Det är förstås bara för att jag har så ont i knät (se pilar) som jag just i detta ögonblick dribblar alldeles på tok för högt.
Vi sprang, vi höll humöret uppe och vi kämpade som blådårar och gjorde allt rätt eftersom vi
kastade oss på golvet efter förlupna bollar
inte klagade på domslut (ibland klagar man bara för klagandets skull, vilket är dumt)
sprang på egna returer (= man skjuter och springer in och tar returen själv istället för att stå kvar och beundra sitt skott)
sprang tillbaka i försvar när vi egentligen inte orkade
log mot alla och envar
lyckades jobba ikapp ett underläge.
Vid full tid (efter 4 X 10 minuter effektiv tid, vilket innebär ungefär 90 minuter efter matchstart) stod det 63–63, vilket är ganska många poäng för att vara en division 3-match. Men ingen basketmatch på elitnivå (hrm) får sluta oavgjort, varför det blir 5 minuters förlängning. (Det kan alltså om det vill sig illa bli tio förlängningar – man fortsätter tills något lag har vunnit.) Vi pratade ihop oss och beslutade oss för att vinna.
Pang, tjoff, bom, foul, trill, gnissel, duns (inte dunk), KÄMPA PÅ och massa satta straffar!
Och så förlorade vi ändå med 74–72. Tandagnisslan, buttra miner, svordomar och stamp i golvet följdes av matchanalys, duschprat, omklädningsrumsältning och det gemensamma glädjebeskedet att vi vann de inbördes mötena med 6 poäng. Ha! Pukor och trumpeter, fanfarer och serpentiner!
– Ses imorrn på träningen!
Men varför berättar jag detta? Jo för att mitt i allt förfärliga med en fotbollssupporters död i Helsingborg, så fortsätter idrotten att glädja, förbrödra, utbilda och skapa gemenskap. Jag är liksom alla andra förskräckt och bedrövad efter att ha följt det alldeles förfärliga som hände för att två idrottslag ska leka tävling med en boll – men det är inte idrottens fel.
Låtom oss fortsätta jaga bollar och glida omkring på snö och hoppa långt eller högt på det mest larviga sätt och på något vis sprida glädje omkring oss – och därmed sabotera för rötäggen som nog egentligen faktiskt inte bryr sig om idrotten utan bara vill bråka.
(Ålrajt, det är liksom playoff, men ”folk” vet inte riktigt vad det innebär så jag skriver kval istället. Same-same.)
Nästa sommar går fotbolls-VM i Brasilien och jag vet inte huuuuuur jag ska kunna förklara för er hur viktigt det är att vi tar oss dit när nu tyfonen i Filippinerna får oss att ge bort pengar för fullt och kommunpengsskandalerna får oss att … rynka pannan av indignation. Så låt oss nu inte gradera och rangordna engagemang utan bara (förhoppningsvis) njuta av matchen som spelas ikväll.
Om vi förlorar, måste vi vinna när vi spelar mot dem hemma i Sverige på tisdag – när vi alls inte borde spela under tak på Nationalarenan (som inte heter så) utan faktiskt på Enskede IP i snöglopp.
Zlatan spelar, eskilstunasonen Sebastian Larsson spelar trots misstänkt fotont, Anders Svensson (han som har rekord i antal spelade landskamper) är enligt kvällstidningarna ”petad”, vilket bara betyder att han får börja på bänken och förmodligen avlösa Kim Källström när han har sprungit syret ur sina muskliga lår i 77:e minuten. Vidare spelar Elmander som springer mer än någon annan, vilket är som det ska vara eftersom Zlatan inte springer allra mest och det ju i så fall jämnar ut sig.
Men nu (tre timmar innan matchen startar) har jag en taktisk genomgång med Hamrén via telepatiska vågor.
∼˜∼˜∼˜∼ Låt målvakten Andreas Isaksson göra målen! ˜∼˜∼˜∼˜∼
Såja, Nu går vi och äter kvällsmat, lägger barnen och letar fram gula och blåa kläder och så är vi nervösa till avspark 20:45 på kanal 4.
Uppdatering från uppsnacket i tv4:
– Vi måste jobba i försvaret.
– Ett tidigt ledningsmål är bra.
– Får vi med oss ett tidigt ledningsmål så ligger vi på plus.
– Det är ju en match mellan två lag så man vet aldrig.
– Det gäller att täcka yta.
– Men Zlatan ser ju ut som en kines.
