Hoppa till innehåll

Månad: mars 2009

På väg mot Sundsvall

Här sitter jag och myser med te i pappmugg i första klass. Några dricker redan vin, andra pschhhhtar upp öl medan resten pratar i sina mobiler.

Själv har jag av misstag gett mig iväg på en tvådagarsresa utan mobiltelefonen. Det känns lika naturligt som att åka hemifrån utan näsa och lika bekvämt som att gå omkring med en potta på högerfoten. För jag ska

  • träffa Huskorset på ett ölhak ikväll, men vi har ju på modernt vis inte gjort upp planerna i förväg
  • se till att alla 16 i basketlaget vet om att det är träning och att de som ska träna vet hur många som inte kommer (ett himla sjå)
  • peppa Bästisgrannen att det kan vara kul att träna även när få kommer
  • få besked om jag ska köra Fjortonåringens basketlag till Uppsala på lördag
  • svara på om jag kan skriva protokoll på dammatchen på lördag, vilket jag inte vet förrän jag vet om jag ska till Uppsala
  • be alla jag känner om tips på roliga aprilskämt att utföra i radiosändning
  • svara på barnens frågor om allt mellan palt och klänningar och hur man lär sig att springa fort.

(Många av personerna ovan är ickemejlare, men ivriga sms:are.) Som en växeltelefonist sitter nu min djefla man och sköter den kvarglömda mobilen medan jag mejlar order. Föga anade han hur det är att arbeta som sekreterare. (Fjorton bollar i luften, feltolkningar, tumtryckningar, T9-hat och primalskriket ”varför kan din mobil inte lära sig ordet mejla?”.)

Så återkommer vi till den så vilt diskuterade frågan: blir vi ”dummare” av den nya tidens teknik och finesser? Jag har ingen aning, men helt klart är att vi utan mobilerna är bedrövliga på att planera några timmar in i framtiden och sedan komma i tid.

Share
13 kommentarer

Dialektfrossa

Ja … inte vet jag hur det gick till. Jag skulle bara ta en bild på min kompis där som syns i högerkanten. I bakgrunden ses … Nils Poppe?

Aha. Fredrik Lindström. (Bilden är väldigt beskuren, så här dåligt siktar jag inte.)

Jag har med drygt 300 andra personer skrattat på ”Dialektfrossa” i Språktidningens regi. Ordningsman i klassen var Patrik Hadenius, som fick börja med att plocka bort Margareta Svahns örhänge. Sedan kom Micke Parkvall upp på scenen och stal all uppmärksamhet eftersom han såg ut som ett lejon (se bilden till vänster) och inte hade fått någon mick att prata i. Sedan lyssnade vi på Lena Ekberg, ny chef för Språkrådet och så dundrade Fredrik Lindström upp på scenen och bräkte karismatiskt på gnällbältessvenska.

Tänk att språkforskning kan vara så rolig att man fnissar okontrollerat åt Kellog’s med uttalet [chellogs], hockeyliraren Jonas Bergqvists ängelholmsskånska med dalmålsbrytning, kulturiska (skånska utan skorrande r) samt Gallehushornet och det faktum att man som lingvist helt utan problem skulle kunna offra en kroppsdel för att få svaret på varför man i vissa delar av världen har skorrande r.

(Betänk då att mitt ämne – svenska skrivregler – kan vara precis lika roligt!)

Fredrik Lindström inledde med att tala om att han hade ett blädderblock (inför 300 personer!) eftersom han inte gillar PowerPoint. Bah. Det är ju som att jag inte gillade pösbrallor och var aktiv videobandspelarmotståndare 1978. PowerPoint kan vara förfärligt och tråkigt och trist i händerna på inkompetenta estradörer, men helt underbart när föreläsaren vet vad h*n gör. (Vi måste komma på ett nytt namn på fenomenet ”visa bilder på duk via dator” eftersom [pauerpåjnt] ju är ett varumärke som t.ex. Rollerblades – inlines – och t.ex. jag som är så kompetent ju alls inte använder PP utan Keynote.)

