- and triple-glazed glass and aluminum cladding, allowing the building a greater opportunity to blend into its surroundings by reflecting the sky and seasonal light changes within its glazing.”
Men … surprise! Huset skjuter dödsstrålar och bränner sönder cyklar, mattor, bilar och annat nere på gatan!
Kolla i högra hörnet!Och här är förklaringen.
Faktum är att 2015 vann huset priset som det allra sämsta exemplet på modern arkitektur. Neeej, jag är inte bakåtsträvare och en stelbent, gammal get – jag bara trivs bättre i mysiga miljöer.
Kolla, Kristianstad kan konstruera kalasfina hus!
Med modern byggtenik borde det ju till och med vara ganska enkelt att trolla fram krusiduller, prång och torn?
Den 8 augusti 1945 är det blott två dagar sedan Hiroshima utplånades. Ingen vet då att det även är dagen innan detsamma skulle ske med Nagasaki. Svenska Dagbladets förstasida såg ut så här:
Jane Horney sägs här bestämt vara vid liv (det var hon inte), en dykare har dött och ”metamorfos” är fortfarande ett så allmänt känt ord att det till och med får stå i en rubrik. Inne i tidningen finns en liten notis om ett drunkningstillbud.
Först tänker man ju ”vad fick poliskonstapeln som skyndade till att efter sjukhusbesöket tro att den okände mannen skulle stå kvar?” och ”vad trevligt med poliskonstaplar lite här och där” sedan tänker man ”undrar hur det gick för pojken?”.
Men det vet jag! För det är min morbror, som fortfarande lever i högsta välmåga!
Jag letar vidare och finner min morfar (1878–1960) i en bokrecension eftersom han förutom att vara matematiker även var musiker och Bachkännare. Förvånat inser jag att det finns något som heter ”problemet Bach” och att man förr kunde köpa levande braxen och att de minsann var jätteslarviga med versalerna redan då. (De som skrev. Inte braxen.)
Ja, jag kapar obekymrat artikeln om min morfar till vänster för att prioritera fiskannonsen till höger.
Min mormor (1902–91) var arg på Televerket, och fick 14 oktober 1961 in en oerhört lång insändare om tingens beskaffelse eftersom hon var bekymrad över de anställdas situation. Här är sista stycket:
Det är alldeles fantastiskt och underbart. Jag hittade mina föräldrars förlovning och giftemål, min egen födelseannons och pappas alla radioprogram (Vetandets värld) samt en notis om lillasyster Orangeluvans och min enorma sajt om Sveriges alla loppisar – ”Begagnatguiden” – som beskrivs så här 1998:
” …den datorburna Begagnat-sidan på internet …”
Broder Jakobs äventyr som slutade med final i Vi i femman 1978 syns blott på detta vis:
Först efter ett par timmars läsande kom jag på att jag ju borde leta efter mig själv också …
Den 17 mars 2005. Har jag inget som helst minne av.
Däremot minns jag mycket väl när jag skrev och berättade om min synestesi och SvD kallade mig ”Lotta”. Som visste de att jag verkligen hatar att bli kallad just det.
SvD den 19 maj 2004. Grrrrrrr.
Jag ryser, skakar av mig Lotta-obehaget och söker på ”basketboll”. Och si. Den 5 november 1937 inleds en månad med basketartiklar. Den nya sporten är fantastisk, det förstår alla.
”Från Kinas match mot Frankrike i den olympiska turneringen [1936]; kinesernas vänsterforward har överraskat det franska försvaret med ett snabbt bakkast.”Ett par dagar senare:
Så använder vi inte längre ordet ”schablon”. Mycket intressant.
Efter matchen kommer ett referat som hyllar basketen som sport så till den milda grad att jag blir alldeles rörd. Men journalisten kommer även med ett förslag …
”Bör inte handbollspelet för FLICKOR hädanefter försvinna? Ur alla synpunkter är basket att föredra för damer.”
Tempora mutantur nos et mutamur in illis.
Och nu till reklaminslaget: rusa åstad och skaffa abonnemang så att även ni får frossa i gamla gulnade tidningssidor! Det är tyvärr lika BNP-saboterande som en viss Julkalender, men SvD:s arkiv är alltså totalt ljuvligt på alla sätt och vis. (Och någon borde ge mig provision för alla nya abonnenter idag.)