Okej, det där sista var en kommentar från soffan här hemma.
(Jag har fotat tv:n.)
Uppdatering efter 1 minut Portugal har inte gjort mål än.
Uppdatering efter 2 minuter Sebastian Larsson hatar inte, men gestikulerar vilt med armarna eftersom domaren inte såg rätt.
Uppdatering efter 5 minuter Shit. Det är verkligen spel mot ett mål. Och där står en skranglig, mager människa som heter Isaksson i efternamn.
Uppdatering efter 6 minuter Larsson–Lustig–Elmander–skott på mål–miss med fem cm. Här hemma skriker två av sju i falsett.
Uppdatering efter 9 minuter
Domaren hötter på mammavis mot Elmander, som dansade jenka och drog i armkrok med en portugis. Knätofs!
Uppdatering efter 12 minuter Jag får massa mejl och sms som går ut på att det är bra att Sverige ligger under eftersom vi är bäst då och att 0–0 är ett helt okej slutresultat, att Sverige är större och starkare samt att Sebastian Larsson borde gestikulera mer.
Oh dear. När Elm krockade med en portugis, blängde de på varandra som i en Shakespeare-pjäs och ”råkade” stöta ihop som två spelare i ett amerikanskt fotbolls-lag. Hoppsan.
Uppdatering efter 16 minuter Ronaldo skjuter en jättefin frispark … rakt in i muren!
(Jag har fotat tv:n.)
Och i nästa anfallssituation gör han sig skyldig till hands! Han kommer att skriva spaltmeter i dagboken inatt.
Uppdatering efter 21 minuter Portugiserna trampar av Elmanders ena sko och verkar nervösa medan publiken illvrålar utan avbrott. Sverige får en frispark som … oj, Källström skjuter. (Det brukar vara Zlatan.) Miss med några millimeter (sett med svenska ögon – med portugisiska ögon var det tre meter).
(Jag har fotat tv:n.)
Uppdatering efter 27 minuter Jättefånigt. ”Jaha, 86 kilo Källström hade han på sig” säger kommentatorerna när en portugis vrider sig i smärtor på halvplan. Då gäller gentlemannaregeln att man som motståndare inte inte forsätter anfallet utan sparkar bollen över sidlinjen så att spelet avbryts och stackarn som har så ont får en chans att bäras ut på bår.
Eller som vanligt plötsligt inte ha ont längre utan bara resa sig upp och grina illa och springa iväg. Eftersom Sverige har sparkat bollen över sidlinjen, har Portugal inkastet … som de (av samma gentlemannaorsak som ovan) kastar till Sverige.
Uppdatering efter 32 minuter Sebastian Larsson har ont, lilla gubben. Han måste nog ut. Jag tippar att Anders Svensson kommer in.
Uppdatering efter 38 minuter Det står 5–2 i hörnor och nu har Portugal ännu en och … de missar. Sverige spelar BRA! Vi är liksom lugna och fokuserade och springer som små kaniner fast med hjärna. Ja. Zlatan blir sparkad på knäna och rullar omkring lite i gräset medan portugisen försöker be om ursäkt men han har så mycket pomada i håret att Zlatan nog inte lyssnar.
Uppdatering efter 43 minuter
Oj. Sverige håller på att göra självmål,efter att Portugal fick en feldömd hörna (som de själva hade ut över kortlinjen), Elmander blir omkullsparkad, Isaksson kaster sig handlöst som i en kullerbytta över en portugis med bollen i famnen och Sverige faller så att en portugis får gult kort och Sebastian Larsson skjuter en frispark som går så bortitok att Zlatan tittar på honom med en blick som säger:
– Men hörru. Alltså. Hur tänkte du nu?
Uppdatering efter 45 minuter Portugal får sin åttonde hörna medan vi har två. Det är som när ena laget i en basketmatch har 15 foul och det andra har 4. När domaren ser det i protokollet tänker han (omedvetet?) ”oj hoppsan så det blev, har jag vart riktigt så neutral som jag borde?” och så kommer massa kompensationsfouls i näste quart. Moahahahaaa.
Uppdatering i halvtidsvilan Nu får spelarna varma, torra matchtröjor och massage. Samt skäll om de har misskött sig – vilket de verkligen inte har. Själv får jag titta på reklam med George Clooney.
Uppdatering strax efter halvtidsvilan Jag hade tack och lov fel: Sebastian Larsson (från Eskilstuna) spelar vidare.