Så skrev Fredrik på blädderblocket. ”4 parametrar”. Sedan bytte han blad och … vi i salongen fick faktiskt aldrig veta vilka de fyra parametrarna var.

Kanske kan vi hitta på parametrarna själva? Kolla, jag kan verka obegriplig helt på egen hand för jag har övat på det, senast i min C-uppsats (1990). Jag sneglar uppåt till vänster, spottar i nävarna och knattrar fram dessa djupa parametrar:

Språk och dialekter (märk väl att man faktiskt kan gräla om definitionen av dessa två ord) definieras med hjälp av de fyra parametrarna 1) Darwins tankar 2) Chomskys tankar 3) isolerade gårdar i Älvdalen 4) diftonger och triftonger.

Oj, nu blev det ju fem parametrar eftersom diftonger och triftonger på inga villkor kan dras över en kam. Men äsch.

En stund senare krympte Fredrik Lindström såpass att jag kunde stoppa ner honom i mitt vinglas och ta med honom hem.
Här på Centralens golv sitter jag min vana trogen och väntar på tåget hemåt. (Om jag hade sponsrats av nöt- eller tefabrikanten hade jag förstås visat upp varumärkena som vore de slalomskidor i en målfålla.)

Uppdatering
Förslag på nya PP-namn: ljusbilder eller bildspel. (Kom med fler!)

David kommenterar helt befogat mitt extremt dåliga omdöme när det gäller drycken eftersom Pressbyråns stora temugg kostar betydligt mer än den lilla trots att det är samma tepåse och bara lite mer halvjånket vatten. Jag kan bara hålla med och sparka lite surt med fötterna i gruset/snön samt muttra ”vi tedrickare har det inte lätt”.

Cruella berättar från sitt jobb som stenograf (heter det så?) i Riksdagen:

”I en av gårdagens debatter klämde en folkpartistisk ledamot i med ’Och för det femte …’ just när jag tog över från min kollega. Vid närmare påseende hade det aldrig funnits något första, andra, tredje eller fjärde … Så det var antagligen de försvunna parametrarnas dag. Helt enkelt.”

Alltså: Den 26 mars 2010 firar vi nästa gång ”De försvunna parametrarnas dag”.

Share
26 kommentarer

En kulturfyra – skål!

En kulturfyra måste ju vara en liten drink, eller hur? Daiquiri med ett stänk absint? Eller så är det faktiskt bara svar på Kulturbloggens frågor, som alla är fria att ta, kopiera, härma och svara på:

1. Vilken bok läser du just nu?
2. Vilken skiva lyssnar du på just nu eller lyssnar du mest på för tillfället?
3. Vad är det roligaste du ser fram emot den närmaste tiden?
4. Vilken blogg läser du helst, just nu?

1. Jag läser just nu en fantastisk uppslagsbok från 1960-talet: om barnuppfostran. Den är trösterik för alla som har barn eftersom den faktiskt säger ”låt barn vara barn”. (Se bilden nedan.)
2. Skiva? Skiva? SKIVA? (Förlåt, jag tappade tråden.) Coldplay, Pink, Beatles och SR P4 Sörmlands blandning.
3. Ikväll ska jag lyssna på Fredrik Lindström och bita mig i tungan och inte hötta med näven när jag inte håller med.
4. De ytterst välformulerade Dick Cavett och Go Fug Yourself, för på det humöret är jag.

”Sunda och normala pojkar slåss ibland …” Eftersom jag vid mitt bröst har närt fyra pacifister och en sund och normal pojke, är detta riktigt skön läsning. (Ur ”Lyckliga barn”, 1960.)

Minns ni killarna som slogs i skolan?
Ettan och tvåan i Lund: Ricky och Rolle slogs, men inte Martin.
Trean och fyran i Luleå: Anders och Peter slogs, men inte Stenis.

Jag gav Bästisgrannen en örfil en gång, men då slog hon tillbaka. Så då slutade vi med det.

Share
16 kommentarer

Tillfälligt avbrott … my ass!

Jag hade ju kunnat skriva ”jo tjenare” istället för ”my ass” där i rubriken. Men i frustrerade ögonblick låter man så mycket coolare som Bruce Willis än som Åsa-Nisse.

