Den 8 augusti 1945 är det blott två dagar sedan Hiroshima utplånades. Ingen vet då att det även är dagen innan detsamma skulle ske med Nagasaki. Svenska Dagbladets förstasida såg ut så här:
Jane Horney sägs här bestämt vara vid liv (det var hon inte), en dykare har dött och ”metamorfos” är fortfarande ett så allmänt känt ord att det till och med får stå i en rubrik. Inne i tidningen finns en liten notis om ett drunkningstillbud.
Först tänker man ju ”vad fick poliskonstapeln som skyndade till att efter sjukhusbesöket tro att den okände mannen skulle stå kvar?” och ”vad trevligt med poliskonstaplar lite här och där” sedan tänker man ”undrar hur det gick för pojken?”.
Men det vet jag! För det är min morbror, som fortfarande lever i högsta välmåga!
Jag letar vidare och finner min morfar (1878–1960) i en bokrecension eftersom han förutom att vara matematiker även var musiker och Bachkännare. Förvånat inser jag att det finns något som heter ”problemet Bach” och att man förr kunde köpa levande braxen och att de minsann var jätteslarviga med versalerna redan då. (De som skrev. Inte braxen.)
Min mormor (1902–91) var arg på Televerket, och fick 14 oktober 1961 in en oerhört lång insändare om tingens beskaffelse eftersom hon var bekymrad över de anställdas situation. Här är sista stycket:
Det är alldeles fantastiskt och underbart. Jag hittade mina föräldrars förlovning och giftemål, min egen födelseannons och pappas alla radioprogram (Vetandets värld) samt en notis om lillasyster Orangeluvans och min enorma sajt om Sveriges alla loppisar – ”Begagnatguiden” – som beskrivs så här 1998:
” …den datorburna Begagnat-sidan på internet …”
Broder Jakobs äventyr som slutade med final i Vi i femman 1978 syns blott på detta vis:
Först efter ett par timmars läsande kom jag på att jag ju borde leta efter mig själv också …
Däremot minns jag mycket väl när jag skrev och berättade om min synestesi och SvD kallade mig ”Lotta”. Som visste de att jag verkligen hatar att bli kallad just det.
Jag ryser, skakar av mig Lotta-obehaget och söker på ”basketboll”. Och si. Den 5 november 1937 inleds en månad med basketartiklar. Den nya sporten är fantastisk, det förstår alla.
Efter matchen kommer ett referat som hyllar basketen som sport så till den milda grad att jag blir alldeles rörd. Men journalisten kommer även med ett förslag …
Tempora mutantur nos et mutamur in illis.
Och nu till reklaminslaget: rusa åstad och skaffa abonnemang så att även ni får frossa i gamla gulnade tidningssidor! Det är tyvärr lika BNP-saboterande som en viss Julkalender, men SvD:s arkiv är alltså totalt ljuvligt på alla sätt och vis. (Och någon borde ge mig provision för alla nya abonnenter idag.)
Berätta vad ni hittar!
De där korgbollsspelande amerikanerna, de var allt Fassan och såg.
Otrooooligt skickliga var omdömet.
Bach kan förvisso ses som ett problem om man har fått för sig att man måste förstå precis allt i hans musik.
Tjosan! Jag hittade min födelseannons.
Nu även mormors dödsannons. Den knapphändiga texten i den säger mer än tusen ord. Det enda namn som finns i den, t.ex, är hennes. ’Nuff said.
Farmors, däremot, var mer innerlig och personlig. Full med namn, värme och ett favoritcitat.
Annars tycker jag nog allt att SvD kunde ha skruvat lite på inställningarna och tagit bort patineringen till förmån för läsbarheten på de äldre artiklarna.
Visst har siffrorna färger, Lotten. Och det intressanta är att din övertygelse stämmer bra med den internationella färgkoden för resistans.
https://romelblog.files.wordpress.com/2012/09/resistor_color_code.jpg
För baaarnens skull! https://www.youtube.com/watch?v=JLDzjSy5DxY
Det är mer än siffror som har färg. Bokstäver, dagar, namn, smaker osv.
Ingen Dylan till Nobelpriset
http://ekuriren.se/kulturnoje/ttkultur/1.4530218-just-nu-dylan-kommer-inte
Jag använder denna och liknande tjänster nästan dagligen i mitt arbete, och ändå har det inte slagit mig att jag skulle kunna söka på egna roliga grejer! Ojoj.
Vad jag gör är förresten att kontrollera belägg på ords användning och se att citat stämmer och så där. Man kan ju också leta efter tidiga förekomster av vissa ord. Det går också bra på http://tidningar.kb.se/ fast eftersom den är fritt tillgänglig får man av upphovsrättsskäl i stället bara titta på tidningssidorna från de riktigt gamla tidningarna där.
