Hoppa till innehåll

Etikett: glädje

Om det blir november

Här kommer en rolig dikt, skapad av min numera stupade Olle Bergman redan 2007.

Om det blir november

Mörkret största hotet, kryp på golvet
Om
det blir november tar det bara ett par minuter innan mörkret fyller
din bostad. Mörkret är det största hotet när det är november. Den
innehåller
ämnen som söver och kväver samtidigt som den gör det svårt att
orientera sig. Mörkret är kallt och brer ut sig. Nere vid golvet
under mörkret kan du se bättre och andas lättare, kryp därför ut
under mörkret.

Utrymningsplan
Gör en utrymningsplan hemma. Hur tar vi oss ut om det blir
november?
Behöver vi stegar eller linor för att komma därifrån? Se till att det
alltid
finns minst två vägar ut och bestäm en samlingsplats till våren.

Med tanke på mitt nya liv som änka, bävar jag för november. Denna bävan är såpass tung att jag ber alla omkring mig om hjälp att hitta på sånt som gör livet lättare att leva när man befinner sig i den mörka säck som den elfte månaden ju är. Alla är överens om att stearinljus, te, soffa, filt, film och bok är kombon som löser de flesta problem – men många påpekar också att mitt inställning till just månaden november är bortitok fel och alldeles för negativ.

Ålrajt.

Faktum är att vintern är kall, mörk och blöt. Då utgår jag från att det blir dystert, tråkigt och deprimerande. Kan jag intala mig att vår långa vinter istället är mysig, magisk och terapeutiskt helande samt att november ju är månaden som är bäst på att vara just det: mysig, magisk och helande?

Hahahahahaaa. Näpp!

”Min novemberångest är en risig skog, där deppiga människor skrika. Stoltare ödemark finner du nog; men det skiter jag i …” (Fritt efter Per Lagerkvist).

Men i förra kommentatorsbåset dök det plötsligt upp roliga tankevurpor, som fick mig på ett strålande humör. Plötsligt såg jag positivismen som en möjlig väg framåt.

Symbolisk bild: Nybroplan i Stockholm lyser grönt!

Så här skrev Karin:
”Lättad över nybesiktigad och godkänd bil. Och jag är särskilt nöjd med att jag inte följde min första impuls när jag såg på kartan att det är promenadavstånd till den aktuella bilprovningen. ’Så bra, då kan jag ju gå dit!’ Tänkte jag, men tänkte igen och tog bilen.”

Båthuspernilla:
”En tankevurpa liknande den att promenera till bilprovningen gjorde jag när jag satt bakom ratten och högt funderade över hur tusan en blind bilförare skulle hitta bland alla knappar på panelen i mittkonsolen när de inte alls var taktila.”

Dina:
”Som när jag letar efter mobilen medans jag pratar med någon på´n.”

Ninja i Klockrike:
”Min favorit är fortfarande bussförarkollegan som efter ett långt arbetspass cyklade hemåt och vid den hårt belastade hållplatsen Tussmötevägen stannade till och glodde surt på trafikanterna som inte gjorde ens en tillstymmelse till ansats att kliva ombord. Sen cyklade han vidare mot hemmet …”

Relaterat är min egen otroligt konstiga plan när jag var i 25-årsåldern:
”När jag får barn, ska leksakerna minsann inte ligga på golvet!”

Låtom oss skratta från och med nu ända till december. Då kommer (förhoppningsvis) krafter och kreativitet att vara på topp så att Julkalendern kan publiceras utan avbrott.

Tischorna från december 2023, som fortfarande ligger kvar i en kartong.
Share
26 kommentarer

Eländes elände?

Om prick en vecka vänder det. Dagarna blir kortare.

Mmm, jag vet – det finns nästan inget som är dummare att dra fram precis när vädret sköter sig, när sommarkvällarna  i alla fall är lite halvljumma och tomaterna kostar under 20 kr kilot.