Minns ni?

Först hade jag ett obskyrt, litet webbhotell, men där krympte rummen tills de helt enkelt tog slut förra våren. Då bytte jag till ett annat webbhotell – där allt funkade så bra att jag inte ens behövde slå nian ner till receptionen en enda gång. Då, plötsligt, stängde det välfungerande, välstädade plejset – men ledningen hjälpte hotellgästerna så att de skulle kunna sova gott ändå någon annanstans. Så här:

  • Spray (det gamla) sa att flytten till Ballou (det nya) skulle ske ”på lördag kväll”, men stängde av strömmen redan på torsdagen.
  • De ersatte hotellet med en kuliss – gick man in genom entrén, trillade man ner i en varggrop och spetsades på pålar.
  • De satte tvångströja på alla gäster och klippte av deras tunga.
  • De sa lugnt precis som SJ att allt nog aaaaaalldeles strax skulle ordna sig.
  • De hänvisade alla gästerna till nya rum utan säng, tv, dusch eller minibar och förresten fick vi ingen nyckel till rummen heller.

Jag var frustrerad, men klagade inte. De hade det ju nog inte så lätt. Men på tredje dagen skrev jag ett vänligt mejl. På frågan ”vofför” fick jag detta svar:

”Meningen var inte att det skulle bli något driftavbrott men av någon anledning har din sida blivit ompekad mot våra namnservrar för tidigt.”

Grrrr. Det där ”av någon anledning” är som när det är snöstorm i april. Man kan bara hötta med näven eller knyta den lite lamt i fickan.

Jag kunde visserligen mikroblogga och skriva saker på Facebook, men att blogga är som att borsta tänderna och då duger det inte att bara gnissla lite med en liten fjölig tandtråd. (Tack till Deeped, Studiomannen, Mymlan och Pseudonaja som till och med bloggade tröstande om min banala misär. Och alla roliga Facebookhälsningar! Samt AB, som liknade mig vid ett trafikljus mitt i korsningen Sveavägen/Kungsgatan.)

Tala gärna om att ni kunde läsa detta, för då vet jag att det inte sitter spenat mellan framtänderna. Liknelserna och metaforerna som står som semaforer i hela texten får ni på köpet – det är så det blir när man är bloggbe[d]rövad.

Share
32 kommentarer

Strumpor, skålar och kakel samt lättja

Aldrig att någon annan än jag fick städa mitt rum när jag var tonåring.
Aldrig att någon annan ville städa mitt rum när jag var tonåring.
Aldrig i livet att jag skulle få för mig att städa mina tonåringars rum.

Ni förstår principen? Det handlar om dels uppfostran, dels integritet.

– Lättja! säger vän av ordning säkerligen.
– Men hur står du uuuuut? kanske någon annan undrar.
– Bah, det där med att curla sina barn är en överdrift, protesterar nog någon.

Ptja, alla får väl göra som de vill. Dessutom är ju de fem barnen här hemma så rörliga vad gäller sovplatserna, så man vet ju liksom inte vem som har stökat till var. Och förresten är det inte så himla stökigt. (Ok, det beror på vad man jämför med.)

Men … plötsligt var Sjuttonåringens/Den djefla mannens strumpor väldigt få. (Japp, de delar strumplåda.) Strumpor äts ju inte upp av tvättmaskiner vad alla än säger. De kan tappas på väg till eller från träningen och glömmas i ett av alla omklädningsrum eller till och med glida av under en orienteringstävling, men tvättmaskinens matsmältning är än så länge lite för primitiv. Sedan kan strumpor förstås gå vilse och hamna i Nioåringens pysselskåp och där förvandlas till en Socktant, en snögubbenäsa eller en barbiestrumpklänning. Men där var de inte.

Jag tog på mig skyddsutrustning och gav mig in i Sjuttonåringens rum … som såg perfekt ut! På ytan …

Strumporna som låg ihopkorvade under sängen.

När strumporna ovan var ordentligt dokumenterade och slängda i smutstvätten, slog det mig att även filskålarna i köket hade blivit få till antalet. Kunde det vara så att … kanske … jo.

