”Dört” betyder fyra på turkiska.
”Köy” betyder by.
”Gökdelen” betyder skyskrapa.
”Gelebil” betyder på turkiska kunna komma vilket är roligt på så många plan – men det som fascinerar mig är ö:et.
Ö dyker förvisso lika förtjusande upp även i t.ex. estniska och azerbajdzjanska samt ungerska, men nu måste vi tala lite om mannen som (förmodligen) såg till att Ö hamnade i Turkiet. För det var ju en svensk!
Turkiska skrevs ju med det arabiska alfabetet tills president Atatürk 1928 införde det latinska. Vid vår egen stavningsreform 1906 höll folk på att protestera ihjäl sig eftersom ”det var bättre förr” – men hur jag än har letat, har jag inte hittat negativa rubriker från Turkiet och 1928.
(Kanske för att de alla skrevs på arabiska.)
Om man skapar ett nytt alfabet till ett befintligt språk, får man förstås sitta och ljuuuuuda och sschhhhhua och öööööööö:a och klura på vad som passar bäst. Ungefär som när man skriver fonetisk skrift.
– Aha! sa Atatürk och hans kompanjoner. Vi behöver en fonetiker!
– Men han den där trevlige svensken på ambassaden … är inte han språkforskare?
– Jo! Och så synnerligen kunnig i turkiska!
Den som de pratade om var den nyss nämnde Kolmodin, som var en sjuhelsickes begåvad man som kunde många konster och som dessutom var både trevlig och välbelevad. Samt mån om turkarna.
– Ööööh, sa Kolmodin och visade hur man gjorde ett o med två prickar över.
– Den där bokstaven ska vi ha! sa Atatürk.
Och så blev det. Tyvärr är den här historien inte belagd och bevisad samt bekräftad utan bara spridd med brasklapparna vinande i alla källor.
År 1933 dog Johannes Kolmodin plötsligt av en hjärnblödning, som enligt SvD berodde på klimatet:
Ni som tycker om det svenska språket vill säkert försjunka i några gamla ord och långa meningar, så här kommer fortsättningen …
Tihi. ”Gömlek” betyder kjol. Tihi.
Uppdatering den 19 november 2018!
Jag har fått en rättelse av Nahide!
– ”Gömlek” betyder skjorta, inte kjol. Kjol heter ”etek”.
Sååå. Pfuh.
Ö som i Örjan.
Ö kommer efter O i turkiska alfabertet.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Turkiska_alfabetet
O – jag menar förstås Ö – vad röligt!
Hm – öch så lite körr, vilket visst har varit min röll just de sista dagarna: I första bildtexten tycks Kolmodin (Kölmödin) ha levat baklänges då han föddes 1984 söm en annan böktitel.
Nu orkar jag inte mer.
Men jag vill glädja mig åt vad spännande den första tidningstexten är, då den säger att Kolmodin avled av en plötslig hjärnblödning och strax därpå säger att ”Om dödsorsaken är ingenting bekant.” Hur menar de då?
Ja! Vad bra att du också fastnade för det, Annika! (Och korrtack!)
Är det en släkting till han med ”En blömstertid…”?
den söm kömmer?
Jo, Israel var hans förfaders bror. Kan man läsa på wiki.
Ämnar nu hasta till bökhyllan och Ugglan för att förkövra mig. (det är röligt!)
Ni som inte har Ugglan i bokhyllan som Ninja och jag, kan titta här!
Psalmist var han, den gode förfadern Israel med ”Den blomstertid”.
(Skriver jag blott och enbart för att psalmist är ett för mig inte så bekant ord som jag undrar om jag faktiskt har lärt mig nån gång tidigare.)
Tillförordnad dragoman. Jag vill också kalla mig tillförordnad dragoman, vilken helt förtjusande titel det är. Men se, han blev uppenbarligen ordinarie för här säger de att K. var Sveriges siste! Sveriges siste dragoman, alltså. Ooooh. (Öööööh …)
Hm, psalmist … jovars, det är bekant. Fast inte precis med i det aktiva ordförrådet så det är inget jag skulle utbrista i. Nej, ”Hallå, din gamle psalmist!” känns inte helt naturligt.
Åh, ni har väl varit på Historiska museet och plockat upp er egna kopia av den turkisk-svenska ordboken så att ni förstår hur mycket turkiska ni egentligen kan!
Äsch, tappade bort ett a eller så, hamnade i limbo (0).
Limbö, Dieva. Ö känner vi ökenråttor starkt för.
Psalmist är väl en titel som man oftast hör i bibliska sammanhang, alltså nån som hittade på bitarna i Psaltaren.
Jag har jobbat på en lite förskräcklig TV-sak från TV4:s barndom där Gert Fylking spelade en ”Flerfaldigt premierad palmist”. Jag minns inte något s men hans gärning var väldigt långt ifrån psalmer. Någon som förstår vad han sysslade med?
Han spådde i handflatan.
Han var arborist på de sydliga breddgraderna.
Niklasses Fylking-palmist klingade så underligt bekant. Och se på fan!
(Jag säger då det. VARFÖR samlar min hjärna på sånt vetande och inte istället på sekundmeterkorrekta uttryck?)
Oj! Helst spådde han i lite mer än handflatorna … (Ungefär som jag minns Fylking själv. Vid den tiden hade han tre barn med fyra fruar ungefär.)
Herrskapet Kolmodin och pastorn är tydligen mitt uppe i vårstädningen. Frun har hand om sopskyffeln och alla har mysko och fullständigt oanvänbara borstar. Samt städrockar.
