Jag är i August Strindbergs rum i ett hus på Runmarö i Stockholms skärgård. Där jag sitter satt han på 1890-talet. Han var i min ålder, berömd och ruskigt arg på allt och alla. På samma plats som han skrev novellen ”Silverträsket” skriver jag detta:
– IGÅR DRACK JAG ABSINT! –
Effekten blev att vi alla blev simmiga i blicken, log ett konstigt leende med 127 tänder och införskaffade varsin fyrkantig, väldigt obekväm monokel:
Naturligtvis är vi nu förtappade, nere i träsket, fast i rusdryckernas helvetiska fälla och lever ett sådant här liv:
Min förtjusning över absinten beror naturligtvis på att jag ju är en sådan skötsam person att jag, när jag stöter på något som är det minsta lilla syndigt eller olämpligt, kastar mig över just detta. Så länge det inte är lite farligt, förstås …
Först läser man ju på – och konstaterar att det i Ugglan (Nordisk Familjeboks andra upplaga) från förra sekelskiftet står:
Absint (grek. absinthion), en med malört (Artemisia
absinthium) tillredd likör. Dess arom härleder
sig af en flyktig olja och dess bittra smak af
ett i malört förekommande kristalliserande ämne,
absintin (C16 H22 O5). Enligt senare tiders erfarenhet
i Frankrike verkar absint mera skadligt än de flesta
andra sprithaltiga drycker.
Vidare finner man att Strindberg satt där jag sitter nu och drack sin absint. Om man sedan sträcker ut handen och tar en av husets tusen böcker om Strindberg, så kan man läsa att karln råkade ut för både det ena och det andra på sina skrivarresor ut till Stockholms skärgård. Under absintens skadliga inflytande förstås. Och att han och Carl Larsson brevledes grälade om vem som hade gjort Erikssons Hilma med barn. Samt att detta även drabbade Ernest Hemingway, Charles Baudelaire, Paul Verlaine, Arthur Rimbaud, Henri de Toulouse-Lautrec, Amedeo Modigliani, Vincent van Gogh och Oscar Wilde. Men att absinten trots illasinnade rykten och faktiska förbud bara var lika onyttig som all annan sprit.
Silverträsk eller absintträsk – sak samma. Är skörlevnaden inte värre än så här, så kan jag helt klart leva med den. Kom, inspiration och fräls mig från … Ah. Oj. Det är grilltajm. Jag får helt enkelt försöka synda lite en annan gång. Normallivet väntar.