Skålarnas innehåll var mumifierat och luktade inte ett dugg.

Fotnot:
Om ni undrar över de kaklade väggarna, så är det inte alls konstigt. Rummet var kök när vi flyttade in, och jag fick inte bort plattorna hur jag än bankade och slog. Jamen kunde inte panelen fått gå upp till hyllan istället? Jo, men de där panelbrädorna var ju så fint målade och färdigsågade och på extrapris och … jag oooorkade inte.

– Lättja! säger vän av ordning säkerligen.

Japp, se där slöts en cirkel.

Share
28 kommentarer

Bildsafari från SVT och undertextarnas vardag

Kan en korridor vara intressant? Jodå, när man gapar och tjoar och häpnar och aha:ar åt allt som är nytt.

En grå korridor, byggd under tidigt 1970-tal. Men det är inte vilken korridor som helst. Det är ju en SVT-korridor med soptunna! Fly mig ett par rullskridskor!

Undertextarna (se förra inlägget) som visade mig runt fick hyssja och dra mig i skjortärmen och peka mig åt rätt håll och säga ”ska vi kanske gå vidare nu?” när jag som en treåring betedde mig olämpligt.

– WOW! Trådkorgar för inkommande papperspost! Så fantastiskt musealt! (Och så ekande tomt på både post och namnlappar.)

Undertextredaktionen på SVT består av runt 50 personer, men var nästan 100 en gång i tiden. Jag hann träffa 25 av dem, och ska hälsa:

– Skriv, ring (08-784 20 00), mejla – hör av er till oss med kritik och beröm! Ställ frågor! Eller svara bara på detta: är det viktigt med rim och rätt antal stavelser när vi översätter musiktexter?

De hade en fin referensavdelning i dessa internettider – bl.a. NE, Ugglan, Britannican, Nöjeslexikonet, speciallexikon för tekniktermer och alla språk som tänkas kan.

Sohlmans musiklexikon var som på många andra ställen sönderläst. (Det beror inte på dålig kvalitet på bindningen, det beror på den goda kvaliteten på innehållet.) Ser ni dammet på hyllan? Ack.
En och annan lampa hänger i den näst största studion.

– Men! Va? Det är ju Let’s Dance-studion! Hyr tv4 alltså SVT:s lokaler? Kolla, det är ju både kristallkronor och discobollar, det har jag inte sett i tv:n! Kan jag gå uppför den här trappan och ko…
*host* Jag tror att vi ska gå vidare till föreläsningslokalen nu. *host*

När deltagarna började drälla in, visade det sig att den inringade var Benedicte Stervander. (Hon som fick beröm av Marianne i förra inläggets kommentatorsbås.)

Mannen i den vita tröjan här ovan heter Olle, och han hade ett delikat problem med svensktextningen som han höll på med. (Alltså inte översättning.)

– En skateboardåkare misslyckades med ett trick, och säger då att han [fejlade]. Hur skriver jag det?

(Jag hade inget bra svar. Fejlade i analogi med mejlade är väl ok, men betyder det att han gjorde fel eller att han misslyckades? Och de som ser på programmet: vet de vad [fejlade] betyder? Eller ska man inte ta hänsyn till det utan bara skriva det som sägs?)

Här sitter en annan undertextare och översätter tyska till nyheterna. På en handskriven lapp stod med blyerts vilka lokalredaktioner som ville ha vilket material.
På denna skärm syns det allra modernaste undertextningsprogrammet, som är ett underverk eftersom allt finns i ett och de som översätter kan välja exakt bildruta och slipper sitta med tidur i handen och klocka alla repliker. (Men programmet är ändå 4–5 år gammalt, så jag misstänker att det finns ännu modernare.)

Så finns det ju en hel avdelning som direkttextar – snabbt ska det gå. Då hinns det inte med funderingar och klurerier och redigering och det som skrivs, skrivs på stavelsetangentbord.

Stavelsemaskinen ”Velotype”. Alla konsonanter finns både till vänster och höger, medan vokalerna bor i mitten.