Tidigare har tidningsbelägg varit extra krångliga att kontrollera, eftersom man alltid har varit tvungen att gå till universitetsbiblioteket (UB) och krångla sig igenom en massa mikrofilmer (vilket i och för sig är kul att ha hunnit få vara med om), alternativt beställa fram enormt spröda gamla tidningslägg, för att verkligen kunna kolla upp sidnummer och andra livsviktigheter. Men nu finns plötsligt både DN:s och SvD:s arkiv på nätet, och för varje vecka dyker allt mer upp digitaliserat, så snart behöver ingen röra sig ur fläcken mer. Tur att vi åtminstone har fått höj- och sänkbara skrivbord!
Känner ni till Litteraturbanken, förresten?
Ursäkta att jag ramlar in och bara pladdrar på så här. Men Lotten tryckte på folkbildnings- och reklamknappen, så då var jag så illa tvungen att låta bli att hejda mig.
Oj, skulle man förresten inte nämna Litteraturbanken ett par veckor före december? Eller är det snarare där alla hänger och läser på nu? Jag har ju liksom missat kommentarerna i några år nu, så jag har lite att ta igen.
Det kanske man inte skulle, men rackarns bra att du inte brydde dig om det. majlis.
Jag är allt lite avundsjuk på er som har färgglada siffror. Likaväl som jag är avundsjuk på de som minns sina drömmar.
Det enda jag har är en karta, eller en väg, för siffrorna. Kringelikrokig upp till 29 sen blir den mer regelbunden.
Självklart ska alla båsister känna till Litteraturbanken! Bra, Flinn!
Men Maj Korner, det är också synestesi, med en karta eller väg för sifferraden.
Jag har ingen synestesi alls. Alla mina bokstävlar och alla mina nuffror är enbart sig själva, helt och hållet sig själva, sig själva nock. Ack ja.
Men när, o när, ska jag ha tid med tidningslägg och litteraturbanker? (Litteraturbankar: fiktiva flodstränder och järnvägsbottnar.)
Puh!
DNs arkiv är inte så tokigt det heller. Naturligtvis borde man ha tillgång till båda, så man kan jämföra.
Visst är ”ett rivande bollspel” ett lite udda sätt att beskriva basket?
Nä, inte då, för då var rivigt ett modeord.
Ett rivigt fruntimmer trillexempel kunde man skriva.
https://goo.gl/images/LjX2tU
Här ska det nu ligga en bild på en mola med basketspelare som motiv. Vad är då en mola,undrar ni. Låt mej berätta: I går var vi på äventyr, min trogne följeslagare Lille Maken och jag. Vi reste till Sundbyberg för att besöka Marabouparkens konsthall och höra på ett föredrag om molas. Molas är textila konstverk utförda i inverterad applikationsteknik. Det är en specialitet hos en indianstam på en ö i Panamá. Vi har själv några några molas och tror ni inte att den snobbige Lille M. har skjortor med molasdekor! Nu fick vi veta en hel del om molastraditionen och vi fick själva göra en mola! Börja på en mola, i alla fall. Helt utmattade stannade vi kvar i Sumpan och åt middag på en restaurang i en gammal kabelverkstad. Vi kände oss som turister.
Länkens mola har basketspelare som motiv. Ytterst ovanligt. Goggla på ”molas” så får ni se andra, mera traditionella motiv.
Det var en rivig basketmola!
Här kommer mera rivande från 1937!
Och nu kan jag inte låta bli att visa er ännu en liten snutt i artikeln om basketen: ”himlastormande hopp”!
(Alla bilder är små, men klickbara.)
Sportjournalistikens målande språk är inte något nytt.
”Ett rivigt bollspel” hade jag kanske inte reagerat så värst på, men ”rivande” känns fortfarande ganska märkligt.
Ja, det kan jag förstå, men jag hör ju liksom Fassan snacka, och jo, han hade kunnat säga ’rivande’.
SAOL 13 uppl. (2006) har ju uppslagsordet t.o.m. med ordförklaring:
rivande adj. oböjl. • ⟨åld.⟩ en r. karl energisk, driftig
Även i SAOB förstås, artikeln riva v. 2, XVIII. 6), men där hinner jag inte kopiera och formatera mer än:
I dagens (fotbolls-)match överraskade Köping med ett snabbt och rivande spel. IdrBl. 1924, nr 74, s. 10.
Se även VII. 2).
Nästa veckans radioprat om det fantastiska, svenska språket kommer definitivt att innehålla några meningar om ”rivande”.
Åsså tror vi oss veta varifrån ordet rivstart kommer?
SAOB:s äldsta belägg för rivstart är ur just SvD, 1953.