Mina irrvägar genom sajbern (jag odlar just nu min prokrastineringsådra) förde mig rakt i gapet på en brittisk sida som handlade om dagens datum. Det hände sig nämligen år 1814, att ett gigantiskt ölfat på The Horse Shoe Brewery exploderade och nästan 600 000 liter öl (porter) rann ut på Londons gator och ner i slumkvarteren.
Så här såg det ut. (Eller kanske inte. Det här är en bild från 1928, när Themsen svämmade över.)
Klockan var halv sex på eftermiddagen den 17 oktober. Männen var fortfarande ute och jobbade, medan kvinnorna i dessa fattiga kvarter var hemma med barnen. Fem av kvinnorna och tre barn som sveptes med av öltsunamin dog. (”Öltsunami” är inte ett av mig påhittat ord, men det beskriver tydligen jättevågen väl.) De åtta olyckliga var:
Hannah Banfield, 4 år
Eleanor Cooper, 14 år (servitris på pub)
Elizabeth Smith, 27 år (murarfru)
Mary Mulvey, 30 år
Thomas Murry, 3 år (Mary Mulveys son)
Sarah Bates, 3 år
Ann Saville, 60 år (förberedande sin sons begravning)
Catharine Butler, 65 år (änka)
Ölvågen var så brutal (fatet fyllde tre våningsplan i bryggeriet) att den drog med sig människor som befann sig en trappa upp i vissa hus.
”Plötsligt bars jag framåt av en oerhört stark, snabb våg som nästan tog andan ur mig. Det vrålande dånet påminde om ljudet som uppstår vid husrivning och en kvävande rök letade sig in i mina öron och näsborrar. Jag lyckades rädda mig med hjälp av hårt kämpande Londonbor, som även förklarade vad det var för katastrof som hade drabbat mig. I ett bryggeri på Banbury Street i Saint Giles hade ett gigantiskt ölfat (som rymde fyra eller fem tusen tunnor starköl [strong beer]) plötsligt gått sönder och den utforsande ölen sopade undan allt i sin väg. Hela hus översvämmades, några människor dog och från alla gränder hördes de skadades suckar och stön.”
Så här såg det ut i kvarteren runt år 1800.
De två hus som flankerade bryggeriet, jämnades med marken och i flera veckor sanerades området från öl. Bryggeriet klarade sig underligt nog alldeles utmärkt och fortsatte att producera öl i drygt 100 år till. Det kan förstås ha hjälpt att olyckan ansågs vara just en olycka (eller som de sa dåförtiden: ”Det var Gud!”) och att staten gav återbäring på skattepengar som redan var inbetalda för den sedermera spillda ölen.
Här var det!
Ryktet om vad som hände i ölexplosionens kölvatten är, om man jämför med tidningsartiklarna från 1814, alldeles förfärligt överdrivet – men ganska roligt. Allt detta är alltså felaktigt:
Män sägs ha blivit köksintresserade i jakten på verktyg att skopa upp öl med.
Några sägs ha druckit sig berusade genom att dricka ur sina egna skor.
En man påstods ha dött av alkoholförgiftning efter att ha druckit upp allt som sipprade in i hans källare.
Patienter på sjukhusen sades rymma ut på gatorna när de ölstinkande, skadade människorna dök upp där – de fick för sig att gratis öl delades ut till alla i London.
Jättemånga människor påstods ha trampats ihjäl när ölen höll på att torka bort och alla fortfarande var törstiga.
Fel, fel, fel.
Kanske ska man ta det lite försiktigt i London just detta datum, eftersom staden den 17 oktober år 1091 drabbades av en kraftig tornado. Den dåvarande London Bridge av trä went falling down, kyrkor rasade samman och 600 hus bara försvann. Och två (2!) människor dog.
Jag och alla läsare här samt det nippriga kommentatorsbåset har härmed befordrats till utbildningsminister.
Vi får då 63 000 kr i månaden, vilket glädjer oss. Det är fantastiskt mycket pengar, anser vi, och vi ska nu göra ett hästjobb och förändra skolan till det bättre. Och snabbt ska det gå! Ingen jädra tillsättning av utredningsgrupp; nu kör vi så det ryker!
Det första vi gör är att fokusera på det nya skolämnet allmänbildning. Vi frångår det nuvarande systemet med entimmeslektioner (som gäller på de flesta skolor) och testar 50-minuterslektioner eftersom vi har läst den här vetenskapliga undersökningen och tror att det med tanke på mångas koncentrationssvårigheter blir bra med
20 minuters katederundervisning
10 minuters hopp och skutt
20 minuters katederundervisning.