När direkttextarna skriver, trycker de på ”ackord” – alltså en massa knappar på en gång. Om man ska skriva ordet ”människor”, gör man tre nedslag: männ + isk + or. (Konsonanterna till vänster om vokalen trycks alltså med vänsterhanden.)

–Men … ser ni hur den ser uuut, apparaten? Sådär beigemurrig som förr i tiden! Vabaha? Hur kommer det sig? De påminner ju om gamla räknemaskiner med pappersremsa!
– Ja … hm. Vi fick de här apparaterna 1988. Varje arbetsdag inleds med att vi måste laga dem, det är knappar som trillar av och spricker och sådär.
– Men! Ni måste ju få nya! De här är ju inte ens digitala! Ta mig genast till er chef!

– Åh! En skrivbordsstolskyrkogård mitt bland alla nyhetsankare! Jag känner mig som hemma!
Sådär liten känner jag mig i SVT-huset.

Pssst. I det här inlägget finns ingen undertext. (Tror jag.)

Share
58 kommentarer

Namnrabbel

Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump.

Denna fråga ställde Pseudonaja i kommentatorsbåset igår:

”Jag har ’bara’ två barn och jag rör ihop deras namn. Hur funkar det med fem barn? Säger du Rüdiger till Hans-Dietrich och Wibke till Heidi?”

Jawohl, det skulle man ju kunna tänka sig om mina barn t.ex. hade deltagit i tyska juniormästerskapen i badminton runt 1952.

Men ja, jo, visst och alltid: barnen som jag (med viss hjälp) har satt till världen och känner utan och innan, kan jag tydligen inte alls namnen på. Deras namn är tvåstaviga och enkla och (vilket jag tackar mig själv och min namnfantasi för varje dag) låter olika när man ropar på dem samtidigt som t.ex. en mistlur ljuder. Vokalerna i namnen här i familjen låter nämligen så här olika:

Den djefla mannen: oo-e! (Olle)
Jag: åå-e! (Lotten)
Sjuttonåringen: ee-i!
Fjortonåringen: ii-a!
Elvaåringen: åå-a!
Nioåringen: oo-a!
Sexåringen: ii-e!

(Tyvärr heter släktens alla kvinnliga kusiner och min syster också ii-a!, men det är smällar man får ta i dimman.) Enkla, praktiska och – skulle man kunna tro – lätta namn att minnas? Icke då. Så här kan det låta när jag ska ropa ner Elvaåringen från ett träd:

– Ee-i, nej, Ii-a, öh, Ii-e, nämen vah … Oo-a, öh, Åå-a! Puh.

Eftersom förvirringen är total och vi behöver bena upp detta, listar jag här några olika sätt att irra sig bort i namndjungeln.

1.
Om jag tänker på Sexåringens mössa och samtidigt pratar med Fjortonåringen, kommer förstås Sexåringens namn ur munnen även om jag egentligen vill säga min farmors namn. Inte så svårt att förstå p.g.a. de dominerande associationsbanorna.

2.
Däremot är det svårt att förstå hur jag kan tappa bort Nioåringens namn när jag

  • pratar med Nioåringen
  • är totalt fokuserad på Nioåringen och hennes borttappade glasögon (en inte helt ovanlig situation)
  • bara ska säga Nioåringens namn och ingen annans.

Jag måste rabbla upp halva släkten inklusive faster Ulla innan jag träffar rätt.

3.
Då är det mer praktiskt i den djefla mannens familj: där heter nästan alla utom han Karl eller Johan eller helt crazy både Karl och Johan. Man behöver inte tänka utan kan prata relativt avslappnat, för förr eller senare blir det ju namnbingo.

4.
För att inte tala om det praktiska i att min pappa och svärfar har samma förnamn! Eller kanske inte, förresten – det är väldigt sällan jag kallar min pappa annat än just pappa. Äsch.

5.
Släkten är full av barn som har uppkallats efter en trevlig moster/faster och morbror/farbror. Utan undantag får dessa barn prefixet ”Lill-” som de sedan som tvåmeterskarlar och hundrakiloskvinnor får leva med. Själv höll jag på att bli en Lill-Lilly innan någon sansade sig och gav mig Charlotte som förstanamn. Ett namn som jag för övrigt inte har lystrat till sedan 1972.