Förutom att sommarn snart är slut, kostar jordgubbarna ju nu 80 kronor litern. Litern? Det är förresten ett jädra sätt att mäta jordgubbar som inte är mosade till syltliknande konsistens. Fem spänn styck hade varit ärligare.

Och så har vi ju grillkolen. Tänk så mycket grillkol som bara ligger där och glöder till ingen nytta när maten är färdiggrillad och man inte har några bananer att lägga på gallret.

”Eländes elände i eländes elände.” (Lars Ekborg 1969.)

Det där här ovan var jag som – färgad av en något negativt lagd kamrat – plötsligt blev alldeles nedslagen. Lite skavsår hade jag minsann om jag riktigt kände efter. Smulorna låg i drivor på köksgolvet. Min kamrat hade inte några ägg hemma ”och så är äggen nästintill oätliga när allt kommer omkring”, sa hon.

Men så hände allt slag i slag under åtta timmar:

1.
Sjuttonåringen satte sig upp i sängen kl 04:14 och kräktes så att det stänkte uppåt tapeterna.

2.
Min cykelkorg gick upp i limningen när jag i den forslade sex pingisbollar och tolv tennisbollar samt ett paket mjölk.

3.
När jag kom in i köket satt en katt på köksbordet och stirrade på en skata som stod i dörröppningen.

4.
Jag klappade ett får.

5.
Jag manglade 28 vita lakan av förkrigskvalitet – köpta på auktion för 200 kr.

Före!
Efter!

Och vet ni att … plötsligt när det inte fanns tid att tänka efter – eller ens ta en bild på mjölkbestänkta bollar som rullar nedför backen – kändes allt som vanligt igen. Sommarn är ju evighetslång, jordgubbarna värda sin vikt i guld och grillkolen ett bra substitut för infravärme när solen går ner.

Och äggen är jättegoda!

 

Min kolesterol-lunch varenda sommardag.
Share
79 kommentarer

Nu äre basketcup

Vid den här tiden på året går Eskilstuna Basket Cup av stapeln – Sveriges största basketcup för ungdomar. Det är helt otroligt och sanslöst konstigt att man kan rådda ihop detta projekt utan att större misstag sker än att

  • några vrickar fötterna
  • några domare somnar gående
  • lag åker till fel hall
  • någon kommer med brorsans basketskor som är för stora
  • någon kommer med syrrans basketskor som är för små
  • vrålande, ilskna coacher blir åthutande av en knävelförsedd baskettant
  • ketchupen tar slut redan till frukosten på andra dagen.

Jag tillbringade hela denna fredag i en liten sekrutthall som faktiskt luktar mögel. Eller som jourhavande vaktmästare sa: ”Äsch, det luktar 1980-tal bara.”

Först installerade vi oss och byggde en sekretariatsplats, sedan byggde vi en kiosk.

Men se så trist den färdiga prislistan blev när jag hade strukit allt som vi inte kunde erbjuda eftersom hallen inte ens har en kokvrå.
Såja. Mycket bättre. Och pedagogiskt.

När matchen mellan Djursholm Indians och Skuru i klassen pojkar födda 2006 skulle ha satt igång, var bara Skuru på plats. Spelarna var uppvärmda och redo, men coachen var orolig eftersom en WO-match är 100 % tråkigare än en riktig match. Killarna ville ju spela, inte vinna med 20–0 utan att bli svettiga.

Plötsligt rasslade det till i entrén, och där kom fyra Djursholmare insläntrande fem minuter efter utsatt matchtid.

– Är ni bara fyra? sa vi.
– Jaa… Det var svårt att hitta hit …
– Okej, vi måste sätta igång matchen nu, så ta på er basketskorna och var redo på uppkast!
– Okej!
– Och ni, Skuru, kan ni gå med på att bara lira med fyra på plan tills de andra från Djursholm kommer?
– Javisst!
– Och ni där, är ni Djursholmscoacher?
– Nä, vi är bara föräldrar.
– Kan ni basket?
– Öööööhhh …
– Bra, nu är ni coacher! UPPKAST!

