Hoppa till innehåll

Etikett: fotboll

O Zlatan! My Zlatan!

Mitt arvode för föredraget som jag höll i Milano var 0 kr. (Men jag har föreläst billigare, så det är helt ok.) Däremot fick jag ju flygresa, hotellövernattningar, mat och umgänge samt ett besök på San Siro — Milans hemmaarena. (Se där ett ord med mmaa i mitten. Anteckna det, det kan vara bra att veta.)

Liten förklarande passus till alla som inte gillar sport, fotboll, Zlatan eller Italien nu. Den där Zlatan Ibrahimović är ett unikum och oavsett om man tycker att han mest går omkring och skakar på huvudet och slår ut med armarna och pekar på ögonen som en gest till de ständigt blinda domarna, så kommer han att vara omtalad som Nacka, Gre-No-Li och … (här tog jag en låååång tankepaus för att jag inte visste vilka jag skulle dra upp som lite modernare exempel) … och Tomas Brolin. Samt Henke Larsson. Och Ralf Edström bara för att han var så gullig i ”Fimpen”. Zlatan (ännu en som jag har lagt bort titlarna med) gör mål som ingen annan, har sagolik bollkänsla och tajming – och är ju så där lång som jag gillar.

Arenan San Siro är stor som en rymdstation i Stjärnornas krig. Det fiffiga med den är att den sägs kunna tömmas på tio minuter trots att den rymmer 80 000 människor på en gång. (Lika många som den där lilla kyrkan rymmer, jag berättade om igår.) Det beror på att man kan gå i breda led nerför tolv spiralgångar som sitter på utsidan som jättelika skruvar.

Vi som har köat på Råsunda och Ulleviar (det finns många Ullevi) förstår poängen.
Vi som har köat på Råsunda och Ulleviarna (det finns många Ullevi) förstår poängen.

Vägen till San Siro är däremot inte lika bred och effektiv.

Nålsöga eller flaskhals?
Nålsöga eller flaskhals?

Vi klev över regnvåta kladdpölar, genom trasiga staket, över cementklumpar från 1989 och gick ner oss i allehanda träsk.

Kladd och klet. Men vänta, han i rocken som sträcker ut handen … är det inte …?
Kladd och klet. Men vänta, han i rocken, han som sträcker ut handen … är det inte …?

När vi kom in, upptäckte vi att bänkraderna inte är dimensionerade för stora nordmän utan för små nätta italienskor med storlek 34 i skor. Flygplansstolar är större, om man säger så. Jag (som inte alls är lång egentligen) satt med mina knän i en skrikande italienares nacke och alla stackare som kom sent och skulle in och sätta sig i mitten av en rad fick be en bön, dra in mage och rumpa, hålla andan och gå som på lina, sägandes scusi, sorry, ursäkta, tack och förlåt samt oj, var det din fot.

De stora, starka männen från Örebro som satt bredvid mig visade sig plötsligt vara små pimpinetta prinsessor. Innan de kunde sätta sig ner fiskade de nämligen fram små näsdukar för att torka av de inte alls särskilt smutsiga sätena.

– Usch, titta så kladdigt, nämen där också, ta extra där på kanten, man vill ju inte bli smutsig på sina jeans, ah får jag en till servett?
– Usch, titta så kladdigt, nämen där också, alltså va, ta extra där på kanten, man vill ju inte bli smutsig på sina jeans, ah får jag en till servett?

Så började matchen och till allas vår stora lycka var han ju med. Zlatan. Som ju har känningar i ljumskarna och är sliten och som ju kanske inte skulle vara med eftersom motståndarlaget var Bari som ligger sist och dessutom är rejält avhängt.

Men det gick inte bra. Om Milan hade varit Sveriges landslag hade vi sagt att förbundskaptenen måste avgå eller att Anders/Kim måste bytas ut mot Anders/Kim samt att det var bättre på Gunnar Nordahls tid. Zlatan gjorde två mål som underkändes och vi som var 100 meter längre bort än domaren tyckte att domaren var dum. Dessutom såg vi klart och tydligt hur alla Bari-spelare föll som små fjäderviktare när de befann sig inom en tiometersradie från Zlatans epicentrum. Filmare var de hela bunten. Vår Zlatan passade snyggt, sprang i djupled, snodde bollar, dribblade bort några och föll några gånger.