Detta namnrabbelbabbel kallas på engelska name chain och ibland på svenska för namn-kedja. Eller metonymiska namnfel. Jag undrar nu om felnamnade personer ingår i denna kedja. Jag känner nämligen

  • en Inger som borde heta Kerstin
  • en Kerstin som borde heta Inger
  • en Stefan som borde heta Gunnar
  • en Gunnar som borde heta Stefan.

Dessa fyra personer lystrar inte alls till Keringer och Gusten, har min undersökning gett vid handen.

Metonymi i NE.

Ok. Berätta nu om när ni liksom jag har ropat på er lärare eller chef så här:

Paaaappa! Nej maaamm… nej … *ryyys* äh, det var inget.

___________
Uppdatering:
Kolla vad Stationsvakt har hittat: en namnblandare!

Share
41 kommentarer

Klarinett-tut och annat

Den nyblivne Sjuttonåringen bjöds igår på sitt livs första födelsedag utan föräldrasång och tända ljus. Jag och den djefla mannen var på respektive i-ottan-jobb i olika städer och överlät gympapåsar, overaller och tandborstar samt klagosånger över finnar till barnen att själva hantera. För att lindra saknaden efter oss, ringde jag vid halv åtta på morgonen:

– Hur … går … det ..?
– Men mamma! Vi klarar oss! sa Fjortonåringen och sjöng en trudelutt och borstade tänderna på Sexåringen medan jag i bakgrunden hörde Elvaåringen diskutera busstider med Nioåringen.

Buss ..? Va? Nioåringen? Som ju inte alls åker buss till skolan!

– Va? Hallå, hallå? Varför pratar Nioåringen om buss? Hon ska ju gå med Sexåringen till sko…
– Men mamma! Hon ska bara åka buss till simskolan senare idag. Calm down.

På eftermiddagen hann jag vara hemma i några minuter för att (helt i onödan) ge instruktioner till barnen som hade utökats med en 17-årig kusin. En basketträning krockade med en klarinettkonsert som krockade med en försvunnen mattebok som krockade med min egen basketmatch som krockade med matlagningen. När jag kollade läget klockan 17:05 hade de sex klämt ihop sig på ungefär tio kvadratmeter där alla pratade i munnen på varandra – utom klarinettisten som övningstutade och kusinen som sov tungt med tuhut-skriiiitsch-tuhuuten en meter från örat.

Sedan åkte jag hemifrån för att spela basket. Försummar mina barn som en i sanning dålig mor gör jag. Prioriterar idrott och flyr hemmet gör jag som vore jag ett välbetalt proffs och inte en gammal division III-spelare. Men någon följde med Elvaåringen på klarinettkonsert, någon lade de minsta med godnattsaga och någon städade köket. Sjuttonåringen som fyllde år fick slita och jobba från morgon till kväll och kommer förmodligen att för sina egna barn någon gång i framtiden berätta om hur han hade det när han var liten:

– Med halm i skorna fick jag ta hand om mina arton syskon året runt när det var –30 °C och piskan ven och vi hade inte ens råd till nässelsoppa. Födelsedagar, nä, dem firade vi inte.

Själv är jag bara överlycklig. Alla överlevde, somnade mätta och fick till och med tänderna borstade. (Ja, det var ju en annan sak också. Vi vann matchen!)

Favoritbild.
Share
28 kommentarer

Konst(igt)

Vad är konst? (Och hur trötta är vi inte på denna fråga efter tunnelbaneklotter- och psykutbrottskonstdiskussionerna? Se där, ett ord jag aldrig har skrivit förut.)

Förra veckan hade vi i radion temat ”konst” och passade på att låta lyssnarna bidra med budskap som illustreras med hjälp av vägmärken av och med konstpedagogen Elin Pantzare. Svårt att förstå? Krystat? Konstigt? Obegripligt? Inte då, kolla:

 

Konst.

Vi frågade under veckan bl.a. Lars Vilks vem som egentligen får kalla sig konstnär. (Förstås.)