Zlatan andades lite lätt på Pepe, som trillade omkull som skjuten av en kanonkula. Coolt, grabben, jättecoolt. Och simsalabim mår Pepe bra igen!
Uppdatering efter 50 minuter Nani ligger ner och bollen far som en flipperkula mellan portigisiska händer och Lustigs fötter på mållinjen och allt är kaos och domaren tar en liten tupplur.
Uppdatering efter 53 minuter Zlatan tar ner bollen på bröstet jättesnyggt efter en långpassning. Lasse Granqvist konstaterar att det där ju var lika snyggt som om Zlatan hade gjort det.
– Det var ju Zlatan, säger bisittaren.
– Jahaja, det förklarar ju saken.
(Det är jättesvårt. Man måste dämpa bollen för att den inte ska studsa – tjoff – iväg som mot en vägg [ja, jag jämför Zlatans bröstmuskler med en vägg] och då måste man liksom se till att man blir en femton cm tjock madrass istället.
Uppdatering efter 60 minuter Tydligen (vilket jag aldrig har hört förut) är det ”viktigt att ha ett resultat efter 60 minuter” eftersom kommentatorerna säger det. Jag antar att det betyder att det är viktigt att ha ett gjort mål efter 60 minuter? Precis som efter 3, 18, 32, 48 och 57 minuter, väl?
Oj! Svenskarna på läktarna sjunger som vore de britter! ”Stå upp om du är gul och blå” vrålar de med ölröster.
Uppdatering efter 67 minuter
Det står 12–2 i hörnor. HALLÅ det är inte rättvist!
Uppdatering efter 69 minuter
Det är inte helt lätt att sparka i kakelugnen eftersom hela vardagsrummet är belamrat med böcker som har rensats ut ur min mammas lägenhet.
Uppdatering efter 70 minuter Mes-Fábio Coentrão faller omkull som vispad av en Sebastian Larssonsk fjäder och där kom det första gula kortet. (Det gör inget.) Rasmus Elm byts ut och nu kommer tok-Wernbloom in. (Han är brutalare än de brutalaste.)
Ronaldo sparkar som en liten målgalen femåring på alla bollar som kommer emot honom.
Uppdatering efter 75 minuter Ajajaj, det här bådar gott: Ronaldo blir tillrättavisad efter att ha skjutit bollen rakt på vår målvakt Isaksson fastän han redan var avblåst för en sjumeters-offside. Sedan trampar Ronaldo Isaksson på foten – som faller som en fura och nästan börjar gråta. Sedan skallar han Lustig lite lätt utan att någon säger något. Jo vänta. Elmander pratar. Och Elmander får sedan en varning – förmodligen pratade för mycket, för det brukar han göra. Reservmålvakten Wiland börjar värma upp …
Uppdatering efter 77 minuter Anders Svensson kommer in, Kim Källström går ut. Vad vaaaaar det jag sa? (Se texten ovan, innan matchen började.)
Uppdatering efter 81 minuter
Ronaldo gör mål för Portugal. 1–0. Say no more.
(Jag har fotat tv:n.)
Isaksson har så ont i foten att han inte ens kan hoppa, men viftar inte BYTE till lagledarbänken. Alla kommentatorer är jättearga!
– Ser de inte?
– Sjuk… Läk… Någon är och pratar med Isaksson. Han skakar på huvudet.
– Vem?
– Isaksson.
– Vad betyder det?
– Att han ska spela vidare.
Själv undrar jag bara hur han ska kunna göra mål nu när han har ont.
Uppdatering efter 88 minuter Elmander byts ut mot Gerndt. Intressant. Var är Marcus Allbäck när man behöver honom?
Uppdatering efter 93 minuter
Förlust. Men vi har gjort en bra match. Nu ska jag bara vara arg till på tisdag.
Lika som … lakan?I 51:a minuten var jag jätteglad.
Sverige ledde med ett mål i flera minuter. Sedan gjorde Ukraina två snabba mål som gjorde att vi hemma framför tv:n kände oss så här under resten av matchen:
Ukraina leder här med 2-1.
Jag sparkade i kakelugnen och jag höll tummarna och gjorde armhävningar (oklart varför), men inget hjälpte. Vi (okej, spelarna i Sverige alltså) var klädda som drottningen på Nobelfesten, vilket var rätt snajdigt, men förfärligt otursbringande. (För vi förlorade förstås på grund av otur. Och mittfältet kom i kläm medan andra inte sprang tillräckligt snabbt i djupled och alla hade minsann känningar i ljumskarna. Förresten var domarn dum också.)