Ja, och så tappade han ju tålamodet och nöp en kille i magen lite grann. Och blev utvisad.

Hejdå Zlatan.
Hejdå Zlatan.
Ack. Se så ensam han är. Jag ville springa ner till omklädningsrummet och trösta honom och säga: "Guuu va dom filmar, Barigubbarna".
Ack. Se så ensam han är. Jag ville springa ner till omklädningsrummet och trösta honom och säga: ”Guuu va dom filmar, Barigubbarna”.

Om jag ska fortsätta att gå på fotbollsmatcher måste jag faktiskt köpa teleobjektiv. Eller se till att jag får vara med på innerplan som när Studiomannen hjälpte mig att gå på studiebesök.

Om man nu ska återvända till själva San Siro-bygget, så har de verkligen lagt ner krut på effektiviteten och inte pyntat med massa onödiga, flådiga detaljer. Allt är i ful – jätteful – betong och sätena är hur obekväma som helst. Allt är fuuuuuuuult. Men de som vill ha bling-bling och fåtöljer går nog inte på matcherna.

Toaletten på San Siro.
Toaletten på San Siro. Det gäller att ställa sig på rätt håll, kan jag tipsa om.
Efter matchen tömdes stadion verkligen snabbt – se hur det inte ens är fullt i de vindlande cementgångarna i pelarna.
Efter matchen tömdes stadion verkligen snabbt – se hur det inte ens är fullt i de vindlande cementgångarna i pelarna.

Nå, vem är vår ciceron och guide under fotbollsmatchen? Vem är det som vill gå armkrok och som inte bangar för nästan något?

Aha. Milans förste svenska pojklagsspelare.
Aha. Milans förste svenska pojklagsspelare.

Tillbaka till Zlatan nu. Visst, han gjorde fel. Men bara lite fel.

Jag måste citera lite i Zlatans ära. En snutt ur Walt Whitmans dikt:

O Captain! my Captain! rise up and hear the bells;
Rise up—for you the flag is flung—for you the bugle trills;
For you bouquets and ribboned wreaths—for you the shores a-crowding;
For you they call, the swaying mass, their eager faces turning;

Ah well.

Share
34 kommentarer

Glenn Strömberg och jag

Nu tror ni att jag har träffat Glenn eftersom jag har varit i Göteborg idag. Men ack, nej.

Rubriken är en chimär. Det är en kvällstidningsrubrik som antyder något som inte är sant. Jag kunde lika gärna ha dragit till med

Nej! sa Glenn Strömberg
om J-O Waldner

För det är nästan inte heller sant. Men jag har i alla fall kommit honom så nära som man ju kommer människor som man talar med i telefon. Glenn, förstår ni ungdomar, var en av fyra Glennar som vann massa fina, internationella fotbollsmatcher 1982. Han hade långt hår och kortkorta shorts och filmade 1985 ett trill inne i straffområdet på ett sätt som borde avskräcka alla filmare för all framtid. För er som kanske är intresserade av fotboll och kanske dessutom vill minnas: filmningen kommer efter 58 sekunder.

För er som är intresserade av rumpor: håll andan, för här finns det osannolika nakenbilder från landslagets dusch. För er som är intresserade av snus: kolla Glenns överläpp efter 3:15. För er som är intresserade av röster: lyssna på Bosse Hansson Tommy Engstrand vid 3:40.

Det handlar alltså om en inte direktsänd P4-intervju. Det är en förfärlig synd att prata mer än ett visst antal minuter i taget i radio, men om man klipper bort sina frågor blir det mer plats för den utfrågade.

Så vad sa då Glenn Strömberg? På de minuter jag fick på mig hade jag egentligen bara ett uppdrag: att klämma ur honom vad ”livets goda” innebär – när jag ju egentligen bara ville prata om fotboll. Men då likställer man ju listigt nog ”livets goda” med passioner … och får prata om fotboll. Ha!