Alla som så gärna vill påpeka att M. Poirot i så fall också brukade vårstäda när han befann sig i de där trakterna tycker jag kan hålla inne med just den kommentaren.
Ja, nä, jag vet inte … den här veckan är mataffärens torskrygg inte nyfångad utan färsk på alldeles normalt vis (jag gissar att någon sa till den som lämnar in annonsunderlag att det är bra att tänka sig för), men nu läser jag i Aftonbladdret onlajn att Coop har en produkt kallad listeriakorv. Vad blir det härnäst? Pestpesto?
Tappade lusten att äta den kycklingfilé jag köpte igår.
http://www.dn.se/ekonomi/smittskyddslakare-at-inte-farsk-kyckling/
Gravad kycklingfilé känns mera avlägset än någonsin.
På tal om konstiga grejer så fick jag en pop-up enligt bild. Det gör att man tänker lite extra.
Gör gryta på filén. Tillräcklig upphettning tar död på bakterier.
OT. Ninjas favoritpasagerare.
Dotterns varma minnesord.
http://www.unt.se/familj/minnesord/hans-rosling-4573304.aspx
Han blir aldrig nånsin OT. Men vilka fina minnesord!
Bakterier i kyckling är väl inget nytt, det är ju bara att hetta upp den tillräckligt, och vem äter rå eller halvrå kyckling?
Fånigt.
Mat är inte, har aldrig varit och kommer inte bli steril. Man får lära sig hantera farorna.
Maj Korner: Lyssna till Örjans kycklingord – han vet mer om mat än många andra!
Har nu läst hela texten om Kolmodin. Och undrar om det inte var bättre förr. (En fråga som jag nästan aldrig ställer och i så fall nästan alltid besvarar med ”nej”.) Men vilket språk! Fantastiska ord, formuleringar och fantastisk meningsbyggnad. Som att vara på ett museum och skåda ett vackert gammalt föremål.
Annan språkkunnig svensk.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Johan_David_%C3%85kerblad
Jag såg just på ett helt annat ställe en fin tanke. Om en romare från antiken skulle köpa kläder idag så skulle enorm förvirring uppstå: ”Hur kan XL vara större än L, det borde ju vara tvärtom!”
Annika: jag fick lära mig klädstorlekarna i skolan. Två gånger. En gång förklarades att S, M och L betydde liten, mellan och stor, vilket jag fann ologiskt. En senare gång fanns de engelska orden med, och då förklarades att S var för damer, M för små herrar, L för större herrar och XL för ännu större herrar, vilket jag fann orättvist.
Är fortfarande efter femton år oviss om groomens klädstorlek.
Annika: Bildade vitsar.
Jag är också osäker om storlek på kläder. Tyvärr mest om mina egna.
På den tiden det bars hatt visste jag ännu mindre. Tror att huvudbonad var storlek 56, eller om det var 37. Skjortor var nog 46. Eller 37. Benbeklädnader tror jag mig veta var nånting med 56 – jag tror att det förekom ett ”C” i sammanhanget. Strumpor brukar alltid passa på något sätt. Är de för små så tar sig tårna ut och skaffar sig luft på egen hand – nej, fot ska det väl vara?
Om vi nu ska dröja vid tårna så är det viktigt att hitta rätt storlek på skodonen. Där har jag ganska väl reda på mig och jag vet att jag ”drar” (det heter tydligen så) 43. Mindre ger tåtäppa och mer ger tåglapp och kipp mellan bakkappa och häl, vilket kan leda till smärtsamt skav. Men det finns ju andra sorters storlekar på skor också nere på ensiffriga tal och delar därav. De där nymodigheterna har jag inte ens försökt förstå mig på.
Men näsdukar kan jag köpa med ljus blick och klar panna. Eller var det klar blick och ljus panna? Finns det bara yta nog för en rejäl fräsning så duger vilken storlek som helst.
Det går väl an om storlekarna är i med siffror eller bokstäver, då har man ju en chans iaf, om man vill. Däremot är det stört omöjligt för mig att veta om det ens är någon idé att gå till den skoaffär som annonserar med ”damstorlekar” och ”herrstorlekar”. För det allra mesta tycker de att damstorlekar slutar med storlek 41 och då är jag rökt eftersom jag har 42. Ett oskick, är vad det är. Att skriva 36-41 är dessutom färre tecken än att skriva damstorlek. Men det är klart, då måste det ju kolla att det stämmer och det är ju jobbigt.
Nu när SG har dragit oss ned till basics, enkannerligen näsdukar, så vill jag citera en bok av Julie Otsuka, ”Vi kom över havet”. Det är japanska kvinnor som kommer till USA för att gifta sej med främlingar i USA, postorderbrudar. Dom hade hört en del om den värld som väntade dom. ”Man snöt sig i smutsiga tygstycken som stoppades tillbaka ner i fickorna bara för att tas fram och användas om och om igen.” Jamen va äckli’t, tänkte jag. It did something to me. Nu satsar jag på pappersnäsdukar och ansiktsservetter.
ÖR: Gamla barndomsgåtan.
”Vad är det bonden slänger, och kungen stoppar i fickan?
Då är jag i gott sällskap då. Åtminstone vad gäller snytetyg.
En fråga som ständigt hemsöker mig när jag ska sova, och dyker upp igen när jag vaknar är denna: Är det ont om Q i turkiska språket?
SOOOM jag har väntat på denna fråga, Skogsgurra!
Svar: ja! (Däremot har de ju både Ç och Ş, som väl kan liknas vid Q med tanke på svansen.)
[…] Ni som inte vill läsa om fotboll, kan kolla vad jag har skrivit om det turkiska alfabetet istället. […]