Drottning Silvia och Johan Elmander – lika som snedstreck?
Jag känner egentligen bara till ett faktum som tröstar lite just nu:
Vi var i alla fall snyggare. (Mellberg, Svensson, Larsson.)
Uppdatering dagen efter
Vi sörjer förstås fortfarande. Och skyller mest på de inte särskilt gula kläderna.
Och så vet man att man har fel fokus när man ser rubriken i N.Y Times här ovan och omedelbart tänker ”men vaddå, de spelade ju i söndags och det blev ju 1–1, hur kan det vara en lättnad för Spanien?”.
Uppdatering igen
(Stackars) Mikael Lustig får ta en stor del av den massmediala smällen för förlusten för att han vid hörnan som Ukraina stänkte in, inte stod där han skulle: vid ena målvaktsstolpen. Detta kallas att ”hålla stolpen”, och nu har en intensiv rörelse igångsatts häääär. (Det är bilder på ilskna fotbollssvenskar som visar att de minsann klarar av att hålla stolpen. Bra förklaring finns på Ajour.)
Här skulle han ha hållit stolpen.
Uppdatering ännu en gång
I kommentatorsbåset har jag fått förklarat för mig att nu har denna hållastolpenkampanj mot Mikael Lustig gått för långt. Oavsett om han själv säger att det är okej för att han faktiskt missade sitt uppdrag, så ska han verkligen inte hållas till svars för förlusten och verkligen inte behöva stå ut med elakheter. Svenskarna är så svältfödda på fotbollsframgång att besvikelse gång på gång vänds till hat. Så ska vi ju inte ha det.
Eftersom jag och alla ni är snällast på nätet, ska vi från och med nu peppa Lustig och alla som i framtiden bara råkar stå fel, springa vilse i straffområdet eller filma sig till en stra… nä förresten. Där går gränsen.
Heja Mikael Lustig! Det var verkligen inte ditt fel att vi förlorade och vi ser fram emot kommande matcher med dig!
Den mest förtjusande av alla uppfinnare håller på att få upprättelse även hos ickenördar: österrikisk-ungersk-serb-amerikanen Nikola Tesla (1856–1943).
”Se ut som om du tänker med tummen under hakan, men titta hit samtidigt!” (Nikola Tesla 1896.)
Om han bara inte hade varit så knepig, underlig, tokig och allmänt frispråkig samt styrd av tvångstankar hade Tesla kanske inte blivit så utfryst och illa omtyckt som han blev av många. Kanske hade han då för alla varit lika känd som Edison – om nu kändisskap är det som vi alla eftersträvar.
Men Edison är trots allt mer känd. Kanske inte för er, my fellow nerds, men för de flesta.
”Sätt dig framför den där högfrekv… öh, spiralmojängen och håll i en tjock bok och se ut som om du tänker!”. (Den tjocka boken heter ”Theoria Philosophiae Naturalis”.)
Tesla uppfann och uppfann och efter kom Edison och sopade upp idéerna och gjorde till sina egna. (Jag generaliserar lite nu.) Detta förklarades av Thomas Alva på detta sätt:
– Everyone steals in commerce and industry. I’ve stolen a lot, myself. But I know how to steal! They don’t know how to steal!
Tesla sa om den nydöde Edison 1931:
– If Edison had a needle to find in a haystack, he would proceed at once with the diligence of the bee to examine straw after straw until he found the object of his search. I was a sorry witness of such doings, knowing that a little theory and calculation would have saved him ninety percent of his labor.
”Håll upp glödlampan, titta hit och lägg handen på kinden så att det ser ut som om du tänker! Nej, det ser inte ut som ett, nej förlåt, en pingisracket, håll stilla nu!”
Visa av denna skada – att inte ta hand om genier som man bör – har vi inte blivit. Janne Boklöv flög genom luften med skidorna som ett V och kallades galen, Ricky Bruch var … eh, Ricky Bruchig och fick skäll … och … ja, ni fattar. Vi måste ta hand om tokarna och uppmuntra dem till konstruktiva tokerier.
Jag håller på att läsa Zlatans bok. (Vilket hade faktiskt varit en bättre titel eftersom man säger så och inte ”Jag är Zlatan”, som den ju heter egentligen.) Det är – som ni säkert har läst om på annat håll – en bok om hans innehållsrika liv och ett par uppgörelser med några personer som han inte riktigt gillar.