Enligt Glenn Strömberg är det på detta vis:

1. Livets goda är att få bestämma över sin egen tid.
2. Livets goda är att få bo i Italien och äta och dricka på italienskt manér.
3. Livets goda är även att få arbeta med fotboll eller en annan passion.
4. Livets goda var i 11-årsåldern just det – en helt annan passion. Bordtennis. (Glenn blev Sveriges då yngste klass I-spelare i bordtennis. Det rekordet slogs sedan av Jan-Ove Waldner. Förstås.)
5. Livets goda är nog trots allt inte att leda ett fotbollslag med allt vad det innebär och det har han heller aldrig drömt om.
6. Livets goda är att i slutet av mars åka till Västindien med 13 kompisar.

Förutom nr 4 och 6 och att jag inte bor i Italien samt att jag finner stort nöje i att coacha och att jag inte ens i fantasin har varit i Västindien, är vi inte alls olika varandra – Glenn Strömberg och jag.

_______________
Förklarande fotnot (tautologi, på min ära)
När det gällde pingiskvaliteterna, sa Glenn att det inte är så konstigt att man som 11-åring kan slå en 35-åring just i bordtennis, och att det inte var mycket att yvas över. Därav ”nej” i rubriken som även innehåller Waldners namn.

Share
15 kommentarer

– Mamma, när får jag träffa Zlatan? (uppdat.)

Sexåringen sitter i detta nu bredvid mig och kan inte sluta prata fastän det är landskamp på tv.

– När jag får träffa Zlatan ska jag fråga hur man gör mål.
– Mhm.
– Är Sverige bättre än Sportugal?
– Mmm.
– Heter han där Safari?
– Mmmm.
– Var är Firefox?

Jag vill vråla tyyyyyst, men biter mig i tungan och tänker att jag kan ju i alla fall blogga om det.

Uppdatering
Ok, jag lyfter (gärna och på uppmaning) upp ett replikskifte ur kommentatorsbåsets mörker:

– Är Sverige bättre, mamma? Mamma?
– Mmmm.
– Vem vinner?
– Vet inte.
– Vet du inte?
– Näeee …
– Jag vet ju.
– Jaså?
– Sverige är ju bättre. Då vinner Sverige.
– Jamen det vet vi ju inte ännu.
– Men mamma, du sa att Sverige är bättre. Och då vinner Sverige.
– Ok, då vinner Sverige.
– Men då behöver vi inte titta. Jag går och bajsar.

(Sedan ”vann” vi med 0-0.)

Kroppsspråk 1 och kroppsspråk 2.

Uppdatering 2
Expressen tar för tusan hakar sämre bilder av tv:n än jag!

Kolla på fler bedrövliga bilder här.
Share
7 kommentarer

Vad hände igår?

Sent igår kväll:

– Mamma! Mamma! Vad skulle du vilja ta med dig till en öde ö?
– Marcus Allbäck.
– Pappa, hjälp, mamma har blivit galen.
– Hon är bara trött. Vem är Marcus Allbäck? Vill du ha te? Lotten?
– Två noll. Mot Spanien.
– Vad konstigt, har vi spelat landskamp? Två noll mot Spanien? Så här tidigt på säsongen? Kan de ens stå på skridskor, spanjorer?
– Pappa, jag tror att det var fotboll.
– Fotboll? Men mamma gillar ju honom, han den där med ögonen, Mellberg.
– Men hon sparkade i kakelugnen redan innan matchen började. Nu ser hon konstig ut igen!
– Marcus Allbäck. Johan Elmander. Två noll. Mot Spanien.

Mackan. (CC BY 3.0)

Här hemma är det bara jag som bryr mig om landskamper. Jag ska försöka tänka på något annat … Nu ska vi se. Vi var på kalas i Stockholm igår. Tydligen var alla andra i hela världen också på kalas i Stockholm, för alla tåg och tunnelbanor var fulla som ägg. Fyraåringen blev omkullputtad av en arg tant som villa ha sex sittplatser för sig själv. Sexåringen hamnade i en rulltrappa som rullade på fel håll. Vi körde olagligt oss alla sju i en Volvo Kombi förbi en bilolycka som hade lockat till sig tre polisbilar. Dessutom drack jag champagne och vin redan klockan två på eftermiddagen.

