Vid den här tiden på året går Eskilstuna Basket Cup av stapeln – Sveriges största basketcup för ungdomar. Det är helt otroligt och sanslöst konstigt att man kan rådda ihop detta projekt utan att större misstag sker än att
- några vrickar fötterna
- några domare somnar gående
- lag åker till fel hall
- någon kommer med brorsans basketskor som är för stora
- någon kommer med syrrans basketskor som är för små
- vrålande, ilskna coacher blir åthutande av en knävelförsedd baskettant
- ketchupen tar slut redan till frukosten på andra dagen.
Jag tillbringade hela denna fredag i en liten sekrutthall som faktiskt luktar mögel. Eller som jourhavande vaktmästare sa: ”Äsch, det luktar 1980-tal bara.”
Först installerade vi oss och byggde en sekretariatsplats, sedan byggde vi en kiosk.
När matchen mellan Djursholm Indians och Skuru i klassen pojkar födda 2006 skulle ha satt igång, var bara Skuru på plats. Spelarna var uppvärmda och redo, men coachen var orolig eftersom en WO-match är 100 % tråkigare än en riktig match. Killarna ville ju spela, inte vinna med 20–0 utan att bli svettiga.
Plötsligt rasslade det till i entrén, och där kom fyra Djursholmare insläntrande fem minuter efter utsatt matchtid.
– Är ni bara fyra? sa vi.
– Jaa… Det var svårt att hitta hit …
– Okej, vi måste sätta igång matchen nu, så ta på er basketskorna och var redo på uppkast!
– Okej!
– Och ni, Skuru, kan ni gå med på att bara lira med fyra på plan tills de andra från Djursholm kommer?
– Javisst!
– Och ni där, är ni Djursholmscoacher?
– Nä, vi är bara föräldrar.
– Kan ni basket?
– Öööööhhh …
– Bra, nu är ni coacher! UPPKAST!
Matchen satte igång, alla var på lysande humör, alla killarna sprang hej vilt – och så fort fler spelare från Djursholm kom, såg vi till att killarna fick spela fem mot fem istället. Inget gnöl, inget gnäll och inga vrålande coacher trots att ena laget vann stort.
Så skare ju va!
Vilken bra domare! Var det du?
Funderingar kring inomhussportares klädsel:
Basketspelare har jättestora, knälånga shorts och linne, ganska stort det också. (Boxare har ännu jättestörre shorts, men inget alls på överkroppen.)
Handbolls- och innebandyspelare har ganska vanliga shorts och t-tröja.
Volleybollspelare, kvinnliga, har små små tajta shorts, som korta cykelbyxor utan bakstoppning. Eller som underbrallor. Till detta ett tajt linne. De manliga volleybollspelarna liknar ganska mycket h- och i-spelarna.
Någon i båsets briljanta sällskap kanske kan redogöra för vad i de olika sporternas rörelsemönster som motiverar dessa skillnader i plaggutveckling? Vad skiljer t ex kvinnlig och manlig volleyboll?
Nu kom jag på att jag inte kan förmå mig till att skriva volleybollsspelare med två s. Varför det?
Christer, the Long Distance PT: Nej, replikerna är mina, men domare är jag inte.
Jag har gått alla möjliga utbildningar (coach, sek, domare) inom basket, men domare var jag inte bra på eftersom jag inte kunde låta bli att döma till förmån för the underdog.
Magganini: I feel a blogginlägg coming on. Varför i hela friden klär sig just volleybolltjejerna i så himla små plagg?
Hit me med idéer!
(Sorry, har pratat jättemycket engelska i några dagar.)
Hmm… Jag har nog fastnat i spamfiltret. Och när jag försöker posta igen får jag veta att jag redan postat detta. Well. Försöker på nytt: https://www.bustle.com/articles/171814-what-is-the-2016-olympic-beach-volleyball-dress-code-heres-how-the-rules-have-changed
Vi har ätit oerhörda mängder krabba, räkor, äggost, tårta, kakor och godis. Samt druckit vin, bubbelvatten och kaffe. Är nu ganska dästa. Men vi gick i varje fall en rätt lång promenad före all maten. Imorgon blir det mest bilåkning. Pust.
Äggost har jag aldrig ätit och inte ens varit i närheten av. Skånsk äggakaka däremot. Lite lustigt att äggakakan är en maträtt och äggosten något kak- eller tårtliknande.
Klicka på bilden så syns ännu en bild.
Äggosten:
Jag har ätit äggost en gång, det var på ett bröllop i Bohuslän 1986, så jag kan inte säga att jag kom ihåg smaken, men lite åt ostkakehållet?
Japp, Karin, du hade fastnat i spamfiltret. Men nu kan vi njuta av din länk eftersom du inte gav upp!
Även jag har erfarenhet från de tramsiga baskettrosorna från 70-talet. Vi skulle ha dem för att det var tjejbyxor och vi var tjejer, bara därför. Vi ville inte, de var fula och täta (nån sorts konstmaterial), så när vi gnällt tillräckligt fick vi riktiga shorts. Men så långa som de är idag var de inte på långa vägar.
Visst har du ett bloggämne här, Lotten! Jag har letat vidare om det där med volleybollbikinis, för jag vill minnas att Margareta Winberg gav sig in i den debatten, för sisådär en 15 år sedan. Och mycket riktigt: Under sommarolympiaden 2004 var det några som hade tröttnat på hur spelet återgavs. Nästan 50% av kameravinklarna var bröst- eller rummportätt. Sedan dess har man tydligen ändrat reglerna och under sommarolympiaden i London 2012 var det inget snack om saken. Det var alldeles för kallt för bikini; under kvällsmatcherna spelade några i långärmat och leggings.
Nu äre inte längre basketcup! Jag ska sova ikapp och återkomma med en idrottsklädsutredning!
Nina: Vi kallade våra småbyxor för ”tenson” efter märket på dem.
… och eftersom jag hette ”Lotten Stenson” på den tiden, skrev jag alltid ett S framför loggan …