Det struntar jag faktiskt blankt i. Så vaddå, Fredrik Ljungberg ditten, Pep Guardiola datten. Pfah. Tssst. Barnsligt. Ge mig hellre
långa beskrivningar av hur det känns att träna skiten ur kroppen – att orka springa ett varv till trots blodsmak i munnen och mjölksyra upp till öronen
tips på hur man hanterar de mörka stunderna när bollen inte studsar som man vill
utläggningar om hur man tänker när man är så nervös att spelet påverkas
bruksanvisning för hur foten ska vinklas för att den där finten ska funka och hur man dämpar en stenhård passning.
För säkerhets skull: jag menar alltså allvar. Jag vill verkligen läsa det som jag beskriver här ovan och är inte ironisk. Lite mer om den här känslan, direkt ur boken:
Det är väldigt intressant att läsa om hur Zlatan alls inte var ett bollbegåvat underbarn som liten parvel – han var ordinär, om än träningsflitig. Under några år ansågs han så besvärlig och dribblingstokig att föräldrarna till killarna i hans lag gjorde en protestlista för att han skulle kickas.
Skäms på er, idioter! Vuxna människor! (Nu är jag allvarlig igen: de där figurerna ska skämmas.)
Meeeeeeeeeeen. Maken till sensation seeker har jag då aldrig stött på. Dumma, dumma, dumma Zlatan som i tonåren stal cyklar på löpande band. Alla cyklar som vi har fått stulna har trasslat till vårt liv så vansinnigt att jag, när jag läser om Zlatans tjuverier, läser morrande, grymtande, huffande, puffande och väldigt ilsket. Och så kör han fort med sina bilar också. Dummer. Grrrr, huff, puff. Inte coolt – inte ett dugg coolt. Och inte oskyldigt. Grrr.
Men jag ska minsann inte vara sämre. Nähedå. När jag ger ut mina memoarer i 95-årsåldern, ska jag faktiskt berätta om hur jag satte mig upp mot samhällsreglerna och bröt mot konventionen i en hotellbar tisdagen den 15 november 2011:
Det var jag, Staffanåallan, Dieva, PK, Pysseliten, Skogsgurra, hakke med litet h och Hyttfogden. Skogsgurra var så skön. Han tog på sig spenderbyxorna och bjöd laget runt säkert femti gånger. Plötsligt stoppade hakke fingrarna i munnen och bara blåste till. En busvissling. Skogsgurra ville inte vara sämre och visslade till. Utan fingrar till och med. Pysseliten skulle precis till att visa hon också, när värsta monsterkyparen dök upp som en bredbent kung med armarna korsade över bröstet.
– Va? VAD GÖR NI? röt han.
– Vi har bara en liten busvisslingstävling, skojade Skogsgurra.
Vi hade ingen busvisslingstävling. Hade vi haft en busvisslingstävling hade vi överröstat både musiken och sorlet. Och jag hade vunnit förstås. Jag är en mästare på busvisslingar.
– Det är förbjudet att vissla. Det är förbjudet att ha busvisslingstävling. Förbjudet. Hör ni det? FÖRBJUDET! FÖRBJUDET!
Han knep ihop ögonen samtidigt som han stirrade på oss. Rent hat. Vi bara log tillbaka eftersom vi trodde att han drev med oss. Sedan vände han och klampade iväg. Bam bam bam sa det i golvet.
Känner ni stämningen? Ser ni framför er hur vi som har så trevligt tillsammans blir osäkra och ser på varandra som för att söka stöd? Och hur vi tittar på våra till munnen halvvägs lyfta fingrar som för att fråga dem: Får man? Ska vi? Vågar vi?
Självklart vågade vi inte busvissla mer. Vi stjäl inte cyklar och kör inte bil i 250 heller. Men lite är vi som Zlatan trots allt, för vi kan kramas:
Så nu har vi förklaringen till Tommy Söderbergs något underliga, hjulbenta, vaggande gångstil; han kunde inte gå ordentligt för att han gick ju omkring med ständigt brutna revben.
Frågan i rubriken ställde Åttaåringen till mig i förra veckan. Visserligen ställer han frågor precis hela tiden, men just den här har jag återkommit till flera gånger. Oftast ställer han frågorna utan att bry sig om svaren, som ibland kräver stor tankemöda.
– Tror du att jag kommer att få vara med i en film någon gång? (Ja.)