– Lotten! Skottland slog Frankrike! Ett noll! vrålar Skotten, gift med Bästisgrannen.
– Livet är underbart! Jag ska åka till en öde ö med Marcus Allbäck för han kommer att rädda oss, det gör han alltid! Han är som en Heimlich-manöver! Som en ny spoiler på en bil! Han är fotbollens Harry Martinson! Han är som rosetter i håret och en vev på en gammal bil!

Share
17 kommentarer

– Run, Forrest, ruuun …

… skrek Tolvåringen till mig när jag mitt i förlängningen i kvarten Tyskland-Argentina sprang ner för att hämta min dator som jag faktiskt hade tappat bort. Under köksbordet. En stund senare hörde jag mig själv säga, som vore jag initierad:

– Ja, nu har ju Tyskland övertaget. Det är bra när de byter sida sådär, då får försvaret jobba lite extra. Nämen Ballack, ställ dig upp, fjant!
– Tyst. Jag jättehejar på Tyskland! sa Olle, Orienteraren med stort O.

I början av andra förlängningen trodde jag igen att jag visste vad jag talade om:

– Nä, nu har ju Argentina övertaget. Ååå, jag blir så glad när de slänger sig sådär handlöst för att stoppa skott med kroppen! Kommer du ihåg Salming i sitt sista hockey-VM?
– Nämen har de bytt sida igen? sa Olle.

När alla spelarna spottade munnarna torra på gräsmattan och vi fick se slipsgubbarna rynka pannorna och reserverna skaka de ordinaries ben som trasmattor, ja då började jag himla med ögonen och berätta om Börje Salming.

– Jomen kommer du inte ihåg?
– Nope. Sssschhh, sa Olle, som om han hade varit indian hade hetat Mannen Som Struntar I Fotboll.
– Jo, Salming lade av 1993 och fick vara med i VM 1996 tror jag det var 1992 och det var han som slängde sig mest med sin 41-åriga kropp och det är alltid kämparna jag älsk…
– Jaaaaaaaaaaa! skrek Olle.

För då hade Tyskland vunnit straffarna. Coolt, jag vill gärna säga att vi 2006 åkte ut mot dem som sedan vann hela klabbet.

Share
9 kommentarer

Uppdateringsbloggen

Så här ser jag ut nu, innan Sverige ens har börjat stretcha.
Och ojojoj, vad jag kommer att uppdatera detta inlägg. Det kommer att fungera som terapi och som pyspunka och som klok gumma, you name it.

Ett tack till Stationsvakt, som får så hemskt mycket ballare word verifications än jag.

18.58:
Ölen är slut och spaghettin på upphällningen! Desutom har jag stänkt köttfärssås på tröjan. Eller om jag kanske dreglade köttfärssås. Kladdigt blev det, ingen bryr sig om nedräkningen … och ingen förstår mig.

19:29:
Det är ingen fotboll på tv. Ingen match börjar klockan sex. Jag tvingas blippa mellan islänningar i Dakota och amerikanska choppers och förstår verkligen hur de lider, de som inte vill kolla på fotboll. Jag får nu en av mina berämda känningar: England kommer att vinna mot oss. Men vi går vidare ändå, för Trinidad & Tobago förlorar.

20.41:
Jag har nu joggat i en halvtimme. För en som hatar att springa utan boll är det lika otroligt som om Mellberg ikväll skulle börja spela längst fram med en comebackande Edström. Nu ska jag duscha kallt som en riktigt karl.

22:51:
Ok, jag måste tydligen vandra fram och åter som en Professor Balthazar och sedan sparka i kakelugnen mellan varven för att det ska bli mål i 89:e eller 90:e minuten. Så gärna så.

Skotten satt i Sverigetröja och vrålade och led med mig eftersom det för skottar är viktigare att England förlorar än att det finns öl i strupen. Vilket ju är hemskt viktigt. Olle somnade redan efter 25 minuter, vilket ju med tanke på Sveriges spel var fullständigt förståeligt. Bästisgrannen, däremot, hon målade sin hall i huset tvärs över gatan eftersom hon med sin närvaro tydligen orsakar förluster.

Pfuuuh.

