Mitt arvode för föredraget som jag höll i Milano var 0 kr. (Men jag har föreläst billigare, så det är helt ok.) Däremot fick jag ju flygresa, hotellövernattningar, mat och umgänge samt ett besök på San Siro — Milans hemmaarena. (Se där ett ord med mmaa i mitten. Anteckna det, det kan vara bra att veta.)
Liten förklarande passus till alla som inte gillar sport, fotboll, Zlatan eller Italien nu. Den där Zlatan Ibrahimović är ett unikum och oavsett om man tycker att han mest går omkring och skakar på huvudet och slår ut med armarna och pekar på ögonen som en gest till de ständigt blinda domarna, så kommer han att vara omtalad som Nacka, Gre-No-Li och … (här tog jag en låååång tankepaus för att jag inte visste vilka jag skulle dra upp som lite modernare exempel) … och Tomas Brolin. Samt Henke Larsson. Och Ralf Edström bara för att han var så gullig i ”Fimpen”. Zlatan (ännu en som jag har lagt bort titlarna med) gör mål som ingen annan, har sagolik bollkänsla och tajming – och är ju så där lång som jag gillar.
Arenan San Siro är stor som en rymdstation i Stjärnornas krig. Det fiffiga med den är att den sägs kunna tömmas på tio minuter trots att den rymmer 80 000 människor på en gång. (Lika många som den där lilla kyrkan rymmer, jag berättade om igår.) Det beror på att man kan gå i breda led nerför tolv spiralgångar som sitter på utsidan som jättelika skruvar.
Vägen till San Siro är däremot inte lika bred och effektiv.
Vi klev över regnvåta kladdpölar, genom trasiga staket, över cementklumpar från 1989 och gick ner oss i allehanda träsk.
När vi kom in, upptäckte vi att bänkraderna inte är dimensionerade för stora nordmän utan för små nätta italienskor med storlek 34 i skor. Flygplansstolar är större, om man säger så. Jag (som inte alls är lång egentligen) satt med mina knän i en skrikande italienares nacke och alla stackare som kom sent och skulle in och sätta sig i mitten av en rad fick be en bön, dra in mage och rumpa, hålla andan och gå som på lina, sägandes scusi, sorry, ursäkta, tack och förlåt samt oj, var det din fot.
De stora, starka männen från Örebro som satt bredvid mig visade sig plötsligt vara små pimpinetta prinsessor. Innan de kunde sätta sig ner fiskade de nämligen fram små näsdukar för att torka av de inte alls särskilt smutsiga sätena.
Så började matchen och till allas vår stora lycka var han ju med. Zlatan. Som ju har känningar i ljumskarna och är sliten och som ju kanske inte skulle vara med eftersom motståndarlaget var Bari som ligger sist och dessutom är rejält avhängt.
Men det gick inte bra. Om Milan hade varit Sveriges landslag hade vi sagt att förbundskaptenen måste avgå eller att Anders/Kim måste bytas ut mot Anders/Kim samt att det var bättre på Gunnar Nordahls tid. Zlatan gjorde två mål som underkändes och vi som var 100 meter längre bort än domaren tyckte att domaren var dum. Dessutom såg vi klart och tydligt hur alla Bari-spelare föll som små fjäderviktare när de befann sig inom en tiometersradie från Zlatans epicentrum. Filmare var de hela bunten. Vår Zlatan passade snyggt, sprang i djupled, snodde bollar, dribblade bort några och föll några gånger.
Ja, och så tappade han ju tålamodet och nöp en kille i magen lite grann. Och blev utvisad.
Om jag ska fortsätta att gå på fotbollsmatcher måste jag faktiskt köpa teleobjektiv. Eller se till att jag får vara med på innerplan som när Studiomannen hjälpte mig att gå på studiebesök.
Om man nu ska återvända till själva San Siro-bygget, så har de verkligen lagt ner krut på effektiviteten och inte pyntat med massa onödiga, flådiga detaljer. Allt är i ful – jätteful – betong och sätena är hur obekväma som helst. Allt är fuuuuuuuult. Men de som vill ha bling-bling och fåtöljer går nog inte på matcherna.
Nå, vem är vår ciceron och guide under fotbollsmatchen? Vem är det som vill gå armkrok och som inte bangar för nästan något?
Tillbaka till Zlatan nu. Visst, han gjorde fel. Men bara lite fel.
Jag måste citera lite i Zlatans ära. En snutt ur Walt Whitmans dikt:
O Captain! my Captain! rise up and hear the bells;
Rise up—for you the flag is flung—for you the bugle trills;
For you bouquets and ribboned wreaths—for you the shores a-crowding;
For you they call, the swaying mass, their eager faces turning;
Ah well.
34 kommentarer