– Hur många människor träffar Magnus Samuelsson på en dag? (Ungefär 23.)
– Varför blir man lång? (För att kunna se ner på sina föräldrar.)
– När äter man mest pizza? (När man är hungrig i 17-årsåldern.)
– Vilka dagar är bäst? (Dagen före.)
Men när blev jag allra mest förvånad?
Tekniska landvinningar som att det som syns på datorskärmen plötsligt rör sig eller visas i färg minns jag som vaaabahaaa-ögonblick.
Att jag inte kom in på Dramaten (scenskolan dårå) var väldigt underligt eftersom jag ju just då var Sveriges bästa skådespelerska.
Varje gång jag sätter en trepoängare på basketträningen blir jag glatt överraskad, för det är bara ren tur – och jag har aldrig tur annars.
Jag blev nästan chockförvånad när en gammal klasskompis från Luleå plötsligt ringde på dörren häromåret.
När jag i söndags provade ett par av mina gamla pumps från 1988 och inte ens fick ner halva hälen, blev jag faktiskt bara lite förvånad.
En snabb sökning i min dator ger vid handen att av de just nu drygt 17 000 mejlen som jag har skickat sedan 2009, förekommer ordet ”förvånad” i blott 46. Och då handlar det bara om obetalda fakturor och stavfel i tidningar. Varken obetalda fakturor eller stavfel i tidningar borde generera någon som helst känsla av förvåning, så det måste handla om brist på synonymer till ”vansinnig” eller ”besviken”. I alla dokument på datorn förekommer ”förvånad” 878 gånger, av vilka 46 är i mejlen ovan och 832 återfinns i ofärdiga kåserier. Vilket inte är ett dugg förvånande.
Svaret på frågan i rubriken är alltså ”jag vet inte” — vilket kanske är det mest förvånande av allt, sprunget som det är ur en aldrig svarslös mun.
Mitt arvode för föredraget som jag höll i Milano var 0 kr. (Men jag har föreläst billigare, så det är helt ok.) Däremot fick jag ju flygresa, hotellövernattningar, mat och umgänge samt ett besök på San Siro — Milans hemmaarena. (Se där ett ord med mmaa i mitten. Anteckna det, det kan vara bra att veta.)
Liten förklarande passus till alla som inte gillar sport, fotboll, Zlatan eller Italien nu. Den där Zlatan Ibrahimović är ett unikum och oavsett om man tycker att han mest går omkring och skakar på huvudet och slår ut med armarna och pekar på ögonen som en gest till de ständigt blinda domarna, så kommer han att vara omtalad som Nacka, Gre-No-Li och … (här tog jag en låååång tankepaus för att jag inte visste vilka jag skulle dra upp som lite modernare exempel) … och Tomas Brolin. Samt Henke Larsson. Och Ralf Edström bara för att han var så gullig i ”Fimpen”. Zlatan (ännu en som jag har lagt bort titlarna med) gör mål som ingen annan, har sagolik bollkänsla och tajming – och är ju så där lång som jag gillar.
Arenan San Siro är stor som en rymdstation i Stjärnornas krig. Det fiffiga med den är att den sägs kunna tömmas på tio minuter trots att den rymmer 80 000 människor på en gång. (Lika många som den där lilla kyrkan rymmer, jag berättade om igår.) Det beror på att man kan gå i breda led nerför tolv spiralgångar som sitter på utsidan som jättelika skruvar.
Vi som har köat på Råsunda och Ulleviarna (det finns många Ullevi) förstår poängen.
Vägen till San Siro är däremot inte lika bred och effektiv.
Nålsöga eller flaskhals?
Vi klev över regnvåta kladdpölar, genom trasiga staket, över cementklumpar från 1989 och gick ner oss i allehanda träsk.
Kladd och klet. Men vänta, han i rocken, han som sträcker ut handen … är det inte …?
När vi kom in, upptäckte vi att bänkraderna inte är dimensionerade för stora nordmän utan för små nätta italienskor med storlek 34 i skor. Flygplansstolar är större, om man säger så. Jag (som inte alls är lång egentligen) satt med mina knän i en skrikande italienares nacke och alla stackare som kom sent och skulle in och sätta sig i mitten av en rad fick be en bön, dra in mage och rumpa, hålla andan och gå som på lina, sägandes scusi, sorry, ursäkta, tack och förlåt samt oj, var det din fot.