Men vad ska ämnet allmänbildning innehålla? Vad tycker ni? Vi börjar med två förslag och anar att vi bara har kommit en liten, liten bit på väg mot skolreformationen …
1. Vuxenkunskap
Varför har vi personnummer och vad händer om man inte har ett?
Hur köper man en bostad?
Varför ska man gå på vänster sida om vägen och cykla på höger?
Vad kostar maten?
Gäsp. Ganska trista, men viktiga saker att kunna. Men vi kan göra det roligare genom att berätta om den här låten!
Listan kan göras en kilometer längre med deklaration, första hjälpen, gåbortpresenter, cykelpunka och överlevnadstips. Och nu kommer vi till det riktigt roliga!
2. Svenskt populärkulturvetande under 1900-talet!
Uppdelat i decennier och i underrubriker som t.ex.
kläd- och möbelmode (samarbete med slöjdlärarna)
slagdängor och barnvisor (samarbete med musikläraren)
kärlek och flirt (hur umgicks man?)
modeuttryck samt tal- och skriftspråk (hur pratade man, vad läste man?)
uppfinningar som främjar social samvaro (när började man gå på bio, när hade alla en telefon?)
typiska klagomål på ”den yngre generationen”.
Oooooh så roligt! Jag vill skriva läroböckerna!
De olika decennierna nu – med förslag till frågor på proven.
1900–10 (00-talet)
Varför såg bilarna t.ex. 1902 inte alls ut som dagens bilar?
1910-talet
Jämför användningen av vimplar som klädesplagg 1912 och 2016.
1920-talet
Är detta en illustration av sjukdomen polio? Motivera ditt svar.
1930-talet
När byggdes (förmodligen) detta hus och vad heter stilen?
1940-talet
Varför är detta en kontroversiell film och vem är sångerskan inte släkt med – trots namnet?
1950-talet
Vem är detta? Vad är utomhusbandy? Vad är en folkpark?
1960-talet
Berätta varför VW-märket ser så konstigt ut.
1970-talet
Är detta en Beppemössa?Är detta en Beppemössa?Är detta en Beppemössa?Är detta Beppe och hans mössa?
1980-talet
Vilka är det här och vad är en brevfilm?
1990-talet
Vad är det här?
Neeeej, nu måste nog utbildningsministern ta igen sig med en golfrunda.
Om man tar en nypa Phileas Fogg, en skvätt Günter Wallraff och lagom mycket Anna Odell, så har man Elizabeth Cochrane (1864–1922) eftersom hon låtsades vara galen, skrev om det och sedan åkte jorden runt. Om henne finns mycket att läsa, men årtal och detaljuppgifter varierar i alla källor – så läs med en nypa salt till hands.
Och så här såg hon ut: Elizabeth Cochran(e).
Det är så trevligt med företagsamma människor. Jag samlar på dem i minnet och kan säkert räkna upp … en … eller två. Elizabeth Cochrane, som hade tio halvsyskon och ungefär fyra helditon och som var så försigkommen sååå redan som liten, borde faktiskt vara kändare än hon är.
Hennes pappa (som var far till alla ungefär 15 ungarna) dog när Elizabeth var sex år och för att kunna försörja sina barn, gifte den unga änkan om sig med en skitstövel. Tvärtemot dåtidens seder och bruk, ansökte mamman efter några år om skilsmässa och för att den skulle godkännas fick barnen vittna om skitstövelns skräckvälde.
– My stepfather has been generally drunk since he married my mother. When drunk he is very cross and cross when sober, förklarade Elizabeth i rätten.
Elizabeth i 17-årsåldern.
Efter den beviljade skilsmässan kämpade mamman för att hålla liv i sin familj och Elizabeth bestämde sig snabbt för att utbilda sig till lärare för att kunna bidra lite –för det var ett av de yrken som man som kvinna faktiskt kunde utbilda sig till. Men något annat kom i vägen: brist på pengar och en påtvingad flytt.
År 1885 publicerade en lokaltidning en artikel (”What girls are good for”) om hur kvinnans plats var i hemmet, gärna stående vid spisen födandes barn. Elizabeth Cochrane blev vansinnesarg och skrev under pseudonymen ”Lonely Orphan Girl” ett ilsket brev till tidningen – vilket förändrade hennes liv. Chefredaktören efterlyste henne med en annons i tidningen och vips, gav hon sig tillkänna och pang, fick hon pga. sin drivna stil jobb som journalist under namnet Nellie Bly (nu nickar ni kanske igenkännande). Och swooosch, så gjorde hon sig ett namn som kvinnokämpe när hon skrev om orättvisor, diskriminering och fördomar. Som av redaktören plötsligt sattes att skriva om klänningar och blommor.