Matchen satte igång, alla var på lysande humör, alla killarna sprang hej vilt – och så fort fler spelare från Djursholm kom, såg vi till att killarna fick spela fem mot fem istället. Inget gnöl, inget gnäll och inga vrålande coacher trots att ena laget vann stort.

Så skare ju va!

Ett sprillans nytt basketprotokoll, som är så enkelt att vi häpnar åt vår egen finurlighet.
Lika gammal som de här tjejerna var jag redan 1978. Då sprang vi omkring i tygskor utan dämpning och hade små trosor istället för shorts. Ack, stackars oss.
Share
14 kommentarer

Gamla tanten spelar basket

Skivan har hakat upp sig. Jag verkar bara fokusera på 1) basketspel 2) mina värkande knän. Och inte har jag ens förmågan att se ett samband mellan dessa två faktorer; istället fortsätter jag som en envis gris att berätta om hur kul jag har och hur ont det gör.

Därför ska vi idag blott och enbart fokusera på det roliga med en liten bildsafari.

Först ska ni veta att jag spelar i ett lag med tjejer födda 1964 till 1994. Vi heter ”damer B” (till skillnad då från ”damer A”) och alla har spelat basket sedan tonåren. I vanliga fall ser vi på träningarna ut så här:

Ibland hittar vi på nya anfallssystem:

Men oftast lirar vi bara hullerombuller. Idag var jag först på en match i USM, där Eskilstuna Baskets fantastiska killar födda 98–01 lirade sådan här basket:

Bara en liten, liten stund efter att jag hade tagit bilden ovan, for bollen som skjuten ur en basketkanon rakt in i ansiktet på mig så att jag slog huvudet i väggen bakom. (Bilden blev jag tvungen att göra svart-vit för överläppen gick ju i en läskig lila-svullen nyans som ingen mår bra av att se.)

Fläskläpp fram, bula bak.

Denna bedrift skröt jag förstås våldsamt om, varför Sjuttonåringen skrev till hela familjen:

Japp, två timmar senare var det uppkast för damer B i Örebro (en timme hemifrån). Vi var på grund av skador, jobb, brist på barnvakter och jätteförkylningar bara sex spelare, vilket brukar betyda att man gör sitt bästa samt försöker att inte skada sig och framför allt inte bli utfoulad. (Vi har spelat matcher där vi har fått avsluta med tre man på plan, och det är inte alls roligt.)

Här står jag och funderar på om jag ska finta och gå förbi eller skjuta … eller passa till en medspelare som är snabb som en iller.

Våra motståndare var pilsnabba 19-åringar med faslig massa spring i benen. Men vi hade liksom mer muskler och rutin, så vi hängde med bra. I halvtid ledde till och med lite grann, så vi var rätt nöjda. Men ganska trötta.

Och här spelar jag försvar – kolla, jag böjer till och med på benen!
Här har alla fullt fokus på att vi ska skjuta straffar … utan jag, som verkar vara ute på en promenad utan den blekaste aning om vad jag egentligen borde göra.

När det var en halvminut kvar, fanns det massa taktiska genidrag att ta till. Jag hade bytt ut mig själv för att begära time-out vid rätt tillfälle och avgöra huruvida vi skulle foula med flit, ta skott eller gå på korgen eller något annat. (Det här är jag inte speciellt bra på, men jag har ju varit med så länge att jag faktiskt tänker bättre än jag springer.) Att det var så viktigt att göra rätt just nuuu, berodde på att vi bara låg under med ett enda poäng.