NE har samma årtal, men ingen källa, så det är nog SvD det också. Om det inte är hämtat från SAOB, förstås. Exemplen är dock icke desamma.
En snabbkoll i dagstidningsdatabasen ger ett belägg på rivstart i DN 1948 också, men användningen tycks ha tagit fart i mitten av 1950-talet.
NE:s svenska ordbok (och SO från 2009 som bygger på den) har ofta fått sina förstabelägg från SAOB:s material, men för så här moderna ord går det ju förstås lättare att hitta flera från samma år.
Sitter och ler lyckligt åt att det finns folk som citerar SAOB. Och som vet vad som är vad! Iiiiih!
Passa på nu, alla som har frågor om SAOB! Flinn är superspecialist!
Lotta! Då måste ju DDM heta August. Inte sant?
Och August var ju exakt vad han hette som skrev om en Djefla Man. Jag anar ett djupare samband än ögat ser.
På tal om Q&M – jag brukar vanligen kunna se om en skribent är av Q eller M-kön. Men i Fallet Flinn vacklar jag. Lite lutar det åt Q. Men det är ju rätt mycket M, också.
Och själv tycker jag att det är så uppenbart. Men det gläder mig, Skogsgurra. Alltid lika roligt att få vara mystisk ett slag.
Och Lotten, så bråttom är det inte. Jag lär förhoppningsvis bli mer specialiserad ju längre man väntar.
Efter att bloggen under lång tid var put väck (se bild), har det nu hampat sig så att jag (det här är verkligen JAG) inte kan logga in och därför inte är blå och snygg och heller inte kan lägga ut nytt inlägg.
Jag jobbar på’t!
Jag har sett ett nytt (nåja, gammalt grekiskt) ord segla upp i den US-Amerikanska politiska debatten: kakistocracy. Måhända seglar det in i nästa års nyordslista 🙂 Ska vi kalla det kakistokrati på svenska?
Lotten Bergman november 18, 2016 kl. 13:43.
Äh försök inte, vi vet att du inte är du utan någon annan du.
LL99, helt rätt, int’ går vi på att du är du om hä int’ ä blått, inte.
Då vet vi att hä ä som bara nåt lurt me’t.
Ja, Lotten skulle aldrig skriva put väck. Det skulle hon inte. Du är avslöjad, du oblå.
Det skulle hon aldrig göra. Lotten är put väck helt enkelt.
LÄMNA TEBAKS VÅR LOTT, OBLÅDÅGA!!
Värst vad det dräller av synesteter här. Jag har tyvärr inte heller några såna talanger. Men en mej närstående person har det, och började prata om det redan i 2½-årsåldern. Jag fattade ingenting förrän jag läste en artikel om det ungefär ett halvår senare och köpte sen en bok av samma författare. Mycket spännande. Hon ”ser” (eller såg kanske, det är inte lika uttalat nu fast det är kanske bara är tonårens ovilja att vara speciell) det mesta i färger. Det ni skriver om här ovan, men även toner och musik. Det sista gör mej mest avundsjuk. Hon sa en gång när hon följde mej på en körkonsert då hon var tre-fyra år nånting: ”Mamma det är så vackert när alla färgerna blandas” och jag gissar att det var stämsången som blev till ett konstverk i hennes huvud. Det skulle jag verkligen önska att jag kunde ”se”.
Hon hade helt rätt, det är vackert när färgerna blandas. Särskilt som det finns färger i huvudet som inte finns utanför.
Intensiteten i synestesi kan variera beroende på hur man mår, och man kan också till en del stänga av eller ignorera den.
Sen är det så att det inte bara är så att allt blir färger, men det är nog det vanligaste. Alla sinnesförnimmelser kan blandas, musik kan ha smak, färger lukt, synintryck kännas på huden, minnet ge synintryck, möjligheterna är oändliga.
Jag har inte bara siffror som en krånglig väg, utan även tiden syns. Olika beroende på hur långt spann jag tänker på eller om det är framåt eller bakåt.
Tänk framåt, Ninja!
Jadå, det gör jag!
Och i framtiden ser jag att det inte dröjer länge förrän det vänder och ljusnar.
I onsdags var jag på meditationsmässa och då rann följande upp i mitt sinne;
Hör kyrkklockan slå, genom årtusenden som gått
hör kyrkklockan slå, eka i tiden som gått
för livet som gått, för livet som kommer
Kommer ur livet som fångats av kyrkklockans klang
buren av klang som ekar genom tiden
in i evigheten, här och nu
Tiden brister, evigheten stannar
ögonblicket brister oändligen sakta,
faller sakta till den långsamma regnbågens lyra
Faller i min hand,
som sluter sig om evigheten
och låter honom stanna där.
Håll ut.