På eget initiativ – så att hon skulle slippa klänningarna och blommorna – åkte hon till Mexico för att skriva om förhållandena där, vilket hon gjorde såpass effektivt att hon blev utvisad. Väl hemma igen fick hon bara skriva om blommor och klänningar igen, så hon lämnade en liten lapp på chefredaktörens skrivbord (”I’m off for New York. Look out for me. /Bly”) och inledde sitt nästa projekt: att i N.Y. spela galen för att bli arresterad och inspärrad på mentalsjukhus.
Hon lyckades, och fick sedan skriva spaltmeter om sin upplevelse och det tio dagar långa experimentet med hårt stryk och isbad samt tvångsmatning med skämt smör, vidrig buljong, ruttet kött och bröd som var som torkad deg och vatten som luktade skunk.
På liknande sätt tog hon sig in i ett kvinnofängelse och i en textilfabrik med barnarbetare – för att skriva om det och förhoppningsvis initiera förändringstankar.
År 1872 kom Jules Vernes ”Jorden runt på 80 dagar”, och inspirerad av den gjorde Elizabeth Cochrane 1889 en jordenruntresa på 72 dagar via bl.a. båt, tåg, ballong och åsneskjuts.
Strax före avfärden fotograferades hon. Ingen rullväska här inte.
Privat var hon tydligen impulsiv – som 30-åring träffade hon en 73-årig industriman som drev många olika företag och som gärna gifte sig med henne utan betänketid. När han dog nio år senare, drev hon företagen som ingen annan hade gjort före henne – arbetarna fick bra betalt och förmåner som utbildning, hälsovård och bibliotek på arbetsplatsen. Tyvärr hjälpte det inte det minsta – några anställda försnillade pengar så att företaget gick i konkurs. Andra anställda stämde henne och hon flydde till Wien. När hon kom tillbaka till USA, hade hennes mor och syskon bosatt sig i hennes hus och vägrade flytta därifrån, så hon fick stämma dem för att få bo i sitt hem igen …
Och så tog hela det företagsamma lifvet slut när Elizabeth som 57-åring – precis när hon hade adopterat ett barn – dog i lunginflammation.
Men 2002 uppmärksammades hon igen, när hon blev frimärke precis som Zlatan och Foppa.
När jag själv har varit osedvanligt företagsam, har det faktiskt skett med enorm hjälp av slumpen. Jag råkade skriva brev till Nationalencyklopedin om min egen förträfflighet och förmodad kompetens som redaktör, jag råkade träffa min blifvande djefla man och vi råkade köpa ett stort hus 60 mil från vårt hus i Skåne, jag råkade bli kåsör och sedan råkade jag föda fem barn.
Nej, förresten. Det där sista var en lögn: de fyra första barnen kom till ytterst målmedvetet. Det femte var däremot ren slump – vi misstänker att storken var inblandad.
Hej kära slumpen! Jag skulle vilja åka runt utomlands och hålla en herrans massa föreläsningar inför utlandssvenskar. Eller åka jorden runt på 180 dagar (varför hasta?). Eller bli basketproffs i en pensionärsliga. Okej?
Jeanne Margaine-Lacroix (1868–1930) var en fransk kläddesigner, och sådana kommer det ju tretton på dussinet. Jättetrist, verkligen.
Men det här är en som vi faktiskt borde kunna namnet på – ungefär som vi kan rabbla de andra design-tjommarna. (Och nu googlar jag de andra som jag borde kunna rabbla. Och fastnar på en fransk ingenjör som uppf… nej, det var inte honom vi skulle prata om nu.)
Genom tiderna har vi människor spökat ut oss i buktande blygdkapslar, silkiga strumpor, pudrade peruker, krångliga korsetter och prasslande pipkragar.
Den pipkrage som kallades kvarnhjul.
I modern tid har vi på 100 år gått från att till vardags inte visa ett enda dugg av kvinnokroppen till att gå på galafest i kortkort med magen bar. Eller så här avklätt, fast med tyg:
Jennifer Lopez 2000.Béyonce 2015.
En av framtidstänkarna runt förra sekelskiftet var nyss nämnda Jeanne Margaine-Lacroix, som hade tröttnat på (eller kanske bara hade fått en rolig idé?) de tunga, stora, långa, pyntade schabraken till klänningar som särskilt de övre klasserna klädde sig i. Så här såg man ut på gatan 1906 i …
… Storbritannien …… och Frankrike.