”Men det var ju klart att vi kommer att förlora – man kan inte vara sex spelare och vinna mot ungtuppar!” Tänkte jag, men försökte ändå vara så listig som möjligt i min coachning. Då skedde detta:

  • Med 7 sekunder kvar snodde vi bollen. Ett långpass gick mot den spelare som var närmast korgen. Hon tog bollen, dribblade mot korgen, sköt och … missade.
  • Med 2 sekunder kvar tog vår bäste hoppare returen under korgen.
  • Med 1 sekund kvar, lyckades hon skjuta.
  • Precis när slutsignalen ljöd, gick bollen i korgen.
Sex hjätar gjorde sammanlagt 66 poäng!

Vi vann alltså med ett enda poäng!

Nu skulle man ju kunna göra mer nytta genom att fokusera mer på världsfreden, Trumpamerikat, svältande barn, ledsna människor, miljöförstöringen eller kanske till och med vädret – men det ska jag göra en annan dag.

Avslutningsvis (nu ska ni slippa mitt baskettjat ett tag) får ni se vår lilla video som vi gjorde efter förra vinsten, när vi var hela nio spelare.

DUNK!

Share
52 kommentarer

Domedags-Lotten

Här springer man omkring och hurrar och tjoar över sommaren och lifvet samt barnen och basketbollarna, och så slår det mig plötsligt att jag faktiskt måste vara dum i huvudet, naiv och oseriös.

lessnabeatlar
Plötsligt passande sinnesstämning.

Jag har ju ont i foten, sommaren är snart slut, de spränger handgranater i Malmö, två personer blev halshuggna på Ikea, alla är arga på alla som tycker annorlunda än de själva, några jobbar för mycket medan andra jobbar för lite, bilarna smutsar ner, cyklar är så himla stöldbegärliga och så stjäl tjyvarna koppar från SJ/Banverket så att jag kommer för sent till allt möjligt ideligen och hela tiden.

Så då slutade jag att springa omkring och vara glad. Såpass att jag inte ens hann blogga om det igår förrän det hade gått en hel dag med funderingar över eländes elände och slöjtvång och slöjförbud och åsiktskorridorer och bantningstips i receptavdelningen samt motorgräsklippare till kroppsbyggare.

Men det gick över. Skulle bara tala om det. Livet är en fest. Rulla in en boll och låt den rulla. Vi borde alla köpa oss en tyrolerhatt.

Share
75 kommentarer

Personnummerinnehavare Lopez!

bildFör en knapp månad sedan berättade jag om trasslet med att få ett personnummer trots att det handlar om inflytt från ett EU-land, samboskap, förlovning, försörjning, garanter och det fullständigt obegripliga i att man kan köpa sig ett personnummer för 150 000 kr.

Sedan gick veckorna. Vi gjorde ännu ett besök på Skatteverkets kontor, skaffade ett nytt intyg på jobbet som vikarie på Engelska skolan, betalade ännu lite mer skatt och jag började åka skidor. Förmodligen var det det sistnämnda som gjorde susen, för något annat kan det inte vara: inget annat har nämligen förändrats.

Vi vill förstås inte överklaga beslutet (vilket man kan, man får till och med ett informationsblad om detta i brevet med det nya personnumret), men vi har fortfarande inte 150 000 kr på banken …

bild

Nu blir det personförsäkring och körkort! Vi är så glada och spralliga och livet ter sig plötsligt så ljust och underbart. Jag måste förstås för att inte jinxa detta förmodligen åka skidor resten av livet, men det är smällar man får ta.

herrlaget_trams
Eskilstuna Baskets herrlag förbereder sig för strikt foto och är under tiden inte särskilt strikta. Personnummerinnehavaren sitter längst till vänster.
Share
83 kommentarer

Mina två passioner: bokstäver och idrott

Jag har under årets första vecka fått hjärtsnörp av massa nya och gamla länkar till undersökningar om hur vi ligger till på olika områden, och då mest hur vi i Sverige ligger efter när det gäller matematik och läsförståelse. Men att vi samtidigt är kungar vad gäller ”problemlösning” … som, ehum, alltså inte inbegriper siffror eller bokstäver?