De stora, starka männen från Örebro som satt bredvid mig visade sig plötsligt vara små pimpinetta prinsessor. Innan de kunde sätta sig ner fiskade de nämligen fram små näsdukar för att torka av de inte alls särskilt smutsiga sätena.
– Usch, titta så kladdigt, nämen där också, alltså va, ta extra där på kanten, man vill ju inte bli smutsig på sina jeans, ah får jag en till servett?
Så började matchen och till allas vår stora lycka var han ju med. Zlatan. Som ju har känningar i ljumskarna och är sliten och som ju kanske inte skulle vara med eftersom motståndarlaget var Bari som ligger sist och dessutom är rejält avhängt.
Men det gick inte bra. Om Milan hade varit Sveriges landslag hade vi sagt att förbundskaptenen måste avgå eller att Anders/Kim måste bytas ut mot Anders/Kim samt att det var bättre på Gunnar Nordahls tid. Zlatan gjorde två mål som underkändes och vi som var 100 meter längre bort än domaren tyckte att domaren var dum. Dessutom såg vi klart och tydligt hur alla Bari-spelare föll som små fjäderviktare när de befann sig inom en tiometersradie från Zlatans epicentrum. Filmare var de hela bunten. Vår Zlatan passade snyggt, sprang i djupled, snodde bollar, dribblade bort några och föll några gånger.
Ja, och så tappade han ju tålamodet och nöp en kille i magen lite grann. Och blev utvisad.
Hejdå Zlatan.Ack. Se så ensam han är. Jag ville springa ner till omklädningsrummet och trösta honom och säga: ”Guuu va dom filmar, Barigubbarna”.
Om man nu ska återvända till själva San Siro-bygget, så har de verkligen lagt ner krut på effektiviteten och inte pyntat med massa onödiga, flådiga detaljer. Allt är i ful – jätteful – betong och sätena är hur obekväma som helst. Allt är fuuuuuuuult. Men de som vill ha bling-bling och fåtöljer går nog inte på matcherna.
Toaletten på San Siro. Det gäller att ställa sig på rätt håll, kan jag tipsa om.Efter matchen tömdes stadion verkligen snabbt – se hur det inte ens är fullt i de vindlande cementgångarna i pelarna.
Nå, vem är vår ciceron och guide under fotbollsmatchen? Vem är det som vill gå armkrok och som inte bangar för nästan något?
Aha. Milans förste svenska pojklagsspelare.
Tillbaka till Zlatan nu. Visst, han gjorde fel. Men bara lite fel. Jag måste nog citera lite till Zlatans ära. En snutt ur Walt Whitmans dikt:
O Captain! my Captain! rise up and hear the bells;
Rise up—for you the flag is flung—for you the bugle trills;
For you bouquets and ribboned wreaths—for you the shores a-crowding;
For you they call, the swaying mass, their eager faces turning;
Nu tror ni att jag har träffat Glenn eftersom jag har varit i Göteborg idag. Men ack, nej.
Rubriken är en chimär. Det är en kvällstidningsrubrik som antyder något som inte är sant. Jag kunde lika gärna ha dragit till med
Nej! sa Glenn Strömberg
om J-O Waldner
För det är nästan inte heller sant. Men jag har i alla fall kommit honom så nära som man ju kommer människor som man talar med i telefon. Glenn, förstår ni ungdomar, var en av fyra Glennar som vann massa fina, internationella fotbollsmatcher 1982. Han hade långt hår och kortkorta shorts och filmade 1985 ett trill inne i straffområdet på ett sätt som borde avskräcka alla filmare för all framtid. För er som kanske är intresserade av fotboll och kanske dessutom vill minnas: filmningen kommer efter 58 sekunder.
För er som är intresserade av rumpor: håll andan, för här finns det osannolika nakenbilder från landslagets dusch. För er som är intresserade av snus: kolla Glenns överläpp efter 3:15. För er som är intresserade av röster: lyssna på Bosse Hansson Tommy Engstrand vid 3:40.
Det handlar alltså om en inte direktsänd P4-intervju. Det är en förfärlig synd att prata mer än ett visst antal minuter i taget i radio, men om man klipper bort sina frågor blir det mer plats för den utfrågade.
Så vad sa då Glenn Strömberg? På de minuter jag fick på mig hade jag egentligen bara ett uppdrag: att klämma ur honom vad ”livets goda” innebär – när jag ju egentligen bara ville prata om fotboll. Men då likställer man ju listigt nog ”livets goda” med passioner … och får prata om fotboll. Ha!