Så bra att få initierad information om synestesi, Ninja, tack för det. Hon som står mej nära pratar inte så gärna om det sen hon lämnade barnaåren.
Tack också för dina fina ord, tar dem till mej.
I’m in! Jag finns!
Det är bra att ni inte litar på den där oblåa Lotten. Jag misstänker att det är hon som fuskar på nåt sätt.
(Blogginlägget som jag höll på med när allt kraschade är däremot puts väck. Och nu måste jag iväg! Återkommer! Blå!)
Ninja i Poetrike. Fantastiskt.
Själv kan jag som sagt inte synestesera, men jag kan korrekturläsa konsertlokaler. Märker jag.
Vi var på den här föreställningen tidigare i kväll, i det alldeles alldeles pinfärskt jähättenya kultur- och skolhuset i Askersund. Härligt hus. Härlig evenemangslokal.
Men. Vi satt på rad 6, platserna 9 och 10. Men oooh, det blev stor förvirring under en sekund eller två när vi skulle söka våra platser, för vi ögonräknade ”6 — 7 — 8 — 6 — vabahaaa? Oh titta, sen är det 10!” Jajamensan, den som hade till uppgift att fästa nummerskyltarna under sätena har lyckats vända upp och ner på skylten 9!
Va ballt, Annika, det är sånt man bara sett på film. Och vilken konsert ni var på, låter helt fantastiskt.
Lät fantastiskt var vad det gjorde. Abbans vilken tjej att spela cello. Och det gjorde hon med små, små händer … Vi blev alldeles förtrollade av hennes fingersättning med de små, små händerna och de skira, skira, tunna, tunna fingrarna, och de LJUD hon kunde åstadkomma! Under rätt omständigheter känns cellospel i och under bröstbenet. Jo. Wow. (Musiken hon spelade var specialskriven för henne, och detta var andra gången någonsin den framfördes för publik! Uruppförande ägde rum i går, i Örebro.)
Cello är ett makalöst instriument. Har en god vän som har två cellister i familjen. Båda döttrarna studerar vid Köpenhamns musikaliska akademi, och när man är hemma hos dem och hör dem spela någon gång, det är helt magiskt.
Vilket får min skabrösa sida att ge sig tillkänna. Den berömde demondirigenten var inte alldeles nöjd med den kvinnliga cellistens prestationer: Madame – ni har, mellan era ben, ett fantastiskt instrument som kan bringa glädje åt tusentals människor. Och allt ni gör är att klia det.
Ska bara meddela att jag 1) är hemma 2) uppskattar skabrösa sidor.
På tal om …
Men …
Alltså …
Vem var det som skrev en tämmeligen fräck dikt för några århundraden sedan, med slutklämmen ”Min vän är en viol di gamba”? Vad? Den går ju’nte ens att goooooogla, tycks det mig. Hmpf.
Ska jag behöva gå och bläddra i gamla antologier?
AAAAANNIKAAA! Jag hittade gamban!
http://litteraturbanken.se/#!/sok?fras=gamba
Tack! Stiernhielm — mannen vars namn jag alltid har velat uttala exakt som det stavas, jag vet icke varför.
Den stora frågan är var jag har texten, här hemma (i Banken hittade jag den nu), för den står inte i Svensk dikt, som jag trodde.
**säger strängt åt sig själv att inte vara så enfaldig**
Ja, just det, om någon mer än jag vill läsa dikten så står den hääääär. Gamla snuskiga Georg. Heh.
**slarvmaja**
Blev det spännande nu? Tänkte Lotten länka just precis exakt när jag skickade länk? Kommer den efter?
**ding ding kling kling ping ping**
Bra Annika!
Spring åstad, Skogsgurra. Det är jättekul!
Och där försvann den blåa lilla rutan!
Jag tror jag råkade titta in bakom kulisserna liksom.
Heeelt obegripligt för den som inte var här.
Ja titta!
Man kan även ignorera mina senaste kommentarer.
Annika: Jag kom liiiite efter dig och tänkte att då skulle du faktiskt få vinna. Alltså raderade jag mig själv till allas gagn.
Jag vinnde, hurra hurra!
Lille Maken spelar cello. Vilket sexigt instrument. Så fort der ska hetta till lite på film så nog är det cellomusik som hörs i bakgrunden, har ni tänkt på det?
Ja, jag har tänkt på det, och tycker att det är ganska självklart, eftersom cellon kan förmås att låta på så många olika sätt.
Jag reagerade på att det i båset ofta förekommande efternamnet Englund även förekommer i Lottens släkt.
Är det samma släkt?
Nej, det är det tyvärr inte. (Mina englundare är faktiskt två olika släkter – både mormor och morfar hette Englund innan de gifte sig.)