lasutveckl_norden

En av våra bästa kompisar som jobbar väldigt mycket med studenter utomlands – i all världens hörn – har berättat att när det vankas grupparbete, är svenskarna de allra bästa att ha i sin grupp. Inte för att svenskar är bäst på att samarbeta eller för att svenskar tar kommando och delegerar uppgifterna till hela gruppen, utan för att de vet precis vad som behöver göras; svenskarna tar kommando och gör hela uppgiften på egen hand.

grupparbete

(Det underliga är att alla som jag har pratat med om skolans ständiga grupparbeten, berättar samma sak: att just de var de enda som gjorde något. Alla andra i gruppen bara slöade, blev sjuka och led av scenskräck.)

Apropå läsningen: Tjugotvååringen i Lund håller på att bli färdig civilingenjör samtidigt som han är kemisektionens återvalde ordförande. (De har alltså samma ordförande två år i rad, vilket i LTH:s historia aldrig har hänt – ett faktum som den stolta modern inte försitter ett tillfälle att berätta.) Han pluggar just nu inför en ekonomitenta (ty även kemister studerar ekonomi), vilket grabben inte alls är förtjust i. Jag försöker förstå hans aversion, varför han skickade dessa tre textexempel från en gammal tenta som han använder:


 

ekonomitenta

ytterliggare_comicsans

bindestreck

(Klicka så blir bilderna större. Men inte bättre.)


Eftersom jag även får hjärtsnörp av saknade eller extrainsatta mellanslag och citatteckensslöseri samt andra petitesser som stavning, hade jag inte varit i närheten av att klara en sådan tenta. Samtidigt förstår jag ju nu larmrapporterna om att studenterna vid landets universitet inte begriper vad lärarna skriver … Hrrrm.

Samtidigt i en helt annan värld, visar det sig än en gång att för få barn idrottar eller rör ens på sig och att de slutar trots att de egentligen inte vill sluta och att den stora boven är elitsatsningen. Eftersom jag får hjärtsnörp även av sådana nyheter och (som väl nästan alla andra) anser att alla barn och ungdomar borde få idrotta om de vill utan att slås ut för att de t.ex. är kortväxta, storväxta, inte har bollsinne, inte har koordinationen eller finmotoriken eller nåt annat som inte gör dem till vinnare från dag ett, har jag nu kommit på att mitt mål under 2015 är att ge mig ut och debattera

  • bokstavsglädje
  • idrottsglädje.

Okej? (Ooooh, all the really lukrativa idéer som jag kommer med gör vår revisor tokig.)

John Wooden hade många kloka saker att säga om att vinna eller inte vinna.

Share
69 kommentarer

Jag är en nöjd, glad och positiv basketfantast

Ja, är det inte irriterande så säg? Är jag verkligen nöjd, glad och positiv i denna värld som bara hyser krig, bråk, svält, förlustmatcher mot Norge och tjafs om trams och oginheter samt lättja och ilsken frustration? Japp.

Det kan i och för sig gå över på två sekunder om jag tvingas på en ersättningsbuss för försvunna tåg – men just nu är jag så himla nöjd. I dagarna tre ska jag nämligen delta i en basketcup som hålls i Eskilstuna och som sägs ha flest deltagande lag av alla cuper i Sverige: EEM Basketball Cup. (Vi är mycket för engelska inom basketen.) Det är ett ämrans pussel att få alla att spela och bo och få mat och dessutom ha kul. Men det funkar. Ett år fick übertjifen ett paniksamtal klockan halv sex på morgonen. Då hade han sovit i ett par, tre timmar och förväntade sig när han svarade att en baskethall hade brunnit upp, att ett lag hade rymt eller att domarna gjorde myteri. Istället skrek en hysterisk matansvarig dam i luren:

– Vad ska vi göra? Ketchupen är slut!