– Vem som helst, det kan man kalla sig efter bara tre timmars skapande.
– Och vad är konst?
– Det som konstnären anser är konst.
– Men vad är syft…
– Syftet spelar ingen roll, det är helt oviktigt.

Lars Vilks började redan på 1970-talet att placera ut små konstiga saker på nordsidan av Håkull – alltså innan han byggde Nimis på Kullaberg. Min djefla man hittade i tonåren burkar med namnlappar och saker upphängda i träden och blev irriterad på dem. På honom – konstnären. Det var ju den unge, blifvande djefla mannens orienteringsmarker, inte en konsthall! Men si, orienteraren både vande och ändrade sig.

Dagen efter vårt bröllop 1991 klättrade vi med några kompisar upp på en del av Nimis, som vi då uppskattade till fullo både som klätterställning och konstverk.

Är då modern konst – precis som nystavningar som tejp, mejl och jos – alltså något som man måste vänja sig vid för att kunna tycka om?

I januari 1949 spelade den ungerske, helt okände pianisten Tomas Blod inför imponerade åskådare i Wigmore Hall, London. I en hel timme pågick konserten på ett ljudlöst piano medan en synnerligen allvarlig kvinna vände notblad efter notblad.

På noternas titelblad stod Chopinpreludier, transmagnifikationer op. 37 av Joseph Sandal, ”Parfita in Silences” av Kuppenheimer samt ”Fyra pauser” och ”Silenzio Geographico” av Luigi Bergamo.

Publiken applåderade artigt … och deltog väl i konstverket? Fast dagen efter blev de utskrattade av tidningarnas recensenter … som inte deltog i konstverket? Och var det stackars pianot egentligen med på noterna?

Många frågor blire. Då återstår väl bara en sista:
Vad kan vi kalla den här konstformen som vi håller på med – bloggande, bloggläsning och bloggkommenterande? Särskilt kommentatörerna deltar väl i ett ständigt pågående konstverk?

Share
24 kommentarer

Att se lite sliten ut är väl … coolt?

Lykke Li (dotter till en Tant Strul och en Dag Vag) trallade på i slutet av Skavlan häromdagen. Skavlan är en norrman som är så bra på att intervjua att han fick komma till oss i Sverige och intervjua, men han fyller studion till bristningsgränsen så att det känns som ”hur många scouter kan man få in i en Folka-bubbla utan att den spricker?”. (Förmodligen är jag bara avundsjuk.)

Lykke Li i sönderrivna strumpor och en plötslig, naken axel. (Bilder från SVT Play.)

Men det där med trasiga nylonstrumpor och med flit avhalkande tröja körde jag med redan 1979. (Förmodligen är jag bara avundsjuk.)

Lotten, 15 år. Foto: Lottens mamma – helt utan protester eller frågor om syfte.

I mina fotopärmar finns det bilder på mina syskon som spelar kazoo och på mina föräldrar som pratar i gråa dialogtelefoner och en hel del gäster på midsommarkalas eftersom pappas midsommartårta var värd ett foto – särskilt eftersom vi bodde på Midsommarvägen. Och så finns det många foton på människor som sitter i en soffa och tittar på tv. (Tänk om jag hade tagit bilderna så att tv-programmet syntes. Det hade varit så mycket roligare att se Macahan i bakgrunden istället för en trist tapet.)

Men så finns det förstås även bilder på mig. Där jag är utklädd. Jag var tydligen alltid utklädd. Jag har på mig skiddräkt från 40-talet, jag har på mig clownkläder, pappersmössor, farmors balklänning från 20-talet, trollkostym, trashankskostym, barnkläder … ja nästan allt utom mina vanliga Dallas-jeans och collegetröja med skjorta under. På bilden ovan föreställer jag enligt en handskriven lapp ”en trasig servitris”. Jag minns att den uppslagna tidningen och det skrynkliga papperet ingick i min servitrisinstallation, men kan tyvärr inte se vad det är.

Ganska läckert tycker nog i alla fall Lykke Li – och de där skorna har jag ju kvar. Man kanske skulle bjuda in till maskerad med nylonstrumpetema?

Uppdatering
Suvi har hittat alternativ servitrisklädsel.

Share
12 kommentarer