Men designern Jeanne Margaine-Lacroix hade börjat experimentera med tunnare och mer elastiska tyger och korsetter som inte var så bängliga. Den 15 maj 1908 anlitade hon tre mannekänger, som fick uppdraget att gå på promenad i de nydesignade underverken.
– Men dom är ju halvnakna! Och visar nästan brösten! Monstruöst är vad det är! sa tydligen människorna runt de tre kvinnorna. (Skrev i alla fall tidningarna, som naturligtvis rapporterade om skandalen.)
Klänningarna ovan, som var blåa, vita och bruna, skapade kaos på Longchamps kapplöpningsbana där kvinnorna promenerade fram och tillbaka under flera timmar.
Men … hade jag sett bilden utan att veta vad det handlade om, hade jag faktiskt inte sett något annorlunda med mitt relativt otränade modeöga. Vad det förvånade folket i Paris såg denna vårdag, var att det ju inte fanns plats till underkläder! I alla fall inte underkläder som de var vana vid: bastant korsett, underkjol och särk (nästan som ett nattlinne). I ett huj satte alla kläddesignerna i Paris igång att skapa det ena moderna plagget efter det andra. Kvinnorna blev överlyckliga och sades ha längtat efter ett nytt mode i flera årtionden.
Senare under 1908, men på samma kapplöpningsbana: brallor! På kvinnor! (Man vet dock inte vem som har designat dem.)Margaine-Lacroix-modeller i Parc de Vincennes (mars 1910), iklädda ”jupe-culotte” – alltså nästan långbyxor.
En brittisk klädhistoriker vid namn Susie Ralph har gett sig sjutton på att Jeanne Margaine-Lacroix ska få beröm och ära för det hon lyckades med – att få bort det viktorianska tramset och komma fram till det finfina flappermodet på 1920-talet.
Jeanne Margaine-Lacroix i Sydfrankrike med sina två barnbarn 1924.
Nu har jag läst på lite eftersom jag ju tycker att det ser ut att sitta en timglasformande korsett under de där revolutionerande klänningarna från 1908 – och jodå, något slags hopdragande funktion hade de. Men de var mycket, mycket mindre åtsittande än de tidigare korsetterna, som förutom revben, tarmar och lungor även klämde in massa underkläder. Poängen med de ”nya” klänningarna var att de skulle
vara bekvämare
inte markera midjan lika mycket
låta höfter och rumpa puta mindre
vara hypersexiga.
Ni som är intresserade av fler bilder, kan googla på Susie Ralph och Jeanne Margaine-Lacroix. Äh, jag gör det åt er: klicka!
Min pappa brukar berätta om när hans släkting Anders var en liten, liten palt som nyss hade börjat prata treordsmeningar.
Anders låg och sov i sin säng en morgon när min pappa med syskon och föräldrar kom och hälsade på Skön-Ingeborg, som var Anders mamma och pappas kusin. De fick i uppdrag att gå in och väcka den lille. När de tände lampan och hälsade gomorron svarade han glatt:
– Nu kommer släkten!
Alla blev förstås vederbörligen imponerade. Dock visade det sig att det handlade om lampknappen, som han omväxlande kallade för ”tänden” och ”släckten”.
Men det var ju inte det jag ville skriva om, utan om ”belysning genom tiderna”. Det låter sig inte göras i en handvändning, så här har det minsann googlats. Om vi tar det från stenåldern, ser belysningslistan ut så här:
Stockvedsbrasor lyste upp och värmde så länge elden inte släcktes.
Mindre skålformade stenar (och liknande) agerade eldhållare.
Det som vi idag kallar stearinljus uppfanns, även om de då var mer av vax eller talg. (3000 f.Kr.)
Ett slags fotogenlampa med valfett som bränsle såg dagens ljus. (800-talet)
Och så famlade vi oss fram i halvdunkel och valde att sova när det faktiskt var nattsvart eftersom det var mer praktiskt så. (Förutom att vi under en period tydligen var vakna ett par timmar mitt i mörkret.)
Man satt på 1700-talet i oljelampans skumrask tills William Murdoch (som inte verkar vara släkt med Jerry Halls blivande man Rupert) 1792 uppfann gaslampor, som jag inte har någon annan relation till än att det ju var fasligt synd om Ingrid Bergman i den där filmen.