Igår skrev jag poängprotokoll på tre matcher där två ryssar och en finne turades om att döma. I periodpauserna tuggade de på långa, vita trådar som såg ut som trasiga tubsockor:

Det visade sig vara torkad fisk som heter ”Kalmar”.
Det visade sig vara torkad fisk som heter ”Kalmar”. Alldeles utmärkt smakade trådarna.

Sedan skulle jag vidare till en annan baskethall, så jag packade ihop mina prylar och började fundera på kvällsmat. Lagen som skulle spela värmde upp och allt var i sin ordning – men de nya domarna dök inte upp. Vid en snabbkontroll visade det sig att någon hade gjort fel: var femte match saknades helt i matchschemat! (Märk väl stavningen ”chtsch” i det ordet. Kan vara bra att lägga på minnet.) Då kom en 2,5 meter lång f.d. storspelare gående mot oss där vi stod och skrek med telefonerna klistrade vid öronen, slitande varandras hår.

– Ni behöjver ejn dummare?

(Han heter Chris Grundberg och är amerikan samt f.d. megajättespelare i Elitserien.)

Strax därefter kom en kille som egentligen skulle skriva protokoll – Robin Aziz – och sa att han också kunde döma. Inga problem, sa han bara med ett brett leende. Därefter kom en ung liten tjej och sa att hon hade hört att det saknades folk som kunde skriva protokoll och att det kunde ju hon göra för hon hade minsann inget bättre för sig.

Eftersom det inom basketen är strängt reglerat hur domare sa klä sig, fick jag be de två lagen att godkänna jeansdomarna. Vilket de gjorde. Men vi tyckte alla att det ju såg helt vansinnigt ut.
Eftersom det inom basketen är strängt reglerat hur domare ska klä sig, fick jag be de två lagen att godkänna jeansdomarna. Vilket de gjorde. Men vi tyckte alla att det ju såg helt vansinnigt ut. (Robin signalerar att ett trepoängsförsök har avlossats.)

Väl hemma kollade jag på Sverige–Frankrike i hockey-VM (4–0) (och konstaterade att kommentatorerna uttalade Henri och Gras [hanri] och [grass]) och hann precis börja fundera på hur morgondagens synnerligen besvärliga körschema med barnmatcher, protokoll och allmän närvaro på fem platser samtidigt såg ut, när det ringde. En för mig helt okänd människa sa:

– Hej, du ska ju vara hallvärd imorrn klockan åtta till tolv, men om du vill kan jag ta det passet åt dig – det var så himla roligt idag!

Så ni förstår: det finns fortfarande ideella krafter som glatt rycker in när det kniper. Jag ser med tillförsikt fram mot resten av livet. Jag är glad.

Share
13 kommentarer

Augustis mjältsjuka

Finns det något bättre? Barnen leker vattenkrig!

Jag vandrar omkring med spik i foten och bara säger ”tjosan hejsan” och ”det kunde vara värre” och så springer jag till sjön och så tar jag mig ett dopp och så springer jag hem och tar mig ett par glas vin och mular i mig dyr choklad som nästan dammar i munnen.

Andra sätter sig med armarna om sig själva och säger åck åck åck och mår verkligen pyton eftersom normallivet närmar sig.

Detta är augusti och vi måste alla återvända till vardagen. Vi måste gå till skolan, krypa ner i saltgruvan, vända på slantarna och fundera på vinterdäck. Jag tänker

  • ”hihi, vinterdäck rimmar på vintergäck”
  • ”vad kul att få köpa en massa nya kollegieblock”
  • ”åhå, jag ska laminera barnens schema”
  • ”jag ska banne mig bada ända in i september, må det så hagla på mig”.

Förlåt. Jag är bara glad.

Man kan bli glad även av en helt främmande man som har klätt sig så här i knallvita skor med matchande byxor fastän han inte alls tänker leka Marcel Marceau.
Share
22 kommentarer

Jag är en glad basketspelare

Igår på träningen var vi 16 tjejer. Det är många – så många att man tänker ”äsch, nu måste vi ha många avbytare och får inte spela så mycket”. (Detta kallas egoism.)