Enligt Glenn Strömberg är det på detta vis:
1. Livets goda är att få bestämma över sin egen tid.
2. Livets goda är att få bo i Italien och äta och dricka på italienskt manér.
3. Livets goda är även att få arbeta med fotboll eller en annan passion.
4. Livets goda var i 11-årsåldern just det – en helt annan passion. Bordtennis. (Glenn blev Sveriges då yngste klass I-spelare i bordtennis. Det rekordet slogs sedan av Jan-Ove Waldner. Förstås.)
5. Livets goda är nog trots allt inte att leda ett fotbollslag med allt vad det innebär och det har han heller aldrig drömt om.
6. Livets goda är att i slutet av mars åka till Västindien med 13 kompisar.
Förutom nr 4 och 6 och att jag inte bor i Italien samt att jag finner stort nöje i att coacha och att jag inte ens i fantasin har varit i Västindien, är vi inte alls olika varandra – Glenn Strömberg och jag.
_______________ Förklarande fotnot (tautologi, på min ära)
När det gällde pingiskvaliteterna, sa Glenn att det inte är så konstigt att man som 11-åring kan slå en 35-åring just i bordtennis, och att det inte var mycket att yvas över. Därav ”nej” i rubriken som även innehåller Waldners namn.
Sexåringen sitter i detta nu bredvid mig och kan inte sluta prata fastän det är landskamp på tv.
– När jag får träffa Zlatan ska jag fråga hur man gör mål.
– Mhm.
– Är Sverige bättre än Sportugal?
– Mmm.
– Heter han där Safari?
– Mmmm.
– Var är Firefox?
Jag vill vråla tyyyyyst, men biter mig i tungan och tänker att jag kan ju i alla fall blogga om det.
Uppdatering
Ok, jag lyfter (gärna och på uppmaning) upp ett replikskifte ur kommentatorsbåsets mörker:
– Är Sverige bättre, mamma? Mamma?
– Mmmm.
– Vem vinner?
– Vet inte.
– Vet du inte?
– Näeee …
– Jag vet ju.
– Jaså?
– Sverige är ju bättre. Då vinner Sverige.
– Jamen det vet vi ju inte ännu.
– Men mamma, du sa att Sverige är bättre. Och då vinner Sverige.
– Ok, då vinner Sverige.
– Men då behöver vi inte titta. Jag går och bajsar.
(Sedan ”vann” vi med 0-0.)
Kroppsspråk 1 och kroppsspråk 2.
Uppdatering 2
Expressen tar för tusan hakar sämre bilder av tv:n än jag!
– Mamma! Mamma! Vad skulle du vilja ta med dig till en öde ö?
– Marcus Allbäck.
– Pappa, hjälp, mamma har blivit galen.
– Hon är bara trött. Vem är Marcus Allbäck? Vill du ha te? Lotten?
– Två noll. Mot Spanien.
– Vad konstigt, har vi spelat landskamp? Två noll mot Spanien? Så här tidigt på säsongen? Kan de ens stå på skridskor, spanjorer?
– Pappa, jag tror att det var fotboll.
– Fotboll? Men mamma gillar ju honom, han den där med ögonen, Mellberg.
– Men hon sparkade i kakelugnen redan innan matchen började. Nu ser hon konstig ut igen!
– Marcus Allbäck. Johan Elmander. Två noll. Mot Spanien.
Mackan. (CC BY 3.0)
Här hemma är det bara jag som bryr mig om landskamper. Jag ska försöka tänka på något annat … Nu ska vi se. Vi var på kalas i Stockholm igår. Tydligen var alla andra i hela världen också på kalas i Stockholm, för alla tåg och tunnelbanor var fulla som ägg. Fyraåringen blev omkullputtad av en arg tant som villa ha sex sittplatser för sig själv. Sexåringen hamnade i en rulltrappa som rullade på fel håll. Vi körde olagligt oss alla sju i en Volvo Kombi förbi en bilolycka som hade lockat till sig tre polisbilar. Dessutom drack jag champagne och vin redan klockan två på eftermiddagen.
– Lotten! Skottland slog Frankrike! Ett noll! vrålar Skotten, gift med Bästisgrannen.
– Livet är underbart! Jag ska åka till en öde ö med Marcus Allbäck för han kommer att rädda oss, det gör han alltid! Han är som en Heimlich-manöver! Som en ny spoiler på en bil! Han är fotbollens Harry Martinson! Han är som rosetter i håret och en vev på en gammal bil!