Share
21 kommentarer

På riktigt uselt humör!

Här går jag och tänker ut hemska scenarier som handlar om VM-fotboll, ogjorda mål, brustna ljumskar och poäng hit och dit. Jag morrar och fräser åt förbipasserande. Då dyker det upp oönskad reklam i min mejl.

Hej Charlotte,

Ursäkta att jag kontaktar dig via mail på detta sätt. Jag vill gärna komma i kontakt med dig för att presentera hur vi på [företagsnamn] hjälper många chefer i Sverige. De flesta av dessa har vår specialanpassade inkomstförsäkring för chefer!
[—]

Vi har otroligt mycket stöd att ge chefer i deras dagliga arbete och jag hoppas självklart att vi får hjälpa dig också!

Jamen hurra!

  • Jag heter inte Charlotte annat än i körkortet.
  • Jag är inte chef. Kommer inte att bli chef. Vill inte heller bli chef.
  • Mail stavas mejl. I alla fall i min värld.
  • Efter kommatecken i inledningsfrasen ska det på svenska vara liten bokstav på ursäkta.
  • Jag vill inte ha någon specialanpassad inkomstförsäkring. Jag vill däremot ha inkomster.
  • Dessutom är jag på ett ruskigt humör, så kom inte här och kom.

Ska det verkligen vara så här? Ska jag vara arg ända tills slutsignalen ljuder ikväll? Nervositet brukar alls inte göra mig ilsken, men man kan ju inte ha mig i möblerade rum som jag domderar och går på just nu. Olle försöker diskutera med mig. Med tandborste i munnen, som vanligt. (Jag tror att det skulle kunna kallas ”manlig härskarteknik” av dom där, ni vet.)

– Kom igen nu! säger jag till Olle.

– Ja, nu.

– Jamen hon kan väl följa med?

– Bobbadilladeal? Men det var väl ändå ett bra tag sedan?

– Skyll dig själv, jag hör ju inte, ta ut tandbo…

– Snicksnack, jag är lika upptagen jag. Prata svenska förresten! Här har du teet.

– Svenska, sa jag, svenska!

Share
9 kommentarer

Lite sport igen kanske?

Johodå. Protestera inte, handlade det om klänningar och festutstyrslar igår så måste jag ju styra upp det hela med lite idrott idag. (Jag lägger in förklarande parenteser till Aequinoxia och min mamma.)

Särskilt lämpligt med fotboll är det idag eftersom helsingborgaren Henke Larsson på egen hand (fot) faktiskt såg till att Barça (FC Barcelona – hans klubb i Spanien, där han är proffs sedan två år och fast han har varit jättemycket skadad är han himla poppis) vann Champions League.

(Det är så fint att vinna Champions League att det bara är sju svenskar genom tiderna som har varit med om det, så dem pratar man också om idag. Champions League är alltså ”vinnarnas liga” – en cup där alla vinnarlag från Europas fotbollsligor är med. Nu är detta inte riktigt sant, för att från några länder får fler än ett lag vara med. I årets Champions League var 32 lag med från början – och det främsta av dessa var alltså Barça. Och Henke passade fram till alla mål utom motståndarnas.)

Nu ska vi se här, i hockey-VM har jag bara detta att rapportera: vi är framme vid semifinal mot Kanada. (Om vi mot förmodan vinner mot dessa råbusar och slagskämpar, spelar vi final. Om man har svårt att skilja på semi och kvart, får man tänka att det ord som kommer först alfabetiskt – kvart – kommer först även kronologiskt.)

Jag tycker att det är precis som det ska vara trots att vi förlorade med 0-5 mot Ryssland och 0-3 mot Slovakien. (Ryssland och Slovakien är bra lag, mycket bättre än USA som vi slog med 6-0 igår.) I brist på favvospelarna (t.ex.) Mats Sundin (trött), Peter Forsberg (på kryckor) och Börje Salming (nu skojade jag till det lite, för Börje är ju jättegammal och spelar inte längre) har jag nu spanat in en annan: jag tror på Jonas Nordquist.

Andra som är lika glada som jag: Goesta och Degrell. Isobel är lite besviken, dock.

Share
38 kommentarer