Med jämna mellanrum måste jag faktiskt skriva lite om basket. Lay up, screen, hook, uppe på high, bredda spelet, snabba pass, break, ner på base, reverse. Sexton spelare samlas sent en onsdagskväll! Det är ju helt fantastiskt!

Såja. Min basket funkar som gladpiller. Man kan jämföra det med ett sjusärdeles lyckat genomfört schackparti, en perfekt saltomortal eller en färdigstickad tröja. (Alla tre exemplen är tagna från verkligheter långt ifrån min egen verklighet. Jag lärde mig inte att spela schack som liten, är inte särskilt vig och stickade fyra tröjor 1982–83 och ingen sedan dess.)

När vi tränar är det flax, fladder och flams från början till slut – mitt i explosiva ruscher, pass som går perfekt från ena planhalvan till den andra, klockrena trepoängare och brutala blockar. Vi kör så det ryker och svetten stänker, och hela tiden med breda leenden. Laget består av tjejer och kärringar (födda 1960–85) och vi har egentligen bara basketen gemensamt. I pauserna kan det låta så här – spridda repliker i ett surrande sammelsurium:

– Det svider när svetten rinner ner i ögonen.
– Jag har inte ätit sedan lunch.
– Här, ta en banan. Inga protester, öppna munnen.
– Min bästa kompis har plötsligt drabbats av svår diabetes.
– Men min mamma också! Hör här …
– Det svider när svetten rinner ner i ögonen.
– Kolla här vad ditt knäskydd gjorde!
– Men du blöder ju! Vad coolt! Kom ska jag …
– Jag har bestämt mig för att bli lärare.
– Öh, ni fyra som är lärare, kom och applådera!
– Hallå! Det svider när svetten rinner ner i ögonen.
– Och i mitt sår! Kom! Ska vi spela eller ska vi spela?

Och så sätter det igång igen. Jag gillar att spela försvar på dem som är störst, knuffigast och brötigast under korgen. Ibland påminner det lite om handbollsbrottning. Andra tycker bäst om att springa runt, runt och irra omkr… nej, det är visst jag som gör så också. Åter andra tycker bäst om att vråla och skri… ja, nej, det där är också jag. (Springa snabbt, hoppa högt, skjuta snyggt och tänka ut snillrika anfallssystem överlåter jag åt de andra.)

livselixir [lif`s-] subst. ~et, plur. ~, best. plur. ~en
ORDLED: livs–elix-ir-et
• ngt som ger livskraft och livslust: att lura myndigheterna var för honom ett ~
HIST.: sedan 1835; jfr ty. Lebenselixier med samma bet.

Men NE! Vilket dumt och negativt exempel! Att lura myndigheterna! Kom igen, kommentatörer och kommentatöser: vad är er ”basket”?

Uppdatering:
Hej Nationalencyklopedin.
Här kommer ur kommentarerna ett fåtal förslag på livselixir som man kan ha som exempel istället för det som står idag:

Att höra ens egna sånger sjungas av andra, att komma på den perfekta kombinationen av ord, bild och lite humor, att laga invecklad mat till musik, att ligga sked, att mysa mops, att sniffa bäbis, skogspromenader, att simma långt i kallt vatten, att springa, bad, barnen, basketspel, bloggning, dans, ett paket böcker, familjen, fiske vid en norrländsk älv en sen sommarkväll, fotografering, hästar och ridning, hemma-uppvisning i dans, kallsim, konserter, körsång, läsning, långa promenader alldeles ensam längs havet, legobygge, maken och pussar på honom, mellansvensk tallskog med finskuren topografi och en bra kartasamt lätta fötter och doften av ett lätt regn, promenad med kamera, scrapbooking, stickning, tonåringar, träningsvärk, tv-spel och slutligen vindrickning med galna grannar.

Share
31 kommentarer