Så kom då 1800-talet, när uppfinnarna sprang ett uppfinnarlopp som vore det finalen på 1 500 meter i OS 1984.
– Jag har uppfunnit världens bästa fotogenlampa!
– Nähe, för jag var först!
– Nu tar jag patent på den här glasbubblan som man kan kalla ”bulb”!
– Jag med! Min är annorlunda och bättre!
– Hellooo, jag heter Edison och jag har uppfunnit glödlampan i detta nådens år 1879.
– Men näää, jag då! Jag har förbättrat fotogenlampan!
– Ursäkta, men här kommer jag och är längre än allihop och smartare än alla och jag kan uppfinna vad som helst, även internet. Kalla mig Tesla. Som bilen dårå.
(Eventuella anakronismprotester emottages i tre exemplar uppe vid stora eken kl. 00:25.)
Thomas Edison, Nikola Tesla och George Westinghouse hette de tre främsta lamp- och elektricitetsgubbarna i slutet av 1800-talet och det är väl ungefär som det alltid är: konkurrens och tävlan skapar stordåd. (Microsoft mot Apple, USA mot Sovjet, basket mot handbo… nej, kanske inte det, nä.)
https://youtu.be/mkdBxZsYG8I?t=23m10s
(Intressant dokumentär om filmskapande. Jag har ställt in så att filmen startar på ett roligt ställe, ni behöver bara titta i en halvminut.)
Så kom 1900-talet och teatrarna och gatorna och hemmen utrustades alltmer med elektricitet och glödlampor i rummen. Chaplin använde ”kalkljus” när han filmade, som jag tyvärr inte heller har någon relation till. Huga, det verkar krångligt: osläckt kalk upphettas i knallgaslåga och ger ett kraftigt sken. Mer information:
”Kalkljusapparaten bestod av en med eter fylld lampa som var kopplad till en syrgassäck och en kalkljusbrännare. Genom korta gummislangar förenades lampan med syrgaskranen på kalkljusbrännaren och med syrgassäcken. Kalkljuslampan krävde en noggrann tillsyn och passning, trycket på syrgassäcken måste vara konstant. […] Kalkljuslampans kranar fordrade en säker manipulation vid tändningen och släckningen av lampan. Särskilt då ljuset släcktes uppstod lätt smällar och oljud, en knallgas som inte sällan skrämde publiken. Knallgasen var ofarlig. Det var kalkljuslampan för övrigt inte, lika litet som acetylengasapparaten. Etervätskan var mycket eldfarlig och borde därför endast påfyllas vid dagsljus.”
Jättejobbigt ju.
Här hemma i det gula, fula huset, har vi i nästan sex år fortsatt med glödlamporna; efter att Stadshotellet i Eskilstuna brann lyckades jag köpa hotellets samlade lamplager.
En hel flyttkartong var det!
Efter glödlamporna kom ju halogenlamporna som ersattes av energilamporna som var små lysrör, som nu har blivit obsoleta eftersom elektronikexperterna har fått upp ögonen för LED, alltså lysdioder. Och vi ska mäta ljusflödet i lumen (lm). Men jag kan inte låta bli att tänka i watt! Jag är en gammal hund som inte kan sitta! Vaddå 15 W = 90 lm, 60W = 720 lm och 100W = 1 300 lm? Å ja ba:
– Alla dom där enheterna får inte plats i huvudet! Dessutom är det ju fel: billiga lampor lyser svagare oavsett siffrorna på lådan och så surrar dom och jag vill inte köpa dyra lampor, uhuuuu!
Och här är vårt glödlampslager idag …
Japp. Vi har vant av oss med att köpa lampor och ryser av obehag nu när de går sönder eftersom en LED-lampsinvestering kostar mer än skjortor på H&M. Dessutom varierar kvaliteten – de dyra lamporna (t.ex. Osrams) ger mer ljus per enhet och de surrar inte. De billiga lamporna (t.ex. Icas, Ikeas och Clas Ohlsons egna märken) är svagare, surrigare och går sönder snabbare. Men de äääär ju så billiga!
Här har vi PH-lamporna i köket, som kräver enorma mängder watt. Den där durkslagslampan däremot lyser alldeles för starkt. (Det är bara att byta, jag vet. Ska göra det. Imorrn.)
Så var det ju även en fransk, en tysk och en italienare som (utan Bellman) gav namn åt volt, ampere och ohm, men dem får jag berätta om en annan dag. Tills vidare kan ni alla läsa om glödlampans återkomst! Yay!
